Kajsa: SÅKLART JAG GÖR ♥ DU är ju mitt hjärtegull ;*
Trezz: Du ska få se på kommentar.... När jag läst ditt första kapitel. DÅDU ÄLSKLING.
Sahara: TACK hjärtat mitt ♥
Och tack alla ni andra som kommenterat eller ni som inte gör det, ni gör mitt liv värt att leva!
Slänger in detta kapitel nu, och sedan... Ja sedan blir det bal.
EnjoY!

Kapitel 55
Ormarnas konung

Hermione suckade och kastade en förstulen blick ut genom det lätt
igenimmade fönstret.
Kylan hade gjort att de annars så välputsade fönsterrutorna såg riktigt skitiga ut
och hon kunde inte bestämma sig för om hon tyckte om det eller inte.
Idag skulle Elli äntligen komma tillbaka och Hermione kände hur det pirrade till lite nere i maggropen.
Insikten om att hon efter alla dessa år äntligen hade fått en riktig tjejkompis gjorde henne lycklig.
Fundersamt bet hon sig i läppen och studerade ingående det vita luddiga snöflingorna som virvlade förbi utanför fönstret i flickornas sovsal.
Det var iför sig inte något fel på Harry och Ron, Hermione hade haft mycket roligt tillsammans med dem.
Men att få ha en vän som verkligen förstod en, en vän som hon kunde dela alla sina innersta tankar med, en vän som var en flicka precis som hon själv, det var något hon alltid hade saknat.
”Hermione!”
Dörren till sovsalen flög upp och Hermione ryckte ofrivilligt till och vände sig förvånat om.
Parvati Patil, en av flickorna som hon delade sovsal med stod i dörröppningen och log mot henne med sina kritvita tänder.
Parvati var en mycket söt flicka.
Med sitt midjelånga kolsvarta hår och nötbruna hy hade man kunnat ta henne för en docka
och Hermione hade alltid känt sig grå och trist i hennes sällskap.
Nu blinkade Parvati åt henne med sina stora mörka ögon och ruskade på huvudet så att de tunga
guldringarna hon hade i öronsnibbarna långsamt gungade fram och tillbaka. ”Elli är tillbaka!”
”Är hon?”
Parvati nickade ivrigt och Hermione skyndade sig att skutta fram till dörren.
Vad hon hade längtat!
Hon skyndade sig nerför trappan efter Parvatis ryggtavla och sprang sedan genom sällskapsrummet där det som vanligt rådde full aktivitet, nerför marmortrappan och ut i entréhallen.
Det enda minuset med att Elli var tillbaka var att Malfoy också var det.
Hermione kunde se hans vitblonda hår sticka upp bland sina kamraters mörkhåriga huvuden.
Hon stannade till ett par sekunder och såg hur Pansy Parkinsson skrattade högt medan hon snurrade fingrarna i höjd med tinningen för att demonstrera hur dum i huvudet hon tyckte att Hermione var, men hon ides inte bry sig om det.
Istället kastade hon sig om halsen på sin vän som överrumplat men glad tog emot henne.
”Hermione!” Elli kramade henne hårt och Hermione kände hur tårarna steg i ögon.
”Jag har saknat dig så mycket!” Sa hon och tog ett steg tillbaka och log med hela ansiktet mot Elli som utan att ta någon notis om Slytherinarna som misstroget betraktade dem, log tillbaka.
”Detsamma”, sa Elli och förde bak en mörk hårslinga som hade fallit fram i hennes ansikte.
”Det känns riktigt skönt att vara tillbaka igen. Hur har du haft det?”
”Åh, det har varit helt okej.”
Hermione rodnade och tänkte på hennes och Rons nattliga promenader som hade gått utanför Harrys vetenskap, ”Nej förresten, det har varit toppen! Själv då?”
Elli ryckte på axlarna och flinade lite. ”Jodå, det var skönt att komma hem och hälsa på.
Lite körigt emellanåt, bara. Mamma mår ju inte så bra och det är jobbigt att se henne så nedbruten.”
Hermione nickade och försökte samtidigt ignorera Draco som stod och viskade med sina kompisar precis bakom hennes rygg, ”Jag förstår det. Ska vi...?” Hon gjorde en schest bort mot marmortrappan, ”Du har ju blivit myndig nu, och jag har en sak åt dig.”
Elli nickade och vände sig mot Draco.
”Jag ska gå nu.”
Han vände sig om och såg trumpet på henne. ”Nu?”
”Ja, nu”, svarade Elli och rättade till sin axelväska. ”Det har väl inte du något emot”, tillade hon och kastade en menande blick på Pansy som lyckligt klängde sig fast i hans arm.
”Nej”, muttrade Draco men Hermione kunde se att han ljög, ”Borde jag ha det?”
Elli log. ”Det tror jag inte, kommer du Hermione?”
”Vänta lite!”
Zabini hade lösgjort sig ur mängden och skyndade fram till Hermione och Elli just som de skulle passera.
”Öh...” Han glodde som paralyserad på Ellis u-ringning och Hermione kunde inte låta bli att le lite för sig själv. Var verkligen alla pojkar likadana?
”Jo...” mumlade han och ruskade skamset på huvudet, ”Skulle jag kunna få prata lite med dig?”
”Nu?”
Elli kastade en orolig blick mot Draco som stod som fastfrusen och stirrade fixerat på dem med blicken.
”Öh. Nej helst inte”, svarade han snabbt och sneglade oroligt bakåt, ”Men senare?”
”Javisst”, svarade Elli och rynkade pannan. ”När?”
”Jag hör av mig”, mumlade Zabini och släntrade moloket tillbaka mot sitt gäng där han blev bemött som en syndare.
Draco knuffade till honom i sidan och Millicent Bulstrode gav honom en förnärmad blick.
”Kom”, sa Elli och tog Hermione i handen, ”Vi går.”
Hermione var inte sen att följa efter och de båda flickorna skyndade sig tillbaka mot Gryffindortornet, konkande på Ellis packning.

Malfoy tog ett par steg mot Blaise vars mod sjönk som en sten och landade någonstans
vid Malfoys fötter.
”Varför pratar du med henne för?” Malfoys röst var full av ilska och Blaise tryckte sig
skräckslaget mot väggen. ”Du ska hålla dig borta från henne!”
Han såg sig snabbt om över axeln innan han tog ett hårt tag om Blaises nacke och han såg skrämt upp i det bleka spetsiga ansiktet.
Om han bara hade vågat så skulle han spottat på Malfoy.
Spottat honom rakt i det där självbelåtna högdragna ansiktet som hade sett ner på honom
så många gånger.
Han hade använt Blaise som en leksak så länge han kunde minnas.
Blaise hade aldrig varit en i gänget, inte på riktigt.
Hade han tur fick han vara med och hade han otur skrattade det åt honom.
Malfoy var lika ombytlig som vinden.
I ena stunden kunde han vara nästan som en riktigt kompis för att i nästa slå om och bli elak.
Malfoy var van att få precis allt han pekade på och den här gången ville han ha Elli.
Om Blaise hade varit kvicktänkt så skulle han gett upp sina drömmar om Elli för längesedan.
Om han hade haft intelligens nog så hade han aldrig utmanat ödet.
Han brukade alltid dansa efter Malfoys pipa, men den här gången var allting annorlunda.
Den här gången ville han inte.
Den här gången ville han visa att han stod med båda fötterna på jorden.
Han var trött på att ständigt vara Malfoys tystlåtna följeslagare, tätt efter Crabbe och Goyle.
Trött på att vara den efterhängsna svansen, trött på att nästan ha samma låga status som Theodore Nott, en nobody.
Blaise hade kommit till en insikt.
Vad hade Malfoy egentligen för rätt till att bestämma vilka som Blaise skulle prata med?
Vad hade han för rätt att vakta Elli som sin privata ägodel?
”Min pappa är en av Du-vet-vems närmaste män”, andades Malfoy i hans öra, ”Hela min familj kryllar av dödsätare, så varför bekosta ditt och dina närståendes liv genom att bli ovän med mig, Zabini?
Du vet inte vad jag kan göra.”
Deras ögon mötte varandras som hastigast; Malfoy borrade in sina intensivt gråa ögon i Blaises bruna, det var som att bli röntgensynad och Blaise skyndade sig att vända bort blicken.
Han var besegrad.
Igen.
Malfoy släppte med ett hånfullt leende taget om Blaises ömmande nacke och vände sig om mot resten av sin flock som bestod av Pansy, Millicent, Crabbe, Goyle och Wehlin Carrow, en femteårselev vars föräldrar också var dödsätare, precis som Malfoys. ”Eller vad säger ni?”
Pansy, som hade sett ut som om hon svalt en citron medan Malfoy läxade upp Blaise angående Elli, skyndade sig att dra på sitt påklistrade falska leende.
”Precis! Du ska inse vilken tur du har som får hänga med oss, ditt äckliga lilla halvblod!”
Malfoy flinade och släntrade fram till Pansy och la armen om hennes axlar.
”Just det. Till och med Weasley har mer självbevarelsedrift än vad du har, Zabini.”
De andra skrattade elakt och Blaise kände hur ilskan tände till inom honom, men han sa ingenting utan vände som vanligt bara andra kinden till och lät dem ha sitt lilla roliga.
Under tystnad såg han på Malfoy och kände hur mycket han hatade honom.
Det var vid sådana här tillfällen som Blaise önskade att han aldrig hade hamnat i Slytherin.
Egentligen borde han tycka synd om Malfoy efter det som hänt med Narcissa.
Men han kunde helt enkelt inte förmå sig till att göra det, hon hade varit precis lika vidrig som sin son.
”Håll dig borta från henne.”
Malfoy spände återigen ögonen i Blaise som nickade modstulet till hans fötter.
”För ditt eget bästa alltså.”

”Så du har inte frågat honom än?”
Jag tog en klunk av teet och såg på Hermione som förläget skakade på huvudet.
”Åh, det är så fånigt! Vi har ju träffats varje dag men varje gång jag har det på tungan så kommer någonting emellan.” Hon gömde ansiktet i händerna och stönade. ”Elli, jag vet inte hur jag ska göra! Och snart är det för sent.”
Jag rynkade pannan. ”Vadå tror du att han kommer gå med någon annan?”
Hermione ruskade på huvudet och kikade på mig mellan fingrarna.
”Balen är i övermorgon, och jag skulle känna mig så oerhört dum om han...”
”Han kommer inte att säga nej Hermione!”
Jag himlade med ögonen och sköt fram koppen med rykande hett tee mot henne.
”Ända sedan jag satte min fot här på Hogwarts har jag sett hur hans ögon följer dig överallt.”
”Är du säker?” Hon tog en liten klunk av teet och ställde sedan försiktigt ner koppen med en darrande hand.
”Helt säker”, svarade jag bestämt och lutade mig fram över bordet för att kunna se Hermione ordentligt i ögonen. ”Du måste lita på din egen instinkt Hermione, kvinnlig intuition du vet.”
Hon skrattade till och var nära att sätta teet i halsen och jag skyndade mig fram för att dunka henne i ryggen.
När jag återvände till min plats efter en sträng blick från bibliotekarien, Madam Pince, fick jag
syn på en kille som satt ett par bord ifrån oss.
När jag kisade för att få en bild om vem det var la jag märkte till att han höll sin blick rakt mot oss och jag rös till när jag mötte hans vassa ögon.
Han var klädd i full Slytherin mundering och höll en bok i ena handen och en trollstav i den andra.
Han såg bister ut och jag fick plötsligt intrycket av att han var mycket ensam.
Hastigt vände jag mig om och lutade mig diskret fram mot Hermione som fattade vinken och böjde sig fram.
”Vem är det där?” Viskade jag och nickade mot killen som fortfarande betraktade oss
utan att blinka. ”Han verkar skum.”
”Det där är Theodore Nott”, viskade Hermione tillbaka, ”En Slytherinelev. Han går i vår årskurs.”
”Gör han?” frågade jag förvånat, ”Jag har aldrig sett honom förut.”
”Det har du nog utan att du har tänkt på det.” Hermione kastade också en blick mot Notts håll och krökte på läpparna. ”Han är ingen man lägger märke till precis. Men vad tror du om jag och Ron...”
Hon återgick till vårt borttappade ämne och jag var noga med att nicka och humma på rätt ställen
medan jag höll ett vakande öga på Nott som fortfarande stirrade outtröttligt på oss.
Det var någonting med hans lätt insjunkna ansikte och flottiga bruna hår som gjorde att jag kände ett visst medlidande.
Samtidigt blev jag fundersam.
Om han nu var en Slytherin, varför satt han då här i biblioteket och stirrade på en smutskalle och en blodsförädare som förde ett för honom mycket ointressant samtal om huruvida smutskallen skulle bjuda ut pojken hon var hemligt förälskad i eller inte?
Jag skulle just till att föreslå för Hermione att vi skulle gå tillbaka till Gryffindortornet när ett öronbedövande brak skakade biblioteket.
”UT, UT, UT!” Skrek Madam Pince och kom rusande mot oss med fäktande armar.
”MINA BÖCKER! Å mina stackars böcker... UT SA JAG!”
Ovanför våra huvuden virvlade nu Madam Princes omtalade skyddslingar omkring medan en osynlig hand slet loss de ruggslitna sidorna från deras blankpolerade pärmar.
Jag och Hermione rusade med händerna över huvudet för att undvika en smärre hjärnskakning när Hogwarts historia kom svävande genom rummet och skyndades oss ut ur infernot medan Poltergeisten Peeves elaka skratt ekade mellan väggarna.
Theodore tog sig ingen brådska och jag såg honom lugnt komma utlunkandes med boken under armen medan han utan att ta någon notis om Peeves (som fortfarande studsade omkring och rev sönder böcker medan han gjorde en rad fula pruttljud) omsorgsfullt pressade ner boken i väskan och försvann mot fängelsehålorna.
Jag undrar vad han skulle läsa.


ÄR NI SUGNA PÅ LITE BAL NU
MINA KÄRA VÄNNER?

Åh tack mina sötnötter! ♥
Jag typ dör av glädje varje gång jag läser en kommentar från er! :'D
Och Mily trodde inte du läste längre?! GLAD jag är över att du är kvar. Bree Smith, jag får typ aldrig nya bevakare så känn dig väldigt välkommen!
Molly Evans... Är du beredd?

Och som jag lovade, här är era svar på kommentarerna
som jag avgudade:
Trezzan

Carisma Evans

Freddelito


ENJOY!♥

Kapitel 50
En kung utan krona

Det var som om en torped hade slagit sig ner i Draco.
Han, Draco Malfoy, killen som ingen visste någonting om men som alla fruktade.
Den renblodiga överlägsna dödsätarsonen, grabben som till sist fick ett slag under bältet.
Han kunde känna sina vänners fundersamma blickar i nacken, han såg hur dem i smyg gav varandra ögonkast bakom ryggen på honom när de trodde att han inte såg.
Han visste att de undrade hur länge han skulle stå ut.
De undrade hur länge han skulle klara av rollen som Draco Malfoy, Slytherins kung och stora stolthet.
Vad de inte visste var att Draco kunde spela sina kort väl.
Han visste precis vart deras svagheter satt och nu när han blev tvungen att kämpa för varje andetag han tog för att det inte skulle höras hur mycket han rosslade, så spelade han ut sin roll mer än vad han behövde.
Han njöt av att plåga förstaårseleverna som flydde fältet med svansen mellan benen så fort de såg honom, han skrattade högt när han drog av femtio poäng från Gryffindor bara för att Neville existerade och han kände sig märkbart bättre efter att ha fått trakassera Zabinis försvunna mugglar farsa en stund.
Men det fanns sådant som inte kunde botas med elakheter.
Det värsta av allt var att han blev tvungen att känna.
Draco avskydde att känna saker.
Hans kropp tog varje obevakat tillfälle att försöka släppa ut de fasttjudrade känslorna
som Draco tvingat in i ett mörkt litet hörn i bottnen på sitt dunkande hjärta medan hans hjärna arbetade febrilt på hans kommando med att tvinga tillbaka dem igen.
Och så länge som han var sysselsatt eller tillsammans med sitt gäng så gick det väl an, då visste Dracos hjärta vad som stod på spel och lät sig snällt tyglas ett par timmar.
Men så fort som Elli var i närheten blev det plötsligt svårare.

