Tack alla mina underbara läsare
för att ni läser och kommenterar så fint!!
Jag kan haft en riktig skitdag, sen kommer man in och läser det här o blir så himla glad igen! ♥ Har försökt citera & svara på det ni skrivit en och en som vanligt, men det har blivit nått krångel... Ska göra det så fort jag kan!

Och ja, min kära Luna, du gav mig en riktig liten ide
Och ja, vilket elevhem hamnar hon i? Det får ni läsa nu, för här kommer nästa kapitel!
Och imorgon åker jag hem och kan äntligen skriva & komma åt internett som jag brukar
Tack för allt ni skriver, det är så roligt när ni gillar det & när ni skriver & undrar vad som ska hända, att ni längtar!
LOVEYA♥

Massa pussar från mig & Draco (som dock är något sur, varför får ni läsa här...)

Kapitel 17
En hatt med egen vilja


”Jag vill bara gå igenom det hela lite snabbt med dig Miss Jacobsson.
Jag vill försäkra mig om att du är med på det klara vad du har att vänta dig.”
Häxan,som presenterade sig som Professor Mcgonagall, stängde dörren om oss och satte sig sedan ner bakom det prydligt städade skrivbordet. Det var ett ganska ljust och trevligt rum och porslinstallrikarna som hängde på vägen var nästan lika välpolerade som hemma hos familjen Malfoy.
”Hade ni sortering på din förra skola?”
”Nej professorn, vi tillhörde samma elevhem allihopa.”
”På det viset.” Hon gjorde en anteckning i blocket hon hade framför sig.
”Hogwarts har fyra elevhem. Gryffindor, Rawenclaw, Hufflepuff och Slytherin.
Jag är föreståndare för Gryffindorhemmet.”
Hon såg upp på mig med sina små vassa ögon.
”Har du någon aning om vad det är för speciellt med de olika elevhemmen?”
”Draco har berättat för mig om dem, Professorn.”
”Jasså det har han…” Hon fortsatte att kritiskt granska mig som om jag vore ett plagg som hon funderade på att köpa men inte var riktigt säker på om kvalitén var tillräckligt bra.
”Låt mig gissa att han inte sa särskilt mycket positivt?”
”Bara om Slytherin, professorn.”
”Det ante mig…” muttrade hon och gjorde en till anteckning innan hon lade ner pennan.
Hon rättade irriterat till den svarta spetshatten hon bar och såg sedan på mig igen.
”Du ska veta, Eleonora, att Hogwarts fyra elevhem är alla lika fantastiska och säregna.
Hogwarts grundades av fyra väldigt talangfulla magiker; Rowena Rawenclaw, Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin. Dessa fyra mycket begåvade häxor och trollkarlar var goda vänner men värdesatte alla olika gåvor hos sina elever. Rowena ville ha de intelligenta eleverna
men kunskapstörstande hjärnor. Hon ansåg att intelligensen var den finaste gåva
en människa kunde ha och valde bara ut det elever som hade allra mest potential.
Godric ville bara ha elever med stort mod och inre styrka. Han anordnade olika intagningsprov för unga häxor och trollkarlar som han handplockat och valde efter de ut dem som han ansågs allra modigast till sin undervisning. Salazar å andra sidan tyckte att bara renblodiga skulle undervisas i magi, och tog bara in elever med helt rent blod i sina ådror.
Han hade också en förkärlek för de sluga och listiga eleverna.
”Tog han inte in några mugglarfödda?”
”Nej, inga mugglarfödda.” McGonagall krökte på läpparna.
”Idag sorteras självfallet elever med blandat blod in till Slytherinhemmet. Även om det kanske inte... inträffar särskilt ofta.” Hon harklade sig och fortsatte; ” Och sen var det Helga Hufflepuff som tog emot alla de som inget annat elevhem ville ha. Hon värdesatte dem med ett gott hjärta och ett ädelt sinne, elever som kämpade på trots att deras talang inte alltid syntes på ytan. Så du ska veta, Miss Jacobsson, att oavsett vilket elevhem du hamnar i så kommer inte det att påverka din undervisning eller vistelse på Hogwarts. Vår uråldriga sorteringshatt som faktiskt en gång prydde självaste Godric Gryffindors huvud kommer att placera dig i det elevhem där den tror att du kommer passa bäst.”
Jag nickade försiktigt medan magen drog ihop sig av nervositet. Sorteringshatt?!
”Vanligtvis brukar det vara jag som har ansvaret för förstaårselevernas sortering, men Professor Sprout tog sig an den uppgiften medan jag tog min tid till att informera dig.
Men nu tror jag att vi är klara. Var snäll och följ med här.”
Hon reste sig tvärt upp och stegade fram mot dörren som på sina tunga gångjärn långsamt svängde upp på vid gavel.

”Professorn…” Jag skyndade efter med ben som skakade så mycket att jag knappt kunde gå.
”Kommer jag… kommer jag att sorteras tillsammans med… Förstaårseleverna?”
”Naturligtvis”, svarade Professor McGonagall rappt medan hon marscherade vidare.
”Vi sorterar alltid in de nya eleverna inför dem gamla, du är inget undantag.”
Benen vek sig under mig och jag var tvungen att gripa tag i en rustning för att inte falla omkull (vilket jag höll på att göra ändå när den förolämpat tog ett skutt åt sidan) och bad en tyst bön. Det här besannade verkligen mina värsta mardrömmar, varför hade inte Draco nämnt något om det här? Bli sorterad inför hela skolan, jag som avskydde att stå framför publik! Bedjande försökte jag truga Professor McGonagall med blicken men hon tog ingen notis om detta utan klev utan vidare in i stora salen och tecknade åt mig att följa efter. Jag blundade och glömde allt vad engelska hette, bad ännu en snabb bön om att jag inte skulle bli tvungen att säga något och klev försiktigt in bakom henne. Det första jag fick syn på var fyra långa bord som stod placerade på tvären. Det närmaste applåderade högljutt när den lilla pojken som Hermione tröstat snubblade fram till deras bord och satte sig med viss tvekan i sitt bleka lilla ansikte. Han såg ut att vara på gränsen till lipen igen.
Jag lät blicken svepa över de svartklädda eleverna och kände hur hjärtat slog ett extra slag när jag såg Harry höja händerna för att applådera den lilla pojken välkommen, vartefter han böjde sig fram och viskade något till Ron som skrattade. Hermione fick syn på mig och vinkade energiskt men jag nöjde mig med att le svagt tillbaka. Det där måste alltså vara Gryffindor… De andra två borden hade jag ingen aning om… Men det längst bort var ingen tvekan, när jag såg bistra, hånfulla ansikten och Dracos vitblonda hår.
Ingen vid Slytherinbordet applåderade.
”Zwengar, Ozil.”
En tjock häxa med grått lockigt hår och vänligt runt ansikte höll upp en lista med den ena handen och en lappad gammal hatt med den andra. En liten späd pojke klev fram och satte sig på stolen och häxan släppte ner hatten på pojkens huvud. Till min stora förvåning öppnades brättet på hatten och blev till en smal mun.
”Aha… Ett mycket enkelt val, ingen tvekan här inte… SLYTHERIN!” Hojtade hatten över applåderna som stegrades i salen. Jag lade märke till att de var betydligt mattare än vad dem varit när den förra pojken placerades. Ozil skyndade sig att dra av sig den gamla hatten som nu hade blivit alldeles stilla och sprang nerför podiet och släntrade iväg till bordet längst bort.
Med viss möda trängde han sig ner bredvid två enorma sjundeårselever som såg ut att vara kopior av framtidens Crabbe och Goyle. Jag släppte den bisarra synen och letade istället med blicken efter Draco, fick syn på honom och fick ögonkontakt.
Länge såg vi på varandra, jag bedjande och han lite irriterat. Kanske nedstämt?
”God kväll!” En dånande stämma fyllde aulan och fick allas uppmärksamhet att riktas mot ett podier som jag inte lagt märkte till tidigare ovanför sorteringshatten. I sköna stolar med röda sammetsstoppade ryggstöd satt flera vuxna häxor och trollkarlar.
En väldigt smal lång äldre trollkarl med långt vitt skägg, krokig näsa och halvmåne formade glasögon log glädjestrålande mot alla eleverna medan han bredde ut händerna som om han ville omsluta hela salen i en stor kram.
”Till mina nya elever säger jag, välkomna hit! Till mina gamla elever säger jag välkomna tillbaka! Innan vi släcker hungern med den utsökta maten skulle jag vilja säga några ord.”
Han gjorde en paus och rättade till skägget som snurrat sig runt hans ena hand.
”Den Förbjudna skogen är förbjudet område för alla elever, och vår vaktmästare, Mr Filch,
har bett mig att informera er om att det finns en lista med alla produkter som är förbjudna här på Hogwarts i år. Listan finns att se på Mr Filchs kontor, mycket intressant läsning om jag får
säga det själv”,
Han blinkade med ena ögat, ”Sedan skulle jag vilja be er om att vara på er vakt och inte ta några som helst onödiga risker i tider som dessa.”
Hans röst fick en annan ton, liksom allvarligare och flera elever stack huvudena tätt ihop och viskade, andra lyssnade spänt.
”Jag råder er till att betrakta allt med största försiktighet, och rapportera allting som medför
minsta intresse till personalen; Han gjorde en gest bakåt, Ta aldrig någonting för givet.
Men glöm inte, att vänskap föder kärlek och utplånar krig.
Jag, Albus Dumbledore, som har den ärofyllda tjänsten som rektor på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster, vill därför utbringa en skål för fred och vänskap mellan Hogwarts fyra olika elevhem.
Låt oss skåla för vänskapen och dess förmåga att dräpa ondska och kväva strid.
Det är bara med ett vapen som detta vi kan vinna över dem som inga sådana vapen har.”
Han lyfte sitt glas och till min förvåning såg jag hur röd vätska dök upp i alla glasen runt om i stora salen och ännu mer förvånad kände jag hur mina fingrar slöts om ett smalt glas som garanterat inte funnits sig där tidigare. Tillsammans höjde vi glasen och drack vänskapens skål.
Drycken var söt och smakade körsbär och dammig sommar.
Jag lade märke till att flera elever från Slytherin, däribland Draco, inte hade rört sitt glas.
”Jag vill också komma med en glad överraskning till er alla, gamla som nya”, fortsatte Dumbledore.
Att vi har ännu en ny elev bland oss idag.”
En våg av mummel steg upp från skaran och jag kände hur en nervös ilning gick genom kroppen.
”Låt mig presentera och framförallt välkomna vår förtjusande nya häxa från Sverige,
som ska börja sitt sjätte år här tillsammans med oss, Eleonora Jacobsson!” Dumbledore sträckte ut handen mot mig. Rodnade önskade jag att jag skulle sjunka genom golvet.
Harry och Ron applåderade kraftigt från Gryffindorbordet tillsammans med dem två rödhåriga tvillingarna jag kände igen från mitt första besök i Diagongränden.
”Varsågod att ta plats här framme. ”
Den runda häxan pekade på stolen ovanför podiet där de två pojkarna suttit.
”Varsågod och sitt.”
Jag sjönk ner på den mjuka dynan och kände trycket när hatten placerades på mitt huvud.
Även fast jag var beredd på vad som skulle komma hoppade jag till när hattens brätte öppnades på vid gavel och den började tala.
”Aha… Intressant, mycket intressant. Aldrig har en sortering i den här salen varit så viktig, inte sedan Harry Potter sorterades här… Jag ser att du precis som honom skulle passa mycket bra i var och ett av elevhemmen.
Rent blod som sluge Salazar skulle föredragit rinner i dina ådror… En mycket bra hjärna som sköna Rowena skulle avgudat…Ett ädelt sinne något som Helga skulle värdesatt mycket högt…Och ett stort mod och en inre styrka som självaste Godric inte kunnat ta miste på.
Här finns någonting, en längtan att visa all din duglighet.
Och du besitter en förmåga… En förmåga att främja oviljor och fiendskap.
Hos dig finns ingen ilska mot ett annat slag, du gör ingen skillnad på vän och fiende.
Hatten gjorde en paus, och lämnade munnen öppen som om den verkligen funderade.
Det var alldeles tyst, det var som om hela salen höll andan.
Inte hade jag väntat mig att min sortering skulle vara ett så långvarigt och viktigt scenario för den nötta gamla hatten. Den verkade riktigt njuta av att dra ut på det hela, och jag väntade spänt tillsammans med resten av skolan.
”Aha…”, mumlade hatten högt för sig själv.
”Ett av dina sinnen verkar övergå de andra…
Så därför, och bara därför, är det bäst att det blir… GRYFFINDOR!”

