Citerade allt ni skrev,
men tog bort det nu så att det inte blir så rörigt när jag lägger
in nästa kapitel, antar att ni redan läst det ändå
Tusen tack alltså, jag blir så jävla glad ♥
SLUTA INTE BEVAKA & KOMMENTERA, snälla! ♥

Här kommer nästa kapitel iallafall,
hoppas verkligen att ni ska gilla det! Kram ♥

Kapitel 19
Inte röra

Under örtläran skulle vi jobba i par och jag hade turen att få arbeta tillsammans med Neville. Örtlära var hans favoritämne och det enda han faktiskt var riktigt bra på visade det sig. Vi skulle studera Mangorayaplantans fortplantningssystem och dess visuella egenskaper och Neville, som redan läst ut Ett tusen magiska örter och svampar två gånger, rafsade ivrigt ner svaren på frågorna och lät mig utan vidare skriva av honom. Jag tyckte verkligen om Neville. Inte bara för att han hjälpte mig med de krångliga frågorna (Hur får man fram Mangorayaplantans varvätska och vilka partiklar kan dess fröer åstadkomma under jord?) utan för att han verkligen hade det där hjärtat av guld som man kunde läsa om i alla skvallertidningar. Lite klumpig var han visserligen (Han välte omkull tre krukor och stötte till den fjärde med armbågen) men mycket snäll och hjälpsam.
”Nej jag gillar inte Trolldryckskonst nå vidare”, berättade han medan vi mätte upp varet i små glasflaskor som Professor Sprout skulle samla in i slutet av lektionen, ”Jag är faktiskt lite rädd för Snape”, nästan viskade han och såg sig oroligt över axeln som om han väntade sig att läraren som han fruktade mest av allt i hela världen skulle hoppa fram bakom en av krukorna.
”Vad tyckte du om honom?”
”Tja, han verkade passa ganska bra på en kyrkogård”, sa jag sanningsenligt medan jag kämpade med att klämma ut den sista illaluktande gula vätskan från min planta.
”Draco gillar honom”, sa Neville och såg på mig. ”Snape är hans favoritlärare.”
”Jaha”, svarade jag ointresserat. ”Stackars Draco.”
Neville frustade till och började skratta så högt att Professor Sprout vände sig om och såg på oss
med en högst ogillande min i det rödblommiga runda ansiktet.

Trollkonsthistorian som vi hade som sista lektion innan lunch var helt klart det tråkigaste jag varit med om sedan min ankomst till England. Detta trots att läraren visade sig vara ett spöke. Det skvallrades om att Professor Binns aldrig riktigt insett att han var död. Han hade helt enkelt fortsatt att kliva upp varje morgon för att undervisa och en dag så hade han lämnat kvar kroppen efter sig i den pösiga favoritfåtöljen framför brasan i lärarrummet. I samma stund som vi klev in i det kvava klassrummet och sjönk ner på de obekväma trästolarna verkade hela klassen sjunka ner i någon sorts mystisk dvala. Seamus Finnigan och Dean Thomas (två pojkar från Gryffindor som gick i våran årskurs) låg med armarna uppslängda på bänkarna och stirrade uttråkat rakt fram. En tjock Hufflepuff flicka med flottigt rött hår och stor fräknig näsa snarkade högljutt från sin plats längst bak i klassrummet och närmast dörren satt tre till flickor från Hufflepuff djupt inne i ett fnittrande samtal utan att ta någon som helst notis om Professor Binns som långsamt kom glidande genom svarta tavlan. Harry och Ron som delade bänk med Neville såg också ut att vara på väg att slumra till. Neville stirrade uttryckslöst ut genom fönstret djupt försjunken i sina egna tankar. Kanske var han kvar på Örtläran i fullfärd med att mäta upp Mangorayavar medan Professor Sprout nickade gillande. Hermione var den enda som fortfarande hade alla sina sinnen på topp. Hon satt rak i ryggen med sin gråa fjäderpenna i ett fast grepp och väntade spänt på att Professor Binns skulle börja prata. Jag försökte kämpa emot den sövande kraften som svävade runt i klassrummet men efter en halvtimmes malande om Svartalfupproren 1874 gav jag upp och sjönk tillbaka ner i stolen. Som det flesta i klassen utan Hermione inräknad vaknade jag till ur dvalan då och då för att göra någon tråkig anteckning i blocket medan Ron snarkade högt i bänken framför. Vid varje utandning åkte en smal dregelsträng längre och längre ut ur ena mungipan på honom för att vid inandningen åka tillbaka in igen. Hermione rynkade på näsan och skakade på huvudet så hennes stora hårsvall dansande längs hennes axlar och kittlade mig på näsan.

”Lyssnade ni överhuvudtaget på det som Professor Binns berättade för oss idag? Jag tyckte faktiskt att det var väldigt intressant och Svartalfupproren är en väldig stor del av utvecklingen i samhället, den är faktiskt väldigt viktigt att känna till! Dessutom så är jag nästan säker på att det kommer upp i slutprovet…och jag som har så svårt att komma ihåg årtal!” Hermione suckade och hivade upp sin väska som var så full med böcker att den inte gick att stänga över axeln. Hon blängde på Harry och Ron som båda ignorerade henne och istället valde att livfullt engagera sig i det parti knallkort dem precis påbörjat. Tyst iakttog jag hur Ron triumferande såg på medan Harrys kort exploderade efter att han tagit för lång tid på sig att hitta dess partner.
”Det är inte min dag idag”, stönade han och sköt över kortleken mot Ron. ”Din tur.”
”Hur vore det om ni två ägnade er lite mera åt läxorna och mindre tid åt nöjen?” fräste Hermione ilsket. ”Då kanske eran läxhög inte skulle smälla er på näsan efter en veckas skola!”
”Äsch håll klaffen Hermione”, svarade Ron gäspande. ”Det är första dagen idag, okej? Min hjärna har fortfarande sommarlov!”
”Du har ingen hjärna”, inflikade Harry som snabbt fick ducka undan för Rons anfallande korthög.
”Det upptäckte jag för länge sen…”
”Ååh kom Elli, vi går!”
Hermione tog mig under armen och drog bort mig från Harry och Ron som nu gapskrattande hade
kastat sig på bordet medan korten rykande låg lite varstans i uppehållsrummet.
”Här går det inte att vara, de där två gör mig tokig!”
Så hemska tyckte jag inte att dem hade varit, men jag kände på mig att det här inte
var rätt tillfälle att påpeka det så jag följde istället snällt efter henne ut genom porträttet.
”Efter lunchrasten har jag talmagi… du har väl spådomskonst, din stackare…”
Försiktigt vek hon ihop sitt schema och stoppade omsorgsfullt tillbaka det innanför klädnaden.
”Vet du var Norrtornet ligger?”
Jag skakade på huvudet och Hermione log.
”Harry och Ron har också spådomskonst om dem nu kommer ihåg det vill säga”, hon suckade uppgivet och himlade med ögonen. ”Se till att gå tillbaka till uppehållsrummet tio minuter innan lektionen börjar och påminn dem.”
”Okej”, svarade jag och såg på medan Nästan huvudlöse Nick, Gryffindors spöke, gled förbi i sällskap med en elegant spökkvinna iförd hög hatt och lång klänning som svävade efter henne.
”Jag ska komma ihåg det.”
”Bra. Vad synd att du inte läser talmagi istället, om du frågar Professor Vektor så kanske du får byta! Jag kan lova att det är ett väldigt intressant ämne, bra mycket mer lärorikt
än den där spådomssmörjan… Titta där är ju Draco!”
Snabbt vände jag på huvudet och tittade dit Hermione pekade. Längst ner vid foten av den långa marmortrappan stod mycket riktigt Draco. Han fifflade med någonting som verkade alldeles för stort och tungt för honom, hans ansikte var rött av ansträngning och ögonen koncentrerat hopknipna. Hela tiden kastade han blickar över axeln för att kontrollera att han inte var iakttagen. Ett par andraårselever från Rawenclaw travade förbi högljutt tjattrande och jag såg hur han skyndade sig att dölja det han hade under manteln.
”Vad tusan håller han på med?” viskade jag halvhögt och fick Hermione att också luta sig över räcket för att se ordentligt. Hon rynkade pannan.
”Ingen aning.”
”Vänta lite.”
Jag räckte henne min väska och började småspringa nerför trappan. Det sista trappsteget skuttade jag över eftersom jag blivit förvarnad av Neville att någon kastat en fallförtrollning över det och skyndade mig fram till Draco.
”Hej.”
Han hoppade förskräckt till och slog huvudet i trappräcket.
”Vad skulle det där vara bra för! Vad vill du?” sa han ilsket och gned sitt huvud.
”Vad har du där?” Jag pekade på det som han stressat försökte dölja innanför klädnaden.
”Ingenting!”, fräste han och försökte tränga sig förbi mig. ”Jag har lektion!”
”Det har du inte alls det”, svarade jag lugnt. ”Du har spådomskonst nästa timme, och den har du tillsammans med mig. Om tjugo minuter. Så vad håller du på med?”
”Ingenting som du har att göra med, din lilla smutskalle!”
”Draco, lägg av.” Jag ställde mig alldeles framför honom och pressade honom mot väggen.
Han backade bakåt tills han krockade med listen, sökte med sina gråa ögon efter en flyktväg men blev tvungen att se rakt på mig. Han såg rädd ut.
”Förlåt”, mumlade han och tittade bedjande på mig. ”Jag menade inte det där…”
”Nej det gjorde du inte”, svarade jag bestämt. ”Vad har du där?”
”Ingenting… En sak bara. ”
”Vadå för sak?” Jag sträckte ut handen och Draco ryggade bakåt så hastigt att han nästan föll.
”Nej! Rör det inte!” Han lät skräckslagen.
”Va?” Jag tittade förvånat på honom. ”Rör det inte?”
”Det är… en överraskning. Till min mamma”, sa han snabbt. ”Det är en väldigt speciell sak…”
”Får jag se.”
”Ja ja… om du lovar att inte röra vid det!”
”Jag lovar”, sa jag trött. ”Få se nu.”
Väldigt försiktigt sträckte Draco in handen innanför manteln och kontrollerade att ingen annan än jag intresserade sig för vad han höll på med. Sedan drog han långsamt ut handen med fingrarna slutna om en ganska så bred stor ask i svart siden.
”Rör inte vid det”, förmanade han och jag suckade.
”Nej har jag sagt. Öppna den nu!”
Han tvekade med handen i luften, såg på mig att loppet var kört och fumlade försiktigt upp asken.

Ni är underbara allihopa! Jag älskar er!! Och Luna_Lestrange05, superkul med en NY LÄSARE!!! Vilken underbar julklapp. Här får ni en av mig, ett nytt kapitel. Kommer försöka lägga upp ett varje dag nu... Säg till om det blir för mycket. Tumma eller kommentera gärna om ni orkar. Och har ni en ff:n så tagga mig i den! Jag vill så gärna läsa.

Er / Elzyii och en sur Draco.

Kapitel 16
Hogwarts

Efter en lång, men väldigt trevlig tågresa, bromsade det röda loket in på tågstationen i Hogsmeade. Vi hade bytt om till våra kappor en stund tidigare (Neville hade tappat bort sin och satt nu sorgset på sin plats med huvudet i händerna) och höll nu som bäst på att plocka ner våra väskor och koffertar från hyllorna.
”Vilken… intressant väska, Luna!” sa Hermione och tittade på den stora gula väskan som hon precis fått tag i uppe på bagagehyllan.
”Ja”, svarade Luna ointresserat. ”Ja den är väldigt fin.”
”Oerhört”, mumlade Hermione medan hon försökte dölja sitt flinande ansikte bakom händerna.

Vi klev av tåget och det var underbart att kunna dra in frisk luft i lungorna igen.
Elever i flera olika åldrar svärmade runt omkring på stationen, hivade upp väskor, sträckte på sig och gjorde glada utrop över att slippa ifrån tågets kväljande värme.
Själv kände jag mig återigen ganska förvirrad och spanade lite diskret efter Draco medan 
Harry och Ron hjälpte Neville ut med sitt bagage.
Han syntes inte till någonstans och hjärtat drog ihop sig lite.
Jag ville inte vara bunden till honom på något sätt men han var den enda jag kände någorlunda. Vi hade ju trots allt tillbringat nästan fem veckor tillsammans.
”Kom.” Harry dök upp som en räddare i nöden. ”Vi ska ditåt.” 
Han pekade mot en smal väg som verkade leda bort från stationen.
”Det är inte så långt, någon minuts promenad. Sen så kommer du kunna se slottet.”
”Går vi dit?”
Han skakade på huvudet och rättade till de runda glasögonen som hade glidit ner över näsan.
”Nej, vi kommer att bli skjutsade till slottet i vagnar som dras av testraler.”
”Åh, testraler!” Jag slog ihop händerna. ”Vad häftigt. Sådana har jag bara sett en enda gång förut.”
”Kan du se dem?”
Harry såg förvånat på mig.
”Ja.” Jag mötte hans blick. ”Min Morfar.”
Han nickade och jag behövde inte fråga honom vem han hade sett dö. Ärret i hans panna
som just blev synligt under den svarta luggen talade sitt tydliga språk.

Harry hade haft rätt. Promenaden var inte lång. Trots detta klagade ett gäng elever i gröna klädnader högljutt bakom oss. Ett lysande emblem med en silvergrå orm prydde deras kappor och jag sneglade ner på min motsvarighet – ett rytande lejon i guld. Vi kom fram till en stor gräsplan där vi stannade. Flera vagnar dragna av stora skelettliknande hästar med breda fjälliga vingar och ögon som lyste rött ur globerna stod parkerade. Jag gick fram till en vagn tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Av oss fyra var det bara jag och Harry som kunde se testralerna, och vi log mot varandra i samförstånd utan att göra en så stor grej ut av det. Luna däremot drog alla förbipasserandes blickar till sig när hon vördnadsfullt strök ett av djuren över nosryggen och talade till den med hög röst. Hon verkade inte ens märka att folk stannade till och glodde på henne, kanske var hon så van vid att bli utstirrad att hon helt enkelt inte brydde sig om det.

Hogwarts var inte rättvist beskrivet i någon bok jag hade läst. Det var fantastiskt vackert med sina tinnar och torn och den stora glänsande sjön med sitt svarta vatten. Vid den stod en väldigt storvuxen man med vilt utseende. Med händer stora som dasslock viftade han fram vettskrämda förstaårselever till träbåtar som han mer eller mindre tvingade ned barnen i.
”Titta där är Hagrid!” 
Ron vinkade energiskt och den stora karln höjde en näve lika stor som Rons huvud och vinkade tillbaka.
”E allt bra med er?” vrålade han över huvudet på förstaårseleverna som skrämt backade undan.
”Bara fint Hagrid!” skrek Ron tillbaka.
”Undrar hur många småungar som trillar i sjön i år…”
”Trillar i sjön?” Jag stirrade på Ron. ”Brukar dem det?”
Ron, som verkade ha glömt sitt agg mot mig, svarade glatt:
”Javisst!” Han tog en stor tugga av sirapskolan som han höll i ena handen.
”Det händer väl varje år tror jag.  Fast dem kommer alltid tillbaka upp igen vilket är lite onödigt, vi behöver inte fler Slytherin elever här…”
”Ron!” utropade Hermione bestört. ”Ron, vi är Prefekter!”
”Änbsenbdå?” svarade Ron med hela munnen full av kladdig kola. 
Han svalde med viss ansträngning och fortsatte; ”Ännu mera rätt till att säga vad vi tycker!”
Med deras käbbel tjattrande i öronen sjönk jag ner i sätet och tittade upp mot den stora pampiga byggnaden som skulle vara mitt hem två år framöver.
”Vad vackert det är.” 
”Ja”, svarade Harry långsamt med en slags stolthet i rösten, ”Ja det är fantastiskt.”
”Vart bor du någonstans? När du inte är här menar jag.”
Harry bet sig i läppen och jag tyckte mig ana ett mörker skuggas i hans ögon.
”Hos min moster och morbror.”
”Har dem inga barn?”
”Jo.” Harry flinade. ”Om man kan kalla det ett barn. Gris vore väl bra mycket närmare sanningen.”
Jag skrattade. 
”Så du tycker inte om dem alltså?”
”Inte ett dugg.”, svarade han glatt och kliade sig i det korpsvarta håret.
”Då tycker jag bättre om Hagrids sprängstjärtsskrabbor.”
”Sprängstjärtsskrabbor? Vad är det?”
”Det lär du nog få veta om du valt Skötsel och vård av magiska djur”, sa Ron dystert från sin plats i vagnen som precis bromsade in och stannade.
”Hagrid sa väl att vi skulle fortsätta att föda upp dem i år, sa han inte?”
”Jo men jag tror att…” började Hermione, som blev avbruten av en liten pojke som snubblade framför hennes fötter och åkte i backen med en duns.
”Å herregud… kom så ska jag hjälpa dig…”
Jag kände igen den lilla pojken från tågkön som han som jag hade erbjudit min plats.
Om jag bara varit bättre på Engelska skulle jag försökt att trösta honom (Han tjöt så högt att Ron vrålade något om tinnitus) men insåg mina egna begränsningar och lämnade uppgiften till Hermione som ledde den gråtande pojken in i slottet med armen tryggt om hans axlar.

Så klev jag för första gången in genom Hogwarts portar, och om jag varit med om någonting
otroligt tidigare så var det ingenting emot vad jag fick vara med om nu.
Dussintals spöken svävade fram och tillbaka genom korridorerna, pratandes och skrattandes med varandra och med eleverna som skyndade sig att dumpa av sin packning vid foten av en bred trappa, innan dem styrde sina steg mot något som verkade vara en stor aula.
”Elli!” Klumpigt släppte jag ner min packning bredvid Rons (Som till sin förargelse fått konka både på sin egen och Hermiones som fortfarande inte syntes till) och vände mig om för att möta Dracos intensivt gråa ögon.
”Vart tusan tog du vägen?” snäste han ilsket. ”Jag tittade överallt efter dig!” 
Han såg sig om och lät blicken stanna på först Harry och sedan Ron.
”Hade du tänkt bli smittad redan innan lektionerna börjat? Jag brukar försöka undvika det så länge som det är möjligt.”
”Ja du är väl immun efter att ha växt upp tillsammans med dina föräldrar”, svarade Harry kallt. ”Din mamma ser ju alltid ut som om hon luktat på en komocka, eller är det bara när ni precis kommit hemifrån?”
”Håll käften Potter!”
Dracos hand hade åkt upp till fickan där han hade sin trollstav. ”Om du förolämpar min familj en enda gång till…”
”Det där är väl inget att bry sig om, Draco! Lika barn leka bäst vet du väl?”
Pansys fiskmåsliknande skratt fyllde upp slottet nästan lika mycket som hon själv gjorde
där hon nu tornade upp sig bredvid Draco. 
Crabbe och Goyle hade också intagit sina positioner på varsin sida om honom, och den långa smala pojken med surmulet ansikte som jag ville komma ihåg som Blaise Zabini, slank upp bakom dem. Draco verkade plötsligt inte veta riktigt vad han skulle göra, och jag såg hur det drevs en blodig strid inom honom. Om han angrep Harry och Ron skulle han säkerligen råka illa ut, om han lät bli skulle han bli förlöjligad och om han sa något elakt till mig så var vår vänskap definitivt över. Han såg från Harry och Ron till mig, vände sig sedan om och tittade på sina kompisar (Pansy skrattade fortfarande) och tillbaka till mig igen.
Jag såg honom rakt i ögonen, han vek undan med blicken.
Harry och Ron väntade spänt, jag såg hur deras fingrar slöt sig om trollstavarna, beredda för kamp.
”Där är du ju, Miss Jacobsson. Jag måste tala några ord med dig.”
En äldre häxa med strängt utseende och det grånande håret fastsatt i en stram nackknut
kom fram till oss.
”Det gäller sorteringen…Vad gör ni här? In i stora salen med er!” 
Hon viftade med händerna åt klungan som skingrades och for åt alla håll.
Crabbe och Goyle dunsade rakt in i varandra i ren förvirring, och Blaise trampade nervöst runt på stället. Harry och Ron flyttade sig tillbaka några steg medan Draco gav den äldre häxan en dräpande blick innan han tillsammans med sina kompisar spatserade iväg mot stora salen. Hon suckade och skakade på huvudet. ”Det gäller er också. Iväg med er.” Hon spände blicken i Harry och Ron, som långsamt började gå åt samma håll som Draco.
Harry vände sig om. ”Hoppas du hamnar i Gryffindor.” 
Han log åt mig, och jag log tillbaka.

