Hehe
Naw va gullig du är!
Hoppas du kommer gilla fortsättningen också

Hej alla mina söta underbara ALLRA BÄSTA ÄLSKLINGAR!♥
Min dator har gått sönder helt så har inte kunnat vara aktiv alls....Men ska låna en av min bror så snart kan jag vara inne igen.

Har inte mått så bra heller med tanke på att min pojkvän har varit otrogen mot mig i lördags, så allting är verkligen åt pipsvängen nu. Det värmer i hjärtat att få läsa era kommenterar det betyder så mycket. Jag är snart tillbaka med ett nytt kapitel åt er, för jag har det liggandes på datan! ^.^
Ni ska få svar på era kommentarer ikväll förhoppningsvis och kapitel imorgon. Älskar er så in i ja ni vet... Puss!♥

Här kommer det!
O rättat, så det är säkert lite stavfel...Men lev med det!
Puss ♥

Kapitel 3
Draco

Draco var utan att medge det faktiskt ganska
tacksam över att slippa bli sorterad inför allas ögon.
Han var redan en given Slytherin medlem och hade utan att tveka
släntrat iväg och satt sig tillsammans med sina vänner vid Slytherinbordet längst bort i stora salen, så långt från Gryffindorarna som dem bara kunde komma.
Draco hatade redan Gryffindor.
Från sin position vid bordet fick han en perfekt bild av Potters flottiga svarta hår
och fula runda glasögon.
Draco krökte föraktfullt på läpparna åt synen.
Han kunde för sitt liv inte förstå hur den där ärrskallen hade kunnat överleva Mörkrets Herre som litet spädbarn, och ännu mindre kunde han förstå hur han kunde vara så populär.
Undra om han var det bland tjejerna också?
Draco lät sina gråa ögon svepa längs Gryffindorbordet och han flinade åt det han såg.
Isånafall kunde inte Draco avundas honom, utbudet av snygga tjejer i Gryffindor var verkligen minimalt.
Bredvid dem där utmärglade finniga smutskallarna framstod till och med Pansy som vacker.
Han kastade en hastig blick på Pansy som satt inklämd bredvid honom på vänster sida.
Hennes hår behövde tvättas och hon borde gå ner ett par kilo i vikt.
Men hon hade vackra blåa ögon och riktiga bröst som putade ut innanför klädnaden så vad hade han att klaga på?
Uttråkat lyfte han blicken och hajade till när ett brunt hårburr stack upp mellan Potter och den den där rödtotten Weasley.
Ett ansikte som han inte hade lagt märke till tidigare hade pressat sig fram mellan dem fula nunorna och Draco såg hur ett par pigga bruna ögon försiktigt kikade fram under en tjock vågig lugg.
Vem var det där? Han kunde inte minnas att han sett henne tidigare, ändå kändes hon bekant på något sätt.
Hans intensiva blick fångade hennes i några sekunder och ett kort ögonblick såg dem på varandra innan de båda två samtidigt vände bort blicken.
Vem var hon?
Och varför satt hon med de där båda idioterna?
Draco kände förvånat att han blev svartsjuk av tanken på att hon skulle ha ihop det med Potter eller Weasley och han ruskade olustigt på huvudet för att skingra tankarna som kom skenande genom hans huvud.
”Draco?” Pansys skräniga röst gjorde ett försök till att låta liten och gullig
men misslyckandet var ett faktum.
”Ja?” Svarade han, nästan lite irriterad över att hon hade brutit förtrollningen.
”Vad tittar du på?”
Pansy sträckte på sin girafflånga hals för att få ett hum om det som fångat hans intresse
och han skyndade sig att återfå kontrollen över sitt bultande hjärta.
”Ingenting”, svarade han så självsäkert som han kunde, ”Vad är det här för något?”
Draco pekade på en av grytorna vars innehåll liknande rå köttfärs och Pansy lät sig villigt distraheras.
Han kunde inte låta bli att snegla bort mot Gryffindorbordet emellan åt
under festmåltiden som faktiskt (Till hans stora förvåning) var mycket god, men den brunhåriga flickan såg inte åt hans håll något mer.
Hon verkade vara fullt upptagen med att skratta åt allting som Weasley kastade ur sig
och Draco kände hur en isande kall hand grep om hans hjärta.

Efter måltiden skulle prefekterna föra förstaårseleverna
till respektive elevhem.
Zabini och Pansy var prefekter för Slytherins elevhem och det var med ett märkbart hugg i hjärtat som Draco såg dem ta plats tillsammans med henne, blodsförädaren Weasley och fyra helt; för Dracos räkning, obetydliga elever från Hufflepuff och Ravenclaw.
Han kunde inte låta bli att vända sig om flera gånger och stirra efter dem när han tillsammans med Crabbe och Goyle passerade stora salen, och Pansy som tydligen trodde att det var henne han tittade efter, vinkade lyckligt tillbaka.
Slytherins sällskapsrum låg nere i fängelsehålorna och det var inte med ett helt stilla hjärta som Draco vandrade ner för den slitna stentrappan i den mörka korridoren tillsammans med de andra.
Han hade aldrig varit speciellt förtjust i mörker och därför var lumos en av de förtrollningar som han hade haft mest användning för.
Detta var något som han givetvis aldrig skulle bekänna för någon mänsklig skepnad och han gjorde sitt bästa för att skratta lika högt som de andra när en andraårselev snavade på sin klädnad och ramlade framstupa framför deras fötter.

När de steg in i det dunkla hemtrevliga uppehållsrummet försvann Dracos
obehagkänslor och han kunde andas ut igen.
Det låg som ett grönt ljus över hela rummet och väggarna var av samma konsistens som trappan.
Ovanför den blekgröna soffan där tre sjätte årselever redan hade slagit sig ner för att diskutera
de kommande årets studier hängde en stor tavla av en smal man med bistert utseende.
Draco gav honom en respektfull nick när han tillsammans med Crabbe och Goyle gick uppför den knarrande ektrappan som ledde upp mot femteårselevernas sovsalar och Salazar Slytherin nickade nådigt tillbaka.
De tre pojkarna tumlade in i det hemtrevliga cirkelformade rummet och Draco skyndade sig
att välja säng.
Crabbe och Goyle stod kvar som två dumma träsktroll innan de (Efter att noga ha studerat vilken säng Draco hade valt som sin med sina tröga grisliknande ögon) hasade fram till varsin säng på olika sidor om Dracos och slängde ner sin packning.
Draco hade redan gjort sig hemmastadd i den mjuka himmelsängen och låg nu och stirrade upp
i det ändlösa förtrollade taket.
Han trivdes redan väldigt bra på Hogwarts till sin stora förvåning.
Och ännu bättre mådde han när han kom underfull med att lektionerna skulle börja redan följande dag.
Han skulle ha gott om tid på sig att lista ut vem den där flickan var,
och sedan skulle han utan problem rycka henne ur Weasleys nävar.

[Har inte hunnit rätta, så lite grammatik fel här och där... Men ni känner väl mig haha! Blev lite kort också, men ska skriva längre nästa gång...Ville så gärna ha upp det tills ikväll! ]

