Kapitel 13
Styrka

Han kunde höra henne komma trots att hennes höga klackar knappt rörde vid golvet. Han avskydde henne så starkt att han till och med hade lärt sig hur hennes fotsteg lät. Han hatade hennes vita hy, genomträngande ögon och den där blicken som alltid verkade se på honom med sådan avsky. Han hatade hur hon alltid verkade ge rätt svar, veta allt, kunna allt. Hatade hur alla, till och med Mörkrets herre, alltid fick en särskild glimt av beundran i ögonen när hon talade. Mest av allt hatade han hur hans far svansade efter henne, fjäskande och full av en äcklig sorts beundran som Draco aldrig hade sett hos honom tidigare.
Han blundade och hoppades att hon skulle sätta sig någon annanstans. Öppnade ögonen. Självklart inte. Hans grå blick mötte hennes och det kändes som om den brände hål genom hans kropp; rakt igenom den isbarriär som han så omsorgsfullt byggt upp i alla dessa år och rakt in i hans innersta, där det fanns ett hjärta som pumpade lika mycket känslor som någon annans.
”Du har mycket i tankarna, Draco”, sa Jessica Raven på sitt tysta, kyliga sätt. Trots att hennes röst var låg var den full av styrka. ” Det är inte bra att ta hand om sådant på egen hand. Låt mig hjälpa dig”. Hon log, men det fanns inte ett enda uns av värme i det leendet. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Jag behöver inte din hjälp!” Draco kämpade med att stå emot impulsen att kasta sig upp från stolen.
”Du behöver väldigt mycket hjälp, lilla vän”. Jessica fortsatte att le medan hon snurrade sin trollstav mellan fingrarna; lät den sakta glida från hand till hand.
”Det är flickan, eller hur? Du kan inte släppa flickan...”
”Låt mig vara ifred!” Draco förlorade över impulsiviteten och stolen flög i golvet när han reste sig upp. Jessica lyfte blicken och såg honom rätt i ögonen. Sekunden efter genomborrade smärtan Dracos bröst, och han föll skrikande ihop på golvet. Där låg han som en sprattlande patetisk hög och kippade efter luft.
”Kära Jessica”, Bellatrix kom släntrande mot dem. Hennes svarta hår dansade över axlarna och klädnaden var söndertrasad och blodig. I ena handen höll hon ett blodigt stycke; resterna efter ett mugglarbarn. Hon vaggade det döda barnet en stund, nynnade lågt vartefter hon gav upp ett galet skratt och slängde det ifrån sig.
”Jag ser att du tar lite tid tillsammans med lilla Draco på egen hand.”
Jessica svarade inte utan såg bara med ett visst mått av avsky på det blodiga livlösa stycket. ”Vart har du fått tag i det där, Bellatrix?”
Bellatrix hade sjunkit ner på huk bredvid Draco. Hon strök en hårslinga ur hans panna, lutade sig ner och kysste honom på pannan. Sedan tittade hon upp mot Jessica. ”Bara en liten present till min herre, ja MIN Herre. Han vill helst ha dem färska...Men föräldrarna gjorde ett sådant motstånd. Jag kunde inte låta bli att slakta det framför ögonen på dem, förstår du, kära Jess.”
”Kalla mig inte Jess”, sa Jessica kyligt. Sedan vände hon uppmärksamheten mot Draco som fortfarande låg kvar. ”Res på dig.”
Dracos kropp värkte efter förbannelsen men han vågade inte trotsa henne ännu en gång. Förödmjukat krälade han upp på fötter. Han trampade nästan på det blodiga byltet, och kände vågen av illamående strömma genom kroppen. Han vände sig bort och kräktes kraftigt. Jessica och Bellatrix betraktade honom. När han var färdig räckte Jessica honom en näsduk. ”Du måste få starkare mage, Draco. Nästa gång tvingar jag dig kanske att äta upp det.”
”Var inte så hård, Jessica. ” Jessicas bror, Avery, stod plötsligt bredvid dem. Av alla i sällskapet så var det honom som Draco tyckte bäst om. Han hade aldrig hånat eller skadat honom, dessutom hade han hjälpt Draco en hel del. Nu la han armen om sin syster, som stod helt stilla i hans omfamning. Hon njöt inte av det men verkade inte misstycka heller. Fortfarande gav hon Draco den där blicken; den som fick honom att känna sig som en öppen bok. Han vände sig för att gå därifrån, men en brännande smärta i vänsterarm fick honom att stanna till. Tydligen hade de andra känt samma sak, för Jessica sa: ”Det är dags”. Utan en blick på någon tog hon sig ur Averys omfamning och försvann bort mot Rummet. Draco kallade det så. Rummet där de höll sina små möten. Han visste mycket väl vad smärtan i dödsätarmärket betydde. Voldemort hade kallat dem till sig. Ännu ett uppdrag, eller någon att bestraffa. Någon som hade förrått eller gjort Herren besviken. Någon som kanske inte skulle lämna salen levande i natt. Draco bad en tyst bön om att det inte skulle vara han eller hans far som skulle bli offer för de andras underhållning. Jessica däremot skulle det inte röra honom i ryggen om det blev. Draco var dessvärre fullt medveten om att den önskan var helt onödig. Jessica tillhörde herrens favoriter. Henne skulle han aldrig bestraffa, för hon skulle aldrig ge honom en anledning till det.


