Här är den första sanna inblicken i Snapes liv, för er Avis Fortunae, Trezzanoch alla er andra som älskar vår alldeles egna Severus Snape!

Kapitel 1
Snape gör sig iordning

Solens strålar lyste in genom de skitiga fönstren nere i fängelsehålan och bländade Severus Snape i ansiktet. Hans redan sura uppsyn blev om möjligt ännu surare och han svor högt för sig själv: ”Förbannade solsken!”
Endast iförd en mossgrön sidenpyjamas och ett par rosa luddiga tofflor som han fått av Dumbledore på sin 30- års dag, stegade han fram till kaffekoppen från kvällen innan. Kaffet var kallt och blaskigt men det gjorde jobbet, och Snape vaknade till. Efter att ha tuggat i sig en seg smörgås med jordnötssmör på var Snape redo för dagens första lektion - trolldryckskonst med Gryffindor och Slytherin. Snape avskydde läraryrket. Han hatade barn, han hatade att undervisa och han hatade den fula lektionssalen som var helt prydd i grått. Snapes favoritfärg var gul och i hemlighet brukade han önska att Longbottom skulle råka missfärga väggarna så pass att det skulle bli ett gyllene tillfälle att måla om.

När Snape var ung hade han drömt om att skriva romaner, men dem drömmarna hade han fått lägga på hyllan då han hade diagnostiserats med dyslexi i unga år. Både dyslexin, drömmarna om romaner och att han egentligen hellre hade velat gå klädd i gult var sådant som Snape höll för sig själv. Snape var inte den pratsamma typen och han tyckte inte om att dela sina hemligheter med andra.
Snape drog handen genom sitt flottiga hår. Han sneglade på duschen, funderade ett slag innan han fnös föraktfullt. ”Skulle inte tro det”, sa Snape högt till sig själv, klev ut ur rummet och smällde igen dörren.

Fortsättning följer!

Äntligen är jag tillbaka efter arbete, sjukdom och diverse andra tråkigheter ♥ Jag har saknat er! Tack Avis, Gik och Pevve för att ni fortfarande finns här för mig, läser och verkligen tror på det jag gör ♥ Det betyder väldigt, väldigt mycket för mig ♥

Tack för att ni finns!

Du är min klippa, och den klippan vill jag behålla! Satt och väntade och längtade efter ett kapitel, tills jag insåg att du redan skrivit ett xD Då dog jag lite inombords men skyndade mig att läsa. Blev jag besviken? Inte en chans. Det här om något är magi och jag bara älskar det, rakt upp och ner. Så magiskt!

Mer Draco? Kan inte önska mig något mer. Så ge mig, PLZ. Jag blir tokig snart. Älskar att se Mirre och Snape tillsammans, du gör det så magiskt. Ingen annan har någonsin lyckats med den biten. Och tro mig, jag har läst miljoner ff:n genom åren.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.
”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.
Fy vad jag ryser. Vilken inledning, jag älskar den. Känner verkligen paniken... Fy! Det här minnet, det tar mig tillbaka i din berättelse. Fint att få läsa det ♥

Slutet var så spännande.... Jag vill veta mer, gärna nu på en gång! Du är en jäkel på att hålla cliffhangers, jag både hatar och älskar dig för det!

Magiskt, som allt du ger oss ♥ Du är en legend!

Jag bevakar! Bara titeln får mig att rysa. Så sorgligt och vackert på samma gång. Jag kan verkligen känna igen mig i deras resonemang, hur hela livet står med öppna armar framför dem..

Väldigt bra kapitel! Älskar dialogen mellan Lily & James. Det retfulla, samtidigt kärleksfulla jargongen. Det känns så äkta och så dem på något vis, riktigt bra skrivet! Ser verkligen framemot fortsättningen.. Ryser!

