Vad gulliga ni är allihopa! :'D
Jag blir superduper glad när ni skriver att ni längtar efter ett nytt kapitel, det får mig att känna mig VÄRDEFULL!

Ni är bäst! ♥

Här kommer det nya kapitlet,
hoppas det ska duga även om jag slarvat en del
Är strax klar med nästa också!
Kram ♥


Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

”Är det sant?”
Långsamt lade jag ifrån mig tidningen på det redan överbelastade nattduksbordet där påsar med godis trängdes med flera krya på dig kort (bland annat ett från Luna som sjöng en Bättra på dig visa med hemsk skränande röst varje gång man öppnade det) och tittade sedan frågande på först Harry och sedan Hermione som båda två nickade allvarligt.
Jag skakade bedrövat på huvudet och sjönk tillbaka ner mot de mjuka kuddarna som Madam Pomfrey stoppat in bakom min ömma rygg.
”Tolv dödsätare på fri fot… Det kan inte vara möjligt!”
”Det är för att Fudge vägrat att inse att det faktiskt inträffar på riktigt och inte gjort någonting åt det”, suckade Hermione och skakade misstroget på huvudet medan hon vek ihop tidningen och stoppade tillbaka den i väskan. ”Och nu när han äntligen insett det så ger han makten till Rufus Schrimingeour istället och piper iväg med svansen mellan benen.”
”Värre blir det.” Ron kom släntrade in i rummet lätt vinglande och sjönk med en duns ner på en ledig stol bredvid Harry. Han var likblek i ansiktet och hade ett fånigt småleende på läpparna, något som Hermione inte var sen att påpeka.
”Vad är det med dig?” sa hon förskräckt och skakade Rons vänstra arm, ”Har du blivit överfallen?”
”Jag fick den”, viskade Ron hest och vände sig om och såg på Hermione med ögon som lyste av upphetsning.
”Jag av alla dem… Jag kan inte fatta det.”
Han lade huvudet i händerna och började mumla tyst för sig själv medan han långsamt vaggade fram och tillbaka.
”Öh, Ron, är allt som det ska?” Frågade Harry försiktigt och lade sin hand över Rons axel medan Hermione skrämt såg på. ”Är något på tok?”
”På tok?” viskade Ron och lyfte sitt bleka fräkniga ansikte mot Harry, ”På tok? Nog är det tokigt alltid men … Jag har fått en plats i laget!”
”I laget… Grattis!” Utropade Harry ungefär lika överraskad som Hermione såg ut och dunkade hjärtligt Ron i ryggen, ”Som vadå?”
”Vaktare förstås”, svarade han stolt medan han sträckte lite på sig och riktade en blick som nu var misstänkt fuktig mot mig, ”och du ska vara Jagare. Å, Jag kan inte fatta att jag kom med…”
”Ska du också vara med i laget? Grattis!” ropade Harry och Hermione skyndade sig att ge mig en varm kram (Vilket fick Ron att se mycket missnöjd ut) och strök sitt långa hår bakom ena örat.
”Ååå vad roligt Elli! Det ska bli så kul att se dig spela.”
”Verkligen”, instämde Harry och log sitt varma leende mot mig innan han med armen om Rons axlar nöjt utbrast:
”Slytherin kommer inte att ha en chans.”


”Draco, vänta!”
Jag lyckades tränga mig emellan den lilla lucka som bildats mellan Crabbe och Goyle och snappade tag i Dracos mantel och drog honom tillbaka.
”Vill du inte prata med mig?”
”Jo”, sa han lågt och såg sig om efter Crabbe och Goyle som båda två hade stannat en liten bit ifrån honom för att dumt stå där och glo medan de inväntande en order. ”Ni kan gå i förväg”, sa Draco åt dem och genast vände det sig om och började masa sig bort från oss medan det tävlade om vem som kunde knuffa omkull flest förstaårselever.
”Jag tänkte om du bara ville veta… Jag mår bra nu.”
”Jag ser det”, svarade han svävande och fokuserade sin blick någonstans strax under min haka.
”Har du ont?”
Jag gav upp ett skratt och skakade på huvudet.
”Varför frågar du någonting som du ändå inte bryr dig om?” Jag tog några steg emot honom och tvingade hans ögon att möta mina.
”Jag ville egentligen bara fråga dig en sak.”
”Fråga på då”, svarade han kort.
”Men du får skynda dig, jag har inte hela dagen på mig.”
”Har du någon aning om vad som hände?”
Jag fortsatte att stirra på honom och han såg tillbaka på mig utan att avspegla en enda känsla i det bleka spetsiga ansiktet.
”Jag minns ingenting och Harry tror att du har med det att göra.”
”Tror Potter att jag har med det där att göra?” Draco som hittills varit så oberörd fick plötsligt liv och en glimt av ilska tändes i hans gråa ögon.
”Han tror att du försökte döda mig.”
”Han tror vadå?” spottade han ilsket fram och hans hand gled automatiskt upp mot fickan där han bar sin trollstav. ”Så du menar att det där äckliga smutskalleälskande ärrskallen…”
”Så du hade inget med det att göra?”
”Nej!” utbrast han och slog ut med armarna, ”Varför skulle jag försöka döda dig?”
”Ingen aning, jag ville bara vara säker”, sa jag tyst och iakttog hur Draco ilsket sparkade bort en tom godisförpackning.
”Draco jag tror inte heller att du skulle…”
”Du får tro vad du vill, jag orkar ändå inte med dig och dina dumskallar till kompisar
längre!” skrek han argt, helt omedveten om uppmärksamheten från de förbipasserande eleverna.
”Du har gjort ditt val men kom inte och gnäll sen när du upptäcker att det var fel!”
Han stirrade på mig ett par sekunder och jag försökte förtvivlat hindra honom men förgäves.
Efter en sista mörk blick på mig vände han sig om och stegade iväg längs korridoren, knuffandes och fräsande åt alla de stackare som råkade befinna sig framför honom.
Jag såg efter hans ryggtavla ända tills den rundade en krök och försvann, mycket väl medveten
om att jag hade sårat honom.
Och jag kände mig riktigt dum.
Jag hade tänkt att jag skulle provocera honom lite för att ta reda på om det låg någon sanning i det som Harry sagt (Vilket jag såklart inte trodde) men kanske hade jag gått lite väl långt.

Vid örtläran undvek han noga att se åt mitt håll utan var istället helt koncentrerad på Pansy och hennes fjäskande. Hon fladdrade omkring honom som en ful fjärilslarv och fnissade och blinkade med sina stora buskiga ögonfransar så fort Proffesor Sprout tittade åt ett annat håll och verkade äckligt belåten med sig själv.
Jag fick dock snart annat att tänka på än Pansys försök till uppvbaktning. Tillsammans med resten av klassen tvingades jag tömma ut det gröna varet från dem svarta fula bubotuber plantorna som vände och vred sig allt vad det behagade för att försöka komma undan våra händer innanför drakskinns handskarna. Eftersom jag nu inte bara var ny utan också nästan dödad så kastades
det onekliga nyfikna blickar mot vårt bord och det begränsade mina, Hermiones, Harrys och Rons tillfällen att tyst spekulera i vad som egentligen hade hänt.
Hermione ojade sig över att hon aldrig hade fått se halsbandet som hade brunnit upp i samma stund som jag rörde vid det och Harry och Ron vände och vred på alla tänkbara personer som förövare trots att de båda två fortfarande hade Malfoy som huvudmisstänkt.

När Neville för fjärde gången hade fått ansiktet ner sprutat av Bubotubvar från sin aggressiva planta
och det började växa ut stora gula vårtor runt ögonen på honom fick vi lämna
lektionen tjugo minuter tidigare än vanligt. Eftersom det var en hel halvtimme kvar innan Försvar mot svartkonster skulle börja så bestämde vi oss för att tillbringa den lediga stunden nere vid sjön.
Vi hade precis hunnit slå oss ner i det vissnande gula gräset när Hagrids stora skugga böjde sig ner över oss följt av sin enorma jakthund Fang, som ivrig skuttade runt lyckligt vevande med den långa svansen medan han försökte pricka in sina kärleksfulla blöta kyssar i våra ansikten.
”Hallå där! E allt som de ska me er?” Hojtade Hagrid och högg tag i hundens halsband som var minst lika stort som ett mindre mopedhjul. ”Jag hörde att du kommit bort från sjukan nu Elli, va bara tvungen å höra hur det var me dig! Läbbig sak det där du blev utsatt för…” Hagrid rös och ruskade ogillande på sitt lurviga huvud, ”Har de någon aning om vem som ligger bakom det än?”
”Dumbledore tror att det var en olyckshändelse”, svarade Harry i mitt ställe.
”Fast vi tror att han har fel.”
”Om Dumbledore säger att det var en olycka, så var det så”, grymtade Hagrid medan han tryckte på Fangs rumpa för att få honom att sätta sig.
”Fast de låter väldigt konstigt alltesammans. Nåväl, huvudsaken är att du mår bra igen Elli.”
Han blinkade mot mig och jag log strålande tillbaka.
”Har jag missat många intressanta djur medan jag varit borta?” frågade jag pliktskyldigt medan Ron långsamt skakade på huvudet och låtsades svimma bakom min rygg.
”Åå, ja en massa!” sa Hagrid ivrigt och skyndade sig att dunka Harry som satt sin Chokladgroda i halsen hjärtligt i ryggen.
”Vi har gjort klart arbetet med Skrumpmaskarna och vi har börjat kika lite på Eldminkar och Tusenbaggar…Tänk så mycket man missar på två veckor va, det är ju otroligt!”
”Ja verkligen”, instämde jag lydigt och blängde på Ron som höll på att börja ett tyst gapskratt.
”Men jag hoppas att jag snart är ikapp.”
”Å, det tror jag alldeles säkert!” Brummade Hagrid och svängde den döda hjorten som han bar över axeln fram och tillbaka på ett mycket barbariskt vis som fick både mig och Hermione att förskräckt rygga undan.
”Nä hörni, nu måste ja ge mig av. Har massor å göra, femteårseleverna ska få studera Sprängstjärtsskrabbor idag, de kommer din syster säkert å gilla Ron!”
”Alldeles säkert”, flinade Ron och stoppade sin knytnäve i munnen.
”Vi ses Hagrid!”
Hagrid lyfte en dasslocksstor näve i luften innan han med enorma kliv
började gå mot motsatt håll med Fang skuttande efter sig och den döda hjorten hängandes över axeln.
”Jag känner på mig att det här kommer bli Ginnys bästa lektion någonsin”, sa Ron nöjt innan han tryckte in en hel näve med puffsurrare i munnen, ”Hob kommerl älscha deth!”
”Vad är sprängstjärtsskrabbor för något?” Frågade jag nyfiket Harry som satt närmast.
Han skakade bedrövat på huvudet innan han svarade.
”Det vill du nog inte veta, men om du tänker dig en extremt ful krabba som är övertäckt med ett lager pansar och som skjuter ut eld genom baken för att ta sig fram eller när den blir rädd eller upprörd, så har du nog svaret.” Jag skrattade lite, osäker på om han var allvarlig eller inte. Efter att ha sett hans min som var allt annat än skämtsam bad jag en tyst bön om att vi inte skulle få bekanta oss med några skrabbor under det här året.


Dumbledore reste sig långsamt upp ur sin tronbevingade stol och såg med
sina genomträngande blåa ögon ut över eleverna som höll på att avnjuta dagens sista måltid.
Klingandet från besticken avtog och alla i stora salen tystnade som en man.
Rektorn böjde sig ner mot McGonagall och mumlade tyst någonting i hennes öra. Hon nickade och Dumbledore rätade på sig igen.
”Får jag be om er största möjliga uppmärksamhet tack.
Som ni vet så har tolv dödsätare rymt från Azkaban igår natt.
Jag har tillsammans med vår käre före detta trolldomsminister Cornelius Fudge och vår lika käre nya trolldomsminsiter Rufus Scrimingeour informerat mugglarna om detta , om någon av er funderat över vart jag varit under gårdagen. ”
Han gjorde en paus och kliade sig fundersamt i skägget. Neville tappade sin gaffel som med ett litet kling föll ner på Rons halvfulla tallrik.
”Nu vill jag be er alla att vara mycket försiktiga.
Voldemort (Flera av eleverna hoppade till och såg sig skrämt omkring) kommer att försöka göra anspråk på så många av er och era familjer som möjligt, så jag ber er åter en gång att redan nu välja
rätt sida.
Voldemort älskar inte. Voldemort förbarmar inte.
Voldemort tar det han får tag på och splittrar så många familjer som han får möjlighet till.”
”Många av er”, han gjorde en svepande gest med handen, ”har säkert redan vänner eller släkt som fallit offer för Voldemorts framfart.
Det vi inte får glömma är att vi har någonting som Voldemort inte har.
Och vi får aldrig släppa vårt innersta, inte ens för en sekund, och slappna av.
Jag vill inte skrämma någon utav er men Voldemort kan få sitt övertag när som helst.
Så jag ber er nu att från denna stund vara mycket, mycket, mycket försiktiga.
Och att hålla fast vid era vänner och kämpa för det ni tror på.”
Det hördes ett skrapande när en stol drogs ut från ett av elevhemsborden och
med sin rektors forskande blick efter sig skyndade sig Draco Malfoy ut ur stora salen
med huvudet nerböjt och sin trollstav i ett fast grepp innanför klädnaden.

Jag vill bara framföra mitt varmaste TACK till alla er som stöttat mig i den här FF:N. Ni räddade mitt liv när det var som mörkast och gav mig någonting att tro på. Ni gav mig hopp och ni gav mig det självförtroende som fick mig att orka ta mig igenom och besegra mina demoner. Jag hoppas att ni alla förstår hur mycket ni har betytt för mig. Om någon utav er fortfarande är aktiv här, tveka inte att slänga iväg ett meddelande. Jag saknar er så!

