Tack!♥ Blev riktigt glad av att läsa det. Du betyder skitmycket för mig med. Kramar till dig med!

Ordet "grammarnazi". Det är meningen att det ska vara kul och de som är det i sig är väl inte dåliga människor (kan tycka att det är kul ibland) men ordet i sig gillar jag inte alls! Tycker inte om ord med 'nazi' i de. Stör mig också på 'feminazi' uttrycket.

Jag säger inte det här för att vara otrevlig men i många fall när folk ber om uppdateringar m.m brukar svaret vara att "vi har ett liv utanför mugglis". Jag tycker inte att allt ska skötas av bara en person såklart och ingen har väl krävt det heller? Just därför skulle jag (och säkert många andra) tycka att det skulle vara bra om det kom fler i staff speciellt nu när ni blivit ännu färre i år. Det skulle vara roligare om det kom fler uppdateringar och så. Jag tror säkert att det skulle finnas jättemånga som skulle passa som det.

Typ Vildvittra och MTEL skulle kanske passa?
EDIT: och Frivolt och typ jag vet inte?? Men jättemånga skulle kanske vara bra?

DAG 1 – EPISOD 7
(cirka 11:50 – 13:30)

Tobias
Luften är frisk och det är skönt att regnet slutat nu. Solen tittar fram och det blir snabbt väldigt varmt igen. Hela ön känns vrickad. På ett ställe av ön kan det vara ösregn och på ett annat brännande torka, men nu äntligen verkar det hålla sig till ett väder för stunden. Tobias har stått sidan om och bara tittat på när dödandet ägt rum. Han har gått från plats till plats och bara sett massa dödande, och i denna stund passerar han precis nu också ett ställe där ett slag tidigare spelats ut.
Två ligger döda intill en tidigare svart pälskappa men som nu blivit nerstänkt i blod. Den ena ligger med handen i ett grepp om pälskappan, tänkt att i ett patetiskt sätt försöka använda den som sköld, men den andra hann före för innan hon hann skydda ansiktet fick hon sitt huvud krossat av en meteor-hammare. Varken ögon eller mun är synliga där spikbollen sitter fast. Ouch… och den andra ligger framlänges nerför backen, borta från stigen neråt den branta delen, men har fått sitt fall dämpat av höggräset som står spretigt åt alla håll. I ryggen sitter en pil men att just han ska ha mördat den andra är det ingen tvekan om, då kedjan till spikbollen finns i hans hand. Någon annan måste kommit in och gjort slut på dem sen.

Shayla & Austin
När Shayla följer efter, så går de båda försiktigt ut i trädgården, där Austin fiskar upp en trädgårdssax ur buskarna. ”Ta du denna, men stoppa krukan i väskan”, säger han och de går snabbt in igen. ”När du kommer hem får du ju alltid något kul att plantera där.” Saxen är stor och bladen mycket vassa. Är det tänkt att man ska klippa av kroppsdelar med den? Usch, fy! Den hade hon inte velat bli jagad av.
”Okej”, svarar hon kort och plockar upp den. ”Du, jag tror att jag måste hämta min jacka. Jag glömde den borta vid stället där jag vaknade upp.”
”Nu? Det är en kilometer bort”, säger Austin. Tanken att röra sig mycket är ingen idé han gillar. Det attraherar andras blickar, och det är bättre att avvakta i skuggan. ”Ja, nu! Jag vill inte att någon annan får tag på den. Jag tänkte lämna den i huset för vi kan väl inte veta om värmen håller”?
”Du fick väl igång elen, va? Hursomhelst är det inte värt det. Det är inte ens säkert om vi stannar här i natt. Vi har en lång dag framför oss och det är nog inte bara vi som försöker ta skydd i den här byn.”
Shayla suckar djupt, ”okej då.”