Åh vilket bra kapitel! Jag älskar allt i texten, men den lilla kattungen gör mig särskilt berörd. Djur är fantastiska, det bara är så. Du beskriver det så fint så jag får gåshud ♥

Hon höll länge och stirrade på bilden på henne och Lily när Lily var elva år och redo att fara till Hogwarts för första gången i hennes liv. Hennes leende var fyllt med förväntan, medan Petunias min var tom och uppgiven. Petunia kunde ännu minnas hur tungt hennes hjärta varit när bilden togs och hur hon kände sig så misslyckad. Åh, vad Petunia önskade att hon kunde åka tillbaka i tiden och ruska om sitt yngre jag och säga att hon inte var misslyckad och hålla om henne. Hon önskade så innerligt att hon kunde åka tillbaka i tiden och säga åt sig själv att förlåta Lily och att det inte var hennes fel att hon hade magi i sina ådror. Att hon inte skulle vara arg på Lily, Dumbledore, sina föräldrar, den där Snape-pojken och universum. Att det skulle allt ordna sig.
Det här stycket... så mycket djup. Du fångade verkligen Petunias tankar. Jag blir rörd över att läsa hur hon tänker tillbaka på relationen med systern...

Ser framemot fortsättningen, du är så duktig!

Åh hjärtat, detsamma, miljoner gånger om! Du vet ju redan hur mycket jag älskar din historia. Kan inte älska den tillräckligt helt enkelt!!! Håller på med nästa kapitel, hoppas du kommer tycka om det också. Jag behöver er! ♥


Jag säger ju det, visst är han underbar?! Jag älskar honom och vet inte varför. Önskar verkligen att alla mina läsare från förr skulle få läsa om honom nu, alla ideer jag har för honom. Så glad att ni är här ♥ Och jag lovar, du får behålla Snappe för dig själv ♥ Han skriver ju till och med en liten historia för din skull nu!

Tack och tack igen ♥ Vad vore jag utan er?! Ni är alltid vid min sida och det är guldvärt för mig.

Ja, bra fråga, eller hur? Den får du svar på i nästa kapitel. Hade så gärna pratat med er nu men ni var inte inne! Hoppadea verkligen men det blir fler gånger i guess!

Å va mysigt ♥ den var du väl värd finaste du ♥ Jag tycker att du ska med henne! Jag har henne lite i bakgrunden bara, men det räcker gott!

Ja!!! Vi låter henne komma in!! ELVIRA ♥

Tack för kommentaren, så jag kan lägga upp nästa kapitel ♥
Jag är så glad att du följer mig Avis. Om du så är den enda, så skriver jag för dig!

Tack till alla som läser, ni är guld!


