ELVISP! ♥

Nej men, vänsterhänt och mestadels moturs men varierar mig liiiite till medurs mellan varven om det krävs mycket vispning.

Ja alltså, hade jag kunnat vara blå slytherinare så hade jag varit det. ♥

Nu när vi visat att vi står starka tillsammans och bryr oss om varandra när det verkligen gäller, kan vi inte bara fortsätta med det istället för att återgå till att klaga på diverse individer eller läsa artiklar om varför en viss människa gjorde som hen gjorde. JAG BRYR MIG INTE och det hade varit så skönt om alla andra också INTE BRYDDE SIG om motivet, eller hens namn, härkomst osv. för uppenbart vill dessa människor få sin röst hörd och det har ju det här puckot lyckats genom att ha ihjäl folk. Det räcker. Sluta skriva om onödiga saker som vi egentligen inte behöver ha en jävla aning om.

Det känns som att nyhetsmedier är de som skött sig sämst senaste fem åren och inte verkar man har lärt sig sin läxa heller. För några onödiga rubriker som triggar till ett fåtal klick (lagom många för att det ska glittra money money money i ögonen), och ännu fler som bara läser rubriken för att skrika ur sig sin åsikt i kommentatorsfält runt om i sociala medier. Alltså. FATTA. LÄGG AV.

Låt skolorna vara. Som barn/ungdom uppvuxen i en eller fler kulturer som sticker ut mot svenskens, och med ständigt sneda blickar från svenskar på gatorna/skolan så är det väl asbra att man kan finna en trygg skolmiljö med andra barn/ungdomar som känner likadant? Och om nu dessa skolor verkar inge trygghet hos barnen/ungdomarna så att barnen/ungdomarna kan/vill fokusera på studierna och får bra resultat, samt har lärare som inte flyr och far varannan dag... VARFÖR ÄNDRA?! Eleverna har ju visat sig studera ascoola, smarta ämnen på universitetet osv. Vad i hela skottkärran håller politikerna på med? BARA SLUTA TÖNTA ER. Att en buss kan ställa till med sådana problem. Jag lovar, som barn, och med stökiga grabbar i klassen så var det skönt att man ändå kunde splittra upp stökigt folk i ena delen av bussen och mindre stökigt folk i andra delen av bussen. Och vill man inte dela upp folk, så sätt in rätt regler/härledning/undervisning så att alla snart har vett nog att hålla god nivå på bussen. VAD I HELA SKOTTKÄRRAN HAR KÖNSUPPDELNING PÅ BUSS NÅGONTING ATT GÖRA MED HUR MYCKET RELIGION MAN HAR I SKOLAN?!

Jag orkar inte.

Jag säger inte att könsuppdelningen på bussen är ett bra sätt att lösa problem i långa loppet för då tillåter man felen i vårt tankesätt finnas kvar i samhället, men alltså. Lägg av. Kan vi dra fram lite statistik på alla inom Sveriges gränser som gått på skola med mycket religion och dra slutsats om att dessa individer är sämre människor?! KAN VI DET?!

GOD NATT.

Jag har nynnat diverse jullåtar senaste veckan. NOT OK.

ÄR SÅ GLAD OCH PEPP PÅ HÖSTEN OCH STADSBYTE!

Kontaktade en gammal bekant/vän som bor i staden jag flyttar till i höst mest för att säga "Hej, kul att du finns där jag kommer befinna mig. Har du diverse tips och råd om staden som du vill dela med dig utav?" och jag blev så enormt pepp efter ha läst svaret imorse. Alltså... SÅ PEPP!

Bara att få namn på platser eller caféer, veta att det finns bra vegan- och vegetarianmatställen eller få tips om gratisyoga på somrarna. Alltså. WHAAAAT! Staden får ju sig en karaktär och personligheten träder fram på ett helt nytt vis för mig. (Vid diverse googlingar om staden har jag mest hamlat på negativiteten i flashback och kämpat för att stå emot den negativiteten).

Så, jag är pepp. PEPP! SÅ HIMLA PEPP!

....med tanke på hur många jag lärt känna som fyller år den 2 april (7st) så undrar jag lite om det är någon superkraft hos gravida människan i fråga när denne tänker "inte första april, inte första april. MIN UNGE ÄR INGET SKÄMT!" som gör att kroppen bah "okej, låt gå då".

Meh, varför byta namn? Alice på en hankatt är ju ascoolt för det första. Sedan blir det ju en rolig grej av det.

