Åh hjärtat, detsamma, miljoner gånger om! Du vet ju redan hur mycket jag älskar din historia. Kan inte älska den tillräckligt helt enkelt!!! Håller på med nästa kapitel, hoppas du kommer tycka om det också. Jag behöver er! ♥


Jag säger ju det, visst är han underbar?! Jag älskar honom och vet inte varför. Önskar verkligen att alla mina läsare från förr skulle få läsa om honom nu, alla ideer jag har för honom. Så glad att ni är här ♥ Och jag lovar, du får behålla Snappe för dig själv ♥ Han skriver ju till och med en liten historia för din skull nu!

Tack och tack igen ♥ Vad vore jag utan er?! Ni är alltid vid min sida och det är guldvärt för mig.

Ja, bra fråga, eller hur? Den får du svar på i nästa kapitel. Hade så gärna pratat med er nu men ni var inte inne! Hoppadea verkligen men det blir fler gånger i guess!

Å va mysigt ♥ den var du väl värd finaste du ♥ Jag tycker att du ska med henne! Jag har henne lite i bakgrunden bara, men det räcker gott!

Ja!!! Vi låter henne komma in!! ELVIRA ♥

Tack för kommentaren, så jag kan lägga upp nästa kapitel ♥
Jag är så glad att du följer mig Avis. Om du så är den enda, så skriver jag för dig!

Tack till alla som läser, ni är guld!


Kapitel 15
Jessica Raven
”Så du kom till sist ändå...”
En skepnad frigjorde sig långsamt från skuggorna och kom glidande mot mannen som stod och väntade.
”Syns inte det?”
Mannen dolde en rysning och harklade sig. Han flackade med blicken när skepnaden klev ut ur skuggorna helt och hållet, fällde ner huvan och såg på honom med ögon som var svartare än himlen omkring dem.
”Vad vill du ha den här gången då?”
”Det vet du.”
Theodore Nott log. Han smackade med tungan och såg roat hur svettdroppar bröt fram i pannan på mannen framför honom. ”Jag har varit hungrig länge nu. Det börjar bli... besvärande.”
Mannen muttrade något ohörbart och vinkade åt Theodore att följa honom. De gick under tystnad. Mannen vek plötsligt av in på en mörk tvärgata och fram till en gammal byggnad. Han mumlade något på ett annat språk, och dörren svängde upp. De båda klev in i byggnaden.
”Så det är dags nu.”
En kvinna satt uppflugen på en gammal kateder som stod längst inne i rummet de stigit in i. Hon var vacker och hade vitblont midjelångt hår och stora purpurfärgade ögon som hon nu genomträngande betraktade nykomlingarna med.
”Hej Theodore”, sa hon mjukt och log. Läpparna var blodröda och tänderna vita som snö. Theodore svarade inte. Han såg på henne med ett hatiskt uttryck i ögonen, vilket fick kvinnan att le ännu större. ”Efter alla dessa år, Theodore... och du hatar fortfarande mig. Jag räddade ditt liv den kvällen, har du glömt det?”
”Det enda du gjorde var att förbarma mig.” väste Theodore. Kvinnan skrattade tyst. ”Om det är så du väljer att se det. Jag skulle nog säga att det är mer som en välsignelse. Nå, nog med småprat. Tala om för mig, Theodore. Vem är den söta flickan du umgås med?”
”Du vet mycket väl vem hon är”, sa han kort.
”Nog gör jag det.” Hon strök en hårslinga ur ansiktet och la armen om mannen som hade mött upp Theodore. ”Och det gör Nott också, eller hur Nott?” Mannen grymtade lite. Han verkade både livrädd och förhäxad av den vackra kvinnan. ”Nott vet dessutom en massa annat, Theodore. Tack vare honom kan du vara kvar på den där skolan, tills vi behöver dig bättre.”
”Ni behöver mig bättre”, väste Theodore. ”Ni har visserligen skapat mig, men inte mina förutsättningar.”
”Om du säger det så...”, hon kysste mannen på kinden. ”Låt oss få det här överstökat. Du har säkert söta lektioner att gå på... och jag har lite affärer att sköta. När slängde du en imperiusförbannelse på honom senast?” Hon pekade på Nott.
”För ett par dagar sedan.”
”Bra”, mumlade hon. ”Det bör räcka. Följ mig.” Elegant spatserade hon iväg, och Theodore följde efter, fortfarande med ögon svarta av hat.

