Här kommer kapitel fyra!
Jag blir tårögd av era kommentarer, ska läsa och svara på dem så fort jag kan :*
Tack!!♥

Kapitel 4

”Åh, Ron…”, sa Hermione och gav honom en ilsken blick över kanten på den stora boken Urnor för Framtiden som hon hade uppställd mot sitt glas med Pumpasaft.
”Om du inte slutar vifta med den där...”,
”Slutar? Jag har ju precis lyckats få den att svischa runt såhär!”, sa Ron. ”Titta, nu kan den flyga ett helt varv utan att krascha…” Han viftade energiskt med händerna, och den lilla miniatyr modellen av Quidditch spelaren Viktor Krum tog sig ännu en rundtur omkring huvudet på dem med de små händerna hårt kramande om miniatyr kvastens skaft.
”Och jag som trodde att du hade något emot Viktor?” Hermione höjde på ögonbrynen.
”Den riktiga Viktor, ja!”, sa Ron och fortsatte att ivrigt betrakta figuren som susade snabbare och snabbare genom luften.
”Men den här Viktor är betydligt tystare och inte så präktig!”
”Viktor är inte präktig, Ronald!”, sa Hermione ilsket. ”Det är bara du som aldrig ger honom en chans…”
Harry lät deras käbbel dö bort och ersättas av hans tankar.
Sirius bleka, smala ansikte, handen som liksom famlade i luften...Fingrarna som greppade efter något, vad som helst att gripa tag i som skulle hindra honom från att falla.
Faktum var att den här sommaren hade varit den värsta i hela Harrys liv, till och med värre än alla dessa långtråkiga vidriga somrar han fått tillbringa som Dudleys privata slagpåse, innan han visste att ett annat liv väntade honom därute.
Innan han visste att han var en trollkarl och skulle få börja på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Det hade varit de fem bästa åren i Harrys hittills sextonåriga liv. Men också fem år fyllda med massor av faror och märkliga händelser. Harry var nämligen inte någon vanlig trollkarl. Han var den enda som någonsin hade överlevt den dödande förbannelsen då han bara varit ett år gammal. Harrys båda föräldrar hade blivit mördade samma natt av världens mäktigaste och ondaste trollkarl, Lord Voldemort. Det var också han som var anledningen till att Harry bar ett blixtformat ärr i pannan och var berömd över hela världen. Harry hade fått växa upp hos sin moster, morbror, och sin överviktiga grisliknande kusin, Dudley. I ett försök att få ut Harrys magiska krafter hade dem kämpat med att plåga honom så mycket de bara kunnat under de åren som Harry bott där. Trots deras ansträngningar så var det enda resultatet att Harry utvecklade en stark avsky mot sina enda släktingar. Sirius hade varit den enda släkting som Harry kände något annat än avsky emot. Men Sirius var död. Lika död som Harrys föräldrar. Harry hade tappat räkningen på alla gånger som han vaknat upp i Rons stökiga rum i Kråkboet under sommaren som varit, svettig och skakig efter att ha drömt mardrömmen om och om igen.
”Harry!” Rons väsande röst fick honom att hoppa till och väckas ur sina obehagliga tankar.
”Titta där!”
”Malfoy” Harry stirrade ut genom fönstret.
Hans välkända älsklingsfiende Draco Malfoy syntes mycket riktigt spatserande uppför huvudgatan utanför. Han såg sur ut, och Harry kunde se hur han kastade oroliga blickar över axeln. Ron flinade och återgick till sin glass.
”Rätt var det är så åker han dit för något, och den dagen…”, Han Svalde en stor tugga choklad, ”…ska jag skratta! Vem som helst kan se att han har något lurt i kikaren…”
Hermione slog igen boken med en smäll.
”Nej då”, sa hon roat. ”Titta igen.”
”Vad i HELA HELSKOTTA!” Ron spottade smält choklad och Banancurry glass över hela bordet, och tog ingen notis över Hermiones mördande blick då hennes bok blev alldeles nerstänkt.
”Har Malfoy... ”, Han gjorde en liten paus medan han drog efter andan. ”Skaffat flickvän?”
Vid dem orden kastade också Harry återigen en blick ut genom fönstret. Malfoy hade stannat utanför Kittelbutiken (Violas Kittlar- Det är inte priset som räknas, utan formen) och bredvid honom stod en ganska blek, smal flicka i deras ålder med mörkbrunt halvlångt hår. Harry hade aldrig sett henne förut, och han kunde inte minnas att Draco någonsin hade haft något annat flicksällskap än sin trogna beundrarinna, Pansy Parkinsson.
”Nej hon är alldeles för snygg” konstaterade Ron högt för sig själv.
”Ja”, instämde Harry tyst och fortsatte studera det omaka paret. Flickan hade nu satt sig på stentrappan som ledde upp mot butiken, medan Draco stod lutad mot den med sitt vanliga överlägsna uttryck målat i ansiktet.
Harry fick plötsligt en märklig känsla av att han ville gå ut och mucka gräl med Draco.
”Vid merlins skägg”, mumlade Ron. ”Näääeh… Inte kan en sån där snygg tjej hänga ihop med den där torskpaddan…”
Hermione gav honom en ilsken blick.
”Hon är inte tillsammans med Malfoy!”, sa hon tvärt. ”Hon är inte härifrån.”
Ron stirrade på henne med lätt gapande mun.
”Hur kan du veta det?”, Han skakade på huvudet. ”Harry, hur kan hon veta precis allting?!”
Hermione gav till en fnysning men hon såg triumferande ut.
”Jag hörde henne inne på Flourish och Blotts tidigare, när jag var in för att köpa…”
”Struntsumma vilken dammig bok du skulle köpa!”, sa Ron. ”Hur vet du att hon inte är med honom?”
”För att”, fortsatte Hermione ilsket, ”att hon talade med Mr. Bodegrim, affärsinnehavaren ni vet, och han kan en mängd olika språk och…tja, hon talade inte engelska.” avslutade hon.
”Så då är hon inte med Malfoy?” sa Ron hoppfullt.
Hermione suckade. ”Hon är inte tillsammans med Malfoy Ron, det ser du väl själv…”, Hon nickade ut mot flickan. Hon och Draco såg hela tiden till att hålla sig på bra avstånd från varandra.
” Men hon måste ju ha något att göra med honom eftersom…titta nu går dem!”
Malfoy hade släntrat iväg uppför gatan och flickan följde efter en bit bakom honom, något motvillig. Harry satt som klistrad med blicken på henne, tills hon vek av bakom ett hörn och försvann. Det hade varit en mycket söt flicka, och känslan av att han kanske skulle stöta på henne flera gånger, trots att hon verkade ha ett band till Malfoy, gjorde honom märkligt nog på bättre humör.