Tobias
Samtidigt har Tobias nu nått ner i byn, där Austin och Shayla finns i ett av husen. När gräset slutar sticker trottoarer fram och husen blir bara större och större ju längre in han kommer. Han är överallt på sin vakt, ifall någon oväntat skulle dyka upp bakifrån, framifrån eller skjuta från ett fönster. Släckta neonskyltar med reklam finns överallt på husen, en mindre skola och han ser ett hotell och en busshållplats. Det här var någons hemby… äsch, de kanske förtjänade sitt öde oavsett vad som hände här. Människor är ändå så onda varelser så. Egentligen förtjänar väl alla att hamna här.
Scenen ändras och efter en knapp halvtimme är han framme vid stadsgränsen. Det är en så typisk stad/by/eller vad man nu ska kalla det, som tror att den är stor när den i själva verket luras och tar slut ganska fort men på sätt och vis är det bra, då det inte behöver komma mycket jump-scares. Precis utanför gränsen finns ett litet kafé och några campingstugor intill en stor sjö. I en annan tid var detta kanske det perfekta badstället. Det finns en brygga och till och med några kvarlämnade handdukar som måste legat där väldigt länge. Tobias bestämmer sig för att undersöka kaféet och se om han kan hitta något användbart därinne. Det står tydligt ”STÄNGT” på skylten på dörren men det har inte hindrat någon från att krossa rutan och öppna dörren från insidan, så det blir ingen vidare svårighet att gå in. Han är mest bara fundersam om den som brutit sig in är kvar där… Han höjer släggan över huvudet och lutar den hårda sidan mot axeln. Han har gått in och dörren slår igen med ett plingande bakom honom.

