Kapitel 14
All vänskap är inte godkänd vänskap

Alla fyra flög upp när Neville kom inspringande. Han flåsade som om han hade sprungit ett maratonlopp och pannan var våt av svett. Jag såg hur Ginny rynkade på pannan, men jag låtsades inte se det.
”Det var han!” tjoade Neville. ”Det var han, den där läskiga konstiga snubben i Slytherin! Nål, eller var han nu heter! Det var han som besegrade dementorerna!”
”Vilka dementorer?” Ginny såg oförstående ut, och jag stirrade på henne.
Neville kom av sig helt och gjorde detsamma.
”Jamen...Va? Dementorerna. Han gestikulerade med händerna. ”Som anföll oss i skogen. Mig, Elli, Seaumus och Dean.
Ginny brast ut i gapflabb, så även Dean och Seaumus. ”Vad du hittar på! Nog för att du tar till desperata åtgärder för att få uppmärksamhet, men det här tar ändå priset.”
”Men Elli... Hon dog ju nästan. Visst?” Han tittade skeptiskt på mig, som för att undersöka om jag också blivit galen. Jag skakade på huvudet åt honom. Jag förstod inte heller någonting.
”Ginny, mår du bra?”, frågade jag försiktigt.
”Toppen!” Hon fnissade och torkade tårarna.
”Jag förstår inte”, sa Neville och gled ner i soffan. ”Igår ville ni inte prata om något annat, och nu låtsas ni som ingenting.”
”Du är rolig du Neville!” Dean dunkade honom i ryggen, påjagad av Seaumus. ”Dementorer! Här! Nog för att dödsätarna verkar kunna hitta på allt möjligt, men dementorer... Jag är tillräckligt glad över att jag blev insläppt på slottet trots att jag är ett halvblod. Det är ju rätt tomt här nu mer, menar jag”, sa han och nickade menande mot det nästan tomma uppehållsrummet. ”Men dementorer...” Han och Dean gick skrattande upp mot pojkarnas sovsal. Neville gav mig en frågande blick, och jag skakade avmätt på huvudet. Inte nu. Senare. Men nog hade det satt giller i huvudet på mig också, och jag såg till att komma i säng långt före Ginny som stannade kvar nere i sällskapsrummet och spelade trollkarlsschak tillsammans med bröderna Creevey. Hon kom inte tillbaka förrän klockan var en bra bit efter midnatt och jag låtsades sova när jag hörde hur hon försiktigt gläntade på min sovrumsdörr.
Hade det verkligen varit Theodore Nott som räddade mitt liv? Varför skulle han göra sig det besväret? Jag bestämde mig för att fråga honom kommande dag.

Men så blev det inte. På anslagstavlan nere i stora salen fanns det en ny regel uppskriven när jag kom ner till frukosten. En regel som delade oss halvblod från de renblodiga även under lektionstid. Jag, vars mamma var mugglare, hamnade tillsammans med Seaumus och en annan handfull elever som jag aldrig pratat med förut. Vi såg alla likadana ut. Bleka, trötta och med stora mörka ringar under ögonen. Vi undervisades inte heller i slottet utan hade alla våra lektioner bakom Hagrids stuga, bevakade av två dödsätare. Det låg en viss ironi i att Hagrid undervisade oss. Han hade blivit relegerad under sitt tredje år på Hogwarts och hade givetvis inte lärt sig mer utöver det han redan kunnat. Lektionerna var totalt värdelösa, och jag plågades utav att se Hagrids högröda ansikte, fullt av blåmärken och rispor efter bestraffningarna som dödsätarna tilldelade honom under varje lektion för hans dåliga undervisande.

