Välkomna till mig och min fanfiction!
Draco memoraid skrev jag första gången 2013, när jag blev medlem här på mugglis. Den blev väldigt populär (måste ju vara för att Draco är så awesum, right?) och efter att jag avslutat den började jag skriva en 2:a.
Sedan kom det en del i vägen som det gör när man börjar bli vuxen, och jag tappade skrivandet. Nu är jag tillbaka här, fyra år senare, och vill ge er min fanfiction igen, rättad och omskriven. Jag hoppas att någon kommer gilla den Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva! Finns det intresse så lägger jag upp första kapitlet imorgon.

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 23
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är det rena blodet egentligen?



Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet, de liv som ingen av dem valt.

// Elzyii



- - A broken heart that the world forgot.

OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Här hittar ni alla kapitel så slipper ni leta!

Till min älskade twisted:
Först & främst vill jag säga TACK för att du fortfarande läser & bevakar min fanfiction, det är jag verkligen jätte glad för! ♥
Och som du säger, att du läser ikapp allt senare när du får tid, å att du tar dig tid och gör det, det gör mig så glad!!!
Tack återigen!♥
Du är en super författare & jag ser verkligen fram emot ditt nästa kapitel.
Jk Rowling JR!
Ja, inte sant?
Det är väldigt konstigt att hon fick det, tror som sagt inte det var riktigt hans mening....
Och ja jag ville verkligen sätta en egen personlighet till Pansy, hon får ju inte vara med så mycket i böckerna!

Och till min underbara Vendela:
Vill säga EXAKT samma sak till dig!
Ohmyrowling vad jag är glad att du fortfarande läser min fanfiction,
och ännu bättre... ATT DU TYCKER OM DEN!!!
Nej nej inte är hon död (Tror jag iallafall inte??!)
Men hon kunde mycket väl ha varit...
Du är bäst, tack för din underbara kommentar som värmer! ♥


tack för att ni läser & det är kul att ni ser fram emot kapitlet...
HÄR KOMMER DET!
Jag fucking älskar er :*
Puss&Kram!


Kapitel 29
Avsändaren

”Måste vara något hon fått tag på av misstag…”
”Kan varit någon som skickat det…”
”Vi kontrollerar alla ugglor här, det är omöjligt.”
”… Får förhöra Potter och de andra tre, dem var tydligen med henne hela tiden…”
”Det har vi redan gjort de påstår att hon fick det av Katie…”
”… Med största sannolikhet styrd av Imperiusförbannelsen, Dumbledore är uppe på sitt kontor tillsammans med henne och två Aurorer just nu.”
”En sådan tragedi!”

Rösterna nådde Dracos trumhinnor som ett svagt eko som flöt samman och snurrade runt, runt i huvudet på honom där han satt uppflugen på fönsterblecket i korridoren utanför sjukhusflygen tillsammans med de där idioterna som hon umgicks med.
Han hade satt sig så långt ifrån dem som han kunde, ändå kände han deras ideliga blickar på sig.
Vad han hatade dem. Han hatade dem så innerligt där de satt på rad ovanpå bänken och upprört viskade till varandra.
Bara Hermione var tyst.
Hon satt med huvudet i händerna med Rons tröstande arm runt axlarna och snyftade tyst.
Han hade kunnat spy på henne.
Det kändes som om han skulle spy, så han var nära att resa sig upp och gå fram till henne och faktiskt göra det, men han satt kvar eftersom benen inte skulle bära honom.
Vad visste dem? De visste inte vad smärta var, de hade inte ens någon aning om vad som hänt!
Draco visste. Hur kunde han låta bli att veta?
Det var ju han som fört in det där jävla halsbandet i skolan!
Det var ingen mindre än han som kastat en Imperiusförbannelse över den där dumma smutskallen Katie, men det hade inte varit han som styrt henne till att ge halsbandet till Elli.
Han hade hört när Dumbledore snabbt förhört de andra om vad som hade hänt.
De hade allesammans sagt att Katie gett det direkt till Elli och att hon inte hade varit i närheten av att ge det till någon annan, en fråga som Dumbledore hade upprepat flera gånger för att de verkligen skulle svara alldeles korrekt.
Som om han inte heller trodde att det var meningen att paketet skulle ges till Elli.
Som om han också förstod att det blivit ett misstag.
Men det fick inte bli några sådana misstag!
Draco la huvudet i händerna och drog dem genom ansiktet i frustration.
Hur kunde det bli såhär? Tänk så dog hon? Tänk så hade han dödat den enda som någonsin visat
honom någon empati? Den enda som någonsin tyckt om honom.
Snabbt gnuggade han bort tårarna som hade stigit i ögonen.
Trots att han var nära en psykisk kollaps så vägrade hans inbitna uppfostran
låta honom visa sig svag.
Han skulle aldrig låta Potter se honom gråta, en Malfoy grät aldrig, även om de höll på att mista sin bästa vän.
Han bet sig i läppen och försökte fokusera på en liten brun smutsfläck på väggen mittemot för att skingra tankarna och stoppa tårarna som hela tiden tryckte på i ögonvrån.
Det enda som hände var att fläcken flöt ihop och blev mer och mer suddig.
Han rätade på sig, hörde hur Potter harklade sig och försökte återigen fokusera blicken på väggen.
Om han bara hade haft någonting annat att tänka på, vad som helst…
”Malfoy?”
Rösten fick honom att rycka till och stirra vilt omkring sig innan han tittade upp och såg rakt in i Proffesor McGonagalls stränga ansikte, vars gråaktiga ögon hade tagit ett mycket sorgset uttryck.
”Är allting bra med dig?” Hon synade honom kritiskt med blicken, och han tittade snabbt bort för att blinka bort tårarna innan han trotsigt såg tillbaka på henne.
”Varför skulle det inte vara det?”
Mcgonagall såg sorgset på den smala bleka pojken som stelt satt ihopkrupen i fönstret framför henne.
Hon kände ett svidande hugg i hjärtat av medlidande, något som hon aldrig hade känt för Malfoys räkning förut.
”Har du någon aning om vad som hände Miss Jacobsson?” sa hon försiktigt och lade en tröstande arm på hans axel, som han snabbt skakade bort som om den gett honom en elektrisk stöt.
”Jag var inte där!” fräste Draco och flyttade sig så långt bort ifrån henne som han kunde komma utan att trilla ner.
”Jag var tillsammans med Crabbe och Goyle, så du kan ju förhöra dem om du inte tror mig! Jag har inte skadat henne!”
”Nej det tror jag inte heller, Malfoy”, sa hon försiktigt och fick en djup bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Men jag tror i alla fall att rektorn…”
”Jag har inte gjort någonting! Fråga dem istället”, sa han ilsket och pekade mot Harry, Hermione, Ginny och Ron som alla fyra tittade upp, ”De var ju i alla fall med henne!”
”Jag tror inte att du har gjort någonting, Draco. Men jag skulle väldigt gärna
vilja växla några ord med dig mellan fyra ögon om det går för sig.”
Dumbledore hade utan att någon lagt märkte till det kommit in klivande i korridoren iförd
en mycket ståtlig himmelsblå klädnad som var så lång att den på snudd släpade i golvet.
Han såg lugnt på Draco med sina genomträngande blåa ögon och nickade långsamt innan han sträckte ut handen.
”Det tar bara ett ögonblick, kom här nu.”
Eftersom Draco visste att det inte var någon ide att protestera hoppade han ner från fönster karmen och klampade efter Dumbledore som redan var på väg bort i korridoren.

”Snuvmaräng.” sa Dumbledore långsamt och den fula stenfiguren som vaktade ingången till
rektorns kontor fick genast liv och hoppade åt sidan så Draco och Dumbledore kunde kliva in i det cirkelformade rummet.
Draco hade aldrig varit på sin rektors kontor förut och trots att det fanns en hel del intressanta saker där (inte minst en stor röd fågel med mycket stilig fjäderdräkt sovandes på en pinne bredvid Dumbledores skrivbord) ägnade Draco inte någonting i rummet förutom den långa äldre mannen framför sig något intresse.
”Vad vill du?” frågade han så näsvist som han kunde med sin hesa röst, ”Varför vill du prata med mig?”
”Slå dig ner, Draco.” svarade Dumbledore utan att ta någon notis om hans frågor och pekade på en gredelin fåtölj mittemot skrivbordet innan han själv sjönk ner i en likadan fåtölj bakom skrivbordet där han nu rätade på sig och flätade ihop sina fingrar och intresserat såg på Draco som ilsket satte sig ned.
”Jag har inte dödat henne!”
”Nej Draco, jag tror inte heller att du dödat henne”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att iaktta Draco som nervöst fingrade på stolens armstöd.
”Hon lever och kommer tack vare Poppy att bli helt återställd. ”
Han kollade snabbt upp på Dumbledore innan han återigen tittade ner på sina händer.
”Så hon dör inte?” sa han i ett försök att låta oberörd, ”Varför är jag då här?”
”Det var ett halsband som mycket oturligt nog hamnade i Eleonoras händer, något som mycket väl skulle kostat henne livet om inte jag råkat vara där precis då och ta ifrån henne det.
Hon hann bara snudda vid det. Därför och bara därför kommer hon att överleva.
Har du någon aning om hur hon fick tag i det där halsbandet?”
”Nej”, svarade Draco hastigt och kämpade emot den stora klump som fastnat i halsen på honom, det kändes som om han skulle kvävas.
”Du har ingen aning om hur hon fick tag i det?”
”Nej!” upprepade han ilsket och reste sig hastigt upp. ”Nej har jag sagt, det var väl den där smutskallen Katie som gav henne det, anhåll henne!”
”Katie var med största sannolikhet under kontroll av Imperiusförbannelsen”, svarade Dumbledore lugnt och fortsatte att hålla all sin uppmärksamhet på Draco, som nu hade börjat vandra runt i rummet.
”Har du någon aning om vem som skulle kunnat ha kastat den över henne?”
”NEJ!” Vrålade Draco och stannade upp och stirrade argt på Dumbledore innan han fortsatte att vanka av och an. ”Jag vet inte, okej? Jag var inte där!”
”Det vet jag att du inte var, Draco. Men om du känner att det är någonting
som du inte har berättat för mig som det är bra om jag vet om, så är du välkommen när du vill.
Tänk på att det kunde gått mycket illa, någon som är helt oskyldig och som du tycker mycket om kunde ha förolyckats idag. Vet du någonting, så är jag mycket tacksam om du berättar det.”
”Kan jag gå nu?”
Dumbledore nickade och Draco skyndade sig ut genom de rum som han aldrig mer ville besöka.
Så fort han kom ut i den tomma korridoren igen började han springa.
Han rusade förbi rader med porträtt av gamla lärare som nyfiket kilade fram ur sina ramar i ett försök att få en glimt av vart han var på väg och stannade inte förens han var tillbaka vid den välkända Gobiljären av Barnabas den Barnslige som förvånat avbröt sig i sitt försök att få de ena trollet att hoppa över det andra och nyfiket tittade efter honom.
Draco gick förbi den bisarra målningen och fram till änden av den ödsliga korridoren där ingen satt sin fot sedan han gjorde det för någon dag sen, något som han nu ångrade mer än någonsin.
Han lutade sig mot väggen och gled långsamt ner på golvet eftersom hans ben inte orkade bära honom efter den häftiga språngmarschen.
Där suckade han tungt och lutade huvudet i händerna.
Vad skulle han ta sig till?

