Alltså du är så JÄKLA BRA!
Har som du vet smygläst här också, på jobbet, och då får jag ju inte kommentera så långt som jag vill då jag riskerar att bli avbruten.. Men du är så wow! Jag ger dig gärna muntliga kommentarer, så hoppas vi snart kan prata igen! Du ger mig så sjukt mycket inspiration, och jag blir så stolt när jag ser hur du utvecklas.

Min älskade Trezzan, när blev du såhär duktig?!

Var har du varit hela mitt liv liksom?!

Älskar att få göra det här med dig och att få ha med din karaktär i min historia. Eftersom jag inte hinner kommentera alla kapitlen, koncentrerar jag mig på det sista. Men alla var så jäkla bra, bara så att du vet det!!

Jag måste bara få inflika hur chockad jag blev när Jess säger "Han", om barnet, och att hon får missfall... Ja, du vet ju varför. Ändå visste jag ju såväl att det omöjligt kan ha varit Elli, men ändå. Du fick mig! Läst det flera ggr, och hoppas du vill läsa högt sen också. Så sjukt bra!!

Älskar hur James verkligen försöker hjälpa Jess. Tycker det är så intressant att få vara med från "start", Ellis första tid i livet, Dracos... Hur allt hänger ihop. Så många frågor, var finns alla svar? Hur mycket om Elli kommer Narcissa att veta? Jag funderar, för jag måste ju få veta till min egen historia, jag kan inte vänta!

Och nej, Jess. Han är inte rätt för dig. DET ÄR SIRIUS DU SKA HA, OKEJ?

Älskar att få läsa från Sirius sida. Jag hatar den där Marlene, avskyr namnet sedan tidigare, varför kan du få veta. Hatar det ännu mer nu! Inte för att Sirius Marlene gjort mig något, men hon ska inte stå i vägen för Jess! Hatar Sirius litegrann för att han är så dum också. Jag kan samtidigt förstå honom, men det är ju så himla uppenbart att han aldrig glömt Jessica. Hur ska man kunna glömma henne?!

Älskar hur du verkligen ger liv åt karaktärerna och storyn en helt ny betydelse. Du besvarar frågor som länge legat nergrävda, syr ihop trådar... Jag kan inte vänta på mer!!
Ska äntligen dem få träffas, Sirre och Jess? När sker deras kärleksmöte då Elli blir till? Jag behöver få veta NU!!

NU lägger jag uoo nästa kapitel!!
Haft internetstrul här hemma (charmen med landet......) men nu funkar det!

Kapitel 11
Dementorer

Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andhämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom, och från vilket håll vi skulle.
När jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat mitt på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss.
”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre.

Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…”


”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!”

Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig?

Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek.

Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande.

Jag finner inga ord för er!
Ni är så underbara, fantastiska, ja allt man kan vara! Här kommer nästa kapitel, kortare än vad jag önskat, men mer kommer snart! Jag och Draco avgudar er

Kapitel 11
Straffkomendering

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande, men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig som en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med.
Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vända sig om, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten.
”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.”
Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt honom i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått offra sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt.
”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?”
Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting.
”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten.
”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry.
”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare.
”Rektorn har gett en order”, sa han och grinet blev ännu bredare. ”Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnade innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte: ”Och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, dem där Dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvrål och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra.
”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg.
”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig.
” Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka.
”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus, och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars material kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.

Å Tack snälla Ginny!


Åh, kan inte vänta förren jag får läsa dina kapitel, och prata med dig igen! Kanske imorgon? Hör av dig!! För jag har såååå mycket jag vill dela med dig.... Jag har skrivit två nya kapitel, som jag så gärna vill ge dig!!

Tack snälla, rara underbara du. Du är så... underbar! På alla sätt ioch vis.

Elli är så lik dig!!! Dig och Mirre, jag älskar det! Din röst.... Ja du vet ju vad jag tycker om den. Den får mig att rysa, men inte av obehag. Ett sådant lugn som den för med sig....