Hej mina underbara!!!!!
Jag har som ni vet; varit i Stockholm och sett idolfinalen, så det är därför ni inte hört av mig något i helgen. Den sög och jag längtade hem hela tiden till er mina sockerbönor ♥ Så nu vet ni det! Jag har suttit hela kvällen och donat med kapitlet och här har ni det. Hinner dessvärre inte svara på era kommentarer NU (Eftersom jag gissade att ni hellre ville ha ett nytt kapitel) men jag är så jävla tacksam över varenda liten kommentar. Jag blir alltid glad när jag loggar in här så FORTSÄTT SOM NI GÖR! Annars är jag tyvärr ganska säker på att jag kommer lägga av med mitt skrivande. Den här gången har ni dessutom överträffat er själva; era kommentarer är fantastiska :*♥ Så tack ska ni ha för det. Hoppas ni ska gilla näst sista kapitlet...Jag grät lite när jag skrev det. Nu ska jag gå igenom era kommentarer och gråta lite till ♥ Kan hända att jag svarar på dem sen, varsin tumme ska ni iallafall få. NI ÄR BÄST!!!♥

Ååååååh....Hoppas verkligen ni ska gilla det här kapitlet lite iaf D:
Älskar er massor. Trevlig läsning!
Kom ihåg att ni är livsviktiga för mig.

Kapitel 69
Vid vägens slut

Draco Malfoy stirrade in i spegeln.
En blek och tanig pojke i övre tonåren stirrade skrämt tillbaka på honom.
De silverfärgade ögonen blänkte som huden på en gråsäl och han förde försiktigt handen till ansiktet och strök darrande undan den vitblonda luggen, vartefter han drog ett skälvande andetag och grep sig om vänsterarmen. Märket på hans underarm hade börjat bränna och svida. Det var ett tecken. De tecken som Draco hade letat efter hela året. Det som han fruktade och åtrådde var påväg att ske. Och aldrig tidigare under sitt snart sjuttonåriga liv hade han känt sig så skräckslagen.
En spänd tystnad vilade över det pampiga slottet. De var nästan som om de höll andan i väntan på vad som skulle komma här näst.
Vid en första anblick ut genom fönstret kunde ögat luras av den vibrerande tystnaden.
Det piskande pilträdet verkade djupt insjunken i slummer och alarna borta vid strandkanten sträckte lojt på sig och vaggade sömnigt sina späda trädkronor fram och tillbaka i en sövande vaggvisa. Ytan på sjön låg alldeles spegelblank och stilla. Inte en enda krusning flödade igenom det svarta ogenomträngliga vattnet. Men uppe på det oändliga himlavalvet ljöd det full aktivitet.
Luften virvlade runt och bytte viskande information med sina bröder och systrar. Stjärnorna kämpade sida vid sida om vem som kunde stå emot den kyliga luftströmmen längst utan att slockna och skyns alla nattaktiva fåglar sökte skriande skydd bland träden i den förbjudna skogen. Innanför slottets murar patrullerade lärarna fram och tillbaka genom sina tilldelade korridorer. Proffesor Flitwick lyfte ansiktet mot den förtrollande himlen som nu exploderade i ett virrvarr av grådaskiga stormbyar ovanför det fyra nakna matsalsborden. Han rös och skyndade sig att återgå till sitt arbete att kalla upp Hogwarts husalfer från deras tillhåll nere i köket. Eleverna sov ännu tryggt i sina sängar, totalt omedvetna om den febrila aktivitet som rådde runt omkring dem. Alla förutom en. Draco hade sett när Potter gav sig av tillsammans med Dumbledore. Han hade ingen aning om vart dem varit på väg eller varför. Men han hade vetat att han var tvungen att meddela det. Nu ångrade han sig nästan.
Med ett stön gled han ner på golvet med ryggen mot den spruckna badrumsväggen och brast i gråt.
Tårar av självömkan rann i strömmar nedför hans spetsiga kindben. Han gjorde inte någon ansats till att torka bort dem utan lät dem rinna. Här var det ändå ingen som såg honom.
Dracos kalla hand grep tag om halskedjan som han fått i julklapp. Hårt kramade han det lilla hjärtat av silver och svalde. ”Förlåt”, viskade han och slöt ögonen. ”Förlåt, Elli. Men jag har inget val.” För en sekund tyckte han sig se hennes anklagande bruna ögon i spegeln och han ryckte förskräckt till. Men när han blinkade var hon försvunnen. Draco bet sig i läppen och dängde knytnäven i väggen med all kraft. Han gav till ett kvävt skri när skinnet på hans knoge gav vika och gick sönder. För en stund iaktog han fascinerat blodet som droppade från hans skadade hand och ner på det skitiga våta badrumsgolvet. Missnöjda Myrtle hade gjort sig skyldig till ännu en översvämning den här veckan. Draco funderade vart hon kunde tänkas hålla hus när hon inte gjorde honom sällskap inne på toaletten. Skulle han bli som henne när dagen var till ända? Skulle han också bli degraderad att bo i ett bås inne på en trasig illaluktande toalett och få saker kastade igenom huvudet så fort han visade sig? Eller skulle han få det ännu värre?
Plötsligt fick han bråttom. På ben som skakade som om det blivit utsatta för en darrbensförhäxning reste han sig upp och gick fram till dörren. Han gläntade försiktigt på den och kastade en misstänksam blick över axeln för att försäkra sig om att han var ensam innan han slank ut i korridoren. Om någon fick syn på honom nu skulle det kunna gå mycket illa. Draco visste instinktivt att Dumbledore hade hållit honom under uppsikt ända sen han råkade ge det där halsbandet till Elli av misstag. Minnet av den plågsamma händelsen fick honom att länga på stegen. Ingenting fick gå fel nu. Han var tvungen att lyckas, det fanns inga andra alternativ.

Vid det här laget kunde Draco slottet som sin egen ficka. Han kände till alla de hemliga gångarna och kunde utan problem ta sig upp till Slytherinssällskapsrum utan att stöta på någon. Han hasplade ur sig lösenordet och snubblade in i rummet. Där hamnade han öga mot öga med någon som varken verkade chockad eller särskilt förvånad ut över att se honom komma inklampade mitt i natten.
”Vad gör du här?” Draco kunde inte dölja sin ilska. ”Gå upp och lägg dig!”
”Du ska ställa till det för oss igen, eller hur?” Blaise Zabini darrande på rösten. Draco kunde se att han var rädd. Men trots detta höll han stadig ögonkontakt med Draco och vägrade att vara den som först vek undan med blicken. ”Jag tänker inte låta dig skada henne igen!”
”Vad snackar du om?” fräste Draco. ”Gå upp och lägg dig!”
Zabini reste sig upp. ”Jag tar inga order från dig längre.”, spottade han ur sig. ”Och du vet precis vad jag menar! Jag har sett vad du håller på med. Jag vet att du är i samrörelse med Vol...Voldemort. Och jag vet att du kommer att skada Elli ikväll.”
”Du är ju helt blåst.” Draco, som ofrivilligt hade ryggat tillbaka när Zabini nämnt Voldemorts namn repade nytt mod. Utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till drog han fram trollstaven och riktade den mot Zabinis hjärta. ”Undan med dig, Blaise.” sa han så lugnt han kunde mellan sina sammanpressade käkar. ”Om du bara går upp och lägger dig igen så ska jag inte skada dig.”
Zabini la huvudet på sned och log tillgjort. ”Tänker du döda mig Draco? Försök bara. Jag vet att du inte kan göra det.”
”Sluta sa jag!” röt Draco, väl medveten om att hans röst gott och väl hördes upp i sovsalarna.
”Ur vägen!”
”Du kommer aldrig att komma undan med det här, fattar du inte det?” Zabini tittade vädjande på Draco. ”Ta ditt förnuft till fånga nu. Det finns fortfarande en annan utväg...”
”FLYTTA PÅ DIG SA JAG!”
”...Jag lovar, bara för att vi är i Slytherin...”
”AVADA KEDAVRA!” Ett svagt grönaktig sken sköt ut ur spetsen på Dracos trollstav och träffade Zabini rakt i bröstet. Han spärrade upp ögonen och hans ansikte antog ett uttryck av djup förvåning innan han föll åt sidan och blev liggande alldeles stilla med ansiktet neråt i den gröna heltäckningsmattan. Draco kippade efter luft. Han hade frusit fast av fasa och kunde först inte slita blicken från Zabinis medvetslösa kropp. Händerna skakade och det kändes som han skulle kräkas. Så med ens bröts förlamningen och ljudet av springande fotsteg ekade i hans öron. Med en sista blick på Zabinis kropp kastade sig Draco ut ur uppehållsrummet och försvann flämtande uppför trapporna medan märket i form av en dödskalle vars mun en orm slingrande sig ut ur glödde av ett brännande giftgrönt sken.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag satt fast.
Förtvivlat kastade jag mig av och an ett par sekunder innan jag förstod att det bara var
lakanen som hade snott sig runt min kropp. Jag trasslade mig loss och hajade till när jag upptäckte att hela jag var genomvåt av svett. Jag hade haft en mardröm igen. Flämtande stödde jag huvudet i händerna och drog ett par djupa andetag. Det enda jag kunde minnas från drömmen var ett grönt sken och en röst som ropade något. Vad det än var så hade de skrämt livet ur mig.
”Elli?” Hermiones oroliga viskning hördes till vänster om mig. ”Elli, jag tror att det är dags att kolla igen.” Med en ilning längs ryggraden hävde jag mig upp på fötter och kastade en blick ut genom fönstret. När jag betraktade den mörka oroliga himlen flyttades jag ett par timmar bakåt i tiden.

”...Ni förstår vad det betyder va? Dumbledore är alltså inte här ikväll, så Malfoy kommer ha tillfälle
att sätta sina planer i verket, vilka det än är. Nej, lyssna nu!” väste Harry eftersom både jag och Hermione såg ut att vilja avbryta. ”Jag vet att det var Malfoy som höll till i Vid-behov-rummet. Ta den här.” Han tryckte marodörkartan i Hermiones hand. ”Ni måste bevaka honom, och ni måste bevaka Snape också. Leta rätt på alla ni kan hitta från DA. Dumbledore säger att skolan är extra bevakad, men om Snape är inblandad så vet han hur Dumbledores skyddsförtrollningar fungerar och hur man upphäver dem. Men han väntar sig inte att ni håller honom under uppsikt, eller hur?”
”Harry...”
Harry kastade en blick på mig. Sedan log han och kramade min hand som hastigast.
”Det ordnar sig, jag är ju med Dumbledore. Jag behöver veta att ni klarar er. Se inte ut så där, Hermione, vi ses sen.” Och han gav sig av. Det sista vi såg av Harry var hans korpsvarta hår och manteln som han höll framför sig som en genomskinlig sköld.

Jag kände ett oroligt sug i maggropen samtidigt som jag återvände till nuet igen. Bara han var okej...
”Elli?” Hermione hade tänt lampan. Hon stod fullt påklädd framför mig, lika blek som pergamentet hon kramade i handen. ”Elli, jag kan inte hitta dem på kartan!” Hon lät gråtfärdig och jag tog pergamentstycket ifrån henne. Snabbt ögnade jag igenom alla rörliga prickarna och för varje namn jag passerade sjönk mitt mod.
”Åh, Harry sa ju åt oss att vi skulle bevaka dem...”
”Här!” hojtade jag och pekade. ”Jag har hittat Draco!” Hermione följde mitt finger och rynkade pannan. ”Vad håller han på med?” Den lilla pricken som var Draco verkade ha ruskigt bråttom. Den tog sig snabbt genom fängelsehålan med siktet inställt på en grupp med andra prickar som befann sig i slutet på labyrinten.
Jag kisade för att läsa namnen på dem och hade precis kommit till det första innan Hermione skrek till. Bellatrix Lestranges namn hånlog åt mig från marodörkartan och jag drog efter andan. För sent insåg Hermione vad jag tänkte göra och famlade frustrerat i tomma luften där min arm hade infunnit sig en sekund tidigare. ”Draco!” skrek jag och kastade kartan åt sidan och rusade ut genom sovsalen och ner för trappan.
”ELLI, NEJ!” vrålade Hermione och gjorde ett tappert försök att följa efter. ”Elli snälla du, stanna!”
Nu grät hon på riktigt. ”Snälla Elli, kom tillbaka!”
Hennes bedjande rop förföljde mig medan jag sprang genom korridorerna.
Där det för en stund sedan hade rått frid var det nu ett liv utan dess like.
Lärare och spöken for kors och tvärs om varandra genom slottet och flera medlemmar ur Fenixorden dök upp i tomma intet med ett litet pang och kastade sig in i striden som pågick i entrehallen.
Elever kikade nyfiket ut från sina sovsalar och motades tillbaka av griniga prefekter.
”Ms Jacobsson, vart är du påväg?” Proffesor McGonagall gjorde ett tafatt försök att fånga in mig men jag slet mig loss och fortsatte springa mot entrehallen där jag nätt och jämt lyckades undvika att bli krossad av ett stenblock som kom farande från taket. ”Draco!” ropade jag och knuffade mig fram utan att bry mig om det var vänner eller fiender jag föste åt sidan. ”Draco!”
Plötsligt fick jag syn på Crabbe och Goyle som rundade en krök och försvann längst hörnet mot Norrtornet och jag tog upp jakten på dem.
”Stanna!” skrek jag och de vände sina fula ansikten mot mig. När de insåg att jag följde efter dem slet det fram sina trollstavar och började vifta med dem. En skur av blåa gnistor sköt ut ur spetsen på Goyles trollstav och dränkte in hela väggen med en illaluktande orange sörja. ”Vart är Draco?” röt jag och skuttade åt sidan när ännu en bloffa kom flygande. ”Var är han någonstans?”
Crabbe och Goyle kastade en menande blick på varandra innan de bägge två svängde sina trollstavar i luften och skrek: ”Crucio!” i munnen på varandra. Det märktes att de hade övat flitigt, för jag fick lov att kasta mig ner på marken för att undvika att bli träffad.
”Nej nu!” hörde jag någon ilsket ropa över huvudet på mig. ”Det där var det fräckaste! Två tjockskallar på en smarting, vad brukar vi säga om det, George?”
”Såhär”, svarade Freds tvillingbror och gjorde en grimas åt Crabbe och Goyle. ”Här har ni, era dumskallar!” En skur av brinnande gnistor slungades iväg mot deras håll och exploderade ovanför deras huvuden. Jag hörde hur Goyle tjöt till och Crabbe skriade som en stucken gris. Sedan ljudet när två stora tunga kroppar for i marken och en varm hand som drog upp mig. ”Är du skadad?”
Jag skakade på huvudet och George knyckte ilsket på nacken. ”Sådant där får mig att vilja spy! Hur tusan kom dem där två illaluktande fisbubblorna i närheten av dig?”
”Jag förklarar senare” flämtade jag och plockade upp min trollstav som hade fallit ur fickan när jag rullade runt på marken. ”Tack ska ni ha!”
”Det var så lite”, sa dem i kör och gjorde en manöver med handen. ”Återgå till striden, broder!” De nickade åt varandra och kastade sig med ett högt stridsrop in i klungan av flaxande händer och fötter som hade bildats mitt framför entredörren. För ett ögonblick glömde jag bort vart jag var påväg och tittade hänfört på hur Fred fick in ett slag i ansiktet på Marcus Flint som av någon anledning befann sig mitt i slagsmålet, innan jag ruskade på huvudet och slet fram kartan.
Sedan stuvade jag undan den igen och började springa mot Astronomitornet.

Mitt hjärta bankade som besatt i bröstet och läpparna var knastertorra. Vad skulle Draco där uppe och göra? Och ensam dessutom. Jag förstod ingenting. Jag skulle precis sätta foten på första trappsteget när en senig hand grep tag om mitt ben och slet mig bakåt. Jag skrek till och föll handlöst framför fötterna på min överfallare. En illaluktande man med vilt utseende och tovigt smutsigt hår satte sig grensle över mitt bröst. Han visade alla sina gula tänder i ett elakt grin och lät den sargade tungan svepa utmed läpparna. ”Jag vädrar blod”, väste han och tryckte sitt ansikte alldeles intill mitt. ”Du var mig en rackare på att komma undan flicka lilla, men den här gången ska du inte lyckas smita.”
Jag försökte skrika men en hand pressades över mina läppar. Den luktade så illa att jag fick kväljningar och jag viftade desperat med händerna för att komma loss. ”Jag ska inte skada dig”, sa Fenrir Grårygg och skrattade sitt hesa skällande skratt. ”Bara smaka på dig lite, det har du väl inget emot? Bara ta en liten, liten tugga...” Han böjde sig ner och låtsades bita loss en remsa av min hals och jag skrek förtvivlat i hans handflata. ”Seså, seså. Trodde du verkligen inte att vi hade den här vägen bevakad?” Han skakade på sitt ovårdade ansikte och kliade mig på kinden med sina långa gula naglar. ”Snorungen Malfoy har annat att göra förstår du. Så det är bäst att jag tar hand om dig tillsvidare. Vad säger du, smakar du bäst med eller utan jordnötssås? Jag har tappat en del av mitt smaksinne på gamla dar nämligen och skulle uppskatta lite smakråd från din sida. Det kan väl aldrig vara fel att få vara med och bestämma sitt livs sista måltid, sötnos? Seså, var inte rädd. Jag kommer att döda dig snabbt och smärtfritt, det gör inte ont alls.” Han skrattade igen och lutade sig ännu närmare. Hans andetag var som en släng av stinkkoppor och jag höll andan. ”Hur ska du ha det nu? Med eller utan sås?”