Aww TACK! Det där var en sån där nu-gjorde-du-min-dag-kommentar, jisses amalie vad glad jag blev! :')


Hehe oops! Ska försöka dela upp styckena lite mera,
men det kommer nog bli långt ändå
Ett tips, kopiera det till world och läs där! Det brukar jag göra när jag läser långa stycken


Ja! Jag lägger upp kapitel 3 nu, sen kapitel 4 lite senare ikväll :')
Jag är så sjukt glad att ni gillar de allihopa, det gör mig så otroligt glad! Dina ff är också så himla bra Lillan Potter!

Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna.
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.”
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet. Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.”
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket.
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.”
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub. En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Kapitel 16
Välja sida

Dagen i vid-behov-rummet såg också ut att bli den sista dagen som jag och Ginny talade med varandra. Till en början var det skönt. All min ilska gjorde att jag självmant tog omvägar för att slippa stöta ihop med henne, och märkte knappt att hon gjorde detsamma. Men långsamt började jag också märka en förändring hos dem andra. Det var inte bara Ginny som undvek mig. Lavender och Parvati som jag delade sovsal med slutade abrupt att prata med mig. Vi hade aldrig haft någon närmare relation, särskilt inte jag och Lavender som jag hade väldigt svårt att förstå mig på. Men vi hade åtminstone bytt några ord med varandra på kvällarna och under lektionerna. När Parvati och hennes tvillingsyster Padma hade tvingats åka hem morgonen efter då Dumbledore hade påträffats död så hade jag till och med fått en kram av henne. Nu när hon och hennes syster blivit myndiga så hade dem återvänt till skolan och Dumbledores Arme. Ginny som alltid hade föraktat Parvati och Lavender umgicks plötsligt med dem. Jag såg dem sitta tillsammans i fåtöljerna längst in i uppehållsrummet; Ginny, Dean, Seaumus, Parvati och Lavender. Neville brukade svansa efter, alltid två steg bakom Ginny med huvudet nedsänkt. Ibland sneglade han ledsamt åt mitt håll men sa ingenting.
En morgon var Parvati och Lavenders sängar prydligt bäddade och koffertarna borta. Först trodde jag att dem ändrat sig och åkt hem, men när jag sedan såg dem komma efter Ginny nerför spiraltrappan som ledde till sjätteklassarnas sovsal förstod jag. Dem ville inte sova i samma sovsal som en förrädare. För det var det jag betraktades som. Nu kunde jag förstå hur Harry känt sig under sitt andra år på Hogwarts då alla trodde att det var han som skickade Basilisken på mugglarfödda elever. Jag försökte verkligen att låtsas om som att min nyvunna ensamhet inte gjorde mig något. Men den gjorde ont. Samtidigt som jag kände mig sårad så gjorde ilskan ett mörkt bo i mitt hjärta. Starkare än aldrig förr önskade jag att Harry, Hermione och Ron skulle komma tillbaka.