Dina kommentarer är alltid bäst för mig, oavsett längd eller vad du skriver. Bara ATT du skriver.

Och ja, vi har mycket att diskutera när det gäller Snappe, för du vet... Jag vet inte ens själv. Det ska bli spännande att ta reda på.... Hoppas du kommer gilla kapitlet, finslipar lite nu och slänger upp det idag om någon hinner kommentera, eller imorgon när Kellie sover. ^

Tack för alla ord, tack för att du peppar mig, tack för att du finns ♥

Ni är så underbara!
Jag är så tacksam för mina få, men hängivna läsare ♥ Jag vet inte vad jag skulle göra utan er! Det är bara så, så sjukt tacksam!
Har och är fortfarande förkyld så har inte haft någon ork att sitta vid datan ♥ Hade tänkt att jag skulle hinna rätta klart kapitlet, men inte hunnit. Men vi får se, ska göra mitt bästa, för er! Annars kommer det förhoppningsvis imorgon.

Tack till er som läser, er som kommenterar ♥ Ni är så guld!

Kapitel 13
Styrka

Han kunde höra henne komma trots att hennes höga klackar knappt rörde vid golvet. Han avskydde henne så starkt att han till och med hade lärt sig hur hennes fotsteg lät. Han hatade hennes vita hy, genomträngande ögon och den där blicken som alltid verkade se på honom med sådan avsky. Han hatade hur hon alltid verkade ge rätt svar, veta allt, kunna allt. Hatade hur alla, till och med Mörkrets herre, alltid fick en särskild glimt av beundran i ögonen när hon talade. Mest av allt hatade han hur hans far svansade efter henne, fjäskande och full av en äcklig sorts beundran som Draco aldrig hade sett hos honom tidigare.
Han blundade och hoppades att hon skulle sätta sig någon annanstans. Öppnade ögonen. Självklart inte. Hans grå blick mötte hennes och det kändes som om den brände hål genom hans kropp; rakt igenom den isbarriär som han så omsorgsfullt byggt upp i alla dessa år och rakt in i hans innersta, där det fanns ett hjärta som pumpade lika mycket känslor som någon annans.
”Du har mycket i tankarna, Draco”, sa Jessica Raven på sitt tysta, kyliga sätt. Trots att hennes röst var låg var den full av styrka. ” Det är inte bra att ta hand om sådant på egen hand. Låt mig hjälpa dig”. Hon log, men det fanns inte ett enda uns av värme i det leendet. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Jag behöver inte din hjälp!” Draco kämpade med att stå emot impulsen att kasta sig upp från stolen.
”Du behöver väldigt mycket hjälp, lilla vän”. Jessica fortsatte att le medan hon snurrade sin trollstav mellan fingrarna; lät den sakta glida från hand till hand.
”Det är flickan, eller hur? Du kan inte släppa flickan...”
”Låt mig vara ifred!” Draco förlorade över impulsiviteten och stolen flög i golvet när han reste sig upp. Jessica lyfte blicken och såg honom rätt i ögonen. Sekunden efter genomborrade smärtan Dracos bröst, och han föll skrikande ihop på golvet. Där låg han som en sprattlande patetisk hög och kippade efter luft.
”Kära Jessica”, Bellatrix kom släntrande mot dem. Hennes svarta hår dansade över axlarna och klädnaden var söndertrasad och blodig. I ena handen höll hon ett blodigt stycke; resterna efter ett mugglarbarn. Hon vaggade det döda barnet en stund, nynnade lågt vartefter hon gav upp ett galet skratt och slängde det ifrån sig.
”Jag ser att du tar lite tid tillsammans med lilla Draco på egen hand.”
Jessica svarade inte utan såg bara med ett visst mått av avsky på det blodiga livlösa stycket. ”Vart har du fått tag i det där, Bellatrix?”
Bellatrix hade sjunkit ner på huk bredvid Draco. Hon strök en hårslinga ur hans panna, lutade sig ner och kysste honom på pannan. Sedan tittade hon upp mot Jessica. ”Bara en liten present till min herre, ja MIN Herre. Han vill helst ha dem färska...Men föräldrarna gjorde ett sådant motstånd. Jag kunde inte låta bli att slakta det framför ögonen på dem, förstår du, kära Jess.”
”Kalla mig inte Jess”, sa Jessica kyligt. Sedan vände hon uppmärksamheten mot Draco som fortfarande låg kvar. ”Res på dig.”
Dracos kropp värkte efter förbannelsen men han vågade inte trotsa henne ännu en gång. Förödmjukat krälade han upp på fötter. Han trampade nästan på det blodiga byltet, och kände vågen av illamående strömma genom kroppen. Han vände sig bort och kräktes kraftigt. Jessica och Bellatrix betraktade honom. När han var färdig räckte Jessica honom en näsduk. ”Du måste få starkare mage, Draco. Nästa gång tvingar jag dig kanske att äta upp det.”
”Var inte så hård, Jessica. ” Jessicas bror, Avery, stod plötsligt bredvid dem. Av alla i sällskapet så var det honom som Draco tyckte bäst om. Han hade aldrig hånat eller skadat honom, dessutom hade han hjälpt Draco en hel del. Nu la han armen om sin syster, som stod helt stilla i hans omfamning. Hon njöt inte av det men verkade inte misstycka heller. Fortfarande gav hon Draco den där blicken; den som fick honom att känna sig som en öppen bok. Han vände sig för att gå därifrån, men en brännande smärta i vänsterarm fick honom att stanna till. Tydligen hade de andra känt samma sak, för Jessica sa: ”Det är dags”. Utan en blick på någon tog hon sig ur Averys omfamning och försvann bort mot Rummet. Draco kallade det så. Rummet där de höll sina små möten. Han visste mycket väl vad smärtan i dödsätarmärket betydde. Voldemort hade kallat dem till sig. Ännu ett uppdrag, eller någon att bestraffa. Någon som hade förrått eller gjort Herren besviken. Någon som kanske inte skulle lämna salen levande i natt. Draco bad en tyst bön om att det inte skulle vara han eller hans far som skulle bli offer för de andras underhållning. Jessica däremot skulle det inte röra honom i ryggen om det blev. Draco var dessvärre fullt medveten om att den önskan var helt onödig. Jessica tillhörde herrens favoriter. Henne skulle han aldrig bestraffa, för hon skulle aldrig ge honom en anledning till det.