Kapitel 2
Draco


”Ska vi åka i dem där?”
Draco tvärstannade framför den ålderstigna vagnen, vars
skanklar satt ordentligt fastsatta i någonting stort och svart, som långsamt vände på
huvudet och stirrade på Draco med sina mjöl vita, kristallformade ögon.
”Och vad är det där?” Skrämt tog han ett hopp åt sidan när han fick syn på
testralen som skulle ta dem upp till slottet.
”Vadå?” Crabbe snurrade dumt runt på stället för att få sig en skymt av det som
Draco ihärdigt stirrade på.
”Se-ser du inte?” Draco svalde osäkert och grälade tyst på sig själv för att han stammat.
Han var inte rädd! Bara lite Isånafall...
Crabbe skakade dumt på huvudet, och Draco vände sig istället till Goyle som såg minst lika förvirrad ut. ”Ser du?”
Han skakade också på huvudet, och Draco bet sig i läppen.
Att se saker som ingen annan såg var inte bra, inte ens i trollkarlsvärlden.
Höll han på att bli galen?
Misstänksamt kisade han med ögonen.
Nej, han var helt säker på vad det var han såg.
Men om han var den enda som kunde se dem...
”Draco, vi måste upp i vagnarna nu! Skynda dig.”
Pansys insmickrande röst hördes över hans huvud; hon hade redan satt sig tillrätta i den fula, uråldriga vagnen och klappade nu med handen på sätet bredvid sig för att han skulle komma och sitta hos henne.
”Gå ni”, mumlade Draco och gjorde en gest med armen.
”Jag ska bara…”
Crabbe och Goyle lyssnade inte på fortsättningen,
utan lydde utan att protestera sin ledares order och hasade sig klumpigt upp i vagnen som svajade till lite vid deras tyngd.
Draco hade återigen vänt sig mot testralen och rynkade motbjudande på näsan.
Den såg förskräcklig ut! Gav dem den ingen mat? Han tittade äcklat på den svarta hästens utmärglade kropp.
Isånafall kunde han förstå dem, han skulle heller aldrig matat det där kräket.
Men varför skulle dem nödvändigtvis ha dem till att dra vagnarna? På Durmstrang hade dem använt sig av dresserade isbjörnar när dem inte kunde använda skeppet, men Hogwarts ville väl vara märkvärdiga förstås... Både hans far och före detta rektor Igor Karkaroff hade poängterat hur mycket Hogwarts rektor Albus Dumbledore tyckte om att visa sig duktig och att han gjorde allt i sin makt för att stå över alla andra.
”Du behöver inte oroa dig, jag kan också se dem.”
Den sövande rösten fick Draco att snabbt vända sig om, och han ryckte ofrivilligt till när han
stirrade in i ett par blåa ögon som dumt blinkade emot honom genom ett par enorma fjärilsformade glasögonen som bars av en smal blek flicka med långt blont hår.
”Så du är lika normal som jag”, sa flickan sävligt och log dumt.
”Ja, det var ju en befrielse att höra”, svarade han hånfullt och kastade en elak blick på hennes öron där det dinglade någonting som var misstänkt likt inlagda rädisor.
”Är du verkligen säker på att du kommit rätt? Det här är en skola, inget mentalsjukhus.”
”Draco!” Återigen hördes Pansys bedjande röst; vagnarna längst fram hade satts i rörelse.
Draco kastade en sista föraktfull blick på flickan, som inte hade rört en min trots att han precis hade förolämpat henne (Han misstänkte faktiskt att hon inte ens hade förstått vad han sa) innan han vigt klättrade upp i vagnen och tog plats bredvid Pansy som genast log varmt mot honom.
”Vem fan var det där?”
Han nickade åt flickan som fortfarande stod kvar och glodde dumt efter honom.
Pansy brast i skratt. ”Det där är lolliga Luna Lovengood, hon är helt knäpp! Potter och hans gäng brukar hänga med henne ibland...”
”Ha! Det förvånar mig inte, hon ser ju ut att vara precis den slags tjej som Potter skulle falla för.”
”Och vilken typ av tjej faller du för då, Draco?” sa Pansy lent och lutade sig mot hans axel.
”Inte plåster som du i alla fall”, sa han och flyttade sig så långt bort från henne som han kunde komma utan att hamna i Zabinis knä, ”Du är bara för mycket Pansy.”
Pansy hängde sorgset med huvudet, och Draco kunde se hur hon torkade tårarna mot sin klädnad när hon trodde att ingen såg.
Han njöt av synen.
Draco visste mycket väl att han såg bra ut, det hade han fått höra vart han än begav sig och han
antog att det inte skulle bli någon skillnad här.
Frågan var bara den om han ville att någon skulle tråna efter hans utseende.
Om alla flickor utseendemässigt skulle ligga i Pansys och den där Lunas klass så fick det vara helt på den fronten.
För Draco dög bara det allra bästa, och han hade; efter en blick omkring sig, börjat inse att
Hogwarts utbud av snygga flickor inte var särskilt stort.

När dem kom fram till skolan och fick
stiga ur det obekväma skabbiga vagnarna blev han ännu mer säker på sin sak.
När han tillsammans med sina vänner i sakta mak marscherade upp till slottet hamnade
dem bakom tre av de fulaste tjejer Draco någonsin hade sett.
En av dem kände han igen som den där stollan han träffat vid vagnen, den andra hade
ljust lockigt hår med ansiktet prytt av finnar och den tredje var nästan lika blek i hyn som han själv, hon hade tom blick och blåa ögon som ramades in av en lång eldröd hårman.
”Visst är det där en Weasley?”
Han knuffade till Zabini, som ointresserat lyfte huvudet från sin fickspegel.
”Ja, det där är Ginny.”
”Jag visste det!” sa Draco nöjt och flinade brett.
Han hade inte kunnat undgå att känna igen
Weasley syskonens ansiktsdrag och röda hår.
Och inte verkade det som om de hade blivit vackrare med åren heller.
”Känner du dem?” sa Zabini intresserat. ”Familjen Weasley, alltså?”
”Känner dem? Vår familj skulle aldrig umgås med sådana där blodsförädare!” svarade Draco Zabini med en fnysning, ”Men min pappa jobbar tillsammans med deras pappa på ministeriet. Eller ja... Tillsammans var väl lite felaktigt uttryckt av mig. Men dem träffas åtminstone på arbetet, fast pappa har verkligen försökt få Artur sparkad. Det har ju skrivits en hel del om honom i tidningarna nu, hans familj kan skatta sig lycklig om dem ens lever nästa år.”
”Jasså, på det viset”, mumlade Zabini men han frågade inget mer.

Här kommer första kapitlet!

Kapitel 1
Draco

Han reste sig från sängen och gick
ett varv i rummet.
Han kunde inte sticka under stolen med att han inte var nervös.
Draco kunde inte låta bli att kasta en hastig blick på sig själv i spegeln.
Blont spretigt hår och en lugg som hängde ner över ögonen på honom.
Gråa, nästan silverfärgade ögon och en liten spetsig haka.
Blek, ren hud och smala läppar.
Man kunde verkligen inte säga att han inte såg bra ut.
Nöjt strök han sitt vitblonda hår ur ansiktet och sträckte lite på sig.
Det här skulle han fixa.
Draco Malfoy fixade vad som helst.
En röst nerifrån väckte honom ur hans tankar och han vände sig om och började långsamt gå ut ur rummet och nerför den branta trappan.
Det var sista gången han gick här.
Åtminstone på ett tag.
Hans föräldrar väntade nere i hallen på honom; Hans mor med ett vackert smalt ansikte
och djup blåa ögon och vit blont hår som föll över hennes axlar på ett mycket korrekt sätt, och så hans far, en lång och mycket reslig man med nästan lika långt hår som sin fru, och samma ihärdigt gråa ögon som Draco, bortsett från att Lucius ögon bar en kallare yta.
”Är du färdig, Draco?”
Draco nickade kort utan att se sin far i ögonen.
Istället såg han på sin mor som stelt tittade tillbaka på honom.
Han sänkte blicken och låtsades vara väldigt upptagen med sin koffert som Tinky, familjens husalf, kom konkande på.
”Då går vi, Draco.”
Lucius tecknade åt en äldre man som stått på vakt vid dörren och som nu skred fram och tog ett stadigt grepp om kofferten och befriade alfen från hennes börda.
”Säg farväl till din mor, Draco.”
Draco nickade tyst och gick fram till sin mor, som trots att hon var kvinna var huvudet längre än honom.
”Hitta inte på några dumheter nu, Draco.”
Narcissa sträckte ut en blek hand och rörde vid sonens ansikte.
Han gjorde inte en min utan stod rak i ryggen och lät henne smeka hans varma kind med sina kalla fingrar.
”Vi litar på dig.”
Draco nickade igen och gjorde sig fri från sin mor och följde efter sin far ut genom dörren.
Han vände sig inte om och kunde känna hur Narcissa betraktade honom genom fönstret
när han klev in i den ståtliga bilen som prydligt stod parkerad på den välkrattade gårdsplanen.
”Är ni färdig, Mr Malfoy?”
Lucius nickade avmätt och Mr Grain tryckte ner den pedal som mugglare använde för
att få bilarna att starta, men istället för att börja rulla längs gårdsplanen gjorde fordonet ett hastigt ryck framåt och gick upp i rök.
Bilen dök upp bara ett ögonblick senare på Kings Cross tågstation i London och
smälte in tillsammans med ett gäng andra svarta lyxbilar.
Far och son klev ur bilen och Mr Grain räckte Draco hans koffert.
Draco tog emot den utan att tacka och började snabbt att följa efter sin far när han utan att reagera försvann genom den tegelvägg som ledde in till Hogwartsexpressens perrong.
Draco slöt ögonen när väggen närmade sig och öppnade dem igen när han befann sig på andra sidan.
Det var fullt av barn och deras föräldrar där, men det såg inte riktigt ut som familjer brukade göra.
Flera av dem hade gjort tafatta försök att passa in i mugglarvärlden, men hade i sin iver att välja rätt klädsel dragit på sig sådant som snarare drog mugglarnas blickar till sig än tvärtom.
Draco rynkade på pannan när en lång rödhårig man med kritstrecksrandiga byxor och ett urringat orange linne kom springande med en hel flock rödhåriga ungar bakom sig.
Lucius skakade långsamt på huvudet när han såg vad hans son tittade på.
”Weasleys”, sa han och skrattade elakt. ”Artur slutar aldrig att förvåna.”
Draco tvingade sig själv att också dra på smilbanden och hans far gav honom en nöjd blick.
”Se till att uppföra dig ordentligt nu, Draco. Du är nog själv medveten om vilken skam det här är
för oss.”
Draco svarade inte, och han såg inte heller sin far i ögonen.
Han visste mycket väl vilken vanära han dragit över sin familj genom att bli relegerad från Durmstrang och istället bli tvungen att börja på Hogwarts, den skola som båda hans föräldrar tyckte sämst om trots att de bägge två hade gått där.
”Se till att leta reda på dina vänner nu Draco, hoppas du får det... trevligt.”
Lucius såg stelt på sin son och sträckte fram handen.
Draco fattade den och de skakade högfärdigt varandras händer medan flera familjer runt omkring dem stod med armarna om varandra.
Man hade aldrig sysslat med sådana intima saker hemma hos familjen Malfoy,
Draco kunde inte hur han än ansträngde sig minnas när han senast fick en kram av sina föräldrar,
men det var ingenting som störde honom.
”Hälsa den store Harry Potter från mig.”
Lucius hånlog innan han förde sitt långa blonda hår bakåt och med en
liten knyck på nacken vände han sig om och försvann tillbaka ut genom väggen.
Draco såg efter honom i några sekunder innan han demonstrativt tog ett hårt tag i sin alldeles för tunga koffert och började snabbt marschera fram till den öppna dörren för att stiga på tåget.

