Åååh Tack så hemskt mycket min fina underbaraste
twisted!
Jag älskar att läsa dina kommentarer för dem gör mig så glad,
och nu blev jag extra glad eftersom det var ett tag sedan jag hörde något av dig!
Hoppas allt är bra med dig finaste du, och du ska veta att jag bevakar din fanfiction som är så fantastiskt bra att ALLA här borde läsa den!
Skickar det rakt tillbaka till dig, finaste du!

Tack så hemskt mycket, glad jag blir
över att du tycker det! :')
Har verkligen försökt låta karaktärerna skriva berättelsen själva, det brukar bli bäst så även om jag inte alltid håller med dem..
Jag gillar inte att läsa fanfictions när karrisarna ändras allt för mycket, JK Rowling har ju redan gett dem sin personlighet, så varför ändra på den? Vad glad jag blir när du tycker att jag lyckats!
Ja jag tycker också att Elli och Draco borde bli tillsammans,
Draco är ju så söt ^.^ Oemotståndlig (Enligt mig iallafall hehe)
och ja, vi får verkligen hoppas att hon hjälper honom...För tro mig, det kommer han att behöva mer än någonsin.

Här kommer nästa Kapitel förresten, jag har varit en liten slarvmajja när jag skrev det så ni får skälla på mig (a)
Kram ♥


Kapitel 22
Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom in springande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.
”Elli! För tusende gången, vi börjar snart!”
”Ja, jag vet… Jag kommer.”
”Du har missat frukosten.” Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan.
”Du är väl inte sjuk?”
”Nej”, sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna.
”Nej, jag är bara trött.”
”Trivs du inte här?” sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. ”Jag förstår att det måste kännas konstigt…”
”Jag mår fint”, sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst under sängen.
”Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig.”
Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.
”Tack.”
”Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska”, sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. ”För att bara ha varit här i några månader menar jag. Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här.”
”Tack”, sa jag och sände henne en blick som var full av ärlig tacksamhet.
”Nu går vi.”

Professor Mcgonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick som hon besvarade med ett leende och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskost ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till härinne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.
”Tystnad!”, röt Professor Mcgonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika
ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.
”Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen.”
Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.
”I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare (Neville svalde oroligt) och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst.
Jag tar inte in elever med längre än ett ”Utomordentligt” i betyg till min FUTT klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna.”
Hon kastade en vass blick på Neville som kröp ihop ännu mera i sin bänk och kved tyst för sig själv.
”Idag ska vi repetera lite av det som vi gick igenom förra året och sedan ska vi börja med transfiguration, konsten att förvandla föremål till andra föremål. Ja, Miss Granger?”
”Vi har väl hållit på med transfiguration sen årskurs tre Professorn?” frågade Hermione. Hon rätade på ryggen när McGonagalls blick föll på henne.
”Jag har för mig att…”
”Det stämmer, Miss Granger. Men eftersom det är något som jag vet kommer att komma upp i F.U.T.T examen och speciellt med tanke på att nästan hela klassen fortfarande har stora svårigheter med att få så enkla saker som tändstickor att förvandlas till hårnålar så kommer vi att fortsätta gå igenom det kapitlet. Det finns väldigt mycket inom förvandlingskonst att lära sig, Miss Granger.
Än är du långt ifrån färdigbildad även om du är på god väg.”
Hermione rodnade lätt och borstade av osynligt damm från sin lärobok medan McGonagall marscherade fram till svarta tavlan och svängde sin trollstav i luften.
”Läs igenom punkterna noga och formulera era svar ordentligt”, sa hon och nickade mot frågorna som nu dykt upp på tavlan ur tomma intet.
”Jag godtar inte någonting som är kortare än en pergament rulle.”
Ron stönade högt och lade pannan i djupa veck innan han böjde sig fram och viskade något ohörbart till Harry som sorgset nickade.
”Nej, ni får inte skriva av mig!” Hermione fräste ilsket och täckte över sitt redan halvfulla papper med handen. Gör något annorlunda och ansträng er istället!”
Hela lektionen gick åt till att besvara instuderingsfrågorna som Professor Mcgonagall givit oss. Flera gånger kom hon fram till mig för att kontrollera att jag hängde med och förstod frågorna. Detta verkade reta Ron. Varje gång Mcgonagall kom bort till oss för att prata med mig suckade han tungt och himlade med ögonen åt Harry som låtsades som om han inte såg.

”Hon kunde inte låta bli att ge oss läxa…Första lektionen på flera månader, och så ska
vi skriva två pergamentrullar…Två!”
Hermione gav Ron, som kastade flera ilskna blickar mot Professor Mcgonagall på behörigt avstånd
när vi passerade hennes klassrumsdörr på väg från lektionen i Astronomi, ett irriterat ögonkast.
”Jag sa ju till er att det här skulle bli ett jobbigt år! Lärarna kommer att ge oss massor att göra… Och ni båda försöker inte ens anstränga er!”
”Titta inte på mig”, sa Harry trött när Hermione kastade en giftig blick också på honom, ”Jag har inte sagt något.”
Jag hade faktiskt svårt att förstå hur man kunde bråka så mycket när man varit ifrån varandra i nästan åtta veckor. Hermione hade berättat för mig att hon och Harry alltid kom och bodde hos Ron de två sista veckorna av sommarlovet eftersom det var han som bodde närmast King Cross. Den här sommaren hade varit lite annorlunda och dem hade träffats lite tidigare än vad de annars brukade göra. Men ändå, jag kunde bara inte förstå det. Inte ens jag och Draco hade bråkat lika mycket och ändå hade vi bott under samma tak i mer än fem veckor. Dessutom var Dracos temperament tio gånger värre än Harry och Rons. Jag kunde faktiskt förstå dem när de efter en blick på varandra suckade och gick förbi mig och Hermione bort mot stora salen.
”Titta där är Ginny!” Hermione vinkade åt den rödhåriga flickan som precis kom ut från flicktoaletten.
”Hej”, sa hon och kom fram till oss. ”Allt bra?”
”Vi har fått en massa läxor!” Hermione suckade och bet sig i läppen.
”Och din bror går mig på nerverna.”
”Välkommen till min värld”, sa Ginny och gjorde en grimas. ”Ska vi äta tillsammans?”
Vi slog följe ner till stora salen som redan hade börjat fyllas. Jag kastade en blick mot lärarbordet när vi gick förbi och fick syn på rektorn, Albus Dumbledore som satt mittemellan Professor Sprout och en spinkig trollkarl med ganska så ungt ansikte och slitet grånande hår som hängde ner i ansiktet på honom. Han var väldigt blek och jag undrade vagt vad han kunde tänkas undervisa i, så sliten som han såg ut verkade han passa bättre in i sjukhusflygen än vid lärarbordet.