Neville kröp ihop i den sorgliga hög som han var. Tårarna hade bildat små rännilar i hans ansikte, och kinderna var fortfarande alldeles våta efter deras framfart. Den avbrutna trollstaven höll han i ett hårt grepp, trots att den aldrig mer skulle kunna användas. I öronen hörde han fortfarande deras skratt när de bröt den på mitten. Neville visste att han inte borde vara arg på dem för det. De hade bara behandlat honom såsom alla andra alltid hade gjort, och på det viset som han förtjänade. Att dem gick två årskurser under honom hade ingen betydelse. Han var den eviga nollan. Pojken med det runda ansiktet som bodde hos sin konstiga mormor och som inte kunde utföra en enda besvärjelse rätt. Pojken som alla Gryffindorare skämdes att ha i sitt elevhem. Pojken utan vänner. Insikten fick honom att börja gråta igen. Han snörvlade så högt att det tog flera minuter innan han insåg att han inte var ensam. Förskräckt tittade han upp och mötte en annan pojkes blick. Pojken satt uppflugen på stenmuren och iakttog honom bistert. Neville kände igen honom. Ännu en Slytherinelev. Hur kunde han ha sådan otur?
”Gör det fort då!” Neville reste sig upp och ställde sig framför pojken. ”Här, gör det på en gång! Du kan ju alltid fortsätta där dem andra slutade!” skrek Neville och viftade med sin avbrutna trollstav. ”Jag kanske har något annat du kan förstöra. Vänta...” Han grävde i sin ficka och fick upp sin minsalt, som han fått av sin mormor under sitt första år. ”Här! Varsågod!” Han sträckte fram den åt Theodore Nott. Nott tog inte emot den. Nevilles händer skakade så kraftigt att minsalten åkte i golvet och rullade in under en gammal rustning. Med ett kvidande läte sjönk Neville återigen ner på golvet i fängelsehålan med händerna för ögonen. Om han låtsades tillräckligt mycket, så kanske han slutade existera.
”Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks. Annars kommer dem aldrig att låta dig va.”
Neville blev så chockad att han slutade gråta. Han tittade upp på Nott med rödsprängda ögon.
”Va?”
”Sanningen.” sa Nott sakta. ”Ont ska med ont fördrivas.”
”Hur då?” Neville viftade med sin brutna stav. ”Jag kan inte...”
Nott klev fram till Neville och tog staven ur hans hand. Han stirrade ett ögonblick på den, och räckte sedan över den till Neville igen. Trollstaven var hel. Neville gapade. ”Hur gjorde du...? Vänta! Vart ska du nu?” Neville hade ingen lust att vara ensam i fängelsehålan längre, och småsprang efter Nott.
”Min stav!” flåsade Neville. ”Du lagade den! Hur? Jag menar , du bara...”
”En del frågor är bäst om dem inte besvaras”, svarade Nott kallt.
Neville stannade tvärt. Insikten slog honom plötsligt. ”Det var du”, sa han sakta, mer till sig själv än till Nott.
”Det var du som kastade patronusen. Det var du som räddade oss!” Neville slet tag i Notts arm och tvingade honom stanna. Han var så upphetsad och skrämd på samma gång att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. ”Du jagade bort alla dementorerna! Men...varför?” Neville rynkade pannan. ”Varför? Du är en Slytherin, varför skulle du...”.
”Vi går jämt ut nu”, sa Nott. ”Vi är kvitt.”
”Men, jag förstår inte. Hur? Vart ska du?”
Neville gjorde ytterligare ett försök att följa efter Nott, men ormen som dolde ingången till Slytherins sällskapsrum slog ihop framför näsan på honom.