Han behövde inte leta länge efter det han sökte.
Längst bak i tåget fann han sina vänner Crabbe, Goyle och Zabini.
Dem satt tillsammans med en mörkhårig kraftig flicka med ett mycket stramt, köttigt ansikte.
Draco kände mycket väl igen henne också, det var Pansy Parkinsson, dotter till en av hans föräldrars närmaste vänner, precis som de andra tre.
Och hon var (Tyvärr) mycket förtjust i honom.
”Draco!” tjöt Pansy så fort han sköt upp dörren och flög upp från sätet för att ge
honom en alldeles för hård och obehaglig kram. ”Slå dig ner!”
”Ja, vad trodde du?” fräste han och sjönk ner på ett ledigt säte. ”Hur länge måste vi sitta här?”
”Länge”, grymtade Goyle och lyfte sin feta hand till ansiktet för att dölja att han petade sig i näsan.
”För länge”, grymtade hans något större dubbelgångare Crabbe och gjorde samma sak.
”Ja det var ju ett bra svar på frågan!” snäste Draco och lutade sig tillbaka mot sätet och slöt
ögonen för att utestänga Pansys trånande blickar.
Han kände på sig att den här tågresan skulle bli en av det längsta han upplevt.

Trezzan: 'VAD TUSAN ÄR DET DU SÄGER???!
Har JAG tagit HONOM?!
Det är väl snarare han som tagit mig!!! DET ÄR DITT FEL, ALLTIHOPA. DU har gjort honom till en missanpassad nudist som springer runt spritt språngande naken, endast iförd sin äckliga herrstrumpa i storlek 47 och en stråhatt.... IGÅR LÅSTE HAN IN MIG I SOVRUMMET OCH TRALLADE SEDAN FNISSANDES IVÄG TILL DRACOS RUM.
Vad ska detta betyda?! trezz, om han så mycket som kröker ett hår på Dracos huvud så kommer DET FÅ STÅ DIG DYRT.
Han är ditt ansvar, så ta bort honom - NU.
Han har för attan flyttat hit, och han är INTE välkommen.

Och som svar på frågan:
Ingen av dem, avskyr båda två lika mycket.
Så det får bli min älskling, Draco ♥

Niela och Dimitri Malfoy:
Awww åå vad roligt det är med nya bevakare!
Jag som trodde att den här fanfiction var alldeles för lång för att folk som inte hängt med från början skulle ORKA läsa ( ja jag har haft dåligt samvete över mina långa kapitel men kan inte korta ner dem!) så det var verkligen en GLAD överasskning!
Tack så jätte mycket båda två, ni gjorde min dag!
Och Dimitri, NU tog du väl ändå i?! Ett U av Snape... O_O
TACK SÅ MYCKET!
Jo det är en dröm för mig... Om jag håller måttet...Det tror jag inte, men ni får mig att hoppas! :'D
Hoppas ni fortsätter bevaka, det glädjer mig

Och samma sak till mina gamla bevakare också förstås, ni är fantastiska ^.^♥

Här kommer ett nytt kapitel som enligt mig faktiskt
är det sämsta jag skrivit och jag tvekar på om jag skulle lägga ut det överhuvudtaget, tänkte ta bort det helt.
Men nu blev det inte så...
Tack Crucio expulso för att du ögnade igenom första delen och sa din åsikt!
Hoppas ni inte kommer tycka att det är allt för dåligt, nästa blir bättre!
Loveya!
//Elzyii


Kapitel 35
När modet sviker krigaren

Han såg sig själv stå ensam i mitten av en lång och mörk väg
vars bägge sidor kantades av höga träd som tillsammans kastade mörka skuggor över hans spända siluett som oroligt vände och vred på sig.
Han hade drömt den här drömmen så många gånger tidigare, och trots att han in i minsta detalj visste exakt vad som skulle inträffa alldeles snart så kände han sig spänd och nästan lite förväntansfull; som ett barn som väntar på att öppna en ovanligt stor och konstig julklapp.
Han kunde känna hur hjärtat pickade i bröstet innanför den svarta tunna munktröjan och han nöp sig i armen för att ge sig själv en ärlig chans att vakna innan drömmen ändrade riktning, innan han inte längre skulle vara ensam.
Ett knakande alldeles bakom honom talade om att han var för sent ute, och han provade en ny taktik.
Med ett språng kastade han sig framåt och började springa längs den mörka vägen men hur fort han än tyckte sig springa så var han fortfarande kvar på samma ställe; trampades i luften och den välbekanta rösten hördes med ens alldeles intill hans öra, dov och hotfull.
”Du kan inte fly från mig, Draco. Du kan inte fly från ditt syfte.”
”Jag har inget syfte!” hörde han sig själv skrika och den kroppslösa mannen gav upp ett mullrande skratt som ekade mellan träden.
Draco fortsatte att springa, kämpade, trots att han inte förflyttade sig en meter framåt på stigen.
”Vill du dö, Draco?” hördes rösten på nytt och en röd ljusstråle fick honom att falla mot marken skrikande av smärta.
”Jag vet faktiskt inte riktigt hur det känns, jag har ju aldrig dött…”
Smärtan tilltog i styrka och hans skrik blev allt högre, han försökte i ren desperation slå bort rösten ifrån sig men han kunde uppgivet känna hur den kom närmare och närmare, tills den var alldeles nära honom, inuti honom.
Plötsligt var det från hans mun som det hemska ekot kom och orden som den utstötte genom hans fortsatta skrikanden var märkligt tydliga.
”Döda… Döda… Döda…”
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!” tjöt Draco och kröp ihop på marken med händerna över huvudet medan rösten fortsatte att mässa sin klagande sång från hans käkar.
Han visste att snart skulle smärtan upphöra, snart skulle han få dö, och tanken som tidigare skrämt honom mer än någonting annat kändes plötsligt välkomnande…