Hon hade följt honom som en trogen hund hela dagen och stått och tittat
sorgset på honom när han rastlöst utan att kunna komma till ro vandrat fram och tillbaka längs med strandkanten utefter den frusna sjön.
Om han hade kunnat så hade han bett henne att försvinna därifrån.
Hennes stora medlidsamma bruna ögon fick honom alltid att bli sådär äckligt sentimental
och varje gång hon rörde vid honom med sina varma händer på det där försiktiga snälla sättet fick han en tjock klump i halsen.
Draco klarade inte av att någon var snäll mot honom just nu, då skulle han bryta ihop.
Och han hade ju trots allt klarat sig så bra hittills utan någon som helhjärtat faktiskt tyckte om honom, så varför skulle han inte klara sig nu?
Att han dessutom hade lagt till sig den hemska ovanan med att rodna så fort hon öppnade munnen
eller bli alldeles svettig om händerna varje gång hon rörde vid honom gjorde inte saken bättre.
Trots sina motstridiga känslor hade Draco stått vid sitt ord och följt med henne upp till Dumbledores kontor senare på kvällen.
Hans rektor sen sex år tillbaka hade inte haft något vettigt att anförtro dem, precis som Draco förutspått.
Bara en massa svammel om att de tänkte på Draco och att det fanns folk att prata med, om han kände för det.
Om han kände för det?
Han skulle hellre dö än att prata med någon patetisk blodsförädare från den här korkade skolans ledning.
Dumbledore hade också sagt att han förstod hur Draco kände sig.
Som om han ens kunde föreställa sig det.
Draco visste ju knappt själv hur han kände sig, så hur skulle då en gaggig gammal trollkarl kunna veta det?
Han hade stirrat upp på den gamla mannen och känt en vrede så stark att han utan minsta tvekan skulle ha kunnat strypa Hogwarts rektor med sina bara händer.
Han visste att allting var Dumbledores fel.
Om inte Dumbledore hade funnits så hade Draco aldrig fått det här omöjliga uppdraget
och då hade inte hans mamma blivit mördad.
För Draco var inte dummare än att han förstod att det var så det låg till.
Det här var en varning från Mörkrets herre, en stark sådan.
Om han inte skyndade sig så skulle också han bli tvungen att sätta livet till.
Aurorerna hade ingen aning om vem som hade överfallit Narcissa.
Det kommer ni aldrig få heller, hade Draco ilsket tänkt.
Dödsätare lämnar inga spår.
Vi lämnar inga spår.
Märkligt nog kändes inte den tanken ett dugg motbjudande längre.
Han var ju en av dem, allting var som det skulle vara trots att hans mor aldrig mer
skulle återvända.
Hon skulle inte kunna komma med sina tafatta uppmaningar för att rädda honom längre, sina halvdana försök till att tala honom till rätta...

”Draco, hur är det med dig?”
”Va?”
Han snurrade förvirrat runt och fick syn på Elli som stod bredvid den fula gobelängen av Barnabas den barnslige (som till ära för sällskapet försökte få trollen att göra luftpiruetter) och oroligt betraktade honom.
”Du verkade helt borta.”
Hon tog några steg närmare och han rös ofrivilligt till när hennes fingerspetsar snuddade vid hans vänsterarm.
”Blaise och Pansy frågar efter dig.”
Han ryckte bara på axlarna. ”Låt dem fråga.”
”Draco.” Hennes röst var allvarlig när hon la sin mjuka hand på hans spända axel.
”Du kan inte hålla dig borta för alltid, tids nog kommer du bli tvungen att se sanningen i vitögat,
dessutom börjar det bli ganska sent nu och vi får inte vistas i korridorerna efter
klockan nio.”
Han svarade inte utan såg bara bort, stirrade uttryckslöst på en ful tavla med en hårig stor man som drog och stretade i kopplet på en trehövdad dreglande hund.
Den påminde så mycket om Hagrid att Draco flinade till.
”Kom, vi kan inte stå här längre.”
Hon stack sin hand i hans och gav honom en försiktig puff i sidan.
”Draco!”
”Ja, jag kommer.”
Uppgivet började han följa efter henne ner mot fängelsehålorna.
Han kände sig så konstig, tom på något vis.
Sedan skämdes han för hur han hade betet sig tidigare idag och en stark rodnad
flammade upp på hans bleka kinder.
Stå och böla som en annan barnunge, hans far hade dött av skam.
”Vad har ni för lösenord?”
”Rent blod, men...”
Draco hann inte hindra henne, ormarna hade redan väsande slingrat sig åt sidan och avslöjade nu
öppningen in till Slytherins sällskapsrum.
Bestämt marscherade hon in i uppehållsrummet med honom efter sig som en liten nickedocka.
Sällskapsrummet var fullt av folk som det alltid brukar vara på kvällarna, och inte en enda av dem
lät bli att undgå att stirra när Draco och Elli kom in.
”Vad gör du här?” Utbrast Pansy förvånat och glodde på Elli. ”Du får inte vara här inne!”
”Det bestämmer inte du”, svarade Elli kyligt och betraktade hastigt Pansy med sina mörka ögon
innan hon utan ett ord vände henne ryggen och fortsatte att gå med Draco planlöst lunkande efter sig.
Hon hade fortfarande inte släppt hans hand, och han kände tydligt hur blickarna de fick brände i ryggen.
Dessutom visste alla vad som hade hänt med Narcissa och Draco uppsnappade enstaka ord här och där.
Han orkade inte bry sig om det nu, så fort han blev lite klarare i huvudet så skulle han ta itu med de snorungar som vågade yttra sig.
”Du är ju från Gryffindor!”
Pansy hade fortfarande inte släppt Elli ur sikte.
Hon hade ställt sig upp med armarna korsade över bröstet och sitt fula bulldoggsansikte hungrigt riktat mot Ellis strupe; som om hennes innersta önskan vore att sprätta upp den, bit för bit.
Crabbe och Goyle hade också rest sig upp på given signal; när Draco inte var närvarande så var det Pansy det tjänade.
Zabini satt avvaktande kvar i soffan utan att låtsas om vad som hände men Draco kunde ur ögonvrån se hur han oroligt sneglade mot deras håll.
”Ja, som om det skulle spela någon roll!”
Elli hade stelnat till och vänt sig om mot sin fiende.
Hon släppte Dracos hand och gick långsamt fram till Pansy som osäkert hajade till.
Hon hade inte väntat sig något gensvar.
”Vet ni vad”, sa Elli föraktfullt och stirrade först på Pansy, Crabbe och Goyle och sedan på resten av Slytherinarna som nyfiket betraktade henne.
”Jag är så trött på det här fjanteriet som ni håller på med!
Som om det skulle spela någon roll vilket elevhem man tillhör, alla ser väl likadana ut ändå.”
Ingen svarade henne; några himlade med ögonen, andra flinade osäkert och ett par av förstaårseleverna tittade förvånat på varandra som om det inte trodde sina öron.
”Bara för att Salazar och Godric blev osams så betyder väl inte det att
varenda elev från Slytherin och Gryffindor måste avsky varandra!”
”Men så intelligent talat”, sa Pansy ironiskt och hennes väninna Millicent Bulstrode som kommit skyndande nerför trappan för att se vad som stod på skrattade högt.
”Du tycker förstås att ni från Gryffindor gör allting rätt, att det bara är vi som bråkar, men då ska du få höra...”
”Jag sa inte att jag tycker Gryffindor är bättre på något sätt”, avbröt Elli och spände blicken i Pansy,
”Jag skulle inte haft någonting alls emot att gå i Slytherin!”
”Du ljuger”, sa Pansy överlägset och drog fingrarna igenom sitt svarta flottiga hår,
”Lilla svensken som tror att hon är så duktig och kommer hit för att leka Miss Perfekt, men oss kan du inte lura. Du kommer att råka riktigt illa ut den dagen då Mörkrets herre kommer tillbaka!”
”Den dagen den sorgen”, svarade Elli kyligt och stirrade trotsigt tillbaka på Pansy.
”Varför kallar du Voldemort för ”Mörkrets herre” förresten? Jag trodde inte att ni Slytherinare var rädda för att säga er ledares namn.”
Pansy flämtade till och spärrade upp ögonen, Millicent gav till ett kvävt skrik av ilska och de andra eleverna började upprört mumla med varandra.
Draco hade ofrivilligt ryckt till och backat rakt in i väggen.
”Hur vågar du!” morrade Pansy och hon fick medhåll från flera andra av Slytherinarna som hade rest sig upp från sina sittplatser och som nu hotfullt närmade sig.
”Hur vågar en liten smutskalle som du uttala Mörkrets herres namn i hans eget hem!”
”Jag är ingen smutskalle”, svarade Elli lugnt och log ett hånfullt leende mot Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle koka över av ilska, ”Jag har lika rent blod som du, om det nu ska spela någon roll överhuvudtaget. Trollkonsten sitter i huvudet och inte blodet om inte dina föräldrar har lärt dig det, Pansy.”
Pansy öppnade munnen, sen stängde hon den igen och stirrade med djupaste avsmak på Elli som på nytt hade tagit tag i Dracos hand.
”Om ni ska fortsätta med att gå runt och hata alla som inte är renblodiga eller tillhör Slytherin, så kommer ni att gå under.” Hon kastade en sista blick på den grönklädda skaran och de vilade något medlidsamt, nästan sorgset över hennes bruna ögon innan hon med en knyck på nacken började gå mot pojkarnas sovsalar.

Draco följde förvirrat efter henne utan att se sig om men han kunde utan att överdriva känna
de andras misstycke.
Han skulle få lov att komma med en mycket bra förklaring till varför han hade tagit med henne ner hit och varför han inte hade sagt emot när hon förolämpade dem och herrens namn.
Han orkade inte ens bry sig utan lät sig snällt ledas in i rummet.
Elli stängde omsorgsfullt dörren efter dem och marscherade sedan fram till sängen som var Dracos
och slog sig ner med benen i kors.
Han följde osäkert efter och satte sig en bit ifrån henne.
”Håller ni alltid på såhär i Slytherin?”
Han ryckte på axlarna och hon krökte föraktfullt på läpparna.
”Isånafall tar jag tillbaka det jag sa om att inte ha något emot att gå där!”
”Är ni i Gryffindor så mycket bättre då?” frågade han vasst och hon skakade eftertänksamt på huvudet.
”Egentligen inte.”
Draco bet sig förstrött i läppen och stirrade ner på sina händer.
Varför kände han sig så konstig?
”Varför har ni inga fönster?”
Elli såg sig nyfiket omkring i det dunkla grönaktiga rummet.
”För att det ligger under sjön”, svarade Draco mekaniskt utan att ta blicken från sitt knä.
”Det är därifrån det gröna ljuset kommer.”
”Jasså”, svarade hon och plockade lite med hans sängkläder, ”På det viset.”
Det satt tysta bredvid varandra en stund.
Draco visste att han borde säga något men han hade ingen aning om vad.
Klumpen i hans hals var tillbaka och han var livrädd för att kvävas om han öppnade munnen.
”Är det dina brev?”
Han nickade och hon sträckte sig efter den lilla högen som låg på skrivbordet, mest för att ha någonting att göra.
Han gjorde ingen ansats för att hindra henne, han hade ändå ingen nytta av dem längre.
”Vad mycket hon har skrivit till dig”, sa Elli och bläddrade mellan Narcissas brev.
”Står det något som...?”
”Nej”, svarade han lågt och skakade på huvudet, ”Ingenting.”
Hon la med en suck breven åt sidan och Draco visste att han aldrig skulle plocka upp dem igen.
Varför hade inte hans pappa hört av sig?
Borde inte han också vara förkrossad av sorg och vilja prata med sin son?
”Har Lucius hört av sig?” frågade hon som svar på hans tankar.
”Nej”, svarade han och pillade förstrött med madrassen.
Kunde hon inte låta bli att fråga så mycket?
”Du kanske borde...”
”Nej”, avbröt han bestämt och såg upp på henne. ”Lägg dig inte i det här.”
”Okej”, svarade hon sårat och drog sig tillbaka. ”Jag kanske ska gå nu.”
Elli reste sig upp från sängen och såg tvekande på honom.
”Om det är någonting... Om du behöver komma in i Gryffindortornet... Vårt lösenord är
Pinjefärsk, och glöm inte att trycka på den lilla röda knappen nedanför flickornas sovsalar, då slutar rutschkanan att komma fram när du försöker gå uppför trappan.
Men kom ihåg att du måste röra fingertopparna tre gånger i en cirkel strax nedanför trappräcket först annars visar den sig inte.
”Varför så komplicerat?” sa Draco och höjde på ögonbrynen, ”Ni kan ju komma upp i vår sovsal bara genom att gå uppför trappan.”
”Kanske skolans grundare ansåg att flickor är mer att lita på än pojkar.” Elli log.
”Hejdå Draco, sov gott.”
Hon böjde sig ner och gav honom en kram.
Han lät henne göra det utan att röra en fena, och när hon rätade på sig och började gå mot dörren
så fick han lägga band på sig för att inte ropa henne tillbaka.
Han klarade inte av en enda minut till i hennes sällskap utan att kollapsa.
När hon hade stängt dörren ordentligt efter sig och han kunde höra hennes steg dunsa nerför trappan kastade han sig på mage i sängen och borrade in sitt bleka ansikte i kudden.
Han suckade tungt.
Hur länge till skulle han behöva kämpa med sig själv för att inte gå sönder?

HÄR HAR NI NÄSTA KAPITEL!
Det blev inte så jättebra, men ni får skylla på Draco, inte på mig...
Crucio expulso DET ÄR JU UNDERBART ♥
Glöm inte att ni är bäääst!

Dikten har Glina2 skrivit, tack för lånet!♥

Kapitel 43
Bättre fly än illa fäkta

Svart rök virvlar
Formar sig till naturen
Fångar in det goda i ett hörn och förgör det.
Svart rök övervinner jorden med sin ondska.
Ondska som ingen kan övervinna.
Svarta pupiller iakttar i mörkret
Iakttar för att fånga
Iakttar för att döda
Svarta pupiller griper tag i mig
Drar in mig i ett hörn
Ett hörn som inte existerat förrän nu
Suger ut min själ.
Suger ut allt som någonsin varit jag.
Suger ut det jag älskat.


Draco skyndade sig genom skogen.
Han hade fortfarande ont i armen där märket hade bränts in, det sved och kliade; som om hans hud protesterade mot det han hade gjort.
Som om det skulle förändra någonting.
Du är kär i henne sa en bekant röst inuti hans huvud.
Du är kär i henne, och du är livrädd för att hon ska upptäcka det.
”Nej!” protesterade Draco högt för sig själv och slog undan ett par grenar med händerna.
”Det är jag inte!”
Jo, det är du, sa rösten på nytt, och du är orolig för att hon ska bli tillsammans med Potter istället för med dig. Du älskar henne, men du vågar inte erkänna det ens för dig själv ifall Voldemort skulle känna för att ta sig en titt inuti huvudet på dig...
”Lägg av nu!” Draco hade stannat tvärt mitt på stigen.
Hans sidor hävdes snabbt ut och in, som om han precis hade sprungit ett maratonlopp och hans händer var kallsvettiga. ”Det är inte sant… Det är inte sant...”
Utan att tänka sjönk han ner på ett av de mossbeklädda stenblocken som låg strandade
runt omkring stigen, och lutade tungt huvudet i händerna.
Han kände hur hela hans kropp skakade, och svetten droppade från pannan och ner i knäet.
Han torkade sig med ärmen och tog ett darrigt, djupt andetag.
Kanske det skulle vara bättre om han tog livet av sig nu på en gång?
Voldemort skulle ändå döda honom på ett betydligt plågsammare sätt, eller så skulle han låta Bellatrix göra det... Hon gillade ju att leka med maten innan hon åt den.
Han hade faktiskt bara kunnat rikta sin trollstav mot hjärtat och säga formeln, han kunde den ju faktiskt ganska hyfsat vid det här laget, han hade ju övat.
Men han hade aldrig använt den mot någon människa förut.
Hur han än gjorde skulle det blev fel.
Och han visste mycket väl att han skulle våga döda sig själv
lika lite som han skulle våga rikta trollstaven mot sin far.
Han kunde inte backa ur nu, han var tvungen att ta sig samman.
Skogen var alldeles tyst och stilla.
Det enda ljud Draco kunde uppfatta var träden som sakta svajade i den lätta vinden
och ett gäng fåglar som högljutt kommunicerade med varandra en bit bort.
Tystnaden fick honom att falla tillbaka till de senaste dagarnas strapatser,
det som han helst av allt ville glömma.