Neville kröp ihop i den sorgliga hög som han var. Tårarna hade bildat små rännilar i hans ansikte, och kinderna var fortfarande alldeles våta efter deras framfart. Den avbrutna trollstaven höll han i ett hårt grepp, trots att den aldrig mer skulle kunna användas. I öronen hörde han fortfarande deras skratt när de bröt den på mitten. Neville visste att han inte borde vara arg på dem för det. De hade bara behandlat honom såsom alla andra alltid hade gjort, och på det viset som han förtjänade. Att dem gick två årskurser under honom hade ingen betydelse. Han var den eviga nollan. Pojken med det runda ansiktet som bodde hos sin konstiga mormor och som inte kunde utföra en enda besvärjelse rätt. Pojken som alla Gryffindorare skämdes att ha i sitt elevhem. Pojken utan vänner. Insikten fick honom att börja gråta igen. Han snörvlade så högt att det tog flera minuter innan han insåg att han inte var ensam. Förskräckt tittade han upp och mötte en annan pojkes blick. Pojken satt uppflugen på stenmuren och iakttog honom bistert. Neville kände igen honom. Ännu en Slytherinelev. Hur kunde han ha sådan otur?
”Gör det fort då!” Neville reste sig upp och ställde sig framför pojken. ”Här, gör det på en gång! Du kan ju alltid fortsätta där dem andra slutade!” skrek Neville och viftade med sin avbrutna trollstav. ”Jag kanske har något annat du kan förstöra. Vänta...” Han grävde i sin ficka och fick upp sin minsalt, som han fått av sin mormor under sitt första år. ”Här! Varsågod!” Han sträckte fram den åt Theodore Nott. Nott tog inte emot den. Nevilles händer skakade så kraftigt att minsalten åkte i golvet och rullade in under en gammal rustning. Med ett kvidande läte sjönk Neville återigen ner på golvet i fängelsehålan med händerna för ögonen. Om han låtsades tillräckligt mycket, så kanske han slutade existera.
”Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks. Annars kommer dem aldrig att låta dig va.”
Neville blev så chockad att han slutade gråta. Han tittade upp på Nott med rödsprängda ögon.
”Va?”
”Sanningen.” sa Nott sakta. ”Ont ska med ont fördrivas.”
”Hur då?” Neville viftade med sin brutna stav. ”Jag kan inte...”
Nott klev fram till Neville och tog staven ur hans hand. Han stirrade ett ögonblick på den, och räckte sedan över den till Neville igen. Trollstaven var hel. Neville gapade. ”Hur gjorde du...? Vänta! Vart ska du nu?” Neville hade ingen lust att vara ensam i fängelsehålan längre, och småsprang efter Nott.
”Min stav!” flåsade Neville. ”Du lagade den! Hur? Jag menar , du bara...”
”En del frågor är bäst om dem inte besvaras”, svarade Nott kallt.
Neville stannade tvärt. Insikten slog honom plötsligt. ”Det var du”, sa han sakta, mer till sig själv än till Nott.
”Det var du som kastade patronusen. Det var du som räddade oss!” Neville slet tag i Notts arm och tvingade honom stanna. Han var så upphetsad och skrämd på samma gång att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. ”Du jagade bort alla dementorerna! Men...varför?” Neville rynkade pannan. ”Varför? Du är en Slytherin, varför skulle du...”.
”Vi går jämt ut nu”, sa Nott. ”Vi är kvitt.”
”Men, jag förstår inte. Hur? Vart ska du?”
Neville gjorde ytterligare ett försök att följa efter Nott, men ormen som dolde ingången till Slytherins sällskapsrum slog ihop framför näsan på honom.