Inget internet = Desperat och sover hos mina föräldrar. Ikväll blir det ett nytt kapitel! Ni är bäst alla ♥


Jag ÄLSKAR att du alltid ser när jag gjort något nytt. Har haft sån skrivarlust! Varit lite ledsen pga alla läsare som inte finns, att den tiden är förbi. Sen blev jag så glad och tacksam över er jag faktiskt har! Få, men underbara ♥ Och det är så tillräckligt för mig.

Jag shippar dem också! Intressant att Jess gör det... Inte chippar hon Drelli iallafall, den saken är jävligt säker! xD
Jag älskar allt du ska skriva om, har så mycket jag vill fråga dig! Du ger mig så många frågetecken och få svar, precis som en författare ska! Dina kommentarer är ALDRIG sugiga, att du kommenterar, att du FINNS här, räcker gott för mig.

Ja jag vet inte själv... Det återstår att se! Jag är spänd inför att få svar! Åh, tusen tack ♥ Skickar berömmet tillbaka till dig älskling ♥



Du är så WOW ♥ Vi är utan internet hemma, så är så desperat att jag sover hos mina föräldrar ijkväll bara för att kunna sitta här och äntligen få läsa och lägga upp kapitel! Hoppas hoppas att du har något till mig!! Jag är supertaggad att få läsa om romantikern Draco, även om jag faktiskt blir lite svartsjuk. Men han har alltid varit otrogen, och med dig och Ida är det väl okej i guess.

TACK snälla att du gillar det! Du ska veta att DU ÄR BÄST. Jag blir så glad varje gång du skrivit något, lägger ut ett kapitel. Du är så talangfull vännen ♥ Glöm aldrig det!

Jag är glad att du gillar det ♥ Hermione är ju sån, hon försöker alltid hålla ett lugn...

Ja!! Jag tror att Draco också var lite bakis, med tanke på hur han såg ut hiihih. Fniss!

Bakis eller ej, du är bäst. Bara dig jag delar Draco med. Blaise får du behålla, jag tar Theo istället jag!

Ja dem är unga... Med så mycket ansvar. Tragiskt egentligen, så sorgligt.... ♥


Avis, min Avis! Tja, vad ska man säga? Du vet ju vad jag tycker om dig. Jag avgudar dig ju på alla punkter, just därför håller jag på och förbereder en historia, bara för dig. Jag tror att det här är något du kommer att älska!

Vårt samtal idag gav mig en sådan peppning. Du är en sådan person, som har en förmåga att fånga upp människor och ge precis det dem behöver. Mirre är likadan. Det märks att hon är baserad på dig. Du är en på miljonen!

Kan lugna dig med att Ginny INTE gillar Neville. Han har otur i allt, stackarn. Det smärtar verkligen. Usch. Ett evigt lidande...