Dawn
”Åh nej”, tänker Dawn. Ljudet av dörren som slår igen träffar henne rakt i hjärtat. Hon skakar svårare och även i tankarna börjar hon stamma. ”Jag vill inte dö!” Hon tänker på grannbarnen. Hon tänker på sina vänner som var av de fattigas familjer, av de som var mindre värde. De där familjerna som hennes pappa inte tyckte var betydelsefulla i alla fall. Pappa? Hon är både arg och ledsen nu. ”P-pappa, är det du som gjort det här”, hon märker att hon börjat prata för sig själv. Självklart måste det vara så! Hennes pappa som var en av de högre ställda i regeringen måste ha skickat henne hit som straff! Gråten kommer i halsen. Hur kan han göra så? Hur kan man skicka sitt eget barn till döden. Vad hände med att älska sina barn ovillkorligt?
Hon sätter försiktigt pilen mot strängen. Den guppar och vill inte fästa sig men hon får till slut in den i jacket. Hon gör pilen färdig och är redo att skjuta. Chansen att träffa är 50 %, så hon hoppas på att slippa använda den. Nu ska hon se om hon kan lyckas smita ut andra hållet utan att bli märkt.
Dawn sätter försiktigt ner den ena foten utan att göra ett ljud. Dawn sätter ner sin andra fot och puttar försiktigt på dörren. Hon är ganska spinkig så det borde vara lätt att klämma sig ut innan dörren börjar gnissla för mycket.
Dawn stänger inte ens dörren efter sig utan smyger bara ljudlöst fram mot utgången. Det är en typisk saloon-dörr, en sådan utan handtag som man bara knuffar på. Hon sätter sig på huk och kikar fram underifrån.
Om man verkligen kan döma någon från utseendet ser han precis ut som en av de som utan att protestera dödar andra, nästan som av frivilligt! Stor och biffig med mycket muskler som täcker hela kroppen, han ser ut som någon att akta sig för. Hans ser farlig ut. Hans vapen är en hammare och han verkar hantera det lättare än vad hon kunnat hantera sitt.
… men hon kan inte stanna i båset för alltid! Lika bra att hon flyr nu än att han kommer till henne! Hon tar ett djupt tyst andetag. Dawn kryper försiktigt under dörren och håller sig intill väggen så gott som det går. Den andra i rummet står ryggen emot och är på väg in bakom kassan. Kanske hon vågar skjuta en pil-
Precis när Dawn ändrar sig om att skjuta pilen och sänker bågen, vänder han sig om och vrålar till. Han springer mot henne med hammaren i högsta hugg. I paniken släpper hon bågen så att den faller mot golvet och han stannar upp. ”Varför smyger du bakom på mig”?
”Jag-”, gråten kommer igen och Dawn kan inte avsluta meningen.
”Gråt inte! Ingen kan ta dig på allvar om du gråter!”
”Jag försökte bara ta mig härifrån. Jag vill bara gömma mig. Jag vill-”
”Fel svar”, säger han och ger henne en lätt örfil.
”OKEJ!” ryter hon till. ”Ja, jag försökte skjuta dig, men jag skulle inte gjort det om jag inte var så jävla rädd för att dö. Du fattar att vi är i ett dödsspel va”?
”Ja, men-”
”NU ÄR DET JAG SOM STÄLLER FRÅGORNA! Vad gör DU här, tänkte DU döda mig”, ryter Dawn och blir tomatröd i ansiktet.
”NEJ, JAG TÄNKTE INTE DÖDA DIG. JAG DÖDAR INTE OM INTE NÅGON FÖRSÖKER DÖDA MIG FÖRST!” skriker han tillbaka. ”Lugna ner dig! Ju mer vi skriker, desto större chans är det att någon hittar oss här. Jag kom hit för att leta efter saker som kan vara viktiga att ha. Det blir inte direkt ökenväder på natten, förstår du”?
”Okej”, mumlar Dawn lågt.
”Och jag vet inte ens om jag borde döda dig eller VAD jag ens borde göra. Du försökte döda mig, din skitunge!”
”Ta det lugnt!” säger Dawn nervöst, men mest ilsket. ”Det var kanske inte det bästa jag gjort men om du verkligen ska döda mig hade jag rätt i vad jag försökte göra redan från början! Men nej, jag är ingen mördare om jag inte tror att jag måste!”
”Gå nu och kom inte tillbaka, så slipper du dö. Det är ingen idé att vi står här om du bara ska hålla på och jävlas sådär. Ska vi fortsätta så kommer det bara sluta så. Låt mig bara gå tillbaka till att göra vad jag tänkte.”
”Kan jag åtminstone hjälpa till då. Jag vet inget alls om att överleva här mer. Hade jag ens skjutit den där pilen hade jag ändå inte träffat”, säger Dawn. Hon hoppas att inte bli nekad även om inte det här heller var ett bra val, men hon står inte ut med att vara ensam. "Visst."
”Jag heter Dawn”, säger hon hopplöst för att mjuka upp stämningen. ”Jag kom hit för att min pappa hatar mig…”
”Jag heter Tobias och jag är här för att jag misshandlade två tjejer”, säger han och ler.

---30 spelare kvar---

[WARNING! CONTAINS VIOLENCE AND STRONG LANGUAGE XD]

DAG 1 - EPISOD 5
(cirka 07:40 – 11:12)

Selma
Selma gräver, sätter fötterna, gräver, sätter fötterna, och så känner hon gräset! – och drar sig upp! ”Så”, pustar hon ut. Hon borstar av händerna och tittar ner. Därnere ligger fallskärmen i en ostadig hängmatta över det branta stupet. Hade hon klättrat ner, istället för upp, hade hon landat på klipporna. Det hade inte varit så bra, tänker hon. I hennes väska ligger en katt och jamar, och även lassot som väntar på henne.
”Åh, vännen! Vad gör du här”?
Det är en grå liten kattunge som får plats i hennes hand. ”Men du är ju inget vapen. Du ser inte ens farlig ut heller”, säger hon och fnissar till lite grann. Hon lyfter upp honom och kramar honom lite lätt. Katten är grå och har slät päls. ”Men kära hjärtanes, inte kan jag väl springa runt i en pyjamas heller. Jag undrar hur långt det är hem”, säger hon flummigt och ser sig omkring. Men här är det bara granar och blåbärsris överallt, och ner kan hon inte gå, från den här sidan. ”Jag ska ta hand om dig”, säger hon nöjt och stoppar ner honom igen, men lämnar facket lite öppet så att han får luft. Sedan skuttar hon iväg. Längre bort öste regnet precis, men här har det just börjat dugga. Hon öppnar munnen och håller tummarna att vattnet är rent, då det i alla fall smakar gott (den lilla mängden hon får).