Kapitel 15
Jessica Raven
”Så du kom till sist ändå...”
En skepnad frigjorde sig långsamt från skuggorna och kom glidande mot mannen som stod och väntade.
”Syns inte det?”
Mannen dolde en rysning och harklade sig. Han flackade med blicken när skepnaden klev ut ur skuggorna helt och hållet, fällde ner huvan och såg på honom med ögon som var svartare än himlen omkring dem.
”Vad vill du ha den här gången då?”
”Det vet du.”
Theodore Nott log. Han smackade med tungan och såg roat hur svettdroppar bröt fram i pannan på mannen framför honom. ”Jag har varit hungrig länge nu. Det börjar bli... besvärande.”
Mannen muttrade något ohörbart och vinkade åt Theodore att följa honom. De gick under tystnad. Mannen vek plötsligt av in på en mörk tvärgata och fram till en gammal byggnad. Han mumlade något på ett annat språk, och dörren svängde upp. De båda klev in i byggnaden.
”Så det är dags nu.”
En kvinna satt uppflugen på en gammal kateder som stod längst inne i rummet de stigit in i. Hon var vacker och hade vitblont midjelångt hår och stora purpurfärgade ögon som hon nu genomträngande betraktade nykomlingarna med.
”Hej Theodore”, sa hon mjukt och log. Läpparna var blodröda och tänderna vita som snö. Theodore svarade inte. Han såg på henne med ett hatiskt uttryck i ögonen, vilket fick kvinnan att le ännu större. ”Efter alla dessa år, Theodore... och du hatar fortfarande mig. Jag räddade ditt liv den kvällen, har du glömt det?”
”Det enda du gjorde var att förbarma mig.” väste Theodore. Kvinnan skrattade tyst. ”Om det är så du väljer att se det. Jag skulle nog säga att det är mer som en välsignelse. Nå, nog med småprat. Tala om för mig, Theodore. Vem är den söta flickan du umgås med?”
”Du vet mycket väl vem hon är”, sa han kort.
”Nog gör jag det.” Hon strök en hårslinga ur ansiktet och la armen om mannen som hade mött upp Theodore. ”Och det gör Nott också, eller hur Nott?” Mannen grymtade lite. Han verkade både livrädd och förhäxad av den vackra kvinnan. ”Nott vet dessutom en massa annat, Theodore. Tack vare honom kan du vara kvar på den där skolan, tills vi behöver dig bättre.”
”Ni behöver mig bättre”, väste Theodore. ”Ni har visserligen skapat mig, men inte mina förutsättningar.”
”Om du säger det så...”, hon kysste mannen på kinden. ”Låt oss få det här överstökat. Du har säkert söta lektioner att gå på... och jag har lite affärer att sköta. När slängde du en imperiusförbannelse på honom senast?” Hon pekade på Nott.
”För ett par dagar sedan.”
”Bra”, mumlade hon. ”Det bör räcka. Följ mig.” Elegant spatserade hon iväg, och Theodore följde efter, fortfarande med ögon svarta av hat.

”Hur mår du?”
Jag tittade upp. Det var Blaise som hade stannat upp bredvid mig. Hans mörka ögon hade en glimt av oro och han rynkade pannan. Försiktigt satte han sig bredvid mig.
”Jag är okej.” Jag visste inte vad annars jag skulle säga. ”Jag vet inte vad som hände och inte varför. Det är okej nu.”
Blaise blick föll ner på min handled där ett enda ord fanns ingraverat.
Jag drog för tröjärmen. ”Det gör ingen skillnad, Blaise. Du vet hur det är nu.”
Han bet sig i läppen. ”Jag är ledsen..”
Jag gav honom ett halv leende. Det brände fortfarande i armen.
”Det är inte ditt fel. Du kunde inget göra. Jag försökte rädda Neville, det var allt och det räckte för att dem skulle ge mig det här.”
Jag kastade själv en blick på min handled som dunkade av smärta.
SKAM stod det med stora bokstäver, inristat i huden med mitt eget blod.
”Det är bäst att du går nu. Om dem ser oss tillsammans blir det kanske du som får ett straff.”
Blaise skakade långsamt på huvudet. ”Det bryr jag mig inte om. Allvarligt talat, jag gör inte det”, lade han till när han såg min blick.
”Jag tycker om dig så mycket, Elli.”
Jag mötte hans ögon och kände hur en värme spred sig i kroppen. Jag hade varit så kall de senaste dagarna. Så ensam. Ginny vägrade att tala med mig och det gjorde Seaumus och Dean också, även om jag sett Deans längtande ögonkast. Neville hade haft två straffkommenderingar så han hade inte synts till och Luna hade fått kvarsittning och blivit inlåst uppe i Astronomitornet eftersom hon hade smugglat in ett exemplar av sin pappas tidning Hört & Sett på skolan.
”Jag tycker om dig också, Blaise.” Jag tog hans utsträckta hand och kramade den.
”Vi får vara försiktiga.”
”Har du hört att det kommit en ny lärare till skolan?”
Jag skakade på huvudet och Blaise fortsatte:
”Jessica Raven.”
”Jessica Raven? Henne har jag aldrig hört talas om.”
”Det har jag”, Blaise rös. ”Otrevlig typ. Ryktena säger att hon är en av Mörkrets herres mest förtrogna.”
”Vad undervisar hon i?”
”Vad tror du? ” Blaise skakade misstroget på huvudet. ”Hon har tagit över försvar mot svartkonster efter Mulciber. Det lär inte bli bättre.”