Jag älskar er ♥

Min dator har blivit segare än vanligt tack vare mugglis nya design c: Har suttit och stirrat otåligt på dem söta höstlöven i typ en kvart innan den här sidan äntligen ville ladda!
Nu är jag dock häär och tänker lägga upp kapitlet. Tack för alla ni som kommenterar, det gör mig verkligen GLAD. Nä, lycklig snarare. Satt som ni märkte uppe hela natten för att få det klart, och vi skyller det smöriga slutet på PPP som fick min att drabbas av en ful feels attack sisådär tre på morgonen.
Det här kapitlet är enligt mig ett utav mina sämsta (Im not perfect but i keep trying, okej? D:) men hoppas att ni kommer att gilla det ändå. Det är som sagt ganska så sorligt och Elli mår inte alls bra i det här. Vilket ni nog inte heller skulle göra om ni satt i hennes situation. Nåväl, nu ska jag sluta babbla. Håll tillgodo mina vänner!

Blir superglad om ni slänger in en kort/lång kommentar eller tummar så jag ser att jag har läsare, har STENKOLL på er allihopa och skulle (Töntig som jag är) gråta blod om jag upptäckte att någon av er saknades.)
Älskar er massor, tack för att ni gjort min värld magisk ♥

OBS!
Varning för starka känslor!

So let me on down
Cause time has made me strong
I'm starting to move on
I'm gonna say this now
Your chance has come and gone
And you know It's just too little too late
I gave you everything
But it wasn't enough
Go find someone else
I'm letting you go
I'm loving myself
You got a problem
But don't go asking me for help.


Kapitel 66
Som om jag aldrig fanns

Slaget var förlorat.
Jag kastade en sorgsen blick på mina tre vänner som utan att ha haft en tanke på sin egen säkerhet kommit rusande för att rädda mig. Och nu skulle vi alla dö tack vare min dumhet.
Jag sprattlade till och gjorde ett tafatt försök att komma loss från repet som höll mig bunden.
Jessica hade inte tagit några risker.
Om jag skulle komma loss var vi åtminstone tre mot tre.
Fast innerst inne visste jag att det inte skulle göra någon större skillnad.
Förtvivlat krumbuktade jag mig och slet i repen.
Jessica Raven betraktade mig roat medan hon långsamt rullade Harrys trollstav fram och tillbaka över golvet. Harry själv hade hon kastat en kroppslåsningsbesvärjelse över; han låg tyst och stel raklång på marken med armarna klistrade längs sidorna. Bara de gröna ögonen rörde sig fram och tillbaka under det korpsvarta håret. Och dem var ursinniga.
Plötsligt spärrades dem upp och innan någon hann reagera hade Hermione och Ron slagits medvetslösa till marken.
Jag skrek till och flaxade med händer och fötter utan att lyckas röra mig en enda centimeter.
”Behåll dem framme”, beordrade Jessica Avery och Fenrir som hade sänkt sina trollstavar.
Sedan gick hon fram till mig och viskade i mitt öra: ”Nu är det slut på leken”. Hon fnissade flickaktigt och snurrade en tåt av mitt hår längs sitt ringfinger. ”Om du inte har någonting att tillägga?”
”En hel del Ms Raven”, svarade någon i mitt ställe. Jessicas leende bleknade genast och hennes kritvita ansikte skiftade i en nyans av rött.
Theodore Nott steg in i astronomitornet. Trots att han måste ha sprungit uppför alla trapporna var han inte de minsta andfådd och hans ögon var lika kristallklara som tänderna han blottade åt Jessica i ett glädjelöst flin. ”Blev du förvånad?”
”Försvinn härifrån!” väste Jessica och riktade trollstaven mot Notts bröst. ”Försvinn säger jag!”
”Theodore...” började jag bedjande men han tystade mig med en huvudskakning.
Sen tittade han återigen på Jessica som till min förvåning hade börjat darra som ett asplöv.
Fenrir morrade ilsket åt Nott och Avery såg ut som om han allvarligt övervägde att hoppa från tornet.
”Vad för dig hit denna sena timme, Jessica?”
”Spela inte så förbaskat trevlig din lilla snorvalp!” fräste hon vars trollstav nu vibrerade häftigt i hennes knutna hand. ”Om du inte genast försvinner så kommer dina klasskamrater att få sopa upp resterna efter dig med en sopskyffel!”
En ilsken glimt tändes i Notts gulbruna ögon. ”Det tror jag inte”, sa han och gick fram till Jessica som fientligt viftade med sin stav.
Men den gav varken ifrån sig rökpuffar eller gnistor. Det var som om någonting i Notts blick fick trollstaven att förlora all sin kraft. Den vajade sorgset från sida till sida i sina kraftlösa försök att vara sin ägarinna till lags.
Nott sträckte fram handen och tog utan större ansträngning trollstaven ifrån Jessica. Sedan såg han henne i ögonen och bröt staven mitt itu.
Avery flämtade till och Jessicas ögon höll på att tränga ur sina hålor.
”Hota mig aldrig igen”, sa Nott lågmält och släppte bitarna framför hennes fötter.
”Jag rekommenderar inte det.”
”Du din...” Jessica svalde och backade bort från Nott medan hon stirrade på honom. Hennes hand for upp till ett kors av silver som hon bar runt halsen och hon kramade det hårt mellan fingrarna.
I samma stund sjöd ljusblixtarna över himlen och hela astronomitornet skakades av Avery och Fenrirs förbannelser. Skrikande kastade jag mig ner på golvet och gömde ansiktet i Hermiones hårburr.
Repen stramade åt runt min kropp när jag landade och fick mig att skrika ännu högre.
Ett vrål från Fenrir när han träffades av Notts förhäxning och ett stön från Avery när han vacklade in i en pelare hördes och jag knep ihop ögonen. Sedan ljudet av något stort och tungt som brakade genom taket och utan vidare träffade mig rakt i huvudet.

Förvirrat slog jag upp ögonen och möttes av ett starkt ljus som plågade mitt mörbultande ansikte och tvingade mig att sluta dem igen.
Sedan tog nyfikenheten överhand och jag kisade försiktigt mellan ögonfransarna.
Rummet blev med ens klarare och jag blinkade förvånat ett par gånger.
Min kropp låg i en mycket välbekant säng uppe i sjukhusflygen. De vita väggarna och dem starka lysrören hade bländat mig.
Trevande rörde jag fingrarna på först vänster hand och sedan likadant med höger. När jag skulle göra ett övermodigt försök att vifta på tårna fick jag syn på fyra gestalter som satt runt min bädd och oroligt betraktade mig.
Synen av att se trion tillsammans med deras ärkefiende fick mig att dra på munnen men ingen av dem log tillbaka.
Mitt leende slocknade. ”Vad är det med er?”
”Hur mår du?” Hermiones röst var ovanligt hurtig och fick mig att må illa. ”Har du ont?”
”Litegrann.” Jag gned mig i huvudet. Precis ovanför hårfästet hade jag fått en irriterande bula som bultade och värkte. ”Vad hände?”
”Öh, vi var ju allesammans medvetslösta som du vet...” Harry skakade på huvudet som om tanken fick honom att plågas. ”När Proffesor Lupin och Snape hittade oss var dödsätarna redan försvunna.”
”Snape?” ekade jag. ”Varför Snape?”
”Fråga honom.” Harry gjorde en motvillig gest mot Draco som satt och glodde ut genom det dimmiga fönstret. ”Det var han som... öh, hämtade hjälp.” Meningen verkade ha kostat Harry en stor ansträngning, för han tog ett djupt andetag och rynkade på näsan som om han sagt något motbjudande. ”Du var också avsvimmad. Hade enligt Lupin fått en träplanka i huvudet.”
”Vem dog?”
”Dog?” Alla fyra hade ryckt till som om jag sagt något förbjudet. ”Vadå dog?”
”Den där kvinnan... Hon sa att en av oss... Vem är död?”
”Ingen är död”, sa Ron snabbt. Alldeles för snabbt.
”Vem är det?” Jag satte mig upp trots att det tog emot. ”Vem har blivit dödad?”
”Ingen... Åh, Elli!” Hermione kvävde en snyftning med handen. ”Jag vet inte hur vi ska säga det här på ett bra sätt...”
”Det finns inga bra sätt”, avbröt Draco. ”Din mamma är död.”
”Va?” Jag stirrade på honom som om jag aldrig hade sett honom förut. ”Vad sa du?”
”Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft för han bet sig i läppen och stödde hakan i händerna. ”Hon hittades död för ett par timmar sen.”
”Min mamma har cancer”, sa jag dumt. ”Hon ska dö av cancer.”
”Hon är mördad.”
De andra tre gav Draco en dräpande blick som han fullständigt ignorerade. ”Dem har dödat henne.”
”Sluta!” Hermione torkade sig i ögonen med en redan genomvåt servett. ”Du gör det bara värre!”
”Om du behöver prata...” Harrys röst dog bort. Ron låtsades vara väldigt intresserad av en fläck på sin klädnad och Draco hade återgått till att stirra ut genom fönstret.
Tungt föll jag tillbaka mot kuddarna. Hans ord snurrade i huvudet och rummet gungade framför mina ögon. Ändå hade jag nästan väntat mig detta.
Men mördad- av vem?
Varför skulle någon vilja mörda min mamma?
Hon hade ingen koppling till Storbritannien överhuvudtaget och mig hade hon knappt orkat skriva till på sista tiden. Så varför ville någon röja henne ur vägen?
Bedövad av chock hörde jag hur Draco reste sig upp och lämnade rummet.
Medlidande var inte hans starka sida. Dessutom var såret efter Narcissa fortfarande djupt och blödande. Jag kunde inte klandra honom.
”Är det någonting vi kan göra för dig?” frågade Hermione.
Jag skakade på huvudet. ”Jag vill vara ifred.”
”Men...”
”Kom.” Harry drog upp Hermione på fötter. ”Du vet vart vi finns om du behöver oss.”


Den isande vinden piskade rasande mitt tårdränkta ansikte och svartsjön kastade upp stora kaskader av vatten mot klipporna för att visa sitt missnöje.
Med håret som en mörk fana efter mig stod jag och stirrade ut över det skummande vattnet.
Sjön och himlen satte ord på den känsla som hade borrat sig ner djupt i mitt hjärta och som fyllde mig med ett brännande svart hål av hat. Vrede mot den som hade utfört handlingen, ilska mot dem som hade till uppgift att beskydda henne -och hat mot mig själv som inte funnits vid hennes sida när hon så innerligt behövde mig.
Tårarna hade sedan länge slutat rinna och kvar fanns bara vinden, vattnet och ett tomt skal; en skugga av mig själv.
När man förlorar den som man älskar högst av allt i hela världen är det någonting som för alltid försvinner inom en.
Och det är inte fören man står ansikte mot ansikte med verkligheten som man förstår vad man just har förlorat. När min pappa dog hade jag varit mycket liten. Mina minnen av honom hade bleknat ihop till en grådaskig massa. Minnet av mamma var fortfarande starkt som den starkaste patronus. För ett dygn sedan hade jag stått öga mot öga med döden. Då hade jag varit rädd.
Nu skulle jag med glädje välkomna den som en kär gammal vän.
”Ta mig då”, mumlade jag och stirrade ner i det virvlande svarta vattnet.
”Det är mig ni ville åt, så ta mig. Jag kommer inte att göra motstånd.”
Sjön svarade med att spy upp ännu en sky av kallt vatten och jag blundade.
Vattufolkets klagande melodi nådde mina öron som en vacker lugnande vaggsång.
Dem skulle aldrig tvinga mig tillbaka.
Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina blåa läppar. Döden behövde inte vara smärtsam och dyster, den kunde vara vacker också. Sången stegrades i mina öron; den handlade om glada tider och om en skatt som fanns långt nere i djupet. Dem ville att jag skulle komma.
Men kunde jag lita på dem?
Svaret kom bara ett par sekunder efter att jag tänkt det och ett skratt bubblade upp från min mun.
Att jag ens hade övervägt något annat.
Kom, hörde jag dem viska. Kom och förena dig med oss. Här existerar varken död eller tid, hos oss kommer du att bli lycklig.
”Hur vet jag det?” svarade jag. ”Hur vet jag att ni inte luras?”
Lita på oss, nynnade dem. Lita på dem klokaste av andevärldens varelser. Vi leder dig bort från det
som gör ont, hos oss kommer du förbli skuldfri och lycklig.
”Ingen smärta mer...” viskade jag.
Ingen smärta mer, mässade dem. Tillsammans med oss blir du lycklig, så kom... kom... kom... kom...
”Jag kommer”, mumlade jag och började sakta klättra nerför viken. Det kändes skönt när vattnet kittlade mitt ansikte och trots att mina kläder var genomblöta så frös jag inte.
Jag visste vad det berodde på och tanken skrämde mig inte ett dugg.
Jag visste att min kropp förberedde sig på att dö.
Det kommer inte att kännas, tröstade vattufolket när de anade mitt svaga stygn av tvekan. Fortsätt att blunda och skänk din själ till vattumodern. Hon kommer att belöna ditt mod. Bara ett par steg till så får du stanna hos oss i evighetens evighet. Det kommer inte att kännas... kom... kom till oss...
Jag sköt undan det lilla stygnet av tveksamhet och började vada ut i vattnet.
De hade rätt. Det gjorde varken ont eller kändes obehagligt.
Tack vare tidvattnet skulle jag inte behöva gå långt innan min kropp sjönk under ytan.
Jag drog mitt sista djupa andetag och tog ett stort steg ut i djupet.
Men istället för svalkande sjövatten mot mina kinder kände jag en bitande kyla.
Två starka armar hade dragit mig upp ur vattnet och skakade mig nu varsamt fram och tillbaka.
Smaken av sjögräs och rutten fisk fyllde munnen och jag var nära att kräkas. Min kropp darrade av kyla och hjärtat hamrade i bröstet.
”Ta ett par djupa andetag och försök komma till sans. Du höll precis på att göra någonting mycket farligt och det kan ta sin lilla tid att komma till insikt. Andas ordentligt nu, Elli.”
Albus Dumbledore stod framför mig på den våta strandkanten. Hans blåa ögon var oroliga och ansiktet var som på en man som sett alldeles för mycket tråkigheter på väldigt kort tid. Trots detta såg han mycket lugn och avspänd ut där han rak i ryggen stod och iaktog mig. Det silvervita skägget var blött nertill och hans midnattsblå klädnad hade fläckar av tång här och där.
”Ibland inträffar saker som får en att handla på ett sätt som man aldrig annars skulle drömma om.” Han la en varm hand på min axel. ”Huvudsaken är att man i tid inser vart ens sanna lojalitet står och rättar till de misstag som man var nära att begå. Du är alldeles för viktig för att dö, Elli.”
”Nej”, sa jag och svalde djupt. ”Nej Proffesorn, ni skulle aldrig ha kommit för att rädda mig.”
Dumbledore höjde på ögonbrynen och rynkade sin redan mycket skrynkliga panna.
”Jag anser att det var ytterst nödvändigt. Och jag är mycket tacksam över att vattumodern lät mig hinna fram i tid.”
”Det hade varit bäst om ni kommit försent.” Återigen kände jag tårarna rinna nedför mina kinder och smärtan inuti anlände med full kraft efter den tillfälliga bedövningen.
”Jag kommer bara att bli en börda för er.”
”Elli, var nu snäll och lyssna på mig. Din mammas död är ytterligare en av de ohyggliga händelser som vår värld har fått och kommer att få utstå närmaste tiden. Många barn har blivit föräldralösa och fler står på tur. I sådana här tider när allting ser ut att bli som allra mörkast är det viktigare än någonsin att respektera och beakta din nästa. Dina vänner är utom sig av oro för dig uppe i slottet. Draco Malfoy försökte smita ut i mörka skogen för att leta rätt på dig och utifrån hans erfarenheter är det inte något som han skulle göra för vem som helst. Du är en mycket viktig person för honom Elli, och du ska inte misstro mig när jag säger att det kommer att spela en oerhört viktig roll i framtiden. Kanske det till och med kommer att betyda skillnaden mellan liv och död.”
Jag snyftade tyst och torkade ansiktet med tröjärmen.
Det dåliga samvetet slogs om plats med sorgen. Och om inte Dumbledore hade stått som en mur mellan mig och svartsjön så hade jag definitivt kastat mig rakt ut i ren dessperation.
”H-hon... H-on k-k-kommer a-aldrig tillbaka.”
”Nej. Tyvärr finns det inget sätt för de döda att återuppstå. Men hon kommer alltid att hålla sig levande via dina och andra närståendes minnen. Och minnen, Elli, är förutom kärleken det finaste vår värld har skapat.”
Jag nickade långsamt och kände hur klumpen i hjärtat lättade lite.
”Tack för hjälpen, Sir.”
”Ingen orsak, lilla vän. Jag tror att det är hög tid att bege sig tillbaka till slottet. Det var inte särskilt intelligent av dig att lämna sjukhusflygen utan att informera dina vänner. Miss Granger blev utom sig av oro när hon hittade dina sängkläder blodiga och Poppy tog det väldigt hårt. Hon anser att hon brustit i sin omsorg av dig och är mycket orolig.”
Jag försökte minnas vad som hade orsakat blodet men allting var som i en tät trolsk dimma.
”Jag ska be dem om ursäkt.”
Dumbledore log. ”Det är helt i sin ordning.” Han räckte fram sin arm och la den betryggande om mina axlar innan han började röra på sig.
”Proffesorn”, mumlade jag och Dumbledore vände sig om.
”Vad är det Elli?”
”När jag stod där vid stranden...”, Jag tvekade, ”Så hörde jag en röst. En vacker röst. Eller... Flera röster. Det lät som om någonting kallade på mig.”
”Vattufolket”, sa Dumbledore, ”är dessvärre mycket skickliga på att lura unga häxor och trollkarlar med stor hjärtesorg ner i djupet. Du är inte den första som fallit offer för deras lockelser och tragiskt nog inte heller den sista. Ingen som själv har mött vattufolket skulle klandra dig för det.”
Plötsligt kände jag mig lite bättre till mods och när Dumbledore öppnade porten med en lätt sväng på sin trollstav hade jag slutat att gråta.