Dem hade varit hemma hos Bellatrix och hennes make Rodulphus Lestrange, som båda två
såg det som en mycket stor ära att få ha Mörkrets herre inneboende hos sig.
Det hade varit så mörkt, och Lucius hade hårdhänt knuffat in Draco i den stora salen där det
på bägge sidor om det avlånga bordet hade varit smockat med häxor och trollkarlar i mörka utstyrslar
och bleka, galna ansikten.
Draco hade varit yngst där.
En kvinna som han inte hade sett tidigare skred in i rummet tillsammans med Voldemort.
Hon hade halvlångt trassligt mörkt hår och ett par små elaka ögon blinkade otåligt bakom ett par vida röda bågar.
Voldemort verkade vara mycket förtjust i kvinnan, och Draco såg hur Bellatrix hela tiden kastade långa avundsjuka blickar åt deras håll.
”Välkomna mina kära vänner”, sa Voldemort och slog ut med sina armar på ett sätt
som påminde så mycket om Dumbledore att Draco började må illa.
”Jag ser att ni alla tagit er tiden att komma till vårt lilla informationsmöte”, Voldemort la en vit hand på den nya kvinnans axel, och hon log förnöjsamt.
”Det här mina vänner, är Natascha Everdeen.”
Hans näsborrar vidgade sig av upphetsning.
”Hon har sedan skolåren varit en av mina närmaste tjänare, och ligger mig självklart mycket varmt om hjärtat.”
Ett litet knak hördes snett bakom Draco; Bellatrix hade brutit sönder sin trollstav.
”Herre!” flämtade hon och stirrade upp på Voldemort med ögon som höll på att tränga ur sina hålor, ” Jag är också en av era trognaste... era närmaste...”
”Visst är du det, Bellatrix”, skrockade Voldemort nöjt och lagade hennes sönderbrunta stav med
en sväng på sin egen, ”Du har alltid hållit mig bakom ryggen, till skillnad från flera av de andra här.”
Dracos moster torkade med en hand som skakade rikligt av tillfredställelse glädjetårarna ur ansiktet
medan hon självbelåtet såg sig omkring.
Flera av det andra dödsätarna mumlade förläget och tittade bort.
”Men Voldemort är barmhärtig, han har förlåtit er för era misstag.
Och nu låter vi framtiden ligga inom räckhåll. Tillsammans ska vi sätta de icke magiska på sin sanna plats, och låta trollkarlarna återuppta sina ställningar som världens herrar.
Glöm inte, mina kära vänner, att Magi är Makt.”
Dödsätarna hummade instämmande, ett par såg sammanbitna ut och flera stycken, däribland Bellatrix och Natascha, lyckliga.
Voldemort vandrade ett varv runt i rummet och stannade alldeles bakom Draco, som kröp ihop i sin stol, darrande av rädsla.
”Det verkar som om din son finner mig obehaglig, Lucius”, sa Voldemort eftertänksamt och lät sina långa fingrar vandra över Dracos ansikte. ”Han kanske rentutav har blivit lite sentimental?”
”Isånafall har du mitt ord på att jag till varje pris ska ta det ur honom, herre”, morrade Lucius och stirrade på Draco som skakade i hela kroppen. Bellatrix flinade överlägset och förde fingret upp till läpparna; som om hon sög på tummen.
”Se så Lucius... Det klarar vi nog av på egen hand, inte sant Draco?”
Draco nickade skräckslaget och knep ihop ögonen när han kände hur Voldemort böjde sig ner och viskade i hans öra: ”Res dig upp.”
Han vågade inte göra annat än att lyda och kravlade sig klumpigt upp på ben som kändes värre än överkokt spagetti, medan resten av dödsätarna nyfiket såg på.
”Får jag din arm... Din andra arm”, beordrade Voldemort och Draco sträckte sakta fram sin vänstra underarm.
Voldemort tog sitt smala pekfinger och drog det betänksamt upp och ner för Dracos klädnad.
”Han har inget märke... Tänk att jag hade kunnat glömma en sådan sak.
Natascha, om du skulle kunna...”
Kvinnan var framme hos dem innan Voldemort hade hunnit slutföra meningen och väste med sin hesa befallande röst: ” Vänd dig hitåt.”
Draco gjorde genast som han blev tillsagd medan paniken växte inom honom.
Han ville inte ha något märke, det enda han ville var att få komma hem!
”Dra upp din tröjärm.”
Med darrande fingrar drog Draco upp klädnaden och blottade sin nakna hud inför församlingen.
”Håll i honom ordentligt, så att han riktigt känner det.”
Natascha tog utan att tveka ett hårt grepp om Dracos vänsterarm medan Voldemort långsamt höjde sin trollstav, satte spetsen på Dracos vita hud och väste: ”Legimentors!”
En brännande smärta, mer intensiv än något annat Draco någonsin hade upplevt strömmade uppför
armen på honom.
Han kunde inte se genom slöjan av tårar som läckte ut genom ögonen när han kände hur elden spred sig över hans bleka hud, slingrande runt och långsamt bildade den skräckinjagande dödskallen med en orm utstickande ur munnen.
Så fort Voldemort var färdig släppte Natascha Draco och han for i golvet med en duns, där
han kröp ihop flämtandens och snyftandes medan smärtan fortsatte att skära igenom honom,
nu var det inte bara i armen som det brände utan det kändes som om hela hans kropp hade fattat eld, och han bad tyst för sig själv; snälla gör så att det slutar... Snälla gör så att det slutar... Och ovanför honom hörde han det råa skallande skrattet och dödsätarnas skränande lyckliga tillrop, glada över att ha någon att förödmjuka.
Lucius skrattade inte.
Han satt där på sin stol, rak i ryggen och med ett bistert uttryck i ansiktet när han med sina iskalla gråa ögon betraktade sonen som kravlade runt på golvet, förblindad av sina plågor.
”Upp med dig!” Befallde Voldemort och tecknade åt Natascha, som smidigt böjde sig ner och
ryckte upp den kvidande pojken. ”Det var väl inte så farligt? Vilken ynkrygg till son du har, Lucius...”
Han skrattade och gav Draco en hård knuff så att han nästan landade i sin fars knä.
Flera av dödsätarna skrattade nu, och Lucius bleka kinder antog en ilsken rodnande nyans.
”Skärp dig!” väste han och slog Draco ifrån sig. ”Sätt dig ner!”
Trots att Draco fortfarande hade så ont att han inte kunde titta, lyckades han lyda och sjönk tillbaka i stolen darrande och flämtandes.
”Det var de lilla roliga”, sa Voldemort och salen tystnade genast och vände sin uppmärksamhet mot sin mästare som nöjt betraktade sin trollstav i skenet från de flimrande lysrören.
”Men vi har andra, betydligt viktigare saker att ägna oss åt ikväll.”
Draco, som nu hade torkat ögonen med sin friska arm, såg skrämt upp på Voldemort som återigen hade börjat vanka av och an i rummet.
”Pojken Potter måste stoppas, och det snart. Vårt land måste befrias från den där parasiten.”
Flera av dödsätarna nickade instämmande, och Bellatrix såg ut som om hane vunnit högsta vinsten när Voldemort nuddade vid hennes smala överkropp när han svepte förbi.
”Herre…Jag kan göra det Herre...Jag....”
”Nej.” Voldemort stannade tvärt och vände sig mot Bellatrix, som kved till av åtrå efter sin
mästares närhet. ”Nej, Bella... Jag uppskattar verkligen din lojalitet, men det måste vara jag som dödar Harry Potter.”
Voldemorts vita ormliknande ansikte hade fått ett fundersamt uttryck, och hans undersåtar väntande spänt under tystnad medan deras ledare sakta återvände till verkligheten.
”Vem står pojken närmast på skolan, förutom Albus Dumbledore?”
Hans fråga var inte riktad till någon särskild, men Draco kunde ändå känna de andras blickar.
”Smutskallen och Weasley”, grymtade Dolochov någonstans borta i hörnet,
”Jag såg honom tillsammans med dem vid världsmästerskapen i Quidditch.”
”Men förutom dem?”
Det gick ett lågmält mummel mellan församlingen, innan Bellatrix gav upp ett upphetsat skrik.
”Flickan! Den där flickan som bor hos min syster!
Jag såg Potter med henne en kväll, jag såg hur hans oskyldiga små ögon stirrade hungrigt på henne... Han verkade helt förälskad! Vad heter hon nu igen? Lucius!”
”Eleonora”, svarade Lucius sakta utan att titta på Bellatrix. ”Men jag är osäker på om...”
”Är dem det, Draco?” avbröt Voldemort och vände sitt ansikte mot Draco, som skrämt stirrade upp från bordet, ”Är Harry och flickan tillsammans?”
”Nej”, svarade han tyst och tvingade sig själv att möta Voldemorts röda springor till ögon.
”Jag... Jag tror inte att dem känner varandra...”
”Du ska vara medveten om, Draco...”Voldemort tog ett par steg närmare honom, ”Att om du försöker skydda någon, så kommer denna att råka betydligt mer illa ut om du gör det än om du låter bli. Ingenting undgår Lord Voldemort...”

Dracos minnesbilder suddades ut och försvann, och han fann sig själv sittandes
på stenen mitt ute i skogen, omgiven av snö och kvittrande fåglar.
Hans arm hade slutat bränna nu, och sakta kavlade han upp armen.
Huden var fortfarande inflammerad och skiftade i rött där märket hade bränts in.
Han aktade sig noga för att röra vid det, trots att han visste att han behövde en trollstav för att kalla på Mörkrets herre. Draco ville inte ta några risker.
Försiktigt reste han sig upp och överaskades av att han frös.
Han hade inte känt kylan genom sina tankar.
Mycket långsamt började han gå tillbaka hemåt.
Han ville inte prata med någon, allra minst med Elli.
Envist svalde han ner klumpen i halsen som vid det här laget hade blivit ganska igenkänd.
Han hade dåligt samvete över vad han hade gjort.
Hon skulle aldrig förlåta honom om hon fick reda på det...
Tvärt stannade han återigen till på stigen och dunkade knytnäven in i ett träd.
Smärtan fick honom att svära högt.
En ilska som inte var hans egen hade sköljt igenom honom.
Vad höll han på med?
Voldemort hade haft rätt, han höll på att bli helt sentimental!
Draco slöt ögonen och drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
Han skulle inte tänka sådär.
Ingenting ”Vad har jag gjort? Hon kommer att hata mig, aldrig vilja se mig igen”, ingenting sådant alls!
Han var en av dem nu, det som han så länge hade fasat för var nu oundvikligt.
Och då skulle han bli tvungen att leva där efter också.
Då kanske hans far äntligen kunde få bli stolt över sin son.
Och Draco stolt över sig själv.

Jag ska svara på allt sen jag lovar! ♥
Här kommer dock lite "Spamm"...
Hoppas ni ändå tycker att det är okej, ni får ju läsa kapitlen i er egen takt såklart och JÄTTEJÄTTEJÄTTE gärna kommentera som ni brukar, får då blir jag såååååååååhär glad!
Jag tycker att ni skriver bättre än mig allesammans, och jag är så stolt över er.
Och Glina2, din dikt kommer jag att använda i nästa kapitel!
Hoppas ni orkar med det här nu... jag skulle aldrig göra det!
Och Hermione1234, A.k, Trezzan, twisted, Desiree jag saknar er och era kommentarer!
Massa pussar från mig till er, mina underbaringar ♥

För dig, Crucio Expulso...
KAPITEL SPAMM!

Kapitel 41
Väntans siesta

Jag vaknade av att solen strilade in mellan mina fördragna gardiner och
träffade mig rakt i ansiktet.
Belåtet sträckte jag på mig och gäspade stort.
Jag hade drömt någonting väldigt bra och trevligt, det tråkiga var att jag för mitt liv inte kunde
komma ihåg vad.
Långsamt satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen innan jag kastade en hastig blick på klockan.
Halv sju.
Det betydde att frukosten serverades om drygt en timme.
Staplande reste jag mig upp från den oemotståndligt mjuka sängen och lämnade mitt varma bo under täcket åt sitt öde för att istället böja mig ner och rota fram min handduk ur väskan.
Jag skulle gott och väl hinna ta en uppiggande dusch innan frukost.
Med ännu en gäspning kastade jag handduken över axeln och gläntade på dörren som vette ut mot
trappan.
Övervåningen låg alldeles öde framför mina fötter och jag gick ut ur rummet.
Misstänksamt kastade jag en blick på stället där jag fått syn på den lilla flickan för ett par månader sedan.
Platsen där hon hade uppenbarat sig gapade lika tom som resten av korridoren.
Jag skakade lite på huvudet åt min egen vaksamhet och fortsatte sedan mot badrummet.
På vägen dit passerade jag Dracos sovrumsdörr.
Den var stängd.
Förvånat stannade jag till och pressade örat mot dörren.
Sov han fortfarande?
Inte ett ljud hördes bakom den stängda dörren, och jag rynkade fundersamt pannan.
Jag fick väcka honom efter duschen om ingen annan redan hade gjort det.
Jag kunde tänka mig Lucius nylle om han kom för sent!

Badrummet var stort och luftigt.
Jag drog ett djupt andetag och lät mina näsborrar fyllas av alla möjliga dofter som kom från Narcissas dussintals olika krämer och parfymer.
Omsorgsfullt låste jag dörren efter mig och drog av mig kläderna.
Jag kunde inte låta bli att kasta en kritisk blick i spegeln och suckade när jag upptäckte att mina bröst fortfarande var lika små, trots mina ansträngningar att få dem större.
Nåja. Dem fick duga tills vidare.
Försiktigt klev jag in i duschen och njöt i fulla drag när det varma vattnet sköljde över min skälvande kropp.
Huden blev som ny efter att den gnuggats in med Narcissas renskrubbningstvål och mitt mörka hår sjönk riktigt vackert ner på mina axlar efter att jag tvättat igenom det två gånger med ett lila schampo som doftade jordgubbar och sommar.

När jag hade torkat och klätt mig gick jag ner till köket där jag var nära att kollidera med Tinky, som nervöst trampade runt i rummet.
”Så bra.” Narcissa gav mig ett påklistrat leende och tecknade åt Tinky att dra ut en stol åt mig.
”Men var är...?” började jag och såg mig förvirrat omkring.
”Draco och hans far fick en kallelse och har rest till London.”
”Till London?” ekade jag och stirrade förskräckt på Narcissa, som hade slagit sig ner mittemot mig.
”När kommer han tillbaka?”
”Dem kommer tillbaka så snart som uppdraget anses färdigt. Tinky...?”
Den lilla alfen hoppade till när hennes Mattmor kom på henne med att tjuvlyssna, och skyndade sig att med darrande händer plocka fram bröd och ost ur skåpet.
”Men... Vadå för uppdrag? Varför...?” Jag hade med ens blivit alldeles kall inombords och fick
tvinga mig själv att ta en tugga av det rostade brödet och svälja ner den alldeles för stora tuggan i halsen.
Narcissa agerade precis som om hon inte hade hört min fråga och smuttade frånvarande på sitt kaffe medan hon förstrött bläddrade i en tidning.
Jag försökte febrilt komma på någonting att säga som kunde få henne att anförtro mig mer information, men hennes strama mun hade slutit sig som en mussla och efter ett par försök gav jag upp och tackade artigt för frukosten.
Hon gav mig bara en nick och protesterade inte när jag tyst slank uppför trappan till övervåningen.

Draco kom inte tillbaka mer den dagen.
Jag stannade uppe på mitt sovrum och vankade av och an medan jag emellan åt kastade hoppfulla blickar ut genom fönstret, och gjorde bara avbrott för att närvara vid måltiderna och uträtta ett och annat toabesök.
När det gamla golvuret slog tolv slag och jag hörde hur Narcissa började
böka runt i sitt sovrum på nedervåningen så gav jag upp mitt vankande och slängde mig på sängen.
En gnagande oro började sprida sig i maggropen.
Jag visste inte när Draco hade gett sig av, och jag visste inte när han skulle komma tillbaka.
Om han skulle komma tillbaka.
Jag svalde ner klumpen i halsen och pressade händerna över magen som nu hade börjat göra
riktigt ont.
Tänk om någonting hade hänt honom.
Tänk om det där som Narcissa hade varnat honom för i Hogsmeade, tänk om det redan hade inträffat?
Kanske hände det just precis nu, kanske kämpade Draco precis i denna stund med någonting som han aldrig skulle kunna klara av på egen hand, och jag låg här på min säng utan att kunna göra någonting för att hjälpa honom.
Beslutsamt reste jag mig upp och torkade bort tårarna som sedan flera timmar tillbaka
hade prytt mitt ansikte.
Om jag bara kunde få en susning om vad han höll på med.
Då kanske jag kunde hjälpa honom på något sätt.
Försiktigt öppnade jag min sovrumsdörr och stannade till medan jag ivrigt lystrade efter ljud borta vid trappan.
Inte ett ljud hördes nerifrån, Narcissa hade alltså somnat. Bra.
På ostadiga ben och en kropp som skälvde av både upphetsning och nervositet smög jag fram till
den omsorgsfullt stängda dörren på andra sidan korridoren och tryckte sakta ner handtaget.
Den var låst.
Hjälplöst stod jag som fastvuxen och stirrade på den i några sekunder innan jag kom på
vad jag faktiskt var född till och drog fram min trollstav. ”Alohomora!” viskade jag och ryckte till när låset gav ifrån sig ett litet klick och gick upp.
Försiktigt sköt jag upp dörren, tacksam över att Dracos trolldomskunskaper låg snäppet under min nivå och riktade trollstaven framför mig. ”Lumos!”
Jag vågade inte leta reda på lysknappen, och trots att skenet från trollstavensspets var svagt och grumligt kunde jag utan problem se mig omkring i Dracos sovrum.
Det verkade som om Tinky inte hade haft tillåtelse att städa här på ett tag, för det låg drivor med kläder, böcker och mantlar utspridda lite varstans över golvet och skrivbordet var överfullt med en mängd olika prylar.
Jag tog ett stort kliv över en hög med mugglarkläder och höjde mitt trollspö över skrivbordet.
Det var till mestadels täckt av damm och böcker (Jag som knappt hade trott att han kunde läsa) men också några märkliga föremål som jag inte hade sett förut och någonting som såg ut som en hög med trasiga snokoskåp.
Jag gick sakta längs skrivbordet och min blick föll plötsligt över någonting stort som var placerat inuti en glaskupol.
Ivrigt böjde jag mig fram för att ta en närmare titt och blev tvungen att ta ett förskräckt steg åt sidan och råkade trampade på någonting vasst som fick mig att kvida till.
Ovanpå en liten hylla som var fastspikad längs skrivbordets ytterkant vilade någonting som var obehagligt likt en skrumpnad människohand på en röd sidenkudde inuti kupolen.
Jag stirrade äcklat på den ett ögonblick medan jag funderade på vad sjutton Draco tänktes använda den till, innan jag vände mig om för att inspektera andra delen av rummet; det var då jag blev medveten om att jag fortfarande hade halva foten över det vassa föremålet, och jag böjde mig klumpigt ner för att ta upp det.
Det var en liten, svart visselpipa.
Jag höll den i handflatan och såg fascinerat på hur den började snurra runt, runt i handen på mig.
Utan att veta riktigt varför stoppade jag den i fickan och gick sedan fram för att undersöka en stor mörk garderob som såg misstänkt ut.
Förväntansfullt sträckte jag ut handen för att vrida om handtaget, men stelnade till mitt i rörelsen och kände hur hjärtat började galoppera i bröstet.
Ett hasande ljud hade nått mina öron, och skrämd av tanken över att Draco eller någon annan skulle ertappa mig med att snoka omkring skyndade jag mig ut ur rummet och lyckades med darrande händer dra igen dörren, som genast låste sig igen.
Jag stannade till utanför Dracos sovrumsdörr och tog ett par djupa, lugnande andetag.
Här hade jag all tillåtelse att stå.
Spänt lyssnade jag efter tecken på mänsklig närvaro, och uppfattade återigen det hasande ljudet; det verkade komma från foten av trappan.
Utan att tänka efter smög jag bort till den uråldriga trappen och kikade ner över räcket.
Jag höll med nöd och näppe på att sätta hjärtat i halsgropen och fick lov att pressa händerna över munnen för att inte skrika.
Längst ner i trappan satt en välkänd liten gestalt i lång vit klänning
och mörkt hår som hängde ner som en svart gardin över hennes bleka ansikte.
När hon förstod att jag iaktog henne lyfte hon huvudet och såg med tårfyllda becksvarta ögon
upp på mig. ”Hjälp”, formade hennes läppar, och hon reste sig upp och sträckte ut armarna.
Sedan var hon borta, och jag stod som fastfrusen vid trappan och fortsatte att stirra ner på den
fläck där flickan hade suttit.
Kvar på det nedersta trappsteget låg nallen, som såg nött
och sliten ut med sitt ensamma blanka knappnålsöga som dystert stirrade upp på mig.
Jag kunde slå vad om att den grät.