Här har ni fortsättningen på den här storyn, om ni vill läsa.
Love you all ... /Er Elzyii.

https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=45904

Nej, nytt kapitel NU!!!
Innan jag far till stallet och hämtar min mobil så att jag kan ringa lilla Trezzan!

Hoppas verkligen ni ska tycka det är OK, har inte rättat det
för jag orkade inte, så det är nog en del grammatik fel men inget felstavat tror jag Puss!

Kapitel 28
Dracos misstag

Jag fingrade lite på paketet som nu tryggt vilade mellan mina skakiga händer.
”Vem kan ha skickat dig det där?” Hermione sträckte sig fram för att röra vid det,
men det var någonting som fick mig att vilja hindra henne.
Snabbt stoppade jag det innanför manteln och ryckte på axlarna.
”Min mamma kanske”, svarade jag svävande och skyndade mig att svepa det sista som fanns kvar i mitt glas.
”Tror du verkligen att hon…”, började Hermione men jag skakade bara på huvudet och hon tystnade.
”Jag vet inte, vi får väl se vad det innehåller.”
”Öppna det nu!” sa Ron ivrigt och lutade sig förväntansfullt fram över bordet.
Jag nickade och tog försiktigt fram byltet ur klädnaden och placerade det framför mig innan jag långsamt sträckte fram handen för att börja lossa på snörena.
”Vänta!” utbrast plötsligt Hermione och stirrade med skrämd blick på knytet.
”Borde vi inte… Låta någon titta på det först? Så att det inte är något farligt menar jag.”
Ron skrattade till. ”Farligt? Hur skulle ett paket kunna vara farligt? Tror du snörena stryper oss kanske?” Han skakade på huvudet och flinade mot Harry, som inte alls såg lika säker ut.
”Hermione du ska alltid vara en sådan mes!”
”Hon har rätt”, sa Ginny snabbt och tittade upp på mig.
”Jag tycker också att vi borde få det undersökt först, för säkerhetsskull.”
”Okej”, svarade jag besegrat och nappade åt mig paketet, ”Om vi gör det nu i såna fall. Vart ska vi gå?”
”Vi tar med det till Dumbledore”, svarade Hermione bestämt och kastade en misstänksam blick på paketet som jag nu hårt höll tryckt mot bröstet.
”Du får vänta med att öppna det tills vi kommer tillbaka till skolan.”
”Då går vi nu då.” Jag hoppade ner från stolen och grabbade tag i min väska, Harry gjorde precis likadant och slank upp bredvid mig.
Jag gav honom en tacksam blick och han besvarade den genom ett litet leende som fick hela hans ansikte att lysa.
Ron ryckte på axlarna och ställde sig också upp. ”Jag är i alla fall pank så.”
Ginny tittade uppfodrande på Hermione som tvekade ett ögonblick innan hon också reste sig och följde med oss ut genom dörren.
Eftersom vi suttit inne på värdshuset ganska så länge så hade ögonen vant sig vid den lite dunkla ljussättningen och därför blev solljuset som nu slog emot oss med all kraft en riktig pärs.
Vi kisade mot solen medan vi allesammans i bredd försökte ta oss fram på den fulla gatan.
”Tänk att bo här!” utbrast Ron och försökte skugga solen med ena handen, ”Att aldrig behöva bry sig om man utövar trolldom eller inte…”
”Det ska man alltid bry som om, Ronald!” svarade Hermione bestört och höll på att snava på sin alldeles för långa mantel, ”Man vet ju aldrig…”
Jag lät deras tjattrande långsamt lämna mina hörselgångar och tog istället fram paketet ur min ficka igen och vägde det i handen. Trots att det inte var särskilt stort så kändes det ändå ganska tungt. Vem kunde ha skickat det här till mig? Hade jag en hemlig beundrare? Eller var det som Hermione trodde, att det var någonting farligt?
Om jag bara kunde öppna en liten, liten springa och titta…
Bara för att få en skymt av vad det innehöll. De andra skulle inte hinna märka något.
Jag ville så hemskt gärna öppna det. Jag hade aldrig velat något så mycket förut.
Försiktigt och med noga uppsyn på Hermione som fortfarande bråkade med Ron,
började jag med händer som darrande av förväntan lirka upp snöret.


Draco tyckte inte speciellt mycket om att vara i Hogsmeade.
Han hade tröttnat på det redan under deras tredje år och fattade inte det roliga med att
slösa en massa pengar på onödiga prylar från Zonkos eller proppa i sig en massa äckligt godis.
Nej, han hade bra mycket hellre velat stanna kvar på slottet och undersöka det där rummet lite noggrannare. Kolla runt lite, se om han kunde hitta någonting annat som skulle kunna vara till hans hjälp. Men nu hade han inte haft något val.
Pansy hade frågat honom det första hon gjorde igår morse och han hade inte kunnat komma på någon ursäkt om varför han inte kunde komma med.
Så nu stod han här tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe, Goyle och Zabini och värmde sig i den stekheta solen utanför Spökande stugan.
”Kan vi inte gå in?” tjatade Pansy och tittade bedjande på Draco.
”Min pappa har sagt att flera stycken smutskallar blivit dränkta där inne, jag skulle så gärna vilja se efter om kropparna ligger kvar…”
”Gå in ni då”, svarade Draco kort.
Han var fortfarande arg på henne sen igår. Hon hade stört honom när han verkligen hade behövt vara ifred och han tänkte inte förlåta henne så lätt.
Dessutom fanns det inte mycket som skulle få honom att gå in i det där äckliga rucklet.
”Men inte utan dig såklart!” sa Pansy smickrande och la huvudet på sned.
”Du har blivit så konstig…Har den där smutsskallen förgiftat dig eller någonting?”
”Hon är ingen smutskalle!” fräste han ilsket och sparkade iväg en sten. ”Hon är lika renblodig som oss!”
”Ja men det märks ju inte, med tanke på vad hon umgås med.” Pansy ruskade på huvudet så att hennes korta mörkbruna hår krusade sig.
”Ska du med eller inte? Eller vänta… du kanske är rädd?”
”Nu börjar du låta som Potter!” Han blängde på henne. ”Jag är inte ett dugg rädd, vi går väl in då!”
Draco tecknade åt Crabbe och Goyle som moloket svansade efter honom genom den stora grinden.
Pansy tog tag i Millicents arm och klampade fnissandes efter dem.
”Ni är ju inte riktigt kloka. Jag tänker då inte följa med”, sa Zabini bestämt.
”Fegis”, sa Draco lent och vände sig om. ”Du är som en ynk, Zabini. Nej förresten… värre.”
Han knyckte på nacken och försvann tillsammans med de andra fyra upp mot stugan.
Zabini tittade efter dem och skakade på huvudet innan han sjönk ner på den gamla stenmuren och tog fram sin fickspegel.
”De får väl skylla sig själva då, inte sant?”
”Du har så rätt kära vän”, svarade spegeln och blinkade åt honom.

”Vi kanske ska vända…”
Draco stannade precis utanför ingången och såg upp på den rangliga gamla stugan som såg ut att
kunna rasa ihop när som helst.
Han kände hur magen knöt ihop sig. Han avskydde gamla fula hus.
Tänk så låg det verkligen döingar där inne?
”Nej kom nu”, sa Millicent och puffade på Pansy som skrattande öppnade den slitna dörren som med ett obehagligt gnisslande långsamt gled upp på glänt och avslöjade en mycket mörk hall.
”Men det är skitigt därinne!” muttrade Draco och stirrade in i mörkret. ”Och det finns säkert råttor…”
”Du är bara rädd, erkänn!” sa Pansy elakt och klampade utan att tveka in i stugan.
”Nej!” morrade Draco ilsket och knuffade på Crabbe och Goyle. ”In med er!”
De gav honom en skrämd blick och masade sig sedan in efter Millicents breda ryggtavla.
Dörren gled igen med ett konstigt knarrande läte som fick Dracos nackhår att resa sig.
Han vände sig blixtsnabbt om och stirrade mot dörren som nu var ordentligt stängd.
Sedan tog han ett jättehopp för att komma ikapp Goyle som långsamt vaggade framför honom.
”Oj titta vilket gammalt kök!”
Nu när deras ögon vant sig vid mörkret kunde man tydligt urskilja ett rangligt gammalt bort och tre stolar som stod i ena änden av det lilla rummet och såg övergivna ut.
På bordet stod en kopp och en tallrik vars innehåll var övertäckt av damm.
Så när som på en sliten spis och ett tomt kylskåp som helt saknade dörr var det alldeles tomt.
Pansy gick fram till ett av de gamla skåpen som satt fastgjutna ovanför spishällen och öppnade det.
Hon skrek till och ett gammalt kranium av en råtta studsade ner på spisplattan där den gick i flera delar. Millicent skrattade rått och Draco försökte förtvivlat få sitt hjärta att sluta banka.
”Jätte kul!” fräste han och drog efter andan och lutade sig mot väggen, ”Verkligen jätte roligt Pansy!”
Pansy och Millicent fortsatte att skratta och skyndade sig att tillsammans öppna alla andra skåp utan att finna någonting mer av intresse innan de backade ut ur rummet och skyndade sig upp för den vinda smala trappan. Etersom Draco inte kände sig helt säker på att trappan skulle hålla för Crabbe och Goyles vikt och eftersom han inte ville riskera att braka rätt igenom tillsammans med dem, så väntade han tills de båda hade stövlat uppför alla trappsteg innan han själv vågade följa efter även om han helst av allt hade velat låta bli.
”Draco, kom! Titta på det här!” Han följde Pansys röst och hittade de allesammans samlade i ett ganska litet rum där de verkade ha pågått någon form av aktivitet ganska så nyligen.
Det fanns fotspår här och där i dammet som inte tillhörde någon utav dem och längst in i ena hörnet låg en avbruten trollstav och en liten bit av en svart klädnad.
Han rös ända in i benmärgen och önskade mera innerligt än någonsin att han kunde transfera sig.
Crabbe och Goyle satte sig ner på den gamla trasiga himmelsängen vars förhängen såg ut att ha rivits sönder av något som såg ut som två par väldigt stora vassa klor.
”Kan vi inte gå?” Draco försökte låta oberörd men hade en stark känsla av att han inte lyckades. ”Tänk så finns det faktiskt folk här? Dödsätare.”
”Ja och dem är ju du verkligen rädd för!” Pansy knuffade retsamt till Draco som backade in i väggen. ”Jag vill se de där kropparna… Milli, kom.”
De båda flickorna försvann ut ur rummet och Draco kunde höra dem härja runt i rummet bredvid.
Efter någon minut kom det tillbaka med ett lätt besviket uttryck i ansiktet och medgav att det inte fanns några dränkta smutskallar här och att de lika gärna kunde gå tillbaka till byn.
Precis då hördes ett raspande, krafsande ljud någonstans precis under Crabbe, som for upp med en sådan fart att han fick med sig halva förhänget.
”Vad var det?” skrek Draco panikslaget och sprang bort till andra sidan rummet, ”Vad håller du på med?”
”Det är något där!” kved Crabbe och pekade mot sängen. ”Hö-hörde ni inte?”
”Det var väl din mage, din stora idiot!” fräste Pansy som skrämt tryckt sig mot Draco.
”Goyle, flytta på dig!”
Goyle, som fortfarande lugnt satt kvar på sängen med sina slöa små ögon hårt slutna, grymtade ogillande och hävde sig upp och vaggade fram till dem.
”Din stora dumma feta…”
”Nej!” Lyssna!” sa Millicent spänt och pekade mot sängen.
Det krafsande ljudet hördes på nytt och Crabbe spärrade upp ögonen.
”Jag sa ju det! D-d-et är nått…dä-dä-där!”
”Trams!” sa Pansy barskt, men hennes röst lät ovanligt tunn. ”Vi borde gå tillbaka nu…”
”Kom då”, sa Draco och försökte kväva sitt dunkande hjärta, ”Om vi skyndar oss så…”
”EN RÅTTA?” Utbrast Pansy och började gapskratta. ”En äcklig liten ful råtta!”
Draco vände sig om och stirrade på djuret som stod på bakbenen och intresserat snusade i luften mot dem. Pälsen var skabbig och brun med små kala fläckar här och där.
Han kände mycket tydligt igen den där råttan…
”Det är ju Vesslans”, konstaterade han och flinade elakt. ”Vad tusan gör den här?”
”De kanske är här?” sa Millicent ivrigt och vred på sin tjocka nacke.
”Eller så har Weasley helt enkelt köpt ett nytt hus”, sa Draco. Nåja, det är ju åtminstone en liten uppgradering.” Alla skrattade och han kände sig mycket nöjd med sig själv.
Han tog tag i Crabbes arm. ”Nu sticker vi härifrån, låt den där äckliga saken vara Crabbe.”
Crabbe, som ställt sig med foten höjd över råttan i ett försök att förinta den för gott, ryckte på axlarna och följde med de andra ut.