Visst hade jag haft ont tidigare, men aldrig någonsin på det här sättet.
Det var en smärta som jag inte kunde placera någonstans bland det jag tidigare upplevt.
Det kändes som om det fanns någonting på mig, kanske bredvid också som rev och slet i mina kroppsdelar, brände sönder min hund och klöste i mina ögon.
Jag försökte desperat bli kvitt det där odjuret, försökte med all min kraft kasta det av mig men det bet sig bara fast och satte sina tänder djupare och djupare ner i min kropp.
Kunde känna blodet rinna nerför ansiktet, varmt och kladdigt….Nej inte varmt, utan kallt….Blod är väl inte kallt? Och det smakar väl inte salt heller?
Förtvivlat försökte jag torka bort det från ansiktet men de sköljde bara över mig ännu mera, fyllde mina lungor samtidigt som odjuret pressade sig över mitt bröst.
Jag skulle kvävas nu från båda hållen, det fanns ingen återvändo det var såhär jag skulle dö…

Jag slog upp ögonen och återvände för första gången på flera timmar
till verkligheten.
Den gjorde ont.
Smärtan från den ohyggliga drömmen eller var det nu hade varit höll i sig och trots att jag kippade efter luft så kändes det fortfarande som om jag skulle kvävas.
Jag kunde inte resa mig, det var någonting som höll emot.
Det tog några sekunder innan jag insåg att det var min kropp som gjorde det, den var så tung att
jag inte ens orkade lyfta ena armen för att torka bort det där blöta som hade runnit ner i mitt ansikte.
Matt la jag ner handen igen och försökte urskilja konturerna av någon som satt och tittade ner på mig.
Jag kisade allt vad jag kunde men min blick var ändå så suddig att det var svårt att urskilja ett ansikte.
Jag hade en konstig brännande smärta i maggropen och när jag svalde sved det till i halsen som om jag hade åkt på en mycket svår släng av halsfluss.
Personen som satt bredvid mig rörde försiktigt på sig och när min blick långsamt klarnade kunde jag
se vem det var.
”Draco?” viskade jag hest och kände hur hela halsen brände till vid varje bokstav.
Han rörde på sig igen, lutade sig ner och tittade på mig.
Trots att det var mörkt i rummet kunde jag se på honom att det var något som var väldigt fel.
Hans ögon var helt blanka och han hade röda streck i ansiktet som om hade gråtit.
Men han grät ju inte? Vad var det här?
”Har någon dött?” frågade jag dumt och blinkade upp mot honom.
Han svarade inte utan stönade bara till och satte händerna för ansiktet.
”Draco?” mumlade jag försiktigt och försökte återigen lyfta handen för att dra den genom ansiktet.
Den här gången lyckades jag och började efter bästa förmåga att gnugga ansiktet torrt.
”Vad… vad har … hänt?”
Innerst inne visste jag inte om jag ville veta, jag kände mig så konstig och yr.
Allting började bara snurra fortare och fortare, det var som om jag stigit på en av mugglarnas
Karuseller och nu inte hade någonting att hålla mig fast i.
Jag kämpade för att hålla mig kvar vid medvetande, men utan att jag kunde
göra så mycket åt det upphörde snurrandet och jag sjönk långsamt ner i ett svart mörkt hål där
odjuret hungrigt väntade på att slita mig i stycken med sina sylvassa tänder.K

Alltså ni är fan (sry men måste få svära!) underbara!
Bäst,fantastiska...oslagbara!
Ni gör mitt liv till något underbart, när man haft en skitdag så finns det inget som får en på bättre humör än era kommentarer, alltså ååå de går inte att förklara!
Jag är i chock varje gång, att ni tycker om det jag skriver....Helt kolosalt sjukt är det, om ni bara visste HUR GLAD jag blir!!!
Även om jag inte fattar hur ni kan tycka det är bra, men Draco är ju med förstås.. ;'3
Han kommer vara med mycket mera, den lilla snyggingen♥

Har inte vart hemma i helgen så har inte kunnat skriva så mycket, så detta är lite slarvigt och säkert massa gramatik fel & inte så bra/spännande, men de blir bättre i promise.
Im back on track!
Puss ♥

Kapitel 25
Pestiga Peeves och mystiska ärenden

”Ni kan stoppa undan de där”, sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna
som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna.
Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det
fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att va.
”Lupin!” Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.
”Är allt som det ska med dig Harry?” frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln.
”Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra.”
Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen.
De skyndade sig också fram till Proffesor Lupin för att hälsa och själv smet jag förbi dem och
slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.
”Får jag sitta här?” mumlade Neville som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, ”Tack.”
Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om Quidditch.
”Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist”, sa Lupin och lät sin blick vila på var och en
av oss medan han talade.
”Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa att fortsätta där Professor Moody slutade.”
Jag la märke till att han inte nämnde Professor Umbridge namn.
Hans blåa ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: ”Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna.”
Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.
Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne
som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.
”Men frågan är”, sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, ”Har ni förstått?” Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera?
Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?”
Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.
”Vem som helst kan vara en dödsätare, vem som helst kan döda er. Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på eran vakt.”
Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. ”Ta ingen, eller ingenting, för givet.”
Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig.
Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld.
Crabbe och Goyle vände båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon.
Jag blängde ilsket på dem tills det vände bort blicken och stirrade på Draco istället.
”Idag hade jag tänkt att vi skulle dela upp oss i par med en elev från motsatt elevhem…”
”VA?!” hojtade Seamus och stirrade förfärat på Lupin som om han inte vore riktigt klok,
”Menar du att vi ska arbeta tillsammans med Slytherin?”
”Precis så menar jag”, svarade Lupin honom lugnt och tog ingen notis om protesterna som vällde upp från vardera sida.
”Ni behöver lära er att samarbeta istället för att motarbeta varandra. Vi står alla på samma sida i det här ( Ron gav ifrån sig en hög fnysning)och måste lära oss att acceptera varandras motsatser. Dela upp er nu, två och två.”
Jag kände mig oerhört lättad över att kunna slinka ner bredvid Draco utan att behöva tvingas
arbeta tillsammans med någon som jag helst ville se inspärrad i Azkaban, och var ganska så säker på att Draco kände detsamma.
Han gav mig åtminstone ett snabbt leende när jag satte mig bredvid honom innan han lutade sig fram för att undersöka någonting som stod ristat på bänken.
Harry och Ron högg motvilligt varsin partner vilket i Harrys fall visade sig vara Blaise och i Rons fall Goyle. Crabbe hade ställt upp sig bredvid Neville som kröp ihop i sin bänk vid den skrämmande synen av hans enorma kroppshydda och såg ut att helst vilja försvinna och dyka upp någon helt annanstans. Hermione gav Pansy som hon hade fått till partner ett försiktigt leende som hon inte besvarade. Istället gjorde hon en ful grimas och vände sig om till sin bästa vän Millicent Bulstrode, en flicka som var betydligt mera i hennes storlek än vad Hermione var.
”Har alla en partner att duellera med? Bra.” Lupin tecknade åt oss att komma närmare.
Han gjorde en snabb sväng på sin trollstav och bänkarna försvann i tomma intet och ersattes av en röd heltäckande lappad matta.
”Ni ska nu i tur och ordning träna på att avväpna varandra, något som jag av egen erfarenhet
vet att man får väldigt stor användning för, betydligt större än man tror; han viftade med trollstaven igen och även stolarna gick upp i rök,
”Medan er partner försöker avvärja er förhäxning. Varsågoda.”

Halva klassen ledande av Slytherin började genast vråla besvärjelser medan den andra halvan mest bestående av förvirrade Gryffindorare försökte parera med sina stoppförtrollningar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag och tittade på Draco som precis som jag stod med staven höjd.
”Börja du.” sa han och drog fingrarna genom sin långa blonda lugg och förde den åt sidan.
”Du har ändå inte en chan..”
”Expelliarmus!” vrålade jag innan han hunnit avsluta meningen, och med ett triumferande leende
såg jag hur trollstaven flög ur handen på honom och upp i luften där jag skuttade upp och fångade den.
”Inte?” sa jag och blinkade åt honom.
”Du kanske ska bevisa motsatsen först innan du böjar skryta.”
Jag kastade åt honom staven som han ilsket tog emot över huvudet på Lupin som förskräckt rusade fram och tillbaka och avbröt par som duellerade flitigt med varandra med allt förutom stopp och avväpnings förtrollningar. Harry hade gett Blaise ett knottrigt litet horn som stack ut i pannan på honom och Rons hår ändrade hela tiden färg från rött till Gult.
Hermione försökte febrilt kämpa sig loss från Pansy som höll hennes huvud i ett järngrepp
mellan sina kraftiga armar medan Millicent stod bredvid och såg på.
”Din tur”, sa jag till Draco, som krökte på sina smala läppar och ställde sig i position
med trollstaven höjd och ögon som borrade sig in i mina.

Gräset var blött mot mina bara fötter och egentligen kände jag mig ganska knäpp som sprang omkring barfota mitt i natten i början på september, men det våta gulnande gräset var så lent och mjukt och natten var stjärnklar och ljummen.
Jag var väl medveten om att det var strängt förbjudet att vistas utanför sovsalen efter klockan nio
och säkerligen ännu mera förbjudet att springa omkring ute på skolområdet , men den här natten var en av de nätter som jag inte kunde jag sova.
Det enda jag kunde komma på som skulle hjälpa mot min sömnlöshet var en månskenspromenad.
Imorgon var det söndag.
Då hade jag varit här på Hogwarts i en vecka, och hunnit med att lära känna
en del trevliga människor och en del mindre trevliga.
Jag hade fått en hel del drös med läxor som skulle vara klara till följande vecka
och jag hade varit med på Quidditch uttagningen av nya spelare till Gryffindorare och klarat mig
rätt så skapligt. Vädret hade verkligen inte varit av de bästa världar. Himlen hade protesterat genom att kasta ner kaskader av regn mot oss som i en sorglig liten hög stått och tryckt nere på Qudditchplanen med våra kvastkäppar i ett hårt grepp utan att riktigt insett vad vi hade gett oss in på. Det hade varit många som sökte platsen som Gryffindors nya spelare, tio som vaktare och tolv som jagare. Ron hade spelat före mig och jag kan utan överdrift säga att det gått riktigt, riktigt dåligt för honom. Han hade släppt in 18/20 skott och råkat fånga en dunkare istället för klonken som kommit susande rakt emot honom och nästan slagit av honom från kvasten.
Han hade efter det inte sagt ett enda ord på hela kvällen när vi tillsammans satt och gjorde klart vårt
Drömlexion som Proffesor Trelawney skulle samla in dagen därpå, och han hade sedan tyst traskat efter Harry som en svans med sänkt huvud när de gått för att lägga sig vi tiotiden.
Trots att Ron inte hade visat så många av sina snälla sidor för mig under den tid jag känt honom
så kunde jag inte låta bli att delta i Hermiones medlidande och tycka riktigt synd om honom.
Enligt Harry så var Ron riktigt grym på att spela och kunde rädda hur många skott som helst, så länge som han trodde att ingen tittade på honom.