De följande dagarna förflöt som i en dimma.
Jag steg upp, duschade, klädde mig, åt frukost, stirrade i taket, åt lunch, stirrade i taket, åt middag, och stirrade återigen i taket tills jag framåt småtimmarna somnade av utmattning.
Jag hörde inte ett ord från Draco, och på den tredje dagen i fångenskap på Malfoy Manor gav jag upp.
Han skulle inte komma tillbaka mera den här veckan, kanske aldrig mer.
Om jag ändå hade haft någon att prata med.
Nu när Lucius inte längre fanns här och övervakade allting så kunde jag släppa ut Shanti till friheten under dagarna, och hon kom inte tillbaka förens det hade blivit mörkt.
Narcissa som jag tidigare hade uppfattat som kontrollerande och petnoga verkade också ha fallit utanför banan.
Hon undvek mig lika mycket som jag undvek henne, och måltiderna åts under en kvävd tystnad.
Jag hade fått känslan av att hon också oroade sig över någonting, men att det inte handlade om Draco och sin mans hastiga försvinnande,
Jag hade vid ett tillfälle sett henne stå med ryggen mot mig och med glasartad blick stirra ut genom
vardagsrumsfönstret, djupt försjunken i sina egna tankar.

På tisdags morgonen hade jag fått ett brev hemifrån, och det hade dröjt
en bra stund innan jag med darrande fingrar hade vågat öppna det.
När jag sedan hade läst min lillasysters spretiga handstil hade tårarna okontrollerat runnit nerför mina kinder.
Min älskade lillasyster!
Miranda berättade om hur det var i hennes nya skola,
om hennes klasskompis om hade fått en hamster och om hur tråkigt det var att bo hos Mormor.
Hon nämnde ingenting om mamma, vilket jag såg som ett bra tecken.
Hennes senaste brev hade varit både positivt och längtansfullt, och den lilla glimt av hopp som ständigt låg och väntade längst ner i hjärtat på mig gjorde ett litet skutt av glädje.
Kanske skulle mamma bli bättre ändå, tänk om det fortfarande inte var för sent.
Med ett sorgset leende på läpparna svarade jag på Mirandas frågor och skrev att jag längtade efter jullovet då vi alla tre äntligen kunde vara tillsammans igen.
Sedan vek jag noggrant ihop brevet och gömde det högst upp i skrivbordslådan i väntan på att Shanti skulle återvända.
Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på, så jag bestämde mig för att bryta
mönstret och ta en promenad.
Narcissa syntes inte till och jag nickade vänligt åt Mr Grain som med hjälp av sin trollstav fick
snön att lägga sig i prydliga högar i två långa rader och lämna gången upp till herrgården fri.
Jag tog min vanliga vända runt om i byn, och jag måste erkänna att jag min gnagande oro för vad som hade kunnat tänkas hänt Draco till trots inte kunde låta bli att beundra julpyntet som redan hade börjat blomma upp på flera gårdar runt omkring Wiltshire trots att det bara var november.

Efter en timmes stillsam promenad bestämde jag mig
för att det räckte, och började huttrande skynda tillbaka mot herrgården.
Ute på den ståtliga gårdsplanen stötte jag ihop med Tinky som kom bärande på en hög med ved som såg alldeles för tung ut för hennes späda armar.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag vänligt och log åt Tinky, som snarare såg förfärad ut än tacksam.
”Nej, nej, nej Miss!” pep hon och höll på att fara omkull under tyngden.
”Tinky ska bara bära in det här i vedstugan, och sen ska Tinky gå igen...”
”Vart ska du gå Tinky?” sa jag snabbt, plötsligt träffad av insikten att jag knappt sett till henne heller under dem här tre dagarna.
”Det är privat, miss! Tinky får inte säga!”
”Tinky, låt mig hjälpa dig med det där, de ser alldeles för tungt ut.”
Utan att lyssna till hennes pipiga protester tog jag ett hårt tag om klabbarna i hennes armar och befriade henne från sin börda.
”Vart ska dem, sa du?”
”D-d-dit M-miss, men Tinky borde...”
”Då går vi dit då.” Jag styrde stegen åt det håll som Tinky pekat och hon hade inget annat val än att skärrat följa efter med det stora fladdermusliknande öron slokande.
Alfen skyndade sig fram för att öppna och jag pressade mig in i den lilla boden och
lassade av vedträna ovanpå en trave med andra klabbar.
”Var det bara det här du behövde hjälp med, Tinky?”
När hon nickade satte jag mig på huk och tog ett försiktigt tag i hennes axlar.
”Tinky, jag behöver din hjälp.”
”Tinky kan inte hjälpa Miss Jacobsson, nej, nej Tinky får inget säga!”
Alfen vred sig besvärat i mina armar och tårar fyllde hennes tefatsstora blåa ögon till bredden.
”Tinky, är Draco okej?”
”Tinky har fått strikta order om att inte tala om för någon vad unge Mr Malfoy håller på med, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!”
”Ja, du är en mycket duktig husalf”, sa jag tröstande och Tinky sken upp en smula.
”Men jag är väldigt orolig för Draco, han är min vän. Kan du inte tala om hur det är med honom?
Du behöver inte säga vad han gör eller vad han är!”, skyndade jag mig att tillägga när jag såg hennes ansiktsuttryck. ”Du bryter inte mot några regler då, eller hur?”
”Unge Mr Malfoy har det väldigt svårt just nu, men han har inte tagit någon skada!”
”Är du helt säker på det, Tinky?” sa jag och fortsatte att hålla alfen om axlarna.
”Är du säker på att han mår bra?”
”Tinky lovar att unge Mr Malfoy inte har strukit med!”
”Tack gode gud...” mumlade jag på svenska och släppte den lilla alfens axlar.
”Tack ska du ha, Tinky...”
Jag reste mig upp och borstade av snön från byxorna.
”Jag ska väl ta och...Tack så mycket, Tinky.”
Jag gav henne ett tacksamt leende och började med betydligt lättare steg gå tillbaka mot huset, då den lilla husalfen hann ifatt mig och tog mig i handen.
”Tinky måste fråga Miss en sak, om Tinky får förstås?”
”Det är klart”, sa jag vänligt och stannade till. ”Vad ville du fråga?”
”Jo...Tinky undrar... Varför...”, alfen skruvade generat på sig och såg upp på mig med sina väldiga ögon, ”Varför Miss bryr sig så mycket om unge Mr Malfoy?”
”För att han är min vän”, sa jag tyst och betraktade alfens spända lilla ansikte,
”Och han är den enda jag har.”


Jag visste inte vad som hade väckt mig.
Förvirrat satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
Det tog några sekunder innan jag kunde uppfatta röster
från bottenvåningen, och jag frös fast mitt i en utdragen gäspning och lyssnade spänt.
Klockan måste vara efter midnatt...Mr Grain hade sedan länge låst in sig i sin lilla friggebod på gården, vilket bara kunde betyda en sak...
Jag reste mig så snabbt att jag höll på att falla tillbaka ner mot sängen.
För säkerhetsskull tog jag fram trollstaven under kudden och började med bultande hjärta närma mig dörren och la handen på handtaget för att öppna och gå ut.
Problemet var att det redan var någon annan som hade öppnat den före mig.

Kapitel 42
En fallen krigare

”Draco!”
Innan jag hunnit tänka efter kastade jag mig om halsen på honom
och kramade honom hårt.
Han stod där, lätt vinglande i min omfamning som om han hade svårt att stödja sig på benen.
Efter ett par sekunder släppte jag mitt grepp om honom och flämtade till.
”Men... Vad har du gjort?”
Han var likblek i ansiktet och ögonen såg ut som två mörka gropar i det sårade ansiktet.
Han hade ett djupt jack tvärsöver kinden och mörka ringar under ögonen.
Det vitblonda håret såg rufsigt och ovårdat ut, och hans klädnad var sönderriven på flera ställen.
Han såg kort sagt ut som ett vrak och det var inte förens då jag la märke till smärtan som reflekterades i hans vackra ögon.
”Hjälp mig...” viskade han och högg tag i listen för att inte falla omkull. ”Snälla gör så att det slutar...”
”Slutar... Javisst.” Utan att riktigt veta vad han menade knuffade jag ner honom på sängen och stängde försiktigt dörren bakom oss.
Sedan satte jag mig försiktigt ner bredvid Draco, som lutade sig mot väggen med ögonen hårt.
”Draco, vad har hänt?”
”Du måste hjälpa mig...” Mumlade han fortfarande med ögonen ihopknipna.
”Självklart. Säg bara vad jag ska göra. Är du skadad?”
Han skakade sakta på huvudet och kastade en blick ner på sin arm, där huden skymtade vit
under allt blod.
”Du är ju skadad! Du har rispat dig på båda...Vänta, så ska jag hjälpa dig...”
Jag böjde mig fram för att ta en titt på hans andra arm, men när jag sträckte ut fingrarna för att röra vid den ryckte han till och drog sig bakåt.
”Inte den armen!” sa han snabbt och drog sin vänsterarm utom räckhåll.
”Det är den här jag har ont i”, la han till när han såg mitt förvånade ansiktsuttryck och sträckte fram sin högerarm där huden fortfarande var vagt blottad under allt blod, och jag riktade försiktigt trollstaven mot såret utan att fråga och mumlade någonting ohörbart, och genast blev hans arm hel igen.
Han gav mig ett tacksamt leende som mest liknade en grimas till tack och drog darrande händerna genom håret.
”Har du saknat mig?”
”Såklart att jag har!” utbrast jag och torkade bort en envis tår som hade gömt sig i ögonvrån.
”Jag har tänkt på dig dygnet runt! Var har du varit? Narcissa har vägrat att berätta...”
Draco skakade bara på huvudet och såg dystert på mig, och jag visste redan vad han skulle säga innan han sa det: ”Jag får inte säga.”
”Nej, självfallet inte”, svarade jag kyligt och kände hur all den glädjen över att han var tillbaka igen sakta rann av mig. ”Självklart så tycker du inte att jag är värd att få veta varför du håller dig borta från ditt hus i flera dagar utan att höra av dig. Jag kanske inte är tillräckligt betydelsefull för dig, Draco! Men Isånafall ska du ha klart för dig...”
”Nej, nej, nej det är inte så!” Sa han hest och såg bedjande på mig med sina silvergrå ögon.
”Ge mig bara tid att förklara...”
”Du har haft massor med tid!” fräste jag och reste mig upp från sängen.
Han gjorde en ansats att följa efter, men någonting hindrade honom och han sjönk tillbaka mot väggen igen. ”Du har haft mer tid än vad man kan begära, men du säger ingenting!
Du låter mig bara gå här och vänta, men själv så blir du förbannad så fort jag har några hemligheter för dig!”
”Snälla, sänk rösten! Om min pappa får reda på att jag är här...”
”...Så kanske han dödar oss allihopa? Visst är det så va? Du har lurat mig i någon jävla fälla!”
All den ångest och frustration som jag hade känt de senaste dagarna vällde upp inom mig.
Om det inte hade varit för att han redan såg så illa tilltygad ut som han gjorde så hade jag utan att tveka gett honom en ordentlig käftsmäll.
Draco satt bara där helt stilla på sängen och stirrade rakt framför sig, lät mig skälla ut honom.
Han stoppade mig inte, han försvarade sig inte.
Han bara satt där och väntade, och när den värsta ilskan hade lagt sig var det som om han först då vågade se på mig igen.
”Jag ska förklara, du måste bara ge mig mera tid.”
”Du förstår ju inte”, viskade jag och la huvudet i händerna.
”Draco, du förstår inte. Jag är rädd, fattar du inte det? Varje gång du bara försvinner, oavsett om det är på Hogwarts eller här, och jag inte vet vart du tagit vägen... Jag blir så rädd, kan du förstå det?
Kan du fatta hur det känns för mig, att bli lämnad här i flera dagar utan att ha en aning om vad du sysslar med? Att inte ens veta helt säkert om du kommer komma tillbaka eller inte...”
Min röst bröts i en snyftning och jag kunde känna Dracos forskande blickar bränna bak i nacken på mig. ”Du måste förklara för mig Draco!”
”Det är inte så enkelt”, sa han tyst, och jag vände mitt tårdränkta ansikte mot honom där han satt kvar på sängen och underhöll sig med att låta lakanet glida mellan sina fingrar, och han undvek noga att se mig i ögonen.
”Du måste lita på mig.
Om jag förklarar någonting nu... Så kommer jag att dö, du också. Du måste helt enkelt ge mig tid.”
Jag torkade mig med baksidan av handen i ansiktet, reste mig upp från skrivbordsstolen och sjönk ner bredvid honom i sängen.
Hans andetag var varma mot min kind, och jag la prövande huvudet på hans axel.
Han rörde sig inte utan fortsatte att pilla med lakanet utan att se på mig.
”Titta på mig”, bad jag och han vände långsamt sitt ansikte mot mitt och såg mig i ögonen.
Hans silvergråa ögon var blanka och han såg trött ut.
”Vart var du och Lucius?”
Draco tvekade ett ögonblick innan han lutade bak huvudet mot väggen och svarade med sin släpiga röst: ”Han ville visa mig några grejer bara. Ingenting allvarligt!”, la han till när han såg min blick,
”Men sedan blev vi förföljda och... Ja du ser ju själv.”
Jag nickade matt, orkade inte bry mig om att han antagligen ljög för mig.
Försiktigt tog jag hans hand och flätade ihop hans fingrar med mina.
Hans hand var liten och fingrarna långa och smala, och på hans ena långfinger satt en ring som jag inte hade sett förut, men jag var alldeles för trött för att fråga.
”Mår du bättre nu?” sa jag och strök pekfingret över hans kind, följde jacket från början till slut.
”Mm”, sa han tyst och blundade återigen. ”Jag är bara väldigt trött.”
”Jag med”, jag sträckte på mig och gäspade stort innan jag gav honom en liten puff i sidan.
”Vi kanske borde gå och lägga oss? Om du är säker på att du klarar dig...” Jag såg oroligt på hans försvagade kropp och kände hur en rysning ilade genom kroppen.
Vem ville en femtonårig pojke så illa?
”Kan jag inte få sova här i natt?” bad Draco och såg bedjande på mig.
”Jag vill inte vara ensam.”
Han lät så ynklig att jag blev rörd, trots att det här egentligen var emot både mina och hans principer.
”Såklart”, hörde jag mig själv svara, ”Om du är säker på att du vill det så.”
”Ja”, sa han tyst och såg ner på sina blodiga händer. ”Ja det är jag.”