”Elli!” I samma stund som jag stack in näsan i entréhallen kom Hermione rusande.
Hennes kinder bar röda streck efter de tårar hon utan stopp hade gråtit sedan dem upptäckt att jag försvunnit. Och det vanligtvis burriga håret hängde glest och glanslöst nedför hennes axlar.
Kramen som jag fick var varm och mjuk och kändes mer äkta än något annat som jag upplevt det senaste dygnet.
”Vi trodde att du... Vi har varit så oroliga! Harry och Ron är helt utom sig, Neville har gråtit hela kvällen och Draco... Ja du borde nog träffa honom.”
”Vart är han?” Hennes blick löpte mot stora salen och jag krånglade mig ur hennes grepp.
Fortfarande omtumlad av sorg och rädsla av tanken på vad som hade hänt om inte Dumbledore dykt upp i precis rätt tid gick jag in i salen.
Middagen var avslutad men trots detta satt det här och där elever kvar vid borden. Deras ansikten vändes mot mig när jag kom in och de började ivrigt viska till varandra. Förvånat insåg jag att allesammans hade sina koffertar med sig-vissa hade till och med packat in sina husdjur i burar där dem stackarna nu satt och hoade eller fräste missbelåtet. De skulle lämna Hogwarts.
Hermione hade smugit sig efter mig in i stora salen. Hon sjönk med en suck ner på en ledig plats vid Gryffindorbordet och la huvudet i händerna. En liten förstaårselev tittade storögt på henne och gjorde sedan likadant.
Draco satt för sig själv i ena änden av det nästan tomma Slytherinbordet. Han satt på samma sätt som Hermione med armbågarna i bordet och ansiktet vilande i händerna. Det såg ut som om han sov men när han hörde min röst tittade han upp och mötte min blick.
I nästa sekund var han framme hos mig och begravde ansiktet mot min axel.
Hans smala axlar skakade och hans andetag var snabba och tunga i mitt öra.
”Kom”, sa jag tonlöst och drog med mig honom ut ur salen; bort från alla nyfikna ögonpar.
Den lilla skrubben längst bort i entrehallen var tom och dit knuffade jag in Draco.
Först stirrade han bara uttryckslöst på mig- hade det inte varit för att hans ögon var alldeles rödkantade så skulle jag tagit honom för att vara helt obrydd- sedan började han skrika.
”HUR KUNDE DU STICKA IVÄG SÅDÄR? FATTAR DU INTE HUR DET KÄNDES FÖR MIG!”
”För dig?” ekade jag. ”Det är inte din mamma som dött.”
”HON ÄR JU OCKSÅ DÖD OM DU RÅKAT GLÖMMA DET!” vrålade han. ”JAG TRODDE ATT DU OCKSÅ DÖTT, OM DET INTRESSAR DIG! I flera timmar har jag bara gått runt, runt och letat efter dig...”
”Har du frågat dina dödsätarvänner om hjälp?” Jag kunde inte stoppa tonen av ironi i rösten.
”Eller Snape kanske? Han är väl snäll-hjälper gärna till.”
”JAG ÄR INGEN DÖDSÄTARE!” Draco kastade omkull en knagglig skrivbordsstol och sparkade av den på mitten. ”HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA SÄGA DET? DU TROR MIG ÄNDÅ INTE! INGEN TROR PÅ MIG!”
”Vad konstigt”, sa jag kyligt. ”Det kanske skulle bli lite lättare om du visade mig din vänsterarm...”
”TITTA DÅ! tjöt Draco och slet upp sin tröjärm. ”TITTA DÅ! SER DU NÅGOT JÄKLA MÄRKE? GÖR DU DET, VA?”
Jag stirrade på hans arm. Den var lika tom på mörkrets märke som min egen.
”DÄR SER DU!” Hans vrål hade övergått i snyftningar. ”JAG-ÄR-INGEN-DÖDSÄTARE!”
”Draco...”
”HUR LÄTT TROR DU DET ÄR ATT VARA MIG?” Skrek han. ”Ingen familj, ingen att lita på och snart ingen heder kvar heller. Allting är så mycket lättare för dig- Du har aldrig behövt kämpa för att göra dina föräldrar stolta. Du har inte behövt kämpa för någonting!”
Han drog ett skälvande andetag. ”Och du har aldrig blivit lämnad av den enda personen du har kvar!”
Jag kunde inte komma på någonting att svara.
Tyst såg jag på medan han frustrerat kastade omkull flera möbler. Den här skrubben skulle aldrig mer bli vad den en gång varit när Draco var färdig med sitt utbrott.
”Jag överger dig inte.” sa jag. ”Draco, jag skulle aldrig...”
”Det har du redan gjort.” Han hade stannat till. Hans sidor hävdes hastigt ut och in som om hade sprungit upp och ner för astronomitornet flera gånger. ”Det gjorde du för länge sen.”
”Sluta.”
”Det är ju sant!” Han vände sitt rödflammiga ansikte mot mig. ”Du lämnade mig ikväll!”
När jag inte svarade sjönk han ner längs väggen och begravde ansiktet i händerna.
”Allting är slut, fattar du inte det?” viskade han. ”Ser du inte? Allt som hänt här ikväll och igår-Allting har en mening. Du förstår inte det nu men du kommer att göra det sen. Det är dags att välja sida. Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.”
”Varför det?” Jag sjönk ner bredvid honom.
Han bet sig i läppen. ”För att då hade allting varit lättare. Du gör mig svag.”
”Och det är väl inget farligt med det?”
”Jo”, sa han. ”För mig är det de.”
”Jag tänkte ta livet av mig ikväll.” Orden bara slank ur mig. ”Jag tänkte låta vattufolket ge min själ till vattumodern. Om inte Dumbledore kommit i precis rätt ögonblick så hade jag varit en av dem nu.”
”SLUTA!” Draco höjde återigen rösten och slet sig i håret. ”JAG VILL INTE HÖRA!”
”Är det så farligt att visa sina känslor, Draco? Är det så farligt att vara ledsen?”
”LÄGG AV!” Han smällde sin knytnäve i väggen så tavlan ovanför oss skallrade.
”Jag ser att du är det”, fortsatte jag. ”Varje dag. Men du vägrar att tala med mig. Jag såg märket på din arm den kvällen då vi var i skjulet, var är det nu?”
”Det har aldrig funnits något märke”, mumlade han plötsligt förlägen. ”Du såg fel.”
”Kanske det men någonting är det som tynger dig.”
Vi satt tysta ett slag och jag såg på hur han kämpade med sig själv.
Det var jag som slutligen öppnade munnen. ”Första gången vi träffades så tyckte jag inte alls om dig. Jag tyckte att du var bortskämd, elak och självisk. Det tog ett tag innan jag ändrade åsikt om dig. Jag vet vad Lucius gjorde med dig en av dem första kvällarna jag var hos er, jag hörde dig skrika.
Din mamma stod och tittade på. Jag hörde hur du bönade att han skulle låta bli men han lyssnade inte. Det hände flera gånger. Jag hörde hur du grät ibland om nätterna, när du trodde att ingen kunde höra dig. Men jag gjorde det. Det var efter det jag började se dig med nya ögon. Men jag förstod aldrig varför du inte sa ifrån. Nu gör jag det.” Jag gjorde en paus för att se hur han reagerade.
”Du lät honom fortsätta bara för att du trodde att det var rätt. Men vet du vad Draco, det är de inte. Det är aldrig rätt att plåga någon för att få sin vilja igenom eller för att lära dem en läxa.
Du använde samma förbannelse på mig en kväll. För att du inte vågade se din far i ögonen och säga nej. Jag förstod inte det då, men nu gör jag det. Jag har med egna ögon fått se vilket svin han är nu, Draco.
Men du är inte som han. Du är finare, bättre, snäll. Så följ inte i hans fotspår, jag ber dig om det.”
En ensam tår rann sakta nerför hans bleka kind.
”Snälla Draco, lyssna på mig.”
”Det är för sent”, viskade han. ”Det är för sent att backa ur nu.”
”Backa ur från vad?”
Han skakade på huvudet. ”Jag är ledsen Elli.” Han gav till en lätt snyftning.
”Det är jag verkligen. Men jag kan inte.”
”Så om han ber dig döda mig, gör du det då?”
”Självklart inte!” Han spärrade upp ögonen. ”Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag... Jag tror att jag älskar dig.”
”Älskar mig?”
”Ja.”
”Jag älskar dig också, det vet du. Det är därför jag ber dig att inte följa i hans fotspår.”
”Förlåt”, sa han och reste sig tvärt upp. ”Men vi kan inte vara tillsammans.”
”Tänker du gå?”
”Jag måste.”
”Varför?”
”För att du får mig att känna saker.” Han tvekade, ”Saker som jag aldrig känt förut, för någon. Det gör mig sårbar. Och om jag är sårbar...” Hans röst dog ut.
”Så du tänker börja undvika mig igen?”
”Jag måste.” Nu bet han sig så hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna att blodet började droppa.
”Du är inte bra för mig. Du är inte bra för någon här.”
”Vad menar du?”
”Precis det jag säger! Jag är född till en sak, du till en annan. Jag måste följa min mors önskan och min fars vilja. Jag kan inte svika dem.”
”Men du kan svika mig?”
”Det är inte samma sak.”
”Draco älskar du dina föräldrar?”
Han svarade inte utan började torka sig i ansiktet.
”För om du gör det- så är det inte ömsesidigt. Om dem älskade dig skulle dem aldrig ha tvingat in dig i det här.”
”Hejdå Elli.”
”Draco...”
Han struntade helt i min vädjan och smällde upp dörren. Det sista jag såg av honom
var hans vitblonda kalufs som guppade iväg mot Slytherins sällskapsrum. Och jag visste med gråten i halsen att jag aldrig skulle sätta min fot där igen.

Ja vadå? Draco kan faktiskt också få känsloutbrott emellan åt. PUSS!♥

Kajsa: SÅKLART JAG GÖR ♥ DU är ju mitt hjärtegull ;*
Trezz: Du ska få se på kommentar.... När jag läst ditt första kapitel. DÅDU ÄLSKLING.
Sahara: TACK hjärtat mitt ♥
Och tack alla ni andra som kommenterat eller ni som inte gör det, ni gör mitt liv värt att leva!
Slänger in detta kapitel nu, och sedan... Ja sedan blir det bal.
EnjoY!

Kapitel 55
Ormarnas konung

Hermione suckade och kastade en förstulen blick ut genom det lätt
igenimmade fönstret.
Kylan hade gjort att de annars så välputsade fönsterrutorna såg riktigt skitiga ut
och hon kunde inte bestämma sig för om hon tyckte om det eller inte.
Idag skulle Elli äntligen komma tillbaka och Hermione kände hur det pirrade till lite nere i maggropen.
Insikten om att hon efter alla dessa år äntligen hade fått en riktig tjejkompis gjorde henne lycklig.
Fundersamt bet hon sig i läppen och studerade ingående det vita luddiga snöflingorna som virvlade förbi utanför fönstret i flickornas sovsal.
Det var iför sig inte något fel på Harry och Ron, Hermione hade haft mycket roligt tillsammans med dem.
Men att få ha en vän som verkligen förstod en, en vän som hon kunde dela alla sina innersta tankar med, en vän som var en flicka precis som hon själv, det var något hon alltid hade saknat.
”Hermione!”
Dörren till sovsalen flög upp och Hermione ryckte ofrivilligt till och vände sig förvånat om.
Parvati Patil, en av flickorna som hon delade sovsal med stod i dörröppningen och log mot henne med sina kritvita tänder.
Parvati var en mycket söt flicka.
Med sitt midjelånga kolsvarta hår och nötbruna hy hade man kunnat ta henne för en docka
och Hermione hade alltid känt sig grå och trist i hennes sällskap.
Nu blinkade Parvati åt henne med sina stora mörka ögon och ruskade på huvudet så att de tunga
guldringarna hon hade i öronsnibbarna långsamt gungade fram och tillbaka. ”Elli är tillbaka!”
”Är hon?”
Parvati nickade ivrigt och Hermione skyndade sig att skutta fram till dörren.
Vad hon hade längtat!
Hon skyndade sig nerför trappan efter Parvatis ryggtavla och sprang sedan genom sällskapsrummet där det som vanligt rådde full aktivitet, nerför marmortrappan och ut i entréhallen.
Det enda minuset med att Elli var tillbaka var att Malfoy också var det.
Hermione kunde se hans vitblonda hår sticka upp bland sina kamraters mörkhåriga huvuden.
Hon stannade till ett par sekunder och såg hur Pansy Parkinsson skrattade högt medan hon snurrade fingrarna i höjd med tinningen för att demonstrera hur dum i huvudet hon tyckte att Hermione var, men hon ides inte bry sig om det.
Istället kastade hon sig om halsen på sin vän som överrumplat men glad tog emot henne.
”Hermione!” Elli kramade henne hårt och Hermione kände hur tårarna steg i ögon.
”Jag har saknat dig så mycket!” Sa hon och tog ett steg tillbaka och log med hela ansiktet mot Elli som utan att ta någon notis om Slytherinarna som misstroget betraktade dem, log tillbaka.
”Detsamma”, sa Elli och förde bak en mörk hårslinga som hade fallit fram i hennes ansikte.
”Det känns riktigt skönt att vara tillbaka igen. Hur har du haft det?”
”Åh, det har varit helt okej.”
Hermione rodnade och tänkte på hennes och Rons nattliga promenader som hade gått utanför Harrys vetenskap, ”Nej förresten, det har varit toppen! Själv då?”
Elli ryckte på axlarna och flinade lite. ”Jodå, det var skönt att komma hem och hälsa på.
Lite körigt emellanåt, bara. Mamma mår ju inte så bra och det är jobbigt att se henne så nedbruten.”
Hermione nickade och försökte samtidigt ignorera Draco som stod och viskade med sina kompisar precis bakom hennes rygg, ”Jag förstår det. Ska vi...?” Hon gjorde en schest bort mot marmortrappan, ”Du har ju blivit myndig nu, och jag har en sak åt dig.”
Elli nickade och vände sig mot Draco.
”Jag ska gå nu.”
Han vände sig om och såg trumpet på henne. ”Nu?”
”Ja, nu”, svarade Elli och rättade till sin axelväska. ”Det har väl inte du något emot”, tillade hon och kastade en menande blick på Pansy som lyckligt klängde sig fast i hans arm.
”Nej”, muttrade Draco men Hermione kunde se att han ljög, ”Borde jag ha det?”
Elli log. ”Det tror jag inte, kommer du Hermione?”
”Vänta lite!”
Zabini hade lösgjort sig ur mängden och skyndade fram till Hermione och Elli just som de skulle passera.
”Öh...” Han glodde som paralyserad på Ellis u-ringning och Hermione kunde inte låta bli att le lite för sig själv. Var verkligen alla pojkar likadana?
”Jo...” mumlade han och ruskade skamset på huvudet, ”Skulle jag kunna få prata lite med dig?”
”Nu?”
Elli kastade en orolig blick mot Draco som stod som fastfrusen och stirrade fixerat på dem med blicken.
”Öh. Nej helst inte”, svarade han snabbt och sneglade oroligt bakåt, ”Men senare?”
”Javisst”, svarade Elli och rynkade pannan. ”När?”
”Jag hör av mig”, mumlade Zabini och släntrade moloket tillbaka mot sitt gäng där han blev bemött som en syndare.
Draco knuffade till honom i sidan och Millicent Bulstrode gav honom en förnärmad blick.
”Kom”, sa Elli och tog Hermione i handen, ”Vi går.”
Hermione var inte sen att följa efter och de båda flickorna skyndade sig tillbaka mot Gryffindortornet, konkande på Ellis packning.

Malfoy tog ett par steg mot Blaise vars mod sjönk som en sten och landade någonstans
vid Malfoys fötter.
”Varför pratar du med henne för?” Malfoys röst var full av ilska och Blaise tryckte sig
skräckslaget mot väggen. ”Du ska hålla dig borta från henne!”
Han såg sig snabbt om över axeln innan han tog ett hårt tag om Blaises nacke och han såg skrämt upp i det bleka spetsiga ansiktet.
Om han bara hade vågat så skulle han spottat på Malfoy.
Spottat honom rakt i det där självbelåtna högdragna ansiktet som hade sett ner på honom
så många gånger.
Han hade använt Blaise som en leksak så länge han kunde minnas.
Blaise hade aldrig varit en i gänget, inte på riktigt.
Hade han tur fick han vara med och hade han otur skrattade det åt honom.
Malfoy var lika ombytlig som vinden.
I ena stunden kunde han vara nästan som en riktigt kompis för att i nästa slå om och bli elak.
Malfoy var van att få precis allt han pekade på och den här gången ville han ha Elli.
Om Blaise hade varit kvicktänkt så skulle han gett upp sina drömmar om Elli för längesedan.
Om han hade haft intelligens nog så hade han aldrig utmanat ödet.
Han brukade alltid dansa efter Malfoys pipa, men den här gången var allting annorlunda.
Den här gången ville han inte.
Den här gången ville han visa att han stod med båda fötterna på jorden.
Han var trött på att ständigt vara Malfoys tystlåtna följeslagare, tätt efter Crabbe och Goyle.
Trött på att vara den efterhängsna svansen, trött på att nästan ha samma låga status som Theodore Nott, en nobody.
Blaise hade kommit till en insikt.
Vad hade Malfoy egentligen för rätt till att bestämma vilka som Blaise skulle prata med?
Vad hade han för rätt att vakta Elli som sin privata ägodel?
”Min pappa är en av Du-vet-vems närmaste män”, andades Malfoy i hans öra, ”Hela min familj kryllar av dödsätare, så varför bekosta ditt och dina närståendes liv genom att bli ovän med mig, Zabini?
Du vet inte vad jag kan göra.”
Deras ögon mötte varandras som hastigast; Malfoy borrade in sina intensivt gråa ögon i Blaises bruna, det var som att bli röntgensynad och Blaise skyndade sig att vända bort blicken.
Han var besegrad.
Igen.
Malfoy släppte med ett hånfullt leende taget om Blaises ömmande nacke och vände sig om mot resten av sin flock som bestod av Pansy, Millicent, Crabbe, Goyle och Wehlin Carrow, en femteårselev vars föräldrar också var dödsätare, precis som Malfoys. ”Eller vad säger ni?”
Pansy, som hade sett ut som om hon svalt en citron medan Malfoy läxade upp Blaise angående Elli, skyndade sig att dra på sitt påklistrade falska leende.
”Precis! Du ska inse vilken tur du har som får hänga med oss, ditt äckliga lilla halvblod!”
Malfoy flinade och släntrade fram till Pansy och la armen om hennes axlar.
”Just det. Till och med Weasley har mer självbevarelsedrift än vad du har, Zabini.”
De andra skrattade elakt och Blaise kände hur ilskan tände till inom honom, men han sa ingenting utan vände som vanligt bara andra kinden till och lät dem ha sitt lilla roliga.
Under tystnad såg han på Malfoy och kände hur mycket han hatade honom.
Det var vid sådana här tillfällen som Blaise önskade att han aldrig hade hamnat i Slytherin.
Egentligen borde han tycka synd om Malfoy efter det som hänt med Narcissa.
Men han kunde helt enkelt inte förmå sig till att göra det, hon hade varit precis lika vidrig som sin son.
”Håll dig borta från henne.”
Malfoy spände återigen ögonen i Blaise som nickade modstulet till hans fötter.
”För ditt eget bästa alltså.”