Jack
”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaj!”smärtan är så intensiv och han försöker vända sig för att sikta med pistolen men en spark i ryggen får honom bara att ramla framlänges. När han försöker titta upp, ser han bara de äckligt neutrala ansikitena. ”Skitungar! Jag ska fucking mörda er!” vrålar han.
”Alyssa”, säger Edmund. ”Bind hans lemmar”, säger han lugnt.
Jack förstår ingenting men snart lyfts hans ben och armar och surras ihop av ett mycket starkt rep. Vad tänker de göra?! Så sadistiskt! Det är som att vara en kyckling i en jävla köttfabrik.
”Sätt nu kroken där innan han börjar sprattla”, instruerar Edmund sin syster och hon gör som hon blir tillsagd. Där Jack ligger förstår han ingenting och ser ingenting, men snart lyfts han från marken och inser vad som håller på hända. ”Sätt ner mig! Skitungar! Skitungar, jag ska döda… jag ska…” vrålet bryts av ett högt skrik.
Under honom har den ena tvillingen gått för att starta systemet och snurrar för fullt i spaken som hissar upp honom, och trycker på en annan knapp som får sågen långt fram på rullbandet att snurra. Om han inte kommer loss snart kommer han att bokstavligen halveras rakt på mitten. Men så hissas han ner på rullbandet.
”Dra åt helvete era as! Jag hoppas ni dör snart. Jag hoppas ni fucking dör!”
Alyssa och Edmund bara glor på honom – sedan på varandra – och sedan försvinner de bort i labyrinten. Men Jack vill inte gå ner med sin stolthet tagen. Åtminstone tog barnen aldrig hans vapen. Han försöker sikta bakåt mot sågen för att skjuta sönder de och stoppa det katastrofala, men han lyckas inte sikta rätt med händerna bundna. Han försöker att rulla bort från banan, men det är svårt när även hans ben är bundna. Det är som en inbyggd timer finns i hans huvud, som avgör hur långt han har kvar innan han blir skivad.
10
9
8
Han lyckas vända vänster fot.
7
6
Han skjuter ifrån lite lätt, men är bara några centimeter bort från var han var innan.
5
Han börjar dra sig framåt med armarna.
4
3
2
1
Men en snilleblixt träffar honom och han inser att han bara behöver få av repen på sina händer. Han råkar av misstag träffa sågen med armen men kommer undan med en lätt skråma, jämfört med vad som skulle hänt annars. I sista sekunden hoppar han av rullbandet och ner på marken. Psyko-barnen kom undan, men nu är det istället hans benskada och armen som har större betydelse.
Jack springer rätt ut i labyrinten igen, fast i motsatt riktning. "Skit, skit, skit”, upprepar han i smärta mumlandes. Blodet bara rinner, och han kan inget om förband. Hans häftiga andetag är det enda som hörs. Annars är allt knäpptyst. Han märker att hela sågverket slutat låta. Fan. Fan. Fan. De där tvillingarna – som är som sända från helvetet, de springer igen. Nästa gång kommer han inte reagera så långsamt. Om de inte letar efter honom, är de säkert efter någon annan (vilket egentligen är bra då det är större chans för honom att vinna då).
Vänster – höger – framåt – vänster – framåt – höger
Världen snurrar och han blir yr, blodbristen blir bara värre. Mitt i alltet springer han rakt in i någon som dyker upp från ingenstans och faller rakt på rygg. Allt blir suddigt. Han tror att han ska få en blackout, för han ser två par ögon igen. Men det är inte deras! De här är litet utstående, men bruna, likaså hennes hår. Det är Ivy, men hon vet han ju förstås inte vem det är. Hon är inte det minsta rädd, men frågar lätt;
”Vad har hänt”? frågar hon. Han är för yr för att inse att en annan spelare stannat hos honom, men svarar ändå; ”Tvillingarna.”
”Okej, om du sätter dig upp så kan jag kolla till dina sår”, säger hon lugnt. Han stönar till och sätter sig (med hjälp) upp och lutar sig mot en stock. Han tar av sig jackan och drar upp byxbenet lite, så att det blir lättare att se området runt den inhuggna pennan. Den sitter som en gren i ett träd.
”Jag hoppas inte att den kommit åt en viktig ådra för det vore ju förödande”, mumlar Ivy och hennes ögon börjar glittra.
”Vad”? frågar han oroligt. ”Inget.”
Ivy säger åt honom att stanna kvar och springer bort för att hämta en bit lättvärmd metall, och när hon är tillbaka får han bita ihop, för halvtimmen framöver blir plågsam och smärtsam. Ivy hettar upp metallen och använder värmen för att stoppa blödningen. Men när han kommer till sans igen undrar han mest bara varför hon gjorde så. ”Vi alla kan väl behöva lite hjälp”, säger hon leendes.