”Den fega skiten har stuckit.”
Draco drog fingrarna genom håret och såg sig omkring efter Zabini som inte syntes till någonstans.
”Han gick väl tillbaka till byn”, svarade Millicent ointresserat och högg tag i Pansys arm. ”Kom, jag fryser.”
Solen hade gått i moln nu och luften var kall och rå. Draco huttrade och drog klädnaden tätare omkring sig. Klockan borde vid det här laget vara ganska mycket. Han kunde inte låta bli att le när han tänkte på vad som skulle vänta honom när han kom tillbaka till slottet.
Skulle hans plan ha lyckats? Det kändes för bra för att vara sant.
Det dåliga samvetet sköt han åt sidan, ville inte tänka på att han faktiskt kanske hade dödat någon.
En Malfoy hade inget samvete.
”Men vad är det nu då?” Pansy stannade tvärt och stirrade in på den lilla gatan mitt i Hogsmeade.
Draco återvände ovilligt till verkligheten och såg upp.
”Vad i…?”
En massa människor hade samlats runt någonting på marken.
Han kunde urskilja Dumbledore som höjde sig upp över alla de andra och till och med på det här avståndet såg han mycket bekymrad ut.
En mycket obehaglig känsla sköljde över Draco och han fick en plötslig lust att rusa dit för att ta reda på vad som hänt, men han hann inte.
”Draco!” Zabini kom rusande mot dem med uppspärrade ögon och manteln flaxande efter sig.
”Draco…” Han tvärstannade framför honom, hämtade andan.
”Draco, jag tror du borde se det här… Jag vet inte vad som hänt, men det är inte jag, jag lovar!”
Utan ett ord knuffade Draco Zabini, som fortfarande svamlade en massa, ur vägen och småsprang bort till hopen av människor som allesammans stod samlade runt någon som låg på marken.
Han kunde först bara urskilja fötterna, men ändå var det som om han redan visste.
Han blev ännu mera övertygad när han såg Hermione och Ginnys tårdränkta ansikten och Harry som lika blek som ett spöke stod och stirrade på figuren på marken.
Han slet sig loss från Mcgongalls utsvepta arm som huggit tag i honom i samma stund som han kommit dit och trängde sig fram för att få sina värsta farhågor besannade.
Nedanför honom låg Elli, likblek i ansiktet och med ögon som glasartat stirrade rakt upp.

Tack älskade Annie Lupin! Tack vare dig får ni njuta lite av Numbuler! Enjoy mina favvoriter.


P.s, Jag älskar ditt användarnamn, Annie!!
/ Er Elzyii

Kapitel 22
Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom in springande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.
”Elli! För tusende gången, vi börjar snart!”
”Ja, jag vet… Jag kommer.” 
”Du har missat frukosten.” Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan.
”Du är väl inte sjuk?” 
”Nej”, sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna.
”Nej, jag är bara trött.” 
”Trivs du inte här?” sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. ”Jag förstår att det måste kännas konstigt…”
”Jag mår fint”, sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst under sängen. 
”Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig.”
Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.
”Tack.”
”Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska”, sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. ”För att bara ha varit här i några månader menar jag.  Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här.”
”Tack”, sa jag och sände henne en blick som var full av ärlig tacksamhet.
”Nu går vi.”

Professor Mcgonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick som hon besvarade med ett leende och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskost ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till härinne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.
”Tystnad!”, röt Professor Mcgonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika
ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.
”Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen.” 
Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.
”I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare (Neville svalde oroligt) och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst.
Jag tar inte in elever med längre än ett ”Utomordentligt” i betyg till min FUTT klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna.”
Hon kastade en vass blick på Neville som kröp ihop ännu mera i sin bänk och kved tyst för sig själv.
”Idag ska vi repetera lite av det som vi gick igenom förra året och sedan ska vi börja med transfiguration, konsten att förvandla föremål till andra föremål. Ja, Miss Granger?”
”Vi har väl hållit på med transfiguration sen årskurs tre Professorn?” frågade Hermione. Hon rätade på ryggen när McGonagalls blick föll på henne.
”Jag har för mig att…”
”Det stämmer, Miss Granger. Men eftersom det är något som jag vet kommer att komma upp i F.U.T.T examen och speciellt med tanke på att nästan hela klassen fortfarande har stora svårigheter med att få så enkla saker som tändstickor att förvandlas till hårnålar så kommer vi att fortsätta gå igenom det kapitlet.  Det finns väldigt mycket inom förvandlingskonst att lära sig, Miss Granger. 
Än är du långt ifrån färdigbildad även om du är på god väg.” 
Hermione rodnade lätt och borstade av osynligt damm från sin lärobok medan McGonagall marscherade fram till svarta tavlan och svängde sin trollstav i luften.
”Läs igenom punkterna noga och formulera era svar ordentligt”, sa hon och nickade mot frågorna som nu dykt upp på tavlan ur tomma intet.
”Jag godtar inte någonting som är kortare än en pergament rulle.” 
Ron stönade högt och lade pannan i djupa veck innan han böjde sig fram och viskade något ohörbart till Harry som sorgset nickade.
”Nej, ni får inte skriva av mig!” Hermione fräste ilsket och täckte över sitt redan halvfulla papper med handen. Gör något annorlunda och ansträng er istället!”
Hela lektionen gick åt till att besvara instuderingsfrågorna som Professor Mcgonagall givit oss. Flera gånger kom hon fram till mig för att kontrollera att jag hängde med och förstod frågorna. Detta verkade reta Ron. Varje gång Mcgonagall kom bort till oss för att prata med mig suckade han tungt och himlade med ögonen åt Harry som låtsades som om han inte såg.

”Hon kunde inte låta bli att ge oss läxa…Första lektionen på flera månader, och så ska
vi skriva två pergamentrullar…Två!” 
Hermione gav Ron, som kastade flera ilskna blickar mot Professor Mcgonagall på behörigt avstånd
när vi passerade hennes klassrumsdörr på väg från lektionen i Astronomi, ett irriterat ögonkast.
”Jag sa ju till er att det här skulle bli ett jobbigt år! Lärarna kommer att ge oss massor att göra… Och ni båda försöker inte ens anstränga er!”
”Titta inte på mig”, sa Harry trött när Hermione kastade en giftig blick också på honom, ”Jag har inte sagt något.”
Jag hade faktiskt svårt att förstå hur man kunde bråka så mycket när man varit ifrån varandra i nästan åtta veckor. Hermione hade berättat för mig att hon och Harry alltid kom och bodde hos Ron de två sista veckorna av sommarlovet eftersom det var han som bodde närmast King Cross. Den här sommaren hade varit lite annorlunda och dem hade träffats lite tidigare än vad de annars brukade göra. Men ändå, jag kunde bara inte förstå det. Inte ens jag och Draco hade bråkat lika mycket och ändå hade vi bott under samma tak i mer än fem veckor. Dessutom var Dracos temperament tio gånger värre än Harry och Rons. Jag kunde faktiskt förstå dem när de efter en blick på varandra suckade och gick förbi mig och Hermione bort mot stora salen.
”Titta där är Ginny!” Hermione vinkade åt den rödhåriga flickan som precis kom ut från flicktoaletten.
”Hej”, sa hon och kom fram till oss. ”Allt bra?” 
”Vi har fått en massa läxor!” Hermione suckade och bet sig i läppen.
”Och din bror går mig på nerverna.”
”Välkommen till min värld”, sa Ginny och gjorde en grimas. ”Ska vi äta tillsammans?”
Vi slog följe ner till stora salen som redan hade börjat fyllas. Jag kastade en blick mot lärarbordet när vi gick förbi och fick syn på rektorn, Albus Dumbledore som satt mittemellan Professor Sprout och en spinkig trollkarl med ganska så ungt ansikte och slitet grånande hår som hängde ner i ansiktet på honom. Han var väldigt blek och jag undrade vagt vad han kunde tänkas undervisa i, så sliten som han såg ut verkade han passa bättre in i sjukhusflygen än vid lärarbordet.

Efter en god lunch som bestod av blomkålspudding med potatis och grönsaker begav jag mig ensam tillsammans med Hermione vidare till nästa lektion, skötsel och vård av magiska djur. En nervös ilning kittlade till i magen när jag mindes att det här var en av de lektioner som Draco  bittert hade varnat mig för. Ironiskt nog visade det sig att han själv också studerade det ämnet. När vi kom ner till den lilla stugan där läraren Hagrid, ”Halvjätten” undervisade fick jag syn på Dracos vitblonda kalufs i flocken av brunt och svart.
”Hej”, sa jag glatt åt honom när vi gick förbi och anslöt oss till Harry och Ron som stod och tryckte under ett knotigt äppelträd.
”Hej”, svarade han surmulet och blängde på Hermione som envist fortsatte att se rätt fram
utan att ta någon som helst notis om honom, ”Umgås med smutskallar alltså…”
”Varför hade ni så bråttom?” sa Hermione stött utan att låtsades om vad Draco kallat henne. 
”Ni har väl aldrig tyckt om det här ämnet!”
Precis när Ron skulle öppna munnen för att svara något spydigt tillbaka dök Hagrid upp bakom husknuten och tecknade åt oss att vi skulle följa efter. Han ledde oss förbi den söta lilla stugan vars fönster lyste välkomnande i den fina höstsolen och bort till andra sidan dungen där en stor trälåda stod placerad.
”Kom hit allesammans! Kan ni se ordentligt? Bra…”
Han log mot klassen och fick några tillkämpade leenden tillbaka från eleverna i Gryffindor.
Slytherinarna såg elakt förväntansfulla ut, några gjorde till och med fula tecken åt Hagrid
som låtsades om som han inget såg.
”Välkomna tillbaka, hoppas ni haft ett bra lov allesammans.”
Några mumlade instämmande medan andra dystert skakade på huvudet och gav varandra sorgsna blickar.
”Idag ska ni få träffa på nå som ingen av er sett förut! Om ni kommer lite närmare allesammans… Lite närmare… sådär ja! Var bara lugna å fina nu, dom är lättprovocerade å gillar inte om man är för högljudd.”
Just då skakade lådan våldsamt till och hela klassen hoppade skrämt bakåt i rena förskräckelsen. I ögonvrån såg jag hur Draco knöt handen om sin trollstav. Jag var sugen på att göra detsamma men lät bli.
”Ta det lugnt, de e ingen fara. Vänta ska ni få se vad jag har åt er! Men ni måste ta det väldigt försiktigt... dom ogillar när man skriker åt dom. Lite finkänslighet, ni vet. ”
Hagrid stegade fram till den stora kompakta lådan och tog tag om locket med sina väldiga händer och bröt försiktigt upp det.
”Åå!” Utbrast Lavendel och grep Parvati om armen. ”Vad är det där?”
”Tillåt mig presentera nyfångade Numbuler från Rumänien!”
Flera i klassen utstötte chockade läten och jag lutade mig fram tillsammans med Harry för att  se bättre.  Först var jag inte riktigt säker på vad jag såg, det var en så sjuk syn. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Krälande och hoppande i lådan satt minst ett dussin av de märkligaste varelser jag någonsin sett. De hade ansikten och hår som riktiga människor men kroppen var gjord av pinnar och istället för fingrar växte det taggiga små blad längst ut på deras kvistiga händer. När en av dem tog ett ilsket skutt rakt upp såg jag att också fötterna var gjorda som kniviga blad som satt hårt fast på de smala pinnarna som skulle föreställa ben.
”Oj Hagrid! Utropade Hermione chockat. ”De här måste vara väldigt ovanliga!”
”De e det”, svarade han nöjt och kastade en blick föll av ömhet på Numbulerna som ilsket tjattrade och hötte med sina små fula nävar åt oss.
”Ja tänkte att ja ville visa er nå riktigt intressant er första lektion.”
”Ja, det här är ju oerhört intressant”, sa Draco ironiskt och blängde på en särskilt ful liten Numbul som räckte ut en lång lila tunga åt honom. ”Vad exakt har du tänk att vi ska göra med dem? Ta upp varsin och kela lite kanske? Dem ser verkligen gosiga ut.”
Det hördes spridda skratt och Draco såg nöjd ut.
”Va… Åå… öh… Jag hade tänkt att ni…skulle ta ut varsin och…Bekanta er lite me dom…” Hagrid såg osäkert på sina elever som alla hade backat några steg bort från lådan, som nu gav ifrån sig obehagliga ljud. Det lät som varelserna försökte tugga sig igenom träet.
”Harry, vill du va snäll å börja!” Hagrid stack ut sin väldiga näve och ryckte tag i Harry som förskräckt hoppade till.  Bestämt sköt han fram honom till lådan och la sedan en arm som var minst lika lång som hela Harrys kropp runt hans axlar.
”Som ja sa innan… Numbuler avskyr när man skriker åt dom. De e väldigt stolta varelser och är inte så öh, förtjusta i människor överhuvudtaget.  Så därför är det bra att ta det säkra före det osäkra å handskas med dom på rätt sätt.” Han pekade mot en annan låda en bit bort som var betydligt mindre, ” Där finns handskar som är motståndskraftiga mot Numbulens gift…”
”Är de giftiga?” sa Draco tvärt och stirrade på Hagrid. ”Giftiga?”
”Öh, ja men de är inte så illa… Ta bara på er handskarna… Varsågod Harry.” 
Hagrid räckte Harry ett par tjocka gröna handskar som han motvilligt tog emot och satte på sig.
”När ni lyfter upp en Numbul ska ni ta ett tag om deras hår… Såhär…”, Han sträckte ner handen i lådan och drog upp en Numbulkvinna med långt blont hår. Hon sparkade ilsket med sina små fötter och visade upp en rad av spetsiga gula tänder som hon ilsket försökte sätta i Hagrids vänstra hand.
”Sen så kan ni ta ner dom här…”, han satte obekymrat ner den protesterande Numbulen i en liten inhägnad.
”Ja tänkte att ni skulle va fyra om varje Numbul… De finns mat å ge dom i låren där borta, ni får prova er fram jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gillar…se så sätt igång nu allesammans!”
Utan någon större entusiasm och med uppgivna suckar slank klassen iväg för att hämta sig ett par handskar. Neville anslöt sig med sänkt huvud till vår grupp och jag hoppades att mitt leende skulle få honom att känna sig lite mer välkommen.
”Vilken ska vi ta?” frågade Harry och såg på Numbulerna som allihopa visade sina vassa små
tänder och taggiga nävar. 
”Ta den minsta”, sa Ron osäkert och kikade ner i lådan. ”Den där!” utbrast han och pekade på en liten rödhårig Numbul som pressade in sig i hörnet. ”Den är minst.”
”Kör för det”, sa Harry sammanbitet och stoppade ner händerna i lådan och drog snabbt upp händerna igen med ett fast tag om den sprattlande Numbulen. 
”Vart ska jag sätta honom?”
”Där”, sa jag och pekade mot en tom inhägnad bredvid Draco som tillsammans med Crabbe, Goyle och Zabini höll på att trycka ner en extra tjock Numbul i marken. ”Där är det ledigt.”
”Jag förstår varför”, muttrade Ron när vi vandrade bort och ställde oss så att en lättad Harry kunde bli kvitt sin börda. ”Det luktar här.”
”Jasså har du glömt att duscha igen, Weasley?” sa Draco släpigt och de andra skrattade.
Rons öron tog genast en lysande röd färg och han blängde ilsket på Draco.
”Eller vänta… vet du ens vad en dusch är? Hemma hos dig är det väl lyxigt med ett handfat.”
”Draco”, sa jag irriterat och vände mig om efter att ha hjälpt Harry att slita loss den lilla Numbulen som bitit sig fast i hans handske. ”Har inte du nog med ditt eget?”
”Han bad om det.” svarade Draco kort och såg genomträngande på mig med sina gråa ögon.
”Och om Vesslan ber om något så ska han såklart få det, som omväxlingsskull…”
”Malfoy, din Numbul rymmer”, sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och 
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet.
”Idiot!” fräste Draco till Harry innan han med sina kumpaner i släptåg satte efter Numbulen på väg upp mot slottet medan vi vred oss av skratt.