”Så du har inte frågat honom än?”
Jag tog en klunk av teet och såg på Hermione som förläget skakade på huvudet.
”Åh, det är så fånigt! Vi har ju träffats varje dag men varje gång jag har det på tungan så kommer någonting emellan.” Hon gömde ansiktet i händerna och stönade. ”Elli, jag vet inte hur jag ska göra! Och snart är det för sent.”
Jag rynkade pannan. ”Vadå tror du att han kommer gå med någon annan?”
Hermione ruskade på huvudet och kikade på mig mellan fingrarna.
”Balen är i övermorgon, och jag skulle känna mig så oerhört dum om han...”
”Han kommer inte att säga nej Hermione!”
Jag himlade med ögonen och sköt fram koppen med rykande hett tee mot henne.
”Ända sedan jag satte min fot här på Hogwarts har jag sett hur hans ögon följer dig överallt.”
”Är du säker?” Hon tog en liten klunk av teet och ställde sedan försiktigt ner koppen med en darrande hand.
”Helt säker”, svarade jag bestämt och lutade mig fram över bordet för att kunna se Hermione ordentligt i ögonen. ”Du måste lita på din egen instinkt Hermione, kvinnlig intuition du vet.”
Hon skrattade till och var nära att sätta teet i halsen och jag skyndade mig fram för att dunka henne i ryggen.
När jag återvände till min plats efter en sträng blick från bibliotekarien, Madam Pince, fick jag
syn på en kille som satt ett par bord ifrån oss.
När jag kisade för att få en bild om vem det var la jag märkte till att han höll sin blick rakt mot oss och jag rös till när jag mötte hans vassa ögon.
Han var klädd i full Slytherin mundering och höll en bok i ena handen och en trollstav i den andra.
Han såg bister ut och jag fick plötsligt intrycket av att han var mycket ensam.
Hastigt vände jag mig om och lutade mig diskret fram mot Hermione som fattade vinken och böjde sig fram.
”Vem är det där?” Viskade jag och nickade mot killen som fortfarande betraktade oss
utan att blinka. ”Han verkar skum.”
”Det där är Theodore Nott”, viskade Hermione tillbaka, ”En Slytherinelev. Han går i vår årskurs.”
”Gör han?” frågade jag förvånat, ”Jag har aldrig sett honom förut.”
”Det har du nog utan att du har tänkt på det.” Hermione kastade också en blick mot Notts håll och krökte på läpparna. ”Han är ingen man lägger märke till precis. Men vad tror du om jag och Ron...”
Hon återgick till vårt borttappade ämne och jag var noga med att nicka och humma på rätt ställen
medan jag höll ett vakande öga på Nott som fortfarande stirrade outtröttligt på oss.
Det var någonting med hans lätt insjunkna ansikte och flottiga bruna hår som gjorde att jag kände ett visst medlidande.
Samtidigt blev jag fundersam.
Om han nu var en Slytherin, varför satt han då här i biblioteket och stirrade på en smutskalle och en blodsförädare som förde ett för honom mycket ointressant samtal om huruvida smutskallen skulle bjuda ut pojken hon var hemligt förälskad i eller inte?
Jag skulle just till att föreslå för Hermione att vi skulle gå tillbaka till Gryffindortornet när ett öronbedövande brak skakade biblioteket.
”UT, UT, UT!” Skrek Madam Pince och kom rusande mot oss med fäktande armar.
”MINA BÖCKER! Å mina stackars böcker... UT SA JAG!”
Ovanför våra huvuden virvlade nu Madam Princes omtalade skyddslingar omkring medan en osynlig hand slet loss de ruggslitna sidorna från deras blankpolerade pärmar.
Jag och Hermione rusade med händerna över huvudet för att undvika en smärre hjärnskakning när Hogwarts historia kom svävande genom rummet och skyndades oss ut ur infernot medan Poltergeisten Peeves elaka skratt ekade mellan väggarna.
Theodore tog sig ingen brådska och jag såg honom lugnt komma utlunkandes med boken under armen medan han utan att ta någon notis om Peeves (som fortfarande studsade omkring och rev sönder böcker medan han gjorde en rad fula pruttljud) omsorgsfullt pressade ner boken i väskan och försvann mot fängelsehålorna.
Jag undrar vad han skulle läsa.


ÄR NI SUGNA PÅ LITE BAL NU
MINA KÄRA VÄNNER?

Åh tack mina sötnötter! ♥
Jag typ dör av glädje varje gång jag läser en kommentar från er! :'D
Och Mily trodde inte du läste längre?! GLAD jag är över att du är kvar. Bree Smith, jag får typ aldrig nya bevakare så känn dig väldigt välkommen!
Molly Evans... Är du beredd?

Och som jag lovade, här är era svar på kommentarerna
som jag avgudade:
Trezzan

Carisma Evans

Freddelito


ENJOY!♥

Kapitel 50
En kung utan krona

Det var som om en torped hade slagit sig ner i Draco.
Han, Draco Malfoy, killen som ingen visste någonting om men som alla fruktade.
Den renblodiga överlägsna dödsätarsonen, grabben som till sist fick ett slag under bältet.
Han kunde känna sina vänners fundersamma blickar i nacken, han såg hur dem i smyg gav varandra ögonkast bakom ryggen på honom när de trodde att han inte såg.
Han visste att de undrade hur länge han skulle stå ut.
De undrade hur länge han skulle klara av rollen som Draco Malfoy, Slytherins kung och stora stolthet.
Vad de inte visste var att Draco kunde spela sina kort väl.
Han visste precis vart deras svagheter satt och nu när han blev tvungen att kämpa för varje andetag han tog för att det inte skulle höras hur mycket han rosslade, så spelade han ut sin roll mer än vad han behövde.
Han njöt av att plåga förstaårseleverna som flydde fältet med svansen mellan benen så fort de såg honom, han skrattade högt när han drog av femtio poäng från Gryffindor bara för att Neville existerade och han kände sig märkbart bättre efter att ha fått trakassera Zabinis försvunna mugglar farsa en stund.
Men det fanns sådant som inte kunde botas med elakheter.
Det värsta av allt var att han blev tvungen att känna.
Draco avskydde att känna saker.
Hans kropp tog varje obevakat tillfälle att försöka släppa ut de fasttjudrade känslorna
som Draco tvingat in i ett mörkt litet hörn i bottnen på sitt dunkande hjärta medan hans hjärna arbetade febrilt på hans kommando med att tvinga tillbaka dem igen.
Och så länge som han var sysselsatt eller tillsammans med sitt gäng så gick det väl an, då visste Dracos hjärta vad som stod på spel och lät sig snällt tyglas ett par timmar.
Men så fort som Elli var i närheten blev det plötsligt svårare.

Hon hade följt honom som en trogen hund hela dagen och stått och tittat
sorgset på honom när han rastlöst utan att kunna komma till ro vandrat fram och tillbaka längs med strandkanten utefter den frusna sjön.
Om han hade kunnat så hade han bett henne att försvinna därifrån.
Hennes stora medlidsamma bruna ögon fick honom alltid att bli sådär äckligt sentimental
och varje gång hon rörde vid honom med sina varma händer på det där försiktiga snälla sättet fick han en tjock klump i halsen.
Draco klarade inte av att någon var snäll mot honom just nu, då skulle han bryta ihop.
Och han hade ju trots allt klarat sig så bra hittills utan någon som helhjärtat faktiskt tyckte om honom, så varför skulle han inte klara sig nu?
Att han dessutom hade lagt till sig den hemska ovanan med att rodna så fort hon öppnade munnen
eller bli alldeles svettig om händerna varje gång hon rörde vid honom gjorde inte saken bättre.
Trots sina motstridiga känslor hade Draco stått vid sitt ord och följt med henne upp till Dumbledores kontor senare på kvällen.
Hans rektor sen sex år tillbaka hade inte haft något vettigt att anförtro dem, precis som Draco förutspått.
Bara en massa svammel om att de tänkte på Draco och att det fanns folk att prata med, om han kände för det.
Om han kände för det?
Han skulle hellre dö än att prata med någon patetisk blodsförädare från den här korkade skolans ledning.
Dumbledore hade också sagt att han förstod hur Draco kände sig.
Som om han ens kunde föreställa sig det.
Draco visste ju knappt själv hur han kände sig, så hur skulle då en gaggig gammal trollkarl kunna veta det?
Han hade stirrat upp på den gamla mannen och känt en vrede så stark att han utan minsta tvekan skulle ha kunnat strypa Hogwarts rektor med sina bara händer.
Han visste att allting var Dumbledores fel.
Om inte Dumbledore hade funnits så hade Draco aldrig fått det här omöjliga uppdraget
och då hade inte hans mamma blivit mördad.
För Draco var inte dummare än att han förstod att det var så det låg till.
Det här var en varning från Mörkrets herre, en stark sådan.
Om han inte skyndade sig så skulle också han bli tvungen att sätta livet till.
Aurorerna hade ingen aning om vem som hade överfallit Narcissa.
Det kommer ni aldrig få heller, hade Draco ilsket tänkt.
Dödsätare lämnar inga spår.
Vi lämnar inga spår.
Märkligt nog kändes inte den tanken ett dugg motbjudande längre.
Han var ju en av dem, allting var som det skulle vara trots att hans mor aldrig mer
skulle återvända.
Hon skulle inte kunna komma med sina tafatta uppmaningar för att rädda honom längre, sina halvdana försök till att tala honom till rätta...

”Draco, hur är det med dig?”
”Va?”
Han snurrade förvirrat runt och fick syn på Elli som stod bredvid den fula gobelängen av Barnabas den barnslige (som till ära för sällskapet försökte få trollen att göra luftpiruetter) och oroligt betraktade honom.
”Du verkade helt borta.”
Hon tog några steg närmare och han rös ofrivilligt till när hennes fingerspetsar snuddade vid hans vänsterarm.
”Blaise och Pansy frågar efter dig.”
Han ryckte bara på axlarna. ”Låt dem fråga.”
”Draco.” Hennes röst var allvarlig när hon la sin mjuka hand på hans spända axel.
”Du kan inte hålla dig borta för alltid, tids nog kommer du bli tvungen att se sanningen i vitögat,
dessutom börjar det bli ganska sent nu och vi får inte vistas i korridorerna efter
klockan nio.”
Han svarade inte utan såg bara bort, stirrade uttryckslöst på en ful tavla med en hårig stor man som drog och stretade i kopplet på en trehövdad dreglande hund.
Den påminde så mycket om Hagrid att Draco flinade till.
”Kom, vi kan inte stå här längre.”
Hon stack sin hand i hans och gav honom en försiktig puff i sidan.
”Draco!”
”Ja, jag kommer.”
Uppgivet började han följa efter henne ner mot fängelsehålorna.
Han kände sig så konstig, tom på något vis.
Sedan skämdes han för hur han hade betet sig tidigare idag och en stark rodnad
flammade upp på hans bleka kinder.
Stå och böla som en annan barnunge, hans far hade dött av skam.
”Vad har ni för lösenord?”
”Rent blod, men...”
Draco hann inte hindra henne, ormarna hade redan väsande slingrat sig åt sidan och avslöjade nu
öppningen in till Slytherins sällskapsrum.
Bestämt marscherade hon in i uppehållsrummet med honom efter sig som en liten nickedocka.
Sällskapsrummet var fullt av folk som det alltid brukar vara på kvällarna, och inte en enda av dem
lät bli att undgå att stirra när Draco och Elli kom in.
”Vad gör du här?” Utbrast Pansy förvånat och glodde på Elli. ”Du får inte vara här inne!”
”Det bestämmer inte du”, svarade Elli kyligt och betraktade hastigt Pansy med sina mörka ögon
innan hon utan ett ord vände henne ryggen och fortsatte att gå med Draco planlöst lunkande efter sig.
Hon hade fortfarande inte släppt hans hand, och han kände tydligt hur blickarna de fick brände i ryggen.
Dessutom visste alla vad som hade hänt med Narcissa och Draco uppsnappade enstaka ord här och där.
Han orkade inte bry sig om det nu, så fort han blev lite klarare i huvudet så skulle han ta itu med de snorungar som vågade yttra sig.
”Du är ju från Gryffindor!”
Pansy hade fortfarande inte släppt Elli ur sikte.
Hon hade ställt sig upp med armarna korsade över bröstet och sitt fula bulldoggsansikte hungrigt riktat mot Ellis strupe; som om hennes innersta önskan vore att sprätta upp den, bit för bit.
Crabbe och Goyle hade också rest sig upp på given signal; när Draco inte var närvarande så var det Pansy det tjänade.
Zabini satt avvaktande kvar i soffan utan att låtsas om vad som hände men Draco kunde ur ögonvrån se hur han oroligt sneglade mot deras håll.
”Ja, som om det skulle spela någon roll!”
Elli hade stelnat till och vänt sig om mot sin fiende.
Hon släppte Dracos hand och gick långsamt fram till Pansy som osäkert hajade till.
Hon hade inte väntat sig något gensvar.
”Vet ni vad”, sa Elli föraktfullt och stirrade först på Pansy, Crabbe och Goyle och sedan på resten av Slytherinarna som nyfiket betraktade henne.
”Jag är så trött på det här fjanteriet som ni håller på med!
Som om det skulle spela någon roll vilket elevhem man tillhör, alla ser väl likadana ut ändå.”
Ingen svarade henne; några himlade med ögonen, andra flinade osäkert och ett par av förstaårseleverna tittade förvånat på varandra som om det inte trodde sina öron.
”Bara för att Salazar och Godric blev osams så betyder väl inte det att
varenda elev från Slytherin och Gryffindor måste avsky varandra!”
”Men så intelligent talat”, sa Pansy ironiskt och hennes väninna Millicent Bulstrode som kommit skyndande nerför trappan för att se vad som stod på skrattade högt.
”Du tycker förstås att ni från Gryffindor gör allting rätt, att det bara är vi som bråkar, men då ska du få höra...”
”Jag sa inte att jag tycker Gryffindor är bättre på något sätt”, avbröt Elli och spände blicken i Pansy,
”Jag skulle inte haft någonting alls emot att gå i Slytherin!”
”Du ljuger”, sa Pansy överlägset och drog fingrarna igenom sitt svarta flottiga hår,
”Lilla svensken som tror att hon är så duktig och kommer hit för att leka Miss Perfekt, men oss kan du inte lura. Du kommer att råka riktigt illa ut den dagen då Mörkrets herre kommer tillbaka!”
”Den dagen den sorgen”, svarade Elli kyligt och stirrade trotsigt tillbaka på Pansy.
”Varför kallar du Voldemort för ”Mörkrets herre” förresten? Jag trodde inte att ni Slytherinare var rädda för att säga er ledares namn.”
Pansy flämtade till och spärrade upp ögonen, Millicent gav till ett kvävt skrik av ilska och de andra eleverna började upprört mumla med varandra.
Draco hade ofrivilligt ryckt till och backat rakt in i väggen.
”Hur vågar du!” morrade Pansy och hon fick medhåll från flera andra av Slytherinarna som hade rest sig upp från sina sittplatser och som nu hotfullt närmade sig.
”Hur vågar en liten smutskalle som du uttala Mörkrets herres namn i hans eget hem!”
”Jag är ingen smutskalle”, svarade Elli lugnt och log ett hånfullt leende mot Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle koka över av ilska, ”Jag har lika rent blod som du, om det nu ska spela någon roll överhuvudtaget. Trollkonsten sitter i huvudet och inte blodet om inte dina föräldrar har lärt dig det, Pansy.”
Pansy öppnade munnen, sen stängde hon den igen och stirrade med djupaste avsmak på Elli som på nytt hade tagit tag i Dracos hand.
”Om ni ska fortsätta med att gå runt och hata alla som inte är renblodiga eller tillhör Slytherin, så kommer ni att gå under.” Hon kastade en sista blick på den grönklädda skaran och de vilade något medlidsamt, nästan sorgset över hennes bruna ögon innan hon med en knyck på nacken började gå mot pojkarnas sovsalar.

Draco följde förvirrat efter henne utan att se sig om men han kunde utan att överdriva känna
de andras misstycke.
Han skulle få lov att komma med en mycket bra förklaring till varför han hade tagit med henne ner hit och varför han inte hade sagt emot när hon förolämpade dem och herrens namn.
Han orkade inte ens bry sig utan lät sig snällt ledas in i rummet.
Elli stängde omsorgsfullt dörren efter dem och marscherade sedan fram till sängen som var Dracos
och slog sig ner med benen i kors.
Han följde osäkert efter och satte sig en bit ifrån henne.
”Håller ni alltid på såhär i Slytherin?”
Han ryckte på axlarna och hon krökte föraktfullt på läpparna.
”Isånafall tar jag tillbaka det jag sa om att inte ha något emot att gå där!”
”Är ni i Gryffindor så mycket bättre då?” frågade han vasst och hon skakade eftertänksamt på huvudet.
”Egentligen inte.”
Draco bet sig förstrött i läppen och stirrade ner på sina händer.
Varför kände han sig så konstig?
”Varför har ni inga fönster?”
Elli såg sig nyfiket omkring i det dunkla grönaktiga rummet.
”För att det ligger under sjön”, svarade Draco mekaniskt utan att ta blicken från sitt knä.
”Det är därifrån det gröna ljuset kommer.”
”Jasså”, svarade hon och plockade lite med hans sängkläder, ”På det viset.”
Det satt tysta bredvid varandra en stund.
Draco visste att han borde säga något men han hade ingen aning om vad.
Klumpen i hans hals var tillbaka och han var livrädd för att kvävas om han öppnade munnen.
”Är det dina brev?”
Han nickade och hon sträckte sig efter den lilla högen som låg på skrivbordet, mest för att ha någonting att göra.
Han gjorde ingen ansats för att hindra henne, han hade ändå ingen nytta av dem längre.
”Vad mycket hon har skrivit till dig”, sa Elli och bläddrade mellan Narcissas brev.
”Står det något som...?”
”Nej”, svarade han lågt och skakade på huvudet, ”Ingenting.”
Hon la med en suck breven åt sidan och Draco visste att han aldrig skulle plocka upp dem igen.
Varför hade inte hans pappa hört av sig?
Borde inte han också vara förkrossad av sorg och vilja prata med sin son?
”Har Lucius hört av sig?” frågade hon som svar på hans tankar.
”Nej”, svarade han och pillade förstrött med madrassen.
Kunde hon inte låta bli att fråga så mycket?
”Du kanske borde...”
”Nej”, avbröt han bestämt och såg upp på henne. ”Lägg dig inte i det här.”
”Okej”, svarade hon sårat och drog sig tillbaka. ”Jag kanske ska gå nu.”
Elli reste sig upp från sängen och såg tvekande på honom.
”Om det är någonting... Om du behöver komma in i Gryffindortornet... Vårt lösenord är
Pinjefärsk, och glöm inte att trycka på den lilla röda knappen nedanför flickornas sovsalar, då slutar rutschkanan att komma fram när du försöker gå uppför trappan.
Men kom ihåg att du måste röra fingertopparna tre gånger i en cirkel strax nedanför trappräcket först annars visar den sig inte.
”Varför så komplicerat?” sa Draco och höjde på ögonbrynen, ”Ni kan ju komma upp i vår sovsal bara genom att gå uppför trappan.”
”Kanske skolans grundare ansåg att flickor är mer att lita på än pojkar.” Elli log.
”Hejdå Draco, sov gott.”
Hon böjde sig ner och gav honom en kram.
Han lät henne göra det utan att röra en fena, och när hon rätade på sig och började gå mot dörren
så fick han lägga band på sig för att inte ropa henne tillbaka.
Han klarade inte av en enda minut till i hennes sällskap utan att kollapsa.
När hon hade stängt dörren ordentligt efter sig och han kunde höra hennes steg dunsa nerför trappan kastade han sig på mage i sängen och borrade in sitt bleka ansikte i kudden.
Han suckade tungt.
Hur länge till skulle han behöva kämpa med sig själv för att inte gå sönder?

HÄR HAR NI NÄSTA KAPITEL!
Det blev inte så jättebra, men ni får skylla på Draco, inte på mig...
Crucio expulso DET ÄR JU UNDERBART ♥
Glöm inte att ni är bäääst!