Tack alla UNDERBARA!♥
Har haft influensa så har legat i feber i över en vecka,
men här kommr iallafall ett kapitel!
Lägger opp nästa imorgon, hoppas ni fortsätter läsa!
Detta är dock inte rättat, men ni får överleva hehe.
Puss ♥

Kapitel 12

Kära mamma.
Nu är det bara två dagar kvar tills jag åker till Hogwarts.
Jag är ganska nervös tror jag. Allt känns så nytt.
Man blir myndig när man är sjutton här, det betyder att jag kommer att bli myndig om mindre än två år eftersom jag fyller år i Januari.
Vi var återigen i Diagonggränden förra veckan.
Jag träffade Harry Potter, jag tror inte han och Draco gillar varandra.
Harry försökte förhäxa Draco, men jag stoppade det.
Du behöver inte vara orolig, det är tillåtet att använda enkla förtrollningar
i Diagongränden, det är inte alls lika strikt som i Sverige.
Jag undrar när jag får träffa honom igen.
Draco är förresten konstig igen. Han har hållit sig på sitt rum i flera dagar nu.
Jag tror att han planerar någonting.
Hälsa alla där hemma och krama Miranda från mig.
Jag saknar er jätte mycket och hoppas att du snart är bättre.
Jag kommer och hälsar på till jul.
Ni är mitt hjärta.
Jag älskar er.
Varma hälsningar, Elli.

Den snövita ugglan sträckte genast fram benet medan hon uppfodrande iaktog mig
med sina stora vackra ögon.
”Kom tillbaka så snart du kan, jag kommer att sakna dig”, Sa jag bedrövat och strök henne långsamt över fjädrarna med ena handen medan jag knöt fast pergament rullen vid ugglans fjällprydda ben med den andra.
Sedan bar jag försiktigt fram henne till fönstret som stod på vid gavel.
En sensommar vind blåste in genom rummet och slet tag i mitt hår och förde med sig en doft av kvarhållen sommar.
Jag slöt ögonen och kände hur en tår sakta frigjorde sig från min tårkanal och smet ut genom ögonfransarna och tog sin tillflykt nerför kinden.
Sommaren var till ända och med den mitt gamla liv, kanske för alltid.
”Flyg försiktigt”
Jag gav henne en sista strykning, och hon hoade lugnande innan hon bredde ut vingarna och flög ut i den tysta natten.
Jag huttrade till och drog igen fönstret, men slutade ändå inte frysa.
Det var liksom inuti jag frös, och mot den sortens kyla hjälpte varken varma kläder eller stängda fönster.
Jag gick några varv runt i rummet utan att egentligen veta varför och sjönk sedan ner på sängen och drog fram en av böckerna jag hade köpt och försökte slappna av, men gav upp efter några sekunder och började vanka av och an igen.
Om jag bara hade haft någon att prata med…
Beslutsamt sköt jag upp dörren och steg ut i korridoren.
En frän lukt av bränt kött steg genast i mot mig och jag rynkade näsan och höll tillbaka en ofrivillig kräkreflex.
Vad i all världen var det som luktade sådär?
En blek siluett avtecknade sig i slutet av korridoren, uppflugen på trappräcket med demsmala benen dinglandes.
Jag stannade till och kisade mot figuren borta vid trappan.
”Draco?” Mycket försiktigt tog jag ett par steg närmare.
Gestalten slutade med ens att dingla med benen och satt nu helt stilla.
När jag kom närmare såg jag att det inte var Draco, utan en liten flicka.
Även om det var mörkt så såg jag tydligt hur två nakna fötter stack fram under den vita klänningen.
Hon satt med huvudet bortvänt så att jag bara såg en mörk gardin av svart långt hår avteckna sig mot det ljusa klädesplagget, och jag bannade mig själv över hur jag ens kunde funderat på om det
var Draco, han var lika ljus som den här flickan var mörk.
”Hallå?”
Flickan rörde sig fortfarande inte, och jag kände hur varenda liten nerv i min kropp stod på helspänn. När jag kom så nära som två meter ifrån henne fick någonting mig att stanna.
En osynlig kraft, mitt undermedvetna, fick mig att instinktivt hålla avstånd från varelsen mittemot mig.
Nu när jag hade kommit närmare kunde jag höra att hon nynnade svagt på någonting som lät som en gammal vaggvisa, men med ord som jag inte kunde uppfatta.
”Vem är du?” Viskade jag långsamt. ”Vad i hela världen gör du här?”
Flickan gav upp ett utdraget ljud som lät som en torr snyftning och satte händerna för ansiktet.
Hon såg inte ut att vara äldre än åtta-nio år, och mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg vad hon kramade i handen.
Månljuset från fönstret ovanför kastade en stråle ljus över flickan och lyste upp hennes vänstra hand där en sliten enögd nallebjörn hängde sig fast.
Jag fick en plötslig känsla av oförklarlig rädsla och backade några steg.
Samtidigt var det ett barn, ett ensamt barn.
Hon kanske hölls fången av Lucius och Narcissa, och hade lyckats ta sig ut ur rummet där hon satt instängd och nu försökte hon förtvivlat få kontakt med någon som kunde hjälpa henne?
”Lilla du”, Jag tog återigen några steg närmare flickan, som fortfarande snyftade med händerna för ansiktet och björnen i ett hårt grepp.
”Är något på tok?”
Hon nickade långsamt och jag kände mig en smula lugnare.
”Han skadar mig” Hennes röst var så gäll att den fick håren att resa sig i nacken, och en pust av iskyla slog emot mig bortifrån räcket.
”Vem?” Viskade jag spänt. ”Vem skadar dig?”
Men flickan svarade inte utan började istället att gråta högt.
Hon böjde ner huvudet ännu mera och avslöjade en späd blek liten nacke.
Jag tog bestämt några steg till, så att jag kunde röra vid henne.
Försiktigt sträckte jag ut fingrarna och snuddade vid hennes axel.
Hon var kall som is.
”Det gör ont”, snyftade flickan och kröp ihop ännu mer.
”Du är alldeles iskall”, konstaterade jag med en rysning.
”Vem skadade dig? Finns det något jag kan göra för dig?”
Flickan gav återigen från sig samma läte, högre än det varit tidigare.
Och med en isande kyla genom hela kroppen hörde jag att det inte var grät flickan gjorde.
Hon skrattade.
Ett bubblande fnissande steg upp från hennes händer och hon vände långsamt på ansiktet och lät håret falla bort.
Jag skrek.
Jag stirrade in i ett par skalbaggssvarta ögon, vars pupiller var krossade.
En mun som gav upp ett gällt skratt, fortfarande med ett barns röst.
Och från nallens mörka plast öga rann det stora tårar röda som blod.
Med klänningen, som vid närmare synvinkel inte var någon klänning utan ett nattlinne fladdrande efter sig tog den lilla flickan ett skutt ner från trappräcket och kom emot mig med armarna utsträckta och fortfarande med skrattet sjungande på sina små blodröda läppar.