Vi bäddade under tystnad.
Eller rättare sagt, jag bäddade och han såg på.
När jag föreslog att han skulle gå till badrummet för att tvätta av sig skakade han bara på huvudet och kröp istället ner under mitt täcke och låg där och stirrade upp i taket när jag kom tillbaka från toaletten.
”Ska du inte ens byta om?” Han skakade på huvudet igen och jag suckade. ”Du är hopplös.”
”Jag fryser”, mumlade han och vände sig om. ”Det är kallt här inne.”
”Kallt? Det här rummet är ju som en bastu!”
Jag kastade en förstulen blick ut genom fönstret bara för att konstatera att Shanti inte skulle komma tillbaka i natt, stack sedan som vanligt trollstaven under kudden, släckte lampan och kröp ner bredvid Draco.
Det var väldigt länge sen jag hade delat säng med någon, och hans kroppsvärme virade sig som ett brinnande nät runt mig och fick mig att svettas.
”Har du feber?” sa jag och la min handflata mot hans nacke. ”Du är ju jätte varm!”
”Jag vet inte”, viskade han tillbaka och drog till sig ännu mer täcke. ”Men jag fryser.”
”Du måste ha feber”, konstaterade jag och rullade över på samma sida som honom.
Hans hår kittlade mig i ansiktet och jag drog retsamt i det.
”Jag ska klippa av det här när du sover!”
”Du skulle bara våga...” mumlade han från väggen. ”Då dödar jag dig.”
”Vilka hot”, flinade jag och snurrade eftertänksamt hans hår runt mina fingrar.
”Du, Draco?”
”Mm.”
”Vad gör vi om dina föräldrar kommer in?”
”Det gör dem inte”, mumlade han halvsovande.
”Men om”, envisades jag och rös av tanken på Lucius spetsiga ansikte, högrött av ilska.
”Då skyller vi på Potter”, sa han och vred sig lite.
”Va?” sa jag och satte mig halvt upp. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, mumlade han och drog åt sig hälften av mitt täcke. ”Håll klaffen nu.”
Jag la mig ner igen och hörde efter ett par minuter hur Dracos andetag blev tyngre.
Han sov.
Försiktigt för att inte väcka honom reste jag mig upp och öppnade fönstret.
Jag stirrade ut i den svarta natten några sekunder innan jag tyst smög över golvet, kröp ner i sängen bredvid Draco som fortfarande sov djupt, rullade ihop mig till en liten boll och somnade.


Förvirrat slog jag upp ögonen och såg mig omkring.
Det tog en liten stund innan min hjärna hade vaknat så pass att jag kunde reflektera över morgondagen och chocken över att ha vaknat upp bredvid Draco försvann.
Jag kastade en nyfiken blick på honom där han låg utsträckt bredvid mig.
Han sov fortfarande.
Hans lugg spretade rakt upp och han hade ett bekymmerlöst, nästan lyckligt uttryck i sitt
vackra ansikte.
Triumferande såg jag hur en liten drägelsträng hängde från hans mun som han hade lite öppen.
Det där var jag tvungen att lägga på minnet så att jag kunde reta honom för det sen.
Leende reste jag mig upp och skyndade mig att dra av nattlinnet och rota fram dagens uppsättning av kläder ur väskan.
Det fick bli ett vanligt linne och mina favoritjeans.
Snabbt böt jag om medan jag hela tiden höll Draco under uppsikt, men jag hade inte behövt oroa mig.
Han sov lika tungt som han hade gjort när jag vaknat, och efter att ha kastat en blick på klockan insåg jag att det var bäst att få honom att gå över till sitt rum illa kvickt, innan någon skulle upptäcka att han inte hade sovit där i natt.
Han knorrade ilsket när jag knuffade på honom, och jag blev tvungen att nypa honom i armen för att han skulle vakna.
”Vadgördu?” mumlade han sömndrucket och kravlade sig upp i en lustig halvliggande ställning.
”Draco, du måste gå! Dina föräldrar...”
Jag behövde inte säga mer.
Han såg oroligt på mig och kravlade sig sedan snabbt upp på fötter.
Håret stod åt alla håll och han svor högt när han fick syn på sig själv i spegeln.
Jag kunde inte låta bli att skratta, och han gav mig en ilsken blick innan han tyst försvann ut genom dörren.
Jag sjönk tillbaka mot kuddarna igen och drog in hans lukt i mina näsborrar.
Jag hade träffat många som luktade gott, men Draco luktade godast av alla.

Shanti återvände vid lunch och jag fick lov att locka på henne
ett bra tag för att hon skulle överge Dracos ugglas tafatta uppvaktningsförsök och komma ner till mig
så att jag kunde knyta fast pergamentrullen.
”Han kan följa med dig”, sa jag och nickade åt den praktfulla berguven som förväntansfullt klapprade med näbben.
”Jag tror inte att Draco har någon användning för honom ändå...Det här ska till Miranda, när du ändå är där passa på att hälsa på mamma också och be henne att skynda sig med att svara på mitt brev...Och det här ska till Harry, Hermione och Ron, Hogwarts.”
Shanti burrade upp fjädrarna och gav mig ett kärleksfullt nyp i handen som för att visa att hon hade förstått innan hon lyfte sina vita vingar och försvann upp i skyn med Dracos uggla efter sig som en stor mörk skugga.

Antingen så hade Lucius och Narcissa inte märkt någonting
eller så brydde dem sig helt enkelt inte om det.
Ingen yttrade som vanligt ett ord vid frukosten, och Lucius försvann efter en menande blick från Narcissa in i spisen så fort tallrikarna var tomma och återkom inte förens det hade börjat mörkna.
Draco talade inte med sin mamma överhuvudtaget.
Jag kunde se hur hon ett par gånger försökte få ögonkontakt, men då vände han sig bara helt sonika om och marscherade ut ur rummet.
Själv försökte jag sysselsätta mig med att ta långa promenader runt omkring i byn
eller försöka lista ut vad som egentligen försiggick hemma hos familjen Malfoy.
Att Draco var rädd för sin far hade jag sedan länge listat ut. Men varför?
Jag erkände att Lucius var både otrevlig och motbjudande, men rädd?
Han måste ha skrämt Draco på något vis, om jag bara kunde lista ut hur och varför...
Flera gånger plockade jag fram visselpipan och såg på medan den gång på gång snurrade i min handflata, men jag blev inte ett dugg klokare av det.
Jag hade heller inte glömt vad jag lovat Harry och så ofta jag kunde försökte jag lirka ur Draco vad han sysslade med, men han teg som en mussla.
Återresan till Hogwarts närmade sig och jag räknade dagarna.
Samtidigt kunde jag inte utesluta den frustration som kom krypande allt mer ju närmare
datumet för Hogwartsexpressens avgång närmade sig.
Jag hade inte lyckats komma ett hum närmare sanningen om vad Draco egentligen sysslade med
eller funnit någon som helst förklaring på vem flickan var och varför hon visade sig för mig.
Förens nu.

[Ja det är synd om Draco. Värre blir det! Puss ]

Tack Gik för att du kommenterade ♥ Här har ni nästa kapitel, om nån vill läsa. Kanske inte så jättebra men jag gör mitt bästa för att rätta till det. Tack till alla som läser. Och ni som är nya, det betyder massor för mig att ni vill ge detta en chans. Jag läser GÄRNA er ff:n om ni har nån, bara å säga till isf. Puss / Elzyii

Kapitel 9

Han föll ihop på marken som så många gånger förut.
Han kämpade, fast han visste inte själv vad han kämpade emot längre.
Smärtan, som borde ha blivit mindre och mindre för varje gång, tilltog istället.
Den här gången var den nästan outhärdlig, och Draco kunde höra sig själv skrika, ett skrik
som fick honom att vilja slå handen för öronen, om han bara hade kunnat lyfta sina händer…

Så med ens slutade allting plötsligt och han fann sig själv liggandes ihopkrupen på golvet
med tårarna rinnandes nerför kinderna och hela kroppen skakandes.
Han kunde höra hur hans pappa fräste åt honom att resa sig upp, men benen ville som vanligt inte lyda honom.
”Res dig!” Lucius ton var befallande. 
Med en kraftansträngning kravlade han sig upp på knäna, snyftade.
Kröp ihop framför fötterna på sin pappa, bad om nåd.
Hans far skrattade sitt kalla skratt innan han viftade med trollstaven, och skrattade ännu mera när Draco skrämt kastade sig bakåt.
”Ynkrygg… Du måste bli vuxen nu, Draco. Herren väljer bara de bästa…”
Draco kände hur hans far tog ett ordentligt tag i hans mantel och ryckte upp honom på fötter.
Han lutade sig mot väggen för att inte ramla omkull igen, han ville inte ge sin pappa ännu en anledning till att bestraffa honom…
Flämtande drog han efter andan och stirrade skrämt upp i sin pappas uttryckslösa ansikte.
”Det ska nog kunna bli man av dig också, Draco… så småningom. ”
Han smekte kärleksfullt sin son över håret, och Draco ryggade skrämt tillbaka av hans beröring.
Lucius gav upp ett tyst glädjelöst skratt.
”Är du rädd för mig, Draco?” sa han lent. ”Är du rädd för din egen far?”
Draco svarade inte, han svalde bara och fortsatte att titta på Lucius i väntan på vad som nu skulle hända, vad han skulle göra med honom nu när han var oförskämd och inte svarade.
Men det hände ingenting.
Hans pappa såg bara på honom i ett par sekunder, som kändes som timmar, innan han med en försiktig gest stoppade in trollstaven innanför klädnaden igen.
”Gör oss inte besvikna igen, Draco.” Han la handen på sin sons axel.
”Mamma och jag jobbar hårt för att göra dig värdig i herrens innersta krets, så det minsta du kan göra är att visa lite tacksamhet.”
Och med de orden vände han på klacken och svepte iväg uppför trappan, och lämnade Draco
som hade börjat skaka ännu mera vid sin fars sista ord, ensam.

Jag förstod mig verkligen inte på Draco.
Vissa dagar var han nästan som vilken annan person som helst, han gick att prata med och han
bjöd mig till och med på ett leende ibland när vi var ensamma.
Andra dagar så var han som förbytt.
Flippade ur för minsta lilla, ignorerade mig helt eller blev tokförbannad för ingenting.
Dem dagarna var så jobbiga att jag ofta frågade mig om det verkligen var värt att vara kompis med honom, för jag började känna mig osäker på om stunderna då han var gullig och snäll verkligen vägde upp hans aggressionsutbrott. Men å andra sidan så hade jag ingen annan att umgås med här
och han kunde verkligen vara gullig när han ville det.
Shanti hade kommit tillbaka med svaret från min mamma, och självklart så
lät hon mig inte komma hem igen. Hon hade inte skrivit särskilt långt överhuvudtaget, utan bara krafsat ner ett snabbt svar om att allt säkert skulle ordna sig snart och att jag fick försöka se det från den ljusa sidan. Den ljusa sidan?!
Jag blev så besviken att jag rev det mitt itu och gav Tinky bitarna att elda brasan med.
Till råga på allt började sommaren leda mot sitt slut och det blev allt kallare i luften.
Datumet för avgångsfärden till Hogwarts närmade sig med stormsteg och jag blev allt mer nervös.
Att jag och Draco blivit vänner lugnande inte ner mina nerver speciellt mycket, inte sen han hade berättat om det fyra olika Elevhemmen.
I Gryffindor gick dem som var korkade, självupptagna och som älskade att spela hjältar.
Hufflepuff var för dem utan någon begåvning överhuvudtaget (Fast det finns några i Gryffindor som skulle passa bra in där också) Rawenclaw eleverna var uppblåsta skrytmånsar (Det finns en i Gryffindor som skulle passa väldigt bra in där…) och Slytherin, Dracos eget elevhem var enligt honom för dem som hade vett nog att sätta sig själva framför alla andra.
I Slytherin hamnade de främsta, renaste och mest begåvade eleverna.
Jag hade en stark känsla av att jag inte skulle hamna i samma elevhem som honom och hade fortfarande inte glömt det han sagt för några veckor sen , Du skulle passa perfekt i Gryffindor.
Det värsta var att det var mycket möjligt att jag skulle göra det, och även om jag bad varje natt för att det inte skulle inträffa så tvivlade jag på att det skulle hjälpa. Jag var född med otur.

När det bara var en vecka kvar tills första September då tåget mot skolan skulle avgå, fick vi våra brev. Jag var på mitt rum och kämpade med att surra fast ett svar till Malissa som oroligt skickat flera ugglor och frågat om jag fortfarande var vid liv, vid Shantis ben när Draco kom inspatserande i rummet.
”Breven har kommit”, han viftade med ett tjockt kuvert framför näsan på mig. 
”Vi åker till Diagongränden efter lunch för att köpa våra nya böcker… Vad gör du?” Han kastade en nyfiken blick på Malissas brev som låg på skrivbordet.
”Öh, ingenting!” sa jag snabbt och skyndade mig att vika ihop det och knöla ner det i fickan.
Eftersom Malissa skrivit nästan ett helt pergament stycke om hur bortskämd och hemsk Draco var så kändes det bäst om han inte fick se det.
”Får se”, sa jag sen och tog ett av breven ifrån honom.
Kuvertet var tjockt och ganska tungt när jag vägde det i handen. Pergamentet var gulaktigt och adressen var skriven i smaragdgrönt bläck med spretig handstil. Brevet i kuvertet var också av samma sorts tjocka pergament. Kuvertet satt ihop med ett blodrött vaxsigill med Hogwarts vapensköld, ett stort ”H” med varje elevhemsdjur runt omkring sig.
En Orm, en Grävling, en Örn och ett Lejon.
På kuvertet stod det:

Eleonora Jacobsson
Malfoy Manor
Salisbury Planes 166
Wiltshire

Jag slet nyfiket upp det och ut ramlade två pergament stycken.
Jag skyndade mig att plocka upp ett av dem och ögnade snabbt igenom det.
Inuti brevet stod följande:

”HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM, Rektor Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överste trollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).

Kära Miss Jacobsson,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och utrustning som ni behöver för att kunna genomföra Årskurs sex.
Terminen börjar den första September.
Det ska bli ett nöje att träffas.
Med vänlig hälsning, Minerva Mcgonagall- Biträdande rektor.
Jag plockade upp det andra pergamentet och började läsa även det.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

UNIFORM
Tre ombyten av enkla arbetskläder (Svarta), En enkel spetsig hatt (Svart) för dagsbruk,
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande) En vintermantel (svart, silverknäppen).
Var snäll att observera att alla elevkkläder ska vara försedda med namnlappar.

Jag kollade upp från listan och kastade en blick på Draco.
”Det är bara eftersom du är ny du ska ha allt det där…” sa han släpigt och granskade sin egen lista.
”Fast jag måste ha ett par nya handskar… Mitt drakskinn har blivit alldeles missfärgat.”
Jag kände ett stygn av lättnad över att vi hade haft nästan precis samma kläder på min gamla skola.
Det var bara den där hatten som jag skulle behöva inhandla, och det skulle jag väl klara av.
Jag återgick till listan igen:

KURSLITTERATUR

Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:

Grundhandboken om Förtrollningar (årskurs sex) av Miranda Goshawk
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Schamander
Monster boken om monster
Drömoraklet av Sabina Travolska
Att avslöja framtiden av Mengerina Oblivato
Magins historia av Bathilda Bagshot
Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger
Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore
Fortsättningskurs i förvandlingskost av Emeric Switch
Magisk försvarsteori av Willbert Slinkhard
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble.
Trolldryckskonst (årskurs 6).

”Ska jag köpa alla de här böckerna?” sa jag bestört och tänkte på min medelmåttiga guld hög där inne på Gringotts. ”Det kommer kosta en förmögenhet!”
”Inte direkt”, Draco flinade. ”Du kan ju göra som Weaslys… köpa allting begagnat…” 
”Vilka är Weaslys?” Sa jag nyfiket medan jag gick igenom Boklistan en gång till. Namnet lät på något vis bekant.
”Det får du se, fast det är inte mycket att titta på”, sa han elakt.  Jag tyckte att jag uppfattade en lättad glimt i hans ögon, som om det han hade hoppats på hade slagit in.
”Säg inte att du valt att läsa både Spådomskonst och Skötsel och vård av magiska djur?” Han skrattade till när han sa det.
”Jo.” Jag tittade förvånat på honom. ”Det var två av mina favoritämnen på min förra skola.”
”Då kommer du att bli besviken”, Han skrattade igen. ”Läraren i Spådomskonst är en riktig knäppskalle, och han som undervisar i Skötsel och vård av magiska djur är en hårig idiotisk halvjätte. Jag blev angripen av en Hippogriff på en av hans lektioner en gång, titta…” Draco drog upp armen och visade ett avlångt smalt ärr. ”Jag kunde inte röra armen på flera månader…” 
Jag svalde och önskade innerligt att jag valt Mugglarstudier istället.
Sen återgick jag till listan och läste det som stod längst ner:

ÖVRIG UTRUSTNING
1 Kittel (ten, standarstorlek 2)
1 Uppsättning glas eller kristall flaskor
1 Stjärnkikare
1 Mässingsvåg

Eleven får även ta med sig egen kvastkäpp och husdjur (Uggla, Katt eller en padda)
Vi ber också femteårseleverna medta Underskrift för Hogsmeade besök.
Utan underskrift, inget besök i byn.