Hwej min älskade ♥
Minns du hur Mugglis var in "God" days? Alltså, bästa stället ever. Jag har märkt att de inte alls är lika poppis längre. Sjukt att det blivit så mycket färre aktiva medlemmar på bara ett par år. Så himla synd. Därför lägger jag inte så mycket kraft på ff:n, för att det finns knappt nån som är aktiv här ändå.

Jag vill TRÄFFA dig snart!!! Tack vare mugglis träffade jag DIG, och tack vare DIG så lyckades jag skriva min första ff:n, som jag blev så nöjd över! Jag ska hitta en annan sida att lägga upp den på, det kanske räcker att den redan fanns här en gång och var så poppis ♥ Det känns fel att lägga den här igen. Jag skulle vilja skriva klart 2:an, och sen nått annat!

Tack hjärtat!! DU skriver dock MYCKET bättre. Det älskar jag dig för!!! Älskar dig såå ♥

Citerade allt ni skrev,
men tog bort det nu så att det inte blir så rörigt när jag lägger
in nästa kapitel, antar att ni redan läst det ändå
Tusen tack alltså, jag blir så jävla glad ♥
SLUTA INTE BEVAKA & KOMMENTERA, snälla! ♥

Här kommer nästa kapitel iallafall,
hoppas verkligen att ni ska gilla det! Kram ♥

Kapitel 19
Inte röra

Under örtläran skulle vi jobba i par och jag hade turen att få arbeta tillsammans med Neville. Örtlära var hans favoritämne och det enda han faktiskt var riktigt bra på visade det sig. Vi skulle studera Mangorayaplantans fortplantningssystem och dess visuella egenskaper och Neville, som redan läst ut Ett tusen magiska örter och svampar två gånger, rafsade ivrigt ner svaren på frågorna och lät mig utan vidare skriva av honom. Jag tyckte verkligen om Neville. Inte bara för att han hjälpte mig med de krångliga frågorna (Hur får man fram Mangorayaplantans varvätska och vilka partiklar kan dess fröer åstadkomma under jord?) utan för att han verkligen hade det där hjärtat av guld som man kunde läsa om i alla skvallertidningar. Lite klumpig var han visserligen (Han välte omkull tre krukor och stötte till den fjärde med armbågen) men mycket snäll och hjälpsam.
”Nej jag gillar inte Trolldryckskonst nå vidare”, berättade han medan vi mätte upp varet i små glasflaskor som Professor Sprout skulle samla in i slutet av lektionen, ”Jag är faktiskt lite rädd för Snape”, nästan viskade han och såg sig oroligt över axeln som om han väntade sig att läraren som han fruktade mest av allt i hela världen skulle hoppa fram bakom en av krukorna.
”Vad tyckte du om honom?”
”Tja, han verkade passa ganska bra på en kyrkogård”, sa jag sanningsenligt medan jag kämpade med att klämma ut den sista illaluktande gula vätskan från min planta.
”Draco gillar honom”, sa Neville och såg på mig. ”Snape är hans favoritlärare.”
”Jaha”, svarade jag ointresserat. ”Stackars Draco.”
Neville frustade till och började skratta så högt att Professor Sprout vände sig om och såg på oss
med en högst ogillande min i det rödblommiga runda ansiktet.

Trollkonsthistorian som vi hade som sista lektion innan lunch var helt klart det tråkigaste jag varit med om sedan min ankomst till England. Detta trots att läraren visade sig vara ett spöke. Det skvallrades om att Professor Binns aldrig riktigt insett att han var död. Han hade helt enkelt fortsatt att kliva upp varje morgon för att undervisa och en dag så hade han lämnat kvar kroppen efter sig i den pösiga favoritfåtöljen framför brasan i lärarrummet. I samma stund som vi klev in i det kvava klassrummet och sjönk ner på de obekväma trästolarna verkade hela klassen sjunka ner i någon sorts mystisk dvala. Seamus Finnigan och Dean Thomas (två pojkar från Gryffindor som gick i våran årskurs) låg med armarna uppslängda på bänkarna och stirrade uttråkat rakt fram. En tjock Hufflepuff flicka med flottigt rött hår och stor fräknig näsa snarkade högljutt från sin plats längst bak i klassrummet och närmast dörren satt tre till flickor från Hufflepuff djupt inne i ett fnittrande samtal utan att ta någon som helst notis om Professor Binns som långsamt kom glidande genom svarta tavlan. Harry och Ron som delade bänk med Neville såg också ut att vara på väg att slumra till. Neville stirrade uttryckslöst ut genom fönstret djupt försjunken i sina egna tankar. Kanske var han kvar på Örtläran i fullfärd med att mäta upp Mangorayavar medan Professor Sprout nickade gillande. Hermione var den enda som fortfarande hade alla sina sinnen på topp. Hon satt rak i ryggen med sin gråa fjäderpenna i ett fast grepp och väntade spänt på att Professor Binns skulle börja prata. Jag försökte kämpa emot den sövande kraften som svävade runt i klassrummet men efter en halvtimmes malande om Svartalfupproren 1874 gav jag upp och sjönk tillbaka ner i stolen. Som det flesta i klassen utan Hermione inräknad vaknade jag till ur dvalan då och då för att göra någon tråkig anteckning i blocket medan Ron snarkade högt i bänken framför. Vid varje utandning åkte en smal dregelsträng längre och längre ut ur ena mungipan på honom för att vid inandningen åka tillbaka in igen. Hermione rynkade på näsan och skakade på huvudet så hennes stora hårsvall dansande längs hennes axlar och kittlade mig på näsan.

”Lyssnade ni överhuvudtaget på det som Professor Binns berättade för oss idag? Jag tyckte faktiskt att det var väldigt intressant och Svartalfupproren är en väldig stor del av utvecklingen i samhället, den är faktiskt väldigt viktigt att känna till! Dessutom så är jag nästan säker på att det kommer upp i slutprovet…och jag som har så svårt att komma ihåg årtal!” Hermione suckade och hivade upp sin väska som var så full med böcker att den inte gick att stänga över axeln. Hon blängde på Harry och Ron som båda ignorerade henne och istället valde att livfullt engagera sig i det parti knallkort dem precis påbörjat. Tyst iakttog jag hur Ron triumferande såg på medan Harrys kort exploderade efter att han tagit för lång tid på sig att hitta dess partner.
”Det är inte min dag idag”, stönade han och sköt över kortleken mot Ron. ”Din tur.”
”Hur vore det om ni två ägnade er lite mera åt läxorna och mindre tid åt nöjen?” fräste Hermione ilsket. ”Då kanske eran läxhög inte skulle smälla er på näsan efter en veckas skola!”
”Äsch håll klaffen Hermione”, svarade Ron gäspande. ”Det är första dagen idag, okej? Min hjärna har fortfarande sommarlov!”
”Du har ingen hjärna”, inflikade Harry som snabbt fick ducka undan för Rons anfallande korthög.
”Det upptäckte jag för länge sen…”
”Ååh kom Elli, vi går!”
Hermione tog mig under armen och drog bort mig från Harry och Ron som nu gapskrattande hade
kastat sig på bordet medan korten rykande låg lite varstans i uppehållsrummet.
”Här går det inte att vara, de där två gör mig tokig!”
Så hemska tyckte jag inte att dem hade varit, men jag kände på mig att det här inte
var rätt tillfälle att påpeka det så jag följde istället snällt efter henne ut genom porträttet.
”Efter lunchrasten har jag talmagi… du har väl spådomskonst, din stackare…”
Försiktigt vek hon ihop sitt schema och stoppade omsorgsfullt tillbaka det innanför klädnaden.
”Vet du var Norrtornet ligger?”
Jag skakade på huvudet och Hermione log.
”Harry och Ron har också spådomskonst om dem nu kommer ihåg det vill säga”, hon suckade uppgivet och himlade med ögonen. ”Se till att gå tillbaka till uppehållsrummet tio minuter innan lektionen börjar och påminn dem.”
”Okej”, svarade jag och såg på medan Nästan huvudlöse Nick, Gryffindors spöke, gled förbi i sällskap med en elegant spökkvinna iförd hög hatt och lång klänning som svävade efter henne.
”Jag ska komma ihåg det.”
”Bra. Vad synd att du inte läser talmagi istället, om du frågar Professor Vektor så kanske du får byta! Jag kan lova att det är ett väldigt intressant ämne, bra mycket mer lärorikt
än den där spådomssmörjan… Titta där är ju Draco!”
Snabbt vände jag på huvudet och tittade dit Hermione pekade. Längst ner vid foten av den långa marmortrappan stod mycket riktigt Draco. Han fifflade med någonting som verkade alldeles för stort och tungt för honom, hans ansikte var rött av ansträngning och ögonen koncentrerat hopknipna. Hela tiden kastade han blickar över axeln för att kontrollera att han inte var iakttagen. Ett par andraårselever från Rawenclaw travade förbi högljutt tjattrande och jag såg hur han skyndade sig att dölja det han hade under manteln.
”Vad tusan håller han på med?” viskade jag halvhögt och fick Hermione att också luta sig över räcket för att se ordentligt. Hon rynkade pannan.
”Ingen aning.”
”Vänta lite.”
Jag räckte henne min väska och började småspringa nerför trappan. Det sista trappsteget skuttade jag över eftersom jag blivit förvarnad av Neville att någon kastat en fallförtrollning över det och skyndade mig fram till Draco.
”Hej.”
Han hoppade förskräckt till och slog huvudet i trappräcket.
”Vad skulle det där vara bra för! Vad vill du?” sa han ilsket och gned sitt huvud.
”Vad har du där?” Jag pekade på det som han stressat försökte dölja innanför klädnaden.
”Ingenting!”, fräste han och försökte tränga sig förbi mig. ”Jag har lektion!”
”Det har du inte alls det”, svarade jag lugnt. ”Du har spådomskonst nästa timme, och den har du tillsammans med mig. Om tjugo minuter. Så vad håller du på med?”
”Ingenting som du har att göra med, din lilla smutskalle!”
”Draco, lägg av.” Jag ställde mig alldeles framför honom och pressade honom mot väggen.
Han backade bakåt tills han krockade med listen, sökte med sina gråa ögon efter en flyktväg men blev tvungen att se rakt på mig. Han såg rädd ut.
”Förlåt”, mumlade han och tittade bedjande på mig. ”Jag menade inte det där…”
”Nej det gjorde du inte”, svarade jag bestämt. ”Vad har du där?”
”Ingenting… En sak bara. ”
”Vadå för sak?” Jag sträckte ut handen och Draco ryggade bakåt så hastigt att han nästan föll.
”Nej! Rör det inte!” Han lät skräckslagen.
”Va?” Jag tittade förvånat på honom. ”Rör det inte?”
”Det är… en överraskning. Till min mamma”, sa han snabbt. ”Det är en väldigt speciell sak…”
”Får jag se.”
”Ja ja… om du lovar att inte röra vid det!”
”Jag lovar”, sa jag trött. ”Få se nu.”
Väldigt försiktigt sträckte Draco in handen innanför manteln och kontrollerade att ingen annan än jag intresserade sig för vad han höll på med. Sedan drog han långsamt ut handen med fingrarna slutna om en ganska så bred stor ask i svart siden.
”Rör inte vid det”, förmanade han och jag suckade.
”Nej har jag sagt. Öppna den nu!”
Han tvekade med handen i luften, såg på mig att loppet var kört och fumlade försiktigt upp asken.

Ni är underbara allihopa! Jag älskar er!! Och Luna_Lestrange05, superkul med en NY LÄSARE!!! Vilken underbar julklapp. Här får ni en av mig, ett nytt kapitel. Kommer försöka lägga upp ett varje dag nu... Säg till om det blir för mycket. Tumma eller kommentera gärna om ni orkar. Och har ni en ff:n så tagga mig i den! Jag vill så gärna läsa.

Er / Elzyii och en sur Draco.