”Hur mår du?”
Jag tittade upp. Det var Blaise som hade stannat upp bredvid mig. Hans mörka ögon hade en glimt av oro och han rynkade pannan. Försiktigt satte han sig bredvid mig.
”Jag är okej.” Jag visste inte vad annars jag skulle säga. ”Jag vet inte vad som hände och inte varför. Det är okej nu.”
Blaise blick föll ner på min handled där ett enda ord fanns ingraverat.
Jag drog för tröjärmen. ”Det gör ingen skillnad, Blaise. Du vet hur det är nu.”
Han bet sig i läppen. ”Jag är ledsen..”
Jag gav honom ett halv leende. Det brände fortfarande i armen.
”Det är inte ditt fel. Du kunde inget göra. Jag försökte rädda Neville, det var allt och det räckte för att dem skulle ge mig det här.”
Jag kastade själv en blick på min handled som dunkade av smärta.
SKAM stod det med stora bokstäver, inristat i huden med mitt eget blod.
”Det är bäst att du går nu. Om dem ser oss tillsammans blir det kanske du som får ett straff.”
Blaise skakade långsamt på huvudet. ”Det bryr jag mig inte om. Allvarligt talat, jag gör inte det”, lade han till när han såg min blick.
”Jag tycker om dig så mycket, Elli.”
Jag mötte hans ögon och kände hur en värme spred sig i kroppen. Jag hade varit så kall de senaste dagarna. Så ensam. Ginny vägrade att tala med mig och det gjorde Seaumus och Dean också, även om jag sett Deans längtande ögonkast. Neville hade haft två straffkommenderingar så han hade inte synts till och Luna hade fått kvarsittning och blivit inlåst uppe i Astronomitornet eftersom hon hade smugglat in ett exemplar av sin pappas tidning Hört & Sett på skolan.
”Jag tycker om dig också, Blaise.” Jag tog hans utsträckta hand och kramade den.
”Vi får vara försiktiga.”
”Har du hört att det kommit en ny lärare till skolan?”
Jag skakade på huvudet och Blaise fortsatte:
”Jessica Raven.”
”Jessica Raven? Henne har jag aldrig hört talas om.”
”Det har jag”, Blaise rös. ”Otrevlig typ. Ryktena säger att hon är en av Mörkrets herres mest förtrogna.”
”Vad undervisar hon i?”
”Vad tror du? ” Blaise skakade misstroget på huvudet. ”Hon har tagit över försvar mot svartkonster efter Mulciber. Det lär inte bli bättre.”

Jessica Raven såg inte alls ut som jag hade föreställt mig. Framför oss stod en smal och mycket vacker kvinna. Det fanns något sorgset över hennes stela ansikte. När hon talade var det knappt att läpparna rörde sig alls.
”Ni gör som ni blir tillsagda. Inte mer, inte mindre”, sa hon bara.
”Den som visar tecken på olydnad kommer att straffas och omedelbart få lämna klassrummet.”
Trots att hon var så fåordig ingav hon en stor respekt. Jag kunde inte hjälpa att jag fascinerades av kvinnan, samtidigt som jag skydde henne. Hon fick allt att se så lätt ut. När hon avväpnade oss, en efter en, var det knappt att hon ens rörde sin stav.
När det var min tur stannade hon upp extra länge. Hon synade mig uppifrån och ner med sina isblå ögon.
”Det är du som är Elenora”, sa hon med eftertryck. ”Dig har jag hört mycket om.”
Hon gick vidare och jag svalde. Blaise såg skrämt på mig. Det hade varit något i hennes blick som fått mig att bli dålig till mods. Jag kunde inte sätta fingret på vad, men jag bestämde mig för att jag inte gillade Jessica Raven.