Sam & Kim
”Det var farligt av dig att gå fram till mig redan, okej? Så försök att undvika de andra… vi kan inte säkert veta vad de är kapabla till”, viskar Sam försiktigt.
”Men, hur ska vi då kunna veta hur vi ska fly”? frågar Kim. Sam suckar irriterat. ”Jag vet inte, det känns bara surt att du har ett svärd och jag har en pappershatt.”
”Vi hittar nog någonting”, säger Kim optimistiskt och de börjar springa. De springer över hällen nerför stigen. De håller sig vid skogens rand men precis bara i första linjen av träd, för att inte tappa bort sig i skogen än. De får syn på någonting intill träden, ett slags håla under ett gammalt dött träd. De drar upp en liten buske med rötterna som står bredvid och sätter det framför ingången. Förhoppningsvis skulle det bli svårt att hittas av de farliga och många fokuserar nog inte lika mycket på att spåra upp andra, i alla fall inte i början. Bara genom ett pyttelitet hål mellan några löv sätter Sam sitt öga för att kika ut. Därinne stannar de.

Tess
Samtidigt bara någon meter bort bland buskarna där de tidigare sprungit, sitter Tess som skyms av rädda träd. Hon vilar en stund innan hon ska över trädgränsen. Landskapet ändras drastiskt, från lövträd till barrträd och nu växer det bara några enstaka små björkträd. Hennes fingrar har färgats lila efter att plockat många blåbär på vägen, och så gott de smakat! Hon önskar att hon hade något att spara de i bara, istället hoppas hon bara att hon kommer hitta tillbaka till blåbären förr eller senare – om hon än lever. Nej, det är det ingen fråga om! Hon ska överleva det här. Punkt slut. Hon hoppas att det finns bättre mat på andra ställen. Bären kan väl inte räcka till cirka 40 spelare och vara i fem dagar… men det slår henne att det kan vara därför de vill att spelet tar slut fort! Hon måste döda de andra, nu! Hon vill inte dö! Nej, så kan det självklart inte gå! Alla andra ska dö! De måste!
Berget blir brantare men hon skuttar sig försiktigt uppåt. När hon kommer tillräckligt högt upp får hon lite utsikt över ön. Långt borta i horisonten ser hon havet. Ön är mestadels täckt av skog och äng, men det finns också små byar lite här och var. Husen är säkert redan ockuperade. Hon har redan en plan för vad som ska hända om hon stöter på folk i den mörka vilsna skogen på natten.