Efter en god lunch som bestod av blomkålspudding med potatis och grönsaker begav jag mig ensam tillsammans med Hermione vidare till nästa lektion, skötsel och vård av magiska djur. En nervös ilning kittlade till i magen när jag mindes att det här var en av de lektioner som Draco bittert hade varnat mig för. Ironiskt nog visade det sig att han själv också studerade det ämnet. När vi kom ner till den lilla stugan där läraren Hagrid, ”Halvjätten” undervisade fick jag syn på Dracos vitblonda kalufs i flocken av brunt och svart.
”Hej”, sa jag glatt åt honom när vi gick förbi och anslöt oss till Harry och Ron som stod och tryckte under ett knotigt äppelträd.
”Hej”, svarade han surmulet och blängde på Hermione som envist fortsatte att se rätt fram
utan att ta någon som helst notis om honom, ”Umgås med smutskallar alltså…”
”Varför hade ni så bråttom?” sa Hermione stött utan att låtsades om vad Draco kallat henne.
”Ni har väl aldrig tyckt om det här ämnet!”
Precis när Ron skulle öppna munnen för att svara något spydigt tillbaka dök Hagrid upp bakom husknuten och tecknade åt oss att vi skulle följa efter. Han ledde oss förbi den söta lilla stugan vars fönster lyste välkomnande i den fina höstsolen och bort till andra sidan dungen där en stor trälåda stod placerad.
”Kom hit allesammans! Kan ni se ordentligt? Bra…”
Han log mot klassen och fick några tillkämpade leenden tillbaka från eleverna i Gryffindor.
Slytherinarna såg elakt förväntansfulla ut, några gjorde till och med fula tecken åt Hagrid
som låtsades om som han inget såg.
”Välkomna tillbaka, hoppas ni haft ett bra lov allesammans.”
Några mumlade instämmande medan andra dystert skakade på huvudet och gav varandra sorgsna blickar.
”Idag ska ni få träffa på nå som ingen av er sett förut! Om ni kommer lite närmare allesammans… Lite närmare… sådär ja! Var bara lugna å fina nu, dom är lättprovocerade å gillar inte om man är för högljudd.”
Just då skakade lådan våldsamt till och hela klassen hoppade skrämt bakåt i rena förskräckelsen. I ögonvrån såg jag hur Draco knöt handen om sin trollstav. Jag var sugen på att göra detsamma men lät bli.
”Ta det lugnt, de e ingen fara. Vänta ska ni få se vad jag har åt er! Men ni måste ta det väldigt försiktigt... dom ogillar när man skriker åt dom. Lite finkänslighet, ni vet. ”
Hagrid stegade fram till den stora kompakta lådan och tog tag om locket med sina väldiga händer och bröt försiktigt upp det.
”Åå!” Utbrast Lavendel och grep Parvati om armen. ”Vad är det där?”
”Tillåt mig presentera nyfångade Numbuler från Rumänien!”
Flera i klassen utstötte chockade läten och jag lutade mig fram tillsammans med Harry för att se bättre. Först var jag inte riktigt säker på vad jag såg, det var en så sjuk syn. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Krälande och hoppande i lådan satt minst ett dussin av de märkligaste varelser jag någonsin sett. De hade ansikten och hår som riktiga människor men kroppen var gjord av pinnar och istället för fingrar växte det taggiga små blad längst ut på deras kvistiga händer. När en av dem tog ett ilsket skutt rakt upp såg jag att också fötterna var gjorda som kniviga blad som satt hårt fast på de smala pinnarna som skulle föreställa ben.
”Oj Hagrid! Utropade Hermione chockat. ”De här måste vara väldigt ovanliga!”
”De e det”, svarade han nöjt och kastade en blick föll av ömhet på Numbulerna som ilsket tjattrade och hötte med sina små fula nävar åt oss.
”Ja tänkte att ja ville visa er nå riktigt intressant er första lektion.”
”Ja, det här är ju oerhört intressant”, sa Draco ironiskt och blängde på en särskilt ful liten Numbul som räckte ut en lång lila tunga åt honom. ”Vad exakt har du tänk att vi ska göra med dem? Ta upp varsin och kela lite kanske? Dem ser verkligen gosiga ut.”
Det hördes spridda skratt och Draco såg nöjd ut.
”Va… Åå… öh… Jag hade tänkt att ni…skulle ta ut varsin och…Bekanta er lite me dom…” Hagrid såg osäkert på sina elever som alla hade backat några steg bort från lådan, som nu gav ifrån sig obehagliga ljud. Det lät som varelserna försökte tugga sig igenom träet.
”Harry, vill du va snäll å börja!” Hagrid stack ut sin väldiga näve och ryckte tag i Harry som förskräckt hoppade till. Bestämt sköt han fram honom till lådan och la sedan en arm som var minst lika lång som hela Harrys kropp runt hans axlar.
”Som ja sa innan… Numbuler avskyr när man skriker åt dom. De e väldigt stolta varelser och är inte så öh, förtjusta i människor överhuvudtaget. Så därför är det bra att ta det säkra före det osäkra å handskas med dom på rätt sätt.” Han pekade mot en annan låda en bit bort som var betydligt mindre, ” Där finns handskar som är motståndskraftiga mot Numbulens gift…”
”Är de giftiga?” sa Draco tvärt och stirrade på Hagrid. ”Giftiga?”
”Öh, ja men de är inte så illa… Ta bara på er handskarna… Varsågod Harry.”
Hagrid räckte Harry ett par tjocka gröna handskar som han motvilligt tog emot och satte på sig.
”När ni lyfter upp en Numbul ska ni ta ett tag om deras hår… Såhär…”, Han sträckte ner handen i lådan och drog upp en Numbulkvinna med långt blont hår. Hon sparkade ilsket med sina små fötter och visade upp en rad av spetsiga gula tänder som hon ilsket försökte sätta i Hagrids vänstra hand.
”Sen så kan ni ta ner dom här…”, han satte obekymrat ner den protesterande Numbulen i en liten inhägnad.
”Ja tänkte att ni skulle va fyra om varje Numbul… De finns mat å ge dom i låren där borta, ni får prova er fram jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gillar…se så sätt igång nu allesammans!”
Utan någon större entusiasm och med uppgivna suckar slank klassen iväg för att hämta sig ett par handskar. Neville anslöt sig med sänkt huvud till vår grupp och jag hoppades att mitt leende skulle få honom att känna sig lite mer välkommen.
”Vilken ska vi ta?” frågade Harry och såg på Numbulerna som allihopa visade sina vassa små
tänder och taggiga nävar.
”Ta den minsta”, sa Ron osäkert och kikade ner i lådan. ”Den där!” utbrast han och pekade på en liten rödhårig Numbul som pressade in sig i hörnet. ”Den är minst.”
”Kör för det”, sa Harry sammanbitet och stoppade ner händerna i lådan och drog snabbt upp händerna igen med ett fast tag om den sprattlande Numbulen.
”Vart ska jag sätta honom?”
”Där”, sa jag och pekade mot en tom inhägnad bredvid Draco som tillsammans med Crabbe, Goyle och Zabini höll på att trycka ner en extra tjock Numbul i marken. ”Där är det ledigt.”
”Jag förstår varför”, muttrade Ron när vi vandrade bort och ställde oss så att en lättad Harry kunde bli kvitt sin börda. ”Det luktar här.”
”Jasså har du glömt att duscha igen, Weasley?” sa Draco släpigt och de andra skrattade.
Rons öron tog genast en lysande röd färg och han blängde ilsket på Draco.
”Eller vänta… vet du ens vad en dusch är? Hemma hos dig är det väl lyxigt med ett handfat.”
”Draco”, sa jag irriterat och vände mig om efter att ha hjälpt Harry att slita loss den lilla Numbulen som bitit sig fast i hans handske. ”Har inte du nog med ditt eget?”
”Han bad om det.” svarade Draco kort och såg genomträngande på mig med sina gråa ögon.
”Och om Vesslan ber om något så ska han såklart få det, som omväxlingsskull…”
”Malfoy, din Numbul rymmer”, sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet.
”Idiot!” fräste Draco till Harry innan han med sina kumpaner i släptåg satte efter Numbulen på väg upp mot slottet medan vi vred oss av skratt.