Ryser av ditt beröm, som alltid. Om jag är en berättare, då är du ett helgon! Magisk på något vis. Underbar ♥ Du är en av dem som ska hjälpa mig med fler spekulationer! För jag undrar också! Så ge mig svaren jag behöver, älskade Avis!

Åh, är det min specialite... Du anar inte vad det här betyder! Jag blir så glad. Suger in varje ord. Älskar det. Tack!!

Helt otroligt. vad DU utvecklats! Jag känner mig så fjuttig på världen när jag sitter här och läser. Du är ju värd precis hela världen och lite till! Som jag satt som tioåring och slukade JK Rowlings verk, slukar jag nu vartenda ord du behagar att ge mig. Jag lär mig så mycket av dig. Blir barn på nytt, läser det jag skriver själv och känner mig som tio år igen - aldrig att jag kan mäta mig med dig. Men vet du? Det gör mig ingenting; för tack vare dig utvecklas jag så otroligt.

Om du ändå kunde förstå hur stolt jag är över att du blivit inspirerad av just min ff:n, att du velat använda just min karaktär så mycket. Det är en ära större än ord kan beskriva.

Dina kapitel ger mig alltid den där speciella magin som HP böckerna en gång gav mig. Jag ryser, jag känner med. Jag sitter spänd av förväntan, läser om och läser om. Du blir bara bättre och bättre, den stora frågan kvarstår, hur gör du? Om
du bara skulle vilja skulle du få en bok utgiven direkt. Jag skulle vara den första att köpa den, och tro mig, jag köper inte många böcker.

Jag älskar hur du börjar med Elvira, hur du presenterar henne med en bild. Det sätter igång så mycket i mitt eget huvud. Så många ideer tar form, så många tankar. Jag tycker redan om henne! Minns hur elaka dem varit mot henne, minns hur ilskan väcktes i mig. Jag blir också inspirerad, Nu ska hon få kliva rakt in i Skam också, göra entré. Det var riktigt proffsigt gjort av dig, helt perfekt! Hur kommer Ellis och hennes vänskap att utvecklas? Vad döljer sig bakom denna kloka, till synes obrydda flicka?

Och så övriga kapitel.. Behöver jag ens säga att jag sträckläst? Du har verkligen överträffat dig själv. det blir så äkta. Jag tycker till och med om Snape, inser du då att du lyckats?! Du får honom att bli NÅGON. Inte bara the bad guy, utan en person - en man med ett jobbigt förflutet som nu äntligen funnit någon att älska. Han har många egenskaper som jag tycker så mycket om. Det förändrar faktiskt min egen bild av honom, så tack snälla för att du gett honom ett ansikte och låtit oss alla komma nära!

Jag rös när du skriver det sista kapitlet, och när du nämner Draco.. Å jag vill ju att du skriver mer! Vi måste inspirera varandra, måste ha dig nära här hos mig! Det här var det bästa jag läst rakt igenom; sån kvalite. Lär mig! Jag är din främsta fan ♥

/Din Elzyii

Här kommer första kapitlet!
Vi får se om någon av er kommer att vilja läsa, men jag har alltid några vid min sida ♥

Okej! Bara om du lovar!!