Inget internet = Desperat och sover hos mina föräldrar. Ikväll blir det ett nytt kapitel! Ni är bäst alla ♥


Jag ÄLSKAR att du alltid ser när jag gjort något nytt. Har haft sån skrivarlust! Varit lite ledsen pga alla läsare som inte finns, att den tiden är förbi. Sen blev jag så glad och tacksam över er jag faktiskt har! Få, men underbara ♥ Och det är så tillräckligt för mig.

Jag shippar dem också! Intressant att Jess gör det... Inte chippar hon Drelli iallafall, den saken är jävligt säker! xD
Jag älskar allt du ska skriva om, har så mycket jag vill fråga dig! Du ger mig så många frågetecken och få svar, precis som en författare ska! Dina kommentarer är ALDRIG sugiga, att du kommenterar, att du FINNS här, räcker gott för mig.

Ja jag vet inte själv... Det återstår att se! Jag är spänd inför att få svar! Åh, tusen tack ♥ Skickar berömmet tillbaka till dig älskling ♥



Du är så WOW ♥ Vi är utan internet hemma, så är så desperat att jag sover hos mina föräldrar ijkväll bara för att kunna sitta här och äntligen få läsa och lägga upp kapitel! Hoppas hoppas att du har något till mig!! Jag är supertaggad att få läsa om romantikern Draco, även om jag faktiskt blir lite svartsjuk. Men han har alltid varit otrogen, och med dig och Ida är det väl okej i guess.

TACK snälla att du gillar det! Du ska veta att DU ÄR BÄST. Jag blir så glad varje gång du skrivit något, lägger ut ett kapitel. Du är så talangfull vännen ♥ Glöm aldrig det!

Jag är glad att du gillar det ♥ Hermione är ju sån, hon försöker alltid hålla ett lugn...

Ja!! Jag tror att Draco också var lite bakis, med tanke på hur han såg ut hiihih. Fniss!