---39 spelare kvar---

DAG 1 – EPISOD 6
(cirka 10:00 – 13:30)

Emilia
”Det är inte rättvist! Jag är bara 11, varför måste jag straffas? Det är ju när man är 18 som man ska hamna i fängelse, va”? tänker Emilia. ”Det är inte rättvist!”
Vågorna drar sig ut, och rasar sedan in mot stranden. Hon vadar ut i vattnet. Kanske hon ändå kan fly? Hon börjar simma en bit, det är ingen fara, men vad sa nu spelledaren om halsbomberna…?
”Äsch, de vill bara skrämma mig! Men jag går inte på det! Jag har inget här att göra ändå så, de andra får sköta döda-skiten”, tänker Emilia. Vattnet är kallt och obehagligt. Åtminstone har regnet slutat, även om det egentligen borde gjort vattnet varmare. När det inte längre går att gå, börjar hon simma. Hon undrar om hon någonsin kommer kunna simma till friheten, eller om hon kommer drunkna halvvägs. Långt borta i horisonten finns bara tomhet. Kanske hon ändå är fångad? Kanske de inte alls kan fly, även om de skulle försökt? Kanske Spelledaren inte ens bryr sig om de försöker, för de som bara drunknar därute ger de andra chansen att vinna det? Bakom henne krymper ön långsamt.
”Frihet! Här kommer jag!” skriker hon inombords.
Nu blev det svårt att se. Dimman har kommit smygandes och hela hennes synfält är färgat vitt. Har hon dött? Nej, hade hon varit död hade hon inte kunnat höra pipet. Framför henne i dimman sticker tre röda ögon ut! Ett monster! Inte kan det här väl vara Jurassic Park?! Åh nej, det är inte något monster. Tre döda kroppar flyter ute i vattnet. Två pojkar och en flicka. Eller nej… de var inte helt döda… en av pojkarna öppnade ögonen…
Men hans halsband sprängdes tillsammans med de andra, innan han kunde säga något. Nu däremot, är de stendöda, men pipet fortsätter. Hennes första instinkt är att någon mirakulöst överlevt… så märkligt. Det finns inga som helst spår av huvuden eller halsar längre, och hela vattnet är fyllt av blod, men pipet fortsätter!
Pip. Pip. Pip. Under hennes haka blinkar något rött. Och framför henne också. Tre blinkande ljus. Åh nej! Det är HENNES halsband som blinkar! Hon glömmer alla planer om att fly och simmar bara så fort hon kan tillbaka mot stranden. Det blir någon märklig version av hundsim och bara vanligt plaskande. Snälla, snälla, snälla! Tystnaden mellan pipen blir bara kortare och takten snabbas upp. ”Nej, nej, nej! Jag kommer tillbaka!” skriker hon rätt ut.
Pipet slutar. Hon pustar ut. Dimman skingrar sig, och stranden dyker upp mycket närmare än vad hon faktiskt simmade ifrån den innan dimman ens dök upp. Viljan att fly, har hon helt tappat nu. Det är dags att döda nu.

Dawn
”Jag vill inte dö men jag tänker inte döda. Jag vill inte dö men jag tänker inte döda. Jag vill inte dö men jag tänker inte döda. Jag vill inte dö men jag tänker inte döda. Låt det sjunka in bara”, säger Dawn. Hon sitter skräckslagen inne på en av toaletterna på ett kafé. Hennes ben skakar och hon försöker lugna dem, men det är svårt för hon måste balansera uppe på toastolens sits. Dawn kan inte riskera att lämna sina fötter synliga om någon skulle störta in i rummet utanför båset. I hennes bås råkar det finnas ett litet fönster högre upp, som hon försökt titta ut genom, men hon är för rädd för att bli upptäckt.
På ryggen sin, bär hon ett koger och i knäet en pilbåge som hon knappast vet hur hon ska hantera. Hon har aldrig sett ett vapen förr förutom på film. Det är mest något hon undvikt. Bara i de värsta fallen skulle hon fått vara tvungen att kasta kogret på någon, för att senare fly, men vem vet egentligen vad de andra kunnat ha för vapen? Hon tycker sig ha hört många skrik och skottlossningar på avstånd. Hon önskar att hon kunde stanna därinne. Annars bryter hon nog ihop! Mellan skriken som tycks höras en gång i timmen är det så tyst att hon bara är ensam med sina tankar och den tickande klockan ute i lobbyn.
Om bara någon kunde rädda henne nu.