Hösten slog till på riktigt i Oktober och det blev kallt. Jag stötte ihop med Nott nere i biblioteket. Eftersom vi halvblod förbjöds att använda våra skolböcker så brukade jag försöka komma över ett par på egen hand inför varje helg. Bibliotekarien Madam Pince brukade vara vänlig och släppa in mig utan bevakning. Vi hade en tyst överenskommelse; hon berättade inte för någon att jag var där och lånade böcker, och jag inte för någon att hon i hemlighet smugglade in tidningar som hon sedan lät oss läsa. Artiklarna fick mig att förstå hur illa det hade blivit utanför slottets murar. Trollkarlsvärlden förberedde sig på ett krig som inte liknade något annat som skett tidigare.
Jag fick syn på Nott nästan direkt när jag klev in i biblioteket den där morgonen. Det var som om han stod och väntade på mig. Med tveksamma steg gick jag fram till honom, hela tiden med en blick över axeln.
”Tack”, sa jag. ”För att du räddade mitt liv”.
”Ett liv för ett liv, min skuld är återgäldad”, svarade han med sin svävande röst.
Jag förstod inte vad han menade, och det måste synts i mitt ansikte, för han fortsatte: ”Du varnade mig för brygden. Kanske hade den kostat mig mitt liv.”
En liten klocka plingade till i mitt huvud, och jag mindes.
”Ingen fara. Jag tror faktiskt att jag räknar dig som en utav mina vänner, Theodore”. ”Du dyker alltid upp på märkliga ställen, och det du gjorde för Neville var verkligen fint.”
”Allting har sina sidor”, sa han tyst. ”Vänner”, hans röst var alldeles uttryckslös.
”Det har jag inte haft några förut. Är du fortfarande inte rädd för mig?”
”Nej”, sa jag. ”Det är helt andra saker som jag är rädd för. ”
Ett litet leende lekte i hans mungipa, och för första gången insåg jag hur vacker han var när han log. Det bleka ansiktet lystes upp och trots att leendet aldrig nådde hans isblå ögon så var det ett förundrande men härligt ögonblick. Nej jag var inte rädd för Theodore Nott trots att han var det han var. Jag kände en tillit till honom som var svår att beskriva. Det fick mig att vilja stanna i närheten av honom.
”Vänner”, sa Nott igen. ”Vad gör man som vänner?”
Jag log. ”Mycket. Jag lär dig.”


Sen den dagen i biblioteket följde Nott mig som en skugga. Även om jag inte alltid såg honom, så kände jag hans närvaro. Ibland i form av en skugga, ibland en fladdermus. Han var alltid där. Jag märkte ganska snart att det inte bara var mina vänner som skydde hans närvaro. Dödsätarna gjorde likadant. När han kom så backade dem undan, skrämda av något som de inte kunde rå på. På honom hjälpte inte deras förbannelser. Blaise accepterade Notts närvaro, även om jag såg att han helst av allt velat slippa honom. Jag förstod att han var rädd.
En dag glödde gallionen som jag fått utav Ginny i min ficka. Hon hade verkligen legat i. Tolv stycken traskade in i Vid-Behov-Rummet och anslöt sig till vad dem kallade för ”Dumbledores arme”. Ginny stelnade till när jag klev in med Nott och Blaise i släptåg.
”Vad gör dem här?”, sa hon med en röst hon aldrig använt tidigare mot mig.
”De ansluter sig också.”
”De är Slytherinelever!”, väste Ginny och stirrade mordiskt på stackars Blaise, som såg ut som om han helst ville sjunka genom golvet. Han som följt med för min skull.
”Jag vet”, svarade jag så nonchalant jag kunde. ”Jag tror inte att det slåss sämre för det.”
”Du VET vad jag tycker! Vad vi tycker”, rättade hon sig snabbt. ”De är inte pålitliga Elli. Jag vet att du tycker det, men tro mig, jag har gått här längre än du. Faktum är att det var din dödsätare till pojkvän som såg till att min bror och hans vänner råkade riktigt, riktigt illa ut förra gången som vi använde oss utav DA. Du har dessutom släpat hit en utav dem som inte ens är mänsklig! Han kanske är ditt harmlösa lilla husdjur, men jag tycker inte att blodsugare platsar bland oss!” Hon var så arg så hon kippade efter andan. Känslorna slogs om plats inuti mig. Jag var chockad över hur Ginny, min vän Ginny, kunde vara så elak. Samtidigt förstod en liten del utav mig henne. Det funkade inte såhär för dem. Gryffindor och Slytherin var två skilda världar som hatat varandra i decennier.
”Vem är du som kan komma här och tro att du kan förändra något?” Ernie Macmillan, en kraftig pojke från Hufflepuff, hade ställt sig bredvid Ginny.
”Ginny har rätt.”
”Ja”, svarade jag sakta. ”Ja du har nog rätt Ginny. Vi platsar nog inte här.”
Jag vände på klacken, och gick utan att beröva henne med så mycket som en blick. Men jag kunde känna hennes blickar bränna i ryggen på mig, och det gjorde mig tårögd. Neville gjorde en ansats att följa efter oss, men hölls tillbaka av Ginnys vrede. Blicken hon gav Neville talade sitt tydliga språk: ”Om du går efter så behöver du inte komma tillbaka.”