Bakis eller ej, du är bäst. Bara dig jag delar Draco med. Blaise får du behålla, jag tar Theo istället jag!

Ja dem är unga... Med så mycket ansvar. Tragiskt egentligen, så sorgligt.... ♥


Avis, min Avis! Tja, vad ska man säga? Du vet ju vad jag tycker om dig. Jag avgudar dig ju på alla punkter, just därför håller jag på och förbereder en historia, bara för dig. Jag tror att det här är något du kommer att älska!

Vårt samtal idag gav mig en sådan peppning. Du är en sådan person, som har en förmåga att fånga upp människor och ge precis det dem behöver. Mirre är likadan. Det märks att hon är baserad på dig. Du är en på miljonen!

Kan lugna dig med att Ginny INTE gillar Neville. Han har otur i allt, stackarn. Det smärtar verkligen. Usch. Ett evigt lidande...

Ryser av ditt beröm, som alltid. Om jag är en berättare, då är du ett helgon! Magisk på något vis. Underbar ♥ Du är en av dem som ska hjälpa mig med fler spekulationer! För jag undrar också! Så ge mig svaren jag behöver, älskade Avis!

Åh, är det min specialite... Du anar inte vad det här betyder! Jag blir så glad. Suger in varje ord. Älskar det. Tack!!

Helt otroligt. vad DU utvecklats! Jag känner mig så fjuttig på världen när jag sitter här och läser. Du är ju värd precis hela världen och lite till! Som jag satt som tioåring och slukade JK Rowlings verk, slukar jag nu vartenda ord du behagar att ge mig. Jag lär mig så mycket av dig. Blir barn på nytt, läser det jag skriver själv och känner mig som tio år igen - aldrig att jag kan mäta mig med dig. Men vet du? Det gör mig ingenting; för tack vare dig utvecklas jag så otroligt.

Om du ändå kunde förstå hur stolt jag är över att du blivit inspirerad av just min ff:n, att du velat använda just min karaktär så mycket. Det är en ära större än ord kan beskriva.

Dina kapitel ger mig alltid den där speciella magin som HP böckerna en gång gav mig. Jag ryser, jag känner med. Jag sitter spänd av förväntan, läser om och läser om. Du blir bara bättre och bättre, den stora frågan kvarstår, hur gör du? Om
du bara skulle vilja skulle du få en bok utgiven direkt. Jag skulle vara den första att köpa den, och tro mig, jag köper inte många böcker.

Jag älskar hur du börjar med Elvira, hur du presenterar henne med en bild. Det sätter igång så mycket i mitt eget huvud. Så många ideer tar form, så många tankar. Jag tycker redan om henne! Minns hur elaka dem varit mot henne, minns hur ilskan väcktes i mig. Jag blir också inspirerad, Nu ska hon få kliva rakt in i Skam också, göra entré. Det var riktigt proffsigt gjort av dig, helt perfekt! Hur kommer Ellis och hennes vänskap att utvecklas? Vad döljer sig bakom denna kloka, till synes obrydda flicka?

Och så övriga kapitel.. Behöver jag ens säga att jag sträckläst? Du har verkligen överträffat dig själv. det blir så äkta. Jag tycker till och med om Snape, inser du då att du lyckats?! Du får honom att bli NÅGON. Inte bara the bad guy, utan en person - en man med ett jobbigt förflutet som nu äntligen funnit någon att älska. Han har många egenskaper som jag tycker så mycket om. Det förändrar faktiskt min egen bild av honom, så tack snälla för att du gett honom ett ansikte och låtit oss alla komma nära!

Jag rös när du skriver det sista kapitlet, och när du nämner Draco.. Å jag vill ju att du skriver mer! Vi måste inspirera varandra, måste ha dig nära här hos mig! Det här var det bästa jag läst rakt igenom; sån kvalite. Lär mig! Jag är din främsta fan ♥

/Din Elzyii

Här kommer första kapitlet!
Vi får se om någon av er kommer att vilja läsa, men jag har alltid några vid min sida ♥

Okej! Bara om du lovar!!