Jag stannade till och såg ut över det spegelblanka svarta vattnet.
Undrar hur djupt det var här? Säkert flera tusen meter.
Harry hade berättat för mig att han under sitt fjärde år deltagit i någonting som hette Turneringen i magisk trekamp och fått i uppgift att dyka ner i sjön och hålla sig där nere i nästan en timmes tid.
Jag rös och vände bort blicken.
Tänk att behöva simma runt där nere utan att ha en aning om vad som lurade på en någonstans på bottnen av sjön…
Plötsligt stelnade jag till och lyssnade spänt.
Rösterna från två personer letade sig in där jag befann mig och kom närmare och närmare
bokträdet som jag lutade mig emot.
Snabbt kilade jag in bakom den tjocka stammen och kikade nyfiket fram genom lövverket.
”Vad i…”, viskade jag tyst för mig själv och stirrade på konturerna av de två som långsamt kom vaggande åt mitt håll.
Vad tusan gjorde de där båda träskallarna ute nu?
”Han sa att vi bara skulle lämna den där borta”, grymtade den jättelika skuggan av Vincent Crabbe
och stannade precis framför mig och jag mig tryckte mig platt mot stammen för att inte bli upptäckt, ”Visst sa han?”
”Ja”, grymtade den minst lika stora skuggan av Gregory Goyle, ”Vi skulle bara se till att ingen såg oss.”
”Höhö”, flinade Crabbe och kliade sig under armen med ett njutningsfullt uttryck i det slöa ansiktet, ”Ja nu kan han inte klaga för vi är helt ensamma här.”
”Jag är hungrig”, grymtade Goyle till svar och gned sig ovanpå den stora utbuktade magen.
”Tror du vi kan ta oss ner till köket och sno något att äta? Det var ju flera timmar sen sist…”
Jag höll andan när de båda kumpanerna långsamt klampade förbi mig och vidare upp mot slottet,
uppenbart mycket nöjda med sin bedrift.
När jag var säker på att det var utom synhåll drog jag en suck av lättnad och smög fram från mitt gömställe.
Nyfikenheten brann inuti mig och jag kisade bort mot hållet där de kommit ifrån.
Trots att det var så mörkt så kunde jag skymta topparna på träden i den förbjudna skogen.
De kunde väl aldrig begett sig in dit mitt i natten för att gömma någonting?
Åt vem då?
Draco såklart. Vad skulle han vilja ha gömt?
Han hade inte haft med sig något värdefullt till skolan. Det hade inte varit några utflykter till Hogsmeade än så han skulle inte kunnat smuggla in något i skolan, varför han nu skulle vilja det.
Helt inne i mina funderingar började jag vandra tillbaka upp mot slottet samma väg som Crabbe och Goyle hade gått fem minuter tidigare.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens märkte Poltergeisten Peeves som studsade runt och kletade in tavlorna på andra våningen med råtthjärna.
Han skrockade förtjust till när han fick syn på mig och dök ner och svävade bredvid mitt ansikte.
”Vad gör en liten Hoggy elev uppe på slottet vid den här tidpunkten? Kanske bäst att Peeves kallar på ynken Filch så lillflickan får en liten straffkommendering!” sa han och studsade upp och ner framför mig, helt kolossalt upphetsad över sitt roliga påhitt. ”Lilla svenska Elli, så rar och så fin.
Leker runt med stackars små pojkar och ger dem ett grin…”
”Tyst Peeves!” väste jag och riktade trollstaven mot den fula lilla Poltergeisten som retsamt sträckte ut tungan åt mig och rullade med sina små elaka ögon.
”Sluta upp med det där!”
”Ojojojoj…”, Peeves skakade på huvudet och gjorde en kullerbytta ”Lilla Eleonora tror hon kan skrämma stackars lilla Peeves med sin fåniga trollstav, men Peeves ska se till att Eleonora blir utkastad från Hogwarts i ett nafs! Ta hand om din stygga Slytherin pojke istället, jag tror han håller på med lite bus!”
Han släppte en ljudlig fis och susade iväg längs korridoren högljutt skrattande.
Jag stod kvar och såg efter honom några sekunden innan jag långsamt skakade på huvudet
och fortsatte upp mot porträttet av den tjocka damen som vresigt slog upp ögonen när jag
harklade mig.
”Ja vad är det nu då?”
”Kalkonggångsång”, sa jag rappt och hon svängde tjurigt åt sidan medan hon
muttrade något om respektlösa ungar som störde hennes skönhetssömn.
Jag såg mig omkring i uppehållsrummet som gapade med sin tomhet.
Tyst gick jag fram till en av fåtöljerna och lyfte upp min väska som jag lämnat där som en
manöver ifall någon skulle komma på mig uppe sent. Jag vandrade uppför trappan till flickornas sovsal med inget annat i tankarna än den sköna mjuka himmelsäng som jag snart skulle få sjunka ner i.

Här kommer nästa kapitel!
Orättat för att jag faktiskt stressade lite för att hinna lägga upp det, men ni som brukar läsa vet ju att jag kan bättre än såhär!
Har ni tur kommer det ett nytt redan ikväll...
Puss hoppas ni ska gilla det ändå!
/Er trogna Elzyii ♥

Kapitel 23
Demenskarameller och två vita ugglor

”Uttagningsprovet till laget är på torsdag klockan 18:00.”
Angelina tittade först på Harry och sedan på Ron som båda två nickade.
”Är du den nya?” Hennes svarta blick svepte över mig och hon log ett leende som visade varenda
en av hennes perfekta vita tänder. ”Tufft.” Hon synade mig kritiskt uppifrån och ner.
”Vi behöver verkligen flera tjejer i laget och Harry sa att du var intresserad.”
”Ja…Ja det är jag.” sa jag och försökte att inte låtsas om Rons mördande blick som brände i ryggen.
”Vad spelar du helst som?” Angelina plockade ner sina böcker i väskan utan att ta ögonen ifrån mig.
”Jagare”, svarade jag snabbt. ”Jag var jagare på min förra skola”, la jag till och sände en tacksam tanke till Harry som lärt mig översätta alla positionerna på engelska. ”Harry sa att det fanns…”
”…En plats kvar som jagare, jepp det stämmer. Och jag ser mer än gärna att den går till någon tjej.” Hon nickade mot mig, ”Spela riktigt bra på torsdag så ska jag göra mitt bästa för att ge dig platsen.
Och du kommer väl också dit Ron? Alla dina bröder spelar väl Quidditch. Det gäller att du upprätthåller din plats nu. Det gick ju inte så bra förra året.”
”Inte Percy”, mumlade Ron som ignorerade det sista två meningarna.
”Han kommer”, sa Harry i Rons ställe och gav sin kompis en vänskaplig puff i sidan.
”Vi är där på torsdag klockan sex.”
”Fint då säger vi så.” Angelina drog bak sitt långa mörka hår i en hästsvans och spände ögonen i Harry som ryggade tillbaka lite. ”Och våga inte ställa till med någonting , Potter!”
”Jag ska göra mitt bästa.” svarade han kort. ”Vi ses.”
Angelina sa hejdå och sprang ikapp sina vänner som gått i förväg ner till lektionen.
Jag såg förvånat på Harry som fortfarande knuffade lekfullt på Ron som mumlade något ohörbart till sina egna skor, ”Vad menade hon med det?”
”Öh…”, Harry ruskade lite på sig som om han ville klara upp allt inuti huvudet först innan han satte ord på det, ”Jag har…Det har varit lite problem för mig innan…Hm…Jag har missat några matcher på grund av öh, en del saker.”
”Ställ inte till med något…?”
”Alltså jag har haft spelförbud.” sa Harry besvärat utan att se mig i ögonen. ”Mest tack vare Snape, och en lärare som vi hade förra året.”
”Ni gillar inte varandra va, du och Snape?”
Harry skrattade till, ett torrt glädjelöst skratt, ”Inte direkt.”
”Snape är vidrig.” Ron tittade för första gången rakt på mig och det chockade mig att han inte såg de minsta butter ut .
”Snape hatar Harry bara för att Harrys pappa och han var ovänner i skolan.”
”Jasså”, sa jag och betraktade Harry och Ron som båda två envist tittade tillbaka på mig
i väntan på ett medhåll, ”Ja han verkar inte direkt trevlig.”
”Han är vidrig”, svarade båda två i en mun.
”Vart är Hermione förresten?” frågade Harry.
Ron såg sig omkring som om han väntade sig att hon skulle dyka upp alldeles bakom honom
med sitt burriga hår och tunga väska slängd över ena axeln. ”Jag har inte sett henne sen middagen.”
”Hon skulle till biblioteket”, svarade jag och synade Ron som fortfarande snurrade runt och sökte
med blicken efter Hermione.
”Det är oartigt att stirra sådär! Har din mor inte lärt dig något om folkvett, pojk?” fräste en fetlagd munk från sitt porträtt ovanför huvudena på oss till Ron.
”Vet hut!”
”Äh håll mun”, muttrade Ron och gav tavlan fingret. ”Men... Då är det nog bäst att jag
går och letar rätt på henne”, sa han svävande utan att se på oss och fingrade på sitt prefekt emblem.
”Vi har ju faktiskt patrullering idag…Alldeles snart faktiskt.”
Han vände på klacken och kilade iväg nerför marmortrappan med en sådan fart att han slog två pytte små förstaårselever ur balans. De små pojkarna som nyss fyllt elva år vinglade förvirrat fram och tillbaka medan det kvidande gned sina skallar och kastade ilskna blickar efter Rons ryggtavla när det var helt säkra på att han inte såg dem.
”Ska vi?” frågade Harry och nickade mot porträttet av Den tjocka damen.
”Antar att du inte heller gjort din trolldrycks läxa?”
”Jag och Hermione gjorde den igår.” sa jag och följde med Harry fram till porträttet.
”Jaha” sa han och jag kunde höra att han blev besviken. ”Vad synd… Kalkongsonggång!”
”Alldeles riktigt”, fnittrade tavlan och gled upp så vi kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum.

Uppehållsrummet var nästan alldeles tomt på folk vilket tydde på att de flesta eleverna föredrog att ta ut sin ledighet de få timmar de hade innan läggdags på att vandra runt på skolområdet, spela knallkort i korridorerna eller göra sina högt avskydda läxor i biblioteket.
”Ja jag ska väl…” Harry tecknade åt en av fåtöljerna framför brasan, ”...göra klart min läxa så jag slipper få kvarsittning på torsdag, då mördar Angelina mig.”
Han gav mig ett lite sorgset leende och började långsamt gå genom rummet fram till sin favoritfåtölj längst bort i hörnet närmast brasan.
”Harry vänta!” ropade jag och tog några steg. ”Jag kan hjälpa dig. Om du vill?”
”Gärna”, svarade han och flinade brett. ”Om du lovar att inte berätta det för Hermione…”
”Jag lovar”, svarade jag och log. ”Det var faktiskt inte så svåra frågor så hon borde faktiskt kunna gå på att du gjort alltsammans på egen hand.”
Jag slog mig ner mitt emot honom och stödde armbågarna på det lilla bordet där någons
kvarglömda trollkonstläxa låg och såg övergiven ut.
Jag flyttade undan det hopknycklade papperet med handen och den singlade sorgset ner på golvet och försvann under Harrys fåtölj.
”Få se här… Äsch du kan skriva av mig om du vill, det är väl lättast så”, sa jag glatt och sköt över
mitt papper till Harry som förbluffat såg på.
”Va? Får jag?” frågade han och böjde sig ner och kisade för att kunna läsa och jag skämdes över min pyttiga handstil, ”Vad fint du skriver.”
”Tack!” svarade jag och lutade mig tillbaka.
Fåtöljen var väldigt skön, om den bara hade stått lite närmare Harrys…
”Låt oss bara hoppas att det är rätt svar jag skrivit också, annars får du ju massa fel på grund av mig.”
”Ingen risk”, svarade han nonchalant medan hans fjäderpenna flög över papperet. ”Snape ger mig alltid dåligt betyg hur rätt det än är.”
”Men… Så kan han ju inte göra!” sa jag förskräckt och stirrade på Harry som oberört skrev vidare.
”Då förstör han ju ditt betyg i trolldryckskonst!”
”Ja”, svarade han entonigt och tittade snabbt upp på mig. ”Men det är strunt samma egentligen.”
Han sänkte sig ner över sin halvklara läxa på nytt, ”Jag struntar faktiskt i om jag får godkänt i trolldryckskonst eller inte, det är i alla fall inget som jag tänker studera vidare nästa år.”
”Men om du behöver det till ditt yrkesval?” sa jag förvånat och strök Hermiones fula orangea katt Krumben, som tagit tillfället i akt och skutta upp i mitt knä för lite sällskap, över ryggen.
”Det behöver jag inte”, sa Harry kort och svor till när han råkade spilla ut några droppar bläck över papperet. ”Jag kommer se till att jag inte kommer behöva det.”
Innan jag hann svara öppnades porträtthålet upp och in välde en hel drös med gryffindorare, alla klädda i svarta skolklädnader med det lilla emblemet av ett lejon fastsatt på bröstet in i sällskapsrummet.
Längst fram i gruppen marscherade Fred och George med armarna om en pytteliten kille som såg lycklig men lätt mörbultad ut.
”Här var det tomt!” utbrast George och slängde ner den lilla pojken i en av de sammetsröda sofforna varpå han själv slog sig ner bredvid. ”Hur känns det nu, Dennis?”
”Br..bra!” pep den lilla pojken och såg sig förvirrat omkring. ”Var är jag?”
Klungan av elever bakom honom vrålade av skratt, och Fred och George gjorde ett lyckligt utrop och slog ihop sina händer i en segergest över pojkens huvud.
”Genialt Fred!”
”Säger detsamma George!”
Fred snurrade runt och vände sig mot skaran och fortfarande högljutt hurrade.
”Okej allihopa… vem vill göra en beställning av Weasleys Demenskarameller?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!” Vrålade samtliga i den skrattande klungan och hoppade upp i luften som en man innan de började svärmade runt tvillingarna.
”Se så skriv upp er här! Bara två galleoner för fem stycken, garanterat funktionella. Håller dig förvirrad i upp till en timme. Perfekt anledning till att slippa dina mest avskydda lektioner!
Ska inte du beställa några, sköna böna?” skrålade George och hoppade över två förstaårselever som stod böjda över Freds handflata.
”Du slipper ifrån Malfoy, precis när du vill det!”
”Nej tack George”, svarade jag och skrattade. ”Vad är det för något?”
”Demenskarameller!” Han höll fram en påse med något som liknade färgglada små tuggummin.
”Tugga på ett som du gör med ett helt vanligt tuggummi med körsbärssmak, garanterat lagligt och helt oskyldigt. Efter bara tio sekunder blir du helt förvirrad och vet inte ens vad du heter och blir skickad upp till sjukhusflygen, där du får ta igen dig den där timmen du egentligen skulle behöva slita ut dig på någon trist lektion!”
”Eller stå ut med Malfoys skrytande”, inflikade Fred som också kommit släntrade till oss med en
svans av folk efter sig. ”Helt genialt, tycker du inte?”
”Jo verkligen!” svarade jag och fnissade. ”Men hur vet ni att det inte är farligt?”
”Vi har testat allt på oss själva minst hundra gånger”, svarade George nonchalant medan Fred halade upp ett papper ur fickan och började ta emot beställningar.
”Och på honom där borta, ser jag.” sa jag och pekade mot den lilla pojken som drömmande stirrade rakt ut i luften. ”Är det verkligen så smart?”
”Äsch, det är bara för att ta reda på om alla reagerar likadant på karamellen och dessutom så var han frivillig”, sa George och viftade avfärdande med handen innan han rätade på sig och hojtade: ” Bara två galleoner per påse, rena rama husalfs priset!”
”Får de verkligen göra sådär?” sa jag och lutade mig fram mot Harry. ”Sälja sånt där till förstaårselever menar jag?"
”Det tror jag knappast.” Harry ryckte på axlarna och flinade brett, ”Men de där två har aldrig varit så intresserade av regler och så länge de inte utsätter någon för fara så är det okej antar jag.
Eftersom Fred och Georges Demenskarameller var onekligen populära och medförde en hel del oväsen av elever som nästan slogs för att få göra sina beställningar bestämde vi oss för att ta en promenad upp till Ugglesalen och se om Shanti och Hedwig, Harrys uggla hade kommit tillbaka från sin jakt. Jag hade inte varit i Ugglesalen tidigare och efter den femte långa trappan så höll jag med Harry om att de borde följt mugglarnas exempel och installerat en hiss.
”Det är nästan som om de inte vill att man ska skicka brev”, flämtade Harry och tog sin mödosamt upp för den sista trappan med mig i släptåg. ”Vem orkar springa uppför de här trapporna dagligen? Det är säkert Filchs påhitt, han avskyr oss…”

