Här kommer Kapitel 8!
Det är ganska långt, och inte så jätte bra(Slarvskrivet, orkade inte rätta haha...) Men hoppas ni ändå gillar det! Kram på er alla ♥

Kapitel 8

Sommarens hittills varmaste dag kom och tog Wiltshire i besittning.
Jag satt ute på gräsmattan lutad mot ett stort bokträd och blundade mot den stekande solen.
Den värsta vecka jag någonsin hade upplevt led äntligen mot sitt slut.
Shanti hade fortfarande inte återvänt med något svar från min familj, men jag var inte orolig för henne. Hon hade varit på längre resor förut och hade förnuft nog att stanna och ta igen sig när hon blev trött. Saknaden efter henne dämpades däremot inte. Hon var min vän och den enda jag kände förtroende för här.

Draco hade lyst med sin frånvaro sedan lördagen då hans förtjusande vänner var på besök, och jag bokstavligt talat hade fått fly in på rummet. Inte ens till middagen hade han dykt upp, och om det inte var för att Narcissa hade skickat Mr Grain med mat en trappa upp så hade jag trott att han inte var hemma. Visserligen var det en befrielse att slippa hans elaka blickar och spydiga kommentarer, men på något konstigt vis kändes det ännu ensammare i Malfoy Manor utan dem.
På verandan en bit ifrån mig satt Narcissa med det långa gyllene håret uppsatt i en elegant tofs.
På vardera sida om henne satt två mörkklädda häxor. De såg rätt alldagliga ut med vindpinade ansikten och torrt, slitet hår, inte ens i närheten så vackra som Narcissa.
Narcissa verkade inte ha något arbete, ändå så gav hon intrycket av att vara väldigt upptagen.
Hon och de andra två kvinnorna satt nära varandra, medan dem tyst förde sitt samtal med en varsin kopp rykande Eldwisky framför sig. Jag spetsade öronen, och uppfattade ord som: ” På flykt och Undkomma.”
Efter en stund gav jag upp och la mig ner igen. Jag var för trött för att koncentrera mig, och för ledsen för att kunna sova.
”Hej.”
Jag öppnade ögonen och fick syn på Draco, som stod och såg ner på mig.
”Sover du?”
”Jag kan inte sova.” Jag satte mig upp och kisade mot honom samtidigt som jag kvävde en gäspning.
”Men jag skulle inte ha något emot lite sömn. Du dök inte upp vid middagen igår?”
”Jag var sjuk.”
”Sjuk?” Jag tittade på honom. Han såg faktiskt sjuk ut.
Ansiktet var ännu blekare än vanligt och ögonen lätt insjunkna.
Han hade en rispa tvärs över kiden och hans annars så vårdade hår såg rufsigt ut.
”Sjuk.” upprepade Draco och satte sig ner bredvid mig. Jag kände en stöt i magen.
Pratade vi med varandra?
”Känner du dig bättre nu?”
”Det blir aldrig bättre.”, mumlade han med blicken fäst vid hallon häcken.

”Va?”, Jag glodde dumt på honom och rynkade pannan, ”Vad menar du?”
”Glöm det.” , Han ruskade på sig, som om han ville skaka bort orden, innan han fortsatte;
”Du gillar inte att vara här.”
”Öh… nej.”, sa jag, chockad över hans plötsliga lust till konversation.
”Nej det kan jag inte påstå.”
”Varför inte det?” Han tittade på mig. ”Vi har ett stort hus och mycket pengar.”
”Det är inte det som är viktigt”, sa jag tyst. ”Jag vill hem till min familj.”
Och ni avskyr mig ville jag tillägga, men lät bli. Det kändes onödigt att gräva upp stridsyxan igen.
”Jasså men dit kommer du ju inte igen”, sa han nonchalant och petade med sin trollstav i gräset.
”Det gör jag visst det!” utbrast jag. ”Så fort mamma blir bättre så… hon behöver bara vila!”
”Jaha?”Han höjde på ögonbrynen. ”Pappa sa att hon skulle dö.”
”Nej!” Mitt hastiga utrop fick en skock färggranna fåglar att ta sin tillflykt från trädet vi satt under.
Under vildsint pipande och flaxande tog dem sig så långt bort från oss som de kunde komma och slog sig istället ner i en stor gran på andra sidan gården istället, medan det missnöjt betraktade oss.
”Hon kommer att bli frisk igen”, sa jag med spelad övertygelse.
”Jag ska bara stanna här tills…tills…”
”Tills hon blir frisk?” Avslutade Draco meningen åt mig.
”Precis”, sa jag och drog ett djupt andetag, eftersom jag hållit andan sedan han slängt ur sig den där meningen som jag minst av allt ville höra.
”Jaha.” Draco slutade att peta med sin trollstav i marken och blängde istället in i häcken, där några tomtenissar kikade fram med sina fula små händer knutna runt grenarna.
Han gjorde en missbelåten grimas.
”Jag trodde Grain tagit bort de där…”
Han reste sig med en ilsken blick på de små fula tomtenissarna, som skadeglatt vinkade till honom innan dem började kila över den välklippta gräsmattan.
”Varför tar du inte bort dem själv?” frågade jag lojt och studerade hur en extra tjock liten nisse bet tag om trädstammen med sina sylvassa små tänder och började gnaga. ”De är ju inte farliga direkt.”
”Du är ju inte klok!” Draco stirrade äcklat på mig. ”Ta bort de själv? Som om jag skulle röra de där äckliga små … Djuren sa han med eftertryck och betraktade tomtenissarna med djup avsmak.
”Sånt gör tjänstefolk!” Och med de orden stegade han iväg bort till huset, rak i ryggen och lämnade mig kvar med en känsla att jag just gjort bort mig.