Tack!!! ♥



ÅÅÅH!
*Gör stora ögon (som dobby typ)*
TACK! Menar u det?? nawwiii :* Vad glad jag blir, va
kul att du börjat läsa min FF:s! OCH tycker om den!!
Ja, smart ide! Hur gör man det? *Dum*
Är rätt ny här, haha så känner mig lite som Neville....!
Ja, jag vill skriva långt, tycker det blir bättre då man kommer liksom in mer...Men det där är ju en smaksak! Tack återigen, make my day ♥

Här kommer kapitel 11 Btw, lite orättat igen...
Och jag har inte missat att dem inte får använda magi i Diagongränden (Eller får dem det...? Det tror inte Elli iaf!)
Men det får vi läsa mer om i nästa Kapitel, kan verka som om jag (eller dem) glömt bort det, men ikke!
Hoppas ni gillar det, mer ikväll (förhoppningsvis!) Kram

Kapitel 11

Två pojkar dök upp bakom oss och gick fram till de två flickorna som satt vid bordet.
En var lång och gänglig med lika lysande rött hår som en av flickorna.
Konstigt, det var den fjärde rödhåriga personen jag sett på mindre än en månads tid; tänkte jag förvirrat och stirrade på tonåringarna som nu slog sig ner på varsin sida om den brunhåriga och rödhåriga flickan. Den andre pojken var lite kortare och hade väldigt ostyrigt svart hår (som han med en omedveten gest försökte släta till hela tiden) och bakom de runda glasögonen lyste ett par vackra gröna ögon. Den svarthåriga pojken böjde sig fram och viskade något, och dem andra tre lutade sig närmare med huvudena tätt ihop för att kunna höra.
”Jag fattar inte varför vi ska lägga pengarna på sånt här skräp!” Jag vände mig om mot Draco
som upprört pekade på hyllan bakom oss som innehöll flera dammiga böcker.
”Det är bara smutskallar som köper sådan här skit!” Han vände sig om och tystade tvärt.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men kom inte så långt.
”Pottan och Vesslan!” utropade Draco triumferat och hans ögon smalnade elakt när han riktade sina gråa ögon mot det lilla sällskapet.
”Malfoy”, sa den svarthåriga pojken bistert och stirrade på Draco. ”Vad vill du?”
”Vet ni inte att man inte får ha husdjur här inne? Eller vågar ni inte gå utan er smutskalle till vakthund?”
”Håll käften Malfoy!” Den rödhåriga pojken hade rest sig upp och dragit fram sin trollstav.
”Eller du kanske har kommit för att köpa nya böcker, Vesslan? Men då måste jag nog göra dig besviken, jag tror inte de säljer något under en knuting här…”
En röd ljusblixt ven förbi Dracos öra, och jag lyckades precis knuffa honom åt sidan för nästa ljusblixt som istället träffade en bokhylla vars högra sida sprängdes i flera bitar.
”Ron, låt bli!” Hörde jag en av flickorna förskräckt ropa medan ännu en ljusblixt ven förbi oss och träffade bokhyllan. Panikslaget såg jag mig omkring för att försöka hitta någon som skulle kunna komma till vår hjälp, men inte en enda människa syntes till.
”Ska du bli relegerad Weasley? Då blir väl inte dina föräldrar glada, ytterligare en som inte kan försörja dem…”
”HÅLL TRUTEN MALFOY!” Vrålade den rödhåriga pojken, som tydligen hette Ron vars öron lyste nästan lika ilsket rött som håret.
”Han är inte värd det… Han är inte värd det…” mässade den brunhåriga flickan envetet bredvid honom. ”Snälla Ron…”
”Malfoy Stick härifrån”, sa den svarthåriga pojken. ”Annars…”
”Annars vadå, Potter?” Svarade Draco kallt. ”Ska du förhäxa mig? Så värdelös som du är på att trolla så känner jag mig faktiskt inte särskilt rädd…”
”Draco…” Jag drog lite i honom. ”Öh… Dem är fyra…”, Jag tittade på dem i tur och ordning. Den svarthåriga pojken hade också dragit fram sin trollstav och både han och Ron pekade med stavarna mot Dracos bröst, ”… Och vi är två”
”Och?” Han skrattade. ”Weasley skulle inte kunna förhäxa så mycket som en smutskalle ens, och Potter är inte särskilt mycket bättre, jag skulle faktiskt…”
”För sista gången Malfoy, HÅLL MUNN!” vrålade Ron och viftade med sin trollstav.
”… föredra att bli förhäxad av Granger även om hon är en äcklig ful liten smutsk…”
Ron, eller om det var den andra pojken, hade kastat sig fram mot Draco i blint raseri innan han hann avsluta meningen.
Draco var inte beredd, men det var jag.
Snabbt slet jag fram min trollstav och vrålade ”Finite Incantateum!”
Förhäxningen stannade upp innan den studsade bort och träffade en stor tung bok med titeln På turer med Troll i sidan.
Boken föll med en ljudlig duns ner på golvet där den blev liggandes med sidorna ordentligt tillknycklade.
”Harry!” Den brunhåriga flickan slet tag i den svarthåriga pojken och tvingade honom några steg bakåt.
Harry? En stöt av igen kännelse rusade upp genom magen. Harry Potter?
Harry slet blicken från Draco och riktade istället sina gröna ögon mot mig och jag kände ännu en stöt i magen när jag såg hur den spretiga luggen delade sig och visade ett Blixtformat ärr i pannan.
Hade jag duellerat med Harry Potter? Att jag hade brutit mot en av trolldomsministeriets viktigaste regler; förbudet mot olovlig trolldomsutövning tillsammans med världens mest berömda tonåring, kändes både skrämmande och fascinerande.
”Flytta på dig!” fräste Ron och viftade med sin trollstav.
Jag tittade bakåt på Draco, som stod bakom mig, lutad mot den delen av bokhyllan som fortfarande existerade. ”Jag ska bara förhäxa honom lite, jag svär, han kommer bli mycket sötare när jag är klar med honom…”
”Om du ska förhäxa Draco får du förhäxa mig också”, Sa jag enkelt och mötte Rons blick.
Han stönade tungt. ”Sluta! Du kan inte mena att du… Du försvarar det där lilla krypet!”
”Jo”, svarade jag bestämt. ”Sätt igång, förhäxa mig!”
”Ron…” mumlade flickan igen. ”Du kan inte…”
”Tyst med dig, Hermione!” sa han ilsket. ”Jag förhäxar inte tjejer!” sa han sedan uppgivet vänd mot mig.
”Då ska du nog inte förhäxa Draco heller”, svarade jag lugnt.
”Harry! Gör någonting!”, utropade Ron frustrerat.
”Ööh…”, sa Harry och skakade på sig. ”Jag tror inte det är någon ide, Ron…”
”Är du hans syster eller någonting? Nej… Det är du alldeles för snygg för…och hans föräldrar är alldeles för snåla för att kunna skaffa mer än ett barn... Vänta lite!”
Rons ögon lystes upp av förståelse. ”Jag har sett dig förut! Du bor hos honom!”
”Blev du avundsjuk nu, Weasley?” frågade Draco släpigt. ”Bor alltså… Mer än vad man kan göra i ditt lilla ruckel… Oj förlåt, Hus menar jag.”
”Tyst Draco!” Jag kastade en ilsken blick på honom. ”Du beter dig ju inte bättre själv!”
”Sådana där behöver man inte betee sig alls emot.” Han fnös.
”Det är bara på Hogwarts ni är Dumbledores gullegrisar, men vänta ni bara, ni ska få se…”
”Kom, vi går” Den rödhåriga flickan hade tagit tag i Rons axel och börjat dra honom mot utgången.
Hermione gjorde samma sak med Harry, som motvilligt följde med henne efter att ha kastat en svart blick på Draco. Efter några steg vände han sig om och tittade mig rakt i ögonen.
Han såg fundersam ut, och jag såg hur han skakade på huvudet innan han slank ut tillsammans med de andra. Dörren pinglade till igen och tre tonåringar till steg in i Butiken, ivrigt pladdrandes på något främmande språk. Då slog det mig att ingen hade reagerat på vår sammandrabbning. Vi var ensamma i butiken som sånär på de tre tonåringarna. När jag sneglade ut genom fönstret fick jag se Madam Malkins stå utanför på andra sidan gatan, ilsket gestikulerande med Mr Butlings, som försökte ta sig in i hennes affär igen. Harry, Ron och de två flickorna passerade dem ivrigt pratandes. Jag kunde svära på att det var oss dem diskuterade.
”Vilka var det där?”
”Hörde du inte det? Sankte Potter och hans Vänner”, sa Draco med spelad vördnadsfull röst.
”Varför hoppade du på dem sådär? Vad har dem gjort dig?” Jag hörde hur ilsken jag lät och såg hur Draco hajade till lite. ”Dem gjorde ingenting, och du… du…”, Jag försökte hitta rätta ordet på engelska, ”… Attackerade dem sådär!”
”Gjorde Jag?” Draco spärrade upp ögonen och slog ut med händerna. ”Det var ju dem som försökte förhäxa mig!”
”Du retade dem! Du kallade dem…, Jag tänkte efter, …Massa saker! Utan att de gjort någonting mot dig, dem hade inte ens tittat på dig! Du fick syn på dem och...och... Vad skulle du ställa dig där och glo för?”
”Det gjorde jag inte.” sa Draco nöjt. ”Ohyra tittar man inte på, den bekämpar man. Skulle jag stå och stirra på dem där…ush jag skulle ju kunna bli smittad. Fast du kanske hellre vill umgås med dem va? Springa efter Potter som en liten slav…”
”Nej!” sa jag och drog ett häftigt andetag, blundade och öppnade sedan ögonen i ett försök att lugna mig.
”Jag förstår bara inte varför du ger dig på människor som inte gjort dig något alls.”
”För det första, det är inga människor. För det andra, du har ingen aning om dem har gjort mig något eller inte!” Vi mötte varandras blick. Han såg trotsig ut, och jag bet mig i läppen när det föll mig att han hade rätt. Dem kanske retade honom så fort de fick chansen, vad visste jag?
”Okej”, sa jag ansträngt och borstade av lite damm från klädnaden. ”Strunt i det.” Jag såg mig omkring på de kvaddade hyllorna och böckerna som låg utspridda lite överallt.
Draco fnös. ”Han som äger det här stället är lika sällskapssjuk som en svartalf. Det är väl därför Potters lilla skara håller till här, risken är väl stor att Granger blir retad för sina bävertänder annars…”