Så fort vi klev in på det nersölade golvet fick jag syn på Shanti som satt som en vit liten skulptur på takbjälken bredvid Dracos ståtliga tornuggla Dorcus.
Hon bredde smidigt ut sina vingar och landade med ett mjukt svisch på min axel och började genast kärvänligt dra mig i håret med sin lilla näbb.
”Vad fin hon är”, sa Harry och strök henne försiktigt över fjädrarna. ”Då behöver inte Hedwig känna sig ensam längre.”
Han såg på sin egen snövita uggla som slagit sig ner på hans utsträckta arm.
Trots att både hon och Shanti var vita så var de inte ett dugg lika.
Hedwig var både större och bredare än Shanti och hennes ögon var bärnstensgula, inte himmelskt blå som Shantis.
”Hon är också väldigt söt”, sa jag och såg på Hedwig som tittade tillbaka på mig med lugna vänliga ögon. ”Hur länge har du haft henne?”
”Sen jag var elva”, svarade Harry och pussade sin uggla på pannan. ”Jag fick henne av Hagrid i födelsedagspresent.”
”Har du känt Hagrid så länge?” frågade jag och lyfte ner Shanti för att kunna försegla brevet som jag skrivit kvällen innan.
”Det var han som räddade mig när jag var en baby, och som sedan kom och talade om för mig att jag skulle få börja här.”
Harry strök frånvarande Hedwig över fjädrarna, djupt försjunken i sina egna minnen.
”Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.”
”Jag kan förstå det”, sa jag tyst och lyfte fram min uggla till det stora fönstret rutlösa fönstret.
”Har du alltid vetat att du är…?” sa Harry trevande och såg på mig med sina gröna ögon.
”Eller är du…?”
”Renblodig, ja”, svarade jag undvikande och knöt omsorgsfullt fast pergamentrullen vid Shantis ena ben. ”Fast min pappa växte upp i en mugglarfamilj och jag har en mycket nära vän som är mugglare.”
”Och ändå har du bott hos Malfoys hela sommaren!” utbrast Harry bestört och skakade på huvudet.
”Det är ganska otroligt egentligen.”
Han satte ner Hedvig och räckte henne de brev som han burit innanför tröjan.
”Kanske det”, svarade jag fundersamt och såg på hur de båda ugglorna tillsammans bredde ut sina vintervita vingar och likt två spöken försvann ut i den svarta natten.
”Det är mycket som är konstigt nu när man tänker på det, egentligen.”

Tack alla goa underbara som läser
och kommenterar min Fanfiction!
Hoppas ni verkligen inte tröttnar på den, skulle så gärna vilja skriva klart den.
Här har ni nästa kapitel, lite kortare men precis som jag lovade.
Och här får ni faktiskt följa med Draco...
Trevlig läsning!

Kapitel 21
I sina tankar


”Det enda jag bad er om var att stå här och se till så att ingen kommer, och inte ens det lyckas ni med!”
Draco knuffade ilsket till Goyle det hårdaste han var kapabel till, men eftersom Goyle vägde ungefär tio gånger mer än vad han själv gjorde blev effekten inte särskilt stor.
”Ni är helt hopplösa!” fräste Draco och fortsatte att vandra av och an i den tysta korridoren.
” Jag skulle lika gärna kunnat fråga Longbottom om hjälp, till och med han hade fattat
bättre!”
”Förlåt”, grymtade Goyle och hängde med huvudet. ”Men vi trodde inte du menade att vi skulle titta efter om det kommer någon…”
”Jag tror jag blir galen!” Draco drog sig i håret och stönade. ”Om jag säger att ni två ska hålla koll medan jag är därinne, så menar jag det jag säger! Hålla koll BETYDER att man TITTAR efter så att det inte kommer någon, din korkade stora idiot!”
”Men vi fattade inte…” mumlade Crabbe och kliade sig under ena armen på ett sätt som fick honom
att likna en gorilla ännu mera än vad han brukade göra i vanliga fall.
”Håll truten!” fräste Draco och knuffade in Crabbe i väggen.
”Nästa gång måste jag fråga någon med hjärna…”, Han suckade och lade huvudet i händerna.
”Vart man nu ska få tag på en sådan i Slytherin!”
Crabbe och Goyle tittade först på varandra och sedan på Draco som fortfarande såg väldigt arg ut.
De svalde båda två och såg sedan på varandra igen, utan att förstå speciellt mycket mera än att Draco var arg på dem för att de hade misslyckats med något, vad förstod ingen av dem riktigt.
”Kom igen nu.” Draco rätade på sig och stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden.
”Om någon får syn på oss här mitt i natten är vi körda, så sätt fart.”

De smög igenom det mörka slottet. Draco hade alla sina sinnen på helspänn, vid minsta ljud snurrade han runt och förde handen upp till bröstfickan där han bar sin stav.
Han erkände motvilligt för sig själv att han inte var så vidare förtjust i mörker, än mindre att vara ensam i det. Även om Crabbe och Goyle var sämre på att trolla än en ynk så var dem iallafall ett sällskap. Ett bittert minne dök upp i Dracos huvud och han ruskade irriterat på huvudet så att den blonda luggen föll ner i ansiktet på honom. Han och Potter… I den förbjudna skogen. Hur kunde de skicka ut tre elvaåringar dit, tillsammans med den där äckliga halvjätten Hagrid och hans dreglande fula hund? Han kom exakt ihåg hur skräckslagen han varit när han fått reda på att det var där de skulle ha sin straffkommendering fyra år tidigare. Idioten Weasley tillsammans med Hagrid och han och Potter ihop. Draco rös vid tanken på den där obehagliga äckliga varelsen de hade sett dricka från enhörningen. Han hade aldrig känt sådan fruktan En plötslig skräll fick hans kropp att reflexmässigt kasta sig bakåt och nästan snubbla över Crabbe som klampade på bakom honom. Dracos hjärta slog som kvickens vingar innan en qudditchmatch och flämtande riktade han trollstaven mot hörnet där ljudet hade kommit ifrån.
Om någon skulle upptäcka dem här så skulle allting gå åt skogen.
”Vem där?” Dracos röst darrande och han nöp sig själv irriterat i benet. Ingen skulle få se honom rädd. Ljuset från staven föll på någonting brunt och litet som långsamt kilade över golvet och han drog en suck som var så full av lättnad att han skrattade till.
”Jag trodde att han gjort sig av med den där jävla råttan…”
Rons skabbiga bruna råtta, Scabbers eller vad den nu hette ställde sig på bakbenen och snusade med
nosen mot de tre ungdomarna. Sedan kliade den sig bakom ena örat, och i skenet från Dracos trollstav kunde man tydligt se att det fattades en tå.
”Han har ju ingen råtta längre”, grymtade Goyle och knep ihop sina små grisögon mot ljuset.
”Det har han tydligen, ser du väl din pappskalle!” svarade Draco irriterat och stoppade tillbaka sin trollstav.
”Tänker ni stå kvar här hela natten och glo på den där äckliga råttan eller? Kom nu.”
De fortsatte utan att bli avbrutna någon mer gång till hans stora lättnad.
När de kom fram till fängelsehålorna och den stiliga stenorm som prydde ingången till Slytherins sällskapsrum stannade de alla tre.
”Smutskalle”, viskade Draco och ormen fick plötsligt liv och ringlade åt sidan och de klev in.
Lamporna i taket fick de kala stenväggarna i det avlånga rummet att skimra i blekgrönt och kastade ett mörkt nästan lite obehagligt dunkel över uppehållsrummet. Någon, antagligen en husalf hade tänt de båda brasorna som nu knastrade hemtrevligt. Draco gick fram till en av de mossgröna fåtöljerna och sjönk ner i den medan han frånvarande stirrade in i elden. Crabbe och Goyle iaktog honom tyst, osäkra på om de också skulle slå sig ner eller gå upp och lägga sig. Han hade inte gett dem någon order.