Jag tillbringade resten av dagen med att strosa runt och inspektera området.
Inte för att det fanns direkt mycket att titta på, Wiltshire verkade vara en ganska så ödslig plats och närmaste bebyggelse låg flera mil härifrån. Men det var väldigt rofullt att vandra runt bland alla åkrar och ängar, och till min stora förtjusning hittade jag en liten bäck med vackert kristallklart vatten där jag kunde dricka mig otörstig och sedan slå mig ner med min dagbok, som jag alltid bar med mig. Draco hade rätt i att hans hem var ett bra ställe, men jag fick en känsla av att vi reflekterade helt olika saker som bra. För mig kändes den stora herrgården som ett fängelse.
Här ute kunde jag däremot känna mig fri och lite, lite, lite lycklig.
Jag stoppade ner händerna i det kalla friska vattnet och förde dem mot ansiktet och lät vattnet svalka min hud, som blivit svettig i värmen. Sen kastade jag mig ner i det solvarma gräset och sträckte på mig, blundade.
Solen värmde så skönt och gräset kittlade mot mina bara armar.
Jag skulle bara ligga här en liten stund…

När jag vaknade så var det nästan mörkt ute.
Solen höll på att gå i moln och kastade ett vackert dovt sken över den porlande bäcken.
Jag skyndade mig att gnugga sömnen ur ögonen och hasade sen upp på fötter och gäspade stort innan jag förstrött såg mig omkring.
Spöklika skuggor dansade bland buskarna, och jag log.
Mörker hade aldrig skrämt mig och jag mindes mantrat som pappa alltid upprepat för mig och Miranda när vi känt oss rädda för mörkret: ”Mörker är ingenting att oroa sig för. Det är inget annat än frånvaro från ljus.”
I mörkret kunde man få vara ifred. Jag kunde förbli oupptäckt så länge jag själv önskade.
Men av bitter erfarenhet visste jag också att mörker på en helt okänd plats kunde betyda dåliga saker, så därför skyndade jag mig att samla ihop dagboken som jag tagit fram ett par timmar tidigare och stoppade tillbaka den i väskan. Jag klev ut från gläntan och började traska vägen fram igen, tillbaka till Herrgården. Jag var medveten om att jag inte gått särskilt långt, ändå blev jag besviken när jag upptäckte hur snabbt jag var tillbaka på gården.
Jag stannade till och tittade upp på den vita byggnaden. När man såg den på det här sättet så var det ett väldigt vackert hus. De stora fönstren lyste inbjudande och nattfjärilar i alla möjliga färger fladdrade omkring och slogs om dem bästa platserna hos Djävulsplantans blommor.
”Miss?”
En pipig liten röst hördes någonstans på marken, och jag kände hur någon försiktigt drog i mina byxor. Förvånat tittade jag ner, och ett par stora blåa ögon tittade tillbaka på mig med skrämd blick.
”Tinky tror att ni måste tillbaka till gården, Miss..”
”Gården? Ååh… Javisst… öh…” Jag såg frågande på den lilla husalfen.
Det var något hos henne som var märkligt bekant, från de stora fladdermusliknande öronen till den lilla kjolen och blusen hon bar.
”Vem är du då?” frågade jag vänligt och hukade mig ner mot den lilla alfen, som fortfarande stod och höll i mina byxor med ett fast grepp.
”Jag heter Tinky Miss! Tinky är familjen Malfoys husalf…” Hon fladdrade kolossalt med öronen vid benämningen av Malfoy, som om det kostade henne en enorm ansträngning att uttala deras namn.
”Unge Mr Malfoy skickade Tinky att titta efter dig Miss, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!” Den lilla alfen gjorde en bugning och släppte mina byxor, och hon såg så stolt ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Husalfer brukade i ärlighetens namn vara rätt fula varelser, men den här var ovanligt söt.
”Vänta nu lite..”, sa jag fundersamt och slutade skratta, ”Har Draco skickat dig?”
”Ja Miss Jacobsson!”, pep alfen. ”Unge Mr Malfoy gav Tinky order om att söka upp och be Miss Jacobsson att återvända till gården!” avslutade hon och spärrade upp sina blåa ögon.
Sen tog hon och drog försiktigt i mina byxor igen.
”Är Draco ensam?” frågade jag fundersamt och iakttog lojt den lilla alfens ansträngningar.
”Ja Miss!” Tinkys matmor och husbonde är på uppdrag och kommer inte tillbaka förrns imorgon och unge Mr Malfoy skickade Tinky att hämta Miss Jacobsson och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder sin familj!”
”Okej”, sa jag förstrött och började långsamt gå mot huset medans alfen snabbt släppte min klädnad och skyndade sig att springa fram till dörren. Hon öppnade den och neg djupt när jag gick förbi henne och in i hallen. Draco stod och väntade på mig därinne med ett uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde läsa av. Han såg varken glad eller arg ut, snarare likgiltig.
”Är du mörkrädd eller?” frågade jag retsamt och hjälpte Tinky dra igen dörren.