Det var under trolldryckslektionen nästkommande dag som jag hittade den första lappen. Den var inte särskilt väl dold utan låg längst ner i min kittel. Hopknölad och med spretig ful handstil, som om den som skrivit lappen gjort allt för att få hatet att synas.

”DITT BLOD KOMMER ATT PRYDA MITT ANSIKTE.”

Jag stirrade på texten. Blev tvungen att läsa om det flera gånger. En kall kåre letade sig nedför min ryggrad. Blaise, som stått och rört frenetiskt i sin kittel bredvid mig, kom av sig.
”Vad är det där?” Han rynkade på ögonbrynen och jag skyndade mig att stoppa undan lappen.
”Vi tar det senare”, mumlade jag och fortsatte med min trolldryck. Plötsligt kände jag mig betraktad och lyfte blicken från trolldrycken. Snapes gråa, kalla ögon såg rätt in i mina där han stod framme vid katedern tillsammans med Snigelhorn. Jag kunde omöjligt läsa av hans uttryck men någonting sa mig att han hade sett mer än jag önskat att han hade sett.
Jag kunde känna hans forskande blickar följa mig resten av lektionen ända tills jag äntligen klev ut ur klassrummet. Jag kunde fortfarande se de kalla svarta ögon riktas mot Dumbledores döda fallande kropp.
Vi hade haft lektionen tillsammans med dem få Huffelpuff elever som kvarstod. Varje lektion som vi inte hade med Gryffindor var nu mer en befrielse och jag följde Blaise och Nott uppför trapporna som tog oss ut från de dystra fängelsehålorna.
”Försvar mot svartkonster”, läste Blaise från schemat. ”Kan vi inte skolka?”
Han såg verkligen orolig ut. ”Jag har ingen bra känsla, jag har verkligen inte det.”
”Du, Jacobsson!”
Innan jag hann reagera hade jag slagits till marken. Jag tappade luften och kippade efter andan. Ett gäng fötter hade kommit fram till oss och jag försökte förtvivlat ta mig upp på fötter, men kunde inte röra mig.
”Vad sjutton håller ni på med!” Blaise räckte mig sin hand medan han skrek åt mina angripare. ”Vad gör ni sådär för?”
”Tyst med dig Zabini, din ynkrygg!” Jag såg hur en flicka trädde fram. Hon var lång och smal. Det ljusa håret dansade över hennes nätta axlar. Hennes klädnad bar samma färger som min. Omkring henne stod en blandad skala av rött, gult och blått. Det högg till i hjärtat när jag såg att rött helt klart var överrepresenterat.
”Du har förstört tillräckligt för oss. Det är på grund av DIG som allting gått åt pipan!”
”Vad menar du?” Jag kunde inte hålla rösten stabil trots att jag verkligen försökte. Hjärtat dunkade i bröstet och jag var både rädd och chockad. Jag kände igen flickan som Virgina Werhell, en femteårselev som jag aldrig riktigt hade lagt märke till tidigare. Hennes vackra ansiktsdrag som skvallrade om att hon var av Vilie släkt var nu hårt sammanpressade. Hon var verkligen förbannad och i stånd att göra vad som än föll henne in.
”DU och ingen annan är problemet här!” Hon tog ett kliv fram och ännu ett.
”Ser du inte det själv? Du klampar in och tror att du kan styra hela skolan. Det är nu eller aldrig man måste välja sida, Jacobsson, och det verkar som om du gjort FEL val när inte ens ditt eget elevhem vill veta av dig längre!”
Hon kastade en föraktfull blick på Blaise och Nott.