Älskar alltid att läsa era kommentarer! Blir så peppad på något härligt vis, ni är bara bäst! I perioder kan jag vara inne ofta, i perioder så har jag dåligt internet eller dåligt med tid, men alltid lika underbart att få logga in här och mötas av era kommentarer, det är magi ♥


Visst är Neville för söt?! Jag kan inte låta bli att bara älskaaa honom.

Jodå, lite kär är du väl ändå i Goyle, hjärtat? Tänk dig hans stora dallrande hakor, dem flottiga fingrarna som smeker din hud... *RYS* Nej nu fick jag ångest här kände jag. Det där var FÖR obehagligt.

Vi håller oss till Blaise och Draco, så är det med den saken - PUNKT.

Ja visst är det lite creepy? Kan Poppy varit i farten? Det får du snart se...! Och jag tycker också så fruktansvärt synd om Hagrid, du anar inte. Och håller med dig i det du säger om Ginny, härligt att du precis som jag är duktig på att se mellan raderna och innanför skalet.. Me gusta!

Största kramen till dig på din skitdag, den förtjänade du inte ♥ Vet allt för väl hur det är att vara trött och stressad (och bakis!). Kram ♥


Ja, och nu får vi faktiskt ta en date snart! Jag saknar din underbara stämma, okej?! Det var alldeles för länge sen. I need it! Älskar att du läser dem med sådan inlevelse och så direkt. Önskar att jag alltid hade samma möjligheter när det gäller dina kapitel, för dem är ren magi. Jag ska äntligen få sluka ditt, finns inga ord som kan beskriva hur taggad jag är!

Ja det är sant. Spännande, har jag själv inte tänkt på faktiskt! Du sår så oändligt många frön hos mig, det är jag också sååå tacksam för! Oj, ja preics, en förändring just utav den anledningen du säger, jag vill ge henne inblick. Du kommer förstå sen! Har ju med Jessica att göra, ja allt. Har fått ändra en del så du får gärna hjälpa mig att ändra i DM sen också. Nu måste jag börja lägga upp. Jag är en sådan fegis, vet inte ens varför.

Visst är det! Jag ryser bara nu av att läsa din kommentar, du tar fram det bästa hos både mig och mina karaktärer. Och Elvira... där blir det spännande!

Tack själv bästa du, jag vill prata med dig!

Jag och Snape tackar för dem värmande kommentarerna, och han lovar ett nytt kapitel redan imorgon! Då blir det kanin-strul på Hoggy!

Äntligen!
*Dansa en galen dans*

Nu suger ju jag på att samanfatta, speciellt när jag tycker något är så bra så jag blir lite wild & and crazy, men jag gör mitt bästa.

Insåg nu att jag glömt att kommentera förra kapitlet. Smygläste det på jobbet, fangirlade inne på kontoret i tysthet och glömde bort att lämna ett spår efter mig. Draco kommer straffa mig hårt nu, det vet jag. Jag får ta det, jag vet. Rätt åt mig!

Kort sagt I love this. Du får allt att se så enkelt ut, hur du leker med orden. får fram sådana fina meningar, fantastiska sammanhang. Innehållet i dina berättelser .. Finns ingenting att anmärka på, som vanligt, utom möjligen att Draco är MIN. Jag älskar Ida, men lite svartsjuk blir jag ju!

on knuffade irriterat till honom men hon kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Sirius fester är alltid överdådiga och ju mer folk, desto bättre tycker han”, sade Harry med ett roat leende. ”Så om Ida hemskt gärna vill ha Malfoy där, så antar jag att han är välkommen. Krake skulle dessutom bli överförtjust om Narcissa Blacks son kom…” Hallå?! Vem vill INTE gå på Sirius vilda fester?! Jag älskar att du har honom så levande och delaktig i din berättelse. Han är med alldeles för lite i HP böckerna, och det är synd för han är en av mina favoriter. Snälla, säg att vi får följa med på fest i ett kapitel? Instämmer helt att vår kära Krake skulle bli salig av lycka...