Draco slog upp ögonen och rullade över på sidan i sängen.
Hans kudde var alldeles blöt av svett och täcket hade virrat sig flera varv runt kroppen då han
kastat sig av och an i sömnen för att försöka undkomma Voldemorts kropplösa jag.
Han märkte att han skakade i hela kroppen och trots att han nu var vaken kände han sig fortfarande rädd och darrig i hela kroppen.
Sovsalen var mörk och tyst.
Det enda som hördes var snarkningarna från hans kamrater och det ödsliga droppandet av regnet som träffade rutan utanför slottet.
Draco gjorde en ofrivillig rysning när hans nakna fötter vidrörde det kalla golvet och
med händer som skakade så mycket att han knappt kunde greppa reste han sig upp och slöt fingrarna om trollstaven som han lagt ifrån sig på nattduksbordet kvällen innan.
Nu kände han sig inte trygg utan den.
Långsamt lyfte han upp sin darrande arm och torkade sig klumpigt under ögonen.
Det värsta av allt var att han visste att det här inte var någon vanlig dröm.
Voldemorts metod för att förmedla sina meddelanden hade han noga informerats om; det var på det här sättet de hade kunnat hålla en hemlig kontakt hela sommaren och under det två månaderna han hade tillbringat på Hogwarts, en förbindelse som Draco avskydde.
Det här var inte första gången han hade tvingats att öppna upp sin hjärna för Voldemort under sin nattsömn och definitivt inte sista.
Men nu galopperade hans hjärta fortare än någonsin tidigare och han kände sig så eländig att han för några sekunder övervägde att ta sig upp till Dumbledores kontor och avslöja alltihopa, men hejdade sig i sista minuten och satte sig istället ner på sängen och lade huvudet i händerna vart efter han drog några djupa andetag.
Han kände sig fånig, ja rent utsagt barnslig, som om han vore fem år igen och drömt en mardröm och nu stod och grinade utanför sina föräldrars sovrumsdörr medan de ignorerade honom fullständigt, men han klarade inte av att sitta ensam i den tysta sovsalen länge till.
Draco Malfoy kände sig besegrad.
Han behövde prata med någon, någon som kunde förstå honom utan att han behövde berätta.
Plötsligt slogs han av en impuls och reste sig hastigt upp från den mjuka madrassen som fortfarande var fuktig av hans svettiga kropp och skyndade sig att dra på sig sina kläder som låg slängde på golvet runt sängen.
Närvaron av en husalf hela hans liv hade satt sina spår, Draco var inte särskilt bra på att hålla ordning på sina saker.
Men det var någonting som han aldrig skulle behöva bekymra sig över eftersom han tillhörde en mycket aktad och rik familj, och det var inte heller något han funderade över när han tyst smög ut ur uppehållsrummet och började gå uppför stentrappan som ledde bort från fängelsehålan.
Eftersom den här delen av skolan låg under vatten så kastade dess lysrör ett skumt grönliknande sken över väggarna, och Draco höjde sin trollstav och mumlade ”Lumos”, vilket gav honom ett betydligt behagligare sken som sällskap.
Han hade inte tänkt ut hur han skulle kunna ta sig in i Gryffindors sällskapsrum, han hade aldrig varit uppe i Gryffindortornet tidigare men han visste vart det låg eftersom han åtskilliga gånger hade sett Potter och hans äckliga vänner komma svassande ner för trappan med viktiga uppnosiga ansikstuttryck; som om de delade information som ingen annan visste något om.
Draco, som fortfarande var djupt försjunken i sina egna tankar skyndade sig uppför den långa trappan i marmor som skulle leda honom rakt upp mot Gryffindortornet och skuttade automatiskt över det trappsteget som var murket.
Hans hjärta bankade fortfarande som en vanvetting i bröstet när han återigen anslöt sig till verkligheten och han kände hur halsen snärjde ihop sig när han fick syn på en mycket välbekant figur som stod längst upp i trappan med en hopknölad mantel i handen och sin trollstaven böjd över huvudet riktad rakt mot honom.
”Malfoy, vad tusan gör du här?”
Harry sänkte långsamt sin stav som om han fortfarande ville ha uppsikt över sin fiende och stirrade misstänksamt på Draco som inte ens kom sig för att låta spydig när han öppnade munnen.
”Hämta Elli”, sa han bara och såg nästan bedjande på Harry med sina gråa ögon.
”Hon sover”, svarade Harry osäkert och backade ett par steg.
”Vad vill du henne?”
”Hämta henne bara”, upprepade Draco och slöt ögonen för att försöka lugna ner sina flämtande andetag som avslöjade så mycket mer än vad han önskade.
Om det var för att Harry var för chockad för att göra annat eller om han faktiskt insåg allvaret var oklart, men efter en stunds tystnad nickade han plötsligt och rätade på sig en smula.
”Okej, vänta här då.”
Draco nickade stumt och slog återigen upp ögonen lagom för att se Harry försvinna in bakom porträttet av den Tjocka dammen som ilsket muttrade över att ha blivit väckt mitt i natten av ett gäng dumdristiga ynglingar.
Bilder från drömmen började återigen fylla Dracos huvud och utan att han själv var medveten om det sjönk han ner längst räcket och blev sittande med ryggen mot den kalla väggen.
Döda… Döda… Döda…
Nej han ville inte dö!
Han var tvungen att ordna det här, på något sätt, det kunde helt enkelt inte sluta på det här sättet!
Jo, svarade Voldemort inuti hans huvud.
Jo det kan det visst, varken du eller din familj kommer att vara användbar för mig länge till...
Draco satte händerna för öronen i ett försök att tränga bort den väsande ormliknande rösten ur sitt eget huvud, men istället för att försvinna ökade den i styrka, fick grepp om hela hans hjärna och han visste att snart, snart så skulle det vara han själv som talade…

”Draco!”
Händer skakade honom våldsamt och han återvände med ett ryck till verkligheten och såg upp
i Ellis oroliga ansikte som bara var några centimeter ifrån hans eget..
”Hur är det med dig?”
Hennes röst var så lugn att han fick anstränga sig för att inte börja gråta.
Med en kraftansträngning svalde han ner klumpen i halsen som hotade att kväva honom
och såg tillbaka på henne.
Med ens insåg han hur löjlig hon måste tycka att han var, och han reste sig så snabbt som hans skakiga ben tillät och lutade sig mot trappan.
”Draco?” sa hon frågande men han ruskade bara på huvudet. ”Jag måste ha gått i sömnen.”
”Gått i sömnen?” ekade hon och såg tvivlande ut. ”På Harry lät det som om att det var allvarligt.”
”Potter är dum i huvudet”, svarade Draco matt och drog handen över ansiktet.
”Jag ska gå och lägga mig igen.”
”Draco”, sa Elli långsamt och såg tvivlande på pojken som stod framför henne, fortfarande med uppskrämda vidgade ögonvitor. ”Draco, vad har hänt?”
”Ingenting”, svarade han envist och slöt återigen ögonen. ”Jag måste ha somnat…”
Elli skakade bara på huvudet och på några sekunder var hon framme hos honom och strök honom över kinden.
Han ryckte till vid hennes beröring, han var inte van vid att bli berörd på det här sättet, nästan som en mors hand och han kunde inte bestämma sig för om han gillade det eller inte.
Försiktigt tog hon bort handen och lade istället sina armar om hans hals och drog honom intill sig i en av de få kramar som Draco upplevt under sitt femtonåriga liv.
Än en gång stod han stel i omfamningen utan att riktigt veta var han skulle göra av händerna, det här var en av de saker som hans föräldrar aldrig hade lärt honom och han kände sig både rädd och vilsen inför sin ovisshet.
Spänt väntade han på att hon skulle släppa honom som förra gången men det gjorde hon inte.
Hon fortsatte att stå alldeles stilla mitt framför honom med sina armar runt hans hals som om Elli trots att hon helt omöjligt kunde veta vad han hade upplevt i natt, försökte trösta honom.
Han märkte knappt själv att hans andetag blev tyngre och tyngre och inte heller att hans kropp slutade att skaka.
Det enda han tydligt kunde känna var hur hans galopperande rädsla ersattes av ett stort tryggt lugn och hur den tjocka klumpen i halsen sakta löstes upp och försvann.
Efter någonting som lika väl kunde varit en timme som fem minuter släppte Elli Draco och såg honom i ögonen.
Den här gången såg han tillbaka utan att vika undan med blicken och när hon än en gång lyfte handen för att stryka honom över kinden backade han inte undan.
”Du är inte så van vid sådant här va?” sa hon och han skakade på huvudet utan att riktigt kunna forma orden, men det behövdes inte, Elli gjorde det åt honom.
”Brukar inte dina föräldrar krama dig?”
Han skakade på huvudet igen och Elli kunde känna ett hugg i hjärtat av medlidande.
”Aldrig någonsin?”
För tredje gången skakade han på huvudet och flinade lite, men han såg allt annat än glad ut.
”Jag ska lära dig hur man gör”, svarade hon med ett leende och knuffade lekfullt till honom i sidan.
”Men vi borde nog gå och lägga oss igen, om det inte var någonting du ville prata om?”
”Nej”, sa Draco och stoppade ner trollstaven innanför klädnaden, han tyckte inte att han behövde den längre.
”Nej det var inget mer.”