Crystal
Crystal är en rovdjurssjäl. Hon har fått samma vapen som Dawn i sin packning men till skillnad från henne har hon dödandet i blodet och har inte stannat en gång hittills för att gömma sig, det är hon själv som är sökaren. Tidigt i spelet fattade hon grepp om sin pilbåge, och av en ren instinkt har hon lärt sig att använda den. Hon har redan skjutit ihjäl tre spelare tidigt i spelet. Hon kan det här riktigt väl.
Till och med i denna stund, sätter hon foten på en ung pojkes bröstkorg och siktar på nära avstånd med en pil mellan hans ögon. Ceremonin blir kort och han är så död som han bara kan bli. ”Det är så det kan gå om man inte pratar!” säger hon ilsket. ”Hade du bara stannat och pratat med mig hade jag kanske låtit dig leva men så valde du att springa. Det är ditt eget fel.”
Inget vapen hon snappat upp hittills av alla hon dödat har haft något värdefullt på sig. Den här hade bara en elchockpistol, inget vidare effektivt, så hon slänger den åt sidan och fortsätter vidare upp mot bergets topp.

--- 32 spelare kvar ---

MTEL: Haha är det ens värt att bevaka den här tråden? xD Är inte den den mest aktiva tråden på hela Mugglis?

DAG 1 - EPISOD 4
(cirka 07:00 – 07:40)

