tack för det Henryeta!
Skönt med någon som delar min åsikt ^.^
Kram ♥

HÅLLER MED CHOKLADGRODAN!
inte gilla... älskade det!
Kan inte beskriva hur bra det här kapitlet
var och hur fantastiskt DU skriver!
Jag älskar det, allting med den här fanfiction tokälskar jag!!! :*
Gaha blir alldeles... vet inte, crazy av det här!!

DU.ÄR.FANTASTISK.

Snälla skriv mer... Innan jag dör eller så...
Lär mig hur du gör, för du är otrooligt duktug!!!

Alla mina kramar går idag ditt ditto och Smoke Smoke för att ni är dem finaste som finns ♥

♥

Va kul att du tycker det Rosie Lestrange!
Då får du kika in fanfictions här då, kommer säkert upp flera snart ...

Och tack min älskade fina underbara Desiree
blir helt varm i hjärtat av det du skriver & att du faktiskt vill
rekommendera min fanfiction, tusen miljoner tack finaste du! ♥

Och tack för dina förslag Selma...
älskar namnet på den första ( Har faktiskt läst två fanfictions tidigare med samma namn haha!) och ska kika in båda två!

Hoppas flera vill tipsa om fanfictions i tråden!

Hehe
Naw va gullig du är!
Hoppas du kommer gilla fortsättningen också

Hej alla mina söta underbara ALLRA BÄSTA ÄLSKLINGAR!♥
Min dator har gått sönder helt så har inte kunnat vara aktiv alls....Men ska låna en av min bror så snart kan jag vara inne igen.

Har inte mått så bra heller med tanke på att min pojkvän har varit otrogen mot mig i lördags, så allting är verkligen åt pipsvängen nu. Det värmer i hjärtat att få läsa era kommenterar det betyder så mycket. Jag är snart tillbaka med ett nytt kapitel åt er, för jag har det liggandes på datan! ^.^
Ni ska få svar på era kommentarer ikväll förhoppningsvis och kapitel imorgon. Älskar er så in i ja ni vet... Puss!♥

Här kommer det!
O rättat, så det är säkert lite stavfel...Men lev med det!
Puss ♥

Kapitel 3
Draco

Draco var utan att medge det faktiskt ganska
tacksam över att slippa bli sorterad inför allas ögon.
Han var redan en given Slytherin medlem och hade utan att tveka
släntrat iväg och satt sig tillsammans med sina vänner vid Slytherinbordet längst bort i stora salen, så långt från Gryffindorarna som dem bara kunde komma.
Draco hatade redan Gryffindor.
Från sin position vid bordet fick han en perfekt bild av Potters flottiga svarta hår
och fula runda glasögon.
Draco krökte föraktfullt på läpparna åt synen.
Han kunde för sitt liv inte förstå hur den där ärrskallen hade kunnat överleva Mörkrets Herre som litet spädbarn, och ännu mindre kunde han förstå hur han kunde vara så populär.
Undra om han var det bland tjejerna också?
Draco lät sina gråa ögon svepa längs Gryffindorbordet och han flinade åt det han såg.
Isånafall kunde inte Draco avundas honom, utbudet av snygga tjejer i Gryffindor var verkligen minimalt.
Bredvid dem där utmärglade finniga smutskallarna framstod till och med Pansy som vacker.
Han kastade en hastig blick på Pansy som satt inklämd bredvid honom på vänster sida.
Hennes hår behövde tvättas och hon borde gå ner ett par kilo i vikt.
Men hon hade vackra blåa ögon och riktiga bröst som putade ut innanför klädnaden så vad hade han att klaga på?
Uttråkat lyfte han blicken och hajade till när ett brunt hårburr stack upp mellan Potter och den den där rödtotten Weasley.
Ett ansikte som han inte hade lagt märke till tidigare hade pressat sig fram mellan dem fula nunorna och Draco såg hur ett par pigga bruna ögon försiktigt kikade fram under en tjock vågig lugg.
Vem var det där? Han kunde inte minnas att han sett henne tidigare, ändå kändes hon bekant på något sätt.
Hans intensiva blick fångade hennes i några sekunder och ett kort ögonblick såg dem på varandra innan de båda två samtidigt vände bort blicken.
Vem var hon?
Och varför satt hon med de där båda idioterna?
Draco kände förvånat att han blev svartsjuk av tanken på att hon skulle ha ihop det med Potter eller Weasley och han ruskade olustigt på huvudet för att skingra tankarna som kom skenande genom hans huvud.
”Draco?” Pansys skräniga röst gjorde ett försök till att låta liten och gullig
men misslyckandet var ett faktum.
”Ja?” Svarade han, nästan lite irriterad över att hon hade brutit förtrollningen.
”Vad tittar du på?”
Pansy sträckte på sin girafflånga hals för att få ett hum om det som fångat hans intresse
och han skyndade sig att återfå kontrollen över sitt bultande hjärta.
”Ingenting”, svarade han så självsäkert som han kunde, ”Vad är det här för något?”
Draco pekade på en av grytorna vars innehåll liknande rå köttfärs och Pansy lät sig villigt distraheras.
Han kunde inte låta bli att snegla bort mot Gryffindorbordet emellan åt
under festmåltiden som faktiskt (Till hans stora förvåning) var mycket god, men den brunhåriga flickan såg inte åt hans håll något mer.
Hon verkade vara fullt upptagen med att skratta åt allting som Weasley kastade ur sig
och Draco kände hur en isande kall hand grep om hans hjärta.