Jessica Raven såg inte alls ut som jag hade föreställt mig. Framför oss stod en smal och mycket vacker kvinna. Det fanns något sorgset över hennes stela ansikte. När hon talade var det knappt att läpparna rörde sig alls.
”Ni gör som ni blir tillsagda. Inte mer, inte mindre”, sa hon bara.
”Den som visar tecken på olydnad kommer att straffas och omedelbart få lämna klassrummet.”
Trots att hon var så fåordig ingav hon en stor respekt. Jag kunde inte hjälpa att jag fascinerades av kvinnan, samtidigt som jag skydde henne. Hon fick allt att se så lätt ut. När hon avväpnade oss, en efter en, var det knappt att hon ens rörde sin stav.
När det var min tur stannade hon upp extra länge. Hon synade mig uppifrån och ner med sina isblå ögon.
”Det är du som är Elenora”, sa hon med eftertryck. ”Dig har jag hört mycket om.”
Hon gick vidare och jag svalde. Blaise såg skrämt på mig. Det hade varit något i hennes blick som fått mig att bli dålig till mods. Jag kunde inte sätta fingret på vad, men jag bestämde mig för att jag inte gillade Jessica Raven.

Älskar alltid att läsa era kommentarer! Blir så peppad på något härligt vis, ni är bara bäst! I perioder kan jag vara inne ofta, i perioder så har jag dåligt internet eller dåligt med tid, men alltid lika underbart att få logga in här och mötas av era kommentarer, det är magi ♥


Visst är Neville för söt?! Jag kan inte låta bli att bara älskaaa honom.

Jodå, lite kär är du väl ändå i Goyle, hjärtat? Tänk dig hans stora dallrande hakor, dem flottiga fingrarna som smeker din hud... *RYS* Nej nu fick jag ångest här kände jag. Det där var FÖR obehagligt.

Vi håller oss till Blaise och Draco, så är det med den saken - PUNKT.

Ja visst är det lite creepy? Kan Poppy varit i farten? Det får du snart se...! Och jag tycker också så fruktansvärt synd om Hagrid, du anar inte. Och håller med dig i det du säger om Ginny, härligt att du precis som jag är duktig på att se mellan raderna och innanför skalet.. Me gusta!

Största kramen till dig på din skitdag, den förtjänade du inte ♥ Vet allt för väl hur det är att vara trött och stressad (och bakis!). Kram ♥


Ja, och nu får vi faktiskt ta en date snart! Jag saknar din underbara stämma, okej?! Det var alldeles för länge sen. I need it! Älskar att du läser dem med sådan inlevelse och så direkt. Önskar att jag alltid hade samma möjligheter när det gäller dina kapitel, för dem är ren magi. Jag ska äntligen få sluka ditt, finns inga ord som kan beskriva hur taggad jag är!

Ja det är sant. Spännande, har jag själv inte tänkt på faktiskt! Du sår så oändligt många frön hos mig, det är jag också sååå tacksam för! Oj, ja preics, en förändring just utav den anledningen du säger, jag vill ge henne inblick. Du kommer förstå sen! Har ju med Jessica att göra, ja allt. Har fått ändra en del så du får gärna hjälpa mig att ändra i DM sen också. Nu måste jag börja lägga upp. Jag är en sådan fegis, vet inte ens varför.

Visst är det! Jag ryser bara nu av att läsa din kommentar, du tar fram det bästa hos både mig och mina karaktärer. Och Elvira... där blir det spännande!

Tack själv bästa du, jag vill prata med dig!

Jag och Snape tackar för dem värmande kommentarerna, och han lovar ett nytt kapitel redan imorgon! Då blir det kanin-strul på Hoggy!

Äntligen!
*Dansa en galen dans*

Nu suger ju jag på att samanfatta, speciellt när jag tycker något är så bra så jag blir lite wild & and crazy, men jag gör mitt bästa.