Austin
Austin sitter på knä uppe på hustaket med ett äpple i mungipan som han smaskar i sig. Han ler obehagligt när han ser en ung kvinna gå från ängen uppe på kullen ner mot byn, mot hans håll. Hon har långt svart hår, dyra märkeskläder, blek hy och hennes ryggsäck är hon för fin för att bära på ryggen utan håller den bara i handen, utsträckt från kroppen som om den vore stinkande smutstvätt. Kvinnan ger ett divigt intryck av sig. Den här tänker han inte skjuta, tänker han och tittar ner mot slangbellan han har utstickande från ena byxfickan.
”Men tjena bruden!” utbrister han glatt, när hon kommer inom hörhåll. ”Vad sysslar du med”? svarar hon spydigt. Austin spottar ut en kärna som han måste fått i sig, och svarar, ”Äter, vad ser det ut som”? Han smaskar vidare och betraktar omgivningen.
”Är det du som kidnappade mig, för jag går inte på det här skämtet. Ingen är väl så dum att den tänker döda någon för att något fyllo satt obekväma halsband på en. Jag föredrar glammigare smycken”, säger hon och pekar äcklat på sin hals. ”Bara ta av den nu”, säger hon.
”Ser du vad det här är”, säger han bara lugnt och pekar på sin egen hals. ”Du är inte ensam i det här, gumman.” Austin börjar faktiskt bli lite irriterad.
”Hallå där! Vet du inte vem jag är”? säger hon förolämpat. Han mumlar något ohörbart och hon låter tuppen inom henne gala för fullt. ”Shayla Cannell, den snygg…”
”Vad kul att träffas”, säger han i sarkastisk ton, ”mitt namn är Austin Gills”, säger han ointresserat.
”Vi har inte tid för det här. Vill du ingå i en pakt och försöka överleva det här, eller ska du börja babbla om att du är någon wannnabe-kändis, för jag bryr mig inte. Jag kunde inte bry mig mindre”, säger han lugnt, och flinar så att tanden med en avsaknad flisa sticker ut.
Shayla är inte övertygad men har ingen lust att vara ensam (hon har redan kollat sin mobil men har ingen täckning). Shayla står med armarna i kors och tittar upp, och sedan hoppar Austin ner. ”Vad fick du med dig”? frågar han. ”En kruka. Vill du plantera någonting? Ha. Ha. Ha. Skratta du bara”, säger hon stört. Austin börjar gapskratta, bara för att retas.
Shayla och Austin går in i huset som han suttit på, och funderar över vad de ska göra. Det finns ett vardagsrum, ett kök, ett badrum och ett sovrum – allt är mycket litet. Huset är i alla fall på insidan i ett acceptabelt skick för att verka lämnats obebott i minst 20 år. Persiennerna är fördragna och lamporna är släckta. Men det är förståeligt, elen måste tagit slut för mycket längesen. Den familj som kan tänkas ha bott här, har fortfarande kvar sina foton på väggarna. När de går in i vardagsrummet tittar de närmare på fotografierna. Det ut som om de levt på 60-70-talet.
”Så märkligt”, mumlar Shayla, ”men så intressant! När vi kommer härifrån kommer jag inte bara vara mer erfaren som skådespelare, utan jag kommer också kunna skriva mitt eget manus. Kan du tänka dig hur det kommer se ut när affischerna står upptejpade överallt och när teatern fylls av folk? ”
DEN ÖVERGIVNA ÖN, OCH HUR JAG UMGICKS MED EN BONDE HELA DAGEN - SKRIVEN AV SHAYLA CANNEL
”Åh, så fantastiskt det kommer bli. Kanske det till och med skulle kunna bli en självbiografi? ”
Austin lyssnar inte på henne utan fortsätter bara granska bilderna. En mamma med runda glasögon håller sin man i handen, som rufsar till deras sons (som de antar att det är) hår. Alla ler vänligt. ”Det får mig bara att undra lite… hur kan alla ha försvunnit…” tänker han. Alla såg så glada ut på bilderna, och en annan av bilderna föreställer husen.
Huset där de är i nu, hade en ren vit färg och runt det var gräset kortklippt och välskött, med färgglada blommor omkring. Nu däremot är huset omgivet av höggräs och nässlor och är grått och ser fallfärdigt ut från utsidan. Golvet knakar när de går och det känns lite spöklikt.
Shayla slår sig ner i soffan med en duns. Det är en gammal lädersoffa som man snabbt sjunker ner i. Hon vänder huvudet framåt. Det känns sorgligt att se att familjen som bodde där innan bara hade en tjockteve. Austin går ut ur rummet och kollar in resten av huset.
När Shayla blir ensam blir hon uttråkad och börjar rota i en låda på golvet efter kasetter. Alla har bara konstiga bokstavskombinationer och hon förstår inte vad något innebär. Hon plockar en på måfå och sätter in en i VHS:en. Hennes familj hade en apparat som den förut så hon vet hur den fungerar. Men när hon började tjäna pengar på sitt yrke, slängde de bort den och ersatte den mot något mer modernt. Det känns lite som om hennes pappa bara försöker leva på hennes bekostnad. Han har alltid stöttat henne i vått och torrt men hon undrar om inte någon skulle kunna gilla henne ändå – för den hon är. Det är som om hon bara är en vandrande inkomstkälla i hans ögon. Men strunt samma! Det är bara fattiga som har sådana problem, och det är hon ju inte! Hon är rik och bekymmerslös, så är det bara. Hon sätter in kontakten i eluttaget och startar filmen. Först surrar teveskärmen bara och ett ”myrornas krig” dyker upp på skärmen; vita och svarta prickar slåss om vem som syns mest. Sen blir allt svart – och en blå himmel dyker upp. Filmen är något slags B-film. Det är mycket dålig kvalité, tycker hon.
”Shayla!” ropar Austin inifrån sovrummet. ”Ja!” svarar Shayla.
”Kan du komma hit en stund? Jag tror jag hittade något!”
Shayla drar en djup suck och går iväg.
”Hur fick du igång elen förresten”? frågar han förvånat när hon kommer in. Shayla bara rycker på axlarna. ”Venne.” Just när hon gått börjar skrämmande saker att hända. Filmen filmar en strand, och på stranden springer de tre medlemmarna av den lilla familjen. Om man bara hade varit lite uppmärksam hade man säkert kunna se de blänkande saker som låg som ormar runt deras halsar.

---39 spelare kvar---

OOTD

Hahahah!