Nämn ETT ställe i boken där dem är snälla...
Men jag förstår vad du menar!
Och ... som sagt så har min ff knappt börjat, Narcissa kommer
du få se mycket mera av, om jag säger så
kram ♥

Tack! =)

Beautyful person ♥

Tack gumman! Snart kommer jag hem igen ^.^

Ååååh KP WEBBEN! Nostalgi...den minns jag!
Man var ju så häftig då..
ahaa heter du typ Fredrika eller nått egentligen?
Det var grymt ändå! Ska försöka göra det bland alla övergödda amerikanare, finns många upplagor av Crabbe&Goyle här! ♥

ÅÅhh Tack fina du!! (För fin är du, det ser jag på din bild!)
Känner på mig att jag måste få träffa dig, du verkaf vara helt igenom underbar!!! TACK, din kommentar gjorde min dag, jag som var lite nere vart så himla glad igen. Skickar det rakt tillbaka till dig, och lovar att jag ska skriva klart den här ff:s för din och Jocki (Min brors) skull ♥!
och du... DU ska få hur många gratisexemplar du vill isf
KRAMAR I TUSEN!♥
SLUTA INTE LÄSA DÅ I BECAME TO DAJ!

(Citerade alla först men var tvungen att ta bort
det eftersom det blev nå lagg)
Alltså.....ååååååh!!!
Nu sitter jag här och bölar för att ni är så otroligt
underbara!
Jag har aldrig träffat såhär snällt folk, någonsin!!
Jag har en sjukdom som heter ADHD och jag har alltid blivit
trackad för att jag inte kan något, och så säger ni så här fina saker då blir man helt sjukt rörd!!! Tack snällasnällasnälla ni, ni fattar verkligen inte hur mycket det betyder för mig, att ni läser och gillar det och kommenterar så sjukt snälla kommentarer.
Jag går in och läser dem ofta, ni är så underbara!!!
Och Om ni har nån FF:s SNÄLLA mejla mig och berätta vad den heter, för ni är så grymma så jag måste få läsa allt som kommer från er!!!

Här kommer nästa Kapitel iallafall,
ni får ännu ett till ikväll.
Orättat igen.. men ni får överleva! Kram ♥

Kapitel 14
Den obrytbara eden



”Draco, din far vill tala med dig.”