Eftersom butiksinnehavaren inte syntes till (vilket var tur eftersom jag hade en känsla av att vi hade haft sönder en hel del) så begav vi oss istället till Bokhandeln på andra
sidan gatan, Flourish & Blotts. Där inne var det betydligt mera liv och rörelse, och dörrklockan pinglade oavbrutet. Eftersom Draco stötte på några han kände och som jag inte kände en sådan lust att konversera med så låtsades jag få syn på en mycket intressant bok flera hyllor därifrån.
Jag fick lov att pressa mig i sidledes hela vägen för att komma fram och när jag tagit mig så långt in i affären som det var möjligt sjönk jag ner på närmaste stol och drog efter andan.
Sen spärrade jag upp ögonen. Mitt emot mig satt flickan med det puffiga håret som vi stött på inne på Boklund och Aster.
Hon tittade upp från den stora boken hon hade uppslagen framför sig och jag kunde se en glimt av rädsla tändas i hennes ögon.
”Öh… Hej”, sa jag försiktigt och pillade bort lite osynligt smuts under naglarna. ”Jag skulle just…”
”Åh, ingen fara!” Hon log mot mig. ”Hermione Granger”, Hon sträckte fram sin hand över bordet och jag skakade den.
”Eleonora Jacobsson.”
”Ååh!” Hermione gjorde stora ögon. ”Du är från Sverige, eller hur? Det efternamnet… Min mamma har en väninna därifrån, hon heter samma sak.”
”Jasså, öh…”
”Det är ett väldigt vanligt namn, eller hur?”
”Ja… Ja Jag tror det.”
”Tänkte väl det… Sverige är verkligen ett fint land, vi var där på semester en gång! Till Stockholm… Är du därifrån?”
”Nej.” Jag skakade på huvudet. ”Jag är från en mindre stad, den heter… ”, Jag funderade ett tag på hur man skulle kunna uttala ”Söderfors” på engelska, eftersom dem inte använde Ö, ”Soderfors.”
” Den har jag inte hört talas om, men det är säkert en väldigt fin stad! Säg mig…” Hon lutade sig närmare och spände sina mörka ögon i mig, ”Varför är du tillsammans med Malfoy?”
”Åh”, sa jag trevande, ” Alltså… Min mamma är sjuk…Hm….Och jag bor hos honom så länge.”
”Din stackare!” Hon gav mig en medlidsam blick. ”Det har väl inte varit särskilt lätt, eller hur?”
”Nej”, svarade jag sanningsenligt. ”Verkligen inte.”
Hermione la huvudet på sned. Jag tyckte att hon var väldigt söt, och hennes tänder var inte så mycket större än mina egna.
”Du ska börja på Hogwarts, eller hur?”
”Ja… Är det en bra skola?” frågade jag försiktigt med en lätt klump av oro i bröstet.
”Oh ja!” svarade hon och log strålande mot mig. ”Det finns nog ingen bättre… Vi har faktiskt jättebra lärare, och Dumbledore är en otrolig rektor! Och lektionerna är fruktansvärt intressanta!”
”Så… Så bra… Men Draco sa…”
”Draco!” Hermione viftade avfärdande med handen medan hon stoppade ner boken i väskan.
”Han säger så mycket, lyssna inte på allting!”
”Känner du honom?”
”Känner?” Hon stannade till och rynkade pannan, ”Ja det kan man väl säga att jag gör.”
Hon fortsatte pressa ner den stora boken i väskan. ”Vi har gått på samma skola i fem år.”
”Vilket Elevhem tillhör du?” frågade jag ivrigt, ”Slytherin?”
”Nej!” Hermione såg förskräckt ut. ”Nej verkligen inte. Gryffindor. Nu kommer Harry… och Ron…” Hon slängde väskan över axeln, ”Hoppas vi ses snart… Och ta väl hand om dig!” Hon gav mig ännu ett strålande leende innan hon störtade ut ur butiken med håret som en stor fana efter sig.

DU ÄR BÄST BÄST OCH BÄST

Tack så hemskt mycket alla underbara
bästa vackra söta fina ÄLSKADE Mugglisar!! ♥
Jag blir så glad att ni gillar det, det betyder allt för mig eftersom
jag älskar att skriva :*

Här kommer iallafall nästa kapitel!
Kram på er ♥


Kapitel 9

Han föll ihop på marken som så många gånger förut.
Han kämpade, fast han visste inte själv vad han kämpade emot längre.
Smärtan, som borde ha blivit mindre och mindre för varje gång, tilltog istället.
Den här gången var den nästan outhärdlig, och Draco kunde höra sig själv skrika, ett skrik
som fick honom att vilja slå handen för öronen, om han bara hade kunnat lyfta sina händer…

Så med ens slutade allting plötsligt och han fann sig själv liggandes ihopkrupen på golvet
med tårarna rinnandes nerför kinderna och hela kroppen skakandes.
Han kunde höra hur hans pappa fräste åt honom att resa sig upp, men benen ville som vanligt inte lyda honom.
”Res dig!” Lucius ton var befallande.
Med en kraftansträngning kravlade han sig upp på knäna, snyftade.
Kröp ihop framför fötterna på sin pappa, bad om nåd.
Hans far skrattade sitt kalla skratt innan han viftade med trollstaven, och skrattade ännu mera när Draco skrämt kastade sig bakåt.
”Ynkrygg… Du måste bli vuxen nu, Draco. Herren väljer bara de bästa…”
Draco kände hur hans far tog ett ordentligt tag i hans mantel och ryckte upp honom på fötter.
Han lutade sig mot väggen för att inte ramla omkull igen, han ville inte ge sin pappa ännu en anledning till att bestraffa honom…
Flämtande drog han efter andan och stirrade skrämt upp i sin pappas uttryckslösa ansikte.
”Det ska nog kunna bli man av dig också, Draco… så småningom. ”
Han smekte kärleksfullt sin son över håret, och Draco ryggade skrämt tillbaka av hans beröring.
Lucius gav upp ett tyst glädjelöst skratt.
”Är du rädd för mig, Draco?” sa han lent. ”Är du rädd för din egen far?”
Draco svarade inte, han svalde bara och fortsatte att titta på Lucius i väntan på vad som nu skulle hända, vad han skulle göra med honom nu när han var oförskämd och inte svarade.
Men det hände ingenting.
Hans pappa såg bara på honom i ett par sekunder, som kändes som timmar, innan han med en försiktig gest stoppade in trollstaven innanför klädnaden igen.
”Gör oss inte besvikna igen, Draco.” Han la handen på sin sons axel.
”Mamma och jag jobbar hårt för att göra dig värdig i herrens innersta krets, så det minsta du kan göra är att visa lite tacksamhet.”
Och med de orden vände han på klacken och svepte iväg uppför trappan, och lämnade Draco
som hade börjat skaka ännu mera vid sin fars sista ord, ensam.