”Vad ville Malfoy igår egentligen?” frågade Harry vid frukosten nästa dag.
”Ingenting speciellt”, svarade jag undvikande och bredde på en stor klick marmelad på min rostade bröd skiva medan jag omsorgsfullt undvek att se Harry i ögonen.
”Han ville bara prata lite, det var allt.”
”Mitt i natten?” Harry höjde på ögonbrynen och jag ryckte på axlarna innan jag tog en stor tugga av smörgåsen. ”Han är lite konstig.”
”Det har vi märkt”, mumlade Hermione i hans ställe och kastade en orolig blick mot klockan.
”Vi börjar snart… Jag tror vi borde skynda oss lite.”
Jag nickade med hela munnen full av rostat bröd och svepte mjölken i en enda klunk innan jag reste mig upp och slängde väskan över axeln.
”Vad har vi?”
”Astronomi”, svarade hon och synade sitt schema och Ron lät höra en djup suck.
”Och efter det har vi Skötsel och vård av magiska djur… Och sedan har vi trolldryckskonst innan lunch.”
”Toppen!” fräste Ron och reste sig motvilligt upp från frukostbordet.
”Alla mina favoritlektioner på samma dag… Och allesammans ihop med Slytherin!
Har vi inte spådomskonst idag också, så ska jag äta upp min…”
”Det har ni”, svarade Hermione rappt och vek ihop sitt schema utan att bry sig om Rons plågande läten. ”Direkt efter trolldryckskonsten, så det är bäst att ni inte gör Snape upprörd över något… Och Astronomin har vi faktiskt tillsammans med Ravenclaw Ron!”
”Sak samma”, muttrade han surmulet, men han såg en smula gladare ut.

Efter astronomin som gick förvånansvärt enkelt (Det var bara för att vi slapp Slytherin var Ron noga att påpeka) så begav vi oss ner till den lilla stugan i utkanten av den förbjuda skogen där samlingspunkten för Hagrids lektion var ansatt.
Eftersom Ron hade envisats med att stanna och vila efter vartannat trappsteg påväg ner från Astronomi tornet så var alla redan på plats när vi flämtande efter den korta språngmarschen kom dit.
Hermione slog händerna för näsan och i samma stund som jag kom upp alldeles bakom henne förstod jag varför.
En frän lukt av ruttet dött kött steg upp i näsborrarna och fick det att vända sig i magen.
Jag skyndade mig att diskret täcka över ansiktet och såg att Ron och Harry hade gjort detsamma.
Hagrid, som verkade helt oberörd av den avskyvärda stank som låg som ett täcke över oss vinkade bara glatt med sin stora näve när han fick syn på våra lätt framhukade gestalter.
”Ja visste väl att ni skulle komma! Tänkte väl att ni aldrig skulle missa er favorit lektion…
(Ron gav ifrån sig ett märkligt hostande läte som snabbt ersattes av ett stönande när Hermiones sko träffade hans smalben) och idag hade ja tänkt å visa er nått alldeles extra.”
Han såg sig förväntansfullt omkring på sina elever som alla bar mer eller mindre oroade ansiktsuttryck bakom händerna eller klädnaderna som de tryckte mot ansiktet i ett tamt försök att stänga ute den obehagliga lukten.
När hans blick föll mot vårt håll skyndade vi oss att ge honom varsitt bländande leende, vilket fick hans stora skalbaggssvarta ögon att tåras.
”Vi ska alltså gå in där”, han pekade mot stigen som ledde rakt in i den förbjudna skogen, ”Å sen så tänkte ja att vi skulle försöka locka dom å se efter om dom har lust å visa sej för oss!”
”Locka dem med vad? Våra huvuden?”
Jag kände tydligt igen Dracos släpiga röst och kastade en hastig blick bakåt för att få en skymt av honom där han stod mitt i klungan av Slytherinelever som allesammans hade dragit upp huvorna över ansiktet.
”Öh… Nej ja tänkte att vi skulle locka fram dom med lite get kött…” Hagrid pekade med ett darrande finger på en stor låda som verkade innehålla något ruttnande, det var från den lukten kom och en svärm gigantiska stora flugor surrade hungrigt runt ovanför locket.
”Å se om dom har lust å samarbeta med oss…”
”Öh, Hagrid?”, sa Harry svävande, ”Vad exakt är det som vi ska locka fram?”
Hans fråga hängde i luften och dallrade, alla verkade undra samma sak och väntade spänt på svaret, men Hagrid skakade bara leende på sitt stora huvud. ”Det blir en överraskning Harry! Seså… In i skogen med er!”
”Jag tänker inte gå in dit!” protesterade Draco och lade armarna i kors över bröstet.
”Det är inte ens tillåtet… Du kan inte tvinga oss!”
Hagrid, som var i färd med att lyfta upp den stora lådan från marken stelnade till och vände sig långsamt om mot Draco som trotsigt stod framför honom med en ilvillig glimt i det gråa ögonen.
”Om ja säger att vi ska in i skogen, Malfoy, så ska vi in i skogen!” röt Hagrid så barskt att flera av de elever som stod närmast ryggade tillbaka som om de plötsligt kom underfull med om hur stor han var till skillnad från dem.
”Passar det inte så får ja lov å prata med din föreståndare, ja tror inte han skulle gilla å få höra fler klagomål om dej!”
Draco verkade helt ha kommit av sig, han stod bara där med munnen öppen som om han hade frusit fast mitt i en mening.
Efter några sekunder ruskade han på sig och stängde munnen för att ladda om för att hitta något ännu elakare att bjäbba emot med, men då hade Hagrid redan vänt sig om och var påväg fram till början av stigen, där han stannade och harklade sig.
”Vi kommer å gå in tillsammans, vi ska in en ganska så bra bit å alla måste hålla ihop.
Ingen av er får vika av från stigen och försöka gå tillbaka på egen hand…” Hans blick svepte över klassen och stannade till sist på mig.
”Du får gå med Malfoy”, brummade han och ignorerade Dracos protester,
”Å se till så han inte hittar på några dumheter. Är ni klara allesammans? Bra, då går vi!”

Tack hörrni allihopa ni är verkligen FÖR gulliga!
Måste bara säga att jag känner igen mig lite i texten du
har som citat ditto, var bara tvungen att säga det!
Jag tror den är asum, har du lagt ut något?? Om inte-GÖR DET!
Jag är säker på att ingen kommer bli besviken...

Och twisted min underbara...
Om du bara visste vilket lyckorus du ger mig när man tror att du inte läst& sedan dyker upp i sista minuten... Det är fantastiskt, går inte att förklara!
Men....Du kommer nog bli förvånad mitt hjärta..
Men du berör mig så fint med dina kommentarer... Åå Tack så otroligt mycket.
Och ja, jag tycker också mer och mer om Draco, & vi kommer få se mer & mer av honom.

Framförallt i kapitlet som kommer efter detta som jag nu lägger upp, då även Bellatrix kommer att vara med för första gången...

Nu däremot ger vi oss in i något helt annat...
Nämligen en Qudditch match!
[Och ja, jag älskar att förvåna er och lämna er med en massa frågor, vad Draco gjorde när han gick ifrån stora salen tex....Ni kommer nog få svar på det tidigare än vad ni tror...)

ÄLSKAR ER MINA ÄNGLAR! ♥
OBS!
Observera att detta är orättat och kanske för långt...
Har ju en tendens att skriva för långt, men ni får dela upp det om ni inte orkar! Ska bättra mig men det är ju så kul att skriva!
Kram ♥33

Kapitel 32
Den vildsinta dunkaren

apitel 32
Den vildsinta dunkaren

Säsongens första Quidditchmatch skulle gå av stapeln
och i sällskap med Harry och Ron begav jag mig ner till stora salen för att äta en tidig frukost
innan vi tillsammans med resten av laget begav oss ner till Qudditchplanen som låg en bit
nedanför skolområdet.
Det låg en dos av förväntan i den kyliga morgon luften och dimman som låg tung över Hogwarts flöt bort allteftersom att klockan tickade och avslöjade en himmel som såg mörk och grådaskig ut.
Angelina stegade nervöst fram och tillbaka över golvet i omklädningsrummet medan hon
mumlade osammanhängande för sig själv vilket fick tvillingarna att spela ut ordentligt, allt för att försöka reta henne så mycket som möjligt och enligt dem ”Lätta på trycket”, något som inte upphörde förens Angelina bryskt hotade med att göra slut med Fred om de inte genast slutade.
Efter ytterliga fem minuters vankande stannade Angelina upp och samlade laget omkring sig för att
snacka taktik.
Ron, som vid det här laget var askgrå i ansiktet rusade ideligen ut på toaletten och
för varje gång han kom tillbaka var han ett snäpp grönare i ansiktet och Angelina såg mer och mer tveksam ut.
”Hur känns det för dig då?” frågade hon mig till sist efter att ha gått ett varv runt i laget för att ta reda på dagens form.
”Är du nervös?”
”Nej”, svarade jag sanningsenligt och gav henne ett litet leende som hon besvarade genom att knyckla till ena mungipan. ”Det ska nog gå bra.”
”Vi spelar ju mot Slytherin…”, sa Angelina trevande och iaktog mig fundersamt med sina mörka ögon.
”Så även om du är…Hm, vän med Malfoy…”
”…Så ska jag inte låta dem få någon chans att vinna”, avslutade jag trött.
”Harry har redan pratat med mig om det där.”
”Har han?” sa Angelina förvånat och stirrade på Harry som förläget såg åt ett annat håll,
”Ja men då så. Vad väntar vi på?”
”SPÖA SLYTHERIN!” Vrålade Fred och George i kör och slog upp sina nävar i luften innan de svassade efter Angelina ut genom dörren och ut på planen.