Som om han inte visste det.
Som om han inte väntat på det i flera dagar nu. Som om om han inte försökt förbereda sig.
”Hälsa honom att jag kommer ner om några minuter.”
Narcissa steg in i rummet och fäste sina kalla ögon på sin son. ”Du kommer ner nu, Draco.”
Mor och son mätte varandra med blicken i några sekunder innan sonen vek undan och med en suck reste sig upp. Tillsammans med sin mamma gick den blonda bleka pojken nedför trappan med en känsla av att han skulle få höra något som han helst inte ville höra.
Hastigt vände han sig om och kastade en blick på Ellis sovrumsdörr, bad en tyst bön om att hon skulle ropa på honom, komma ut, vad som helst.
Men dörren förblev stängd, och en hård knuff i ryggen från sin moder fick honom att fortsätta.
Nere i soffan väntade hans pappa som vid synen av sonen rätade på sig och lade armarna
i kors över bröstet.
”Sätt dig, Draco”, sa han och log.
Draco satte sig mittemot Lucius med blicken stint riktad ner i knäet.
”Se på mig.”
Han lyfte lydigt blicken och mötte sin pappas gråa ögon, identiska med sina egna.
”Snart återvänder du till Hogwarts, Draco. Och då återvänder du också till det som lägger band för hela din framtid.” Lucius gjorde en paus och såg på Draco, som såg tillbaka med en blick full av fruktan. ”Det är inte bara din familjs ära som ligger i dina händer, utan också dess framtid.
Jag kommer följa din vistelse på Hogwarts med största vaksamhet, och jag hoppas att du inte ger mig någon anledning till att bli… besviken.”
Han sträckte sig fram över bordet och tog sin sons hand i sin, strök den varsamt med sina sträva fingrar.
Draco kände det som om han höll på att kvävas inifrån.
Något stort pressades upp från magen och ner i halsen på honom, och hindrade honom från att prata så han nickade bara kort. Hans mamma hade slagit sig ner på hans vänstra sida och hade hela sin uppmärksamhet riktad mot honom med en spänd förväntan i det bleka vackra ansiktet.
”Svara din far nu, Draco. Visst kommer du att göra allt för att uträtta det ärende som
mörkrets herre utsett dig till att genomföra?”
”Ja”, svarade Draco.
”Utmärkt!” Narcissa slog ihop händerna. ”Låt oss då svära den obrytbara eden…”
”Nej!” Han stirrade skrämt på sina föräldrar. ”Inte den obrytbara eden!”
”Varför inte det, Draco?” Lucius lade huvudet på sned. ”Om du nu verkligen tänkt genomföra ditt uppdrag precis som du hävdar att du ska, så borde väl inte en ed på dina ord vara något problem?”
”Nej”, viskade Draco och kämpade mot lusten att springa sin väg. ”Nej…far.”
”Då så. Narcissa?”, Lucius gjorde en gest mot sin fru och dem reste sig som en man.
”Vill du vara vänlig att vara vår sammanlänkare?”
”Självfallet.” Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden.
”Lika bra att se till att få det avklarat innan vår lilla gäst vaknar och lägger sin näsa ännu mera i blöt”, fortsatte hon och vinkade åt Draco att resa sig upp.
”Du måste komma närmare, Draco. Ställ dig på knä framför din far… sådär ja.”
Draco hade sjunkit ner på ben som skakade så mycket att han tvivlade på om han någonsin skulle kunna ta sig upp igen. Lucius sjönk långsamt ner mittemot sin son och tog tag i hans händer.
Narcissa tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav
på deras sammanlänkande händer.
Narcissa sa:
”Svär du, Draco Lucius Malfoy, att återvända till Hogwarts och efter bästa möjliga
förmåga väga din tid där åt att genomföra det uppdrag som mörkrets herre givit dig?”
”Det svär jag”, mumlade Draco. En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt hans och Lucius händer som en rödglödgad tråd.
”Och svär du att inte anförtro någon information om uppdraget som mörkrets herre givit dig i förtroende?”
”Det svär jag”, viskade Draco.
Hans röst höll på att svika honom, och han var förbryllad över att det kommit ut några ord överhuvudtaget. En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.
”Och om det skulle visa sig nödvändigt…” Narcissa harklade sig tyst. ”Kommer du då att offra ditt liv för att tillgodo se mörkrets herres behov?”
Draco tittade upp på sin mamma. Han fick en sekunds ögonkontakt innan hon tittade bort men han var säker på det han såg. Han hade sett ett stänk av oro blänka i hennes ögon. Men när hon fortsatte tala så var rösten lika stabil som tidigare. Han måste ha sett fel.
”Svär du det Draco? Att oavsett vad som krävs, offra dig för mörkrets herre?
”Det…” Draco svalde ner klumpen i halsen, hela hans kropp skrek i panik.
”Det svär jag”, kved han fram och kände tårarna bränna bakom ögon. Han höll tillbaka dem.
Narcissas bleka ansikte glödde till i skenet från en tredje eldsflamma som sköt fram
ur trollstaven, vred ihop sig med de andra två och virade sig tjockt runt fadern och sonens sammanhållna händer som ett glödande rep.