”Mörkrädd?” Draco fnös. ”Skulle inte tro det va, Jacobsson.”
”Eftersom du var tvungen att skicka en husalf efter mig, så är det klart att man börjar fundera. ”
”Jag gjorde det på mina föräldrars begäran!” sa han ilsket och måttade en spark mot Tinky som rusat fram och huggit tag i hans klädnad. ”Försvinn!”
”Låt henne vara hon gjorde ju bara som du sa åt henne!” ropade jag ilsket och sprang fram till Draco och hjälpte Tinky upp på fötter.
Den lilla alfen kröp ihop i en snyftande liten hög med händerna över huvudet.
Draco iakttog henne äcklat och måttade en till spark mot henne, som missade precis.
”Den ska inte röra mig med sina smutsiga fingrar!” snäste han.
”Hon var väl bara glad att se dig, fast ska jag vara helt ärlig så kan jag inte förstå varför” , svarade jag kyligt.
”Tjänstefolk ska inte vara glada” fnös han.
Tinky hade nu börjat pipa nerifrån golvet, det lät som en blandning av gråt och ursäkter och synen fick det att hugga till i magen på mig.
”Gick det bra, Tinky?” frågade jag försiktigt och hukade mig ner mot henne.
Alfen tystnade genast och kikade försiktigt mellan fingrarna på mig med sina tårdränkta stora ögon.
Hela hennes lilla kropp darrade och hon gav upp ett litet kvidande innan hon täckte för ögonen igen.
Jag rätade på mig igen och blängde på Draco. ”Du borde be henne om ursäkt!”
”Ursäkt?” Han gav ifrån sig ett ironiskt skratt. ”Du är ju inte klok… Stick härifrån Tinky och visa dig inte här igen förrns jag säger åt dig att göra det, förstått?”
Alfen tittade upp på Draco, fortfarande med tårarna droppande från ögonen och kravlade sig fram på mage och kysste hans skor (Draco backade äcklat tillbaka) innan hon tog sig upp på fötter och försvann med ett litet Poff.
Jag stirrade på fläcken där alfen nyss försvunnit i tomma intet, och vände sen på klacken och marscherade bort mot trappan. Att se någon behandla en levande varelse på det där sättet hade gjort mig illamående.
”Vänta!” Draco högg tag i min arm och stannade mig med foten på översta trappsteget.
Jag suckade och tog ner foten igen.
”Vad är det nu då?”
”Kan du inte…” Han såg sig omkring, nästan lite oroligt.. ”…Stanna här nere…” Han mumlade så tyst att jag knappt kunde uppfatta vad han sa.
”Öh… Visst… Okej”, sa jag chockat och var tvungen att hugga tag i räcket för att inte ramla bakåt.
”Men… Varför det? Är du rädd?”
”Jag är inte rädd!” sa han hastigt. ”Jag gillar bara inte att vara... ensam här” Han gick fram och stirrade ut genom fönstret.
”Så du är mörkrädd, alltså”, sa jag och försökte låta som om det vore det naturligaste i världen, men misslyckades.
”Nej!” sa han igen och tittade ilsket på mig. ”Jag är inte mörkrädd!”
”Okej okej… Du gillar bara inte att vara ensam, jag förstår.” Jag sjönk ner i den stora soffan och betraktade Draco som nu börjat stega fram och tillbaka genom rummet medan han kastade oroliga blickar ut genom fönstret.
”Kommer det någon?”
”Nej”, sa han kort.
Det var väldigt många nej nu.
”Kan du inte sätta dig?” frågade jag och pekade på platsen bredvid mig. ”Det där vandrandet gör mig nervös.”
Till min stora förvåning sjönk han ner bredvid mig i soffan.
Han lutade sig framåt och pillade på ett litet hål i det mörkgröna tyget. Det gladde mig lite att se att allt hos familjen Malfoys inte var perfekt. Jag bestämde mig för att fråga honom en liknande fråga som han frågat mig tidigare under dagen.
”Gillar du att bo här?”
Han slutade att pilla och gav mig en konstig blick.
”Folk brukar inte fråga mig vad jag gillar”, svarade han sedan avmätt.
”Nähä, men nu gör jag det”, sa jag tålmodigt. ”Gör du det?”
”Ja” , Svarade han nonchalant.
”Jag tycker det är för stort.” Jag såg mig omkring i rummet.
Ett avhugget trollhuvud stirrade tillbaka ner på mig från sin plats ovanför den öppna spisen, och jag rös.
”För stort?” Draco flinade. ”Ja kanske…”
Han såg sig också omkring, sökte med blicken efter det jag tittade på.
”Det där trollet hölls fången här för flera år sedan”, sa han och iakttog intresserat och nästan lite stolt det fula huvudet. ”Min farfar dräpte den 1920…”
”Usch” sa jag och rös igen. ”Måste ni ha det på väggen?”
”Du skulle veta allt som gömmer sig här i huset.” Draco såg nöjd ut. ”Pappa har en hel del förbjudna saker här…”
”Så länge han inte har dem på väggarna så.” Jag log och Draco log tillbaka.
Han lyckades chocka mig igen. Jag hade på fullaste allvar börjat tro att han aldrig fått lära sig hur man log. Varken Narcissa eller Lucius verkade inneha den förmågan. Hittills så hade jag tagit för givet att Draco var på likadan, men nu började jag tveka.
Han hade under den här halvtimmen visat tecken på mer än två känslor, något jag misstänkte att varken Lucius eller Narcissa skulle kunnat åstadkomma.