Insåg nu att jag glömt att kommentera förra kapitlet. Smygläste det på jobbet, fangirlade inne på kontoret i tysthet och glömde bort att lämna ett spår efter mig. Draco kommer straffa mig hårt nu, det vet jag. Jag får ta det, jag vet. Rätt åt mig!

Kort sagt I love this. Du får allt att se så enkelt ut, hur du leker med orden. får fram sådana fina meningar, fantastiska sammanhang. Innehållet i dina berättelser .. Finns ingenting att anmärka på, som vanligt, utom möjligen att Draco är MIN. Jag älskar Ida, men lite svartsjuk blir jag ju!

on knuffade irriterat till honom men hon kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Sirius fester är alltid överdådiga och ju mer folk, desto bättre tycker han”, sade Harry med ett roat leende. ”Så om Ida hemskt gärna vill ha Malfoy där, så antar jag att han är välkommen. Krake skulle dessutom bli överförtjust om Narcissa Blacks son kom…” Hallå?! Vem vill INTE gå på Sirius vilda fester?! Jag älskar att du har honom så levande och delaktig i din berättelse. Han är med alldeles för lite i HP böckerna, och det är synd för han är en av mina favoriter. Snälla, säg att vi får följa med på fest i ett kapitel? Instämmer helt att vår kära Krake skulle bli salig av lycka...

”Är du verkligen okej med att jag kommer Potter?” frågade Malfoy skeptiskt när Dean äntligen tystnat.
Harry sneglade nästan omärkligt bort mot Ron och Seamus innan han ryckte på axlarna. ”Någon måste hålla koll på Ida, så jag är mer än okej med det.” Seamus fnös ljudligt åt detta yttrande och Malfoys hand stelnade till mellan Idas skulderblad.
”Jag håller mer än gärna koll på henne.” Innan Ida hann vända sig mot honom för att protestera kände hon hur hans läppar mjukt trycktes mot hennes hals, precis på den punkten som sände värmande vågor av välbehag genom hela hennes kropp. Gälla busvisslingar hördes från Dean medan Lavender och Parvati fnittrade okontrollerat. Ljudligt harklande lyckades Ida putta bort honom från sin hals och hann med viss möda uppfatta Seamus som stelt skyndade bort från Gryffindorbordet. Alltså ååååh! Jag älskar Draco, rakt igenom. Han är vidrig och underbar på samma gång. Intressant att Dean och han kommer någorlunda bra överens, och att Harry pch Draco på något vis börjat acceptera varandra. Fortsätter det så eller kommer det en omskakande vändning snart? Det är den stora frågan...

Kanonkapitel som alltid, jag är så nyfiken över fortsättningen (som jag har alldeles framför mig, bara en sida bort hihi). Älskar hur du gör Dracos karaktär. Det är verkligen så han. Går inte att förklara, men du romantiserar honom liksom inte. Du gör det perfekt! Bättre betyg kan man inte få från mig. Jag är ju ändå Draco expert

Kapitel 2

Jag är såå taggad över julfesten! Och att få se hur Ida kommer klara av att umgås med Dracos föräldrar.. Lider verkligen med henne. Det är ingen drömsituation direkt.

Så fint av Dean att verkligen kliva in och stötta Ida, återigen - en son vän skulle alla ha! Roligt att få lära känna honom lite bättre. Jag tycker om hur du fångar upp och sätter prägel på karaktärer som annars inte får så mycket plats.

Det jag älskade mest, kan du nog gissa dig till.. Slutet så klart! det här har jag längtat LÄNGE efter. Jag läste med sådan iver att jag nästan blev lite arg på Draco först. Kunde verkligen leva mig in i Idas karaktär. Häftig känsla! Samtidigt, wow, så stark av Draco och väldigt, väldigt fint av honom att sätta en gräns mitt uppe i akten - som kille dessutom! Han är så fin, för han kan verkligen ha en djup sida även om den är väl dold. Du plockar fram den så himla bra. Jag längtar verkligen efter fortsättningen, nu mer än någonsin!