Å va roligt att det finns några som vill läsa!
Vi får se om jag kör igång, och framförallt när - Har blivit så förkyld! Finns det ett intresse så kommer jag börja lägga upp så snart som möjligt!

Titel: Concrete Angel
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: Inväntar bevakare
Genre: Äventyr och romantik
Rating: PG13-innehåll kan förekomma i spoilers
Handling: Det här är en berättelse om den riktiga Draco Malfoy och om Elli, flickan från Sverige. Den utspelar sig under det sjätte året på Hogwarts.

Through the wind and the rain
he stands hard as a stone
In his world that he can rise above
Sometimes he wishes he was
Never born




Om någon vill läsa den så kommer jag att fortsätta skriva

Jag fick ju avnjuta det här fantastiska kapitlet igår live med Avis underbara berättarröst, kan man begära annat? ♥ Känslan sitter fortfarande kvar - Underbar.

Kapitlet är som jag sa igår svårt att beskriva. Jag tyckte det var så bra! Du gav mig så många tankar, frågor och funderingar.

Jag älskar att få läsa om Jessica och om hur allt startade från början. Älskar också att få höra om Narcissa. Hur ser deras vänskap ut egentligen? Vem är den blonda kvinnan bakom skalet?

Och Jessica, så mystisk och kall men ändå med ett pumpande hjärta långt inuti.

Lova mig att aldrig sluta med det du gör, Trezzan. Du är så duktig och har stor talang. Jag avundas dig idag men gläds med dig.

Säger som Avis, ur djupet av mitt hjärta så längtar jag efter mer!

Nu ska jag få läsa, läsa och LÄSA!

*Dansar en galen dans med Voldemort*

Tjoho!

Jag älskar Ida och Harrys vänskap! Den är så äkta och genuin. Dem känns nästan lite som bror och syster. DEN vänskapen, om du förstår hur jag menar?

Lider med Seaumus. Olycklig kärlek är aldrig lätt, och han kan nog verkligen inte förstå Idas val av pojkvän. Du är så duktig på att skriva om känslor och relationer. Det blir så äkta och går rakt in i hjärtat på mig som läsare. Du behöver inte så många ord för att beskriva, det träffar så rätt ändå. Jag avundas dig på den förmågan!

”Men sen handlar det ju om en av Harry Potters bästa vänner och Slytherins självutnämnda prins”, fortsatte Dean och fick ännu en irriterad blick från Ida.
”Snälla kalla honom inte för prins”, suckade hon irriterat. ”Höj för Merlins skull inte upp honom mer än vad han förtjänar.”

Ja du vet ju hur mycket jag älskar Ida som karaktär! Här har du svaret! Hon är så otroligt stark, kaxig och härlig. Hon svassar inte runt Draco i ett rosa skimmer. Hon fortsätter vara sig själv, kan se vad som är bra och inte bra. Tvivlar inte en sekund på att hon inte kommer kunna bita ifrån när den dagen kommer. För Draco är Draco, och vi alla vet hur han kan vara.

Så fint beskrivet när dem möter varandra, Ida och Draco. Jag älskar hur kärleksfull han är, han älskar henne verkligen. Det blir inte för överdrivet heller. Allt är så äkta, jag avundas dig så på din talang, underbara du!