Dikten har Glina2 skrivit, tack för lånet!♥

Kapitel 43
Bättre fly än illa fäkta

Svart rök virvlar
Formar sig till naturen
Fångar in det goda i ett hörn och förgör det.
Svart rök övervinner jorden med sin ondska.
Ondska som ingen kan övervinna.
Svarta pupiller iakttar i mörkret
Iakttar för att fånga
Iakttar för att döda
Svarta pupiller griper tag i mig
Drar in mig i ett hörn
Ett hörn som inte existerat förrän nu
Suger ut min själ.
Suger ut allt som någonsin varit jag.
Suger ut det jag älskat.


Draco skyndade sig genom skogen.
Han hade fortfarande ont i armen där märket hade bränts in, det sved och kliade; som om hans hud protesterade mot det han hade gjort.
Som om det skulle förändra någonting.
Du är kär i henne sa en bekant röst inuti hans huvud.
Du är kär i henne, och du är livrädd för att hon ska upptäcka det.
”Nej!” protesterade Draco högt för sig själv och slog undan ett par grenar med händerna.
”Det är jag inte!”
Jo, det är du, sa rösten på nytt, och du är orolig för att hon ska bli tillsammans med Potter istället för med dig. Du älskar henne, men du vågar inte erkänna det ens för dig själv ifall Voldemort skulle känna för att ta sig en titt inuti huvudet på dig...
”Lägg av nu!” Draco hade stannat tvärt mitt på stigen.
Hans sidor hävdes snabbt ut och in, som om han precis hade sprungit ett maratonlopp och hans händer var kallsvettiga. ”Det är inte sant… Det är inte sant...”
Utan att tänka sjönk han ner på ett av de mossbeklädda stenblocken som låg strandade
runt omkring stigen, och lutade tungt huvudet i händerna.
Han kände hur hela hans kropp skakade, och svetten droppade från pannan och ner i knäet.
Han torkade sig med ärmen och tog ett darrigt, djupt andetag.
Kanske det skulle vara bättre om han tog livet av sig nu på en gång?
Voldemort skulle ändå döda honom på ett betydligt plågsammare sätt, eller så skulle han låta Bellatrix göra det... Hon gillade ju att leka med maten innan hon åt den.
Han hade faktiskt bara kunnat rikta sin trollstav mot hjärtat och säga formeln, han kunde den ju faktiskt ganska hyfsat vid det här laget, han hade ju övat.
Men han hade aldrig använt den mot någon människa förut.
Hur han än gjorde skulle det blev fel.
Och han visste mycket väl att han skulle våga döda sig själv
lika lite som han skulle våga rikta trollstaven mot sin far.
Han kunde inte backa ur nu, han var tvungen att ta sig samman.
Skogen var alldeles tyst och stilla.
Det enda ljud Draco kunde uppfatta var träden som sakta svajade i den lätta vinden
och ett gäng fåglar som högljutt kommunicerade med varandra en bit bort.
Tystnaden fick honom att falla tillbaka till de senaste dagarnas strapatser,
det som han helst av allt ville glömma.

Dem hade varit hemma hos Bellatrix och hennes make Rodulphus Lestrange, som båda två
såg det som en mycket stor ära att få ha Mörkrets herre inneboende hos sig.
Det hade varit så mörkt, och Lucius hade hårdhänt knuffat in Draco i den stora salen där det
på bägge sidor om det avlånga bordet hade varit smockat med häxor och trollkarlar i mörka utstyrslar
och bleka, galna ansikten.
Draco hade varit yngst där.
En kvinna som han inte hade sett tidigare skred in i rummet tillsammans med Voldemort.
Hon hade halvlångt trassligt mörkt hår och ett par små elaka ögon blinkade otåligt bakom ett par vida röda bågar.
Voldemort verkade vara mycket förtjust i kvinnan, och Draco såg hur Bellatrix hela tiden kastade långa avundsjuka blickar åt deras håll.
”Välkomna mina kära vänner”, sa Voldemort och slog ut med sina armar på ett sätt
som påminde så mycket om Dumbledore att Draco började må illa.
”Jag ser att ni alla tagit er tiden att komma till vårt lilla informationsmöte”, Voldemort la en vit hand på den nya kvinnans axel, och hon log förnöjsamt.
”Det här mina vänner, är Natascha Everdeen.”
Hans näsborrar vidgade sig av upphetsning.
”Hon har sedan skolåren varit en av mina närmaste tjänare, och ligger mig självklart mycket varmt om hjärtat.”
Ett litet knak hördes snett bakom Draco; Bellatrix hade brutit sönder sin trollstav.
”Herre!” flämtade hon och stirrade upp på Voldemort med ögon som höll på att tränga ur sina hålor, ” Jag är också en av era trognaste... era närmaste...”
”Visst är du det, Bellatrix”, skrockade Voldemort nöjt och lagade hennes sönderbrunta stav med
en sväng på sin egen, ”Du har alltid hållit mig bakom ryggen, till skillnad från flera av de andra här.”
Dracos moster torkade med en hand som skakade rikligt av tillfredställelse glädjetårarna ur ansiktet
medan hon självbelåtet såg sig omkring.
Flera av det andra dödsätarna mumlade förläget och tittade bort.
”Men Voldemort är barmhärtig, han har förlåtit er för era misstag.
Och nu låter vi framtiden ligga inom räckhåll. Tillsammans ska vi sätta de icke magiska på sin sanna plats, och låta trollkarlarna återuppta sina ställningar som världens herrar.
Glöm inte, mina kära vänner, att Magi är Makt.”
Dödsätarna hummade instämmande, ett par såg sammanbitna ut och flera stycken, däribland Bellatrix och Natascha, lyckliga.
Voldemort vandrade ett varv runt i rummet och stannade alldeles bakom Draco, som kröp ihop i sin stol, darrande av rädsla.
”Det verkar som om din son finner mig obehaglig, Lucius”, sa Voldemort eftertänksamt och lät sina långa fingrar vandra över Dracos ansikte. ”Han kanske rentutav har blivit lite sentimental?”
”Isånafall har du mitt ord på att jag till varje pris ska ta det ur honom, herre”, morrade Lucius och stirrade på Draco som skakade i hela kroppen. Bellatrix flinade överlägset och förde fingret upp till läpparna; som om hon sög på tummen.
”Se så Lucius... Det klarar vi nog av på egen hand, inte sant Draco?”
Draco nickade skräckslaget och knep ihop ögonen när han kände hur Voldemort böjde sig ner och viskade i hans öra: ”Res dig upp.”
Han vågade inte göra annat än att lyda och kravlade sig klumpigt upp på ben som kändes värre än överkokt spagetti, medan resten av dödsätarna nyfiket såg på.
”Får jag din arm... Din andra arm”, beordrade Voldemort och Draco sträckte sakta fram sin vänstra underarm.
Voldemort tog sitt smala pekfinger och drog det betänksamt upp och ner för Dracos klädnad.
”Han har inget märke... Tänk att jag hade kunnat glömma en sådan sak.
Natascha, om du skulle kunna...”
Kvinnan var framme hos dem innan Voldemort hade hunnit slutföra meningen och väste med sin hesa befallande röst: ” Vänd dig hitåt.”
Draco gjorde genast som han blev tillsagd medan paniken växte inom honom.
Han ville inte ha något märke, det enda han ville var att få komma hem!
”Dra upp din tröjärm.”
Med darrande fingrar drog Draco upp klädnaden och blottade sin nakna hud inför församlingen.
”Håll i honom ordentligt, så att han riktigt känner det.”
Natascha tog utan att tveka ett hårt grepp om Dracos vänsterarm medan Voldemort långsamt höjde sin trollstav, satte spetsen på Dracos vita hud och väste: ”Legimentors!”
En brännande smärta, mer intensiv än något annat Draco någonsin hade upplevt strömmade uppför
armen på honom.
Han kunde inte se genom slöjan av tårar som läckte ut genom ögonen när han kände hur elden spred sig över hans bleka hud, slingrande runt och långsamt bildade den skräckinjagande dödskallen med en orm utstickande ur munnen.
Så fort Voldemort var färdig släppte Natascha Draco och han for i golvet med en duns, där
han kröp ihop flämtandens och snyftandes medan smärtan fortsatte att skära igenom honom,
nu var det inte bara i armen som det brände utan det kändes som om hela hans kropp hade fattat eld, och han bad tyst för sig själv; snälla gör så att det slutar... Snälla gör så att det slutar... Och ovanför honom hörde han det råa skallande skrattet och dödsätarnas skränande lyckliga tillrop, glada över att ha någon att förödmjuka.
Lucius skrattade inte.
Han satt där på sin stol, rak i ryggen och med ett bistert uttryck i ansiktet när han med sina iskalla gråa ögon betraktade sonen som kravlade runt på golvet, förblindad av sina plågor.
”Upp med dig!” Befallde Voldemort och tecknade åt Natascha, som smidigt böjde sig ner och
ryckte upp den kvidande pojken. ”Det var väl inte så farligt? Vilken ynkrygg till son du har, Lucius...”
Han skrattade och gav Draco en hård knuff så att han nästan landade i sin fars knä.
Flera av dödsätarna skrattade nu, och Lucius bleka kinder antog en ilsken rodnande nyans.
”Skärp dig!” väste han och slog Draco ifrån sig. ”Sätt dig ner!”
Trots att Draco fortfarande hade så ont att han inte kunde titta, lyckades han lyda och sjönk tillbaka i stolen darrande och flämtandes.
”Det var de lilla roliga”, sa Voldemort och salen tystnade genast och vände sin uppmärksamhet mot sin mästare som nöjt betraktade sin trollstav i skenet från de flimrande lysrören.
”Men vi har andra, betydligt viktigare saker att ägna oss åt ikväll.”
Draco, som nu hade torkat ögonen med sin friska arm, såg skrämt upp på Voldemort som återigen hade börjat vanka av och an i rummet.
”Pojken Potter måste stoppas, och det snart. Vårt land måste befrias från den där parasiten.”
Flera av dödsätarna nickade instämmande, och Bellatrix såg ut som om hane vunnit högsta vinsten när Voldemort nuddade vid hennes smala överkropp när han svepte förbi.
”Herre…Jag kan göra det Herre...Jag....”
”Nej.” Voldemort stannade tvärt och vände sig mot Bellatrix, som kved till av åtrå efter sin
mästares närhet. ”Nej, Bella... Jag uppskattar verkligen din lojalitet, men det måste vara jag som dödar Harry Potter.”
Voldemorts vita ormliknande ansikte hade fått ett fundersamt uttryck, och hans undersåtar väntande spänt under tystnad medan deras ledare sakta återvände till verkligheten.
”Vem står pojken närmast på skolan, förutom Albus Dumbledore?”
Hans fråga var inte riktad till någon särskild, men Draco kunde ändå känna de andras blickar.
”Smutskallen och Weasley”, grymtade Dolochov någonstans borta i hörnet,
”Jag såg honom tillsammans med dem vid världsmästerskapen i Quidditch.”
”Men förutom dem?”
Det gick ett lågmält mummel mellan församlingen, innan Bellatrix gav upp ett upphetsat skrik.
”Flickan! Den där flickan som bor hos min syster!
Jag såg Potter med henne en kväll, jag såg hur hans oskyldiga små ögon stirrade hungrigt på henne... Han verkade helt förälskad! Vad heter hon nu igen? Lucius!”
”Eleonora”, svarade Lucius sakta utan att titta på Bellatrix. ”Men jag är osäker på om...”
”Är dem det, Draco?” avbröt Voldemort och vände sitt ansikte mot Draco, som skrämt stirrade upp från bordet, ”Är Harry och flickan tillsammans?”
”Nej”, svarade han tyst och tvingade sig själv att möta Voldemorts röda springor till ögon.
”Jag... Jag tror inte att dem känner varandra...”
”Du ska vara medveten om, Draco...”Voldemort tog ett par steg närmare honom, ”Att om du försöker skydda någon, så kommer denna att råka betydligt mer illa ut om du gör det än om du låter bli. Ingenting undgår Lord Voldemort...”

Dracos minnesbilder suddades ut och försvann, och han fann sig själv sittandes
på stenen mitt ute i skogen, omgiven av snö och kvittrande fåglar.
Hans arm hade slutat bränna nu, och sakta kavlade han upp armen.
Huden var fortfarande inflammerad och skiftade i rött där märket hade bränts in.
Han aktade sig noga för att röra vid det, trots att han visste att han behövde en trollstav för att kalla på Mörkrets herre. Draco ville inte ta några risker.
Försiktigt reste han sig upp och överaskades av att han frös.
Han hade inte känt kylan genom sina tankar.
Mycket långsamt började han gå tillbaka hemåt.
Han ville inte prata med någon, allra minst med Elli.
Envist svalde han ner klumpen i halsen som vid det här laget hade blivit ganska igenkänd.
Han hade dåligt samvete över vad han hade gjort.
Hon skulle aldrig förlåta honom om hon fick reda på det...
Tvärt stannade han återigen till på stigen och dunkade knytnäven in i ett träd.
Smärtan fick honom att svära högt.
En ilska som inte var hans egen hade sköljt igenom honom.
Vad höll han på med?
Voldemort hade haft rätt, han höll på att bli helt sentimental!
Draco slöt ögonen och drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
Han skulle inte tänka sådär.
Ingenting ”Vad har jag gjort? Hon kommer att hata mig, aldrig vilja se mig igen”, ingenting sådant alls!
Han var en av dem nu, det som han så länge hade fasat för var nu oundvikligt.
Och då skulle han bli tvungen att leva där efter också.
Då kanske hans far äntligen kunde få bli stolt över sin son.
Och Draco stolt över sig själv.

Jag ska svara på allt sen jag lovar! ♥
Här kommer dock lite "Spamm"...
Hoppas ni ändå tycker att det är okej, ni får ju läsa kapitlen i er egen takt såklart och JÄTTEJÄTTEJÄTTE gärna kommentera som ni brukar, får då blir jag såååååååååhär glad!
Jag tycker att ni skriver bättre än mig allesammans, och jag är så stolt över er.
Och Glina2, din dikt kommer jag att använda i nästa kapitel!
Hoppas ni orkar med det här nu... jag skulle aldrig göra det!
Och Hermione1234, A.k, Trezzan, twisted, Desiree jag saknar er och era kommentarer!
Massa pussar från mig till er, mina underbaringar ♥

För dig, Crucio Expulso...
KAPITEL SPAMM!

Kapitel 41
Väntans siesta

Jag vaknade av att solen strilade in mellan mina fördragna gardiner och
träffade mig rakt i ansiktet.
Belåtet sträckte jag på mig och gäspade stort.
Jag hade drömt någonting väldigt bra och trevligt, det tråkiga var att jag för mitt liv inte kunde
komma ihåg vad.
Långsamt satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen innan jag kastade en hastig blick på klockan.
Halv sju.
Det betydde att frukosten serverades om drygt en timme.
Staplande reste jag mig upp från den oemotståndligt mjuka sängen och lämnade mitt varma bo under täcket åt sitt öde för att istället böja mig ner och rota fram min handduk ur väskan.
Jag skulle gott och väl hinna ta en uppiggande dusch innan frukost.
Med ännu en gäspning kastade jag handduken över axeln och gläntade på dörren som vette ut mot
trappan.
Övervåningen låg alldeles öde framför mina fötter och jag gick ut ur rummet.
Misstänksamt kastade jag en blick på stället där jag fått syn på den lilla flickan för ett par månader sedan.
Platsen där hon hade uppenbarat sig gapade lika tom som resten av korridoren.
Jag skakade lite på huvudet åt min egen vaksamhet och fortsatte sedan mot badrummet.
På vägen dit passerade jag Dracos sovrumsdörr.
Den var stängd.
Förvånat stannade jag till och pressade örat mot dörren.
Sov han fortfarande?
Inte ett ljud hördes bakom den stängda dörren, och jag rynkade fundersamt pannan.
Jag fick väcka honom efter duschen om ingen annan redan hade gjort det.
Jag kunde tänka mig Lucius nylle om han kom för sent!

Badrummet var stort och luftigt.
Jag drog ett djupt andetag och lät mina näsborrar fyllas av alla möjliga dofter som kom från Narcissas dussintals olika krämer och parfymer.
Omsorgsfullt låste jag dörren efter mig och drog av mig kläderna.
Jag kunde inte låta bli att kasta en kritisk blick i spegeln och suckade när jag upptäckte att mina bröst fortfarande var lika små, trots mina ansträngningar att få dem större.
Nåja. Dem fick duga tills vidare.
Försiktigt klev jag in i duschen och njöt i fulla drag när det varma vattnet sköljde över min skälvande kropp.
Huden blev som ny efter att den gnuggats in med Narcissas renskrubbningstvål och mitt mörka hår sjönk riktigt vackert ner på mina axlar efter att jag tvättat igenom det två gånger med ett lila schampo som doftade jordgubbar och sommar.

När jag hade torkat och klätt mig gick jag ner till köket där jag var nära att kollidera med Tinky, som nervöst trampade runt i rummet.
”Så bra.” Narcissa gav mig ett påklistrat leende och tecknade åt Tinky att dra ut en stol åt mig.
”Men var är...?” började jag och såg mig förvirrat omkring.
”Draco och hans far fick en kallelse och har rest till London.”
”Till London?” ekade jag och stirrade förskräckt på Narcissa, som hade slagit sig ner mittemot mig.
”När kommer han tillbaka?”
”Dem kommer tillbaka så snart som uppdraget anses färdigt. Tinky...?”
Den lilla alfen hoppade till när hennes Mattmor kom på henne med att tjuvlyssna, och skyndade sig att med darrande händer plocka fram bröd och ost ur skåpet.
”Men... Vadå för uppdrag? Varför...?” Jag hade med ens blivit alldeles kall inombords och fick
tvinga mig själv att ta en tugga av det rostade brödet och svälja ner den alldeles för stora tuggan i halsen.
Narcissa agerade precis som om hon inte hade hört min fråga och smuttade frånvarande på sitt kaffe medan hon förstrött bläddrade i en tidning.
Jag försökte febrilt komma på någonting att säga som kunde få henne att anförtro mig mer information, men hennes strama mun hade slutit sig som en mussla och efter ett par försök gav jag upp och tackade artigt för frukosten.
Hon gav mig bara en nick och protesterade inte när jag tyst slank uppför trappan till övervåningen.