Kapitel 16
Hogwarts

Efter en lång, men väldigt trevlig tågresa, bromsade det röda loket in på tågstationen i Hogsmeade. Vi hade bytt om till våra kappor en stund tidigare (Neville hade tappat bort sin och satt nu sorgset på sin plats med huvudet i händerna) och höll nu som bäst på att plocka ner våra väskor och koffertar från hyllorna.
”Vilken… intressant väska, Luna!” sa Hermione och tittade på den stora gula väskan som hon precis fått tag i uppe på bagagehyllan.
”Ja”, svarade Luna ointresserat. ”Ja den är väldigt fin.”
”Oerhört”, mumlade Hermione medan hon försökte dölja sitt flinande ansikte bakom händerna.

Vi klev av tåget och det var underbart att kunna dra in frisk luft i lungorna igen.
Elever i flera olika åldrar svärmade runt omkring på stationen, hivade upp väskor, sträckte på sig och gjorde glada utrop över att slippa ifrån tågets kväljande värme.
Själv kände jag mig återigen ganska förvirrad och spanade lite diskret efter Draco medan 
Harry och Ron hjälpte Neville ut med sitt bagage.
Han syntes inte till någonstans och hjärtat drog ihop sig lite.
Jag ville inte vara bunden till honom på något sätt men han var den enda jag kände någorlunda. Vi hade ju trots allt tillbringat nästan fem veckor tillsammans.
”Kom.” Harry dök upp som en räddare i nöden. ”Vi ska ditåt.” 
Han pekade mot en smal väg som verkade leda bort från stationen.
”Det är inte så långt, någon minuts promenad. Sen så kommer du kunna se slottet.”
”Går vi dit?”
Han skakade på huvudet och rättade till de runda glasögonen som hade glidit ner över näsan.
”Nej, vi kommer att bli skjutsade till slottet i vagnar som dras av testraler.”
”Åh, testraler!” Jag slog ihop händerna. ”Vad häftigt. Sådana har jag bara sett en enda gång förut.”
”Kan du se dem?”
Harry såg förvånat på mig.
”Ja.” Jag mötte hans blick. ”Min Morfar.”
Han nickade och jag behövde inte fråga honom vem han hade sett dö. Ärret i hans panna
som just blev synligt under den svarta luggen talade sitt tydliga språk.

Harry hade haft rätt. Promenaden var inte lång. Trots detta klagade ett gäng elever i gröna klädnader högljutt bakom oss. Ett lysande emblem med en silvergrå orm prydde deras kappor och jag sneglade ner på min motsvarighet – ett rytande lejon i guld. Vi kom fram till en stor gräsplan där vi stannade. Flera vagnar dragna av stora skelettliknande hästar med breda fjälliga vingar och ögon som lyste rött ur globerna stod parkerade. Jag gick fram till en vagn tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Av oss fyra var det bara jag och Harry som kunde se testralerna, och vi log mot varandra i samförstånd utan att göra en så stor grej ut av det. Luna däremot drog alla förbipasserandes blickar till sig när hon vördnadsfullt strök ett av djuren över nosryggen och talade till den med hög röst. Hon verkade inte ens märka att folk stannade till och glodde på henne, kanske var hon så van vid att bli utstirrad att hon helt enkelt inte brydde sig om det.

Hogwarts var inte rättvist beskrivet i någon bok jag hade läst. Det var fantastiskt vackert med sina tinnar och torn och den stora glänsande sjön med sitt svarta vatten. Vid den stod en väldigt storvuxen man med vilt utseende. Med händer stora som dasslock viftade han fram vettskrämda förstaårselever till träbåtar som han mer eller mindre tvingade ned barnen i.
”Titta där är Hagrid!” 
Ron vinkade energiskt och den stora karln höjde en näve lika stor som Rons huvud och vinkade tillbaka.
”E allt bra med er?” vrålade han över huvudet på förstaårseleverna som skrämt backade undan.
”Bara fint Hagrid!” skrek Ron tillbaka.
”Undrar hur många småungar som trillar i sjön i år…”
”Trillar i sjön?” Jag stirrade på Ron. ”Brukar dem det?”
Ron, som verkade ha glömt sitt agg mot mig, svarade glatt:
”Javisst!” Han tog en stor tugga av sirapskolan som han höll i ena handen.
”Det händer väl varje år tror jag.  Fast dem kommer alltid tillbaka upp igen vilket är lite onödigt, vi behöver inte fler Slytherin elever här…”
”Ron!” utropade Hermione bestört. ”Ron, vi är Prefekter!”
”Änbsenbdå?” svarade Ron med hela munnen full av kladdig kola. 
Han svalde med viss ansträngning och fortsatte; ”Ännu mera rätt till att säga vad vi tycker!”
Med deras käbbel tjattrande i öronen sjönk jag ner i sätet och tittade upp mot den stora pampiga byggnaden som skulle vara mitt hem två år framöver.
”Vad vackert det är.” 
”Ja”, svarade Harry långsamt med en slags stolthet i rösten, ”Ja det är fantastiskt.”
”Vart bor du någonstans? När du inte är här menar jag.”
Harry bet sig i läppen och jag tyckte mig ana ett mörker skuggas i hans ögon.
”Hos min moster och morbror.”
”Har dem inga barn?”
”Jo.” Harry flinade. ”Om man kan kalla det ett barn. Gris vore väl bra mycket närmare sanningen.”
Jag skrattade. 
”Så du tycker inte om dem alltså?”
”Inte ett dugg.”, svarade han glatt och kliade sig i det korpsvarta håret.
”Då tycker jag bättre om Hagrids sprängstjärtsskrabbor.”
”Sprängstjärtsskrabbor? Vad är det?”
”Det lär du nog få veta om du valt Skötsel och vård av magiska djur”, sa Ron dystert från sin plats i vagnen som precis bromsade in och stannade.
”Hagrid sa väl att vi skulle fortsätta att föda upp dem i år, sa han inte?”
”Jo men jag tror att…” började Hermione, som blev avbruten av en liten pojke som snubblade framför hennes fötter och åkte i backen med en duns.
”Å herregud… kom så ska jag hjälpa dig…”
Jag kände igen den lilla pojken från tågkön som han som jag hade erbjudit min plats.
Om jag bara varit bättre på Engelska skulle jag försökt att trösta honom (Han tjöt så högt att Ron vrålade något om tinnitus) men insåg mina egna begränsningar och lämnade uppgiften till Hermione som ledde den gråtande pojken in i slottet med armen tryggt om hans axlar.

Så klev jag för första gången in genom Hogwarts portar, och om jag varit med om någonting
otroligt tidigare så var det ingenting emot vad jag fick vara med om nu.
Dussintals spöken svävade fram och tillbaka genom korridorerna, pratandes och skrattandes med varandra och med eleverna som skyndade sig att dumpa av sin packning vid foten av en bred trappa, innan dem styrde sina steg mot något som verkade vara en stor aula.
”Elli!” Klumpigt släppte jag ner min packning bredvid Rons (Som till sin förargelse fått konka både på sin egen och Hermiones som fortfarande inte syntes till) och vände mig om för att möta Dracos intensivt gråa ögon.
”Vart tusan tog du vägen?” snäste han ilsket. ”Jag tittade överallt efter dig!” 
Han såg sig om och lät blicken stanna på först Harry och sedan Ron.
”Hade du tänkt bli smittad redan innan lektionerna börjat? Jag brukar försöka undvika det så länge som det är möjligt.”
”Ja du är väl immun efter att ha växt upp tillsammans med dina föräldrar”, svarade Harry kallt. ”Din mamma ser ju alltid ut som om hon luktat på en komocka, eller är det bara när ni precis kommit hemifrån?”
”Håll käften Potter!”
Dracos hand hade åkt upp till fickan där han hade sin trollstav. ”Om du förolämpar min familj en enda gång till…”
”Det där är väl inget att bry sig om, Draco! Lika barn leka bäst vet du väl?”
Pansys fiskmåsliknande skratt fyllde upp slottet nästan lika mycket som hon själv gjorde
där hon nu tornade upp sig bredvid Draco. 
Crabbe och Goyle hade också intagit sina positioner på varsin sida om honom, och den långa smala pojken med surmulet ansikte som jag ville komma ihåg som Blaise Zabini, slank upp bakom dem. Draco verkade plötsligt inte veta riktigt vad han skulle göra, och jag såg hur det drevs en blodig strid inom honom. Om han angrep Harry och Ron skulle han säkerligen råka illa ut, om han lät bli skulle han bli förlöjligad och om han sa något elakt till mig så var vår vänskap definitivt över. Han såg från Harry och Ron till mig, vände sig sedan om och tittade på sina kompisar (Pansy skrattade fortfarande) och tillbaka till mig igen.
Jag såg honom rakt i ögonen, han vek undan med blicken.
Harry och Ron väntade spänt, jag såg hur deras fingrar slöt sig om trollstavarna, beredda för kamp.
”Där är du ju, Miss Jacobsson. Jag måste tala några ord med dig.”
En äldre häxa med strängt utseende och det grånande håret fastsatt i en stram nackknut
kom fram till oss.
”Det gäller sorteringen…Vad gör ni här? In i stora salen med er!” 
Hon viftade med händerna åt klungan som skingrades och for åt alla håll.
Crabbe och Goyle dunsade rakt in i varandra i ren förvirring, och Blaise trampade nervöst runt på stället. Harry och Ron flyttade sig tillbaka några steg medan Draco gav den äldre häxan en dräpande blick innan han tillsammans med sina kompisar spatserade iväg mot stora salen. Hon suckade och skakade på huvudet. ”Det gäller er också. Iväg med er.” Hon spände blicken i Harry och Ron, som långsamt började gå åt samma håll som Draco.
Harry vände sig om. ”Hoppas du hamnar i Gryffindor.” 
Han log åt mig, och jag log tillbaka.

Hej mina underbara!!!!!
Jag har som ni vet; varit i Stockholm och sett idolfinalen, så det är därför ni inte hört av mig något i helgen. Den sög och jag längtade hem hela tiden till er mina sockerbönor ♥ Så nu vet ni det! Jag har suttit hela kvällen och donat med kapitlet och här har ni det. Hinner dessvärre inte svara på era kommentarer NU (Eftersom jag gissade att ni hellre ville ha ett nytt kapitel) men jag är så jävla tacksam över varenda liten kommentar. Jag blir alltid glad när jag loggar in här så FORTSÄTT SOM NI GÖR! Annars är jag tyvärr ganska säker på att jag kommer lägga av med mitt skrivande. Den här gången har ni dessutom överträffat er själva; era kommentarer är fantastiska :*♥ Så tack ska ni ha för det. Hoppas ni ska gilla näst sista kapitlet...Jag grät lite när jag skrev det. Nu ska jag gå igenom era kommentarer och gråta lite till ♥ Kan hända att jag svarar på dem sen, varsin tumme ska ni iallafall få. NI ÄR BÄST!!!♥

Ååååååh....Hoppas verkligen ni ska gilla det här kapitlet lite iaf D:
Älskar er massor. Trevlig läsning!
Kom ihåg att ni är livsviktiga för mig.

Kapitel 69
Vid vägens slut

Draco Malfoy stirrade in i spegeln.
En blek och tanig pojke i övre tonåren stirrade skrämt tillbaka på honom.
De silverfärgade ögonen blänkte som huden på en gråsäl och han förde försiktigt handen till ansiktet och strök darrande undan den vitblonda luggen, vartefter han drog ett skälvande andetag och grep sig om vänsterarmen. Märket på hans underarm hade börjat bränna och svida. Det var ett tecken. De tecken som Draco hade letat efter hela året. Det som han fruktade och åtrådde var påväg att ske. Och aldrig tidigare under sitt snart sjuttonåriga liv hade han känt sig så skräckslagen.
En spänd tystnad vilade över det pampiga slottet. De var nästan som om de höll andan i väntan på vad som skulle komma här näst.
Vid en första anblick ut genom fönstret kunde ögat luras av den vibrerande tystnaden.
Det piskande pilträdet verkade djupt insjunken i slummer och alarna borta vid strandkanten sträckte lojt på sig och vaggade sömnigt sina späda trädkronor fram och tillbaka i en sövande vaggvisa. Ytan på sjön låg alldeles spegelblank och stilla. Inte en enda krusning flödade igenom det svarta ogenomträngliga vattnet. Men uppe på det oändliga himlavalvet ljöd det full aktivitet.
Luften virvlade runt och bytte viskande information med sina bröder och systrar. Stjärnorna kämpade sida vid sida om vem som kunde stå emot den kyliga luftströmmen längst utan att slockna och skyns alla nattaktiva fåglar sökte skriande skydd bland träden i den förbjudna skogen. Innanför slottets murar patrullerade lärarna fram och tillbaka genom sina tilldelade korridorer. Proffesor Flitwick lyfte ansiktet mot den förtrollande himlen som nu exploderade i ett virrvarr av grådaskiga stormbyar ovanför det fyra nakna matsalsborden. Han rös och skyndade sig att återgå till sitt arbete att kalla upp Hogwarts husalfer från deras tillhåll nere i köket. Eleverna sov ännu tryggt i sina sängar, totalt omedvetna om den febrila aktivitet som rådde runt omkring dem. Alla förutom en. Draco hade sett när Potter gav sig av tillsammans med Dumbledore. Han hade ingen aning om vart dem varit på väg eller varför. Men han hade vetat att han var tvungen att meddela det. Nu ångrade han sig nästan.
Med ett stön gled han ner på golvet med ryggen mot den spruckna badrumsväggen och brast i gråt.
Tårar av självömkan rann i strömmar nedför hans spetsiga kindben. Han gjorde inte någon ansats till att torka bort dem utan lät dem rinna. Här var det ändå ingen som såg honom.
Dracos kalla hand grep tag om halskedjan som han fått i julklapp. Hårt kramade han det lilla hjärtat av silver och svalde. ”Förlåt”, viskade han och slöt ögonen. ”Förlåt, Elli. Men jag har inget val.” För en sekund tyckte han sig se hennes anklagande bruna ögon i spegeln och han ryckte förskräckt till. Men när han blinkade var hon försvunnen. Draco bet sig i läppen och dängde knytnäven i väggen med all kraft. Han gav till ett kvävt skri när skinnet på hans knoge gav vika och gick sönder. För en stund iaktog han fascinerat blodet som droppade från hans skadade hand och ner på det skitiga våta badrumsgolvet. Missnöjda Myrtle hade gjort sig skyldig till ännu en översvämning den här veckan. Draco funderade vart hon kunde tänkas hålla hus när hon inte gjorde honom sällskap inne på toaletten. Skulle han bli som henne när dagen var till ända? Skulle han också bli degraderad att bo i ett bås inne på en trasig illaluktande toalett och få saker kastade igenom huvudet så fort han visade sig? Eller skulle han få det ännu värre?
Plötsligt fick han bråttom. På ben som skakade som om det blivit utsatta för en darrbensförhäxning reste han sig upp och gick fram till dörren. Han gläntade försiktigt på den och kastade en misstänksam blick över axeln för att försäkra sig om att han var ensam innan han slank ut i korridoren. Om någon fick syn på honom nu skulle det kunna gå mycket illa. Draco visste instinktivt att Dumbledore hade hållit honom under uppsikt ända sen han råkade ge det där halsbandet till Elli av misstag. Minnet av den plågsamma händelsen fick honom att länga på stegen. Ingenting fick gå fel nu. Han var tvungen att lyckas, det fanns inga andra alternativ.