Med ens förstod jag att vårt förra besök i Diagongränden inte alls hade varit för att vi skulle köpa skolsaker. Narcissa hade vetat om att vi inte kunde köpa något förrns listan hade kommit. Hon och Lucius hade inte velat lämna oss kvar ensamma i huset. Det var uppenbart.
Jag rullade försiktigt ihop pergamenten igen och stoppade tillbaka det i kuvertet.
Sedan vände jag mig till Draco som gick igenom sin, betydligt kortare lista med en missnöjd min.
”Köper man allt det här i Diagongränden?”
”Ja”, sa han och slet blicken från sitt brev. ”Vi åker efter Lunch.”
”Ja du sa det… Du Draco?” 
”Ja?”
”Brukar det… Hum… Komma andra elever från Hogwarts dit? ”
”Alla köper sina saker där”, sa han med ett ansiktsuttryck som sa att han inte var speciellt glad över det. ”Till och med smutskallarna…Fast jag förstår inte hur dem kan tillåtas att gå runt omkring därinne tillsammans med oss renblodiga.”
Jag suckade, men sa ingenting. Draco var Draco, det gick inte att ändra på hans syn på saker. Men om det var sant som han sa… Att alla köpte sina saker där så… Då kanske jag skulle träffa på Fred och George igen… Bara det inte blev tillsammans med Draco. Men han kanske inte alls förväntade sig att vi skulle gå tillsammans? 
Jag sneglade på honom där han stod med huvudet nerböjt i ett försök att lyckas pilla in sina båda pergament rullar i kuvertet igen.
Men ville jag verkligen gå utan Draco?
Nu när vi faktiskt blivit vänner, eller vad man skulle kalla det, var jag inte säker på att jag föredrog att virra omkring där ensam.
Men tänk om vi träffade på hans hemska kompisar igen… Jag rös, skulle han bli sådär elak igen då?
”Måste du vara så hopplös”. mumlade jag tyst för mig själv. 
”Va?” Han kollade oförstående upp på mig. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, svarade jag hastigt, Ska vi gå ner och se efter om Mr Grain är färdig med maten?”

Välkomna till mig och min fanfiction!
Draco memoraid skrev jag första gången 2013, när jag blev medlem här på mugglis. Den blev väldigt populär (måste ju vara för att Draco är så awesum, right?) och efter att jag avslutat den började jag skriva en 2:a.
Sedan kom det en del i vägen som det gör när man börjar bli vuxen, och jag tappade skrivandet. Nu är jag tillbaka här, fyra år senare, och vill ge er min fanfiction igen, rättad och omskriven. Jag hoppas att någon kommer gilla den Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva! Finns det intresse så lägger jag upp första kapitlet imorgon.

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 23
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är det rena blodet egentligen?



Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet, de liv som ingen av dem valt.

// Elzyii



- - A broken heart that the world forgot.

OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Här hittar ni alla kapitel så slipper ni leta!

Till min älskade twisted:
Först & främst vill jag säga TACK för att du fortfarande läser & bevakar min fanfiction, det är jag verkligen jätte glad för! ♥
Och som du säger, att du läser ikapp allt senare när du får tid, å att du tar dig tid och gör det, det gör mig så glad!!!
Tack återigen!♥
Du är en super författare & jag ser verkligen fram emot ditt nästa kapitel.
Jk Rowling JR!
Ja, inte sant?
Det är väldigt konstigt att hon fick det, tror som sagt inte det var riktigt hans mening....
Och ja jag ville verkligen sätta en egen personlighet till Pansy, hon får ju inte vara med så mycket i böckerna!

Och till min underbara Vendela:
Vill säga EXAKT samma sak till dig!
Ohmyrowling vad jag är glad att du fortfarande läser min fanfiction,
och ännu bättre... ATT DU TYCKER OM DEN!!!
Nej nej inte är hon död (Tror jag iallafall inte??!)
Men hon kunde mycket väl ha varit...
Du är bäst, tack för din underbara kommentar som värmer! ♥


tack för att ni läser & det är kul att ni ser fram emot kapitlet...
HÄR KOMMER DET!
Jag fucking älskar er :*
Puss&Kram!


Kapitel 29
Avsändaren

”Måste vara något hon fått tag på av misstag…”
”Kan varit någon som skickat det…”
”Vi kontrollerar alla ugglor här, det är omöjligt.”
”… Får förhöra Potter och de andra tre, dem var tydligen med henne hela tiden…”
”Det har vi redan gjort de påstår att hon fick det av Katie…”
”… Med största sannolikhet styrd av Imperiusförbannelsen, Dumbledore är uppe på sitt kontor tillsammans med henne och två Aurorer just nu.”
”En sådan tragedi!”

Rösterna nådde Dracos trumhinnor som ett svagt eko som flöt samman och snurrade runt, runt i huvudet på honom där han satt uppflugen på fönsterblecket i korridoren utanför sjukhusflygen tillsammans med de där idioterna som hon umgicks med.
Han hade satt sig så långt ifrån dem som han kunde, ändå kände han deras ideliga blickar på sig.
Vad han hatade dem. Han hatade dem så innerligt där de satt på rad ovanpå bänken och upprört viskade till varandra.
Bara Hermione var tyst.
Hon satt med huvudet i händerna med Rons tröstande arm runt axlarna och snyftade tyst.
Han hade kunnat spy på henne.
Det kändes som om han skulle spy, så han var nära att resa sig upp och gå fram till henne och faktiskt göra det, men han satt kvar eftersom benen inte skulle bära honom.
Vad visste dem? De visste inte vad smärta var, de hade inte ens någon aning om vad som hänt!
Draco visste. Hur kunde han låta bli att veta?
Det var ju han som fört in det där jävla halsbandet i skolan!
Det var ingen mindre än han som kastat en Imperiusförbannelse över den där dumma smutskallen Katie, men det hade inte varit han som styrt henne till att ge halsbandet till Elli.
Han hade hört när Dumbledore snabbt förhört de andra om vad som hade hänt.
De hade allesammans sagt att Katie gett det direkt till Elli och att hon inte hade varit i närheten av att ge det till någon annan, en fråga som Dumbledore hade upprepat flera gånger för att de verkligen skulle svara alldeles korrekt.
Som om han inte heller trodde att det var meningen att paketet skulle ges till Elli.
Som om han också förstod att det blivit ett misstag.
Men det fick inte bli några sådana misstag!
Draco la huvudet i händerna och drog dem genom ansiktet i frustration.
Hur kunde det bli såhär? Tänk så dog hon? Tänk så hade han dödat den enda som någonsin visat
honom någon empati? Den enda som någonsin tyckt om honom.
Snabbt gnuggade han bort tårarna som hade stigit i ögonen.
Trots att han var nära en psykisk kollaps så vägrade hans inbitna uppfostran
låta honom visa sig svag.
Han skulle aldrig låta Potter se honom gråta, en Malfoy grät aldrig, även om de höll på att mista sin bästa vän.
Han bet sig i läppen och försökte fokusera på en liten brun smutsfläck på väggen mittemot för att skingra tankarna och stoppa tårarna som hela tiden tryckte på i ögonvrån.
Det enda som hände var att fläcken flöt ihop och blev mer och mer suddig.
Han rätade på sig, hörde hur Potter harklade sig och försökte återigen fokusera blicken på väggen.
Om han bara hade haft någonting annat att tänka på, vad som helst…
”Malfoy?”
Rösten fick honom att rycka till och stirra vilt omkring sig innan han tittade upp och såg rakt in i Proffesor McGonagalls stränga ansikte, vars gråaktiga ögon hade tagit ett mycket sorgset uttryck.
”Är allting bra med dig?” Hon synade honom kritiskt med blicken, och han tittade snabbt bort för att blinka bort tårarna innan han trotsigt såg tillbaka på henne.
”Varför skulle det inte vara det?”
Mcgonagall såg sorgset på den smala bleka pojken som stelt satt ihopkrupen i fönstret framför henne.
Hon kände ett svidande hugg i hjärtat av medlidande, något som hon aldrig hade känt för Malfoys räkning förut.
”Har du någon aning om vad som hände Miss Jacobsson?” sa hon försiktigt och lade en tröstande arm på hans axel, som han snabbt skakade bort som om den gett honom en elektrisk stöt.
”Jag var inte där!” fräste Draco och flyttade sig så långt bort ifrån henne som han kunde komma utan att trilla ner.
”Jag var tillsammans med Crabbe och Goyle, så du kan ju förhöra dem om du inte tror mig! Jag har inte skadat henne!”
”Nej det tror jag inte heller, Malfoy”, sa hon försiktigt och fick en djup bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Men jag tror i alla fall att rektorn…”
”Jag har inte gjort någonting! Fråga dem istället”, sa han ilsket och pekade mot Harry, Hermione, Ginny och Ron som alla fyra tittade upp, ”De var ju i alla fall med henne!”
”Jag tror inte att du har gjort någonting, Draco. Men jag skulle väldigt gärna
vilja växla några ord med dig mellan fyra ögon om det går för sig.”
Dumbledore hade utan att någon lagt märkte till det kommit in klivande i korridoren iförd
en mycket ståtlig himmelsblå klädnad som var så lång att den på snudd släpade i golvet.
Han såg lugnt på Draco med sina genomträngande blåa ögon och nickade långsamt innan han sträckte ut handen.
”Det tar bara ett ögonblick, kom här nu.”
Eftersom Draco visste att det inte var någon ide att protestera hoppade han ner från fönster karmen och klampade efter Dumbledore som redan var på väg bort i korridoren.

”Snuvmaräng.” sa Dumbledore långsamt och den fula stenfiguren som vaktade ingången till
rektorns kontor fick genast liv och hoppade åt sidan så Draco och Dumbledore kunde kliva in i det cirkelformade rummet.
Draco hade aldrig varit på sin rektors kontor förut och trots att det fanns en hel del intressanta saker där (inte minst en stor röd fågel med mycket stilig fjäderdräkt sovandes på en pinne bredvid Dumbledores skrivbord) ägnade Draco inte någonting i rummet förutom den långa äldre mannen framför sig något intresse.
”Vad vill du?” frågade han så näsvist som han kunde med sin hesa röst, ”Varför vill du prata med mig?”
”Slå dig ner, Draco.” svarade Dumbledore utan att ta någon notis om hans frågor och pekade på en gredelin fåtölj mittemot skrivbordet innan han själv sjönk ner i en likadan fåtölj bakom skrivbordet där han nu rätade på sig och flätade ihop sina fingrar och intresserat såg på Draco som ilsket satte sig ned.
”Jag har inte dödat henne!”
”Nej Draco, jag tror inte heller att du dödat henne”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att iaktta Draco som nervöst fingrade på stolens armstöd.
”Hon lever och kommer tack vare Poppy att bli helt återställd. ”
Han kollade snabbt upp på Dumbledore innan han återigen tittade ner på sina händer.
”Så hon dör inte?” sa han i ett försök att låta oberörd, ”Varför är jag då här?”
”Det var ett halsband som mycket oturligt nog hamnade i Eleonoras händer, något som mycket väl skulle kostat henne livet om inte jag råkat vara där precis då och ta ifrån henne det.
Hon hann bara snudda vid det. Därför och bara därför kommer hon att överleva.
Har du någon aning om hur hon fick tag i det där halsbandet?”
”Nej”, svarade Draco hastigt och kämpade emot den stora klump som fastnat i halsen på honom, det kändes som om han skulle kvävas.
”Du har ingen aning om hur hon fick tag i det?”
”Nej!” upprepade han ilsket och reste sig hastigt upp. ”Nej har jag sagt, det var väl den där smutskallen Katie som gav henne det, anhåll henne!”
”Katie var med största sannolikhet under kontroll av Imperiusförbannelsen”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att hålla all sin uppmärksamhet på Draco, som nu hade börjat vandra runt i rummet.
”Har du någon aning om vem som skulle kunnat ha kastat den över henne?”
”NEJ!” Vrålade Draco och stannade upp och stirrade argt på Dumbledore innan han fortsatte att vanka av och an. ”Jag vet inte, okej? Jag var inte där!”
”Det vet jag att du inte var, Draco. Men om du känner att det är någonting
som du inte har berättat för mig som det är bra om jag vet om, så är du välkommen när du vill.
Tänk på att det kunde gått mycket illa, någon som är helt oskyldig och som du tycker mycket om kunde ha förolyckats idag. Vet du någonting, så är jag mycket tacksam om du berättar det.”
”Kan jag gå nu?”
Dumbledore nickade och Draco skyndade sig ut genom de rum som han aldrig mer ville besöka.
Så fort han kom ut i den tomma korridoren igen började han springa.
Han rusade förbi rader med porträtt av gamla lärare som nyfiket kilade fram ur sina ramar i ett försök att få en glimt av vart han var på väg och stannade inte förens han var tillbaka vid den välkända Gobiljären av Barnabas den Barnslige som förvånat avbröt sig i sitt försök att få de ena trollet att hoppa över det andra och nyfiket tittade efter honom.
Draco gick förbi den bisarra målningen och fram till änden av den ödsliga korridoren där ingen satt sin fot sedan han gjorde det för någon dag sen, något som han nu ångrade mer än någonsin.
Han lutade sig mot väggen och gled långsamt ner på golvet eftersom hans ben inte orkade bära honom efter den häftiga språngmarschen.
Där suckade han tungt och lutade huvudet i händerna.
Vad skulle han ta sig till?

Visst hade jag haft ont tidigare, men aldrig någonsin på det här sättet.
Det var en smärta som jag inte kunde placera någonstans bland det jag tidigare upplevt.
Det kändes som om det fanns någonting på mig, kanske bredvid också som rev och slet i mina kroppsdelar, brände sönder min hund och klöste i mina ögon.
Jag försökte desperat bli kvitt det där odjuret, försökte med all min kraft kasta det av mig men det bet sig bara fast och satte sina tänder djupare och djupare ner i min kropp.
Kunde känna blodet rinna nerför ansiktet, varmt och kladdigt….Nej inte varmt, utan kallt….Blod är väl inte kallt? Och det smakar väl inte salt heller?
Förtvivlat försökte jag torka bort det från ansiktet men de sköljde bara över mig ännu mera, fyllde mina lungor samtidigt som odjuret pressade sig över mitt bröst.
Jag skulle kvävas nu från båda hållen, det fanns ingen återvändo det var såhär jag skulle dö…

Jag slog upp ögonen och återvände för första gången på flera timmar
till verkligheten.
Den gjorde ont.
Smärtan från den ohyggliga drömmen eller var det nu hade varit höll i sig och trots att jag kippade efter luft så kändes det fortfarande som om jag skulle kvävas.
Jag kunde inte resa mig, det var någonting som höll emot.
Det tog några sekunder innan jag insåg att det var min kropp som gjorde det, den var så tung att
jag inte ens orkade lyfta ena armen för att torka bort det där blöta som hade runnit ner i mitt ansikte.
Matt la jag ner handen igen och försökte urskilja konturerna av någon som satt och tittade ner på mig.
Jag kisade allt vad jag kunde men min blick var ändå så suddig att det var svårt att urskilja ett ansikte.
Jag hade en konstig brännande smärta i maggropen och när jag svalde sved det till i halsen som om jag hade åkt på en mycket svår släng av halsfluss.
Personen som satt bredvid mig rörde försiktigt på sig och när min blick långsamt klarnade kunde jag
se vem det var.
”Draco?” viskade jag hest och kände hur hela halsen brände till vid varje bokstav.
Han rörde på sig igen, lutade sig ner och tittade på mig.
Trots att det var mörkt i rummet kunde jag se på honom att det var något som var väldigt fel.
Hans ögon var helt blanka och han hade röda streck i ansiktet som om hade gråtit.
Men han grät ju inte? Vad var det här?
”Har någon dött?” frågade jag dumt och blinkade upp mot honom.
Han svarade inte utan stönade bara till och satte händerna för ansiktet.
”Draco?” mumlade jag försiktigt och försökte återigen lyfta handen för att dra den genom ansiktet.
Den här gången lyckades jag och började efter bästa förmåga att gnugga ansiktet torrt.
”Vad… vad har … hänt?”
Innerst inne visste jag inte om jag ville veta, jag kände mig så konstig och yr.
Allting började bara snurra fortare och fortare, det var som om jag stigit på en av mugglarnas
Karuseller och nu inte hade någonting att hålla mig fast i.
Jag kämpade för att hålla mig kvar vid medvetande, men utan att jag kunde
göra så mycket åt det upphörde snurrandet och jag sjönk långsamt ner i ett svart mörkt hål där
odjuret hungrigt väntade på att slita mig i stycken med sina sylvassa tänder.K

Alltså ni är fan (sry men måste få svära!) underbara!
Bäst,fantastiska...oslagbara!
Ni gör mitt liv till något underbart, när man haft en skitdag så finns det inget som får en på bättre humör än era kommentarer, alltså ååå de går inte att förklara!
Jag är i chock varje gång, att ni tycker om det jag skriver....Helt kolosalt sjukt är det, om ni bara visste HUR GLAD jag blir!!!
Även om jag inte fattar hur ni kan tycka det är bra, men Draco är ju med förstås.. ;'3
Han kommer vara med mycket mera, den lilla snyggingen♥

Har inte vart hemma i helgen så har inte kunnat skriva så mycket, så detta är lite slarvigt och säkert massa gramatik fel & inte så bra/spännande, men de blir bättre i promise.
Im back on track!
Puss ♥