Jag växte upp med tron på att Bertil var ett gammalt tantnamn pga att min honkatt hette Bertil. När jag var nog gammal fick jag höra historien om att Bertil tillsammans med sin syster blev döpta till "Sven (och) Bertil" när föräldrarna med vänner diskuterade namn (på en fest) i tron på att det var hankatter.

Så jag tror att jag än idag känner att Bertil lätt skulle kunna vara ett unisex-namn. Och då tycker jag väl att Alice också borde kunna vara det

Andas! ♥
Fan vad jobbigt det låter. Det måste väl finnas något geni där ute som kan hjälpa dig? Det kan ju inte vara så att datorn är förlorad, bara lite förvirrad ?

Jag är i en fas i livet när tankarna behöver sorteras upp lite, och raderas ut. Det är lätt att man fastnar i alla röriga tankar och låter fel tankar ta över kontrollen och vilseleda en, eller att man helt enkelt skapa tankar för att lättare intala sig själv att det man gör är rätt och okej. Så jag hoppas främst få mig själv i balans genom texten här. ...tänker att den blir lång så det får bli lite spoilers.

Jag lever livet, är bara barnet och har hela framtiden kvar!! ♥
REDAN 30 BAST?! VAD HAR JAG GJORT MED MITT LIV?!




Men jag vill framförallt fortsätta känna att det är okej att leva på som jag gör - prova på nya saker, arbeten, utbildningar och platser att bo på för det är då jag LEVER och UTVECKLAS, vidgar mina perspektiv och får förståelse för andra människors synsätt och perspektiv på livet.



Men jag har ju under alla mina äventyr insett att det är RESAN TILL MÅLET som är det mest intressanta. När jag väl nått målet/drömmen så blir jag rastlös, ifrågasätter livets mening, gör jag rätt, borde jag tänka om, känner ånger, känner mig värdelös, känner mig ung och oerfaren, känner mig för gammal och oerfaren... och det är nog många i min ålder som kan känna samma. Inte minst när man ser diverse kändisar lyckas och göra sin grej innan fyllda 20år, för hur imponerade är inte det på en skala 1-10 egentligen? Eller att ens gamla skolkamrater har skaffat sig ett fint hus, partner, ett par ungar... SJUKT IMPONERANDE. Men ack så skrämmande. Behöver jag pausa och sätta stopp för mitt liv, för att istället räta in mig i ledet och "göra rätt för mig"? Visst vill mamma ändå ha ett barnbarn att pussa på fastän hon säger "näää då, kommer det så kommer det"? ...[Vill JAG trycka ut en unge, ha ett barn att pussa på och inse vad kärlek egentligen betyder?]. [Lever jag mitt liv, eller försöker jag rymma från livet? Kan inte ett hem, partner och barn lugna ner mig och få mig att känna mig trygg igen? Eller kommer jag känna mig låst och blockerad för mina verkliga drömmar?]


Så i runda slängar vill jag 1. Tacka mig själv för att jag tagit mig tid att utvecklas och bockat av många av mina drömmar, 2. Njuta av kommande 4åren samtidigt som jag sätter en tydlig bas för framtiden med ännu mer kunskap, 3. Njut mer, var mer tacksam, känn mindre press, döm inte mig själv, skit i eventuella förväntningar från omgivningen/eller från mig själv. Puss, kyss, kram och blink.

Jag älskar svenska folket. man lever i sin lilla bubbla, vill ha något att klaga på och vill alltid få saker och ting att ändra sig så att man kan få klaga ännu mer på det nya och säga att "det var bättre förr".

Som med juryn. Innan internationella juryn så hade vi några år där vi tappade vår självsäkerhet. Vi var ju ändå EUROVISIONLANDET. Men skickade dåliga bidrag efter varandra, och skämdes sönder när vi inte ens nådde finalen med Anna.

Nu skickar vi bidrag som vi VET kommer få sig en bra placering i Eurovision, vilket gör att vi kan känna oss trygga och tillbaka till "vår rätta plats". Men NÄDÅ. När vi nu legat på toppen i flera år i rad, vunnit några år och blivit bekväma med att "fan Sverige, vi är ju bäst. Vi är viktiga". Ja. Då glömmer vi av att internationella juryn faktiskt varit till våran fördel senaste åren.


Vill vi skicka ett bidrag som majoriteten svenskar gillar, men som sunkar det i Eurovision för att resten av Europa inte gillar det? Eller ska vi skicka ett bidrag som många i Sverige gillar, och många i Eurovision gillar och som kommer slå sig in på topplistor runt om under en längre tid - och därmed hålla vår plats som "bra eurovisionland?

VAD VILL VI EGENTLIGEN?