Jag förstod mig verkligen inte på Draco.
Vissa dagar var han nästan som vilken annan person som helst, han gick att prata med och han
bjöd mig till och med på ett leende ibland när vi var ensamma.
Andra dagar så var han som förbytt.
Flippade ur för minsta lilla, ignorerade mig helt eller blev tokförbannad för ingenting.
Dem dagarna var så jobbiga att jag ofta frågade mig om det verkligen var värt att vara kompis med honom, för jag började känna mig osäker på om stunderna då han var gullig och snäll verkligen vägde upp hans aggressionsutbrott. Men å andra sidan så hade jag ingen annan att umgås med här
och han kunde verkligen vara gullig när han ville det.
Shanti hade kommit tillbaka med svaret från min mamma, och självklart så
lät hon mig inte komma hem igen. Hon hade inte skrivit särskilt långt överhuvudtaget, utan bara krafsat ner ett snabbt svar om att allt säkert skulle ordna sig snart och att jag fick försöka se det från den ljusa sidan. Den ljusa sidan?!
Jag blev så besviken att jag rev det mitt itu och gav Tinky bitarna att elda brasan med.
Till råga på allt började sommaren leda mot sitt slut och det blev allt kallare i luften.
Datumet för avgångsfärden till Hogwarts närmade sig med stormsteg och jag blev allt mer nervös.
Att jag och Draco blivit vänner lugnande inte ner mina nerver speciellt mycket, inte sen han hade berättat om det fyra olika Elevhemmen.
I Gryffindor gick dem som var korkade, självupptagna och som älskade att spela hjältar.
Hufflepuff var för dem utan någon begåvning överhuvudtaget (Fast det finns några i Gryffindor som skulle passa bra in där också) Rawenclaw eleverna var uppblåsta skrytmånsar (Det finns en i Gryffindor som skulle passa väldigt bra in där…) och Slytherin, Dracos eget elevhem var enligt honom för dem som hade vett nog att sätta sig själva framför alla andra.
I Slytherin hamnade de främsta, renaste och mest begåvade eleverna.
Jag hade en stark känsla av att jag inte skulle hamna i samma elevhem som honom och hade fortfarande inte glömt det han sagt för några veckor sen , Du skulle passa perfekt i Gryffindor.
Det värsta var att det var mycket möjligt att jag skulle göra det, och även om jag bad varje natt för att det inte skulle inträffa så tvivlade jag på att det skulle hjälpa. Jag var född med otur.

När det bara var en vecka kvar tills första September då tåget mot skolan skulle avgå, fick vi våra brev. Jag var på mitt rum och kämpade med att surra fast ett svar till Malissa som oroligt skickat flera ugglor och frågat om jag fortfarande var vid liv, vid Shantis ben när Draco kom inspatserande i rummet.
”Breven har kommit”, han viftade med ett tjockt kuvert framför näsan på mig.
”Vi åker till Diagongränden efter lunch för att köpa våra nya böcker… Vad gör du?” Han kastade en nyfiken blick på Malissas brev som låg på skrivbordet.
”Öh, ingenting!” sa jag snabbt och skyndade mig att vika ihop det och knöla ner det i fickan.
Eftersom Malissa skrivit nästan ett helt pergament stycke om hur bortskämd och hemsk Draco var så kändes det bäst om han inte fick se det.
”Får se”, sa jag sen och tog ett av breven ifrån honom.
Kuvertet var tjockt och ganska tungt när jag vägde det i handen. Pergamentet var gulaktigt och adressen var skriven i smaragdgrönt bläck med spretig handstil. Brevet i kuvertet var också av samma sorts tjocka pergament. Kuvertet satt ihop med ett blodrött vaxsigill med Hogwarts vapensköld, ett stort ”H” med varje elevhemsdjur runt omkring sig.
En Orm, en Grävling, en Örn och ett Lejon.
På kuvertet stod det:

Eleonora Jacobsson
Malfoy Manor
Salisbury Planes 166
Wiltshire

Jag slet nyfiket upp det och ut ramlade två pergament stycken.
Jag skyndade mig att plocka upp ett av dem och ögnade snabbt igenom det.
Inuti brevet stod följande:

”HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM, Rektor Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överste trollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).

Kära Miss Jacobsson,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och utrustning som ni behöver för att kunna genomföra Årskurs sex.
Terminen börjar den första September.
Det ska bli ett nöje att träffas.
Med vänlig hälsning, Minerva Mcgonagall- Biträdande rektor.
Jag plockade upp det andra pergamentet och började läsa även det.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

UNIFORM
Tre ombyten av enkla arbetskläder (Svarta), En enkel spetsig hatt (Svart) för dagsbruk,
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande) En vintermantel (svart, silverknäppen).
Var snäll att observera att alla elevkkläder ska vara försedda med namnlappar.

Jag kollade upp från listan och kastade en blick på Draco.
”Det är bara eftersom du är ny du ska ha allt det där…” sa han släpigt och granskade sin egen lista.
”Fast jag måste ha ett par nya handskar… Mitt drakskinn har blivit alldeles missfärgat.”
Jag kände ett stygn av lättnad över att vi hade haft nästan precis samma kläder på min gamla skola.
Det var bara den där hatten som jag skulle behöva inhandla, och det skulle jag väl klara av.
Jag återgick till listan igen:

KURSLITTERATUR

Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:

Grundhandboken om Förtrollningar (årskurs sex) av Miranda Goshawk
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Schamander
Monster boken om monster
Drömoraklet av Sabina Travolska
Att avslöja framtiden av Mengerina Oblivato
Magins historia av Bathilda Bagshot
Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger
Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore
Fortsättningskurs i förvandlingskost av Emeric Switch
Magisk försvarsteori av Willbert Slinkhard
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble.
Trolldryckskonst (årskurs 6).

”Ska jag köpa alla de här böckerna?” sa jag bestört och tänkte på min medelmåttiga guld hög där inne på Gringotts. ”Det kommer kosta en förmögenhet!”
”Inte direkt”, Draco flinade. ”Du kan ju göra som Weaslys… köpa allting begagnat…”
”Vilka är Weaslys?” Sa jag nyfiket medan jag gick igenom Boklistan en gång till. Namnet lät på något vis bekant.
”Det får du se, fast det är inte mycket att titta på”, sa han elakt. Jag tyckte att jag uppfattade en lättad glimt i hans ögon, som om det han hade hoppats på hade slagit in.
”Säg inte att du valt att läsa både Spådomskonst och Skötsel och vård av magiska djur?” Han skrattade till när han sa det.
”Jo.” Jag tittade förvånat på honom. ”Det var två av mina favoritämnen på min förra skola.”
”Då kommer du att bli besviken”, Han skrattade igen. ”Läraren i Spådomskonst är en riktig knäppskalle, och han som undervisar i Skötsel och vård av magiska djur är en hårig idiotisk halvjätte. Jag blev angripen av en Hippogriff på en av hans lektioner en gång, titta…” Draco drog upp armen och visade ett avlångt smalt ärr. ”Jag kunde inte röra armen på flera månader…”
Jag svalde och önskade innerligt att jag valt Mugglarstudier istället.
Sen återgick jag till listan och läste det som stod längst ner:

ÖVRIG UTRUSTNING
1 Kittel (ten, standarstorlek 2)
1 Uppsättning glas eller kristall flaskor
1 Stjärnkikare
1 Mässingsvåg

Eleven får även ta med sig egen kvastkäpp och husdjur (Uggla, Katt eller en padda)
Vi ber också femteårseleverna medta Underskrift för Hogsmeade besök.
Utan underskrift, inget besök i byn.