Efter måltiden skulle prefekterna föra förstaårseleverna
till respektive elevhem.
Zabini och Pansy var prefekter för Slytherins elevhem och det var med ett märkbart hugg i hjärtat som Draco såg dem ta plats tillsammans med henne, blodsförädaren Weasley och fyra helt; för Dracos räkning, obetydliga elever från Hufflepuff och Ravenclaw.
Han kunde inte låta bli att vända sig om flera gånger och stirra efter dem när han tillsammans med Crabbe och Goyle passerade stora salen, och Pansy som tydligen trodde att det var henne han tittade efter, vinkade lyckligt tillbaka.
Slytherins sällskapsrum låg nere i fängelsehålorna och det var inte med ett helt stilla hjärta som Draco vandrade ner för den slitna stentrappan i den mörka korridoren tillsammans med de andra.
Han hade aldrig varit speciellt förtjust i mörker och därför var lumos en av de förtrollningar som han hade haft mest användning för.
Detta var något som han givetvis aldrig skulle bekänna för någon mänsklig skepnad och han gjorde sitt bästa för att skratta lika högt som de andra när en andraårselev snavade på sin klädnad och ramlade framstupa framför deras fötter.

När de steg in i det dunkla hemtrevliga uppehållsrummet försvann Dracos
obehagkänslor och han kunde andas ut igen.
Det låg som ett grönt ljus över hela rummet och väggarna var av samma konsistens som trappan.
Ovanför den blekgröna soffan där tre sjätte årselever redan hade slagit sig ner för att diskutera
de kommande årets studier hängde en stor tavla av en smal man med bistert utseende.
Draco gav honom en respektfull nick när han tillsammans med Crabbe och Goyle gick uppför den knarrande ektrappan som ledde upp mot femteårselevernas sovsalar och Salazar Slytherin nickade nådigt tillbaka.
De tre pojkarna tumlade in i det hemtrevliga cirkelformade rummet och Draco skyndade sig
att välja säng.
Crabbe och Goyle stod kvar som två dumma träsktroll innan de (Efter att noga ha studerat vilken säng Draco hade valt som sin med sina tröga grisliknande ögon) hasade fram till varsin säng på olika sidor om Dracos och slängde ner sin packning.
Draco hade redan gjort sig hemmastadd i den mjuka himmelsängen och låg nu och stirrade upp
i det ändlösa förtrollade taket.
Han trivdes redan väldigt bra på Hogwarts till sin stora förvåning.
Och ännu bättre mådde han när han kom underfull med att lektionerna skulle börja redan följande dag.
Han skulle ha gott om tid på sig att lista ut vem den där flickan var,
och sedan skulle han utan problem rycka henne ur Weasleys nävar.

