Kryddor... WHAT...
(Jag vet vad det är men jag kom först att tänka på kryddor.)

Då har Ithrenniel och Majaluna överlevt med Lamas hjälp.
(Egentligen skulle man skicka i uggla men whatever!)
Även om ni nu överlevt får ni inte svara idag då ni fortfarande återhämtar er.

Kapitel 3: Vattenvägen

Den första gruppen gick genom skogen vid sidan av sjön, framåt. De hade ingen aning om var den andra gruppen hade tagit vägen men då ingen syntes till så fyllde de sina bägare och dryckeshorn med vatten.
Alla utom Itzal drack.
”Vi måste fortsätta, vila gör vi först när minst en dödats”! Sa han. ”Jag tänker inte låta de andra vinna för er skull”!
”Jag skiter i din åsikt, utan vatten kan man knappast röra sig särskilt länge, och utan att kunna det så vinner de i vilket fall”! Svarade Jyn kyligt.
”Tyst”, sa Itzal förargat. Han blängde på henne. Men det brydde sig Jyn inte om. Hon fortsatte dricka tills hon fått nog med energi. ”Korkade alv”! Muttrade han.
Jyn struntade bara i det denna gången. Sådana var mörkeralver. Lätta att förarga och behandlade alla andra illa. Så småningom blev alla ändå färdiga.
”Nu måste vi faktiskt ge oss av, verkligen! Vem var de andra kan hålla till”, sa Itzal allvarligt. De andra följde efter i en enda stor klunga.

På vägen kunde man se ruttna kroppsdelar som blivit avslitna av monster och hemska skrifter på träden, som:
”BLODRUBINEN ÄR EN MYT”!
”NI KOMMER ALLA ATT DÖ HÄRINNE”!
”NI KOMMER ATT LIDA SOM VI GJORDE”!

”Ganska obehagliga texter”, viskade Tí till Elaneth som gick vid hennes sida. Elaneth nickade till svar.
”Förhoppningsvis så lyckas vi hitta rubinen”, sa Elaneth sedan. Hon var inte speciellt säker på tanken längre men visade det inte öppet. Det var trots allt ingen stor chans att de skulle vinna. Generationer av tävlande hade försökt men inte lyckats.

Efter en stund så började Ireth tala.
”Stanna, jag tror att vi borde testa en sak”, sa hon. ”Alla skulle väl säkert leta, förmodligen i skogen… eller uppe i bergen… men tänk om rubinen i själva verket är gömd nere i sjön”, sa hon. De flesta förstod hur hon tänkte, men inte hur de skulle lyckas med det.
”Om vi ska under vattenytan och leta efter någonting kommer vi nog att behöva ha förmågan att andas under vattnet. Vattnet ser förorenat och smutsigt ut så det skulle ta tid att leta där i alla fall”, svarade Elaneth.
Ireth skakade på huvudet.
”Nej, vi kommer inte att behöva andas därnere…”, sa Ireth igen innan hon avbröts.
”Struntprat! Hur skulle det gå till”? Svarade Itzal igen.
”Låt mig tala till punkt”, sa Ireth irriterat. ”Lyssna”, sa hon.
Hon stampade på en sida av marken och där kunde man höra ett slags eko, som om att det var ihåligt därnere, men på en annan sida var det inget ljud.
”Jag tror att det skulle vara möjligt att det är en grotta därnere… så det vore alltid någon chans att testa”, sa Ireth.
”Men vem ska göra det”? Frågade Elaneth.

Ireth bara ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, jag kan inte simma särskilt bra… kan någon av er kanske tänka er att göra det”? Frågade hon.
Tí skakade på huvudet. Elaneth gjorde också det.
”Kanske mörkeralven kan göra det? De borde väl vara vana vid sådant mörker”? Frågade Jyn. Itzal såg surt mot henne.
”På ett villkor gör jag det”! Sa han efter en stund och log brett, men elakt.
”Vad”? Frågade Jyn.
”Du måste följa med”, sa Itzal.
Jyn störde sig något så otroligt på Itzals attityd men bestämde sig ändå för att göra det. Något var ändå tvungen att göra det ändå så, och dessutom skulle det inte bara räcka med en som simmade ner.

Gruppen planerade att ifall ett visst anfall skulle ske så skulle de som var vid stranden signalera genom att kasta stenar i vattnet. Efter det skulle de förmodligen träffas uppe i bergen, av de överlevande då. Men just nu så stannade resten vid stranden och passade på att äta lite av maten som de packat med sig i sina ryggsäckar.