Med ens förstod jag att vårt förra besök i Diagongränden inte alls hade varit för att vi skulle köpa skolsaker. Narcissa hade vetat om att vi inte kunde köpa något förrns listan hade kommit. Hon och Lucius hade inte velat lämna oss kvar ensamma i huset. Det var uppenbart.
Jag rullade försiktigt ihop pergamenten igen och stoppade tillbaka det i kuvertet.
Sedan vände jag mig till Draco som gick igenom sin, betydligt kortare lista med en missnöjd min.
”Köper man allt det här i Diagongränden?”
”Ja”, sa han och slet blicken från sitt brev. ”Vi åker efter Lunch.”
”Ja du sa det… Du Draco?”
”Ja?”
”Brukar det… Hum… Komma andra elever från Hogwarts dit? ”
”Alla köper sina saker där”, sa han med ett ansiktsuttryck som sa att han inte var speciellt glad över det. ”Till och med smutskallarna…Fast jag förstår inte hur dem kan tillåtas att gå runt omkring därinne tillsammans med oss renblodiga.”
Jag suckade, men sa ingenting. Draco var Draco, det gick inte att ändra på hans syn på saker. Men om det var sant som han sa… Att alla köpte sina saker där så… Då kanske jag skulle träffa på Fred och George igen… Bara det inte blev tillsammans med Draco. Men han kanske inte alls förväntade sig att vi skulle gå tillsammans?
Jag sneglade på honom där han stod med huvudet nerböjt i ett försök att lyckas pilla in sina båda pergament rullar i kuvertet igen.
Men ville jag verkligen gå utan Draco?
Nu när vi faktiskt blivit vänner, eller vad man skulle kalla det, var jag inte säker på att jag föredrog att virra omkring där ensam.
Men tänk om vi träffade på hans hemska kompisar igen… Jag rös, skulle han bli sådär elak igen då?
”Måste du vara så hopplös”. mumlade jag tyst för mig själv.
”Va?” Han kollade oförstående upp på mig. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, svarade jag hastigt, Ska vi gå ner och se efter om Mr Grain är färdig med maten?”

Här kommer Kapitel 8!
Det är ganska långt, och inte så jätte bra(Slarvskrivet, orkade inte rätta haha...) Men hoppas ni ändå gillar det! Kram på er alla ♥

Kapitel 8

Sommarens hittills varmaste dag kom och tog Wiltshire i besittning.
Jag satt ute på gräsmattan lutad mot ett stort bokträd och blundade mot den stekande solen.
Den värsta vecka jag någonsin hade upplevt led äntligen mot sitt slut.
Shanti hade fortfarande inte återvänt med något svar från min familj, men jag var inte orolig för henne. Hon hade varit på längre resor förut och hade förnuft nog att stanna och ta igen sig när hon blev trött. Saknaden efter henne dämpades däremot inte. Hon var min vän och den enda jag kände förtroende för här.

Draco hade lyst med sin frånvaro sedan lördagen då hans förtjusande vänner var på besök, och jag bokstavligt talat hade fått fly in på rummet. Inte ens till middagen hade han dykt upp, och om det inte var för att Narcissa hade skickat Mr Grain med mat en trappa upp så hade jag trott att han inte var hemma. Visserligen var det en befrielse att slippa hans elaka blickar och spydiga kommentarer, men på något konstigt vis kändes det ännu ensammare i Malfoy Manor utan dem.
På verandan en bit ifrån mig satt Narcissa med det långa gyllene håret uppsatt i en elegant tofs.
På vardera sida om henne satt två mörkklädda häxor. De såg rätt alldagliga ut med vindpinade ansikten och torrt, slitet hår, inte ens i närheten så vackra som Narcissa.
Narcissa verkade inte ha något arbete, ändå så gav hon intrycket av att vara väldigt upptagen.
Hon och de andra två kvinnorna satt nära varandra, medan dem tyst förde sitt samtal med en varsin kopp rykande Eldwisky framför sig. Jag spetsade öronen, och uppfattade ord som: ” På flykt och Undkomma.”
Efter en stund gav jag upp och la mig ner igen. Jag var för trött för att koncentrera mig, och för ledsen för att kunna sova.
”Hej.”
Jag öppnade ögonen och fick syn på Draco, som stod och såg ner på mig.
”Sover du?”
”Jag kan inte sova.” Jag satte mig upp och kisade mot honom samtidigt som jag kvävde en gäspning.
”Men jag skulle inte ha något emot lite sömn. Du dök inte upp vid middagen igår?”
”Jag var sjuk.”
”Sjuk?” Jag tittade på honom. Han såg faktiskt sjuk ut.
Ansiktet var ännu blekare än vanligt och ögonen lätt insjunkna.
Han hade en rispa tvärs över kiden och hans annars så vårdade hår såg rufsigt ut.
”Sjuk.” upprepade Draco och satte sig ner bredvid mig. Jag kände en stöt i magen.
Pratade vi med varandra?
”Känner du dig bättre nu?”
”Det blir aldrig bättre.”, mumlade han med blicken fäst vid hallon häcken.

”Va?”, Jag glodde dumt på honom och rynkade pannan, ”Vad menar du?”
”Glöm det.” , Han ruskade på sig, som om han ville skaka bort orden, innan han fortsatte;
”Du gillar inte att vara här.”
”Öh… nej.”, sa jag, chockad över hans plötsliga lust till konversation.
”Nej det kan jag inte påstå.”
”Varför inte det?” Han tittade på mig. ”Vi har ett stort hus och mycket pengar.”
”Det är inte det som är viktigt”, sa jag tyst. ”Jag vill hem till min familj.”
Och ni avskyr mig ville jag tillägga, men lät bli. Det kändes onödigt att gräva upp stridsyxan igen.
”Jasså men dit kommer du ju inte igen”, sa han nonchalant och petade med sin trollstav i gräset.
”Det gör jag visst det!” utbrast jag. ”Så fort mamma blir bättre så… hon behöver bara vila!”
”Jaha?”Han höjde på ögonbrynen. ”Pappa sa att hon skulle dö.”
”Nej!” Mitt hastiga utrop fick en skock färggranna fåglar att ta sin tillflykt från trädet vi satt under.
Under vildsint pipande och flaxande tog dem sig så långt bort från oss som de kunde komma och slog sig istället ner i en stor gran på andra sidan gården istället, medan det missnöjt betraktade oss.
”Hon kommer att bli frisk igen”, sa jag med spelad övertygelse.
”Jag ska bara stanna här tills…tills…”
”Tills hon blir frisk?” Avslutade Draco meningen åt mig.
”Precis”, sa jag och drog ett djupt andetag, eftersom jag hållit andan sedan han slängt ur sig den där meningen som jag minst av allt ville höra.
”Jaha.” Draco slutade att peta med sin trollstav i marken och blängde istället in i häcken, där några tomtenissar kikade fram med sina fula små händer knutna runt grenarna.
Han gjorde en missbelåten grimas.
”Jag trodde Grain tagit bort de där…”
Han reste sig med en ilsken blick på de små fula tomtenissarna, som skadeglatt vinkade till honom innan dem började kila över den välklippta gräsmattan.
”Varför tar du inte bort dem själv?” frågade jag lojt och studerade hur en extra tjock liten nisse bet tag om trädstammen med sina sylvassa små tänder och började gnaga. ”De är ju inte farliga direkt.”
”Du är ju inte klok!” Draco stirrade äcklat på mig. ”Ta bort de själv? Som om jag skulle röra de där äckliga små … Djuren sa han med eftertryck och betraktade tomtenissarna med djup avsmak.
”Sånt gör tjänstefolk!” Och med de orden stegade han iväg bort till huset, rak i ryggen och lämnade mig kvar med en känsla att jag just gjort bort mig.

Jag tillbringade resten av dagen med att strosa runt och inspektera området.
Inte för att det fanns direkt mycket att titta på, Wiltshire verkade vara en ganska så ödslig plats och närmaste bebyggelse låg flera mil härifrån. Men det var väldigt rofullt att vandra runt bland alla åkrar och ängar, och till min stora förtjusning hittade jag en liten bäck med vackert kristallklart vatten där jag kunde dricka mig otörstig och sedan slå mig ner med min dagbok, som jag alltid bar med mig. Draco hade rätt i att hans hem var ett bra ställe, men jag fick en känsla av att vi reflekterade helt olika saker som bra. För mig kändes den stora herrgården som ett fängelse.
Här ute kunde jag däremot känna mig fri och lite, lite, lite lycklig.
Jag stoppade ner händerna i det kalla friska vattnet och förde dem mot ansiktet och lät vattnet svalka min hud, som blivit svettig i värmen. Sen kastade jag mig ner i det solvarma gräset och sträckte på mig, blundade.
Solen värmde så skönt och gräset kittlade mot mina bara armar.
Jag skulle bara ligga här en liten stund…