Draco kom inte tillbaka mer den dagen.
Jag stannade uppe på mitt sovrum och vankade av och an medan jag emellan åt kastade hoppfulla blickar ut genom fönstret, och gjorde bara avbrott för att närvara vid måltiderna och uträtta ett och annat toabesök.
När det gamla golvuret slog tolv slag och jag hörde hur Narcissa började
böka runt i sitt sovrum på nedervåningen så gav jag upp mitt vankande och slängde mig på sängen.
En gnagande oro började sprida sig i maggropen.
Jag visste inte när Draco hade gett sig av, och jag visste inte när han skulle komma tillbaka.
Om han skulle komma tillbaka.
Jag svalde ner klumpen i halsen och pressade händerna över magen som nu hade börjat göra
riktigt ont.
Tänk om någonting hade hänt honom.
Tänk om det där som Narcissa hade varnat honom för i Hogsmeade, tänk om det redan hade inträffat?
Kanske hände det just precis nu, kanske kämpade Draco precis i denna stund med någonting som han aldrig skulle kunna klara av på egen hand, och jag låg här på min säng utan att kunna göra någonting för att hjälpa honom.
Beslutsamt reste jag mig upp och torkade bort tårarna som sedan flera timmar tillbaka
hade prytt mitt ansikte.
Om jag bara kunde få en susning om vad han höll på med.
Då kanske jag kunde hjälpa honom på något sätt.
Försiktigt öppnade jag min sovrumsdörr och stannade till medan jag ivrigt lystrade efter ljud borta vid trappan.
Inte ett ljud hördes nerifrån, Narcissa hade alltså somnat. Bra.
På ostadiga ben och en kropp som skälvde av både upphetsning och nervositet smög jag fram till
den omsorgsfullt stängda dörren på andra sidan korridoren och tryckte sakta ner handtaget.
Den var låst.
Hjälplöst stod jag som fastvuxen och stirrade på den i några sekunder innan jag kom på
vad jag faktiskt var född till och drog fram min trollstav. ”Alohomora!” viskade jag och ryckte till när låset gav ifrån sig ett litet klick och gick upp.
Försiktigt sköt jag upp dörren, tacksam över att Dracos trolldomskunskaper låg snäppet under min nivå och riktade trollstaven framför mig. ”Lumos!”
Jag vågade inte leta reda på lysknappen, och trots att skenet från trollstavensspets var svagt och grumligt kunde jag utan problem se mig omkring i Dracos sovrum.
Det verkade som om Tinky inte hade haft tillåtelse att städa här på ett tag, för det låg drivor med kläder, böcker och mantlar utspridda lite varstans över golvet och skrivbordet var överfullt med en mängd olika prylar.
Jag tog ett stort kliv över en hög med mugglarkläder och höjde mitt trollspö över skrivbordet.
Det var till mestadels täckt av damm och böcker (Jag som knappt hade trott att han kunde läsa) men också några märkliga föremål som jag inte hade sett förut och någonting som såg ut som en hög med trasiga snokoskåp.
Jag gick sakta längs skrivbordet och min blick föll plötsligt över någonting stort som var placerat inuti en glaskupol.
Ivrigt böjde jag mig fram för att ta en närmare titt och blev tvungen att ta ett förskräckt steg åt sidan och råkade trampade på någonting vasst som fick mig att kvida till.
Ovanpå en liten hylla som var fastspikad längs skrivbordets ytterkant vilade någonting som var obehagligt likt en skrumpnad människohand på en röd sidenkudde inuti kupolen.
Jag stirrade äcklat på den ett ögonblick medan jag funderade på vad sjutton Draco tänktes använda den till, innan jag vände mig om för att inspektera andra delen av rummet; det var då jag blev medveten om att jag fortfarande hade halva foten över det vassa föremålet, och jag böjde mig klumpigt ner för att ta upp det.
Det var en liten, svart visselpipa.
Jag höll den i handflatan och såg fascinerat på hur den började snurra runt, runt i handen på mig.
Utan att veta riktigt varför stoppade jag den i fickan och gick sedan fram för att undersöka en stor mörk garderob som såg misstänkt ut.
Förväntansfullt sträckte jag ut handen för att vrida om handtaget, men stelnade till mitt i rörelsen och kände hur hjärtat började galoppera i bröstet.
Ett hasande ljud hade nått mina öron, och skrämd av tanken över att Draco eller någon annan skulle ertappa mig med att snoka omkring skyndade jag mig ut ur rummet och lyckades med darrande händer dra igen dörren, som genast låste sig igen.
Jag stannade till utanför Dracos sovrumsdörr och tog ett par djupa, lugnande andetag.
Här hade jag all tillåtelse att stå.
Spänt lyssnade jag efter tecken på mänsklig närvaro, och uppfattade återigen det hasande ljudet; det verkade komma från foten av trappan.
Utan att tänka efter smög jag bort till den uråldriga trappen och kikade ner över räcket.
Jag höll med nöd och näppe på att sätta hjärtat i halsgropen och fick lov att pressa händerna över munnen för att inte skrika.
Längst ner i trappan satt en välkänd liten gestalt i lång vit klänning
och mörkt hår som hängde ner som en svart gardin över hennes bleka ansikte.
När hon förstod att jag iaktog henne lyfte hon huvudet och såg med tårfyllda becksvarta ögon
upp på mig. ”Hjälp”, formade hennes läppar, och hon reste sig upp och sträckte ut armarna.
Sedan var hon borta, och jag stod som fastfrusen vid trappan och fortsatte att stirra ner på den
fläck där flickan hade suttit.
Kvar på det nedersta trappsteget låg nallen, som såg nött
och sliten ut med sitt ensamma blanka knappnålsöga som dystert stirrade upp på mig.
Jag kunde slå vad om att den grät.


De följande dagarna förflöt som i en dimma.
Jag steg upp, duschade, klädde mig, åt frukost, stirrade i taket, åt lunch, stirrade i taket, åt middag, och stirrade återigen i taket tills jag framåt småtimmarna somnade av utmattning.
Jag hörde inte ett ord från Draco, och på den tredje dagen i fångenskap på Malfoy Manor gav jag upp.
Han skulle inte komma tillbaka mera den här veckan, kanske aldrig mer.
Om jag ändå hade haft någon att prata med.
Nu när Lucius inte längre fanns här och övervakade allting så kunde jag släppa ut Shanti till friheten under dagarna, och hon kom inte tillbaka förens det hade blivit mörkt.
Narcissa som jag tidigare hade uppfattat som kontrollerande och petnoga verkade också ha fallit utanför banan.
Hon undvek mig lika mycket som jag undvek henne, och måltiderna åts under en kvävd tystnad.
Jag hade fått känslan av att hon också oroade sig över någonting, men att det inte handlade om Draco och sin mans hastiga försvinnande,
Jag hade vid ett tillfälle sett henne stå med ryggen mot mig och med glasartad blick stirra ut genom
vardagsrumsfönstret, djupt försjunken i sina egna tankar.

På tisdags morgonen hade jag fått ett brev hemifrån, och det hade dröjt
en bra stund innan jag med darrande fingrar hade vågat öppna det.
När jag sedan hade läst min lillasysters spretiga handstil hade tårarna okontrollerat runnit nerför mina kinder.
Min älskade lillasyster!
Miranda berättade om hur det var i hennes nya skola,
om hennes klasskompis om hade fått en hamster och om hur tråkigt det var att bo hos Mormor.
Hon nämnde ingenting om mamma, vilket jag såg som ett bra tecken.
Hennes senaste brev hade varit både positivt och längtansfullt, och den lilla glimt av hopp som ständigt låg och väntade längst ner i hjärtat på mig gjorde ett litet skutt av glädje.
Kanske skulle mamma bli bättre ändå, tänk om det fortfarande inte var för sent.
Med ett sorgset leende på läpparna svarade jag på Mirandas frågor och skrev att jag längtade efter jullovet då vi alla tre äntligen kunde vara tillsammans igen.
Sedan vek jag noggrant ihop brevet och gömde det högst upp i skrivbordslådan i väntan på att Shanti skulle återvända.
Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på, så jag bestämde mig för att bryta
mönstret och ta en promenad.
Narcissa syntes inte till och jag nickade vänligt åt Mr Grain som med hjälp av sin trollstav fick
snön att lägga sig i prydliga högar i två långa rader och lämna gången upp till herrgården fri.
Jag tog min vanliga vända runt om i byn, och jag måste erkänna att jag min gnagande oro för vad som hade kunnat tänkas hänt Draco till trots inte kunde låta bli att beundra julpyntet som redan hade börjat blomma upp på flera gårdar runt omkring Wiltshire trots att det bara var november.

Efter en timmes stillsam promenad bestämde jag mig
för att det räckte, och började huttrande skynda tillbaka mot herrgården.
Ute på den ståtliga gårdsplanen stötte jag ihop med Tinky som kom bärande på en hög med ved som såg alldeles för tung ut för hennes späda armar.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag vänligt och log åt Tinky, som snarare såg förfärad ut än tacksam.
”Nej, nej, nej Miss!” pep hon och höll på att fara omkull under tyngden.
”Tinky ska bara bära in det här i vedstugan, och sen ska Tinky gå igen...”
”Vart ska du gå Tinky?” sa jag snabbt, plötsligt träffad av insikten att jag knappt sett till henne heller under dem här tre dagarna.
”Det är privat, miss! Tinky får inte säga!”
”Tinky, låt mig hjälpa dig med det där, de ser alldeles för tungt ut.”
Utan att lyssna till hennes pipiga protester tog jag ett hårt tag om klabbarna i hennes armar och befriade henne från sin börda.
”Vart ska dem, sa du?”
”D-d-dit M-miss, men Tinky borde...”
”Då går vi dit då.” Jag styrde stegen åt det håll som Tinky pekat och hon hade inget annat val än att skärrat följa efter med det stora fladdermusliknande öron slokande.
Alfen skyndade sig fram för att öppna och jag pressade mig in i den lilla boden och
lassade av vedträna ovanpå en trave med andra klabbar.
”Var det bara det här du behövde hjälp med, Tinky?”
När hon nickade satte jag mig på huk och tog ett försiktigt tag i hennes axlar.
”Tinky, jag behöver din hjälp.”
”Tinky kan inte hjälpa Miss Jacobsson, nej, nej Tinky får inget säga!”
Alfen vred sig besvärat i mina armar och tårar fyllde hennes tefatsstora blåa ögon till bredden.
”Tinky, är Draco okej?”
”Tinky har fått strikta order om att inte tala om för någon vad unge Mr Malfoy håller på med, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!”
”Ja, du är en mycket duktig husalf”, sa jag tröstande och Tinky sken upp en smula.
”Men jag är väldigt orolig för Draco, han är min vän. Kan du inte tala om hur det är med honom?
Du behöver inte säga vad han gör eller vad han är!”, skyndade jag mig att tillägga när jag såg hennes ansiktsuttryck. ”Du bryter inte mot några regler då, eller hur?”
”Unge Mr Malfoy har det väldigt svårt just nu, men han har inte tagit någon skada!”
”Är du helt säker på det, Tinky?” sa jag och fortsatte att hålla alfen om axlarna.
”Är du säker på att han mår bra?”
”Tinky lovar att unge Mr Malfoy inte har strukit med!”
”Tack gode gud...” mumlade jag på svenska och släppte den lilla alfens axlar.
”Tack ska du ha, Tinky...”
Jag reste mig upp och borstade av snön från byxorna.
”Jag ska väl ta och...Tack så mycket, Tinky.”
Jag gav henne ett tacksamt leende och började med betydligt lättare steg gå tillbaka mot huset, då den lilla husalfen hann ifatt mig och tog mig i handen.
”Tinky måste fråga Miss en sak, om Tinky får förstås?”
”Det är klart”, sa jag vänligt och stannade till. ”Vad ville du fråga?”
”Jo...Tinky undrar... Varför...”, alfen skruvade generat på sig och såg upp på mig med sina väldiga ögon, ”Varför Miss bryr sig så mycket om unge Mr Malfoy?”
”För att han är min vän”, sa jag tyst och betraktade alfens spända lilla ansikte,
”Och han är den enda jag har.”


Jag visste inte vad som hade väckt mig.
Förvirrat satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
Det tog några sekunder innan jag kunde uppfatta röster
från bottenvåningen, och jag frös fast mitt i en utdragen gäspning och lyssnade spänt.
Klockan måste vara efter midnatt...Mr Grain hade sedan länge låst in sig i sin lilla friggebod på gården, vilket bara kunde betyda en sak...
Jag reste mig så snabbt att jag höll på att falla tillbaka ner mot sängen.
För säkerhetsskull tog jag fram trollstaven under kudden och började med bultande hjärta närma mig dörren och la handen på handtaget för att öppna och gå ut.
Problemet var att det redan var någon annan som hade öppnat den före mig.

Kapitel 42
En fallen krigare

”Draco!”
Innan jag hunnit tänka efter kastade jag mig om halsen på honom
och kramade honom hårt.
Han stod där, lätt vinglande i min omfamning som om han hade svårt att stödja sig på benen.
Efter ett par sekunder släppte jag mitt grepp om honom och flämtade till.
”Men... Vad har du gjort?”
Han var likblek i ansiktet och ögonen såg ut som två mörka gropar i det sårade ansiktet.
Han hade ett djupt jack tvärsöver kinden och mörka ringar under ögonen.
Det vitblonda håret såg rufsigt och ovårdat ut, och hans klädnad var sönderriven på flera ställen.
Han såg kort sagt ut som ett vrak och det var inte förens då jag la märke till smärtan som reflekterades i hans vackra ögon.
”Hjälp mig...” viskade han och högg tag i listen för att inte falla omkull. ”Snälla gör så att det slutar...”
”Slutar... Javisst.” Utan att riktigt veta vad han menade knuffade jag ner honom på sängen och stängde försiktigt dörren bakom oss.
Sedan satte jag mig försiktigt ner bredvid Draco, som lutade sig mot väggen med ögonen hårt.
”Draco, vad har hänt?”
”Du måste hjälpa mig...” Mumlade han fortfarande med ögonen ihopknipna.
”Självklart. Säg bara vad jag ska göra. Är du skadad?”
Han skakade sakta på huvudet och kastade en blick ner på sin arm, där huden skymtade vit
under allt blod.
”Du är ju skadad! Du har rispat dig på båda...Vänta, så ska jag hjälpa dig...”
Jag böjde mig fram för att ta en titt på hans andra arm, men när jag sträckte ut fingrarna för att röra vid den ryckte han till och drog sig bakåt.
”Inte den armen!” sa han snabbt och drog sin vänsterarm utom räckhåll.
”Det är den här jag har ont i”, la han till när han såg mitt förvånade ansiktsuttryck och sträckte fram sin högerarm där huden fortfarande var vagt blottad under allt blod, och jag riktade försiktigt trollstaven mot såret utan att fråga och mumlade någonting ohörbart, och genast blev hans arm hel igen.
Han gav mig ett tacksamt leende som mest liknade en grimas till tack och drog darrande händerna genom håret.
”Har du saknat mig?”
”Såklart att jag har!” utbrast jag och torkade bort en envis tår som hade gömt sig i ögonvrån.
”Jag har tänkt på dig dygnet runt! Var har du varit? Narcissa har vägrat att berätta...”
Draco skakade bara på huvudet och såg dystert på mig, och jag visste redan vad han skulle säga innan han sa det: ”Jag får inte säga.”
”Nej, självfallet inte”, svarade jag kyligt och kände hur all den glädjen över att han var tillbaka igen sakta rann av mig. ”Självklart så tycker du inte att jag är värd att få veta varför du håller dig borta från ditt hus i flera dagar utan att höra av dig. Jag kanske inte är tillräckligt betydelsefull för dig, Draco! Men Isånafall ska du ha klart för dig...”
”Nej, nej, nej det är inte så!” Sa han hest och såg bedjande på mig med sina silvergrå ögon.
”Ge mig bara tid att förklara...”
”Du har haft massor med tid!” fräste jag och reste mig upp från sängen.
Han gjorde en ansats att följa efter, men någonting hindrade honom och han sjönk tillbaka mot väggen igen. ”Du har haft mer tid än vad man kan begära, men du säger ingenting!
Du låter mig bara gå här och vänta, men själv så blir du förbannad så fort jag har några hemligheter för dig!”
”Snälla, sänk rösten! Om min pappa får reda på att jag är här...”
”...Så kanske han dödar oss allihopa? Visst är det så va? Du har lurat mig i någon jävla fälla!”
All den ångest och frustration som jag hade känt de senaste dagarna vällde upp inom mig.
Om det inte hade varit för att han redan såg så illa tilltygad ut som han gjorde så hade jag utan att tveka gett honom en ordentlig käftsmäll.
Draco satt bara där helt stilla på sängen och stirrade rakt framför sig, lät mig skälla ut honom.
Han stoppade mig inte, han försvarade sig inte.
Han bara satt där och väntade, och när den värsta ilskan hade lagt sig var det som om han först då vågade se på mig igen.
”Jag ska förklara, du måste bara ge mig mera tid.”
”Du förstår ju inte”, viskade jag och la huvudet i händerna.
”Draco, du förstår inte. Jag är rädd, fattar du inte det? Varje gång du bara försvinner, oavsett om det är på Hogwarts eller här, och jag inte vet vart du tagit vägen... Jag blir så rädd, kan du förstå det?
Kan du fatta hur det känns för mig, att bli lämnad här i flera dagar utan att ha en aning om vad du sysslar med? Att inte ens veta helt säkert om du kommer komma tillbaka eller inte...”
Min röst bröts i en snyftning och jag kunde känna Dracos forskande blickar bränna bak i nacken på mig. ”Du måste förklara för mig Draco!”
”Det är inte så enkelt”, sa han tyst, och jag vände mitt tårdränkta ansikte mot honom där han satt kvar på sängen och underhöll sig med att låta lakanet glida mellan sina fingrar, och han undvek noga att se mig i ögonen.
”Du måste lita på mig.
Om jag förklarar någonting nu... Så kommer jag att dö, du också. Du måste helt enkelt ge mig tid.”
Jag torkade mig med baksidan av handen i ansiktet, reste mig upp från skrivbordsstolen och sjönk ner bredvid honom i sängen.
Hans andetag var varma mot min kind, och jag la prövande huvudet på hans axel.
Han rörde sig inte utan fortsatte att pilla med lakanet utan att se på mig.
”Titta på mig”, bad jag och han vände långsamt sitt ansikte mot mitt och såg mig i ögonen.
Hans silvergråa ögon var blanka och han såg trött ut.
”Vart var du och Lucius?”
Draco tvekade ett ögonblick innan han lutade bak huvudet mot väggen och svarade med sin släpiga röst: ”Han ville visa mig några grejer bara. Ingenting allvarligt!”, la han till när han såg min blick,
”Men sedan blev vi förföljda och... Ja du ser ju själv.”
Jag nickade matt, orkade inte bry mig om att han antagligen ljög för mig.
Försiktigt tog jag hans hand och flätade ihop hans fingrar med mina.
Hans hand var liten och fingrarna långa och smala, och på hans ena långfinger satt en ring som jag inte hade sett förut, men jag var alldeles för trött för att fråga.
”Mår du bättre nu?” sa jag och strök pekfingret över hans kind, följde jacket från början till slut.
”Mm”, sa han tyst och blundade återigen. ”Jag är bara väldigt trött.”
”Jag med”, jag sträckte på mig och gäspade stort innan jag gav honom en liten puff i sidan.
”Vi kanske borde gå och lägga oss? Om du är säker på att du klarar dig...” Jag såg oroligt på hans försvagade kropp och kände hur en rysning ilade genom kroppen.
Vem ville en femtonårig pojke så illa?
”Kan jag inte få sova här i natt?” bad Draco och såg bedjande på mig.
”Jag vill inte vara ensam.”
Han lät så ynklig att jag blev rörd, trots att det här egentligen var emot både mina och hans principer.
”Såklart”, hörde jag mig själv svara, ”Om du är säker på att du vill det så.”
”Ja”, sa han tyst och såg ner på sina blodiga händer. ”Ja det är jag.”