”Varför sitter du här?”
Jag tog ett skutt över stenen som låg framför mig och damp ner bredvid Draco som satt med ryggen mot mig och stirrade ut i tomma intet.
”Men… vad är det?” Jag tittade oroligt på honom, stannade till.
Han hade inte gjort en enda rörelse som tydde på att hans ens hört mig komma.
Han satt hopsjunken på den lilla kullen bakom träden och stirrade utan att blinka utöver
landskapet nedanför.
”Du har väl inte blivit utsatt för Imperiusförbannelsen?” frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. ”Draco?”
”Vad vill du?” snäste han ilsket och burrade upp sig som en hotad uggla. ”Låt mig vara ifred!”
”Har det hänt något?”
”Vad skulle du säga om jag sa att jag nyss blivit försäkrad att jag ska dö inom en väldigt snar framtid?” svarade han med hög röst och stirrade på mig med ett ansikte som var blandat av ilska och förtvivlan.
”Jag… jag skulle antagligen säga att det bara var skitsnack och att du ska leva minst lika länge som jag.”
”Precis.” Draco drog efter andan och slet loss en sten från marken och drämde iväg den med full kraft nerför slänten. ”Så låt bli att fråga då!”
”Du ska inte dö Draco.” Jag tog tag i hans arm, men han ryckte den genast åt sig och drog upp ännu en sten. ”Säg inte sådär. Vad är det som har hänt?”
”Fråga mig inte, okej?” Han slängde iväg sten nummer två och det hördes ett klonk när den slöt sig till sin föregångare. ”Fråga mig ingenting.”
”Men varför är du ledsen då?”
”Jag…är…inte…LEDSEN!” Vrålade Draco och drämde handen i marken för varje ord.
”Jag vill bara att…(Han drog upp tre stenar och svingade iväg dem)… du går någon annanstans och låter mig vara ifred! Det räcker väl med att jag snart måste se dig varenda dag i skolan!”
”Jasså? Jag trodde vi var vänner”, sa jag kyligt och flyttade mig en bit ifrån honom.
”Det har då verkat som det i de tre veckor du har följt efter mig som en liten husalf.”
”Jag har inte… nej!” Draco la ansiktet i händerna och stönade.
”Jag önskar jag kunde berätta, men jag kan inte!” sa han halv kvävt och kved till.
”Jag kan inte… Jag kan inte…Jag kan inte…”
”Okej, jag förstår”, sa jag sansat och fick plötsligt en bild av Tinky som kvidande kröp runt på
marken medan hon drog sig själv i öronen, ”Du kan inte.”
Han skakade våldsamt på huvudet och kved igen, beteendet var så icke Dracoaktigt som det bara kunde bli och det var det som var mest oroande.
”Jag tänker inte dra med mig någon annan in i det här!” sa han häftigt och tog bort händerna från ansiktet och tittade på mig. ”Om jag ska dö…”
”Du ska inte dö.”
”… så gör jag det helst ensam.” Han reste sig upp och borstade av sig det osynliga dammet.
”Vad får dig att tro att du ska dö?” Jag reste mig också upp, väl medveten om att samtalsämnet var mycket märkligt. ”Har du blivit hotad?”
”Nej”, sa Draco tyst. ”Men jag kommer inte ha en chans.”
Jag vet inte om det var hans bedjande ögon som gjorde det, eller om det var hela situationen i sig. Utan att tänka tog jag några steg fram och slog armarna om honom.
Hela hans kropp spände sig och han stod där stel som en pinne mitt i omfamningen utan att veta var han skulle göra av armarna, så han lät dem hänga längs sidorna.
Jag stod kvar med mina armar om honom i ett par sekunder, sen släppte jag försiktigt taget och
gav honom en klapp på kinden. Han såg ungefär lika chockad ut som om jag hade slagit till honom. Kanske hade han föredragit det, för han verkade inte veta vad han skulle ta sig till.
Jag ordnade det åt honom genom att hugga tag i hans arm och bestämt dra honom med mig ner tillbaka till herrgården som jag kände att jag tyckte mindre och mindre om.

Det låter superbra det! Jag älskar dina kommentarer oavsett :*

Åh, Tack så hemskt mycket!!! vad kul att du börjat läsa den :*
Och ännu bättre, gillar den! Hehe nej nej, dem skrev sin egen del vetu...Vem bestämmer över Fred&George?

Du är inte tjatig bara underbar!

Jag har skrivit klart ett ganska kort kapitel nu,
hann inte rätta det ordentligt (skyll på min dryga pojkvän!) men fortsättningen, alltså nästa kapitel kommer upp imorgon och då händer det lite mer!
Ursäktar för att det här blev lite kort, men som sagt, längre kapitel imorgon!
Hoppas det duger någorlunda iallafall :')
Kram på er alla som orkar läsa den här FF:s!