Jag och Draco satt där, sida vid sida, och – vi pratade faktiskt med varandra.
Även om han var lite väl spydig ibland och hade en hel del, låt oss säga, märkliga åsikter (Självklart skulle jag kunna hugga huvudet av en husalf, man borde göra likadant med smutskallar…) så stod jag ut. Jag hade till och med nästan trevligt.
Jag visste inte om jag vågade tro på ens hälften som han sa (Som att hans pappa hade en köttätande hand på vinden och att dem hade en dörr uppe i korridoren som sög in alla som närmade sig levande), men jag hade saknat mänskligt sällskap så länge att jag hade högre tolerans nivå än vanligt. Motvilligt blev jag tvungen att erkänna för mig själv att Draco var ganska söt.
Jag kom på mig själv flera gånger med att titta lite för länge in i hans gråa ögon. Han verkade inte märka någonting och det var jag tacksam för.

Vid midnatt reste sig Draco upp, mumlade god natt och försvann uppför trappan.
Jag satt kvar i några minuter för att samla ihop tankarna innan jag också gick till mitt rum.
Jag sjönk ihop på sängen utan att byta om och drog täcket omkring mig.
Trots att jag var helt utmattad så tog det flera timmar innan jag äntligen somnade.

Bästa bästa du! Å, vad jag blev nostalgisk nu! Måste nästanl läsa om den själv nu bara för det... xD

Du är bäst, bäst, bäst ♥

Tack alla! Jag blir tårögd :*
Och Tack Twisted, vad kul att höra att du gillar den och VAD du gillar med den, U make my day! ♥
Hoppas ni kommer fortsätta läsa allihopa, och har ni ff:s så säg vad dem heter, jag både bevakar och läser!!
Här kommer iallafall kapitel 7 som är ganska kort, men snart är jag klar med kapitel 8&9 som är lite längre
EnjoY! Kram♥


Kapitel 7

Den långa, kraftiga flickan glodde stint på mig. Hon var ungefär lika lång som hon var bred, och det gällde inte bara längden. Ansiktet var kraftigt och brett, axlarna var breda, händerna var stora, ja till och med öronen var gigantiska. Hennes hår hängde i svarta stripiga tesar nerför axlarna på henne och den bastanta näsan såg ut som om den var fastsatt med trolltejp. Hela hennes ansikte utstrålade elakhet och Draco i jämförelse med henne framstod plötsligt som väldigt trevlig. Hon kastade en flörtig blick mot Draco och skrattade ett brölande vidrigt skratt som till och med hade fått en Ungersk taggsvans att känna sig besegrad. Förutom flickan fanns det tre pojkar utöver Draco. Två av dem var så groteska att jag kunde svära på att det rann trollblod i deras ådror.
Den tredje var smal med elaka små ögon och ett ansikte som var ännu spetsigare än Dracos.
Det här var mitt urval av sällskap till kvällen och jag kände mig ungefär som en råtta fångad i en råttfälla med fem hungriga katter runt om. Uppriktigt sagt hade jag blivit förvånad. Med tanke på hur uppblåst och självgod Draco verkade vara, så hade jag förväntat mig att han skulle valt sina vänner med större omsorg. Eller kanske var det precis det han hade gjort, för i den där hopen så framstod han som både väldigt snygg och intelligent.
Flickan, som verkade ungefär lika charmig som en Sprängstjärtsskrabba, fnittrade oavbrutet och slängde med sitt korta flottiga hår.
Pojken med det spetsiga ansiktet såg sig bara omkring med bister min, och de två troll liknande killarna glodde bara dumt framför sig medan dem då och då gav till ett grymtande.
”Ha nu så roligt, Draco.”, Narcissa log ett strålande leende mot var och en av oss i tur och ordning. ”Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Hon trippade nerför trappan där Lucius höll på att visa sina gäster till bords.
Jag kikade nyfiket över trappräcket.
Ett tjugotal trollkarlar och häxor med bistra utseenden flockades borta vid ingången till
matsalen. Det verkade som om dem skulle ha någon sorts sammanträde. Alla såg mycket allvarliga och viktiga ut, och Lucius kastade ibland en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen obehörig tjuvlyssnade medan han visade in dem i rummet, samma rum som dem försvunnit in i vid flera tillfällen när häxan med de galna utseendet hälsat på.
Till sist hade alla tagit plats vid det stora bordet och dörren gled igen med en smäll.
Jag rätade upp mig från räcket och vände mig och tittade på den lilla kvartetten runt mig .
Alla förutom Draco stirrade tillbaka med kalla tomma ögon.
Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig riktigt obehaglig till mods, och jag backade några steg mot mitt rum. Kanske skulle Draco hämnas nu för det som hände i Diagongränden, nu när han var på säker mark?
”Vart ska du ta vägen då?”, sa flickan elakt. ”Gå och böla över ditt missfoster till pappa kanske?”
Jag blev med ens alldeles kall. Hur visste hon…?
”Vi har ju inte ens presenterat oss.” Flickan tog ett par steg mot mig.
”Pansy Parkinsson.”, Hon sträckte fram en hand lika stor som min ena fot, men drog sen snabbt tillbaka den utan att jag gjort en tendens till att röra den. ”Ursäkta, men jag vill inte smutsa ner mig.” De andra skrattade och jag kände hur rodnaden steg upp på kinderna och gjorde mig tårögd.
”Flytta på dig!” sa jag ilsket. ”Låt mig få komma förbi…”
Pansy gav upp ett gällt skratt som fick väggarna att skaka.
Två snobbiga trollkarlar med slickat hår höll för öronen medans dem ilsket ropade ohörbara saker till Pansy från sina porträtt. De två pojkarna som mer påminde om troll än tonåringar, vaggade förvånansvärt snabbt fram och ställde sig framför mig och spärrade vägen medan de hotfullt svängde sina långa gorilla armar fram och tillbaka.
”Jag skulle inte tro det va, vi har ju inte ens lärt känna varandra än!” Hon gav upp ett till skratt och dem andra två instämde lydigt.
”Du ska inte tro att du är någonting bara för att du är från Sverige.” Pansy gjorde till rösten.
”Bara för att du tror att du är speciell.”
”Flytta på dig!” fräste jag igen och slöt fingrarna om trollstaven. Mina händer darrade våldsamt och jag kände till min stora fasa hur gråtklumpen började växa i halsen.
Pansy flinade. ”Jag tycker synd om Draco som måste ha dig hemma hos sig.” Om det var hem till mig du hade kommit, så hade du åkt ut direkt…”
”Jag har inte bett om att få bo här, om det var det du trodde!”, skrek jag, väl medveten om att rösten inte höll.
”Jag hatar det här stället, och jag hatar er!” vrålade jag och kände hur tårarna bröt igenom min fasad och började rinna nerför kinderna. ”Speciellt dig!” skrek jag och stirrade på Draco som glodde tillbaka utan att säga någonting.
Jag tog tillfället i akt när Pansy stämde in i en ny skrattattack och gjorde en stört rusning förbi dem och fram till mitt rum där jag rusade in och slängde igen dörren.
Panikslaget såg jag mig om efter ett lås, och när jag insåg att det inte fanns något tog jag tag i kofferten och släpade den framför dörren.
Sen sjönk jag ner på golvet med huvudet i händerna.
Jag kände mig så löjlig som grät, men jag klarade inte av någon elakhet just nu, inte från någon.
Åh vad jag önskade att Shanti skulle komma tillbaka snart, så jag fick någon att prata med.”