Vi bäddade under tystnad.
Eller rättare sagt, jag bäddade och han såg på.
När jag föreslog att han skulle gå till badrummet för att tvätta av sig skakade han bara på huvudet och kröp istället ner under mitt täcke och låg där och stirrade upp i taket när jag kom tillbaka från toaletten.
”Ska du inte ens byta om?” Han skakade på huvudet igen och jag suckade. ”Du är hopplös.”
”Jag fryser”, mumlade han och vände sig om. ”Det är kallt här inne.”
”Kallt? Det här rummet är ju som en bastu!”
Jag kastade en förstulen blick ut genom fönstret bara för att konstatera att Shanti inte skulle komma tillbaka i natt, stack sedan som vanligt trollstaven under kudden, släckte lampan och kröp ner bredvid Draco.
Det var väldigt länge sen jag hade delat säng med någon, och hans kroppsvärme virade sig som ett brinnande nät runt mig och fick mig att svettas.
”Har du feber?” sa jag och la min handflata mot hans nacke. ”Du är ju jätte varm!”
”Jag vet inte”, viskade han tillbaka och drog till sig ännu mer täcke. ”Men jag fryser.”
”Du måste ha feber”, konstaterade jag och rullade över på samma sida som honom.
Hans hår kittlade mig i ansiktet och jag drog retsamt i det.
”Jag ska klippa av det här när du sover!”
”Du skulle bara våga...” mumlade han från väggen. ”Då dödar jag dig.”
”Vilka hot”, flinade jag och snurrade eftertänksamt hans hår runt mina fingrar.
”Du, Draco?”
”Mm.”
”Vad gör vi om dina föräldrar kommer in?”
”Det gör dem inte”, mumlade han halvsovande.
”Men om”, envisades jag och rös av tanken på Lucius spetsiga ansikte, högrött av ilska.
”Då skyller vi på Potter”, sa han och vred sig lite.
”Va?” sa jag och satte mig halvt upp. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, mumlade han och drog åt sig hälften av mitt täcke. ”Håll klaffen nu.”
Jag la mig ner igen och hörde efter ett par minuter hur Dracos andetag blev tyngre.
Han sov.
Försiktigt för att inte väcka honom reste jag mig upp och öppnade fönstret.
Jag stirrade ut i den svarta natten några sekunder innan jag tyst smög över golvet, kröp ner i sängen bredvid Draco som fortfarande sov djupt, rullade ihop mig till en liten boll och somnade.


Förvirrat slog jag upp ögonen och såg mig omkring.
Det tog en liten stund innan min hjärna hade vaknat så pass att jag kunde reflektera över morgondagen och chocken över att ha vaknat upp bredvid Draco försvann.
Jag kastade en nyfiken blick på honom där han låg utsträckt bredvid mig.
Han sov fortfarande.
Hans lugg spretade rakt upp och han hade ett bekymmerlöst, nästan lyckligt uttryck i sitt
vackra ansikte.
Triumferande såg jag hur en liten drägelsträng hängde från hans mun som han hade lite öppen.
Det där var jag tvungen att lägga på minnet så att jag kunde reta honom för det sen.
Leende reste jag mig upp och skyndade mig att dra av nattlinnet och rota fram dagens uppsättning av kläder ur väskan.
Det fick bli ett vanligt linne och mina favoritjeans.
Snabbt böt jag om medan jag hela tiden höll Draco under uppsikt, men jag hade inte behövt oroa mig.
Han sov lika tungt som han hade gjort när jag vaknat, och efter att ha kastat en blick på klockan insåg jag att det var bäst att få honom att gå över till sitt rum illa kvickt, innan någon skulle upptäcka att han inte hade sovit där i natt.
Han knorrade ilsket när jag knuffade på honom, och jag blev tvungen att nypa honom i armen för att han skulle vakna.
”Vadgördu?” mumlade han sömndrucket och kravlade sig upp i en lustig halvliggande ställning.
”Draco, du måste gå! Dina föräldrar...”
Jag behövde inte säga mer.
Han såg oroligt på mig och kravlade sig sedan snabbt upp på fötter.
Håret stod åt alla håll och han svor högt när han fick syn på sig själv i spegeln.
Jag kunde inte låta bli att skratta, och han gav mig en ilsken blick innan han tyst försvann ut genom dörren.
Jag sjönk tillbaka mot kuddarna igen och drog in hans lukt i mina näsborrar.
Jag hade träffat många som luktade gott, men Draco luktade godast av alla.

Shanti återvände vid lunch och jag fick lov att locka på henne
ett bra tag för att hon skulle överge Dracos ugglas tafatta uppvaktningsförsök och komma ner till mig
så att jag kunde knyta fast pergamentrullen.
”Han kan följa med dig”, sa jag och nickade åt den praktfulla berguven som förväntansfullt klapprade med näbben.
”Jag tror inte att Draco har någon användning för honom ändå...Det här ska till Miranda, när du ändå är där passa på att hälsa på mamma också och be henne att skynda sig med att svara på mitt brev...Och det här ska till Harry, Hermione och Ron, Hogwarts.”
Shanti burrade upp fjädrarna och gav mig ett kärleksfullt nyp i handen som för att visa att hon hade förstått innan hon lyfte sina vita vingar och försvann upp i skyn med Dracos uggla efter sig som en stor mörk skugga.

Antingen så hade Lucius och Narcissa inte märkt någonting
eller så brydde dem sig helt enkelt inte om det.
Ingen yttrade som vanligt ett ord vid frukosten, och Lucius försvann efter en menande blick från Narcissa in i spisen så fort tallrikarna var tomma och återkom inte förens det hade börjat mörkna.
Draco talade inte med sin mamma överhuvudtaget.
Jag kunde se hur hon ett par gånger försökte få ögonkontakt, men då vände han sig bara helt sonika om och marscherade ut ur rummet.
Själv försökte jag sysselsätta mig med att ta långa promenader runt omkring i byn
eller försöka lista ut vad som egentligen försiggick hemma hos familjen Malfoy.
Att Draco var rädd för sin far hade jag sedan länge listat ut. Men varför?
Jag erkände att Lucius var både otrevlig och motbjudande, men rädd?
Han måste ha skrämt Draco på något vis, om jag bara kunde lista ut hur och varför...
Flera gånger plockade jag fram visselpipan och såg på medan den gång på gång snurrade i min handflata, men jag blev inte ett dugg klokare av det.
Jag hade heller inte glömt vad jag lovat Harry och så ofta jag kunde försökte jag lirka ur Draco vad han sysslade med, men han teg som en mussla.
Återresan till Hogwarts närmade sig och jag räknade dagarna.
Samtidigt kunde jag inte utesluta den frustration som kom krypande allt mer ju närmare
datumet för Hogwartsexpressens avgång närmade sig.
Jag hade inte lyckats komma ett hum närmare sanningen om vad Draco egentligen sysslade med
eller funnit någon som helst förklaring på vem flickan var och varför hon visade sig för mig.
Förens nu.

[Ja det är synd om Draco. Värre blir det! Puss ]

Tack Gik för att du kommenterade ♥ Här har ni nästa kapitel, om nån vill läsa. Kanske inte så jättebra men jag gör mitt bästa för att rätta till det. Tack till alla som läser. Och ni som är nya, det betyder massor för mig att ni vill ge detta en chans. Jag läser GÄRNA er ff:n om ni har nån, bara å säga till isf. Puss / Elzyii

Kapitel 9

Han föll ihop på marken som så många gånger förut.
Han kämpade, fast han visste inte själv vad han kämpade emot längre.
Smärtan, som borde ha blivit mindre och mindre för varje gång, tilltog istället.
Den här gången var den nästan outhärdlig, och Draco kunde höra sig själv skrika, ett skrik
som fick honom att vilja slå handen för öronen, om han bara hade kunnat lyfta sina händer…

Så med ens slutade allting plötsligt och han fann sig själv liggandes ihopkrupen på golvet
med tårarna rinnandes nerför kinderna och hela kroppen skakandes.
Han kunde höra hur hans pappa fräste åt honom att resa sig upp, men benen ville som vanligt inte lyda honom.
”Res dig!” Lucius ton var befallande. 
Med en kraftansträngning kravlade han sig upp på knäna, snyftade.
Kröp ihop framför fötterna på sin pappa, bad om nåd.
Hans far skrattade sitt kalla skratt innan han viftade med trollstaven, och skrattade ännu mera när Draco skrämt kastade sig bakåt.
”Ynkrygg… Du måste bli vuxen nu, Draco. Herren väljer bara de bästa…”
Draco kände hur hans far tog ett ordentligt tag i hans mantel och ryckte upp honom på fötter.
Han lutade sig mot väggen för att inte ramla omkull igen, han ville inte ge sin pappa ännu en anledning till att bestraffa honom…
Flämtande drog han efter andan och stirrade skrämt upp i sin pappas uttryckslösa ansikte.
”Det ska nog kunna bli man av dig också, Draco… så småningom. ”
Han smekte kärleksfullt sin son över håret, och Draco ryggade skrämt tillbaka av hans beröring.
Lucius gav upp ett tyst glädjelöst skratt.
”Är du rädd för mig, Draco?” sa han lent. ”Är du rädd för din egen far?”
Draco svarade inte, han svalde bara och fortsatte att titta på Lucius i väntan på vad som nu skulle hända, vad han skulle göra med honom nu när han var oförskämd och inte svarade.
Men det hände ingenting.
Hans pappa såg bara på honom i ett par sekunder, som kändes som timmar, innan han med en försiktig gest stoppade in trollstaven innanför klädnaden igen.
”Gör oss inte besvikna igen, Draco.” Han la handen på sin sons axel.
”Mamma och jag jobbar hårt för att göra dig värdig i herrens innersta krets, så det minsta du kan göra är att visa lite tacksamhet.”
Och med de orden vände han på klacken och svepte iväg uppför trappan, och lämnade Draco
som hade börjat skaka ännu mera vid sin fars sista ord, ensam.

Jag förstod mig verkligen inte på Draco.
Vissa dagar var han nästan som vilken annan person som helst, han gick att prata med och han
bjöd mig till och med på ett leende ibland när vi var ensamma.
Andra dagar så var han som förbytt.
Flippade ur för minsta lilla, ignorerade mig helt eller blev tokförbannad för ingenting.
Dem dagarna var så jobbiga att jag ofta frågade mig om det verkligen var värt att vara kompis med honom, för jag började känna mig osäker på om stunderna då han var gullig och snäll verkligen vägde upp hans aggressionsutbrott. Men å andra sidan så hade jag ingen annan att umgås med här
och han kunde verkligen vara gullig när han ville det.
Shanti hade kommit tillbaka med svaret från min mamma, och självklart så
lät hon mig inte komma hem igen. Hon hade inte skrivit särskilt långt överhuvudtaget, utan bara krafsat ner ett snabbt svar om att allt säkert skulle ordna sig snart och att jag fick försöka se det från den ljusa sidan. Den ljusa sidan?!
Jag blev så besviken att jag rev det mitt itu och gav Tinky bitarna att elda brasan med.
Till råga på allt började sommaren leda mot sitt slut och det blev allt kallare i luften.
Datumet för avgångsfärden till Hogwarts närmade sig med stormsteg och jag blev allt mer nervös.
Att jag och Draco blivit vänner lugnande inte ner mina nerver speciellt mycket, inte sen han hade berättat om det fyra olika Elevhemmen.
I Gryffindor gick dem som var korkade, självupptagna och som älskade att spela hjältar.
Hufflepuff var för dem utan någon begåvning överhuvudtaget (Fast det finns några i Gryffindor som skulle passa bra in där också) Rawenclaw eleverna var uppblåsta skrytmånsar (Det finns en i Gryffindor som skulle passa väldigt bra in där…) och Slytherin, Dracos eget elevhem var enligt honom för dem som hade vett nog att sätta sig själva framför alla andra.
I Slytherin hamnade de främsta, renaste och mest begåvade eleverna.
Jag hade en stark känsla av att jag inte skulle hamna i samma elevhem som honom och hade fortfarande inte glömt det han sagt för några veckor sen , Du skulle passa perfekt i Gryffindor.
Det värsta var att det var mycket möjligt att jag skulle göra det, och även om jag bad varje natt för att det inte skulle inträffa så tvivlade jag på att det skulle hjälpa. Jag var född med otur.

När det bara var en vecka kvar tills första September då tåget mot skolan skulle avgå, fick vi våra brev. Jag var på mitt rum och kämpade med att surra fast ett svar till Malissa som oroligt skickat flera ugglor och frågat om jag fortfarande var vid liv, vid Shantis ben när Draco kom inspatserande i rummet.
”Breven har kommit”, han viftade med ett tjockt kuvert framför näsan på mig. 
”Vi åker till Diagongränden efter lunch för att köpa våra nya böcker… Vad gör du?” Han kastade en nyfiken blick på Malissas brev som låg på skrivbordet.
”Öh, ingenting!” sa jag snabbt och skyndade mig att vika ihop det och knöla ner det i fickan.
Eftersom Malissa skrivit nästan ett helt pergament stycke om hur bortskämd och hemsk Draco var så kändes det bäst om han inte fick se det.
”Får se”, sa jag sen och tog ett av breven ifrån honom.
Kuvertet var tjockt och ganska tungt när jag vägde det i handen. Pergamentet var gulaktigt och adressen var skriven i smaragdgrönt bläck med spretig handstil. Brevet i kuvertet var också av samma sorts tjocka pergament. Kuvertet satt ihop med ett blodrött vaxsigill med Hogwarts vapensköld, ett stort ”H” med varje elevhemsdjur runt omkring sig.
En Orm, en Grävling, en Örn och ett Lejon.
På kuvertet stod det:

Eleonora Jacobsson
Malfoy Manor
Salisbury Planes 166
Wiltshire

Jag slet nyfiket upp det och ut ramlade två pergament stycken.
Jag skyndade mig att plocka upp ett av dem och ögnade snabbt igenom det.
Inuti brevet stod följande:

”HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM, Rektor Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överste trollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).

Kära Miss Jacobsson,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och utrustning som ni behöver för att kunna genomföra Årskurs sex.
Terminen börjar den första September.
Det ska bli ett nöje att träffas.
Med vänlig hälsning, Minerva Mcgonagall- Biträdande rektor.
Jag plockade upp det andra pergamentet och började läsa även det.

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

UNIFORM
Tre ombyten av enkla arbetskläder (Svarta), En enkel spetsig hatt (Svart) för dagsbruk,
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande) En vintermantel (svart, silverknäppen).
Var snäll att observera att alla elevkkläder ska vara försedda med namnlappar.

Jag kollade upp från listan och kastade en blick på Draco.
”Det är bara eftersom du är ny du ska ha allt det där…” sa han släpigt och granskade sin egen lista.
”Fast jag måste ha ett par nya handskar… Mitt drakskinn har blivit alldeles missfärgat.”
Jag kände ett stygn av lättnad över att vi hade haft nästan precis samma kläder på min gamla skola.
Det var bara den där hatten som jag skulle behöva inhandla, och det skulle jag väl klara av.
Jag återgick till listan igen:

KURSLITTERATUR

Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:

Grundhandboken om Förtrollningar (årskurs sex) av Miranda Goshawk
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Schamander
Monster boken om monster
Drömoraklet av Sabina Travolska
Att avslöja framtiden av Mengerina Oblivato
Magins historia av Bathilda Bagshot
Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger
Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore
Fortsättningskurs i förvandlingskost av Emeric Switch
Magisk försvarsteori av Willbert Slinkhard
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble.
Trolldryckskonst (årskurs 6).

”Ska jag köpa alla de här böckerna?” sa jag bestört och tänkte på min medelmåttiga guld hög där inne på Gringotts. ”Det kommer kosta en förmögenhet!”
”Inte direkt”, Draco flinade. ”Du kan ju göra som Weaslys… köpa allting begagnat…” 
”Vilka är Weaslys?” Sa jag nyfiket medan jag gick igenom Boklistan en gång till. Namnet lät på något vis bekant.
”Det får du se, fast det är inte mycket att titta på”, sa han elakt.  Jag tyckte att jag uppfattade en lättad glimt i hans ögon, som om det han hade hoppats på hade slagit in.
”Säg inte att du valt att läsa både Spådomskonst och Skötsel och vård av magiska djur?” Han skrattade till när han sa det.
”Jo.” Jag tittade förvånat på honom. ”Det var två av mina favoritämnen på min förra skola.”
”Då kommer du att bli besviken”, Han skrattade igen. ”Läraren i Spådomskonst är en riktig knäppskalle, och han som undervisar i Skötsel och vård av magiska djur är en hårig idiotisk halvjätte. Jag blev angripen av en Hippogriff på en av hans lektioner en gång, titta…” Draco drog upp armen och visade ett avlångt smalt ärr. ”Jag kunde inte röra armen på flera månader…” 
Jag svalde och önskade innerligt att jag valt Mugglarstudier istället.
Sen återgick jag till listan och läste det som stod längst ner:

ÖVRIG UTRUSTNING
1 Kittel (ten, standarstorlek 2)
1 Uppsättning glas eller kristall flaskor
1 Stjärnkikare
1 Mässingsvåg

Eleven får även ta med sig egen kvastkäpp och husdjur (Uggla, Katt eller en padda)
Vi ber också femteårseleverna medta Underskrift för Hogsmeade besök.
Utan underskrift, inget besök i byn.

Med ens förstod jag att vårt förra besök i Diagongränden inte alls hade varit för att vi skulle köpa skolsaker. Narcissa hade vetat om att vi inte kunde köpa något förrns listan hade kommit. Hon och Lucius hade inte velat lämna oss kvar ensamma i huset. Det var uppenbart.
Jag rullade försiktigt ihop pergamenten igen och stoppade tillbaka det i kuvertet.
Sedan vände jag mig till Draco som gick igenom sin, betydligt kortare lista med en missnöjd min.
”Köper man allt det här i Diagongränden?”
”Ja”, sa han och slet blicken från sitt brev. ”Vi åker efter Lunch.”
”Ja du sa det… Du Draco?” 
”Ja?”
”Brukar det… Hum… Komma andra elever från Hogwarts dit? ”
”Alla köper sina saker där”, sa han med ett ansiktsuttryck som sa att han inte var speciellt glad över det. ”Till och med smutskallarna…Fast jag förstår inte hur dem kan tillåtas att gå runt omkring därinne tillsammans med oss renblodiga.”
Jag suckade, men sa ingenting. Draco var Draco, det gick inte att ändra på hans syn på saker. Men om det var sant som han sa… Att alla köpte sina saker där så… Då kanske jag skulle träffa på Fred och George igen… Bara det inte blev tillsammans med Draco. Men han kanske inte alls förväntade sig att vi skulle gå tillsammans? 
Jag sneglade på honom där han stod med huvudet nerböjt i ett försök att lyckas pilla in sina båda pergament rullar i kuvertet igen.
Men ville jag verkligen gå utan Draco?
Nu när vi faktiskt blivit vänner, eller vad man skulle kalla det, var jag inte säker på att jag föredrog att virra omkring där ensam.
Men tänk om vi träffade på hans hemska kompisar igen… Jag rös, skulle han bli sådär elak igen då?
”Måste du vara så hopplös”. mumlade jag tyst för mig själv. 
”Va?” Han kollade oförstående upp på mig. ”Vad sa du?”
”Ingenting”, svarade jag hastigt, Ska vi gå ner och se efter om Mr Grain är färdig med maten?”