Det var som om sommaren helt plötsligt kommit fram till att den gjort sitt och bestämt sig för att dra vidare. När jag och Draco någon timme senare klev ut från den Läckande kitteln öste regnet ner och vi fick dra upp våra mantlar som skydd för ansiktet.
Jag grämde mig över att vi inte fick använda någon magi och tänkte på Impervius besvärjelsen som fick vatten att avdunsta, och som hade kunnat hålla mig någorlunda torr under den minuten då vi rusade genom gränden in till Madam Malkins klädnader för alla tillfällen.
Därinne ruskade vi på oss som två blöta hundar, och Draco spärrade skräckslaget upp ögonen när han fick syn på sin egen spegelbild.
”Mitt hår! Titta på mitt hår…” gnällde han och drog i sin långa blonda lugg som hängde som två sorgliga stripor nerför ansiktet på honom.
”Skärp dig!” fräste jag irriterat och vred ur mitt eget hår och bildade en blöt pöl på heltäckningsmattan inuti butiken. ”Var glad att du inte ser ut sådär.” Jag nickade mot en äldre trollkarl med sargat ansikte vars huvud var kluvet i två delar som hölls ihop av en smal remsa trolltejp. Han gled långsamt framåt längs raden av mantlar medan han nynnade halvhögt utan att ta någon notis om uppmärksamheten han drog till sig. Draco stirrade med öppen mun på mannen och tog ett stort skutt närmare mig, som om han trodde att han skulle bli smittad av någonting.
”God dag Mr Butlings, vad får det lov att vara idag då?” En kraftig häxa med krulligt mörkt hår uppsatt i en stram hårknut hade stegat fram till mannen bortifrån affärsdisken med ett lätt irriterat uttryck i det mulliga ansiktet. Mannen slutade att nynna för ett ögonblick och vände sitt ärriga ansikte mot kvinnan, som inte verkade störas alls av att huvud halvorna skumpade hit och dit.
Draco flyttade sig ännu närmare mig och trampade mig på tårna, och jag fick lov att ge honom en knuff i sidan för att få honom att flytta på sig.
”Åååh, ingenting kära Madam Malkins… ingenting”, svarade trollkarlen med släpig drömmande röst.
”Jag bara tittar…”
”Titta inte för länge då är ni snäll Mr Butlings! Ni skrämmer bort mina kunder”, sa kvinnan rappt och vände på klacken och stegade tillbaka innanför disken.
Mannen såg efter henne ett ögonblick, sen skakade han på huvudet och ena halvan gled isär med ett ljudligt slafsande när tejpen släppte från sitt fäste och gled med en mjuk duns ner på golvet.
Draco kved till och stirrade som förhäxad på huvudhalvan som låg och kråmade sig på mattan medan ögat snurrade runt, runt med ett mjukt gurglande läte i sitt blodiga fäste.
Jag hörde hur flera av kunderna lät höra äcklade utrop medan mannen lugnt böjde sig ner och lyfte upp sin avlägsnade kroppsdel och började sedan vördnadsfullt bära den i famnen bort till dörren och ut genom affären, fortfarande högt nynnandes.
”Äntligen!” utbrast Madam Malkins och skakade bistert på huvudet. ”Han har varit här varenda dag den här veckan utan att köpa någonting… man kan nästan tro att det är för att förstöra affärerna! Vad kan jag hjälpa er med små vänner?” frågade hon och log mot mig och Draco. ”Hogwarts?”
Vi nickade och hon mätte oss med blicken.
”Nya klädnader?”
”Ööh… Inte direkt”, svarade jag som återfick talförmågan först (Draco såg ut som om han skulle spy om han öppnade munnen) och Madam Malkins riktade sina intensivt blåa ögon mot mig.
”Jag ska ha… en trollkarls hatt…Eh…” Jag började famla efter inköpslistan i fickan, men Madam Malkins hade redan börjat leta i hyllorna och ett kort ögonblick senare slängde hon upp en svart spetsig hatt på disken.
”Den här ska nog passa lilla fröken perfekt, en Galleon bara idag!”
”Jag tar den”, sa jag snabbt och stack ner handen i min andra ficka och drog fram min penningpung. Jag räckte fram en Galleon som hon snabbt tog emot och stoppade i en liten mässingsburk.
”Och du då?” , sa hon frågande till Draco medan hon snabbt stoppade ner hatten i en påse och räckte fram den till mig, ”Malfoy, visst var det så?”
”Ja”, svarade Draco som tydligen kommit över sin förskräckelse över den gamla trollkarlen,
”Jag ska ha ett par nya Drakhandskar…” Han såg sig omkring i butiken, ”Men jag vill bara ha sådana i äkta Taggsvansskinn, allt annat är bara skräp.”
”Hm på det viset. Ja det ska vi väl kunna ordna”, muttrade Madam Malkins och började återigen leta bland hyllorna, ”Ett ögonblick…”
Medan Draco provade ut nya handskar tog jag mig en titt i affären.
Det verkade som flera hade tagit sin tillflykt hit och affären fylldes med babblande häxor och trollkarlar, många i vår ålder. Jag tittade på dem med lite extra intresse, tänk om jag snart skulle ha någon av dem till klasskompisar. Två mörka flickor med långt svart hår tågade förbi mig med armarna om varandras midjor. Dem var så lika att dem kunde ha varit varandras spegelbilder och båda två glodde intresserat på mig när dem gick förbi och försvann bort till klädnaderna.
Jag tittade nyfiket efter dem och tog några steg mot samma håll för att kunna ta mig en närmare titt.
”Håll dig borta från dem där två.”
”Va?” Jag snurrade runt och tittade på Draco, som på sitt vanliga tysta vis lyckats dyka upp bakom mig utan att jag märkt det.
”De tillhör Gryffindor och ingår Potters beundrarskara”, sa han med en fnysning. ”Sankte Potter, alla lärares och Smutskallars bästa vän!”
”Potter? Harry Potter?”, frågade jag och Draco himlade med ögonen.
”Harry Potter ja”, sa han och gjorde en äcklad grimas. ”Smutskallarnas beskyddare…”
”Går han på din skola?” sa jag chockat. ”På Hogwarts?”
”Ja”, spottade Draco fram. ”Men han är inte ett dugg begåvad. Vem tusan vill bli berömd bara för att man har ett äckligt ärr i pannan?”
”Men han berövade ju faktiskt Du-vet-vem på all sin makt!” sa jag ivrigt när vi fortsatte ut på den regniga gatan. ”Då måste han ju ha någon form av…”
”Nej!” avbröt Draco ilsket och svor när han trampade rakt i en vattenpöl. ”Nej han hade bara tur. Men va så säker, en dag kommer du-vet-vem tillbaka till makten och då…” Draco flinade, ”Så har den där ärrskallen inte en chans!”
”Vadå vill du att Du-vet-vem ska komma tillbaka?” frågade jag chockat och stannade till och stirrade på Draco. ”Är du inte riktigt klok!”
”Hellre han än sankte Potter”, fräste Draco. ”Du ska få se…När du träffar honom så förstår du vad jag menar.”

Vi fortsatte i tystnad in till Bokhandeln.
Det var nästan alldeles folktomt så när som på två flickor som satt vid ett av borden och bläddrade bland böckerna framför sig.
En av dem, en flicka med ganska stora framtänder och burrigt brunt hår tittade upp när vi kom in och lutade sig sen snabbt fram och viskade i den andra flickans öra.
Draco verkade inte ha lagt märke till dem utan fortsatte obekymrat rakt fram till en hylla där det med spretig text stod Försvars teori för nybörjare och drog fram en bok som han sedan öppnade och sen lika snabbt slängde ifrån sig.
”Bara massa trams!” sa han och suckade ljudligt, ”Om vi ändå hade fått lära oss svartkonster på samma sätt som man gjorde på Pappas tid…Då praktiserade man förhäxningarna på varandra istället för att läsa i en massa dammiga böcker…”
Jag svarade inte utan plockade istället upp boken som Draco hade slängt ifrån sig.
Magisk försvarsteori stod det i guldiga bokstäver på omslaget, och jag bläddrade långsamt igenom sidorna medan dörrklockan pinglade till igen och två personer till steg in i butiken.

Ååå tack snälla!! ♥ :*


Naw tack ni är så himla gulliga! :*
Bra mycket gulligare än Draco..Haha! Men ja... visst är det synd om honom....