Tankarna for genom Dracos huvud där han som vanligt låg och stirrade upp i taket i sin säng. Det var inte bara för att Crabbe och Goyle snarkade så förbaskat som han inte kunde sova. Han hade nästan misslyckats idag… Han rös vid tanken och rullade över på mage. Vem skulle han be om hjälp nästa gång? Nej, inte be om hjälp förresten.
Han var en Malfoy. Malfoys bad aldrig någon om hjälp.
Vem skulle han beordra att hjälpa honom nästa gång? Det lät bättre. Zabini kanske… Draco kastade en blick mot sängen längst bort där den smala pojken låg och snusade. Han var inte smart, men hade åtminstone någonting att tänka med.
Men han skulle väl vara mer upptagen med att beundra sig själv i någon spegel än att hålla utkik. Draco gjorde en grimas och suckade tungt. Pansy… Nej definitivt inte. För det första var hon tjej. Var dem inte fåfänga så var de gnälliga, korkade eller besserwissrar som Granger. Och för det andra skulle det betyda att Draco skulle bli tvungen att umgås dubbelt så mycket mera med Pansy än vad han redan gjorde, ensam dessutom. Och vem visste vad hon kunde hitta på då? Hon hade varit bra att ha många gånger, visst hade hon det. Hade han känt sig ensam så kunde han alltid få uppmärksamhet av henne, och han behövde aldrig oroa sig för att inte ha en partner om det var något sådant tjafs. Fast nog borde han kunna få någon så mycket snyggare. Han var ju ändå en Malfoy. Nej Pansy var också utesluten. Vilka fler kände han? Vilka fler litade han på? Fast… Han litade ju inte på någon egentligen, det var ju de som var problemet. Draco satte sig tvärt upp och lutade sig mot väggen istället. Kunde dem inte sluta snarka? Han behövde någon som han verkligen kunde lita på… Någon som inte skulle svika honom. Han bet sig i läppen och kastade en blick ut genom fönstret. Tanken var motvillig och den äcklade honom en smula men det gick inte att skjuta bort. Den enda han någonsin litat lite på gick ju i Gryffindor. Tänk om hans far och mor skulle få reda på det. De hade styckat honom levande. Elli skulle han aldrig fråga. Han fick motvilligt erkänna för sig själv, trots att det var skämmigt, att han brydde sig för mycket om henne för att låta henne bli inblandad. En fet fluga surrade omkring i taket och fick honom att tänka på den där reportern Rita Skeeter. Kunde inte hon förvandla sig till en sådan där? Han rynkade näsan och följde den stora flugan med blicken, där den vilset virrade hit och dit outtröttligt surrande. Han drog upp sin trollstav och riktade den mot insekten som förnöjt slagit sig ner på hans nattduksbord.
”Bombarda”, viskade han och en röd ljusstråle sköt ut ur trollstaven och fick flugan att falla ner till golvet tillsammans med Drömoraklet där den orörlig blev liggande med benen rakt upp.

Tack alla mina underbara läsare
för att ni läser och kommenterar så fint!!
Jag kan haft en riktig skitdag, sen kommer man in och läser det här o blir så himla glad igen! ♥ Har försökt citera & svara på det ni skrivit en och en som vanligt, men det har blivit nått krångel... Ska göra det så fort jag kan!

Och ja, min kära Luna, du gav mig en riktig liten ide
Och ja, vilket elevhem hamnar hon i? Det får ni läsa nu, för här kommer nästa kapitel!
Och imorgon åker jag hem och kan äntligen skriva & komma åt internett som jag brukar
Tack för allt ni skriver, det är så roligt när ni gillar det & när ni skriver & undrar vad som ska hända, att ni längtar!
LOVEYA♥

Massa pussar från mig & Draco (som dock är något sur, varför får ni läsa här...)

Kapitel 17
En hatt med egen vilja


”Jag vill bara gå igenom det hela lite snabbt med dig Miss Jacobsson.
Jag vill försäkra mig om att du är med på det klara vad du har att vänta dig.”
Häxan,som presenterade sig som Professor Mcgonagall, stängde dörren om oss och satte sig sedan ner bakom det prydligt städade skrivbordet. Det var ett ganska ljust och trevligt rum och porslinstallrikarna som hängde på vägen var nästan lika välpolerade som hemma hos familjen Malfoy.
”Hade ni sortering på din förra skola?”
”Nej professorn, vi tillhörde samma elevhem allihopa.”
”På det viset.” Hon gjorde en anteckning i blocket hon hade framför sig.
”Hogwarts har fyra elevhem. Gryffindor, Rawenclaw, Hufflepuff och Slytherin.
Jag är föreståndare för Gryffindorhemmet.”
Hon såg upp på mig med sina små vassa ögon.
”Har du någon aning om vad det är för speciellt med de olika elevhemmen?”
”Draco har berättat för mig om dem, Professorn.”
”Jasså det har han…” Hon fortsatte att kritiskt granska mig som om jag vore ett plagg som hon funderade på att köpa men inte var riktigt säker på om kvalitén var tillräckligt bra.
”Låt mig gissa att han inte sa särskilt mycket positivt?”
”Bara om Slytherin, professorn.”
”Det ante mig…” muttrade hon och gjorde en till anteckning innan hon lade ner pennan.
Hon rättade irriterat till den svarta spetshatten hon bar och såg sedan på mig igen.
”Du ska veta, Eleonora, att Hogwarts fyra elevhem är alla lika fantastiska och säregna.
Hogwarts grundades av fyra väldigt talangfulla magiker; Rowena Rawenclaw, Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin. Dessa fyra mycket begåvade häxor och trollkarlar var goda vänner men värdesatte alla olika gåvor hos sina elever. Rowena ville ha de intelligenta eleverna
men kunskapstörstande hjärnor. Hon ansåg att intelligensen var den finaste gåva
en människa kunde ha och valde bara ut det elever som hade allra mest potential.
Godric ville bara ha elever med stort mod och inre styrka. Han anordnade olika intagningsprov för unga häxor och trollkarlar som han handplockat och valde efter de ut dem som han ansågs allra modigast till sin undervisning. Salazar å andra sidan tyckte att bara renblodiga skulle undervisas i magi, och tog bara in elever med helt rent blod i sina ådror.
Han hade också en förkärlek för de sluga och listiga eleverna.
”Tog han inte in några mugglarfödda?”
”Nej, inga mugglarfödda.” McGonagall krökte på läpparna.
”Idag sorteras självfallet elever med blandat blod in till Slytherinhemmet. Även om det kanske inte... inträffar särskilt ofta.” Hon harklade sig och fortsatte; ” Och sen var det Helga Hufflepuff som tog emot alla de som inget annat elevhem ville ha. Hon värdesatte dem med ett gott hjärta och ett ädelt sinne, elever som kämpade på trots att deras talang inte alltid syntes på ytan. Så du ska veta, Miss Jacobsson, att oavsett vilket elevhem du hamnar i så kommer inte det att påverka din undervisning eller vistelse på Hogwarts. Vår uråldriga sorteringshatt som faktiskt en gång prydde självaste Godric Gryffindors huvud kommer att placera dig i det elevhem där den tror att du kommer passa bäst.”
Jag nickade försiktigt medan magen drog ihop sig av nervositet. Sorteringshatt?!
”Vanligtvis brukar det vara jag som har ansvaret för förstaårselevernas sortering, men Professor Sprout tog sig an den uppgiften medan jag tog min tid till att informera dig.
Men nu tror jag att vi är klara. Var snäll och följ med här.”
Hon reste sig tvärt upp och stegade fram mot dörren som på sina tunga gångjärn långsamt svängde upp på vid gavel.

”Professorn…” Jag skyndade efter med ben som skakade så mycket att jag knappt kunde gå.
”Kommer jag… kommer jag att sorteras tillsammans med… Förstaårseleverna?”
”Naturligtvis”, svarade Professor McGonagall rappt medan hon marscherade vidare.
”Vi sorterar alltid in de nya eleverna inför dem gamla, du är inget undantag.”
Benen vek sig under mig och jag var tvungen att gripa tag i en rustning för att inte falla omkull (vilket jag höll på att göra ändå när den förolämpat tog ett skutt åt sidan) och bad en tyst bön. Det här besannade verkligen mina värsta mardrömmar, varför hade inte Draco nämnt något om det här? Bli sorterad inför hela skolan, jag som avskydde att stå framför publik! Bedjande försökte jag truga Professor McGonagall med blicken men hon tog ingen notis om detta utan klev utan vidare in i stora salen och tecknade åt mig att följa efter. Jag blundade och glömde allt vad engelska hette, bad ännu en snabb bön om att jag inte skulle bli tvungen att säga något och klev försiktigt in bakom henne. Det första jag fick syn på var fyra långa bord som stod placerade på tvären. Det närmaste applåderade högljutt när den lilla pojken som Hermione tröstat snubblade fram till deras bord och satte sig med viss tvekan i sitt bleka lilla ansikte. Han såg ut att vara på gränsen till lipen igen.
Jag lät blicken svepa över de svartklädda eleverna och kände hur hjärtat slog ett extra slag när jag såg Harry höja händerna för att applådera den lilla pojken välkommen, vartefter han böjde sig fram och viskade något till Ron som skrattade. Hermione fick syn på mig och vinkade energiskt men jag nöjde mig med att le svagt tillbaka. Det där måste alltså vara Gryffindor… De andra två borden hade jag ingen aning om… Men det längst bort var ingen tvekan, när jag såg bistra, hånfulla ansikten och Dracos vitblonda hår.
Ingen vid Slytherinbordet applåderade.
”Zwengar, Ozil.”
En tjock häxa med grått lockigt hår och vänligt runt ansikte höll upp en lista med den ena handen och en lappad gammal hatt med den andra. En liten späd pojke klev fram och satte sig på stolen och häxan släppte ner hatten på pojkens huvud. Till min stora förvåning öppnades brättet på hatten och blev till en smal mun.
”Aha… Ett mycket enkelt val, ingen tvekan här inte… SLYTHERIN!” Hojtade hatten över applåderna som stegrades i salen. Jag lade märke till att de var betydligt mattare än vad dem varit när den förra pojken placerades. Ozil skyndade sig att dra av sig den gamla hatten som nu hade blivit alldeles stilla och sprang nerför podiet och släntrade iväg till bordet längst bort.
Med viss möda trängde han sig ner bredvid två enorma sjundeårselever som såg ut att vara kopior av framtidens Crabbe och Goyle. Jag släppte den bisarra synen och letade istället med blicken efter Draco, fick syn på honom och fick ögonkontakt.
Länge såg vi på varandra, jag bedjande och han lite irriterat. Kanske nedstämt?
”God kväll!” En dånande stämma fyllde aulan och fick allas uppmärksamhet att riktas mot ett podier som jag inte lagt märkte till tidigare ovanför sorteringshatten. I sköna stolar med röda sammetsstoppade ryggstöd satt flera vuxna häxor och trollkarlar.
En väldigt smal lång äldre trollkarl med långt vitt skägg, krokig näsa och halvmåne formade glasögon log glädjestrålande mot alla eleverna medan han bredde ut händerna som om han ville omsluta hela salen i en stor kram.
”Till mina nya elever säger jag, välkomna hit! Till mina gamla elever säger jag välkomna tillbaka! Innan vi släcker hungern med den utsökta maten skulle jag vilja säga några ord.”
Han gjorde en paus och rättade till skägget som snurrat sig runt hans ena hand.
”Den Förbjudna skogen är förbjudet område för alla elever, och vår vaktmästare, Mr Filch,
har bett mig att informera er om att det finns en lista med alla produkter som är förbjudna här på Hogwarts i år. Listan finns att se på Mr Filchs kontor, mycket intressant läsning om jag får
säga det själv”,
Han blinkade med ena ögat, ”Sedan skulle jag vilja be er om att vara på er vakt och inte ta några som helst onödiga risker i tider som dessa.”
Hans röst fick en annan ton, liksom allvarligare och flera elever stack huvudena tätt ihop och viskade, andra lyssnade spänt.
”Jag råder er till att betrakta allt med största försiktighet, och rapportera allting som medför
minsta intresse till personalen; Han gjorde en gest bakåt, Ta aldrig någonting för givet.
Men glöm inte, att vänskap föder kärlek och utplånar krig.
Jag, Albus Dumbledore, som har den ärofyllda tjänsten som rektor på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster, vill därför utbringa en skål för fred och vänskap mellan Hogwarts fyra olika elevhem.
Låt oss skåla för vänskapen och dess förmåga att dräpa ondska och kväva strid.
Det är bara med ett vapen som detta vi kan vinna över dem som inga sådana vapen har.”
Han lyfte sitt glas och till min förvåning såg jag hur röd vätska dök upp i alla glasen runt om i stora salen och ännu mer förvånad kände jag hur mina fingrar slöts om ett smalt glas som garanterat inte funnits sig där tidigare. Tillsammans höjde vi glasen och drack vänskapens skål.
Drycken var söt och smakade körsbär och dammig sommar.
Jag lade märke till att flera elever från Slytherin, däribland Draco, inte hade rört sitt glas.
”Jag vill också komma med en glad överraskning till er alla, gamla som nya”, fortsatte Dumbledore.
Att vi har ännu en ny elev bland oss idag.”
En våg av mummel steg upp från skaran och jag kände hur en nervös ilning gick genom kroppen.
”Låt mig presentera och framförallt välkomna vår förtjusande nya häxa från Sverige,
som ska börja sitt sjätte år här tillsammans med oss, Eleonora Jacobsson!” Dumbledore sträckte ut handen mot mig. Rodnade önskade jag att jag skulle sjunka genom golvet.
Harry och Ron applåderade kraftigt från Gryffindorbordet tillsammans med dem två rödhåriga tvillingarna jag kände igen från mitt första besök i Diagongränden.
”Varsågod att ta plats här framme. ”
Den runda häxan pekade på stolen ovanför podiet där de två pojkarna suttit.
”Varsågod och sitt.”
Jag sjönk ner på den mjuka dynan och kände trycket när hatten placerades på mitt huvud.
Även fast jag var beredd på vad som skulle komma hoppade jag till när hattens brätte öppnades på vid gavel och den började tala.
”Aha… Intressant, mycket intressant. Aldrig har en sortering i den här salen varit så viktig, inte sedan Harry Potter sorterades här… Jag ser att du precis som honom skulle passa mycket bra i var och ett av elevhemmen.
Rent blod som sluge Salazar skulle föredragit rinner i dina ådror… En mycket bra hjärna som sköna Rowena skulle avgudat…Ett ädelt sinne något som Helga skulle värdesatt mycket högt…Och ett stort mod och en inre styrka som självaste Godric inte kunnat ta miste på.
Här finns någonting, en längtan att visa all din duglighet.
Och du besitter en förmåga… En förmåga att främja oviljor och fiendskap.
Hos dig finns ingen ilska mot ett annat slag, du gör ingen skillnad på vän och fiende.
Hatten gjorde en paus, och lämnade munnen öppen som om den verkligen funderade.
Det var alldeles tyst, det var som om hela salen höll andan.
Inte hade jag väntat mig att min sortering skulle vara ett så långvarigt och viktigt scenario för den nötta gamla hatten. Den verkade riktigt njuta av att dra ut på det hela, och jag väntade spänt tillsammans med resten av skolan.
”Aha…”, mumlade hatten högt för sig själv.
”Ett av dina sinnen verkar övergå de andra…
Så därför, och bara därför, är det bäst att det blir… GRYFFINDOR!”