*
”Draco, du vet vad jag har sagt… Så många gånger, och ändå trilskas du… Viker undan… Inte lyder…”
”Det var inte jag!” Draco var mycket väl medveten om att hans röst åkte upp i falsett av skräck, och att han måste låta som en liten barnunge som fick en utskällning för något han inte gjort.
”… Mycket dåligt uppförande… Jag är besviken Draco. Nästan lika besviken som jag blir när du låter den där smutsskallen Granger slå dig i vartenda prov…”
”Hon är lärarnas gullegris!”
”Inga bortförklaringar nu Draco…” Lucius röst var iskall när den sköljde över Draco som rös.
”Jag är så trött på att alltid bli besviken…”
”Jag lovar, den här gången… Jag ska göra det. Jag kommer inte göra fler misstag. ”
”Draco.” Hans pappas röst blev med ens mycket allvarlig.
”Jag har varit snäll och jag har varit förlåtande för att du är min son.” Men din klumpighet drar vanära över familjen. Inte ens att spela Quidditch klarar du av ordentligt, pojken Potter vinner varenda match framför näsan på dig och kvicken har väl i alla fall inga gullegrisar, eller hur?”
”Far…”
”Nej, Draco. Du borde veta vid det här laget att man inte leker med mitt tålamod. Det får vara ett slut på det här nu… Crucio!”
Hans skrik skar ut i nattens tystnad, och när Elli vaknade några minuter senare, utan att ha förstått vad som väckt henne, kröp han darrande ihop på golvet, medan hon drog täcket tätare in till sig, och somnade om.

Tack alla ni som tycker att det är bra :'3
Jag skriver sålänge som nån läser det!
Min data kraschade så jag förlorade TRE kapitel som jag jobbat med i flera dagar nu... Så får skriva om alltihop!
Därför lägger jag upp det här lite sent, och kan tänka mig att det säkert finns en del slarvfel... Hoppas ni ska gilla det ändå!Kram♥♥♥

Kapitel 5
Bröderna Weasly


Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.”
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…”
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!”
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå planerar att bli relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Lite större planer än så har vi väl för vårt F.UT.T år. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan.
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Vi går vårt sista år. Inte sant, George?
”Det stämmer Fred. Återstår att se hur länge till vi pallar uppföra oss."
Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi får alltid motstå frestelsen att göra såhär mot honom under skolåret”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu. Vi har flera månader att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?”
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Här kommer kapitel fyra!
Jag blir tårögd av era kommentarer, ska läsa och svara på dem så fort jag kan :*
Tack!!♥