Åh TACK underbara du!
Jag tycker det är så roligt att få läsa dina kommentarer, jag är precis som du, kommenterar låååååååååååångt!
Och ja, det finns en förklaring till allt...Han föddes inte elak, det gjorde nog inte ens Pansy...Men hon har det nog mera i sig än vad han har.
Deras släkt består faktiskt av bara renblodiga trollkarlar (Nära på iallafall) men hennes pappas föräldrar blev dödade i unga år av Lord Voldemort själv, så han växte upp hos Mugglare, säkerligen därifrån deras gulliga lilla smeknamn kommer....Tack än en gång, Tack!1♥

Sitter och skriver nu, så hoppas att jag hinner upp med
ett nytt kapitel ikväll eller imorgon!

Tack alla mina underbara läsare & vänner ♥
Ja...Mn jag får helt enkelt skriva om dem, som tur är så var det inte så långa och viktiga kapitell!
Den här FF:s kommer ju att bli ganska lång...
Jag gör mitt bästa och tack för att ni konstigt nog vill läsa den (jag tycker att den suger)

Lägger upp kapitel sex nu iallafall Kram♥

Kapitel 6

Vi promenerade längs gatan medans solen effektivt svedde våra nackar, och jag önskade plötsligt att jag hade tagit med mig manteln iallafall . Trots att det var väldigt skönt att bli befriad från Draco, så kunde jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Han hade inte ens varit i närheten av trevlig under den tiden jag känt honom, men någonting sa mig att det inte var hans fel.
Tillfredsställelsen över att se honom spotta bubblor krympte ihop till ingenting och lämnade en molande känsla kvar i maggropen.
”Här är det näst bästa stället i hela England!”, sa Fred ivrigt och stannade utanför en affär som jag inte lagt på minnet tidigare. ”Det bästa visar vi dig en annan gång.”
George gjorde en lätt bugning och höll upp dörren för mig.
”Välkommen till Godisbaronen!”
”Oj!”
Storögt tittade jag mig omkring.
Varenda decimeter av det skamfilade trägolvet täcktes av hyllor och lådor fyllda med alla läckerheter man kunde önska sig.
Snurrande smaskbin, Tuggummibloss(Smäller-På riktigt!) Boubuleskulor i flera olika gälla färger, Lakritsstavar, Svarta katter, Eldpuffar (Garanterar en brännande känsla i halsen i upp till 24 timmar!) och en mängd andra sorters godis som jag aldrig hade sett förut.
”Det är så man blir tårögd.”, sa George rört och torkade sig i ögonen.
”Vårt andra hem.”, instämde Fred med darrande röst. ” Det enda stället som skulle kunna konkurrera ut det här är väl Zonkos.”
”Jag tycker det är helt fantastiskt!” Jag hade trängt mig fram till en liten trälåda i vilken det hoppade omkring små drakar i choklad med små korinter till ögon och näsborrar broderade med glasyr.
Då och då spottade någon av dem ut små eldsflammor som svedde insidan på den massiva lådans kanter.
”Tror ni att jag skulle kunna lura i Draco en sån här?”, sa jag fundersamt och studerade de små drakarna som tampades om den bästa platsen medan de då och då kastade ut ett regn med gnistor.
”Garanterat värt ett försök” sa Fred och flinade ”Om det inte fungerar kan du åtminstone sveda hans hår lite grann medan han sover, jag har alltid tyckt att det har en väldigt läskig färg.”