[Har inte hunnit rätta, så lite grammatik fel här och där... Men ni känner väl mig haha! Blev lite kort också, men ska skriva längre nästa gång...Ville så gärna ha upp det tills ikväll! ]

Kapitel 2
Draco


”Ska vi åka i dem där?”
Draco tvärstannade framför den ålderstigna vagnen, vars
skanklar satt ordentligt fastsatta i någonting stort och svart, som långsamt vände på
huvudet och stirrade på Draco med sina mjöl vita, kristallformade ögon.
”Och vad är det där?” Skrämt tog han ett hopp åt sidan när han fick syn på
testralen som skulle ta dem upp till slottet.
”Vadå?” Crabbe snurrade dumt runt på stället för att få sig en skymt av det som
Draco ihärdigt stirrade på.
”Se-ser du inte?” Draco svalde osäkert och grälade tyst på sig själv för att han stammat.
Han var inte rädd! Bara lite Isånafall...
Crabbe skakade dumt på huvudet, och Draco vände sig istället till Goyle som såg minst lika förvirrad ut. ”Ser du?”
Han skakade också på huvudet, och Draco bet sig i läppen.
Att se saker som ingen annan såg var inte bra, inte ens i trollkarlsvärlden.
Höll han på att bli galen?
Misstänksamt kisade han med ögonen.
Nej, han var helt säker på vad det var han såg.
Men om han var den enda som kunde se dem...
”Draco, vi måste upp i vagnarna nu! Skynda dig.”
Pansys insmickrande röst hördes över hans huvud; hon hade redan satt sig tillrätta i den fula, uråldriga vagnen och klappade nu med handen på sätet bredvid sig för att han skulle komma och sitta hos henne.
”Gå ni”, mumlade Draco och gjorde en gest med armen.
”Jag ska bara…”
Crabbe och Goyle lyssnade inte på fortsättningen,
utan lydde utan att protestera sin ledares order och hasade sig klumpigt upp i vagnen som svajade till lite vid deras tyngd.
Draco hade återigen vänt sig mot testralen och rynkade motbjudande på näsan.
Den såg förskräcklig ut! Gav dem den ingen mat? Han tittade äcklat på den svarta hästens utmärglade kropp.
Isånafall kunde han förstå dem, han skulle heller aldrig matat det där kräket.
Men varför skulle dem nödvändigtvis ha dem till att dra vagnarna? På Durmstrang hade dem använt sig av dresserade isbjörnar när dem inte kunde använda skeppet, men Hogwarts ville väl vara märkvärdiga förstås... Både hans far och före detta rektor Igor Karkaroff hade poängterat hur mycket Hogwarts rektor Albus Dumbledore tyckte om att visa sig duktig och att han gjorde allt i sin makt för att stå över alla andra.
”Du behöver inte oroa dig, jag kan också se dem.”
Den sövande rösten fick Draco att snabbt vända sig om, och han ryckte ofrivilligt till när han
stirrade in i ett par blåa ögon som dumt blinkade emot honom genom ett par enorma fjärilsformade glasögonen som bars av en smal blek flicka med långt blont hår.
”Så du är lika normal som jag”, sa flickan sävligt och log dumt.
”Ja, det var ju en befrielse att höra”, svarade han hånfullt och kastade en elak blick på hennes öron där det dinglade någonting som var misstänkt likt inlagda rädisor.
”Är du verkligen säker på att du kommit rätt? Det här är en skola, inget mentalsjukhus.”
”Draco!” Återigen hördes Pansys bedjande röst; vagnarna längst fram hade satts i rörelse.
Draco kastade en sista föraktfull blick på flickan, som inte hade rört en min trots att han precis hade förolämpat henne (Han misstänkte faktiskt att hon inte ens hade förstått vad han sa) innan han vigt klättrade upp i vagnen och tog plats bredvid Pansy som genast log varmt mot honom.
”Vem fan var det där?”
Han nickade åt flickan som fortfarande stod kvar och glodde dumt efter honom.
Pansy brast i skratt. ”Det där är lolliga Luna Lovengood, hon är helt knäpp! Potter och hans gäng brukar hänga med henne ibland...”
”Ha! Det förvånar mig inte, hon ser ju ut att vara precis den slags tjej som Potter skulle falla för.”
”Och vilken typ av tjej faller du för då, Draco?” sa Pansy lent och lutade sig mot hans axel.
”Inte plåster som du i alla fall”, sa han och flyttade sig så långt bort från henne som han kunde komma utan att hamna i Zabinis knä, ”Du är bara för mycket Pansy.”
Pansy hängde sorgset med huvudet, och Draco kunde se hur hon torkade tårarna mot sin klädnad när hon trodde att ingen såg.
Han njöt av synen.
Draco visste mycket väl att han såg bra ut, det hade han fått höra vart han än begav sig och han
antog att det inte skulle bli någon skillnad här.
Frågan var bara den om han ville att någon skulle tråna efter hans utseende.
Om alla flickor utseendemässigt skulle ligga i Pansys och den där Lunas klass så fick det vara helt på den fronten.
För Draco dög bara det allra bästa, och han hade; efter en blick omkring sig, börjat inse att
Hogwarts utbud av snygga flickor inte var särskilt stort.