Vid det här laget kunde Draco slottet som sin egen ficka. Han kände till alla de hemliga gångarna och kunde utan problem ta sig upp till Slytherinssällskapsrum utan att stöta på någon. Han hasplade ur sig lösenordet och snubblade in i rummet. Där hamnade han öga mot öga med någon som varken verkade chockad eller särskilt förvånad ut över att se honom komma inklampade mitt i natten.
”Vad gör du här?” Draco kunde inte dölja sin ilska. ”Gå upp och lägg dig!”
”Du ska ställa till det för oss igen, eller hur?” Blaise Zabini darrande på rösten. Draco kunde se att han var rädd. Men trots detta höll han stadig ögonkontakt med Draco och vägrade att vara den som först vek undan med blicken. ”Jag tänker inte låta dig skada henne igen!”
”Vad snackar du om?” fräste Draco. ”Gå upp och lägg dig!”
Zabini reste sig upp. ”Jag tar inga order från dig längre.”, spottade han ur sig. ”Och du vet precis vad jag menar! Jag har sett vad du håller på med. Jag vet att du är i samrörelse med Vol...Voldemort. Och jag vet att du kommer att skada Elli ikväll.”
”Du är ju helt blåst.” Draco, som ofrivilligt hade ryggat tillbaka när Zabini nämnt Voldemorts namn repade nytt mod. Utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till drog han fram trollstaven och riktade den mot Zabinis hjärta. ”Undan med dig, Blaise.” sa han så lugnt han kunde mellan sina sammanpressade käkar. ”Om du bara går upp och lägger dig igen så ska jag inte skada dig.”
Zabini la huvudet på sned och log tillgjort. ”Tänker du döda mig Draco? Försök bara. Jag vet att du inte kan göra det.”
”Sluta sa jag!” röt Draco, väl medveten om att hans röst gott och väl hördes upp i sovsalarna.
”Ur vägen!”
”Du kommer aldrig att komma undan med det här, fattar du inte det?” Zabini tittade vädjande på Draco. ”Ta ditt förnuft till fånga nu. Det finns fortfarande en annan utväg...”
”FLYTTA PÅ DIG SA JAG!”
”...Jag lovar, bara för att vi är i Slytherin...”
”AVADA KEDAVRA!” Ett svagt grönaktig sken sköt ut ur spetsen på Dracos trollstav och träffade Zabini rakt i bröstet. Han spärrade upp ögonen och hans ansikte antog ett uttryck av djup förvåning innan han föll åt sidan och blev liggande alldeles stilla med ansiktet neråt i den gröna heltäckningsmattan. Draco kippade efter luft. Han hade frusit fast av fasa och kunde först inte slita blicken från Zabinis medvetslösa kropp. Händerna skakade och det kändes som han skulle kräkas. Så med ens bröts förlamningen och ljudet av springande fotsteg ekade i hans öron. Med en sista blick på Zabinis kropp kastade sig Draco ut ur uppehållsrummet och försvann flämtande uppför trapporna medan märket i form av en dödskalle vars mun en orm slingrande sig ut ur glödde av ett brännande giftgrönt sken.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag satt fast.
Förtvivlat kastade jag mig av och an ett par sekunder innan jag förstod att det bara var
lakanen som hade snott sig runt min kropp. Jag trasslade mig loss och hajade till när jag upptäckte att hela jag var genomvåt av svett. Jag hade haft en mardröm igen. Flämtande stödde jag huvudet i händerna och drog ett par djupa andetag. Det enda jag kunde minnas från drömmen var ett grönt sken och en röst som ropade något. Vad det än var så hade de skrämt livet ur mig.
”Elli?” Hermiones oroliga viskning hördes till vänster om mig. ”Elli, jag tror att det är dags att kolla igen.” Med en ilning längs ryggraden hävde jag mig upp på fötter och kastade en blick ut genom fönstret. När jag betraktade den mörka oroliga himlen flyttades jag ett par timmar bakåt i tiden.

”...Ni förstår vad det betyder va? Dumbledore är alltså inte här ikväll, så Malfoy kommer ha tillfälle
att sätta sina planer i verket, vilka det än är. Nej, lyssna nu!” väste Harry eftersom både jag och Hermione såg ut att vilja avbryta. ”Jag vet att det var Malfoy som höll till i Vid-behov-rummet. Ta den här.” Han tryckte marodörkartan i Hermiones hand. ”Ni måste bevaka honom, och ni måste bevaka Snape också. Leta rätt på alla ni kan hitta från DA. Dumbledore säger att skolan är extra bevakad, men om Snape är inblandad så vet han hur Dumbledores skyddsförtrollningar fungerar och hur man upphäver dem. Men han väntar sig inte att ni håller honom under uppsikt, eller hur?”
”Harry...”
Harry kastade en blick på mig. Sedan log han och kramade min hand som hastigast.
”Det ordnar sig, jag är ju med Dumbledore. Jag behöver veta att ni klarar er. Se inte ut så där, Hermione, vi ses sen.” Och han gav sig av. Det sista vi såg av Harry var hans korpsvarta hår och manteln som han höll framför sig som en genomskinlig sköld.

Jag kände ett oroligt sug i maggropen samtidigt som jag återvände till nuet igen. Bara han var okej...
”Elli?” Hermione hade tänt lampan. Hon stod fullt påklädd framför mig, lika blek som pergamentet hon kramade i handen. ”Elli, jag kan inte hitta dem på kartan!” Hon lät gråtfärdig och jag tog pergamentstycket ifrån henne. Snabbt ögnade jag igenom alla rörliga prickarna och för varje namn jag passerade sjönk mitt mod.
”Åh, Harry sa ju åt oss att vi skulle bevaka dem...”
”Här!” hojtade jag och pekade. ”Jag har hittat Draco!” Hermione följde mitt finger och rynkade pannan. ”Vad håller han på med?” Den lilla pricken som var Draco verkade ha ruskigt bråttom. Den tog sig snabbt genom fängelsehålan med siktet inställt på en grupp med andra prickar som befann sig i slutet på labyrinten.
Jag kisade för att läsa namnen på dem och hade precis kommit till det första innan Hermione skrek till. Bellatrix Lestranges namn hånlog åt mig från marodörkartan och jag drog efter andan. För sent insåg Hermione vad jag tänkte göra och famlade frustrerat i tomma luften där min arm hade infunnit sig en sekund tidigare. ”Draco!” skrek jag och kastade kartan åt sidan och rusade ut genom sovsalen och ner för trappan.
”ELLI, NEJ!” vrålade Hermione och gjorde ett tappert försök att följa efter. ”Elli snälla du, stanna!”
Nu grät hon på riktigt. ”Snälla Elli, kom tillbaka!”
Hennes bedjande rop förföljde mig medan jag sprang genom korridorerna.
Där det för en stund sedan hade rått frid var det nu ett liv utan dess like.
Lärare och spöken for kors och tvärs om varandra genom slottet och flera medlemmar ur Fenixorden dök upp i tomma intet med ett litet pang och kastade sig in i striden som pågick i entrehallen.
Elever kikade nyfiket ut från sina sovsalar och motades tillbaka av griniga prefekter.
”Ms Jacobsson, vart är du påväg?” Proffesor McGonagall gjorde ett tafatt försök att fånga in mig men jag slet mig loss och fortsatte springa mot entrehallen där jag nätt och jämt lyckades undvika att bli krossad av ett stenblock som kom farande från taket. ”Draco!” ropade jag och knuffade mig fram utan att bry mig om det var vänner eller fiender jag föste åt sidan. ”Draco!”
Plötsligt fick jag syn på Crabbe och Goyle som rundade en krök och försvann längst hörnet mot Norrtornet och jag tog upp jakten på dem.
”Stanna!” skrek jag och de vände sina fula ansikten mot mig. När de insåg att jag följde efter dem slet det fram sina trollstavar och började vifta med dem. En skur av blåa gnistor sköt ut ur spetsen på Goyles trollstav och dränkte in hela väggen med en illaluktande orange sörja. ”Vart är Draco?” röt jag och skuttade åt sidan när ännu en bloffa kom flygande. ”Var är han någonstans?”
Crabbe och Goyle kastade en menande blick på varandra innan de bägge två svängde sina trollstavar i luften och skrek: ”Crucio!” i munnen på varandra. Det märktes att de hade övat flitigt, för jag fick lov att kasta mig ner på marken för att undvika att bli träffad.
”Nej nu!” hörde jag någon ilsket ropa över huvudet på mig. ”Det där var det fräckaste! Två tjockskallar på en smarting, vad brukar vi säga om det, George?”
”Såhär”, svarade Freds tvillingbror och gjorde en grimas åt Crabbe och Goyle. ”Här har ni, era dumskallar!” En skur av brinnande gnistor slungades iväg mot deras håll och exploderade ovanför deras huvuden. Jag hörde hur Goyle tjöt till och Crabbe skriade som en stucken gris. Sedan ljudet när två stora tunga kroppar for i marken och en varm hand som drog upp mig. ”Är du skadad?”
Jag skakade på huvudet och George knyckte ilsket på nacken. ”Sådant där får mig att vilja spy! Hur tusan kom dem där två illaluktande fisbubblorna i närheten av dig?”
”Jag förklarar senare” flämtade jag och plockade upp min trollstav som hade fallit ur fickan när jag rullade runt på marken. ”Tack ska ni ha!”
”Det var så lite”, sa dem i kör och gjorde en manöver med handen. ”Återgå till striden, broder!” De nickade åt varandra och kastade sig med ett högt stridsrop in i klungan av flaxande händer och fötter som hade bildats mitt framför entredörren. För ett ögonblick glömde jag bort vart jag var påväg och tittade hänfört på hur Fred fick in ett slag i ansiktet på Marcus Flint som av någon anledning befann sig mitt i slagsmålet, innan jag ruskade på huvudet och slet fram kartan.
Sedan stuvade jag undan den igen och började springa mot Astronomitornet.

Mitt hjärta bankade som besatt i bröstet och läpparna var knastertorra. Vad skulle Draco där uppe och göra? Och ensam dessutom. Jag förstod ingenting. Jag skulle precis sätta foten på första trappsteget när en senig hand grep tag om mitt ben och slet mig bakåt. Jag skrek till och föll handlöst framför fötterna på min överfallare. En illaluktande man med vilt utseende och tovigt smutsigt hår satte sig grensle över mitt bröst. Han visade alla sina gula tänder i ett elakt grin och lät den sargade tungan svepa utmed läpparna. ”Jag vädrar blod”, väste han och tryckte sitt ansikte alldeles intill mitt. ”Du var mig en rackare på att komma undan flicka lilla, men den här gången ska du inte lyckas smita.”
Jag försökte skrika men en hand pressades över mina läppar. Den luktade så illa att jag fick kväljningar och jag viftade desperat med händerna för att komma loss. ”Jag ska inte skada dig”, sa Fenrir Grårygg och skrattade sitt hesa skällande skratt. ”Bara smaka på dig lite, det har du väl inget emot? Bara ta en liten, liten tugga...” Han böjde sig ner och låtsades bita loss en remsa av min hals och jag skrek förtvivlat i hans handflata. ”Seså, seså. Trodde du verkligen inte att vi hade den här vägen bevakad?” Han skakade på sitt ovårdade ansikte och kliade mig på kinden med sina långa gula naglar. ”Snorungen Malfoy har annat att göra förstår du. Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar nämligen och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt, det gör inte ont alls.” Han skrattade igen och lutade sig ännu närmare. Hans andetag var som en släng av stinkkoppor och jag höll andan. ”Hur ska du ha det nu? Med eller utan sås?”

Jag älskar er ♥

Min dator har blivit segare än vanligt tack vare mugglis nya design c: Har suttit och stirrat otåligt på dem söta höstlöven i typ en kvart innan den här sidan äntligen ville ladda!
Nu är jag dock häär och tänker lägga upp kapitlet. Tack för alla ni som kommenterar, det gör mig verkligen GLAD. Nä, lycklig snarare. Satt som ni märkte uppe hela natten för att få det klart, och vi skyller det smöriga slutet på PPP som fick min att drabbas av en ful feels attack sisådär tre på morgonen.
Det här kapitlet är enligt mig ett utav mina sämsta (Im not perfect but i keep trying, okej? D:) men hoppas att ni kommer att gilla det ändå. Det är som sagt ganska så sorligt och Elli mår inte alls bra i det här. Vilket ni nog inte heller skulle göra om ni satt i hennes situation. Nåväl, nu ska jag sluta babbla. Håll tillgodo mina vänner!