När jag vaknade så var det nästan mörkt ute.
Solen höll på att gå i moln och kastade ett vackert dovt sken över den porlande bäcken.
Jag skyndade mig att gnugga sömnen ur ögonen och hasade sen upp på fötter och gäspade stort innan jag förstrött såg mig omkring.
Spöklika skuggor dansade bland buskarna, och jag log.
Mörker hade aldrig skrämt mig och jag mindes mantrat som pappa alltid upprepat för mig och Miranda när vi känt oss rädda för mörkret: ”Mörker är ingenting att oroa sig för. Det är inget annat än frånvaro från ljus.”
I mörkret kunde man få vara ifred. Jag kunde förbli oupptäckt så länge jag själv önskade.
Men av bitter erfarenhet visste jag också att mörker på en helt okänd plats kunde betyda dåliga saker, så därför skyndade jag mig att samla ihop dagboken som jag tagit fram ett par timmar tidigare och stoppade tillbaka den i väskan. Jag klev ut från gläntan och började traska vägen fram igen, tillbaka till Herrgården. Jag var medveten om att jag inte gått särskilt långt, ändå blev jag besviken när jag upptäckte hur snabbt jag var tillbaka på gården.
Jag stannade till och tittade upp på den vita byggnaden. När man såg den på det här sättet så var det ett väldigt vackert hus. De stora fönstren lyste inbjudande och nattfjärilar i alla möjliga färger fladdrade omkring och slogs om dem bästa platserna hos Djävulsplantans blommor.
”Miss?”
En pipig liten röst hördes någonstans på marken, och jag kände hur någon försiktigt drog i mina byxor. Förvånat tittade jag ner, och ett par stora blåa ögon tittade tillbaka på mig med skrämd blick.
”Tinky tror att ni måste tillbaka till gården, Miss..”
”Gården? Ååh… Javisst… öh…” Jag såg frågande på den lilla husalfen.
Det var något hos henne som var märkligt bekant, från de stora fladdermusliknande öronen till den lilla kjolen och blusen hon bar.
”Vem är du då?” frågade jag vänligt och hukade mig ner mot den lilla alfen, som fortfarande stod och höll i mina byxor med ett fast grepp.
”Jag heter Tinky Miss! Tinky är familjen Malfoys husalf…” Hon fladdrade kolossalt med öronen vid benämningen av Malfoy, som om det kostade henne en enorm ansträngning att uttala deras namn.
”Unge Mr Malfoy skickade Tinky att titta efter dig Miss, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!” Den lilla alfen gjorde en bugning och släppte mina byxor, och hon såg så stolt ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Husalfer brukade i ärlighetens namn vara rätt fula varelser, men den här var ovanligt söt.
”Vänta nu lite..”, sa jag fundersamt och slutade skratta, ”Har Draco skickat dig?”
”Ja Miss Jacobsson!”, pep alfen. ”Unge Mr Malfoy gav Tinky order om att söka upp och be Miss Jacobsson att återvända till gården!” avslutade hon och spärrade upp sina blåa ögon.
Sen tog hon och drog försiktigt i mina byxor igen.
”Är Draco ensam?” frågade jag fundersamt och iakttog lojt den lilla alfens ansträngningar.
”Ja Miss!” Tinkys matmor och husbonde är på uppdrag och kommer inte tillbaka förrns imorgon och unge Mr Malfoy skickade Tinky att hämta Miss Jacobsson och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder sin familj!”
”Okej”, sa jag förstrött och började långsamt gå mot huset medans alfen snabbt släppte min klädnad och skyndade sig att springa fram till dörren. Hon öppnade den och neg djupt när jag gick förbi henne och in i hallen. Draco stod och väntade på mig därinne med ett uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde läsa av. Han såg varken glad eller arg ut, snarare likgiltig.
”Är du mörkrädd eller?” frågade jag retsamt och hjälpte Tinky dra igen dörren.
”Mörkrädd?” Draco fnös. ”Skulle inte tro det va, Jacobsson.”
”Eftersom du var tvungen att skicka en husalf efter mig, så är det klart att man börjar fundera. ”
”Jag gjorde det på mina föräldrars begäran!” sa han ilsket och måttade en spark mot Tinky som rusat fram och huggit tag i hans klädnad. ”Försvinn!”
”Låt henne vara hon gjorde ju bara som du sa åt henne!” ropade jag ilsket och sprang fram till Draco och hjälpte Tinky upp på fötter.
Den lilla alfen kröp ihop i en snyftande liten hög med händerna över huvudet.
Draco iakttog henne äcklat och måttade en till spark mot henne, som missade precis.
”Den ska inte röra mig med sina smutsiga fingrar!” snäste han.
”Hon var väl bara glad att se dig, fast ska jag vara helt ärlig så kan jag inte förstå varför” , svarade jag kyligt.
”Tjänstefolk ska inte vara glada” fnös han.
Tinky hade nu börjat pipa nerifrån golvet, det lät som en blandning av gråt och ursäkter och synen fick det att hugga till i magen på mig.
”Gick det bra, Tinky?” frågade jag försiktigt och hukade mig ner mot henne.
Alfen tystnade genast och kikade försiktigt mellan fingrarna på mig med sina tårdränkta stora ögon.
Hela hennes lilla kropp darrade och hon gav upp ett litet kvidande innan hon täckte för ögonen igen.
Jag rätade på mig igen och blängde på Draco. ”Du borde be henne om ursäkt!”
”Ursäkt?” Han gav ifrån sig ett ironiskt skratt. ”Du är ju inte klok… Stick härifrån Tinky och visa dig inte här igen förrns jag säger åt dig att göra det, förstått?”
Alfen tittade upp på Draco, fortfarande med tårarna droppande från ögonen och kravlade sig fram på mage och kysste hans skor (Draco backade äcklat tillbaka) innan hon tog sig upp på fötter och försvann med ett litet Poff.
Jag stirrade på fläcken där alfen nyss försvunnit i tomma intet, och vände sen på klacken och marscherade bort mot trappan. Att se någon behandla en levande varelse på det där sättet hade gjort mig illamående.
”Vänta!” Draco högg tag i min arm och stannade mig med foten på översta trappsteget.
Jag suckade och tog ner foten igen.
”Vad är det nu då?”
”Kan du inte…” Han såg sig omkring, nästan lite oroligt.. ”…Stanna här nere…” Han mumlade så tyst att jag knappt kunde uppfatta vad han sa.
”Öh… Visst… Okej”, sa jag chockat och var tvungen att hugga tag i räcket för att inte ramla bakåt.
”Men… Varför det? Är du rädd?”
”Jag är inte rädd!” sa han hastigt. ”Jag gillar bara inte att vara... ensam här” Han gick fram och stirrade ut genom fönstret.
”Så du är mörkrädd, alltså”, sa jag och försökte låta som om det vore det naturligaste i världen, men misslyckades.
”Nej!” sa han igen och tittade ilsket på mig. ”Jag är inte mörkrädd!”
”Okej okej… Du gillar bara inte att vara ensam, jag förstår.” Jag sjönk ner i den stora soffan och betraktade Draco som nu börjat stega fram och tillbaka genom rummet medan han kastade oroliga blickar ut genom fönstret.
”Kommer det någon?”
”Nej”, sa han kort.
Det var väldigt många nej nu.
”Kan du inte sätta dig?” frågade jag och pekade på platsen bredvid mig. ”Det där vandrandet gör mig nervös.”
Till min stora förvåning sjönk han ner bredvid mig i soffan.
Han lutade sig framåt och pillade på ett litet hål i det mörkgröna tyget. Det gladde mig lite att se att allt hos familjen Malfoys inte var perfekt. Jag bestämde mig för att fråga honom en liknande fråga som han frågat mig tidigare under dagen.
”Gillar du att bo här?”
Han slutade att pilla och gav mig en konstig blick.
”Folk brukar inte fråga mig vad jag gillar”, svarade han sedan avmätt.
”Nähä, men nu gör jag det”, sa jag tålmodigt. ”Gör du det?”
”Ja” , Svarade han nonchalant.
”Jag tycker det är för stort.” Jag såg mig omkring i rummet.
Ett avhugget trollhuvud stirrade tillbaka ner på mig från sin plats ovanför den öppna spisen, och jag rös.
”För stort?” Draco flinade. ”Ja kanske…”
Han såg sig också omkring, sökte med blicken efter det jag tittade på.
”Det där trollet hölls fången här för flera år sedan”, sa han och iakttog intresserat och nästan lite stolt det fula huvudet. ”Min farfar dräpte den 1920…”
”Usch” sa jag och rös igen. ”Måste ni ha det på väggen?”
”Du skulle veta allt som gömmer sig här i huset.” Draco såg nöjd ut. ”Pappa har en hel del förbjudna saker här…”
”Så länge han inte har dem på väggarna så.” Jag log och Draco log tillbaka.
Han lyckades chocka mig igen. Jag hade på fullaste allvar börjat tro att han aldrig fått lära sig hur man log. Varken Narcissa eller Lucius verkade inneha den förmågan. Hittills så hade jag tagit för givet att Draco var på likadan, men nu började jag tveka.
Han hade under den här halvtimmen visat tecken på mer än två känslor, något jag misstänkte att varken Lucius eller Narcissa skulle kunnat åstadkomma.

Jag och Draco satt där, sida vid sida, och – vi pratade faktiskt med varandra.
Även om han var lite väl spydig ibland och hade en hel del, låt oss säga, märkliga åsikter (Självklart skulle jag kunna hugga huvudet av en husalf, man borde göra likadant med smutskallar…) så stod jag ut. Jag hade till och med nästan trevligt.
Jag visste inte om jag vågade tro på ens hälften som han sa (Som att hans pappa hade en köttätande hand på vinden och att dem hade en dörr uppe i korridoren som sög in alla som närmade sig levande), men jag hade saknat mänskligt sällskap så länge att jag hade högre tolerans nivå än vanligt. Motvilligt blev jag tvungen att erkänna för mig själv att Draco var ganska söt.
Jag kom på mig själv flera gånger med att titta lite för länge in i hans gråa ögon. Han verkade inte märka någonting och det var jag tacksam för.