Tack alla UNDERBARA!♥
Har haft influensa så har legat i feber i över en vecka,
men här kommr iallafall ett kapitel!
Lägger opp nästa imorgon, hoppas ni fortsätter läsa!
Detta är dock inte rättat, men ni får överleva hehe.
Puss ♥

Kapitel 12

Kära mamma.
Nu är det bara två dagar kvar tills jag åker till Hogwarts.
Jag är ganska nervös tror jag. Allt känns så nytt.
Man blir myndig när man är sjutton här, det betyder att jag kommer att bli myndig om mindre än två år eftersom jag fyller år i Januari.
Vi var återigen i Diagonggränden förra veckan.
Jag träffade Harry Potter, jag tror inte han och Draco gillar varandra.
Harry försökte förhäxa Draco, men jag stoppade det.
Du behöver inte vara orolig, det är tillåtet att använda enkla förtrollningar
i Diagongränden, det är inte alls lika strikt som i Sverige.
Jag undrar när jag får träffa honom igen.
Draco är förresten konstig igen. Han har hållit sig på sitt rum i flera dagar nu.
Jag tror att han planerar någonting.
Hälsa alla där hemma och krama Miranda från mig.
Jag saknar er jätte mycket och hoppas att du snart är bättre.
Jag kommer och hälsar på till jul.
Ni är mitt hjärta.
Jag älskar er.
Varma hälsningar, Elli.

Den snövita ugglan sträckte genast fram benet medan hon uppfodrande iaktog mig
med sina stora vackra ögon.
”Kom tillbaka så snart du kan, jag kommer att sakna dig”, Sa jag bedrövat och strök henne långsamt över fjädrarna med ena handen medan jag knöt fast pergament rullen vid ugglans fjällprydda ben med den andra.
Sedan bar jag försiktigt fram henne till fönstret som stod på vid gavel.
En sensommar vind blåste in genom rummet och slet tag i mitt hår och förde med sig en doft av kvarhållen sommar.
Jag slöt ögonen och kände hur en tår sakta frigjorde sig från min tårkanal och smet ut genom ögonfransarna och tog sin tillflykt nerför kinden.
Sommaren var till ända och med den mitt gamla liv, kanske för alltid.
”Flyg försiktigt”
Jag gav henne en sista strykning, och hon hoade lugnande innan hon bredde ut vingarna och flög ut i den tysta natten.
Jag huttrade till och drog igen fönstret, men slutade ändå inte frysa.
Det var liksom inuti jag frös, och mot den sortens kyla hjälpte varken varma kläder eller stängda fönster.
Jag gick några varv runt i rummet utan att egentligen veta varför och sjönk sedan ner på sängen och drog fram en av böckerna jag hade köpt och försökte slappna av, men gav upp efter några sekunder och började vanka av och an igen.
Om jag bara hade haft någon att prata med…
Beslutsamt sköt jag upp dörren och steg ut i korridoren.
En frän lukt av bränt kött steg genast i mot mig och jag rynkade näsan och höll tillbaka en ofrivillig kräkreflex.
Vad i all världen var det som luktade sådär?
En blek siluett avtecknade sig i slutet av korridoren, uppflugen på trappräcket med demsmala benen dinglandes.
Jag stannade till och kisade mot figuren borta vid trappan.
”Draco?” Mycket försiktigt tog jag ett par steg närmare.
Gestalten slutade med ens att dingla med benen och satt nu helt stilla.
När jag kom närmare såg jag att det inte var Draco, utan en liten flicka.
Även om det var mörkt så såg jag tydligt hur två nakna fötter stack fram under den vita klänningen.
Hon satt med huvudet bortvänt så att jag bara såg en mörk gardin av svart långt hår avteckna sig mot det ljusa klädesplagget, och jag bannade mig själv över hur jag ens kunde funderat på om det
var Draco, han var lika ljus som den här flickan var mörk.
”Hallå?”
Flickan rörde sig fortfarande inte, och jag kände hur varenda liten nerv i min kropp stod på helspänn. När jag kom så nära som två meter ifrån henne fick någonting mig att stanna.
En osynlig kraft, mitt undermedvetna, fick mig att instinktivt hålla avstånd från varelsen mittemot mig.
Nu när jag hade kommit närmare kunde jag höra att hon nynnade svagt på någonting som lät som en gammal vaggvisa, men med ord som jag inte kunde uppfatta.
”Vem är du?” Viskade jag långsamt. ”Vad i hela världen gör du här?”
Flickan gav upp ett utdraget ljud som lät som en torr snyftning och satte händerna för ansiktet.
Hon såg inte ut att vara äldre än åtta-nio år, och mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg vad hon kramade i handen.
Månljuset från fönstret ovanför kastade en stråle ljus över flickan och lyste upp hennes vänstra hand där en sliten enögd nallebjörn hängde sig fast.
Jag fick en plötslig känsla av oförklarlig rädsla och backade några steg.
Samtidigt var det ett barn, ett ensamt barn.
Hon kanske hölls fången av Lucius och Narcissa, och hade lyckats ta sig ut ur rummet där hon satt instängd och nu försökte hon förtvivlat få kontakt med någon som kunde hjälpa henne?
”Lilla du”, Jag tog återigen några steg närmare flickan, som fortfarande snyftade med händerna för ansiktet och björnen i ett hårt grepp.
”Är något på tok?”
Hon nickade långsamt och jag kände mig en smula lugnare.
”Han skadar mig” Hennes röst var så gäll att den fick håren att resa sig i nacken, och en pust av iskyla slog emot mig bortifrån räcket.
”Vem?” Viskade jag spänt. ”Vem skadar dig?”
Men flickan svarade inte utan började istället att gråta högt.
Hon böjde ner huvudet ännu mera och avslöjade en späd blek liten nacke.
Jag tog bestämt några steg till, så att jag kunde röra vid henne.
Försiktigt sträckte jag ut fingrarna och snuddade vid hennes axel.
Hon var kall som is.
”Det gör ont”, snyftade flickan och kröp ihop ännu mer.
”Du är alldeles iskall”, konstaterade jag med en rysning.
”Vem skadade dig? Finns det något jag kan göra för dig?”
Flickan gav återigen från sig samma läte, högre än det varit tidigare.
Och med en isande kyla genom hela kroppen hörde jag att det inte var grät flickan gjorde.
Hon skrattade.
Ett bubblande fnissande steg upp från hennes händer och hon vände långsamt på ansiktet och lät håret falla bort.
Jag skrek.
Jag stirrade in i ett par skalbaggssvarta ögon, vars pupiller var krossade.
En mun som gav upp ett gällt skratt, fortfarande med ett barns röst.
Och från nallens mörka plast öga rann det stora tårar röda som blod.
Med klänningen, som vid närmare synvinkel inte var någon klänning utan ett nattlinne fladdrande efter sig tog den lilla flickan ett skutt ner från trappräcket och kom emot mig med armarna utsträckta och fortfarande med skrattet sjungande på sina små blodröda läppar.

Tack!!! ♥



ÅÅÅH!
*Gör stora ögon (som dobby typ)*
TACK! Menar u det?? nawwiii :* Vad glad jag blir, va
kul att du börjat läsa min FF:s! OCH tycker om den!!
Ja, smart ide! Hur gör man det? *Dum*
Är rätt ny här, haha så känner mig lite som Neville....!
Ja, jag vill skriva långt, tycker det blir bättre då man kommer liksom in mer...Men det där är ju en smaksak! Tack återigen, make my day ♥

Här kommer kapitel 11 Btw, lite orättat igen...
Och jag har inte missat att dem inte får använda magi i Diagongränden (Eller får dem det...? Det tror inte Elli iaf!)
Men det får vi läsa mer om i nästa Kapitel, kan verka som om jag (eller dem) glömt bort det, men ikke!
Hoppas ni gillar det, mer ikväll (förhoppningsvis!) Kram