När Jyn och Itzal simmade ner i djupet…

Allt var mörkt därnere och man kunde knappt se någonting alls. Allting var mörkt och det hade varit betydligt lättare att ta sig fram om det inte vore för sjöväxterna som de fastnade i hela tiden, men som Ireth sagt så var det mycket riktigt att en grotta fanns därnere.
Men det var inte därnere som rubinen fanns. Istället fann de en lång och bred tunnel upplyst av facklor.
”Detta måste vara någon slags hemlig gång…”, sa Jyn lite lågt för sig själv.
”Ni alver tror att ni är så överlägsna… men du förstod att det var en tunnel först nu… suck…”, sa Itzal förolämpande med en sorgsen inställning.
En särskilt trevlig lagkamrat var han inte. Enda anledningen till att han valde att hon skulle följa med honom var nog bara för att kunna förolämpa henne, enligt henne.
”Såklart att jag förstod det, din idiot”! Svarade Jyn vresigt.
I tunneln fann man inget spår av liv, inte ens spår av monster fanns därnere.
Efter att ha följt tunneln en bra bit så ledde en trappa uppåt. Den trappan följde de tills de nådde upp till markytan.

De hade hamnat uppe på en klippa uppe i bergen.
”Var är vi nu då”? Frågade Itzal smått irriterat.
”Ni mörkeralver tror att ni är så överlägsna… suck”, svarade Jyn med en attityd likt den Itzal hade förut. ”Vi är på en klippa”.
Itzal bara ignorerade henne och tog några steg neråt.
”Jag föreslår att vi går tillbaka till de andra, de borde nog se det här”, sa Jyn.
Itzal bara skakade på huvudet.
”Gör du det, men jag tänker fortsätta! Jag har en bättre chans i bergen än där”, sa Itzal och fortsatte framåt utan henne.
Jyn suckade. Hon funderade på att återvända, men var rädd att hon skulle tappa bort tunneln då. Det var trots allt en svårighet att hitta dit.

Plötsligt hördes det ett ljud av en pil som avfyrades.
De hann knappt reagera innan de insåg att det andra laget var bara några meter ifrån dem.
Jyn och Itzal började springa. De andra var mycket närmare och kastade sina vapen efter dem. De lyckades ducka många gånger, men när de nästan var tillbaka upp på klippan och in i tunneln så blev Itzal träffad av en pil i benet.
Det andra laget fortsatte kallblodigt att fortsätta skjuta.

Jyn och Itzal visade starkt att de inte gillade varandra, men som lagkamrater så hjälpte hon Itzal in i tunneln. Han var inte särskilt tacksam, men hon kunde inte låta någon dö på hennes bekostnad. Det kunde bara inte bli så. Men för att inte bli förföljd så sköt Jyn med en av sina pilar, blint mot den andra gruppen. Blev någon skadad, eller om någon dog skulle det underlätta för henne.
Hur hemskt det än lät så var det viktigast att tänka på sig själv och sin grupp i denna situationen.

Hon träffade mörkeralven från det andra laget i bröstet och han föll ner. Hon visste inte var han träffats men fortsatte ner i tunneln. Den träffen skulle antagligen leda till en säker död.


______

Jag vet att det tog lång tid, men nu kom i alla fall ett kapitel! ^^

Bra sätt att hantera hat!
http://newsner.com/2014/05/nathatare-kallar-programledare-tjock-men-se-hur-hon-tar-revansch-direktsandning/

Idag höll jag på att skissa på en karaktär till min berättelse. Men den är inte färdig än...


Jag funderar på att skriva en faktatext om mina karaktärer för då kanske man kan få en ordentlig bakgrund också. Jag vill gärna ha med lite karaktärsutveckling i denna för det har jag aldrig annars.

The female tribute of district 8 is Ithrenniel!

Du är uppskriven!

Ithrenniel: Men det är ju klart vi vill hålla dig kvar här.
Du fick en tumme.

XD

Jag skrattar lite och skäms lite åt när jag skrev ett helt och långt seriöst mejl till min före detta bästa vän som jag var typ ihop med. Jag skrev att jag var sårad och att hon förstört mitt liv, massa sånt efter att hon inte ville leka med mig under EN rast.

Omg! Jätteallvarligt...

Jag var en riktig dramaqueen när jag var yngre.

TEMA 3:



Edit: Det är söndag och ingen har lämnat in...
Det verkar inte som att många är intresserade av denna tävlingen. Vissa deltagare har inte ens skrivit annat än att de är med. Vissa har inte ens gjort en enda bild.
De som fortfarande är intresserade vill jag att ni ska skriva i tråden. Resten tas bort. Är ingen intresserad så läggs det ner.
Minst 5 behövs.

...

Från igår...