Kapitel 25
Pestiga Peeves och mystiska ärenden

”Ni kan stoppa undan de där”, sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna
som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna.
Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det
fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att va.
”Lupin!” Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.
”Är allt som det ska med dig Harry?” frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln.
”Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra.”
Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen.
De skyndade sig också fram till Proffesor Lupin för att hälsa och själv smet jag förbi dem och
slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.
”Får jag sitta här?” mumlade Neville som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, ”Tack.”
Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om Quidditch.
”Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist”, sa Lupin och lät sin blick vila på var och en
av oss medan han talade.
”Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa att fortsätta där Professor Moody slutade.”
Jag la märke till att han inte nämnde Professor Umbridge namn.
Hans blåa ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: ”Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna.”
Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.
Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne
som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.
”Men frågan är”, sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, ”Har ni förstått?” Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera?
Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?”
Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.
”Vem som helst kan vara en dödsätare, vem som helst kan döda er. Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på eran vakt.”
Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. ”Ta ingen, eller ingenting, för givet.”
Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig.
Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld.
Crabbe och Goyle vände båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon.
Jag blängde ilsket på dem tills det vände bort blicken och stirrade på Draco istället.
”Idag hade jag tänkt att vi skulle dela upp oss i par med en elev från motsatt elevhem…”
”VA?!” hojtade Seamus och stirrade förfärat på Lupin som om han inte vore riktigt klok,
”Menar du att vi ska arbeta tillsammans med Slytherin?”
”Precis så menar jag”, svarade Lupin honom lugnt och tog ingen notis om protesterna som vällde upp från vardera sida.
”Ni behöver lära er att samarbeta istället för att motarbeta varandra. Vi står alla på samma sida i det här ( Ron gav ifrån sig en hög fnysning)och måste lära oss att acceptera varandras motsatser. Dela upp er nu, två och två.”
Jag kände mig oerhört lättad över att kunna slinka ner bredvid Draco utan att behöva tvingas
arbeta tillsammans med någon som jag helst ville se inspärrad i Azkaban, och var ganska så säker på att Draco kände detsamma.
Han gav mig åtminstone ett snabbt leende när jag satte mig bredvid honom innan han lutade sig fram för att undersöka någonting som stod ristat på bänken.
Harry och Ron högg motvilligt varsin partner vilket i Harrys fall visade sig vara Blaise och i Rons fall Goyle. Crabbe hade ställt upp sig bredvid Neville som kröp ihop i sin bänk vid den skrämmande synen av hans enorma kroppshydda och såg ut att helst vilja försvinna och dyka upp någon helt annanstans. Hermione gav Pansy som hon hade fått till partner ett försiktigt leende som hon inte besvarade. Istället gjorde hon en ful grimas och vände sig om till sin bästa vän Millicent Bulstrode, en flicka som var betydligt mera i hennes storlek än vad Hermione var.
”Har alla en partner att duellera med? Bra.” Lupin tecknade åt oss att komma närmare.
Han gjorde en snabb sväng på sin trollstav och bänkarna försvann i tomma intet och ersattes av en röd heltäckande lappad matta.
”Ni ska nu i tur och ordning träna på att avväpna varandra, något som jag av egen erfarenhet
vet att man får väldigt stor användning för, betydligt större än man tror; han viftade med trollstaven igen och även stolarna gick upp i rök,
”Medan er partner försöker avvärja er förhäxning. Varsågoda.”

Halva klassen ledande av Slytherin började genast vråla besvärjelser medan den andra halvan mest bestående av förvirrade Gryffindorare försökte parera med sina stoppförtrollningar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag och tittade på Draco som precis som jag stod med staven höjd.
”Börja du.” sa han och drog fingrarna genom sin långa blonda lugg och förde den åt sidan.
”Du har ändå inte en chan..”
”Expelliarmus!” vrålade jag innan han hunnit avsluta meningen, och med ett triumferande leende
såg jag hur trollstaven flög ur handen på honom och upp i luften där jag skuttade upp och fångade den.
”Inte?” sa jag och blinkade åt honom.
”Du kanske ska bevisa motsatsen först innan du böjar skryta.”
Jag kastade åt honom staven som han ilsket tog emot över huvudet på Lupin som förskräckt rusade fram och tillbaka och avbröt par som duellerade flitigt med varandra med allt förutom stopp och avväpnings förtrollningar. Harry hade gett Blaise ett knottrigt litet horn som stack ut i pannan på honom och Rons hår ändrade hela tiden färg från rött till Gult.
Hermione försökte febrilt kämpa sig loss från Pansy som höll hennes huvud i ett järngrepp
mellan sina kraftiga armar medan Millicent stod bredvid och såg på.
”Din tur”, sa jag till Draco, som krökte på sina smala läppar och ställde sig i position
med trollstaven höjd och ögon som borrade sig in i mina.

Gräset var blött mot mina bara fötter och egentligen kände jag mig ganska knäpp som sprang omkring barfota mitt i natten i början på september, men det våta gulnande gräset var så lent och mjukt och natten var stjärnklar och ljummen.
Jag var väl medveten om att det var strängt förbjudet att vistas utanför sovsalen efter klockan nio
och säkerligen ännu mera förbjudet att springa omkring ute på skolområdet , men den här natten var en av de nätter som jag inte kunde jag sova.
Det enda jag kunde komma på som skulle hjälpa mot min sömnlöshet var en månskenspromenad.
Imorgon var det söndag.
Då hade jag varit här på Hogwarts i en vecka, och hunnit med att lära känna
en del trevliga människor och en del mindre trevliga.
Jag hade fått en hel del drös med läxor som skulle vara klara till följande vecka
och jag hade varit med på Quidditch uttagningen av nya spelare till Gryffindorare och klarat mig
rätt så skapligt. Vädret hade verkligen inte varit av de bästa världar. Himlen hade protesterat genom att kasta ner kaskader av regn mot oss som i en sorglig liten hög stått och tryckt nere på Qudditchplanen med våra kvastkäppar i ett hårt grepp utan att riktigt insett vad vi hade gett oss in på. Det hade varit många som sökte platsen som Gryffindors nya spelare, tio som vaktare och tolv som jagare. Ron hade spelat före mig och jag kan utan överdrift säga att det gått riktigt, riktigt dåligt för honom. Han hade släppt in 18/20 skott och råkat fånga en dunkare istället för klonken som kommit susande rakt emot honom och nästan slagit av honom från kvasten.
Han hade efter det inte sagt ett enda ord på hela kvällen när vi tillsammans satt och gjorde klart vårt
Drömlexion som Proffesor Trelawney skulle samla in dagen därpå, och han hade sedan tyst traskat efter Harry som en svans med sänkt huvud när de gått för att lägga sig vi tiotiden.
Trots att Ron inte hade visat så många av sina snälla sidor för mig under den tid jag känt honom
så kunde jag inte låta bli att delta i Hermiones medlidande och tycka riktigt synd om honom.
Enligt Harry så var Ron riktigt grym på att spela och kunde rädda hur många skott som helst, så länge som han trodde att ingen tittade på honom.

Jag stannade till och såg ut över det spegelblanka svarta vattnet.
Undrar hur djupt det var här? Säkert flera tusen meter.
Harry hade berättat för mig att han under sitt fjärde år deltagit i någonting som hette Turneringen i magisk trekamp och fått i uppgift att dyka ner i sjön och hålla sig där nere i nästan en timmes tid.
Jag rös och vände bort blicken.
Tänk att behöva simma runt där nere utan att ha en aning om vad som lurade på en någonstans på bottnen av sjön…
Plötsligt stelnade jag till och lyssnade spänt.
Rösterna från två personer letade sig in där jag befann mig och kom närmare och närmare
bokträdet som jag lutade mig emot.
Snabbt kilade jag in bakom den tjocka stammen och kikade nyfiket fram genom lövverket.
”Vad i…”, viskade jag tyst för mig själv och stirrade på konturerna av de två som långsamt kom vaggande åt mitt håll.
Vad tusan gjorde de där båda träskallarna ute nu?
”Han sa att vi bara skulle lämna den där borta”, grymtade den jättelika skuggan av Vincent Crabbe
och stannade precis framför mig och jag mig tryckte mig platt mot stammen för att inte bli upptäckt, ”Visst sa han?”
”Ja”, grymtade den minst lika stora skuggan av Gregory Goyle, ”Vi skulle bara se till att ingen såg oss.”
”Höhö”, flinade Crabbe och kliade sig under armen med ett njutningsfullt uttryck i det slöa ansiktet, ”Ja nu kan han inte klaga för vi är helt ensamma här.”
”Jag är hungrig”, grymtade Goyle till svar och gned sig ovanpå den stora utbuktade magen.
”Tror du vi kan ta oss ner till köket och sno något att äta? Det var ju flera timmar sen sist…”
Jag höll andan när de båda kumpanerna långsamt klampade förbi mig och vidare upp mot slottet,
uppenbart mycket nöjda med sin bedrift.
När jag var säker på att det var utom synhåll drog jag en suck av lättnad och smög fram från mitt gömställe.
Nyfikenheten brann inuti mig och jag kisade bort mot hållet där de kommit ifrån.
Trots att det var så mörkt så kunde jag skymta topparna på träden i den förbjudna skogen.
De kunde väl aldrig begett sig in dit mitt i natten för att gömma någonting?
Åt vem då?
Draco såklart. Vad skulle han vilja ha gömt?
Han hade inte haft med sig något värdefullt till skolan. Det hade inte varit några utflykter till Hogsmeade än så han skulle inte kunnat smuggla in något i skolan, varför han nu skulle vilja det.
Helt inne i mina funderingar började jag vandra tillbaka upp mot slottet samma väg som Crabbe och Goyle hade gått fem minuter tidigare.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens märkte Poltergeisten Peeves som studsade runt och kletade in tavlorna på andra våningen med råtthjärna.
Han skrockade förtjust till när han fick syn på mig och dök ner och svävade bredvid mitt ansikte.
”Vad gör en liten Hoggy elev uppe på slottet vid den här tidpunkten? Kanske bäst att Peeves kallar på ynken Filch så lillflickan får en liten straffkommendering!” sa han och studsade upp och ner framför mig, helt kolossalt upphetsad över sitt roliga påhitt. ”Lilla svenska Elli, så rar och så fin.
Leker runt med stackars små pojkar och ger dem ett grin…”
”Tyst Peeves!” väste jag och riktade trollstaven mot den fula lilla Poltergeisten som retsamt sträckte ut tungan åt mig och rullade med sina små elaka ögon.
”Sluta upp med det där!”
”Ojojojoj…”, Peeves skakade på huvudet och gjorde en kullerbytta ”Lilla Eleonora tror hon kan skrämma stackars lilla Peeves med sin fåniga trollstav, men Peeves ska se till att Eleonora blir utkastad från Hogwarts i ett nafs! Ta hand om din stygga Slytherin pojke istället, jag tror han håller på med lite bus!”
Han släppte en ljudlig fis och susade iväg längs korridoren högljutt skrattande.
Jag stod kvar och såg efter honom några sekunden innan jag långsamt skakade på huvudet
och fortsatte upp mot porträttet av den tjocka damen som vresigt slog upp ögonen när jag
harklade mig.
”Ja vad är det nu då?”
”Kalkonggångsång”, sa jag rappt och hon svängde tjurigt åt sidan medan hon
muttrade något om respektlösa ungar som störde hennes skönhetssömn.
Jag såg mig omkring i uppehållsrummet som gapade med sin tomhet.
Tyst gick jag fram till en av fåtöljerna och lyfte upp min väska som jag lämnat där som en
manöver ifall någon skulle komma på mig uppe sent. Jag vandrade uppför trappan till flickornas sovsal med inget annat i tankarna än den sköna mjuka himmelsäng som jag snart skulle få sjunka ner i.

Här kommer nästa kapitel!
Orättat för att jag faktiskt stressade lite för att hinna lägga upp det, men ni som brukar läsa vet ju att jag kan bättre än såhär!
Har ni tur kommer det ett nytt redan ikväll...
Puss hoppas ni ska gilla det ändå!
/Er trogna Elzyii ♥

Kapitel 23
Demenskarameller och två vita ugglor

”Uttagningsprovet till laget är på torsdag klockan 18:00.”
Angelina tittade först på Harry och sedan på Ron som båda två nickade.
”Är du den nya?” Hennes svarta blick svepte över mig och hon log ett leende som visade varenda
en av hennes perfekta vita tänder. ”Tufft.” Hon synade mig kritiskt uppifrån och ner.
”Vi behöver verkligen flera tjejer i laget och Harry sa att du var intresserad.”
”Ja…Ja det är jag.” sa jag och försökte att inte låtsas om Rons mördande blick som brände i ryggen.
”Vad spelar du helst som?” Angelina plockade ner sina böcker i väskan utan att ta ögonen ifrån mig.
”Jagare”, svarade jag snabbt. ”Jag var jagare på min förra skola”, la jag till och sände en tacksam tanke till Harry som lärt mig översätta alla positionerna på engelska. ”Harry sa att det fanns…”
”…En plats kvar som jagare, jepp det stämmer. Och jag ser mer än gärna att den går till någon tjej.” Hon nickade mot mig, ”Spela riktigt bra på torsdag så ska jag göra mitt bästa för att ge dig platsen.
Och du kommer väl också dit Ron? Alla dina bröder spelar väl Quidditch. Det gäller att du upprätthåller din plats nu. Det gick ju inte så bra förra året.”
”Inte Percy”, mumlade Ron som ignorerade det sista två meningarna.
”Han kommer”, sa Harry i Rons ställe och gav sin kompis en vänskaplig puff i sidan.
”Vi är där på torsdag klockan sex.”
”Fint då säger vi så.” Angelina drog bak sitt långa mörka hår i en hästsvans och spände ögonen i Harry som ryggade tillbaka lite. ”Och våga inte ställa till med någonting , Potter!”
”Jag ska göra mitt bästa.” svarade han kort. ”Vi ses.”
Angelina sa hejdå och sprang ikapp sina vänner som gått i förväg ner till lektionen.
Jag såg förvånat på Harry som fortfarande knuffade lekfullt på Ron som mumlade något ohörbart till sina egna skor, ”Vad menade hon med det?”
”Öh…”, Harry ruskade lite på sig som om han ville klara upp allt inuti huvudet först innan han satte ord på det, ”Jag har…Det har varit lite problem för mig innan…Hm…Jag har missat några matcher på grund av öh, en del saker.”
”Ställ inte till med något…?”
”Alltså jag har haft spelförbud.” sa Harry besvärat utan att se mig i ögonen. ”Mest tack vare Snape, och en lärare som vi hade förra året.”
”Ni gillar inte varandra va, du och Snape?”
Harry skrattade till, ett torrt glädjelöst skratt, ”Inte direkt.”
”Snape är vidrig.” Ron tittade för första gången rakt på mig och det chockade mig att han inte såg de minsta butter ut .
”Snape hatar Harry bara för att Harrys pappa och han var ovänner i skolan.”
”Jasså”, sa jag och betraktade Harry och Ron som båda två envist tittade tillbaka på mig
i väntan på ett medhåll, ”Ja han verkar inte direkt trevlig.”
”Han är vidrig”, svarade båda två i en mun.
”Vart är Hermione förresten?” frågade Harry.
Ron såg sig omkring som om han väntade sig att hon skulle dyka upp alldeles bakom honom
med sitt burriga hår och tunga väska slängd över ena axeln. ”Jag har inte sett henne sen middagen.”
”Hon skulle till biblioteket”, svarade jag och synade Ron som fortfarande snurrade runt och sökte
med blicken efter Hermione.
”Det är oartigt att stirra sådär! Har din mor inte lärt dig något om folkvett, pojk?” fräste en fetlagd munk från sitt porträtt ovanför huvudena på oss till Ron.
”Vet hut!”
”Äh håll mun”, muttrade Ron och gav tavlan fingret. ”Men... Då är det nog bäst att jag
går och letar rätt på henne”, sa han svävande utan att se på oss och fingrade på sitt prefekt emblem.
”Vi har ju faktiskt patrullering idag…Alldeles snart faktiskt.”
Han vände på klacken och kilade iväg nerför marmortrappan med en sådan fart att han slog två pytte små förstaårselever ur balans. De små pojkarna som nyss fyllt elva år vinglade förvirrat fram och tillbaka medan det kvidande gned sina skallar och kastade ilskna blickar efter Rons ryggtavla när det var helt säkra på att han inte såg dem.
”Ska vi?” frågade Harry och nickade mot porträttet av Den tjocka damen.
”Antar att du inte heller gjort din trolldrycks läxa?”
”Jag och Hermione gjorde den igår.” sa jag och följde med Harry fram till porträttet.
”Jaha” sa han och jag kunde höra att han blev besviken. ”Vad synd… Kalkongsonggång!”
”Alldeles riktigt”, fnittrade tavlan och gled upp så vi kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum.