Blir superglad om ni slänger in en kort/lång kommentar eller tummar så jag ser att jag har läsare, har STENKOLL på er allihopa och skulle (Töntig som jag är) gråta blod om jag upptäckte att någon av er saknades.)
Älskar er massor, tack för att ni gjort min värld magisk ♥

OBS!
Varning för starka känslor!

So let me on down
Cause time has made me strong
I'm starting to move on
I'm gonna say this now
Your chance has come and gone
And you know It's just too little too late
I gave you everything
But it wasn't enough
Go find someone else
I'm letting you go
I'm loving myself
You got a problem
But don't go asking me for help.


Kapitel 66
Som om jag aldrig fanns

Slaget var förlorat.
Jag kastade en sorgsen blick på mina tre vänner som utan att ha haft en tanke på sin egen säkerhet kommit rusande för att rädda mig. Och nu skulle vi alla dö tack vare min dumhet.
Jag sprattlade till och gjorde ett tafatt försök att komma loss från repet som höll mig bunden.
Jessica hade inte tagit några risker.
Om jag skulle komma loss var vi åtminstone tre mot tre.
Fast innerst inne visste jag att det inte skulle göra någon större skillnad.
Förtvivlat krumbuktade jag mig och slet i repen.
Jessica Raven betraktade mig roat medan hon långsamt rullade Harrys trollstav fram och tillbaka över golvet. Harry själv hade hon kastat en kroppslåsningsbesvärjelse över; han låg tyst och stel raklång på marken med armarna klistrade längs sidorna. Bara de gröna ögonen rörde sig fram och tillbaka under det korpsvarta håret. Och dem var ursinniga.
Plötsligt spärrades dem upp och innan någon hann reagera hade Hermione och Ron slagits medvetslösa till marken.
Jag skrek till och flaxade med händer och fötter utan att lyckas röra mig en enda centimeter.
”Behåll dem framme”, beordrade Jessica Avery och Fenrir som hade sänkt sina trollstavar.
Sedan gick hon fram till mig och viskade i mitt öra: ”Nu är det slut på leken”. Hon fnissade flickaktigt och snurrade en tåt av mitt hår längs sitt ringfinger. ”Om du inte har någonting att tillägga?”
”En hel del Ms Raven”, svarade någon i mitt ställe. Jessicas leende bleknade genast och hennes kritvita ansikte skiftade i en nyans av rött.
Theodore Nott steg in i astronomitornet. Trots att han måste ha sprungit uppför alla trapporna var han inte de minsta andfådd och hans ögon var lika kristallklara som tänderna han blottade åt Jessica i ett glädjelöst flin. ”Blev du förvånad?”
”Försvinn härifrån!” väste Jessica och riktade trollstaven mot Notts bröst. ”Försvinn säger jag!”
”Theodore...” började jag bedjande men han tystade mig med en huvudskakning.
Sen tittade han återigen på Jessica som till min förvåning hade börjat darra som ett asplöv.
Fenrir morrade ilsket åt Nott och Avery såg ut som om han allvarligt övervägde att hoppa från tornet.
”Vad för dig hit denna sena timme, Jessica?”
”Spela inte så förbaskat trevlig din lilla snorvalp!” fräste hon vars trollstav nu vibrerade häftigt i hennes knutna hand. ”Om du inte genast försvinner så kommer dina klasskamrater att få sopa upp resterna efter dig med en sopskyffel!”
En ilsken glimt tändes i Notts gulbruna ögon. ”Det tror jag inte”, sa han och gick fram till Jessica som fientligt viftade med sin stav.
Men den gav varken ifrån sig rökpuffar eller gnistor. Det var som om någonting i Notts blick fick trollstaven att förlora all sin kraft. Den vajade sorgset från sida till sida i sina kraftlösa försök att vara sin ägarinna till lags.
Nott sträckte fram handen och tog utan större ansträngning trollstaven ifrån Jessica. Sedan såg han henne i ögonen och bröt staven mitt itu.
Avery flämtade till och Jessicas ögon höll på att tränga ur sina hålor.
”Hota mig aldrig igen”, sa Nott lågmält och släppte bitarna framför hennes fötter.
”Jag rekommenderar inte det.”
”Du din...” Jessica svalde och backade bort från Nott medan hon stirrade på honom. Hennes hand for upp till ett kors av silver som hon bar runt halsen och hon kramade det hårt mellan fingrarna.
I samma stund sjöd ljusblixtarna över himlen och hela astronomitornet skakades av Avery och Fenrirs förbannelser. Skrikande kastade jag mig ner på golvet och gömde ansiktet i Hermiones hårburr.
Repen stramade åt runt min kropp när jag landade och fick mig att skrika ännu högre.
Ett vrål från Fenrir när han träffades av Notts förhäxning och ett stön från Avery när han vacklade in i en pelare hördes och jag knep ihop ögonen. Sedan ljudet av något stort och tungt som brakade genom taket och utan vidare träffade mig rakt i huvudet.

Förvirrat slog jag upp ögonen och möttes av ett starkt ljus som plågade mitt mörbultande ansikte och tvingade mig att sluta dem igen.
Sedan tog nyfikenheten överhand och jag kisade försiktigt mellan ögonfransarna.
Rummet blev med ens klarare och jag blinkade förvånat ett par gånger.
Min kropp låg i en mycket välbekant säng uppe i sjukhusflygen. De vita väggarna och dem starka lysrören hade bländat mig.
Trevande rörde jag fingrarna på först vänster hand och sedan likadant med höger. När jag skulle göra ett övermodigt försök att vifta på tårna fick jag syn på fyra gestalter som satt runt min bädd och oroligt betraktade mig.
Synen av att se trion tillsammans med deras ärkefiende fick mig att dra på munnen men ingen av dem log tillbaka.
Mitt leende slocknade. ”Vad är det med er?”
”Hur mår du?” Hermiones röst var ovanligt hurtig och fick mig att må illa. ”Har du ont?”
”Litegrann.” Jag gned mig i huvudet. Precis ovanför hårfästet hade jag fått en irriterande bula som bultade och värkte. ”Vad hände?”
”Öh, vi var ju allesammans medvetslösta som du vet...” Harry skakade på huvudet som om tanken fick honom att plågas. ”När Proffesor Lupin och Snape hittade oss var dödsätarna redan försvunna.”
”Snape?” ekade jag. ”Varför Snape?”
”Fråga honom.” Harry gjorde en motvillig gest mot Draco som satt och glodde ut genom det dimmiga fönstret. ”Det var han som... öh, hämtade hjälp.” Meningen verkade ha kostat Harry en stor ansträngning, för han tog ett djupt andetag och rynkade på näsan som om han sagt något motbjudande. ”Du var också avsvimmad. Hade enligt Lupin fått en träplanka i huvudet.”
”Vem dog?”
”Dog?” Alla fyra hade ryckt till som om jag sagt något förbjudet. ”Vadå dog?”
”Den där kvinnan... Hon sa att en av oss... Vem är död?”
”Ingen är död”, sa Ron snabbt. Alldeles för snabbt.
”Vem är det?” Jag satte mig upp trots att det tog emot. ”Vem har blivit dödad?”
”Ingen... Åh, Elli!” Hermione kvävde en snyftning med handen. ”Jag vet inte hur vi ska säga det här på ett bra sätt...”
”Det finns inga bra sätt”, avbröt Draco. ”Din mamma är död.”
”Va?” Jag stirrade på honom som om jag aldrig hade sett honom förut. ”Vad sa du?”
”Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft för han bet sig i läppen och stödde hakan i händerna. ”Hon hittades död för ett par timmar sen.”
”Min mamma har cancer”, sa jag dumt. ”Hon ska dö av cancer.”
”Hon är mördad.”
De andra tre gav Draco en dräpande blick som han fullständigt ignorerade. ”Dem har dödat henne.”
”Sluta!” Hermione torkade sig i ögonen med en redan genomvåt servett. ”Du gör det bara värre!”
”Om du behöver prata...” Harrys röst dog bort. Ron låtsades vara väldigt intresserad av en fläck på sin klädnad och Draco hade återgått till att stirra ut genom fönstret.
Tungt föll jag tillbaka mot kuddarna. Hans ord snurrade i huvudet och rummet gungade framför mina ögon. Ändå hade jag nästan väntat mig detta.
Men mördad- av vem?
Varför skulle någon vilja mörda min mamma?
Hon hade ingen koppling till Storbritannien överhuvudtaget och mig hade hon knappt orkat skriva till på sista tiden. Så varför ville någon röja henne ur vägen?
Bedövad av chock hörde jag hur Draco reste sig upp och lämnade rummet.
Medlidande var inte hans starka sida. Dessutom var såret efter Narcissa fortfarande djupt och blödande. Jag kunde inte klandra honom.
”Är det någonting vi kan göra för dig?” frågade Hermione.
Jag skakade på huvudet. ”Jag vill vara ifred.”
”Men...”
”Kom.” Harry drog upp Hermione på fötter. ”Du vet vart vi finns om du behöver oss.”


Den isande vinden piskade rasande mitt tårdränkta ansikte och svartsjön kastade upp stora kaskader av vatten mot klipporna för att visa sitt missnöje.
Med håret som en mörk fana efter mig stod jag och stirrade ut över det skummande vattnet.
Sjön och himlen satte ord på den känsla som hade borrat sig ner djupt i mitt hjärta och som fyllde mig med ett brännande svart hål av hat. Vrede mot den som hade utfört handlingen, ilska mot dem som hade till uppgift att beskydda henne -och hat mot mig själv som inte funnits vid hennes sida när hon så innerligt behövde mig.
Tårarna hade sedan länge slutat rinna och kvar fanns bara vinden, vattnet och ett tomt skal; en skugga av mig själv.
När man förlorar den som man älskar högst av allt i hela världen är det någonting som för alltid försvinner inom en.
Och det är inte fören man står ansikte mot ansikte med verkligheten som man förstår vad man just har förlorat. När min pappa dog hade jag varit mycket liten. Mina minnen av honom hade bleknat ihop till en grådaskig massa. Minnet av mamma var fortfarande starkt som den starkaste patronus. För ett dygn sedan hade jag stått öga mot öga med döden. Då hade jag varit rädd.
Nu skulle jag med glädje välkomna den som en kär gammal vän.
”Ta mig då”, mumlade jag och stirrade ner i det virvlande svarta vattnet.
”Det är mig ni ville åt, så ta mig. Jag kommer inte att göra motstånd.”
Sjön svarade med att spy upp ännu en sky av kallt vatten och jag blundade.
Vattufolkets klagande melodi nådde mina öron som en vacker lugnande vaggsång.
Dem skulle aldrig tvinga mig tillbaka.
Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina blåa läppar. Döden behövde inte vara smärtsam och dyster, den kunde vara vacker också. Sången stegrades i mina öron; den handlade om glada tider och om en skatt som fanns långt nere i djupet. Dem ville att jag skulle komma.
Men kunde jag lita på dem?
Svaret kom bara ett par sekunder efter att jag tänkt det och ett skratt bubblade upp från min mun.
Att jag ens hade övervägt något annat.
Kom, hörde jag dem viska. Kom och förena dig med oss. Här existerar varken död eller tid, hos oss kommer du att bli lycklig.
”Hur vet jag det?” svarade jag. ”Hur vet jag att ni inte luras?”
Lita på oss, nynnade dem. Lita på dem klokaste av andevärldens varelser. Vi leder dig bort från det
som gör ont, hos oss kommer du förbli skuldfri och lycklig.
”Ingen smärta mer...” viskade jag.
Ingen smärta mer, mässade dem. Tillsammans med oss blir du lycklig, så kom... kom... kom... kom...
”Jag kommer”, mumlade jag och började sakta klättra nerför viken. Det kändes skönt när vattnet kittlade mitt ansikte och trots att mina kläder var genomblöta så frös jag inte.
Jag visste vad det berodde på och tanken skrämde mig inte ett dugg.
Jag visste att min kropp förberedde sig på att dö.
Det kommer inte att kännas, tröstade vattufolket när de anade mitt svaga stygn av tvekan. Fortsätt att blunda och skänk din själ till vattumodern. Hon kommer att belöna ditt mod. Bara ett par steg till så får du stanna hos oss i evighetens evighet. Det kommer inte att kännas... kom... kom till oss...
Jag sköt undan det lilla stygnet av tveksamhet och började vada ut i vattnet.
De hade rätt. Det gjorde varken ont eller kändes obehagligt.
Tack vare tidvattnet skulle jag inte behöva gå långt innan min kropp sjönk under ytan.
Jag drog mitt sista djupa andetag och tog ett stort steg ut i djupet.
Men istället för svalkande sjövatten mot mina kinder kände jag en bitande kyla.
Två starka armar hade dragit mig upp ur vattnet och skakade mig nu varsamt fram och tillbaka.
Smaken av sjögräs och rutten fisk fyllde munnen och jag var nära att kräkas. Min kropp darrade av kyla och hjärtat hamrade i bröstet.
”Ta ett par djupa andetag och försök komma till sans. Du höll precis på att göra någonting mycket farligt och det kan ta sin lilla tid att komma till insikt. Andas ordentligt nu, Elli.”
Albus Dumbledore stod framför mig på den våta strandkanten. Hans blåa ögon var oroliga och ansiktet var som på en man som sett alldeles för mycket tråkigheter på väldigt kort tid. Trots detta såg han mycket lugn och avspänd ut där han rak i ryggen stod och iaktog mig. Det silvervita skägget var blött nertill och hans midnattsblå klädnad hade fläckar av tång här och där.
”Ibland inträffar saker som får en att handla på ett sätt som man aldrig annars skulle drömma om.” Han la en varm hand på min axel. ”Huvudsaken är att man i tid inser vart ens sanna lojalitet står och rättar till de misstag som man var nära att begå. Du är alldeles för viktig för att dö, Elli.”
”Nej”, sa jag och svalde djupt. ”Nej Proffesorn, ni skulle aldrig ha kommit för att rädda mig.”
Dumbledore höjde på ögonbrynen och rynkade sin redan mycket skrynkliga panna.
”Jag anser att det var ytterst nödvändigt. Och jag är mycket tacksam över att vattumodern lät mig hinna fram i tid.”
”Det hade varit bäst om ni kommit försent.” Återigen kände jag tårarna rinna nedför mina kinder och smärtan inuti anlände med full kraft efter den tillfälliga bedövningen.
”Jag kommer bara att bli en börda för er.”
”Elli, var nu snäll och lyssna på mig. Din mammas död är ytterligare en av de ohyggliga händelser som vår värld har fått och kommer att få utstå närmaste tiden. Många barn har blivit föräldralösa och fler står på tur. I sådana här tider när allting ser ut att bli som allra mörkast är det viktigare än någonsin att respektera och beakta din nästa. Dina vänner är utom sig av oro för dig uppe i slottet. Draco Malfoy försökte smita ut i mörka skogen för att leta rätt på dig och utifrån hans erfarenheter är det inte något som han skulle göra för vem som helst. Du är en mycket viktig person för honom Elli, och du ska inte misstro mig när jag säger att det kommer att spela en oerhört viktig roll i framtiden. Kanske det till och med kommer att betyda skillnaden mellan liv och död.”
Jag snyftade tyst och torkade ansiktet med tröjärmen.
Det dåliga samvetet slogs om plats med sorgen. Och om inte Dumbledore hade stått som en mur mellan mig och svartsjön så hade jag definitivt kastat mig rakt ut i ren dessperation.
”H-hon... H-on k-k-kommer a-aldrig tillbaka.”
”Nej. Tyvärr finns det inget sätt för de döda att återuppstå. Men hon kommer alltid att hålla sig levande via dina och andra närståendes minnen. Och minnen, Elli, är förutom kärleken det finaste vår värld har skapat.”
Jag nickade långsamt och kände hur klumpen i hjärtat lättade lite.
”Tack för hjälpen, Sir.”
”Ingen orsak, lilla vän. Jag tror att det är hög tid att bege sig tillbaka till slottet. Det var inte särskilt intelligent av dig att lämna sjukhusflygen utan att informera dina vänner. Miss Granger blev utom sig av oro när hon hittade dina sängkläder blodiga och Poppy tog det väldigt hårt. Hon anser att hon brustit i sin omsorg av dig och är mycket orolig.”
Jag försökte minnas vad som hade orsakat blodet men allting var som i en tät trolsk dimma.
”Jag ska be dem om ursäkt.”
Dumbledore log. ”Det är helt i sin ordning.” Han räckte fram sin arm och la den betryggande om mina axlar innan han började röra på sig.
”Proffesorn”, mumlade jag och Dumbledore vände sig om.
”Vad är det Elli?”
”När jag stod där vid stranden...”, Jag tvekade, ”Så hörde jag en röst. En vacker röst. Eller... Flera röster. Det lät som om någonting kallade på mig.”
”Vattufolket”, sa Dumbledore, ”är dessvärre mycket skickliga på att lura unga häxor och trollkarlar med stor hjärtesorg ner i djupet. Du är inte den första som fallit offer för deras lockelser och tragiskt nog inte heller den sista. Ingen som själv har mött vattufolket skulle klandra dig för det.”
Plötsligt kände jag mig lite bättre till mods och när Dumbledore öppnade porten med en lätt sväng på sin trollstav hade jag slutat att gråta.