Bifallet av flera hundra elever som vrålade när vi steg ut ur omklädningsrummet var öronbedövande och jag kände en kittlande varm känsla längst ner i maggropen.
Alla fem läktarna var fullsatta och färgerna från de olika elevernas klädnader gav de
bruna läktarna en vacker blandning av grönt, gult, blått och rött.
I mittersta läktaren satt hela lärarkåren med Dumbledore högst upp som dagen till ära var iförd en vacker turkos klädnad och det långa skägget förväntansfullt snurrat runt fingrarna.
Bakom kommentator tornet stod tvillingarnas bästa vän, en mörk pojke vid namn Lee Jordan
som högt stämde in i jublet ifrån sina Gryffindor kamrater när laget steg ut på planen.
Mitt emot oss kom Slytherinarna släntrande, allesammans stora som berg och med elaka
leenden fastlimmade i sina stora ansikten.
Draco såg ut som en småunge bredvid sina långa musklade lagkamrater och jag log prövande mot honom när vi hamnade mitt emot varandra på planen.
Han log inte tillbaka utan fortsatte bara att se rakt igenom mig med sina gråa ögon och jag sänkte förläget blicken.
”Kaptener, skaka hand!” hojtade Madam Hooch, en äldre dam med stelt grått hår och strängt ansikte som nu kom fram stegandes mot de båda lagen.
Slytherinarnas lagkapten, en storväxt musklad sjundeårselev (Som enligt ryktena hade fått lov att gå
om minst en gång eftersom han inte hade haft ett enda godkänt i sin F.U.T. T examen) vid namn Marcus flint högg tag i Angelinas näve och kramade den så hårt som han kunde utan att Madam Hooch skulle lägga märkte till det.
Angelina rörde inte en min men man såg hur smärtan speglade sig i hennes ögon och hur hon utan att släppa ögonkontakten log ansträngt överlägset mot honom.
”Stig upp på era kvastar!” Hojtade Madam Hooch och höjde sin visselpipa mot munnen samtidigt som hon med andra armen gestikulerade åt oss att skynda på.
Jag tog min kvastkäpp och placerade den i luften framför mig där den stannade, lätt vibrerandes medan den väntade på att jag skulle sitta upp.
Harry hade redan stigit upp på sin Åskvigg och efter att ha fått prova den så hade jag verkligen insett hur snabb den var och vilken enorm tillgång den måste vara för laget.
Resten av lagmedlemmarna red på kometer och rensopare av olika årgångar och hela
Slytherinlaget satt upp på sina Nimbustvåtusenettor som fortfarande såg splitternya ut.
Madam Hoochs visselpipa ljöd och vi sparkade iväg från marken under bifallande hejarop från
publiken som snart flöt ihop till en suddig massa nedanför våra fötter.
”Har inte ni slutat med blöjbarn i ert lag ännu?” frågade George Flint och nickade i riktning mot Draco som förstrött susade runt målstolparna.
”Jag trodde Slytherinlaget bara skulle bestå av tuffa killar…”
”KLONKEN ÄR IVÄG OCH SPELET ÄR IGÅNG!” Hörde vi Lees röst dåna nedanför reformator tornet
och George avvek genast från Flints sida och flög så fort som hans slitna gamla rensoparsjua behagade mot andra sidan av manegen för att drämma iväg en dunkare mot Slytherins ena jagare, en storväxt kille med nästan lika långa gorillaarmar som Goyle vid namn Graham Montaque samtidigt som ett öronbedövande vrål hördes nere från en av läktarna.
”Tio poäng till Slytherin, de odugliga fähundarna…Jag fattar faktiskt inte varför de fortfarande får spela…”
”JORDAN!” Hördes McGonagalls röst obehagligt förstärkt av Lees mikrofon,
”Om du inte kan referera matchen på ett moget sätt…”
”Jaja förlåt så mycket Proffesorn… Fred Weasley skjuter iväg en dunkare mot
fetknoppen Bole men missar…Otur där, och här kommer Gryffindors nya snygga jagare Eleonora Jacobs…någonting.
Jag ska verkligen ta och fråga om hon vill gå ut med mig…”
”JORDAN!”
”Oj, förlåt igen Proffesorn… Montaque har klonken och är påväg mot Gryffindors målstolpar,
kom igen nu Ron visa ditt Weasley blod!”
Jag vände mig om och hann precis se hur Montaque passade till Flint som flinade elakt
innan han kastade klonken rakt mot Ron som väjde undan och…”
”TIO POÄNG TILL SLYTHERIN!”