”Du ska bort härifrån, fattar du det? Åk hem till ditt eget jävla land och ställ till oreda men lämna oss ifred!” Fler och fler elever samlades runt omkring oss som flugor kring ett kadaver. Flera slytherinare hade också anslutit sig till åskådarna men de stod i en klunga och betraktade oss lite på avstånd högljutt mumlande med varandra. Jag kunde urskilja Pansy och hennes skräniga väninnor någonstans i högen av grönt och silver.
”Hur vågar du tala så till Elli?” Blaise var upprörd. Hans ögon hade svartnat och han stirrade på Virgina med trollstaven höjd. ”Ett enda ord till och jag…”
”Ja vad ska ni göra? Bita mig?” Det sista sa hon åt Notts håll. Hon hånlog.
”Jag är trött på det här nu, förstår du?” Hon stirrade återigen på mig. ”Om inte jag sätter stopp för dig så gör någon annan det. Man kan inte vara på två sidor, fattar du det? Antingen så är man MED oss eller så är man med DEM!” Hon viftade med trollstaven mot Slytherinarna. ”Och om du har minsta lilla självbevarelsedrift, vilket jag faktiskt tvivlar på att du har, så kommer du över till rätt sida illa kvickt!”
Vi mötte varandras ögon. Mina mörka mot hennes isande blåa, som havet en stormig sommarnatt; vackert men så förrädiskt.
”Tänk dig noga för nu, Jacobsson. Väldigt noga.”
Hon knyckte på nacken, krökte på läpparna och vände sig sedan hastigt om. Det såg ut som om Blaise för ett ögonblick tänkte slänga en förhäxning på hennes ryggtavla, men han stod emot frestelsen.
”Vad händer här? Har inte ni lektioner att vara på?” Professor McGonagall, slitnare än någonsin, viftade åt eleverna som skingrade sig åt alla håll. Hon höjde frågande på ögonbrynen åt mig, men jag skakade bara sammanbitet på huvudet. Jag tvingade tillbaka tårarna, plockade upp min trollstav som fallit ur klädnaden och torkade av den.
”Är allt som det ska här?” McGonagall såg först på mig och sedan på Blaise.
Han öppnade munnen men stängde den igen efter en snabb blick på mig.
”Ja… Jo…”
”Ni borde vara lite försiktiga. Erat umgänge…. Kan uppröra folk.”
Hon sa inget mer, men jag kunde läsa resten i hennes ansikte. Jag kunde också se en förvåning och en stolthet och det gjorde mig lite bättre till mods.
Hon nickade kort åt oss och fortsatte sedan iväg in mot slottet.
”Är du…okej?” Blaise la en hand på min axel.
”Jadå.” Jag drog ett djupt andetag. ”Det är såhär det kommer vara nu, eller hur?”
Blaise och Nott tittade på varandra men svarade inte.
”Jag vet det. Ni behöver inte säga något. Ni behöver inte umgås med mig heller. Ni kanske också kommer råka illa ut och det…Det vill jag inte riskera. Det här är emot reglerna, eller hur? De oskrivna reglerna på Hogwarts?”
”Det är…” Blaise gjorde ett försök att prata men tystnade lika fort igen. Han såg hjälplöst på Nott. ”Det är… Det har nog aldrig…”
”Det är emot principerna.” Notts röst var lika lugn som alltid. ”Men vad är inte det just nu…”
”Jag bryr mig i alla fall inte.” Blaise log mot mig. Hans mörka ögon glittrade.
”Jag har aldrig haft en vän som du, Elli. Om det betyder att jag kommer råka illa ut så är jag beredd att betala det priset.”
Jag kände återigen tårarna stiga i ögonen men den här gången var det av glädje.
Jag slog armarna om Blaise och han kramade tillbaka.
”Tack Blaise. Tack.”
Jag vände mig sedan mot Nott.
”Du vet redan vart du har mig. ”
Jag gav honom samma leende och slog armarna om honom också.
Lappen låg bortglömd i fickan, för stunden lika obetydlig som Virginia Werhell.