Uppehållsrummet var nästan alldeles tomt på folk vilket tydde på att de flesta eleverna föredrog att ta ut sin ledighet de få timmar de hade innan läggdags på att vandra runt på skolområdet, spela knallkort i korridorerna eller göra sina högt avskydda läxor i biblioteket.
”Ja jag ska väl…” Harry tecknade åt en av fåtöljerna framför brasan, ”...göra klart min läxa så jag slipper få kvarsittning på torsdag, då mördar Angelina mig.”
Han gav mig ett lite sorgset leende och började långsamt gå genom rummet fram till sin favoritfåtölj längst bort i hörnet närmast brasan.
”Harry vänta!” ropade jag och tog några steg. ”Jag kan hjälpa dig. Om du vill?”
”Gärna”, svarade han och flinade brett. ”Om du lovar att inte berätta det för Hermione…”
”Jag lovar”, svarade jag och log. ”Det var faktiskt inte så svåra frågor så hon borde faktiskt kunna gå på att du gjort alltsammans på egen hand.”
Jag slog mig ner mitt emot honom och stödde armbågarna på det lilla bordet där någons
kvarglömda trollkonstläxa låg och såg övergiven ut.
Jag flyttade undan det hopknycklade papperet med handen och den singlade sorgset ner på golvet och försvann under Harrys fåtölj.
”Få se här… Äsch du kan skriva av mig om du vill, det är väl lättast så”, sa jag glatt och sköt över
mitt papper till Harry som förbluffat såg på.
”Va? Får jag?” frågade han och böjde sig ner och kisade för att kunna läsa och jag skämdes över min pyttiga handstil, ”Vad fint du skriver.”
”Tack!” svarade jag och lutade mig tillbaka.
Fåtöljen var väldigt skön, om den bara hade stått lite närmare Harrys…
”Låt oss bara hoppas att det är rätt svar jag skrivit också, annars får du ju massa fel på grund av mig.”
”Ingen risk”, svarade han nonchalant medan hans fjäderpenna flög över papperet. ”Snape ger mig alltid dåligt betyg hur rätt det än är.”
”Men… Så kan han ju inte göra!” sa jag förskräckt och stirrade på Harry som oberört skrev vidare.
”Då förstör han ju ditt betyg i trolldryckskonst!”
”Ja”, svarade han entonigt och tittade snabbt upp på mig. ”Men det är strunt samma egentligen.”
Han sänkte sig ner över sin halvklara läxa på nytt, ”Jag struntar faktiskt i om jag får godkänt i trolldryckskonst eller inte, det är i alla fall inget som jag tänker studera vidare nästa år.”
”Men om du behöver det till ditt yrkesval?” sa jag förvånat och strök Hermiones fula orangea katt Krumben, som tagit tillfället i akt och skutta upp i mitt knä för lite sällskap, över ryggen.
”Det behöver jag inte”, sa Harry kort och svor till när han råkade spilla ut några droppar bläck över papperet. ”Jag kommer se till att jag inte kommer behöva det.”
Innan jag hann svara öppnades porträtthålet upp och in välde en hel drös med gryffindorare, alla klädda i svarta skolklädnader med det lilla emblemet av ett lejon fastsatt på bröstet in i sällskapsrummet.
Längst fram i gruppen marscherade Fred och George med armarna om en pytteliten kille som såg lycklig men lätt mörbultad ut.
”Här var det tomt!” utbrast George och slängde ner den lilla pojken i en av de sammetsröda sofforna varpå han själv slog sig ner bredvid. ”Hur känns det nu, Dennis?”
”Br..bra!” pep den lilla pojken och såg sig förvirrat omkring. ”Var är jag?”
Klungan av elever bakom honom vrålade av skratt, och Fred och George gjorde ett lyckligt utrop och slog ihop sina händer i en segergest över pojkens huvud.
”Genialt Fred!”
”Säger detsamma George!”
Fred snurrade runt och vände sig mot skaran och fortfarande högljutt hurrade.
”Okej allihopa… vem vill göra en beställning av Weasleys Demenskarameller?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!” Vrålade samtliga i den skrattande klungan och hoppade upp i luften som en man innan de började svärmade runt tvillingarna.
”Se så skriv upp er här! Bara två galleoner för fem stycken, garanterat funktionella. Håller dig förvirrad i upp till en timme. Perfekt anledning till att slippa dina mest avskydda lektioner!
Ska inte du beställa några, sköna böna?” skrålade George och hoppade över två förstaårselever som stod böjda över Freds handflata.
”Du slipper ifrån Malfoy, precis när du vill det!”
”Nej tack George”, svarade jag och skrattade. ”Vad är det för något?”
”Demenskarameller!” Han höll fram en påse med något som liknade färgglada små tuggummin.
”Tugga på ett som du gör med ett helt vanligt tuggummi med körsbärssmak, garanterat lagligt och helt oskyldigt. Efter bara tio sekunder blir du helt förvirrad och vet inte ens vad du heter och blir skickad upp till sjukhusflygen, där du får ta igen dig den där timmen du egentligen skulle behöva slita ut dig på någon trist lektion!”
”Eller stå ut med Malfoys skrytande”, inflikade Fred som också kommit släntrade till oss med en
svans av folk efter sig. ”Helt genialt, tycker du inte?”
”Jo verkligen!” svarade jag och fnissade. ”Men hur vet ni att det inte är farligt?”
”Vi har testat allt på oss själva minst hundra gånger”, svarade George nonchalant medan Fred halade upp ett papper ur fickan och började ta emot beställningar.
”Och på honom där borta, ser jag.” sa jag och pekade mot den lilla pojken som drömmande stirrade rakt ut i luften. ”Är det verkligen så smart?”
”Äsch, det är bara för att ta reda på om alla reagerar likadant på karamellen och dessutom så var han frivillig”, sa George och viftade avfärdande med handen innan han rätade på sig och hojtade: ” Bara två galleoner per påse, rena rama husalfs priset!”
”Får de verkligen göra sådär?” sa jag och lutade mig fram mot Harry. ”Sälja sånt där till förstaårselever menar jag?"
”Det tror jag knappast.” Harry ryckte på axlarna och flinade brett, ”Men de där två har aldrig varit så intresserade av regler och så länge de inte utsätter någon för fara så är det okej antar jag.
Eftersom Fred och Georges Demenskarameller var onekligen populära och medförde en hel del oväsen av elever som nästan slogs för att få göra sina beställningar bestämde vi oss för att ta en promenad upp till Ugglesalen och se om Shanti och Hedwig, Harrys uggla hade kommit tillbaka från sin jakt. Jag hade inte varit i Ugglesalen tidigare och efter den femte långa trappan så höll jag med Harry om att de borde följt mugglarnas exempel och installerat en hiss.
”Det är nästan som om de inte vill att man ska skicka brev”, flämtade Harry och tog sin mödosamt upp för den sista trappan med mig i släptåg. ”Vem orkar springa uppför de här trapporna dagligen? Det är säkert Filchs påhitt, han avskyr oss…”

Så fort vi klev in på det nersölade golvet fick jag syn på Shanti som satt som en vit liten skulptur på takbjälken bredvid Dracos ståtliga tornuggla Dorcus.
Hon bredde smidigt ut sina vingar och landade med ett mjukt svisch på min axel och började genast kärvänligt dra mig i håret med sin lilla näbb.
”Vad fin hon är”, sa Harry och strök henne försiktigt över fjädrarna. ”Då behöver inte Hedwig känna sig ensam längre.”
Han såg på sin egen snövita uggla som slagit sig ner på hans utsträckta arm.
Trots att både hon och Shanti var vita så var de inte ett dugg lika.
Hedwig var både större och bredare än Shanti och hennes ögon var bärnstensgula, inte himmelskt blå som Shantis.
”Hon är också väldigt söt”, sa jag och såg på Hedwig som tittade tillbaka på mig med lugna vänliga ögon. ”Hur länge har du haft henne?”
”Sen jag var elva”, svarade Harry och pussade sin uggla på pannan. ”Jag fick henne av Hagrid i födelsedagspresent.”
”Har du känt Hagrid så länge?” frågade jag och lyfte ner Shanti för att kunna försegla brevet som jag skrivit kvällen innan.
”Det var han som räddade mig när jag var en baby, och som sedan kom och talade om för mig att jag skulle få börja här.”
Harry strök frånvarande Hedwig över fjädrarna, djupt försjunken i sina egna minnen.
”Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.”
”Jag kan förstå det”, sa jag tyst och lyfte fram min uggla till det stora fönstret rutlösa fönstret.
”Har du alltid vetat att du är…?” sa Harry trevande och såg på mig med sina gröna ögon.
”Eller är du…?”
”Renblodig, ja”, svarade jag undvikande och knöt omsorgsfullt fast pergamentrullen vid Shantis ena ben. ”Fast min pappa växte upp i en mugglarfamilj och jag har en mycket nära vän som är mugglare.”
”Och ändå har du bott hos Malfoys hela sommaren!” utbrast Harry bestört och skakade på huvudet.
”Det är ganska otroligt egentligen.”
Han satte ner Hedvig och räckte henne de brev som han burit innanför tröjan.
”Kanske det”, svarade jag fundersamt och såg på hur de båda ugglorna tillsammans bredde ut sina vintervita vingar och likt två spöken försvann ut i den svarta natten.
”Det är mycket som är konstigt nu när man tänker på det, egentligen.”

Tack alla goa underbara som läser
och kommenterar min Fanfiction!
Hoppas ni verkligen inte tröttnar på den, skulle så gärna vilja skriva klart den.
Här har ni nästa kapitel, lite kortare men precis som jag lovade.
Och här får ni faktiskt följa med Draco...
Trevlig läsning!

Kapitel 21
I sina tankar


”Det enda jag bad er om var att stå här och se till så att ingen kommer, och inte ens det lyckas ni med!”
Draco knuffade ilsket till Goyle det hårdaste han var kapabel till, men eftersom Goyle vägde ungefär tio gånger mer än vad han själv gjorde blev effekten inte särskilt stor.
”Ni är helt hopplösa!” fräste Draco och fortsatte att vandra av och an i den tysta korridoren.
” Jag skulle lika gärna kunnat fråga Longbottom om hjälp, till och med han hade fattat
bättre!”
”Förlåt”, grymtade Goyle och hängde med huvudet. ”Men vi trodde inte du menade att vi skulle titta efter om det kommer någon…”
”Jag tror jag blir galen!” Draco drog sig i håret och stönade. ”Om jag säger att ni två ska hålla koll medan jag är därinne, så menar jag det jag säger! Hålla koll BETYDER att man TITTAR efter så att det inte kommer någon, din korkade stora idiot!”
”Men vi fattade inte…” mumlade Crabbe och kliade sig under ena armen på ett sätt som fick honom
att likna en gorilla ännu mera än vad han brukade göra i vanliga fall.
”Håll truten!” fräste Draco och knuffade in Crabbe i väggen.
”Nästa gång måste jag fråga någon med hjärna…”, Han suckade och lade huvudet i händerna.
”Vart man nu ska få tag på en sådan i Slytherin!”
Crabbe och Goyle tittade först på varandra och sedan på Draco som fortfarande såg väldigt arg ut.
De svalde båda två och såg sedan på varandra igen, utan att förstå speciellt mycket mera än att Draco var arg på dem för att de hade misslyckats med något, vad förstod ingen av dem riktigt.
”Kom igen nu.” Draco rätade på sig och stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden.
”Om någon får syn på oss här mitt i natten är vi körda, så sätt fart.”

De smög igenom det mörka slottet. Draco hade alla sina sinnen på helspänn, vid minsta ljud snurrade han runt och förde handen upp till bröstfickan där han bar sin stav.
Han erkände motvilligt för sig själv att han inte var så vidare förtjust i mörker, än mindre att vara ensam i det. Även om Crabbe och Goyle var sämre på att trolla än en ynk så var dem iallafall ett sällskap. Ett bittert minne dök upp i Dracos huvud och han ruskade irriterat på huvudet så att den blonda luggen föll ner i ansiktet på honom. Han och Potter… I den förbjudna skogen. Hur kunde de skicka ut tre elvaåringar dit, tillsammans med den där äckliga halvjätten Hagrid och hans dreglande fula hund? Han kom exakt ihåg hur skräckslagen han varit när han fått reda på att det var där de skulle ha sin straffkommendering fyra år tidigare. Idioten Weasley tillsammans med Hagrid och han och Potter ihop. Draco rös vid tanken på den där obehagliga äckliga varelsen de hade sett dricka från enhörningen. Han hade aldrig känt sådan fruktan En plötslig skräll fick hans kropp att reflexmässigt kasta sig bakåt och nästan snubbla över Crabbe som klampade på bakom honom. Dracos hjärta slog som kvickens vingar innan en qudditchmatch och flämtande riktade han trollstaven mot hörnet där ljudet hade kommit ifrån.
Om någon skulle upptäcka dem här så skulle allting gå åt skogen.
”Vem där?” Dracos röst darrande och han nöp sig själv irriterat i benet. Ingen skulle få se honom rädd. Ljuset från staven föll på någonting brunt och litet som långsamt kilade över golvet och han drog en suck som var så full av lättnad att han skrattade till.
”Jag trodde att han gjort sig av med den där jävla råttan…”
Rons skabbiga bruna råtta, Scabbers eller vad den nu hette ställde sig på bakbenen och snusade med
nosen mot de tre ungdomarna. Sedan kliade den sig bakom ena örat, och i skenet från Dracos trollstav kunde man tydligt se att det fattades en tå.
”Han har ju ingen råtta längre”, grymtade Goyle och knep ihop sina små grisögon mot ljuset.
”Det har han tydligen, ser du väl din pappskalle!” svarade Draco irriterat och stoppade tillbaka sin trollstav.
”Tänker ni stå kvar här hela natten och glo på den där äckliga råttan eller? Kom nu.”
De fortsatte utan att bli avbrutna någon mer gång till hans stora lättnad.
När de kom fram till fängelsehålorna och den stiliga stenorm som prydde ingången till Slytherins sällskapsrum stannade de alla tre.
”Smutskalle”, viskade Draco och ormen fick plötsligt liv och ringlade åt sidan och de klev in.
Lamporna i taket fick de kala stenväggarna i det avlånga rummet att skimra i blekgrönt och kastade ett mörkt nästan lite obehagligt dunkel över uppehållsrummet. Någon, antagligen en husalf hade tänt de båda brasorna som nu knastrade hemtrevligt. Draco gick fram till en av de mossgröna fåtöljerna och sjönk ner i den medan han frånvarande stirrade in i elden. Crabbe och Goyle iaktog honom tyst, osäkra på om de också skulle slå sig ner eller gå upp och lägga sig. Han hade inte gett dem någon order.

Tankarna for genom Dracos huvud där han som vanligt låg och stirrade upp i taket i sin säng. Det var inte bara för att Crabbe och Goyle snarkade så förbaskat som han inte kunde sova. Han hade nästan misslyckats idag… Han rös vid tanken och rullade över på mage. Vem skulle han be om hjälp nästa gång? Nej, inte be om hjälp förresten.
Han var en Malfoy. Malfoys bad aldrig någon om hjälp.
Vem skulle han beordra att hjälpa honom nästa gång? Det lät bättre. Zabini kanske… Draco kastade en blick mot sängen längst bort där den smala pojken låg och snusade. Han var inte smart, men hade åtminstone någonting att tänka med.
Men han skulle väl vara mer upptagen med att beundra sig själv i någon spegel än att hålla utkik. Draco gjorde en grimas och suckade tungt. Pansy… Nej definitivt inte. För det första var hon tjej. Var dem inte fåfänga så var de gnälliga, korkade eller besserwissrar som Granger. Och för det andra skulle det betyda att Draco skulle bli tvungen att umgås dubbelt så mycket mera med Pansy än vad han redan gjorde, ensam dessutom. Och vem visste vad hon kunde hitta på då? Hon hade varit bra att ha många gånger, visst hade hon det. Hade han känt sig ensam så kunde han alltid få uppmärksamhet av henne, och han behövde aldrig oroa sig för att inte ha en partner om det var något sådant tjafs. Fast nog borde han kunna få någon så mycket snyggare. Han var ju ändå en Malfoy. Nej Pansy var också utesluten. Vilka fler kände han? Vilka fler litade han på? Fast… Han litade ju inte på någon egentligen, det var ju de som var problemet. Draco satte sig tvärt upp och lutade sig mot väggen istället. Kunde dem inte sluta snarka? Han behövde någon som han verkligen kunde lita på… Någon som inte skulle svika honom. Han bet sig i läppen och kastade en blick ut genom fönstret. Tanken var motvillig och den äcklade honom en smula men det gick inte att skjuta bort. Den enda han någonsin litat lite på gick ju i Gryffindor. Tänk om hans far och mor skulle få reda på det. De hade styckat honom levande. Elli skulle han aldrig fråga. Han fick motvilligt erkänna för sig själv, trots att det var skämmigt, att han brydde sig för mycket om henne för att låta henne bli inblandad. En fet fluga surrade omkring i taket och fick honom att tänka på den där reportern Rita Skeeter. Kunde inte hon förvandla sig till en sådan där? Han rynkade näsan och följde den stora flugan med blicken, där den vilset virrade hit och dit outtröttligt surrande. Han drog upp sin trollstav och riktade den mot insekten som förnöjt slagit sig ner på hans nattduksbord.
”Bombarda”, viskade han och en röd ljusstråle sköt ut ur trollstaven och fick flugan att falla ner till golvet tillsammans med Drömoraklet där den orörlig blev liggande med benen rakt upp.