Kapitel 11

Två pojkar dök upp bakom oss och gick fram till de två flickorna som satt vid bordet.
En var lång och gänglig med lika lysande rött hår som en av flickorna.
Konstigt, det var den fjärde rödhåriga personen jag sett på mindre än en månads tid; tänkte jag förvirrat och stirrade på tonåringarna som nu slog sig ner på varsin sida om den brunhåriga och rödhåriga flickan. Den andre pojken var lite kortare och hade väldigt ostyrigt svart hår (som han med en omedveten gest försökte släta till hela tiden) och bakom de runda glasögonen lyste ett par vackra gröna ögon. Den svarthåriga pojken böjde sig fram och viskade något, och dem andra tre lutade sig närmare med huvudena tätt ihop för att kunna höra.
”Jag fattar inte varför vi ska lägga pengarna på sånt här skräp!” Jag vände mig om mot Draco
som upprört pekade på hyllan bakom oss som innehöll flera dammiga böcker.
”Det är bara smutskallar som köper sådan här skit!” Han vände sig om och tystade tvärt.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men kom inte så långt.
”Pottan och Vesslan!” utropade Draco triumferat och hans ögon smalnade elakt när han riktade sina gråa ögon mot det lilla sällskapet.
”Malfoy”, sa den svarthåriga pojken bistert och stirrade på Draco. ”Vad vill du?”
”Vet ni inte att man inte får ha husdjur här inne? Eller vågar ni inte gå utan er smutskalle till vakthund?”
”Håll käften Malfoy!” Den rödhåriga pojken hade rest sig upp och dragit fram sin trollstav.
”Eller du kanske har kommit för att köpa nya böcker, Vesslan? Men då måste jag nog göra dig besviken, jag tror inte de säljer något under en knuting här…”
En röd ljusblixt ven förbi Dracos öra, och jag lyckades precis knuffa honom åt sidan för nästa ljusblixt som istället träffade en bokhylla vars högra sida sprängdes i flera bitar.
”Ron, låt bli!” Hörde jag en av flickorna förskräckt ropa medan ännu en ljusblixt ven förbi oss och träffade bokhyllan. Panikslaget såg jag mig omkring för att försöka hitta någon som skulle kunna komma till vår hjälp, men inte en enda människa syntes till.
”Ska du bli relegerad Weasley? Då blir väl inte dina föräldrar glada, ytterligare en som inte kan försörja dem…”
”HÅLL TRUTEN MALFOY!” Vrålade den rödhåriga pojken, som tydligen hette Ron vars öron lyste nästan lika ilsket rött som håret.
”Han är inte värd det… Han är inte värd det…” mässade den brunhåriga flickan envetet bredvid honom. ”Snälla Ron…”
”Malfoy Stick härifrån”, sa den svarthåriga pojken. ”Annars…”
”Annars vadå, Potter?” Svarade Draco kallt. ”Ska du förhäxa mig? Så värdelös som du är på att trolla så känner jag mig faktiskt inte särskilt rädd…”
”Draco…” Jag drog lite i honom. ”Öh… Dem är fyra…”, Jag tittade på dem i tur och ordning. Den svarthåriga pojken hade också dragit fram sin trollstav och både han och Ron pekade med stavarna mot Dracos bröst, ”… Och vi är två”
”Och?” Han skrattade. ”Weasley skulle inte kunna förhäxa så mycket som en smutskalle ens, och Potter är inte särskilt mycket bättre, jag skulle faktiskt…”
”För sista gången Malfoy, HÅLL MUNN!” vrålade Ron och viftade med sin trollstav.
”… föredra att bli förhäxad av Granger även om hon är en äcklig ful liten smutsk…”
Ron, eller om det var den andra pojken, hade kastat sig fram mot Draco i blint raseri innan han hann avsluta meningen.
Draco var inte beredd, men det var jag.
Snabbt slet jag fram min trollstav och vrålade ”Finite Incantateum!”
Förhäxningen stannade upp innan den studsade bort och träffade en stor tung bok med titeln På turer med Troll i sidan.
Boken föll med en ljudlig duns ner på golvet där den blev liggandes med sidorna ordentligt tillknycklade.
”Harry!” Den brunhåriga flickan slet tag i den svarthåriga pojken och tvingade honom några steg bakåt.
Harry? En stöt av igen kännelse rusade upp genom magen. Harry Potter?
Harry slet blicken från Draco och riktade istället sina gröna ögon mot mig och jag kände ännu en stöt i magen när jag såg hur den spretiga luggen delade sig och visade ett Blixtformat ärr i pannan.
Hade jag duellerat med Harry Potter? Att jag hade brutit mot en av trolldomsministeriets viktigaste regler; förbudet mot olovlig trolldomsutövning tillsammans med världens mest berömda tonåring, kändes både skrämmande och fascinerande.
”Flytta på dig!” fräste Ron och viftade med sin trollstav.
Jag tittade bakåt på Draco, som stod bakom mig, lutad mot den delen av bokhyllan som fortfarande existerade. ”Jag ska bara förhäxa honom lite, jag svär, han kommer bli mycket sötare när jag är klar med honom…”
”Om du ska förhäxa Draco får du förhäxa mig också”, Sa jag enkelt och mötte Rons blick.
Han stönade tungt. ”Sluta! Du kan inte mena att du… Du försvarar det där lilla krypet!”
”Jo”, svarade jag bestämt. ”Sätt igång, förhäxa mig!”
”Ron…” mumlade flickan igen. ”Du kan inte…”
”Tyst med dig, Hermione!” sa han ilsket. ”Jag förhäxar inte tjejer!” sa han sedan uppgivet vänd mot mig.
”Då ska du nog inte förhäxa Draco heller”, svarade jag lugnt.
”Harry! Gör någonting!”, utropade Ron frustrerat.
”Ööh…”, sa Harry och skakade på sig. ”Jag tror inte det är någon ide, Ron…”
”Är du hans syster eller någonting? Nej… Det är du alldeles för snygg för…och hans föräldrar är alldeles för snåla för att kunna skaffa mer än ett barn... Vänta lite!”
Rons ögon lystes upp av förståelse. ”Jag har sett dig förut! Du bor hos honom!”
”Blev du avundsjuk nu, Weasley?” frågade Draco släpigt. ”Bor alltså… Mer än vad man kan göra i ditt lilla ruckel… Oj förlåt, Hus menar jag.”
”Tyst Draco!” Jag kastade en ilsken blick på honom. ”Du beter dig ju inte bättre själv!”
”Sådana där behöver man inte betee sig alls emot.” Han fnös.
”Det är bara på Hogwarts ni är Dumbledores gullegrisar, men vänta ni bara, ni ska få se…”
”Kom, vi går” Den rödhåriga flickan hade tagit tag i Rons axel och börjat dra honom mot utgången.
Hermione gjorde samma sak med Harry, som motvilligt följde med henne efter att ha kastat en svart blick på Draco. Efter några steg vände han sig om och tittade mig rakt i ögonen.
Han såg fundersam ut, och jag såg hur han skakade på huvudet innan han slank ut tillsammans med de andra. Dörren pinglade till igen och tre tonåringar till steg in i Butiken, ivrigt pladdrandes på något främmande språk. Då slog det mig att ingen hade reagerat på vår sammandrabbning. Vi var ensamma i butiken som sånär på de tre tonåringarna. När jag sneglade ut genom fönstret fick jag se Madam Malkins stå utanför på andra sidan gatan, ilsket gestikulerande med Mr Butlings, som försökte ta sig in i hennes affär igen. Harry, Ron och de två flickorna passerade dem ivrigt pratandes. Jag kunde svära på att det var oss dem diskuterade.
”Vilka var det där?”
”Hörde du inte det? Sankte Potter och hans Vänner”, sa Draco med spelad vördnadsfull röst.
”Varför hoppade du på dem sådär? Vad har dem gjort dig?” Jag hörde hur ilsken jag lät och såg hur Draco hajade till lite. ”Dem gjorde ingenting, och du… du…”, Jag försökte hitta rätta ordet på engelska, ”… Attackerade dem sådär!”
”Gjorde Jag?” Draco spärrade upp ögonen och slog ut med händerna. ”Det var ju dem som försökte förhäxa mig!”
”Du retade dem! Du kallade dem…, Jag tänkte efter, …Massa saker! Utan att de gjort någonting mot dig, dem hade inte ens tittat på dig! Du fick syn på dem och...och... Vad skulle du ställa dig där och glo för?”
”Det gjorde jag inte.” sa Draco nöjt. ”Ohyra tittar man inte på, den bekämpar man. Skulle jag stå och stirra på dem där…ush jag skulle ju kunna bli smittad. Fast du kanske hellre vill umgås med dem va? Springa efter Potter som en liten slav…”
”Nej!” sa jag och drog ett häftigt andetag, blundade och öppnade sedan ögonen i ett försök att lugna mig.
”Jag förstår bara inte varför du ger dig på människor som inte gjort dig något alls.”
”För det första, det är inga människor. För det andra, du har ingen aning om dem har gjort mig något eller inte!” Vi mötte varandras blick. Han såg trotsig ut, och jag bet mig i läppen när det föll mig att han hade rätt. Dem kanske retade honom så fort de fick chansen, vad visste jag?
”Okej”, sa jag ansträngt och borstade av lite damm från klädnaden. ”Strunt i det.” Jag såg mig omkring på de kvaddade hyllorna och böckerna som låg utspridda lite överallt.
Draco fnös. ”Han som äger det här stället är lika sällskapssjuk som en svartalf. Det är väl därför Potters lilla skara håller till här, risken är väl stor att Granger blir retad för sina bävertänder annars…”

Eftersom butiksinnehavaren inte syntes till (vilket var tur eftersom jag hade en känsla av att vi hade haft sönder en hel del) så begav vi oss istället till Bokhandeln på andra
sidan gatan, Flourish & Blotts. Där inne var det betydligt mera liv och rörelse, och dörrklockan pinglade oavbrutet. Eftersom Draco stötte på några han kände och som jag inte kände en sådan lust att konversera med så låtsades jag få syn på en mycket intressant bok flera hyllor därifrån.
Jag fick lov att pressa mig i sidledes hela vägen för att komma fram och när jag tagit mig så långt in i affären som det var möjligt sjönk jag ner på närmaste stol och drog efter andan.
Sen spärrade jag upp ögonen. Mitt emot mig satt flickan med det puffiga håret som vi stött på inne på Boklund och Aster.
Hon tittade upp från den stora boken hon hade uppslagen framför sig och jag kunde se en glimt av rädsla tändas i hennes ögon.
”Öh… Hej”, sa jag försiktigt och pillade bort lite osynligt smuts under naglarna. ”Jag skulle just…”
”Åh, ingen fara!” Hon log mot mig. ”Hermione Granger”, Hon sträckte fram sin hand över bordet och jag skakade den.
”Eleonora Jacobsson.”
”Ååh!” Hermione gjorde stora ögon. ”Du är från Sverige, eller hur? Det efternamnet… Min mamma har en väninna därifrån, hon heter samma sak.”
”Jasså, öh…”
”Det är ett väldigt vanligt namn, eller hur?”
”Ja… Ja Jag tror det.”
”Tänkte väl det… Sverige är verkligen ett fint land, vi var där på semester en gång! Till Stockholm… Är du därifrån?”
”Nej.” Jag skakade på huvudet. ”Jag är från en mindre stad, den heter… ”, Jag funderade ett tag på hur man skulle kunna uttala ”Söderfors” på engelska, eftersom dem inte använde Ö, ”Soderfors.”
” Den har jag inte hört talas om, men det är säkert en väldigt fin stad! Säg mig…” Hon lutade sig närmare och spände sina mörka ögon i mig, ”Varför är du tillsammans med Malfoy?”
”Åh”, sa jag trevande, ” Alltså… Min mamma är sjuk…Hm….Och jag bor hos honom så länge.”
”Din stackare!” Hon gav mig en medlidsam blick. ”Det har väl inte varit särskilt lätt, eller hur?”
”Nej”, svarade jag sanningsenligt. ”Verkligen inte.”
Hermione la huvudet på sned. Jag tyckte att hon var väldigt söt, och hennes tänder var inte så mycket större än mina egna.
”Du ska börja på Hogwarts, eller hur?”
”Ja… Är det en bra skola?” frågade jag försiktigt med en lätt klump av oro i bröstet.
”Oh ja!” svarade hon och log strålande mot mig. ”Det finns nog ingen bättre… Vi har faktiskt jättebra lärare, och Dumbledore är en otrolig rektor! Och lektionerna är fruktansvärt intressanta!”
”Så… Så bra… Men Draco sa…”
”Draco!” Hermione viftade avfärdande med handen medan hon stoppade ner boken i väskan.
”Han säger så mycket, lyssna inte på allting!”
”Känner du honom?”
”Känner?” Hon stannade till och rynkade pannan, ”Ja det kan man väl säga att jag gör.”
Hon fortsatte pressa ner den stora boken i väskan. ”Vi har gått på samma skola i fem år.”
”Vilket Elevhem tillhör du?” frågade jag ivrigt, ”Slytherin?”
”Nej!” Hermione såg förskräckt ut. ”Nej verkligen inte. Gryffindor. Nu kommer Harry… och Ron…” Hon slängde väskan över axeln, ”Hoppas vi ses snart… Och ta väl hand om dig!” Hon gav mig ännu ett strålande leende innan hon störtade ut ur butiken med håret som en stor fana efter sig.