När dem kom fram till skolan och fick
stiga ur det obekväma skabbiga vagnarna blev han ännu mer säker på sin sak.
När han tillsammans med sina vänner i sakta mak marscherade upp till slottet hamnade
dem bakom tre av de fulaste tjejer Draco någonsin hade sett.
En av dem kände han igen som den där stollan han träffat vid vagnen, den andra hade
ljust lockigt hår med ansiktet prytt av finnar och den tredje var nästan lika blek i hyn som han själv, hon hade tom blick och blåa ögon som ramades in av en lång eldröd hårman.
”Visst är det där en Weasley?”
Han knuffade till Zabini, som ointresserat lyfte huvudet från sin fickspegel.
”Ja, det där är Ginny.”
”Jag visste det!” sa Draco nöjt och flinade brett.
Han hade inte kunnat undgå att känna igen
Weasley syskonens ansiktsdrag och röda hår.
Och inte verkade det som om de hade blivit vackrare med åren heller.
”Känner du dem?” sa Zabini intresserat. ”Familjen Weasley, alltså?”
”Känner dem? Vår familj skulle aldrig umgås med sådana där blodsförädare!” svarade Draco Zabini med en fnysning, ”Men min pappa jobbar tillsammans med deras pappa på ministeriet. Eller ja... Tillsammans var väl lite felaktigt uttryckt av mig. Men dem träffas åtminstone på arbetet, fast pappa har verkligen försökt få Artur sparkad. Det har ju skrivits en hel del om honom i tidningarna nu, hans familj kan skatta sig lycklig om dem ens lever nästa år.”
”Jasså, på det viset”, mumlade Zabini men han frågade inget mer.

Här kommer första kapitlet!