”Vad håller han på med?” vrålade Angelina till mig och Katie när hon kom susande förbi med klonken i ett hårt grepp några minuter senare. ”Han har släppt in tre mål på mindre än fem minuter!”
Jag kastade ännu en hastig blick bak på Ron som var askgrå i ansiktet innan jag
väjde undan för en envis dunkare och sköt iväg över planen mot Slytherins målringar för att
fånga klonken som nu kom flygande genom luften efter Katies misslyckademålförsök.
”Eleonora fångar klonken rakt framför näsan på Warrington, haha där fick du ditt missfoster…
Och passar till Angelina som passar till Katie som skjuter… JAAAAAA TIO POÄNG TILL GRYFFINDOR!”
Nu hördes ett vrål nedanför en annan läktare strax under oss ersatt med buanden från Slytherin.
Jag tittade upp och fick syn på Harry som precis då såg upp och gav mig ett snabbt leende
innan han susade vidare och spanade efter kvicken med Draco som en envis fluga efter sig.
Jag hörde ett susande bakom ryggen och hann precis väja undan från samma dunkare igen som verkade tagit sikte på mig.
Hastigt gjorde jag en tvärvändning och for iväg över planen och tillbaka mot våra målringar lagom för att se hur Ron släppte in ännu ett mål…
”SKÄRP DIG FÖR TUSAN!” Vrålade Angelina och hötte med näven mot Ron när hon kom flygande med klonken i ett hårt grepp tätt förföljd av Flint och Warrington som bägge två hånflinade mot Ron som sjönk ihop några centimeter över sin begagnade rensopartia.
Jag tänkte stanna till och ge honom några uppmuntrande ord men plötsligt var den förbannade dunkaren där igen och jag tvingades göra en looping över huvudet på Montaque som skräckslaget dök undan så hastigt att han höll på att ramla av kvasten.
”TIO POÄNG TILL GRYFFINDOR!”
Hördes Jordans lyckliga röst någonstans nedifrån och jag kände ett litet snabbt pirr av glädje som snabbt ersattes av ett hugg i magen när dunkaren på nytt var på väg mot mig.
Fred dök plötsligt upp från ingenstans och drämde iväg dunkaren mot Draco som hann väja undan i blotta förskräckelsen och jag kände ett sting av lättnad.
Fred pekade och jag sköt fram i luften och lyckades snappa åt mig klonken framför näsan på Montaque som ilsket grimaserade och försökte knuffa ner mig från kvasten men missade.
”TIO POÄNG TILL GRYFFINDOR!” Vrålade Lee och återigen hördes bifallet nedifrån och
Katie flög upp bredvid mig och log strålande…
”SE UPP!” Vrålade Angelina snett till vänster om oss och jag kände hur dunkaren återigen svischade förbi och missade mitt högra öra med någon centimeter innan Fred återigen dök upp till min räddning och drämde iväg den mot Slytherins vaktare, Miles Bletchley som nätt och jämt lyckades styra undan och därefter…
”TIO POÄNG ÅT GRYFFINDOR!” Vrålade Lee alldeles till sig och jag såg hur Harry höjde näven i luften
och George klappade händerna, men…
”TIO POÄNG ÅT SLYTHERIN! Dem svinen de spelar verkligen oschysst… Och nu verkar snorungen Malfoy ha fått syn på någonting! Snälla Potter skynda dig nu så slipper vi skämmas…”
”JORDAN EN GÅNG TILL OCH DU BLIR AVSTÄNGD!”
”Jamen Proffesorn, jag vet ju att du egentligen håller med.
Det var tydligen en fint från snorungens sida och Slytherin får ytterligare tio poäng… Det ser mörkt ut för Gryffindors nya vaktare som hittills släppt in vartenda mål, kom igen nu Ron!”
Men Ron ville inte kämpa längre och hade på tio minuter släppt in ytterligare tre mål.
Nu låg Slytherin före oss med nästan femtio poäng och Angelina blev vitare och vitare i ansiktet medan hon jagade på oss allt mer.
Katie lyckades göra ytterligare ett mål. Jag gav henne ett leende som hon blygsamt besvarade. Efter incidenten med halsbandet hade hon undvikit mig. Jag bestämde mig för att prata med henne efter matchen.
Jag gjorde verkligen mitt bästa för att
kunna vara till nytta för laget, men den där dunkaren hade tydligen bestämt sig för att följa efter mig.
När Fred för tredje gången hindrat den från att krossa min skalle stannade han till och skrek till Angelina: ”VI MÅSTE AVBRYTA MATCHEN! Någon har fifflat med den där dunkaren…”
”ALDRIG!” Skrek hon tillbaka samtidigt som hon försökte slita klonken ur händerna på Warrington.
”MEN DEN FÖLJER EFTER ELLI!”
”DÅ FÅR NI VÄL BACKA HENNE DÅ!” Skrek Angelina och lyckades slita loss klonken, passa till Katie som precis lyckades väja undan för dunkaren som Bole skjutit mot henne och…
”TIO POÄNG TILL GRYFFINDOR!”
Jag hade hittat på en ny taktik för att försöka undkomma dunkaren genom att hela tiden
vara i rörelse, men tyvärr gav det mig inte en chans att få tag i klonken som nu återigen tryggt vilade i Flints armar och trots Katies fina blockeringsförsök blev det ytterligare tio poäng åt Slytherin.
Plötsligt upptäckte jag att Draco och jag befann oss på samma ställe och jag tittade snabbt upp på
hans ansikte.
Då från ingenstans dök plötsligt dunkaren upp igen och innan jag hann reagera hade den kommit susande med ryslig fart och tagit sikte rätt i pannan på mig.
Jag spärrade upp ögonen och drog upp armarna för att försöka skydda ansiktet mot den stenhårda bollen…
”GE HIT DET DÄR!” Vrålade Draco och ryckte åt sig Warringtons slagträ som han förvånat släppte ifrån sig och drämde till dunkaren allt vad han kunde.
”VAD I… MALFOY SNOR ÅT SIG WARRINGTONS SLAGTRÄ OCH SLÅR SJÄLV BORT
DUNKAREN FRÅN EN AV GRYFFINDORSS JAGARE! Jag har då aldrig sett på maken, vad åt han till frukost egentligen?” Hördes Jordans chockade röst från kommentator tornet under burop från Slytherin eleverna och jag tog långsamt bort armarna från ansiktet och såg efter Draco som hade flugigt iväg till andra sidan planen och som nu blev högljutt uppläxad av Bole och Flint.
”Matchen fortsätter och vi ser Katie passa till Elli, bra fångat där snygging trots att du nästan blev krossad…Som passar vidare till Angelina, som skjuter och…”
Ett besviket mumlande hördes från läktarna och Jordan suckade sorgset.
”… Och som missar… Bra jobbat ändå Angelina, inte konstigt att den där Bletchley blockerade målringen så fet som han är… Och här kommer Flint igen, jösses han är verkligen ful…
Kom igen nu Ron rädda den! Åå nej…
TIO POÄNG TILL SLYTHERIN!”

”DU MÅSTE FÅNGA KVICKEN SNART SÅ VI FÅR ETT SLUT PÅ DET HÄR!” Vrålade Angelina till Harry när hon jagade förbi efter klonken som Flint var påväg med rakt mot Ron som såg skräckslagen ut.
Harry såg efter henne ett par sekunder innan han med en elegant sväng på sin kvast for iväg
åt andra hållet och började cirkla runt, runt omkring planen medan han spejade efter kvicken kisandes på grund av regnet som nu öste ner från den gråa himlen.
”Kom igen nu då”, mumlade han tyst för sig själv och flög ett varv runt Slytherins målstolpar.
”Kom fram nu…”
Han hade nätt och jämt hunnit avsluta meningen när han fick syn på den lilla bevingade bollen
som surrade runt alldeles invid Bletchleys öra.
I samma stund som den fick syn på Harrys utsträckta hand sköt den iväg likt ett flygande eldklot
genom den tunga luften och försvann i dimman.
Harry gav upp ett ilsket rop och satte efter den lilla guldfärgade bollen som nu flydde för sitt liv ett par meter framför honom.
Draco som fortsatt att planlöst irra omkring uppe i luften medan han försökte undvika att få vatten i ögonen fick syn på Harry och satte fart efter honom.
Vädrets stormvågor gjorde det svårt för Åskviggen att ta sig fram och hur mycket än Harry manade på den tappade den mer och mera fart och kvicken fick ett allt större försprång.
Nedanför hördes Jordans uppspelta röst och han verkade helt ha glömt resten av spelarna som kämpade på där ovanför.
Harry svor högt när Malfoy plötsligt kom upp jämsides med honom och hade
han haft möjlighet så skulle han kastat en riktigt bra förbannelse över hans hånflinande ansikte när han långsamt drog om Harry på sin Nimbustvåtusenetta som klarade ovädret mycket bättre än hans egna lätta racerkvast som på grund av sin vikt blåste ur kurs.
”Snälla… Kom igen nu.” mumlade Harry till kvasten och lutade sig fram över åskviggen för att få den att flyga snabbare.
Med ens så var de ute ur dimman igen och åskviggen tog åter upp jakten på Malfoys Nimbustvåtusenetta som kämpade på någon meter framför efter kvicken.
Malfoy vände sig om och Harry njöt när han såg förvåningen i hans ansikte när han upptäckte att Harry nästan låg jämsides med honom igen.
Malfoy sträckte ut handen nästan exakt samtidigt som Harry kom upp bredvid honom,
och Harry kom på sig själv med att be tyst att någonting skulle inträffa, vad som helst, för att inte Malfoy skulle lyckas lägga sina hala fingrar om kvicken som nu bara var en millimeter ifrån honom…
En öronbedövande knall skakade med ens hela himlen och Harry hörde som i ett vakuum hur flera i publiken skrek till där nere.
Han var så koncentrerad på att vinna över Malfoy att han inte refererade något över det utan
fortsatte att stirra på Kvicken som nu fanns alldeles framför honom.
Han sträckte ut handen och lät fingrarna sluta sig om den lilla bollen som vred sig i hans hand…
Men vänta lite nu…
Förvånat vände sig Harry om och såg hur Malfoy var på väg ner mot marken så fort som hans kvast
förmådde utan att vända sig om.
Hade han frivilligt avstått från att vinna över Harry?
Då hörde han på nytt, betydligt högre den här gången hur folk skrek panikslaget nerifrån och hans hjärta frös till is när han kunde urskilja Hermiones skrik bland alla dem.
Med mycket tungt hjärta började Harry sjunka ner mot marken fortfarande med fingrarna hårt slutna
om den lilla guldfärgade bollen som nu stilla vilade i hans handflata.

Den är hur bra som helst gumman!
Vilken ide du har kommit på, verkligen geniallt! Har du kommit på allt själv? Det låter verkligen otroligt spännande

NU SKA JAG SKYNDA OCH SVARA PÅ ERA KOMMENTARER,
SÅ NI FÅR INTE MOBBA MIG IFALL SVAREN INTE BLIR SÅ LÅNGA♥

Och snälla, glöm inte att kommentera sedan, för annars kan jag inte lägga upp det! Ja, jag har det klart på datan... KOMMENTERA NÅGOT NU! ♥


TACK SÖTNOS DET VÄRMER SÅ JÄKLA MYCKET♥

ÅÅÅHHH TACK SÖTNOS!!! ♥

Tack mitt fina lyckopiller, maha älskar dina bilder :* ♥

Awww Vendela!♥
Voldy kommer aldrig få ta dig.. DÅ JÄVLAR, DÅ BLIR JAG FÖRBANNAD.
Jag ska hälsa honom det, och... Han kommer INTE bli glad.