DU ÄR BÄST BÄST OCH BÄST

Tack så hemskt mycket alla underbara
bästa vackra söta fina ÄLSKADE Mugglisar!! ♥
Jag blir så glad att ni gillar det, det betyder allt för mig eftersom
jag älskar att skriva :*

Här kommer iallafall nästa kapitel!
Kram på er ♥


Kapitel 9

Han föll ihop på marken som så många gånger förut.
Han kämpade, fast han visste inte själv vad han kämpade emot längre.
Smärtan, som borde ha blivit mindre och mindre för varje gång, tilltog istället.
Den här gången var den nästan outhärdlig, och Draco kunde höra sig själv skrika, ett skrik
som fick honom att vilja slå handen för öronen, om han bara hade kunnat lyfta sina händer…

Så med ens slutade allting plötsligt och han fann sig själv liggandes ihopkrupen på golvet
med tårarna rinnandes nerför kinderna och hela kroppen skakandes.
Han kunde höra hur hans pappa fräste åt honom att resa sig upp, men benen ville som vanligt inte lyda honom.
”Res dig!” Lucius ton var befallande.
Med en kraftansträngning kravlade han sig upp på knäna, snyftade.
Kröp ihop framför fötterna på sin pappa, bad om nåd.
Hans far skrattade sitt kalla skratt innan han viftade med trollstaven, och skrattade ännu mera när Draco skrämt kastade sig bakåt.
”Ynkrygg… Du måste bli vuxen nu, Draco. Herren väljer bara de bästa…”
Draco kände hur hans far tog ett ordentligt tag i hans mantel och ryckte upp honom på fötter.
Han lutade sig mot väggen för att inte ramla omkull igen, han ville inte ge sin pappa ännu en anledning till att bestraffa honom…
Flämtande drog han efter andan och stirrade skrämt upp i sin pappas uttryckslösa ansikte.
”Det ska nog kunna bli man av dig också, Draco… så småningom. ”
Han smekte kärleksfullt sin son över håret, och Draco ryggade skrämt tillbaka av hans beröring.
Lucius gav upp ett tyst glädjelöst skratt.
”Är du rädd för mig, Draco?” sa han lent. ”Är du rädd för din egen far?”
Draco svarade inte, han svalde bara och fortsatte att titta på Lucius i väntan på vad som nu skulle hända, vad han skulle göra med honom nu när han var oförskämd och inte svarade.
Men det hände ingenting.
Hans pappa såg bara på honom i ett par sekunder, som kändes som timmar, innan han med en försiktig gest stoppade in trollstaven innanför klädnaden igen.
”Gör oss inte besvikna igen, Draco.” Han la handen på sin sons axel.
”Mamma och jag jobbar hårt för att göra dig värdig i herrens innersta krets, så det minsta du kan göra är att visa lite tacksamhet.”
Och med de orden vände han på klacken och svepte iväg uppför trappan, och lämnade Draco
som hade börjat skaka ännu mera vid sin fars sista ord, ensam.

Jag förstod mig verkligen inte på Draco.
Vissa dagar var han nästan som vilken annan person som helst, han gick att prata med och han
bjöd mig till och med på ett leende ibland när vi var ensamma.
Andra dagar så var han som förbytt.
Flippade ur för minsta lilla, ignorerade mig helt eller blev tokförbannad för ingenting.
Dem dagarna var så jobbiga att jag ofta frågade mig om det verkligen var värt att vara kompis med honom, för jag började känna mig osäker på om stunderna då han var gullig och snäll verkligen vägde upp hans aggressionsutbrott. Men å andra sidan så hade jag ingen annan att umgås med här
och han kunde verkligen vara gullig när han ville det.
Shanti hade kommit tillbaka med svaret från min mamma, och självklart så
lät hon mig inte komma hem igen. Hon hade inte skrivit särskilt långt överhuvudtaget, utan bara krafsat ner ett snabbt svar om att allt säkert skulle ordna sig snart och att jag fick försöka se det från den ljusa sidan. Den ljusa sidan?!
Jag blev så besviken att jag rev det mitt itu och gav Tinky bitarna att elda brasan med.
Till råga på allt började sommaren leda mot sitt slut och det blev allt kallare i luften.
Datumet för avgångsfärden till Hogwarts närmade sig med stormsteg och jag blev allt mer nervös.
Att jag och Draco blivit vänner lugnande inte ner mina nerver speciellt mycket, inte sen han hade berättat om det fyra olika Elevhemmen.
I Gryffindor gick dem som var korkade, självupptagna och som älskade att spela hjältar.
Hufflepuff var för dem utan någon begåvning överhuvudtaget (Fast det finns några i Gryffindor som skulle passa bra in där också) Rawenclaw eleverna var uppblåsta skrytmånsar (Det finns en i Gryffindor som skulle passa väldigt bra in där…) och Slytherin, Dracos eget elevhem var enligt honom för dem som hade vett nog att sätta sig själva framför alla andra.
I Slytherin hamnade de främsta, renaste och mest begåvade eleverna.
Jag hade en stark känsla av att jag inte skulle hamna i samma elevhem som honom och hade fortfarande inte glömt det han sagt för några veckor sen , Du skulle passa perfekt i Gryffindor.
Det värsta var att det var mycket möjligt att jag skulle göra det, och även om jag bad varje natt för att det inte skulle inträffa så tvivlade jag på att det skulle hjälpa. Jag var född med otur.

När det bara var en vecka kvar tills första September då tåget mot skolan skulle avgå, fick vi våra brev. Jag var på mitt rum och kämpade med att surra fast ett svar till Malissa som oroligt skickat flera ugglor och frågat om jag fortfarande var vid liv, vid Shantis ben när Draco kom inspatserande i rummet.
”Breven har kommit”, han viftade med ett tjockt kuvert framför näsan på mig.
”Vi åker till Diagongränden efter lunch för att köpa våra nya böcker… Vad gör du?” Han kastade en nyfiken blick på Malissas brev som låg på skrivbordet.
”Öh, ingenting!” sa jag snabbt och skyndade mig att vika ihop det och knöla ner det i fickan.
Eftersom Malissa skrivit nästan ett helt pergament stycke om hur bortskämd och hemsk Draco var så kändes det bäst om han inte fick se det.
”Får se”, sa jag sen och tog ett av breven ifrån honom.
Kuvertet var tjockt och ganska tungt när jag vägde det i handen. Pergamentet var gulaktigt och adressen var skriven i smaragdgrönt bläck med spretig handstil. Brevet i kuvertet var också av samma sorts tjocka pergament. Kuvertet satt ihop med ett blodrött vaxsigill med Hogwarts vapensköld, ett stort ”H” med varje elevhemsdjur runt omkring sig.
En Orm, en Grävling, en Örn och ett Lejon.
På kuvertet stod det:

Eleonora Jacobsson
Malfoy Manor
Salisbury Planes 166
Wiltshire

Jag slet nyfiket upp det och ut ramlade två pergament stycken.
Jag skyndade mig att plocka upp ett av dem och ögnade snabbt igenom det.
Inuti brevet stod följande:

”HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM, Rektor Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överste trollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).

Kära Miss Jacobsson,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och utrustning som ni behöver för att kunna genomföra Årskurs sex.
Terminen börjar den första September.
Det ska bli ett nöje att träffas.
Med vänlig hälsning, Minerva Mcgonagall- Biträdande rektor.
Jag plockade upp det andra pergamentet och började läsa även det.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

UNIFORM
Tre ombyten av enkla arbetskläder (Svarta), En enkel spetsig hatt (Svart) för dagsbruk,
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande) En vintermantel (svart, silverknäppen).
Var snäll att observera att alla elevkkläder ska vara försedda med namnlappar.

Jag kollade upp från listan och kastade en blick på Draco.
”Det är bara eftersom du är ny du ska ha allt det där…” sa han släpigt och granskade sin egen lista.
”Fast jag måste ha ett par nya handskar… Mitt drakskinn har blivit alldeles missfärgat.”
Jag kände ett stygn av lättnad över att vi hade haft nästan precis samma kläder på min gamla skola.
Det var bara den där hatten som jag skulle behöva inhandla, och det skulle jag väl klara av.
Jag återgick till listan igen:

KURSLITTERATUR

Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:

Grundhandboken om Förtrollningar (årskurs sex) av Miranda Goshawk
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Schamander
Monster boken om monster
Drömoraklet av Sabina Travolska
Att avslöja framtiden av Mengerina Oblivato
Magins historia av Bathilda Bagshot
Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger
Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore
Fortsättningskurs i förvandlingskost av Emeric Switch
Magisk försvarsteori av Willbert Slinkhard
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble.
Trolldryckskonst (årskurs 6).

”Ska jag köpa alla de här böckerna?” sa jag bestört och tänkte på min medelmåttiga guld hög där inne på Gringotts. ”Det kommer kosta en förmögenhet!”
”Inte direkt”, Draco flinade. ”Du kan ju göra som Weaslys… köpa allting begagnat…”
”Vilka är Weaslys?” Sa jag nyfiket medan jag gick igenom Boklistan en gång till. Namnet lät på något vis bekant.
”Det får du se, fast det är inte mycket att titta på”, sa han elakt. Jag tyckte att jag uppfattade en lättad glimt i hans ögon, som om det han hade hoppats på hade slagit in.
”Säg inte att du valt att läsa både Spådomskonst och Skötsel och vård av magiska djur?” Han skrattade till när han sa det.
”Jo.” Jag tittade förvånat på honom. ”Det var två av mina favoritämnen på min förra skola.”
”Då kommer du att bli besviken”, Han skrattade igen. ”Läraren i Spådomskonst är en riktig knäppskalle, och han som undervisar i Skötsel och vård av magiska djur är en hårig idiotisk halvjätte. Jag blev angripen av en Hippogriff på en av hans lektioner en gång, titta…” Draco drog upp armen och visade ett avlångt smalt ärr. ”Jag kunde inte röra armen på flera månader…”
Jag svalde och önskade innerligt att jag valt Mugglarstudier istället.
Sen återgick jag till listan och läste det som stod längst ner:

ÖVRIG UTRUSTNING
1 Kittel (ten, standarstorlek 2)
1 Uppsättning glas eller kristall flaskor
1 Stjärnkikare
1 Mässingsvåg

Eleven får även ta med sig egen kvastkäpp och husdjur (Uggla, Katt eller en padda)
Vi ber också femteårseleverna medta Underskrift för Hogsmeade besök.
Utan underskrift, inget besök i byn.

Med ens förstod jag att vårt förra besök i Diagongränden inte alls hade varit för att vi skulle köpa skolsaker. Narcissa hade vetat om att vi inte kunde köpa något förrns listan hade kommit. Hon och Lucius hade inte velat lämna oss kvar ensamma i huset. Det var uppenbart.
Jag rullade försiktigt ihop pergamenten igen och stoppade tillbaka det i kuvertet.
Sedan vände jag mig till Draco som gick igenom sin, betydligt kortare lista med en missnöjd min.
”Köper man allt det här i Diagongränden?”
”Ja”, sa han och slet blicken från sitt brev. ”Vi åker efter Lunch.”
”Ja du sa det… Du Draco?”
”Ja?”
”Brukar det… Hum… Komma andra elever från Hogwarts dit? ”
”Alla köper sina saker där”, sa han med ett ansiktsuttryck som sa att han inte var speciellt glad över det. ”Till och med smutskallarna…Fast jag förstår inte hur dem kan tillåtas att gå runt omkring därinne tillsammans med oss renblodiga.”
Jag suckade, men sa ingenting. Draco var Draco, det gick inte att ändra på hans syn på saker. Men om det var sant som han sa… Att alla köpte sina saker där så… Då kanske jag skulle träffa på Fred och George igen… Bara det inte blev tillsammans med Draco. Men han kanske inte alls förväntade sig att vi skulle gå tillsammans?
Jag sneglade på honom där han stod med huvudet nerböjt i ett försök att lyckas pilla in sina båda pergament rullar i kuvertet igen.
Men ville jag verkligen gå utan Draco?
Nu när vi faktiskt blivit vänner, eller vad man skulle kalla det, var jag inte säker på att jag föredrog att virra omkring där ensam.
Men tänk om vi träffade på hans hemska kompisar igen… Jag rös, skulle han bli sådär elak igen då?
”Måste du vara så hopplös”. mumlade jag tyst för mig själv.
”Va?” Han kollade oförstående upp på mig. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, svarade jag hastigt, Ska vi gå ner och se efter om Mr Grain är färdig med maten?”