Jag känner på mig att det snart kommer att hända något som gör det svårare för Ida. Jag vet inte vad, men har en känsla. Draco är ju Draco, och vi alla vet vad han har i kikaren - för eller senare. Och hur blir det mellan Ida och Seaumus? Kommer dem kunna få tillbaka sin vänskap?

Ser framemot nästa kapitel redan & det gör Draco med

Självklart kommer vi ihåg dig!
Jätteglad att du kom tillbaka, jag har saknat dig väldigt länge ♥ Å va roligt att få ett kapitel

Kapitlet var underbart! Jag tycker det är en sån mys stämning över hela den här ff:n, går inte att förklara, men den är mysig på något sätt!

Älskar hur dem väljer att sätta sig med Huffelpuff.. Så genuint, vänskap över elevhemmen. Verkligen jättebra kapitel!

Ska bli spännande att se hur det går för Harry på Mysterieavdelningen. Älskade brevet från honom - så Harry rakt igenom!

Och boken. Spännande inslag... Undra vad den kan tänkas dölja för hemligheter?

Jag läser alltid, det vet du! Vill så gärna också att forumet blir levande igen, som på min tid! ♥

Ta det i din takt ♥ Jag finns här!

Kommer följa dig oavsett vad ♥

Tusen, tusen tack för era hängvina kommentarer!
Jag ska svara på dem, men först ska ni få det utlovade kapitlet. Ni får tre tummar så länge ♥ Jag är så tacksam för att ni finns här för mig, i vått och torrt så stöttar ni mig. Ni läser, kommenterar och finns här. Jag gör det samma för er, tusenfalt!
Tack till alla som läser

Kapitel 12

Hemligt möte

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna, som hade funnits uppradade här i flera decennier. Hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Hade han också känt mörkret komma närmare och närmare, sett hur det långsamt färgade de vita gardinerna mörka med sitt hat och sin längtan efter revolution? Plötsligt kunde jag ana Dumbledores högresta gestalt framför ett av fönstren, blidkande ut över sjön som låg där nedanför. Jag slöt ögonen. När jag öppnade dem igen var han borta. Jag var fortfarande ensam. Ändå kände jag mig iakttagen. Jag letade runt i rummet, lät blicken svepa över väggarna. Ingen där. Inte ens Madam Pomfrey. Hon hade blivit beordrad att plåstra om Filch som hade blivit överfallen av två stinkbomber med huggtänder. Hans hand hade blivit sliten i stycken och nu letade våra nya lärare med ljus och lykta efter förövaren. Något sade mig att de gamla inte gjorde någon större ansträngning att delta.
Jag satte mig försiktigt upp. Snuddade med fingerspetsarna över pannan som fortfarande var kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i allt det vita. Läpparna var spruckna efter fallet nedför slänten och jag hade rispor i både ansiktet och på armarna. Jag mindes ingenting, ändå satt skräcken som ett gjutjärn i bröstet.
Den fick mig att vilja fly. Slänga mig ut genom fönstret och dyka långt, långt ner i Svartsjön. Ända tills jag nådde botten och kunde gömma mig nere i den dyiga sanden. Vad var det egentligen som hade hänt?
”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”.
Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han hade tappat förståndet. Jag trodde ingenting utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey när de kommit på besök. Jag var redan less på deras spekulationer om vem som kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade den personen räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade utgett sig för att vara mina bästa vänner hade fortfarande inte hört av sig.
Jag kände mig så ensam.

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan.
”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus så hade han föraktat den typen av trollkonst. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han slutligen blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade behövt kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att inte väcka misstankar när han dök upp och försvann ideligen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om det enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa. Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när dem trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert...Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.”
Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet.
”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.”
Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

Jättespännande kapitel!
Va fint beskrivet med snöflingorna, jag älskar det!!

Sirius är verkligen modig som vågar gå emellan och stoppa mobbningen mot Q. Hoppas dem blir riktigt nära vänner. Q kan behöva en riktigt nära vän ♥ ^

Dumma Snape. Jag avskyr honom! Hur kan han vara så elak? Usch.

Hoppas Q kommer att kunna säga ifrån ordentligt, och ta stöd av sina nya vänner!

Väntar med spänning på nästa kapitel!