Ingen fara älskling, huvudsaken är att du finns right here for me ♥ TACK FÖRRESTEn!♥

ÅÅÅH MIN KÄRA VÄN!!!
Med typ världens roligaste namn ;') ♥
Tycker du verkligen det?! Åh herregud... Om du visste hur mycket det värmer mitt hjärta. Vad glad jag blir! Tack snälla du, du är som en ängel utan vingar. Tack för att du läser och tycker att det är bra, och du behöver inte kommentera- Huvudsaken är att du fortfarande läser, ska göra dig stolt!


TACK HÖRRNI SÖTNÖTTER!♥
Alldeles strax... :3♥3

Aww Carrie!
Jag blir så glad varje gång jag får en kommentar från dig, dem innehåller alltid något underbart och meningsfullt!
Hihi du gav mig faktiskt en ide där....Tackar för det! Om det blir på balen eller inte säger jag inget om... Men tack för iden! Lovejo sötnos!

HAHA ÅÅÅH JAG BARA ÄLSKAR DINA ARGUMENT, SOFIA!♥
Och ja, båda dem alternativen stämmer nog, Draco backar ju inte för att bryta lite mot reglerna....
Ja, faktiskt, hejja Harry.
Hihi... Nu gav du Draco en dum ide, Sofia! Haha Draco är ganska störd när man tänker efter... Snacka om kontrollbehov!
Suck, det här är inget triangeldrama, det är ett kvadratdrama med Harry, Blaise och Draco. Elli, känn dig smickrad, du är grymt populär. Seriöst, skulle jag gå i Hufflepuff eller Ravenclaw skulle jag tro att hon var den där kaxiga typen som playar tre killar samtidigt...
HAHAHHAA ALLTSÅ DEN DÄR MENINGEN!!!
Jag skrattar ihjäl mig varje gång, och läskigt nog så stämmer det- Fast varken jag eller Elli har tänkt på det tidigare.
Tack hjärtat mitt, massa kärlek till dig!♥

Det där förklarade mer än väl, min sötastebästaste LUMOS ♥
Tack för att du ger mig ljus i min mörka tillvaro, VAD GLAD JAG BLIR ♥ Tack snällasnällasnälla du! ♥
Tack för att DU läser den, du fantastiska människa.

ÅH TACK FÖR DIN UNDERBARA KOMMENTAR SOM ÄR
SÅ FULL AV FEELS ATT JAG BLIR HELT GALEN OCH MÅSTE TA EN VÄNDA I GALOPP RUNT HELA HUSET.
Tack min kärasta, du värmer mig lika mycket som en dunk eldwhiskey.
Och ähum...Ja, han berättade det för mig förra veckan.
Jamen... DU är ju också för ung, Lucy gillar lammkött hälsar han (Pedogubbe!) och han tycker att Mara "Verkar trevlig".
Ähum, vågar jag fråga hur hon ställer sig till detta? Känner mig faktiskt lite oroad......

HAHA Å VENDELA, MIN RARING!
Du är nästan lika förvirrad som jag, det är ju underbart, jag trodde det var omöjligt!
Hihi jag med... Men jag har ingen ♥ DELA MED DIG SÖTNOS.
Tack så mycket, btw, du smickrar mig!♥



ÅÅÅÅHÅHÅHÅH BULLIIIIS!
Du är då för underbar hörru, och det är Luna med.
Ni är helt fantastiska, känns som jag plockat fram er ur en stooor påse med Bertiebots bönor, och att ni är dem där två ynka bönorna med kolasmak som man vill åt.
Kan bara säga detsamma till er båda- Ni SKRIVER fantastiskt.
Och jag ska ge alla era ff:s varsin smaskig lång kommentar så fort jag hinner läsa klart dem, har ju inte internet så ofta.
Sen skriver ni också helt underbart på rollet, ni är verkligen rakt igenom underbar.
Och skrattade så mycket åt era två kommentarer (av lycka alltså) så jag typ ramlade ner från stolen xD
TACK FÖR ATT NI LÄSER OCH DET KÄNNS HELT SJUKT UNDERBART ATT NI BLIR SÅ GLADA, KAN INTE FINNA NOG MED ORD FÖR ATT BESKRIVA HUR GLAD JAG BLIR, MEN JAG ÄLSKAR ER HOPPAS DET RÄCKER!!!♥♥♥
Ni gör mig så glad, era sötnötter.
Puss!♥

Ååååhhh tack min kära älskade Lovisa!
det betyder verkligen otroligt mycket för mig att få höra, även om du inte tror mig när jag säger det. Men det är helt fantastiskt, vad glad jag blir. DU är fantastisk. Kan inte hitta ord, du skriver så fint till mig att jag blir helt mållös. Tack snälla, snälla,snälla du. Fina, underbara ängel.

ÅH TACK SÅ MYCKET ♥
Kul att höra att man har en "Ny" bevakare, det glädjer mig.

LÄSTE ATT DU REDAN LAGT UT DITT, SÅ KÄNNER ATT JAG MÅSTE SKYNDA MIG PÅ NU! :*♥

Var bara tvungen att citera den här kommentaren också,
den gjorde mig sååå glad. Fast det blir jag ju av alla kommentarer från dig, älskling. Tack så mycket hörru du!
Ja, hur SKULLE stackars lilla Harry reagera då....?
Hihi du gav mig också en ny ide! Det är bra, för jag hade lite idebrist till ett av kapitlen... Men inte nu längre, det tackar & bockar vi för!
ÄLSKLING TROR DU MIG OM JAG SÄGER ATT DIN ÄR ÄNNU BÄTTRE?
Troligtvis inte, men det är den. DU skriver fantastisk, och du ka vänta dig en feting kommentar från mig nu alldeles strax...Du är bäst min Molly! Blir så glad/Rörd/Lycklig....
GAHA KAN VELL INTE FÖRKLARA.
Ja Zabini är lite skum, är han inte?! DETSAMMA FINA DU.

Åh dig har jag saknat!
Var rädd att du försvunnit, tack för att du finns kvar fina du.
♥ Kul att du loggar in och läser denna iaf, puss på dig!

AWW SÖTNOS DU, DU GÖR MIG RÖRD!
SÅ fort nån svarat på den här kommentaren 8D♥

Känner ett stooooort behov av att skaffa mig skype
som fungerar så vi kan läsa högt för varandra... Eller vad säger du om det snygging? ♥
Du gör mig alltid tårögd, och den här gången är inget undantag.
Fattar inte hur jag klarade mig medan du var borta... Det är väll ett stot jävla under. Nu är det bara Crucio Expulso så är mitt liv fulländat, FÖR DÅ ÄR ALLA MINA ÄLSKLINGAR HÄR. Okej, det skulle vara twisted och Prutt och också då... För dem är också borta och djupt saknade ._.
Gaha, jaja åter till kommentaren.
Jag tänker börja spamma sönder dig med kommentarer hjärtat mitt, för att du dels ska inse hur otrolig du är och sedan fatta ATT DU MÅSTE LÄGGA UPP ETT NYTT KAPITEL.
Jag säger detsamma igen till dig, du vet ju vad jag tycker om ditt skrivande, min fina älskade Cupcake ♥ :*
ÅH FATTAR INTE HUR JAG KAN BLI MER RÖRD- MEN DET BLIR JAG.
DETSAMMADETSAMMADETSAMMA min fina.
Du lägger upp ett kapitel, så gör jag det också? Deal?
Hihi åååh... Jag ska göra mitt bästa... Kan alltid spoila lite för dig om du är snell? (a)


DU DÖDAR MIG MED DINA UNDERBARA KOMMENTARER MIN UNDERBARA ÄLSKADE KAJSI♥3333
Tack!!! Och herregud, vad texten passar... Knarkar typ sönder alla låtar som du skickar mig, hehe kalla mig geek men... JAG BARA ÄLSKAR DET.
Scchhhh....Säg inte det så Draco hör! Då blir han mer än tokig, och han är redan galen så det räcker...
OMG SKOJJAR DU MED MIG? Jag har exakt samma problem med mitt x-box!!!!!! *STIRR*
Gaha tack, du är mer än underbar. Puss!

Hihi sötnöt!♥

Tack min underbara sötnos!♥

Ingen fara elixir, huvudsaken är att du fortfarande läser.
Du är verkligen underbar, puss på dig. Tack ♥

Hihi tack sötnöten miiin!!!♥
NEJ håller med dig. ÄCKELPÄCKEL HARRY.

Då vetu hur jag känner varje gång du skriver en kommentar till mig då, Cookie! DETSAMMA HJÄRTAT MITT, LOVEU♥
Du är fucking awesume, tack!♥

ÅH NÄÄÄ SKOJAR DU?!
Vad glad jag blir, hur hittade du den om du inte var medlem här? Tack snälla snälla snälla du, din kommentar gjorde mig jätteglad! ♥