”Elli!” I samma stund som jag stack in näsan i entréhallen kom Hermione rusande.
Hennes kinder bar röda streck efter de tårar hon utan stopp hade gråtit sedan dem upptäckt att jag försvunnit. Och det vanligtvis burriga håret hängde glest och glanslöst nedför hennes axlar.
Kramen som jag fick var varm och mjuk och kändes mer äkta än något annat som jag upplevt det senaste dygnet.
”Vi trodde att du... Vi har varit så oroliga! Harry och Ron är helt utom sig, Neville har gråtit hela kvällen och Draco... Ja du borde nog träffa honom.”
”Vart är han?” Hennes blick löpte mot stora salen och jag krånglade mig ur hennes grepp.
Fortfarande omtumlad av sorg och rädsla av tanken på vad som hade hänt om inte Dumbledore dykt upp i precis rätt tid gick jag in i salen.
Middagen var avslutad men trots detta satt det här och där elever kvar vid borden. Deras ansikten vändes mot mig när jag kom in och de började ivrigt viska till varandra. Förvånat insåg jag att allesammans hade sina koffertar med sig-vissa hade till och med packat in sina husdjur i burar där dem stackarna nu satt och hoade eller fräste missbelåtet. De skulle lämna Hogwarts.
Hermione hade smugit sig efter mig in i stora salen. Hon sjönk med en suck ner på en ledig plats vid Gryffindorbordet och la huvudet i händerna. En liten förstaårselev tittade storögt på henne och gjorde sedan likadant.
Draco satt för sig själv i ena änden av det nästan tomma Slytherinbordet. Han satt på samma sätt som Hermione med armbågarna i bordet och ansiktet vilande i händerna. Det såg ut som om han sov men när han hörde min röst tittade han upp och mötte min blick.
I nästa sekund var han framme hos mig och begravde ansiktet mot min axel.
Hans smala axlar skakade och hans andetag var snabba och tunga i mitt öra.
”Kom”, sa jag tonlöst och drog med mig honom ut ur salen; bort från alla nyfikna ögonpar.
Den lilla skrubben längst bort i entrehallen var tom och dit knuffade jag in Draco.
Först stirrade han bara uttryckslöst på mig- hade det inte varit för att hans ögon var alldeles rödkantade så skulle jag tagit honom för att vara helt obrydd- sedan började han skrika.
”HUR KUNDE DU STICKA IVÄG SÅDÄR? FATTAR DU INTE HUR DET KÄNDES FÖR MIG!”
”För dig?” ekade jag. ”Det är inte din mamma som dött.”
”HON ÄR JU OCKSÅ DÖD OM DU RÅKAT GLÖMMA DET!” vrålade han. ”JAG TRODDE ATT DU OCKSÅ DÖTT, OM DET INTRESSAR DIG! I flera timmar har jag bara gått runt, runt och letat efter dig...”
”Har du frågat dina dödsätarvänner om hjälp?” Jag kunde inte stoppa tonen av ironi i rösten.
”Eller Snape kanske? Han är väl snäll-hjälper gärna till.”
”JAG ÄR INGEN DÖDSÄTARE!” Draco kastade omkull en knagglig skrivbordsstol och sparkade av den på mitten. ”HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA SÄGA DET? DU TROR MIG ÄNDÅ INTE! INGEN TROR PÅ MIG!”
”Vad konstigt”, sa jag kyligt. ”Det kanske skulle bli lite lättare om du visade mig din vänsterarm...”
”TITTA DÅ! tjöt Draco och slet upp sin tröjärm. ”TITTA DÅ! SER DU NÅGOT JÄKLA MÄRKE? GÖR DU DET, VA?”
Jag stirrade på hans arm. Den var lika tom på mörkrets märke som min egen.
”DÄR SER DU!” Hans vrål hade övergått i snyftningar. ”JAG-ÄR-INGEN-DÖDSÄTARE!”
”Draco...”
”HUR LÄTT TROR DU DET ÄR ATT VARA MIG?” Skrek han. ”Ingen familj, ingen att lita på och snart ingen heder kvar heller. Allting är så mycket lättare för dig- Du har aldrig behövt kämpa för att göra dina föräldrar stolta. Du har inte behövt kämpa för någonting!”
Han drog ett skälvande andetag. ”Och du har aldrig blivit lämnad av den enda personen du har kvar!”
Jag kunde inte komma på någonting att svara.
Tyst såg jag på medan han frustrerat kastade omkull flera möbler. Den här skrubben skulle aldrig mer bli vad den en gång varit när Draco var färdig med sitt utbrott.
”Jag överger dig inte.” sa jag. ”Draco, jag skulle aldrig...”
”Det har du redan gjort.” Han hade stannat till. Hans sidor hävdes hastigt ut och in som om hade sprungit upp och ner för astronomitornet flera gånger. ”Det gjorde du för länge sen.”
”Sluta.”
”Det är ju sant!” Han vände sitt rödflammiga ansikte mot mig. ”Du lämnade mig ikväll!”
När jag inte svarade sjönk han ner längs väggen och begravde ansiktet i händerna.
”Allting är slut, fattar du inte det?” viskade han. ”Ser du inte? Allt som hänt här ikväll och igår-Allting har en mening. Du förstår inte det nu men du kommer att göra det sen. Det är dags att välja sida. Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
”Varför det?” Jag sjönk ner bredvid honom.
Han bet sig i läppen. ”För att då hade allting varit lättare. Du gör mig svag.”
”Och det är väl inget farligt med det?”
”Jo”, sa han. ”För mig är det de.”
”Jag tänkte ta livet av mig ikväll.” Orden bara slank ur mig. ”Jag tänkte låta vattufolket ge min själ till vattumodern. Om inte Dumbledore kommit i precis rätt ögonblick så hade jag varit en av dem nu.”
”SLUTA!” Draco höjde återigen rösten och slet sig i håret. ”JAG VILL INTE HÖRA!”
”Är det så farligt att visa sina känslor, Draco? Är det så farligt att vara ledsen?”
”LÄGG AV!” Han smällde sin knytnäve i väggen så tavlan ovanför oss skallrade.
”Jag ser att du är det”, fortsatte jag. ”Varje dag. Men du vägrar att tala med mig. Jag såg märket på din arm den kvällen då vi var i skjulet, var är det nu?”
”Det har aldrig funnits något märke”, mumlade han plötsligt förlägen. ”Du såg fel.”
”Kanske det men någonting är det som tynger dig.”
Vi satt tysta ett slag och jag såg på hur han kämpade med sig själv.
Det var jag som slutligen öppnade munnen. ”Första gången vi träffades så tyckte jag inte alls om dig. Jag tyckte att du var bortskämd, elak och självisk. Det tog ett tag innan jag ändrade åsikt om dig. Jag vet vad Lucius gjorde med dig en av dem första kvällarna jag var hos er, jag hörde dig skrika.
Din mamma stod och tittade på. Jag hörde hur du bönade att han skulle låta bli men han lyssnade inte. Det hände flera gånger. Jag hörde hur du grät ibland om nätterna, när du trodde att ingen kunde höra dig. Men jag gjorde det. Det var efter det jag började se dig med nya ögon. Men jag förstod aldrig varför du inte sa ifrån. Nu gör jag det.” Jag gjorde en paus för att se hur han reagerade.
”Du lät honom fortsätta bara för att du trodde att det var rätt. Men vet du vad Draco, det är de inte. Det är aldrig rätt att plåga någon för att få sin vilja igenom eller för att lära dem en läxa.
Du använde samma förbannelse på mig en kväll. För att du inte vågade se din far i ögonen och säga nej. Jag förstod inte det då, men nu gör jag det. Jag har med egna ögon fått se vilket svin han är nu, Draco.
Men du är inte som han. Du är finare, bättre, snäll. Så följ inte i hans fotspår, jag ber dig om det.”
En ensam tår rann sakta nerför hans bleka kind.
”Snälla Draco, lyssna på mig.”
”Det är för sent”, viskade han. ”Det är för sent att backa ur nu.”
”Backa ur från vad?”
Han skakade på huvudet. ”Jag är ledsen Elli.” Han gav till en lätt snyftning.
”Det är jag verkligen. Men jag kan inte.”
”Så om han ber dig döda mig, gör du det då?”
”Självklart inte!” Han spärrade upp ögonen. ”Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag... Jag tror att jag älskar dig.”
”Älskar mig?”
”Ja.”
”Jag älskar dig också, det vet du. Det är därför jag ber dig att inte följa i hans fotspår.”
”Förlåt”, sa han och reste sig tvärt upp. ”Men vi kan inte vara tillsammans.”
”Tänker du gå?”
”Jag måste.”
”Varför?”
”För att du får mig att känna saker.” Han tvekade, ”Saker som jag aldrig känt förut, för någon. Det gör mig sårbar. Och om jag är sårbar...” Hans röst dog ut.
”Så du tänker börja undvika mig igen?”
”Jag måste.” Nu bet han sig så hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna att blodet började droppa.
”Du är inte bra för mig. Du är inte bra för någon här.”
”Vad menar du?”
”Precis det jag säger! Jag är född till en sak, du till en annan. Jag måste följa min mors önskan och min fars vilja. Jag kan inte svika dem.”
”Men du kan svika mig?”
”Det är inte samma sak.”
”Draco älskar du dina föräldrar?”
Han svarade inte utan började torka sig i ansiktet.
”För om du gör det- så är det inte ömsesidigt. Om dem älskade dig skulle dem aldrig ha tvingat in dig i det här.”
”Hejdå Elli.”
”Draco...”
Han struntade helt i min vädjan och smällde upp dörren. Det sista jag såg av honom
var hans vitblonda kalufs som guppade iväg mot Slytherins sällskapsrum. Och jag visste med gråten i halsen att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.

Ja vadå? Draco kan faktiskt också få känsloutbrott emellan åt. PUSS!♥