Kapitel 4

”Åh, Ron…”, sa Hermione och gav honom en ilsken blick över kanten på den stora boken Urnor för Framtiden som hon hade uppställd mot sitt glas med Pumpasaft.
”Om du inte slutar vifta med den där...”,
”Slutar? Jag har ju precis lyckats få den att svischa runt såhär!”, sa Ron. ”Titta, nu kan den flyga ett helt varv utan att krascha…” Han viftade energiskt med händerna, och den lilla miniatyr modellen av Quidditch spelaren Viktor Krum tog sig ännu en rundtur omkring huvudet på dem med de små händerna hårt kramande om miniatyr kvastens skaft.
”Och jag som trodde att du hade något emot Viktor?” Hermione höjde på ögonbrynen.
”Den riktiga Viktor, ja!”, sa Ron och fortsatte att ivrigt betrakta figuren som susade snabbare och snabbare genom luften.
”Men den här Viktor är betydligt tystare och inte så präktig!”
”Viktor är inte präktig, Ronald!”, sa Hermione ilsket. ”Det är bara du som aldrig ger honom en chans…”
Harry lät deras käbbel dö bort och ersättas av hans tankar.
Sirius bleka, smala ansikte, handen som liksom famlade i luften...Fingrarna som greppade efter något, vad som helst att gripa tag i som skulle hindra honom från att falla.
Faktum var att den här sommaren hade varit den värsta i hela Harrys liv, till och med värre än alla dessa långtråkiga vidriga somrar han fått tillbringa som Dudleys privata slagpåse, innan han visste att ett annat liv väntade honom därute.
Innan han visste att han var en trollkarl och skulle få börja på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Det hade varit de fem bästa åren i Harrys hittills sextonåriga liv. Men också fem år fyllda med massor av faror och märkliga händelser. Harry var nämligen inte någon vanlig trollkarl. Han var den enda som någonsin hade överlevt den dödande förbannelsen då han bara varit ett år gammal. Harrys båda föräldrar hade blivit mördade samma natt av världens mäktigaste och ondaste trollkarl, Lord Voldemort. Det var också han som var anledningen till att Harry bar ett blixtformat ärr i pannan och var berömd över hela världen. Harry hade fått växa upp hos sin moster, morbror, och sin överviktiga grisliknande kusin, Dudley. I ett försök att få ut Harrys magiska krafter hade dem kämpat med att plåga honom så mycket de bara kunnat under de åren som Harry bott där. Trots deras ansträngningar så var det enda resultatet att Harry utvecklade en stark avsky mot sina enda släktingar. Sirius hade varit den enda släkting som Harry kände något annat än avsky emot. Men Sirius var död. Lika död som Harrys föräldrar. Harry hade tappat räkningen på alla gånger som han vaknat upp i Rons stökiga rum i Kråkboet under sommaren som varit, svettig och skakig efter att ha drömt mardrömmen om och om igen.
”Harry!” Rons väsande röst fick honom att hoppa till och väckas ur sina obehagliga tankar.
”Titta där!”
”Malfoy” Harry stirrade ut genom fönstret.
Hans välkända älsklingsfiende Draco Malfoy syntes mycket riktigt spatserande uppför huvudgatan utanför. Han såg sur ut, och Harry kunde se hur han kastade oroliga blickar över axeln. Ron flinade och återgick till sin glass.
”Rätt var det är så åker han dit för något, och den dagen…”, Han Svalde en stor tugga choklad, ”…ska jag skratta! Vem som helst kan se att han har något lurt i kikaren…”
Hermione slog igen boken med en smäll.
”Nej då”, sa hon roat. ”Titta igen.”
”Vad i HELA HELSKOTTA!” Ron spottade smält choklad och Banancurry glass över hela bordet, och tog ingen notis över Hermiones mördande blick då hennes bok blev alldeles nerstänkt.
”Har Malfoy... ”, Han gjorde en liten paus medan han drog efter andan. ”Skaffat flickvän?”
Vid dem orden kastade också Harry återigen en blick ut genom fönstret. Malfoy hade stannat utanför Kittelbutiken (Violas Kittlar- Det är inte priset som räknas, utan formen) och bredvid honom stod en ganska blek, smal flicka i deras ålder med mörkbrunt halvlångt hår. Harry hade aldrig sett henne förut, och han kunde inte minnas att Draco någonsin hade haft något annat flicksällskap än sin trogna beundrarinna, Pansy Parkinsson.
”Nej hon är alldeles för snygg” konstaterade Ron högt för sig själv.
”Ja”, instämde Harry tyst och fortsatte studera det omaka paret. Flickan hade nu satt sig på stentrappan som ledde upp mot butiken, medan Draco stod lutad mot den med sitt vanliga överlägsna uttryck målat i ansiktet.
Harry fick plötsligt en märklig känsla av att han ville gå ut och mucka gräl med Draco.
”Vid merlins skägg”, mumlade Ron. ”Näääeh… Inte kan en sån där snygg tjej hänga ihop med den där torskpaddan…”
Hermione gav honom en ilsken blick.
”Hon är inte tillsammans med Malfoy!”, sa hon tvärt. ”Hon är inte härifrån.”
Ron stirrade på henne med lätt gapande mun.
”Hur kan du veta det?”, Han skakade på huvudet. ”Harry, hur kan hon veta precis allting?!”
Hermione gav till en fnysning men hon såg triumferande ut.
”Jag hörde henne inne på Flourish och Blotts tidigare, när jag var in för att köpa…”
”Struntsumma vilken dammig bok du skulle köpa!”, sa Ron. ”Hur vet du att hon inte är med honom?”
”För att”, fortsatte Hermione ilsket, ”att hon talade med Mr. Bodegrim, affärsinnehavaren ni vet, och han kan en mängd olika språk och…tja, hon talade inte engelska.” avslutade hon.
”Så då är hon inte med Malfoy?” sa Ron hoppfullt.
Hermione suckade. ”Hon är inte tillsammans med Malfoy Ron, det ser du väl själv…”, Hon nickade ut mot flickan. Hon och Draco såg hela tiden till att hålla sig på bra avstånd från varandra.
” Men hon måste ju ha något att göra med honom eftersom…titta nu går dem!”
Malfoy hade släntrat iväg uppför gatan och flickan följde efter en bit bakom honom, något motvillig. Harry satt som klistrad med blicken på henne, tills hon vek av bakom ett hörn och försvann. Det hade varit en mycket söt flicka, och känslan av att han kanske skulle stöta på henne flera gånger, trots att hon verkade ha ett band till Malfoy, gjorde honom märkligt nog på bättre humör.

Aww TACK! Det där var en sån där nu-gjorde-du-min-dag-kommentar, jisses amalie vad glad jag blev! :')


Hehe oops! Ska försöka dela upp styckena lite mera,
men det kommer nog bli långt ändå
Ett tips, kopiera det till world och läs där! Det brukar jag göra när jag läser långa stycken


Ja! Jag lägger upp kapitel 3 nu, sen kapitel 4 lite senare ikväll :')
Jag är så sjukt glad att ni gillar de allihopa, det gör mig så otroligt glad! Dina ff är också så himla bra Lillan Potter!

Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna.
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.”
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet. Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.”
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket.
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.”
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub. En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Kapitel 16
Välja sida

Dagen i vid-behov-rummet såg också ut att bli den sista dagen som jag och Ginny talade med varandra. Till en början var det skönt. All min ilska gjorde att jag självmant tog omvägar för att slippa stöta ihop med henne, och märkte knappt att hon gjorde detsamma. Men långsamt började jag också märka en förändring hos dem andra. Det var inte bara Ginny som undvek mig. Lavender och Parvati som jag delade sovsal med slutade abrupt att prata med mig. Vi hade aldrig haft någon närmare relation, särskilt inte jag och Lavender som jag hade väldigt svårt att förstå mig på. Men vi hade åtminstone bytt några ord med varandra på kvällarna och under lektionerna. När Parvati och hennes tvillingsyster Padma hade tvingats åka hem morgonen efter då Dumbledore hade påträffats död så hade jag till och med fått en kram av henne. Nu när hon och hennes syster blivit myndiga så hade dem återvänt till skolan och Dumbledores Arme. Ginny som alltid hade föraktat Parvati och Lavender umgicks plötsligt med dem. Jag såg dem sitta tillsammans i fåtöljerna längst in i uppehållsrummet; Ginny, Dean, Seaumus, Parvati och Lavender. Neville brukade svansa efter, alltid två steg bakom Ginny med huvudet nedsänkt. Ibland sneglade han ledsamt åt mitt håll men sa ingenting.
En morgon var Parvati och Lavenders sängar prydligt bäddade och koffertarna borta. Först trodde jag att dem ändrat sig och åkt hem, men när jag sedan såg dem komma efter Ginny nerför spiraltrappan som ledde till sjätteklassarnas sovsal förstod jag. Dem ville inte sova i samma sovsal som en förrädare. För det var det jag betraktades som. Nu kunde jag förstå hur Harry känt sig under sitt andra år på Hogwarts då alla trodde att det var han som skickade Basilisken på mugglarfödda elever. Jag försökte verkligen att låtsas om som att min nyvunna ensamhet inte gjorde mig något. Men den gjorde ont. Samtidigt som jag kände mig sårad så gjorde ilskan ett mörkt bo i mitt hjärta. Starkare än aldrig förr önskade jag att Harry, Hermione och Ron skulle komma tillbaka.