Vid midnatt reste sig Draco upp, mumlade god natt och försvann uppför trappan.
Jag satt kvar i några minuter för att samla ihop tankarna innan jag också gick till mitt rum.
Jag sjönk ihop på sängen utan att byta om och drog täcket omkring mig.
Trots att jag var helt utmattad så tog det flera timmar innan jag äntligen somnade.

Bästa bästa du! Å, vad jag blev nostalgisk nu! Måste nästanl läsa om den själv nu bara för det... xD

Du är bäst, bäst, bäst ♥

Tack alla! Jag blir tårögd :*
Och Tack Twisted, vad kul att höra att du gillar den och VAD du gillar med den, U make my day! ♥
Hoppas ni kommer fortsätta läsa allihopa, och har ni ff:s så säg vad dem heter, jag både bevakar och läser!!
Här kommer iallafall kapitel 7 som är ganska kort, men snart är jag klar med kapitel 8&9 som är lite längre
EnjoY! Kram♥


Kapitel 7

Den långa, kraftiga flickan glodde stint på mig. Hon var ungefär lika lång som hon var bred, och det gällde inte bara längden. Ansiktet var kraftigt och brett, axlarna var breda, händerna var stora, ja till och med öronen var gigantiska. Hennes hår hängde i svarta stripiga tesar nerför axlarna på henne och den bastanta näsan såg ut som om den var fastsatt med trolltejp. Hela hennes ansikte utstrålade elakhet och Draco i jämförelse med henne framstod plötsligt som väldigt trevlig. Hon kastade en flörtig blick mot Draco och skrattade ett brölande vidrigt skratt som till och med hade fått en Ungersk taggsvans att känna sig besegrad. Förutom flickan fanns det tre pojkar utöver Draco. Två av dem var så groteska att jag kunde svära på att det rann trollblod i deras ådror.
Den tredje var smal med elaka små ögon och ett ansikte som var ännu spetsigare än Dracos.
Det här var mitt urval av sällskap till kvällen och jag kände mig ungefär som en råtta fångad i en råttfälla med fem hungriga katter runt om. Uppriktigt sagt hade jag blivit förvånad. Med tanke på hur uppblåst och självgod Draco verkade vara, så hade jag förväntat mig att han skulle valt sina vänner med större omsorg. Eller kanske var det precis det han hade gjort, för i den där hopen så framstod han som både väldigt snygg och intelligent.
Flickan, som verkade ungefär lika charmig som en Sprängstjärtsskrabba, fnittrade oavbrutet och slängde med sitt korta flottiga hår.
Pojken med det spetsiga ansiktet såg sig bara omkring med bister min, och de två troll liknande killarna glodde bara dumt framför sig medan dem då och då gav till ett grymtande.
”Ha nu så roligt, Draco.”, Narcissa log ett strålande leende mot var och en av oss i tur och ordning. ”Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Hon trippade nerför trappan där Lucius höll på att visa sina gäster till bords.
Jag kikade nyfiket över trappräcket.
Ett tjugotal trollkarlar och häxor med bistra utseenden flockades borta vid ingången till
matsalen. Det verkade som om dem skulle ha någon sorts sammanträde. Alla såg mycket allvarliga och viktiga ut, och Lucius kastade ibland en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen obehörig tjuvlyssnade medan han visade in dem i rummet, samma rum som dem försvunnit in i vid flera tillfällen när häxan med de galna utseendet hälsat på.
Till sist hade alla tagit plats vid det stora bordet och dörren gled igen med en smäll.
Jag rätade upp mig från räcket och vände mig och tittade på den lilla kvartetten runt mig .
Alla förutom Draco stirrade tillbaka med kalla tomma ögon.
Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig riktigt obehaglig till mods, och jag backade några steg mot mitt rum. Kanske skulle Draco hämnas nu för det som hände i Diagongränden, nu när han var på säker mark?
”Vart ska du ta vägen då?”, sa flickan elakt. ”Gå och böla över ditt missfoster till pappa kanske?”
Jag blev med ens alldeles kall. Hur visste hon…?
”Vi har ju inte ens presenterat oss.” Flickan tog ett par steg mot mig.
”Pansy Parkinsson.”, Hon sträckte fram en hand lika stor som min ena fot, men drog sen snabbt tillbaka den utan att jag gjort en tendens till att röra den. ”Ursäkta, men jag vill inte smutsa ner mig.” De andra skrattade och jag kände hur rodnaden steg upp på kinderna och gjorde mig tårögd.
”Flytta på dig!” sa jag ilsket. ”Låt mig få komma förbi…”
Pansy gav upp ett gällt skratt som fick väggarna att skaka.
Två snobbiga trollkarlar med slickat hår höll för öronen medans dem ilsket ropade ohörbara saker till Pansy från sina porträtt. De två pojkarna som mer påminde om troll än tonåringar, vaggade förvånansvärt snabbt fram och ställde sig framför mig och spärrade vägen medan de hotfullt svängde sina långa gorilla armar fram och tillbaka.
”Jag skulle inte tro det va, vi har ju inte ens lärt känna varandra än!” Hon gav upp ett till skratt och dem andra två instämde lydigt.
”Du ska inte tro att du är någonting bara för att du är från Sverige.” Pansy gjorde till rösten.
”Bara för att du tror att du är speciell.”
”Flytta på dig!” fräste jag igen och slöt fingrarna om trollstaven. Mina händer darrade våldsamt och jag kände till min stora fasa hur gråtklumpen började växa i halsen.
Pansy flinade. ”Jag tycker synd om Draco som måste ha dig hemma hos sig.” Om det var hem till mig du hade kommit, så hade du åkt ut direkt…”
”Jag har inte bett om att få bo här, om det var det du trodde!”, skrek jag, väl medveten om att rösten inte höll.
”Jag hatar det här stället, och jag hatar er!” vrålade jag och kände hur tårarna bröt igenom min fasad och började rinna nerför kinderna. ”Speciellt dig!” skrek jag och stirrade på Draco som glodde tillbaka utan att säga någonting.
Jag tog tillfället i akt när Pansy stämde in i en ny skrattattack och gjorde en stört rusning förbi dem och fram till mitt rum där jag rusade in och slängde igen dörren.
Panikslaget såg jag mig om efter ett lås, och när jag insåg att det inte fanns något tog jag tag i kofferten och släpade den framför dörren.
Sen sjönk jag ner på golvet med huvudet i händerna.
Jag kände mig så löjlig som grät, men jag klarade inte av någon elakhet just nu, inte från någon.
Åh vad jag önskade att Shanti skulle komma tillbaka snart, så jag fick någon att prata med.”

*
”Draco, du vet vad jag har sagt… Så många gånger, och ändå trilskas du… Viker undan… Inte lyder…”
”Det var inte jag!” Draco var mycket väl medveten om att hans röst åkte upp i falsett av skräck, och att han måste låta som en liten barnunge som fick en utskällning för något han inte gjort.
”… Mycket dåligt uppförande… Jag är besviken Draco. Nästan lika besviken som jag blir när du låter den där smutsskallen Granger slå dig i vartenda prov…”
”Hon är lärarnas gullegris!”
”Inga bortförklaringar nu Draco…” Lucius röst var iskall när den sköljde över Draco som rös.
”Jag är så trött på att alltid bli besviken…”
”Jag lovar, den här gången… Jag ska göra det. Jag kommer inte göra fler misstag. ”
”Draco.” Hans pappas röst blev med ens mycket allvarlig.
”Jag har varit snäll och jag har varit förlåtande för att du är min son.” Men din klumpighet drar vanära över familjen. Inte ens att spela Quidditch klarar du av ordentligt, pojken Potter vinner varenda match framför näsan på dig och kvicken har väl i alla fall inga gullegrisar, eller hur?”
”Far…”
”Nej, Draco. Du borde veta vid det här laget att man inte leker med mitt tålamod. Det får vara ett slut på det här nu… Crucio!”
Hans skrik skar ut i nattens tystnad, och när Elli vaknade några minuter senare, utan att ha förstått vad som väckt henne, kröp han darrande ihop på golvet, medan hon drog täcket tätare in till sig, och somnade om.

Tack alla ni som tycker att det är bra :'3
Jag skriver sålänge som nån läser det!
Min data kraschade så jag förlorade TRE kapitel som jag jobbat med i flera dagar nu... Så får skriva om alltihop!
Därför lägger jag upp det här lite sent, och kan tänka mig att det säkert finns en del slarvfel... Hoppas ni ska gilla det ändå!Kram♥♥♥

Kapitel 5
Bröderna Weasly


Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.”
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…”
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!”
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå planerar att bli relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Lite större planer än så har vi väl för vårt F.UT.T år. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan.
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Vi går vårt sista år. Inte sant, George?
”Det stämmer Fred. Återstår att se hur länge till vi pallar uppföra oss."
Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi får alltid motstå frestelsen att göra såhär mot honom under skolåret”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu. Vi har flera månader att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?”
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”