”Är du verkligen okej med att jag kommer Potter?” frågade Malfoy skeptiskt när Dean äntligen tystnat.
Harry sneglade nästan omärkligt bort mot Ron och Seamus innan han ryckte på axlarna. ”Någon måste hålla koll på Ida, så jag är mer än okej med det.” Seamus fnös ljudligt åt detta yttrande och Malfoys hand stelnade till mellan Idas skulderblad.
”Jag håller mer än gärna koll på henne.” Innan Ida hann vända sig mot honom för att protestera kände hon hur hans läppar mjukt trycktes mot hennes hals, precis på den punkten som sände värmande vågor av välbehag genom hela hennes kropp. Gälla busvisslingar hördes från Dean medan Lavender och Parvati fnittrade okontrollerat. Ljudligt harklande lyckades Ida putta bort honom från sin hals och hann med viss möda uppfatta Seamus som stelt skyndade bort från Gryffindorbordet. Alltså ååååh! Jag älskar Draco, rakt igenom. Han är vidrig och underbar på samma gång. Intressant att Dean och han kommer någorlunda bra överens, och att Harry pch Draco på något vis börjat acceptera varandra. Fortsätter det så eller kommer det en omskakande vändning snart? Det är den stora frågan...

Kanonkapitel som alltid, jag är så nyfiken över fortsättningen (som jag har alldeles framför mig, bara en sida bort hihi). Älskar hur du gör Dracos karaktär. Det är verkligen så han. Går inte att förklara, men du romantiserar honom liksom inte. Du gör det perfekt! Bättre betyg kan man inte få från mig. Jag är ju ändå Draco expert

Kapitel 2

Jag är såå taggad över julfesten! Och att få se hur Ida kommer klara av att umgås med Dracos föräldrar.. Lider verkligen med henne. Det är ingen drömsituation direkt.

Så fint av Dean att verkligen kliva in och stötta Ida, återigen - en son vän skulle alla ha! Roligt att få lära känna honom lite bättre. Jag tycker om hur du fångar upp och sätter prägel på karaktärer som annars inte får så mycket plats.

Det jag älskade mest, kan du nog gissa dig till.. Slutet så klart! det här har jag längtat LÄNGE efter. Jag läste med sådan iver att jag nästan blev lite arg på Draco först. Kunde verkligen leva mig in i Idas karaktär. Häftig känsla! Samtidigt, wow, så stark av Draco och väldigt, väldigt fint av honom att sätta en gräns mitt uppe i akten - som kille dessutom! Han är så fin, för han kan verkligen ha en djup sida även om den är väl dold. Du plockar fram den så himla bra. Jag längtar verkligen efter fortsättningen, nu mer än någonsin!

Alltså du är så JÄKLA BRA!
Har som du vet smygläst här också, på jobbet, och då får jag ju inte kommentera så långt som jag vill då jag riskerar att bli avbruten.. Men du är så wow! Jag ger dig gärna muntliga kommentarer, så hoppas vi snart kan prata igen! Du ger mig så sjukt mycket inspiration, och jag blir så stolt när jag ser hur du utvecklas.

Min älskade Trezzan, när blev du såhär duktig?!

Var har du varit hela mitt liv liksom?!

Älskar att få göra det här med dig och att få ha med din karaktär i min historia. Eftersom jag inte hinner kommentera alla kapitlen, koncentrerar jag mig på det sista. Men alla var så jäkla bra, bara så att du vet det!!

Jag måste bara få inflika hur chockad jag blev när Jess säger "Han", om barnet, och att hon får missfall... Ja, du vet ju varför. Ändå visste jag ju såväl att det omöjligt kan ha varit Elli, men ändå. Du fick mig! Läst det flera ggr, och hoppas du vill läsa högt sen också. Så sjukt bra!!