Till alla er som älskar allas vår, Snape - HAN ÄR SNART TILLBAKA!

Fantastiskt att ni gillar Snapes egna berättelse! Här kommer del två, hoppas att den ska uppskattas!

Kapitel 2
De vita kaninerna


Snape trampade ner genom korridorerna mot fängelsehålan där lektionen snart skulle äga rum. Medan han gick funderade han på om han skulle beställa cashew Chicken på chopchop, eller om det skulle bli en helt vanlig sketen sallad på Ica. Innan han ryckte upp klassrumsdörren hade han bestämt sig för chopchop och det vattnades i munnen. Aptiten försvann med ens när han kom in i klassrummet.
Harry Potter var på lektionen. Han satt längst fram och viskade med rödtotten Weasley, vars ätt Snape hade tvingats undervisa i alldeles för många år, och besserwissern Granger som Snape alltid hade blivit provocerad av. När han såg Grangers fina, korrekta handstil kunde Snape inte hålla tillbaka avundsjukan. Hon hade kunnat skriva tio romaner om hon så ville medan han, Severus Snape, alltid var fångad i sin meningslösa lärarroll.
”Professorn, professorn!”
Dörren slogs med ens upp och en rund liten Huffelpuff pojke kikade in. Snape tyckte att han var obehagligt lik en av dem citronmuffins som Madam Pince alltid ville bjuda på och kände sig plötsligt illamående.
”Professorn, det är kaniner överallt i Astronomitornet!”
Snapes blick svartnade. Det var femte gången den här veckan, och varje gång var det han som fick ta hand om saken. Ilsket sköt han den feta pojken åt sidan och lyckades nätt och jämt klämma sig förbi.
”Den som rör så mycket som en fena blir utan gratis tandborste!” röt Snape. Klassen svalde. Tandborstar var en av de få saker som Hogwarts bistod med, och det var sannerligen inte något man ville riskera att gå miste om.

När Snape kom upp till tornet fick han en syn värre än Voldemort själv. Det kryllade av vita, rödögda små kaniner. Minst ett hundratal, varav hälften red på den andra hälften för att snabbast möjligt tillverka flera kaniner. Varje gång Snape lyckades hugga tag i en kanin så kom det ett dussin till.
”Hur går det, Severus?”
Albus Dumbledore skred in i rummet, tuggandes på ett av dessa eviga bubbelgum som gubbfan för jämnan hade i truten.
”Ja vad tror du?” spottade Snape fram. ”Det finns en elev här på skolan, Dumbledore. En elev som bedriver illegal kaninuppfödning. Jag kräver att denna person omedelbart relegeras!”
”Så, så Severus", sa Dumbledore och blåste en skär bubbla.
”Kaniner är fredliga djur. Och är det inte bättre att eleverna experimenterar med dessa än med varandra? Vi hade alldeles för många som blev gravida under förra läsåret. Kan dem föra sina lustar på annat vis så är väl det tacksamt?” Dumbledore kastade en blick på sin smartphone och utbrast:” Nej, min kära Severus, Nu stänger Chop-chop om en kvart. Reder du ut det här är du snäll? Det finns burar nere hos Hagrid. Måla dem i en glad färg och schasa in kaninerna. Professor McGonagall kallar! Med en liten blinkning och ännu en bubbla var Dumbledore försvunnen.

Hur ska det gå?
Kommer Snape få fast den illegala uppfödaren?
Blev det ingen thai mat för Snape?
Och är det verkligen bara ett vanligt bubbelgum som Dumbledore tuggar?
Alla svar och lite till i nästa kapitel av Livet Enligt Snape!

Här är den första sanna inblicken i Snapes liv, för er Avis Fortunae, Trezzanoch alla er andra som älskar vår alldeles egna Severus Snape!

Kapitel 1
Snape gör sig iordning

Solens strålar lyste in genom de skitiga fönstren nere i fängelsehålan och bländade Severus Snape i ansiktet. Hans redan sura uppsyn blev om möjligt ännu surare och han svor högt för sig själv: ”Förbannade solsken!”
Endast iförd en mossgrön sidenpyjamas och ett par rosa luddiga tofflor som han fått av Dumbledore på sin 30- års dag, stegade han fram till kaffekoppen från kvällen innan. Kaffet var kallt och blaskigt men det gjorde jobbet, och Snape vaknade till. Efter att ha tuggat i sig en seg smörgås med jordnötssmör på var Snape redo för dagens första lektion - trolldryckskonst med Gryffindor och Slytherin. Snape avskydde läraryrket. Han hatade barn, han hatade att undervisa och han hatade den fula lektionssalen som var helt prydd i grått. Snapes favoritfärg var gul och i hemlighet brukade han önska att Longbottom skulle råka missfärga väggarna så pass att det skulle bli ett gyllene tillfälle att måla om.