Kapitel 14
All vänskap är inte godkänd vänskap

Alla fyra flög upp när Neville kom inspringande. Han flåsade som om han hade sprungit ett maratonlopp och pannan var våt av svett. Jag såg hur Ginny rynkade på pannan, men jag låtsades inte se det.
”Det var han!” tjoade Neville. ”Det var han, den där läskiga konstiga snubben i Slytherin! Nål, eller var han nu heter! Det var han som besegrade dementorerna!”
”Vilka dementorer?” Ginny såg oförstående ut, och jag stirrade på henne.
Neville kom av sig helt och gjorde detsamma.
”Jamen...Va? Dementorerna. Han gestikulerade med händerna. ”Som anföll oss i skogen. Mig, Elli, Seaumus och Dean.
Ginny brast ut i gapflabb, så även Dean och Seaumus. ”Vad du hittar på! Nog för att du tar till desperata åtgärder för att få uppmärksamhet, men det här tar ändå priset.”
”Men Elli... Hon dog ju nästan. Visst?” Han tittade skeptiskt på mig, som för att undersöka om jag också blivit galen. Jag skakade på huvudet åt honom. Jag förstod inte heller någonting.
”Ginny, mår du bra?”, frågade jag försiktigt.
”Toppen!” Hon fnissade och torkade tårarna.
”Jag förstår inte”, sa Neville och gled ner i soffan. ”Igår ville ni inte prata om något annat, och nu låtsas ni som ingenting.”
”Du är rolig du Neville!” Dean dunkade honom i ryggen, påjagad av Seaumus. ”Dementorer! Här! Nog för att dödsätarna verkar kunna hitta på allt möjligt, men dementorer... Jag är tillräckligt glad över att jag blev insläppt på slottet trots att jag är ett halvblod. Det är ju rätt tomt här nu mer, menar jag”, sa han och nickade menande mot det nästan tomma uppehållsrummet. ”Men dementorer...” Han och Dean gick skrattande upp mot pojkarnas sovsal. Neville gav mig en frågande blick, och jag skakade avmätt på huvudet. Inte nu. Senare. Men nog hade det satt giller i huvudet på mig också, och jag såg till att komma i säng långt före Ginny som stannade kvar nere i sällskapsrummet och spelade trollkarlsschak tillsammans med bröderna Creevey. Hon kom inte tillbaka förrän klockan var en bra bit efter midnatt och jag låtsades sova när jag hörde hur hon försiktigt gläntade på min sovrumsdörr.
Hade det verkligen varit Theodore Nott som räddade mitt liv? Varför skulle han göra sig det besväret? Jag bestämde mig för att fråga honom kommande dag.

Men så blev det inte. På anslagstavlan nere i stora salen fanns det en ny regel uppskriven när jag kom ner till frukosten. En regel som delade oss halvblod från de renblodiga även under lektionstid. Jag, vars mamma var mugglare, hamnade tillsammans med Seaumus och en annan handfull elever som jag aldrig pratat med förut. Vi såg alla likadana ut. Bleka, trötta och med stora mörka ringar under ögonen. Vi undervisades inte heller i slottet utan hade alla våra lektioner bakom Hagrids stuga, bevakade av två dödsätare. Det låg en viss ironi i att Hagrid undervisade oss. Han hade blivit relegerad under sitt tredje år på Hogwarts och hade givetvis inte lärt sig mer utöver det han redan kunnat. Lektionerna var totalt värdelösa, och jag plågades utav att se Hagrids högröda ansikte, fullt av blåmärken och rispor efter bestraffningarna som dödsätarna tilldelade honom under varje lektion för hans dåliga undervisande.