Det var under trolldryckslektionen nästkommande dag som jag hittade den första lappen. Den var inte särskilt väl dold utan låg längst ner i min kittel. Hopknölad och med spretig ful handstil, som om den som skrivit lappen gjort allt för att få hatet att synas.

”DITT BLOD KOMMER ATT PRYDA MITT ANSIKTE.”

Jag stirrade på texten. Blev tvungen att läsa om det flera gånger. En kall kåre letade sig nedför min ryggrad. Blaise, som stått och rört frenetiskt i sin kittel bredvid mig, kom av sig.
”Vad är det där?” Han rynkade på ögonbrynen och jag skyndade mig att stoppa undan lappen.
”Vi tar det senare”, mumlade jag och fortsatte med min trolldryck. Plötsligt kände jag mig betraktad och lyfte blicken från trolldrycken. Snapes gråa, kalla ögon såg rätt in i mina där han stod framme vid katedern tillsammans med Snigelhorn. Jag kunde omöjligt läsa av hans uttryck men någonting sa mig att han hade sett mer än jag önskat att han hade sett.
Jag kunde känna hans forskande blickar följa mig resten av lektionen ända tills jag äntligen klev ut ur klassrummet. Jag kunde fortfarande se de kalla svarta ögon riktas mot Dumbledores döda fallande kropp.
Vi hade haft lektionen tillsammans med dem få Huffelpuff elever som kvarstod. Varje lektion som vi inte hade med Gryffindor var nu mer en befrielse och jag följde Blaise och Nott uppför trapporna som tog oss ut från de dystra fängelsehålorna.
”Försvar mot svartkonster”, läste Blaise från schemat. ”Kan vi inte skolka?”
Han såg verkligen orolig ut. ”Jag har ingen bra känsla, jag har verkligen inte det.”
”Du, Jacobsson!”
Innan jag hann reagera hade jag slagits till marken. Jag tappade luften och kippade efter andan. Ett gäng fötter hade kommit fram till oss och jag försökte förtvivlat ta mig upp på fötter, men kunde inte röra mig.
”Vad sjutton håller ni på med!” Blaise räckte mig sin hand medan han skrek åt mina angripare. ”Vad gör ni sådär för?”
”Tyst med dig Zabini, din ynkrygg!” Jag såg hur en flicka trädde fram. Hon var lång och smal. Det ljusa håret dansade över hennes nätta axlar. Hennes klädnad bar samma färger som min. Omkring henne stod en blandad skala av rött, gult och blått. Det högg till i hjärtat när jag såg att rött helt klart var överrepresenterat.
”Du har förstört tillräckligt för oss. Det är på grund av DIG som allting gått åt pipan!”
”Vad menar du?” Jag kunde inte hålla rösten stabil trots att jag verkligen försökte. Hjärtat dunkade i bröstet och jag var både rädd och chockad. Jag kände igen flickan som Virgina Werhell, en femteårselev som jag aldrig riktigt hade lagt märke till tidigare. Hennes vackra ansiktsdrag som skvallrade om att hon var av Vilie släkt var nu hårt sammanpressade. Hon var verkligen förbannad och i stånd att göra vad som än föll henne in.
”DU och ingen annan är problemet här!” Hon tog ett kliv fram och ännu ett.
”Ser du inte det själv? Du klampar in och tror att du kan styra hela skolan. Det är nu eller aldrig man måste välja sida, Jacobsson, och det verkar som om du gjort FEL val när inte ens ditt eget elevhem vill veta av dig längre!”
Hon kastade en föraktfull blick på Blaise och Nott.
”Du ska bort härifrån, fattar du det? Åk hem till ditt eget jävla land och ställ till oreda men lämna oss ifred!” Fler och fler elever samlades runt omkring oss som flugor kring ett kadaver. Flera slytherinare hade också anslutit sig till åskådarna men de stod i en klunga och betraktade oss lite på avstånd högljutt mumlande med varandra. Jag kunde urskilja Pansy och hennes skräniga väninnor någonstans i högen av grönt och silver.
”Hur vågar du tala så till Elli?” Blaise var upprörd. Hans ögon hade svartnat och han stirrade på Virgina med trollstaven höjd. ”Ett enda ord till och jag…”
”Ja vad ska ni göra? Bita mig?” Det sista sa hon åt Notts håll. Hon hånlog.
”Jag är trött på det här nu, förstår du?” Hon stirrade återigen på mig. ”Om inte jag sätter stopp för dig så gör någon annan det. Man kan inte vara på två sidor, fattar du det? Antingen så är man MED oss eller så är man med DEM!” Hon viftade med trollstaven mot Slytherinarna. ”Och om du har minsta lilla självbevarelsedrift, vilket jag faktiskt tvivlar på att du har, så kommer du över till rätt sida illa kvickt!”
Vi mötte varandras ögon. Mina mörka mot hennes isande blåa, som havet en stormig sommarnatt; vackert men så förrädiskt.
”Tänk dig noga för nu, Jacobsson. Väldigt noga.”
Hon knyckte på nacken, krökte på läpparna och vände sig sedan hastigt om. Det såg ut som om Blaise för ett ögonblick tänkte slänga en förhäxning på hennes ryggtavla, men han stod emot frestelsen.
”Vad händer här? Har inte ni lektioner att vara på?” Professor McGonagall, slitnare än någonsin, viftade åt eleverna som skingrade sig åt alla håll. Hon höjde frågande på ögonbrynen åt mig, men jag skakade bara sammanbitet på huvudet. Jag tvingade tillbaka tårarna, plockade upp min trollstav som fallit ur klädnaden och torkade av den.
”Är allt som det ska här?” McGonagall såg först på mig och sedan på Blaise.
Han öppnade munnen men stängde den igen efter en snabb blick på mig.
”Ja… Jo…”
”Ni borde vara lite försiktiga. Erat umgänge…. Kan uppröra folk.”
Hon sa inget mer, men jag kunde läsa resten i hennes ansikte. Jag kunde också se en förvåning och en stolthet och det gjorde mig lite bättre till mods.
Hon nickade kort åt oss och fortsatte sedan iväg in mot slottet.
”Är du…okej?” Blaise la en hand på min axel.
”Jadå.” Jag drog ett djupt andetag. ”Det är såhär det kommer vara nu, eller hur?”
Blaise och Nott tittade på varandra men svarade inte.
”Jag vet det. Ni behöver inte säga något. Ni behöver inte umgås med mig heller. Ni kanske också kommer råka illa ut och det…Det vill jag inte riskera. Det här är emot reglerna, eller hur? De oskrivna reglerna på Hogwarts?”
”Det är…” Blaise gjorde ett försök att prata men tystnade lika fort igen. Han såg hjälplöst på Nott. ”Det är… Det har nog aldrig…”
”Det är emot principerna.” Notts röst var lika lugn som alltid. ”Men vad är inte det just nu…”
”Jag bryr mig i alla fall inte.” Blaise log mot mig. Hans mörka ögon glittrade.
”Jag har aldrig haft en vän som du, Elli. Om det betyder att jag kommer råka illa ut så är jag beredd att betala det priset.”
Jag kände återigen tårarna stiga i ögonen men den här gången var det av glädje.
Jag slog armarna om Blaise och han kramade tillbaka.
”Tack Blaise. Tack.”
Jag vände mig sedan mot Nott.
”Du vet redan vart du har mig. ”
Jag gav honom samma leende och slog armarna om honom också.
Lappen låg bortglömd i fickan, för stunden lika obetydlig som Virginia Werhell.