När Snape var ung hade han drömt om att skriva romaner, men dem drömmarna hade han fått lägga på hyllan då han hade diagnostiserats med dyslexi i unga år. Både dyslexin, drömmarna om romaner och att han egentligen hellre hade velat gå klädd i gult var sådant som Snape höll för sig själv. Snape var inte den pratsamma typen och han tyckte inte om att dela sina hemligheter med andra.
Snape drog handen genom sitt flottiga hår. Han sneglade på duschen, funderade ett slag innan han fnös föraktfullt. ”Skulle inte tro det”, sa Snape högt till sig själv, klev ut ur rummet och smällde igen dörren.

Fortsättning följer!

Äntligen är jag tillbaka efter arbete, sjukdom och diverse andra tråkigheter ♥ Jag har saknat er! Tack Avis, Gik och Pevve för att ni fortfarande finns här för mig, läser och verkligen tror på det jag gör ♥ Det betyder väldigt, väldigt mycket för mig ♥

Tack för att ni finns!

Du är min klippa, och den klippan vill jag behålla! Satt och väntade och längtade efter ett kapitel, tills jag insåg att du redan skrivit ett xD Då dog jag lite inombords men skyndade mig att läsa. Blev jag besviken? Inte en chans. Det här om något är magi och jag bara älskar det, rakt upp och ner. Så magiskt!

Mer Draco? Kan inte önska mig något mer. Så ge mig, PLZ. Jag blir tokig snart. Älskar att se Mirre och Snape tillsammans, du gör det så magiskt. Ingen annan har någonsin lyckats med den biten. Och tro mig, jag har läst miljoner ff:n genom åren.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.
”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.
Fy vad jag ryser. Vilken inledning, jag älskar den. Känner verkligen paniken... Fy! Det här minnet, det tar mig tillbaka i din berättelse. Fint att få läsa det ♥

Slutet var så spännande.... Jag vill veta mer, gärna nu på en gång! Du är en jäkel på att hålla cliffhangers, jag både hatar och älskar dig för det!

Magiskt, som allt du ger oss ♥ Du är en legend!

Jag bevakar! Bara titeln får mig att rysa. Så sorgligt och vackert på samma gång. Jag kan verkligen känna igen mig i deras resonemang, hur hela livet står med öppna armar framför dem..

Väldigt bra kapitel! Älskar dialogen mellan Lily & James. Det retfulla, samtidigt kärleksfulla jargongen. Det känns så äkta och så dem på något vis, riktigt bra skrivet! Ser verkligen framemot fortsättningen.. Ryser!

Åh vilket bra kapitel! Jag älskar allt i texten, men den lilla kattungen gör mig särskilt berörd. Djur är fantastiska, det bara är så. Du beskriver det så fint så jag får gåshud ♥

Hon höll länge och stirrade på bilden på henne och Lily när Lily var elva år och redo att fara till Hogwarts för första gången i hennes liv. Hennes leende var fyllt med förväntan, medan Petunias min var tom och uppgiven. Petunia kunde ännu minnas hur tungt hennes hjärta varit när bilden togs och hur hon kände sig så misslyckad. Åh, vad Petunia önskade att hon kunde åka tillbaka i tiden och ruska om sitt yngre jag och säga att hon inte var misslyckad och hålla om henne. Hon önskade så innerligt att hon kunde åka tillbaka i tiden och säga åt sig själv att förlåta Lily och att det inte var hennes fel att hon hade magi i sina ådror. Att hon inte skulle vara arg på Lily, Dumbledore, sina föräldrar, den där Snape-pojken och universum. Att det skulle allt ordna sig.
Det här stycket... så mycket djup. Du fångade verkligen Petunias tankar. Jag blir rörd över att läsa hur hon tänker tillbaka på relationen med systern...

Ser framemot fortsättningen, du är så duktig!