Hösten slog till på riktigt i Oktober och det blev kallt. Jag stötte ihop med Nott nere i biblioteket. Eftersom vi halvblod förbjöds att använda våra skolböcker så brukade jag försöka komma över ett par på egen hand inför varje helg. Bibliotekarien Madam Pince brukade vara vänlig och släppa in mig utan bevakning. Vi hade en tyst överenskommelse; hon berättade inte för någon att jag var där och lånade böcker, och jag inte för någon att hon i hemlighet smugglade in tidningar som hon sedan lät oss läsa. Artiklarna fick mig att förstå hur illa det hade blivit utanför slottets murar. Trollkarlsvärlden förberedde sig på ett krig som inte liknade något annat som skett tidigare.
Jag fick syn på Nott nästan direkt när jag klev in i biblioteket den där morgonen. Det var som om han stod och väntade på mig. Med tveksamma steg gick jag fram till honom, hela tiden med en blick över axeln.
”Tack”, sa jag. ”För att du räddade mitt liv”.
”Ett liv för ett liv, min skuld är återgäldad”, svarade han med sin svävande röst.
Jag förstod inte vad han menade, och det måste synts i mitt ansikte, för han fortsatte: ”Du varnade mig för brygden. Kanske hade den kostat mig mitt liv.”
En liten klocka plingade till i mitt huvud, och jag mindes.
”Ingen fara. Jag tror faktiskt att jag räknar dig som en utav mina vänner, Theodore”. ”Du dyker alltid upp på märkliga ställen, och det du gjorde för Neville var verkligen fint.”
”Allting har sina sidor”, sa han tyst. ”Vänner”, hans röst var alldeles uttryckslös.
”Det har jag inte haft några förut. Är du fortfarande inte rädd för mig?”
”Nej”, sa jag. ”Det är helt andra saker som jag är rädd för. ”
Ett litet leende lekte i hans mungipa, och för första gången insåg jag hur vacker han var när han log. Det bleka ansiktet lystes upp och trots att leendet aldrig nådde hans isblå ögon så var det ett förundrande men härligt ögonblick. Nej jag var inte rädd för Theodore Nott trots att han var det han var. Jag kände en tillit till honom som var svår att beskriva. Det fick mig att vilja stanna i närheten av honom.
”Vänner”, sa Nott igen. ”Vad gör man som vänner?”
Jag log. ”Mycket. Jag lär dig.”


Sen den dagen i biblioteket följde Nott mig som en skugga. Även om jag inte alltid såg honom, så kände jag hans närvaro. Ibland i form av en skugga, ibland en fladdermus. Han var alltid där. Jag märkte ganska snart att det inte bara var mina vänner som skydde hans närvaro. Dödsätarna gjorde likadant. När han kom så backade dem undan, skrämda av något som de inte kunde rå på. På honom hjälpte inte deras förbannelser. Blaise accepterade Notts närvaro, även om jag såg att han helst av allt velat slippa honom. Jag förstod att han var rädd.
En dag glödde gallionen som jag fått utav Ginny i min ficka. Hon hade verkligen legat i. Tolv stycken traskade in i Vid-Behov-Rummet och anslöt sig till vad dem kallade för ”Dumbledores arme”. Ginny stelnade till när jag klev in med Nott och Blaise i släptåg.
”Vad gör dem här?”, sa hon med en röst hon aldrig använt tidigare mot mig.
”De ansluter sig också.”
”De är Slytherinelever!”, väste Ginny och stirrade mordiskt på stackars Blaise, som såg ut som om han helst ville sjunka genom golvet. Han som följt med för min skull.
”Jag vet”, svarade jag så nonchalant jag kunde. ”Jag tror inte att det slåss sämre för det.”
”Du VET vad jag tycker! Vad vi tycker”, rättade hon sig snabbt. ”De är inte pålitliga Elli. Jag vet att du tycker det, men tro mig, jag har gått här längre än du. Faktum är att det var din dödsätare till pojkvän som såg till att min bror och hans vänner råkade riktigt, riktigt illa ut förra gången som vi använde oss utav DA. Du har dessutom släpat hit en utav dem som inte ens är mänsklig! Han kanske är ditt harmlösa lilla husdjur, men jag tycker inte att blodsugare platsar bland oss!” Hon var så arg så hon kippade efter andan. Känslorna slogs om plats inuti mig. Jag var chockad över hur Ginny, min vän Ginny, kunde vara så elak. Samtidigt förstod en liten del utav mig henne. Det funkade inte såhär för dem. Gryffindor och Slytherin var två skilda världar som hatat varandra i decennier.
”Vem är du som kan komma här och tro att du kan förändra något?” Ernie Macmillan, en kraftig pojke från Hufflepuff, hade ställt sig bredvid Ginny.
”Ginny har rätt.”
”Ja”, svarade jag sakta. ”Ja du har nog rätt Ginny. Vi platsar nog inte här.”
Jag vände på klacken, och gick utan att beröva henne med så mycket som en blick. Men jag kunde känna hennes blickar bränna i ryggen på mig, och det gjorde mig tårögd. Neville gjorde en ansats att följa efter oss, men hölls tillbaka av Ginnys vrede. Blicken hon gav Neville talade sitt tydliga språk: ”Om du går efter så behöver du inte komma tillbaka.”