Till alla er som älskar allas vår, Snape - HAN ÄR SNART TILLBAKA!

Fantastiskt att ni gillar Snapes egna berättelse! Här kommer del två, hoppas att den ska uppskattas!

Kapitel 2
De vita kaninerna


Snape trampade ner genom korridorerna mot fängelsehålan där lektionen snart skulle äga rum. Medan han gick funderade han på om han skulle beställa cashew Chicken på chopchop, eller om det skulle bli en helt vanlig sketen sallad på Ica. Innan han ryckte upp klassrumsdörren hade han bestämt sig för chopchop och det vattnades i munnen. Aptiten försvann med ens när han kom in i klassrummet.
Harry Potter var på lektionen. Han satt längst fram och viskade med rödtotten Weasley, vars ätt Snape hade tvingats undervisa i alldeles för många år, och besserwissern Granger som Snape alltid hade blivit provocerad av. När han såg Grangers fina, korrekta handstil kunde Snape inte hålla tillbaka avundsjukan. Hon hade kunnat skriva tio romaner om hon så ville medan han, Severus Snape, alltid var fångad i sin meningslösa lärarroll.
”Professorn, professorn!”
Dörren slogs med ens upp och en rund liten Huffelpuff pojke kikade in. Snape tyckte att han var obehagligt lik en av dem citronmuffins som Madam Pince alltid ville bjuda på och kände sig plötsligt illamående.
”Professorn, det är kaniner överallt i Astronomitornet!”
Snapes blick svartnade. Det var femte gången den här veckan, och varje gång var det han som fick ta hand om saken. Ilsket sköt han den feta pojken åt sidan och lyckades nätt och jämt klämma sig förbi.
”Den som rör så mycket som en fena blir utan gratis tandborste!” röt Snape. Klassen svalde. Tandborstar var en av de få saker som Hogwarts bistod med, och det var sannerligen inte något man ville riskera att gå miste om.

När Snape kom upp till tornet fick han en syn värre än Voldemort själv. Det kryllade av vita, rödögda små kaniner. Minst ett hundratal, varav hälften red på den andra hälften för att snabbast möjligt tillverka flera kaniner. Varje gång Snape lyckades hugga tag i en kanin så kom det ett dussin till.
”Hur går det, Severus?”
Albus Dumbledore skred in i rummet, tuggandes på ett av dessa eviga bubbelgum som gubbfan för jämnan hade i truten.
”Ja vad tror du?” spottade Snape fram. ”Det finns en elev här på skolan, Dumbledore. En elev som bedriver illegal kaninuppfödning. Jag kräver att denna person omedelbart relegeras!”
”Så, så Severus", sa Dumbledore och blåste en skär bubbla.
”Kaniner är fredliga djur. Och är det inte bättre att eleverna experimenterar med dessa än med varandra? Vi hade alldeles för många som blev gravida under förra läsåret. Kan dem föra sina lustar på annat vis så är väl det tacksamt?” Dumbledore kastade en blick på sin smartphone och utbrast:” Nej, min kära Severus, Nu stänger Chop-chop om en kvart. Reder du ut det här är du snäll? Det finns burar nere hos Hagrid. Måla dem i en glad färg och schasa in kaninerna. Professor McGonagall kallar! Med en liten blinkning och ännu en bubbla var Dumbledore försvunnen.

Hur ska det gå?
Kommer Snape få fast den illegala uppfödaren?
Blev det ingen thai mat för Snape?
Och är det verkligen bara ett vanligt bubbelgum som Dumbledore tuggar?
Alla svar och lite till i nästa kapitel av Livet Enligt Snape!