Älskar hur James verkligen försöker hjälpa Jess. Tycker det är så intressant att få vara med från "start", Ellis första tid i livet, Dracos... Hur allt hänger ihop. Så många frågor, var finns alla svar? Hur mycket om Elli kommer Narcissa att veta? Jag funderar, för jag måste ju få veta till min egen historia, jag kan inte vänta!

Och nej, Jess. Han är inte rätt för dig. DET ÄR SIRIUS DU SKA HA, OKEJ?

Älskar att få läsa från Sirius sida. Jag hatar den där Marlene, avskyr namnet sedan tidigare, varför kan du få veta. Hatar det ännu mer nu! Inte för att Sirius Marlene gjort mig något, men hon ska inte stå i vägen för Jess! Hatar Sirius litegrann för att han är så dum också. Jag kan samtidigt förstå honom, men det är ju så himla uppenbart att han aldrig glömt Jessica. Hur ska man kunna glömma henne?!

Älskar hur du verkligen ger liv åt karaktärerna och storyn en helt ny betydelse. Du besvarar frågor som länge legat nergrävda, syr ihop trådar... Jag kan inte vänta på mer!!
Ska äntligen dem få träffas, Sirre och Jess? När sker deras kärleksmöte då Elli blir till? Jag behöver få veta NU!!

NU lägger jag uoo nästa kapitel!!
Haft internetstrul här hemma (charmen med landet......) men nu funkar det!

Kapitel 11
Dementorer

Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andhämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom, och från vilket håll vi skulle.
När jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat mitt på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss.
”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre.

Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…”


”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!”

Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig?

Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek.

Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande.

Jag finner inga ord för er!
Ni är så underbara, fantastiska, ja allt man kan vara! Här kommer nästa kapitel, kortare än vad jag önskat, men mer kommer snart! Jag och Draco avgudar er

Kapitel 11
Straffkomendering

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande, men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig som en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med.
Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vända sig om, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten.
”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.”
Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt honom i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått offra sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt.
”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?”
Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting.
”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten.
”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry.
”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare.
”Rektorn har gett en order”, sa han och grinet blev ännu bredare. ”Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnade innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte: ”Och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, dem där Dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvrål och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra.
”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg.
”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig.
” Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka.
”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus, och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars material kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.

Å Tack snälla Ginny!


Åh, kan inte vänta förren jag får läsa dina kapitel, och prata med dig igen! Kanske imorgon? Hör av dig!! För jag har såååå mycket jag vill dela med dig.... Jag har skrivit två nya kapitel, som jag så gärna vill ge dig!!

Tack snälla, rara underbara du. Du är så... underbar! På alla sätt ioch vis.

Elli är så lik dig!!! Dig och Mirre, jag älskar det! Din röst.... Ja du vet ju vad jag tycker om den. Den får mig att rysa, men inte av obehag. Ett sådant lugn som den för med sig....

Dina kommentarer är alltid bäst för mig, oavsett längd eller vad du skriver. Bara ATT du skriver.

Och ja, vi har mycket att diskutera när det gäller Snappe, för du vet... Jag vet inte ens själv. Det ska bli spännande att ta reda på.... Hoppas du kommer gilla kapitlet, finslipar lite nu och slänger upp det idag om någon hinner kommentera, eller imorgon när Kellie sover. ^

Tack för alla ord, tack för att du peppar mig, tack för att du finns ♥

Ni är så underbara!
Jag är så tacksam för mina få, men hängivna läsare ♥ Jag vet inte vad jag skulle göra utan er! Det är bara så, så sjukt tacksam!
Har och är fortfarande förkyld så har inte haft någon ork att sitta vid datan ♥ Hade tänkt att jag skulle hinna rätta klart kapitlet, men inte hunnit. Men vi får se, ska göra mitt bästa, för er! Annars kommer det förhoppningsvis imorgon.

Tack till er som läser, er som kommenterar ♥ Ni är så guld!