Å va roligt att det finns några som vill läsa!
Vi får se om jag kör igång, och framförallt när - Har blivit så förkyld! Finns det ett intresse så kommer jag börja lägga upp så snart som möjligt!

Titel: Concrete Angel
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: Inväntar bevakare
Genre: Äventyr och romantik
Rating: PG13-innehåll kan förekomma i spoilers
Handling: Det här är en berättelse om den riktiga Draco Malfoy och om Elli, flickan från Sverige. Den utspelar sig under det sjätte året på Hogwarts.

Through the wind and the rain
he stands hard as a stone
In his world that he can rise above
Sometimes he wishes he was
Never born




Om någon vill läsa den så kommer jag att fortsätta skriva

Jag fick ju avnjuta det här fantastiska kapitlet igår live med Avis underbara berättarröst, kan man begära annat? ♥ Känslan sitter fortfarande kvar - Underbar.

Kapitlet är som jag sa igår svårt att beskriva. Jag tyckte det var så bra! Du gav mig så många tankar, frågor och funderingar.

Jag älskar att få läsa om Jessica och om hur allt startade från början. Älskar också att få höra om Narcissa. Hur ser deras vänskap ut egentligen? Vem är den blonda kvinnan bakom skalet?

Och Jessica, så mystisk och kall men ändå med ett pumpande hjärta långt inuti.

Lova mig att aldrig sluta med det du gör, Trezzan. Du är så duktig och har stor talang. Jag avundas dig idag men gläds med dig.

Säger som Avis, ur djupet av mitt hjärta så längtar jag efter mer!

Nu ska jag få läsa, läsa och LÄSA!

*Dansar en galen dans med Voldemort*

Tjoho!

Jag älskar Ida och Harrys vänskap! Den är så äkta och genuin. Dem känns nästan lite som bror och syster. DEN vänskapen, om du förstår hur jag menar?

Lider med Seaumus. Olycklig kärlek är aldrig lätt, och han kan nog verkligen inte förstå Idas val av pojkvän. Du är så duktig på att skriva om känslor och relationer. Det blir så äkta och går rakt in i hjärtat på mig som läsare. Du behöver inte så många ord för att beskriva, det träffar så rätt ändå. Jag avundas dig på den förmågan!

”Men sen handlar det ju om en av Harry Potters bästa vänner och Slytherins självutnämnda prins”, fortsatte Dean och fick ännu en irriterad blick från Ida.
”Snälla kalla honom inte för prins”, suckade hon irriterat. ”Höj för Merlins skull inte upp honom mer än vad han förtjänar.”

Ja du vet ju hur mycket jag älskar Ida som karaktär! Här har du svaret! Hon är så otroligt stark, kaxig och härlig. Hon svassar inte runt Draco i ett rosa skimmer. Hon fortsätter vara sig själv, kan se vad som är bra och inte bra. Tvivlar inte en sekund på att hon inte kommer kunna bita ifrån när den dagen kommer. För Draco är Draco, och vi alla vet hur han kan vara.

Så fint beskrivet när dem möter varandra, Ida och Draco. Jag älskar hur kärleksfull han är, han älskar henne verkligen. Det blir inte för överdrivet heller. Allt är så äkta, jag avundas dig så på din talang, underbara du!

Jag känner på mig att det snart kommer att hända något som gör det svårare för Ida. Jag vet inte vad, men har en känsla. Draco är ju Draco, och vi alla vet vad han har i kikaren - för eller senare. Och hur blir det mellan Ida och Seaumus? Kommer dem kunna få tillbaka sin vänskap?

Ser framemot nästa kapitel redan & det gör Draco med