Kapitel 1
Draco

Han reste sig från sängen och gick
ett varv i rummet.
Han kunde inte sticka under stolen med att han inte var nervös.
Draco kunde inte låta bli att kasta en hastig blick på sig själv i spegeln.
Blont spretigt hår och en lugg som hängde ner över ögonen på honom.
Gråa, nästan silverfärgade ögon och en liten spetsig haka.
Blek, ren hud och smala läppar.
Man kunde verkligen inte säga att han inte såg bra ut.
Nöjt strök han sitt vitblonda hår ur ansiktet och sträckte lite på sig.
Det här skulle han fixa.
Draco Malfoy fixade vad som helst.
En röst nerifrån väckte honom ur hans tankar och han vände sig om och började långsamt gå ut ur rummet och nerför den branta trappan.
Det var sista gången han gick här.
Åtminstone på ett tag.
Hans föräldrar väntade nere i hallen på honom; Hans mor med ett vackert smalt ansikte
och djup blåa ögon och vit blont hår som föll över hennes axlar på ett mycket korrekt sätt, och så hans far, en lång och mycket reslig man med nästan lika långt hår som sin fru, och samma ihärdigt gråa ögon som Draco, bortsett från att Lucius ögon bar en kallare yta.
”Är du färdig, Draco?”
Draco nickade kort utan att se sin far i ögonen.
Istället såg han på sin mor som stelt tittade tillbaka på honom.
Han sänkte blicken och låtsades vara väldigt upptagen med sin koffert som Tinky, familjens husalf, kom konkande på.
”Då går vi, Draco.”
Lucius tecknade åt en äldre man som stått på vakt vid dörren och som nu skred fram och tog ett stadigt grepp om kofferten och befriade alfen från hennes börda.
”Säg farväl till din mor, Draco.”
Draco nickade tyst och gick fram till sin mor, som trots att hon var kvinna var huvudet längre än honom.
”Hitta inte på några dumheter nu, Draco.”
Narcissa sträckte ut en blek hand och rörde vid sonens ansikte.
Han gjorde inte en min utan stod rak i ryggen och lät henne smeka hans varma kind med sina kalla fingrar.
”Vi litar på dig.”
Draco nickade igen och gjorde sig fri från sin mor och följde efter sin far ut genom dörren.
Han vände sig inte om och kunde känna hur Narcissa betraktade honom genom fönstret
när han klev in i den ståtliga bilen som prydligt stod parkerad på den välkrattade gårdsplanen.
”Är ni färdig, Mr Malfoy?”
Lucius nickade avmätt och Mr Grain tryckte ner den pedal som mugglare använde för
att få bilarna att starta, men istället för att börja rulla längs gårdsplanen gjorde fordonet ett hastigt ryck framåt och gick upp i rök.
Bilen dök upp bara ett ögonblick senare på Kings Cross tågstation i London och
smälte in tillsammans med ett gäng andra svarta lyxbilar.
Far och son klev ur bilen och Mr Grain räckte Draco hans koffert.
Draco tog emot den utan att tacka och började snabbt att följa efter sin far när han utan att reagera försvann genom den tegelvägg som ledde in till Hogwartsexpressens perrong.
Draco slöt ögonen när väggen närmade sig och öppnade dem igen när han befann sig på andra sidan.
Det var fullt av barn och deras föräldrar där, men det såg inte riktigt ut som familjer brukade göra.
Flera av dem hade gjort tafatta försök att passa in i mugglarvärlden, men hade i sin iver att välja rätt klädsel dragit på sig sådant som snarare drog mugglarnas blickar till sig än tvärtom.
Draco rynkade på pannan när en lång rödhårig man med kritstrecksrandiga byxor och ett urringat orange linne kom springande med en hel flock rödhåriga ungar bakom sig.
Lucius skakade långsamt på huvudet när han såg vad hans son tittade på.
”Weasleys”, sa han och skrattade elakt. ”Artur slutar aldrig att förvåna.”
Draco tvingade sig själv att också dra på smilbanden och hans far gav honom en nöjd blick.
”Se till att uppföra dig ordentligt nu, Draco. Du är nog själv medveten om vilken skam det här är
för oss.”
Draco svarade inte, och han såg inte heller sin far i ögonen.
Han visste mycket väl vilken vanära han dragit över sin familj genom att bli relegerad från Durmstrang och istället bli tvungen att börja på Hogwarts, den skola som båda hans föräldrar tyckte sämst om trots att de bägge två hade gått där.
”Se till att leta reda på dina vänner nu Draco, hoppas du får det... trevligt.”
Lucius såg stelt på sin son och sträckte fram handen.
Draco fattade den och de skakade högfärdigt varandras händer medan flera familjer runt omkring dem stod med armarna om varandra.
Man hade aldrig sysslat med sådana intima saker hemma hos familjen Malfoy,
Draco kunde inte hur han än ansträngde sig minnas när han senast fick en kram av sina föräldrar,
men det var ingenting som störde honom.
”Hälsa den store Harry Potter från mig.”
Lucius hånlog innan han förde sitt långa blonda hår bakåt och med en
liten knyck på nacken vände han sig om och försvann tillbaka ut genom väggen.
Draco såg efter honom i några sekunder innan han demonstrativt tog ett hårt tag i sin alldeles för tunga koffert och började snabbt marschera fram till den öppna dörren för att stiga på tåget.

Han behövde inte leta länge efter det han sökte.
Längst bak i tåget fann han sina vänner Crabbe, Goyle och Zabini.
Dem satt tillsammans med en mörkhårig kraftig flicka med ett mycket stramt, köttigt ansikte.
Draco kände mycket väl igen henne också, det var Pansy Parkinsson, dotter till en av hans föräldrars närmaste vänner, precis som de andra tre.
Och hon var (Tyvärr) mycket förtjust i honom.
”Draco!” tjöt Pansy så fort han sköt upp dörren och flög upp från sätet för att ge
honom en alldeles för hård och obehaglig kram. ”Slå dig ner!”
”Ja, vad trodde du?” fräste han och sjönk ner på ett ledigt säte. ”Hur länge måste vi sitta här?”
”Länge”, grymtade Goyle och lyfte sin feta hand till ansiktet för att dölja att han petade sig i näsan.
”För länge”, grymtade hans något större dubbelgångare Crabbe och gjorde samma sak.
”Ja det var ju ett bra svar på frågan!” snäste Draco och lutade sig tillbaka mot sätet och slöt
ögonen för att utestänga Pansys trånande blickar.
Han kände på sig att den här tågresan skulle bli en av det längsta han upplevt.