När vi kom ut från Godisbaronen hade jag med mig en stor påse med blandat godis som Fred och George hade trugat på mig (Du måste prova de här, man ser grönt på riktigt, jag lovar! Och du får bara inte missa Surpuffarna, jag lurade i Fred en sån en gång… Han kunde inte sluta skrika svordomar på över två timmar, mamma höll på att bli galen!)och en annan påse med den lilla eldsprutande chokladdraken, som nu fått en liten klädnypa över gapet.
”Bäst att vi eskorterar dig till Den läckande kitteln så att Lucius inte får en anledning till att kasta Imperiusförbannelsen över dig, eller nått.”, sa George dyster och kastade en blick på sin klocka.
”Jädrans att vi hittade på dig så sent. Men först... Tadaah!"
Tvillingarna hade stannat framför en tom mörk butik. Skyltfönstren var fördragna med mörka skynken och inte en enda skylt fanns uppsatt.
"Det här, det är vårt place." Fred lät lika stolt som George såg ut.
”Synd att vi inte är redo att öppna ännu. Du hade behövt ett gott skratt om du bor hemma hos luspudeln."
Fred pussade min hand och jag skrattade. ”Vi bara går och väntar på att sluta skolan och rusta upp det här stället. Flytta butiken till Hogsmeade. Bara sådant lösk som Malfoy och hans familj försvinner, så går vår plan i verket.”
”Vad är Hogsmeade?” frågade jag intresserat.
”En trollkarlsby!”, sa George med hela munnen full av gelégroda. ”Den enda i hela Storbritannien faktiskt.”
”Du kommer att få en lapp med brevet från Hogwarts”, sa Fred. ”Den ska du be dina förmyndare skriva under, så får du följa med på alla Hogsmeade helger.” Om man vill följa reglerna, vill säga”, la han till med ett fundersamt uttryck i det fräkniga ansiktet.
”Har inte ni gjort det?” Frågade jag och tittade förvånat på tvillingarna.
”VI?” Fred stirrade på mig som om jag sagt något väldigt förolämpande. ”Nej vi har varit i Hogsmeade sen vi började på Hogwarts, visst har vi George?”
”Stämmer”, sa George och grinade brett. ”Och det är ingenting vi varken skäms eller ångrar, med handen på hjärtat.
” Här har du läckande kitteln, och vem står inte där och väntar på dig om inte den där lilla snorvalpen Malfoy?” Fortsatte han bistert och stannade en bra bit från Draco, som satt uppflugen på ett av borden utanför Puben.
Han satt och studerade någonting som låg framför honom på det slitna gamla bordet med ett djupt intresse i sina uttryckslösa gråa ögon. När vi kom närmare såg jag att det var paketet som Lucius gett honom tidigare, varför satt han med det där? Visste han vad det innehöll?
”Vad har du för dig då, din lilla snorvalp?”
Freds röst fick Draco att rycka till så hastigt att han var nära att trilla ner från bordet.
Av uttrycket i hans ansikte att döma hade han inte glömt det som hände en halvtimme tidigare, och jag såg hur han snabbt drog fram sin trollstav, beredd på strid.
Fred la huvudet på sned.
”För ditt eget bästa, lägg undan den där.”, sa han lugnt och stirrade med djup avsmak på Draco.
”Ja, du vill väl inte göra lilla mamma besviken genom att bli relegerad, Malfoy?” tillade George retsamt. ”Tänk vilken vanära!” Han gjorde till rösten och båda brast ut i skratt.
För ett par sekunder verkade det som om Draco starkt övervägde om det verkligen inte var värt att bli relegerad för att få kasta en förbannelse över Fred och George, men tydligen bestämde han sig för att det inte var det och lät trollstaven glida ner igen.
”Jag antar att vi måste lämna dig här, Elli.”, sa George dystert medan han vaksamt betraktade Draco som stirrade tillbaka med en blick blandad av hat och rädsla.
”Men vi träffas nog snart igen.” Fred bugade sig.
”Och om vi inte träffas innan dess så… försök hamna i Gryffindor, är du snäll!”
Med de orden vände sig tvillingarna om och försvann neråt gatan, ivrigt vinkande.
Jag tittade efter dem tills de försvann tillbaka mot Godisbaronen innan jag vände mig åt Dracos håll. Han hade fortfarande blöta fläckar på sin klädnad och det blonda håret låg inte längre prydligt på hans huvud, utan spretade nu åt alla håll. Han undvek omsorgsfullt att se på mig utan hade återgått till att studera det lilla paketet. Bara för att ha något att göra tittade jag också på det.
Det var ganska litet och avlångt, väl inslaget i tjockt brunt papper.
Jag glodde på det i några sekunder och tittade sedan tillbaka på Draco som fortfarande studerade det med spelat intresse.
”Draco” sa jag tyst.
Han låtsades inte om mig, gjorde inte ens en ansats till att han hört att jag pratade med honom.
”Draco jag är ledsen för…det där.” sa jag halvhögt. ”Snälla du…”
Han tittade upp på mig, öppnade munnen för att säga något…
”Där är ni ju, så bra… Men Draco, vad har du gjort med din klädnad?”
Lucius röst höjde sig ovanför våra huvuden och jag tittade snabbt upp.
Han hade kommit gående och glidit upp bakom oss på ett ljudlöst skrämmande sätt. Nu stod han lätt nerböjd över sin son, som återigen tagit sin tillflykt att stirra på paketet framför sig.
”Du vet ju att man är rädd om sina saker, Draco…I synnerhet när vi har gäster och du ska förespråka ett gott föredöme.” Draco mumlade något ohörbart och Lucius log.
”Vi får talas vid om det senare…” Han flyttade blicken till mig.
”Det ser ut som om du besökt Godisbaronen, Ms Jacobsson… Ett förtjusande val...”, Men, då undrar jag…”, Fortsatte han släpigt, ”Varför Draco inte har gjort det?”
”Ja…Jag gick ensam.”, sa jag tyst medan känslan i magen gjorde sig påmint igen, och jag längtade plötsligt efter Fred och George.
”Du gick ensam?” upprepade Lucius entonigt. ”Jasså… Draco, jag trodde jag tydligt talade om för dig att du skulle visa Eleonora runt, gjorde jag inte?”
”Jo”, svarade Draco trumpet. ”Men…”
”Det verkar inte som om du lyssnar på mig ordentligt, Draco…Inte bra…”
Han log mot sin son.
”Men som sagt, vi får talas vid om det senare…” Han gjorde en gest med handen.
”Narcissa har redan rest hem för att förbereda gästernas ankomst, så jag föreslår att vi gör henne sällskap.” Han böjde sig ner och plockade upp det lilla paketet från bordet och placerade det omsorgsfullt innanför klädnaden, som buktade ut på ännu fler ställen än tidigare.
”Kom med här nu.”
Han vände på klacken och svängde upp dörren till Den läckande kitteln och försvann in.
Draco hoppade snabbt ner från bordet och skyndade sig att följa efter sin pappa.
Jag såg mig om en sista gång, tyckte att jag kunde urskilja tvillingarnas gängliga siluetter någonstans i folkvimlet och gick efter Malfoys.

Kapitel 2
Skuggan vid trappan


Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.”
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!”
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna. I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen.
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?”
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan.
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.”


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Ny läsare här!
Du skriver jättebra verkligen Med riktig inlevelse och man kommer verkligen in i berättelsen på ett
riktigt bra sätt, som jag verkligen älskar!
Keep going!
Ny bevakare

HELVETE VAD DU SKRIVER BRA GAHAHS.
Mer, okej?!! VOLDY ♥

Sry för förseningen, nu kommer jag uppdatera oftare
Älskade ditt kapitel Glinis, du är verkligen en utav de allra bästa författarna jag vet och mitt kändes så fjuttigt i jämförelse med ditt. Eftersom jag haft skitdålig tillgång till datan närmaste veckan så blev det både kort och orättat. Hoppas ni kommer att gilla det ändå. Fortsättning följer! ♥

Kapitel 5
Draco


Mörkret hade sänkt sig över slottet.
På himlen glittrade tusentals stjärnor som passade på att spegla sig i Svartsjöns blanka yta.
Luften var alldeles stilla och klar. Draco stod högst upp i Astronomitornet och tittade ut över Hogwarts.
Eller, åtminstone hade han gjort det för någon minut sedan. Innan han fick syn på henne. Hon gick tillsammans med Potter och Weasley över den gräsbevuxna marken. Ett elakt flin spred sig över hans smala läppar när han såg hur hon ilsket gestikulerade åt Ron. Han grimaserade ilsket tillbaka och Draco lutade sig fram för att försöka uppfatta vad dem sa.
”...Du gör det alltid, hela tiden!”
”Vadå?” Ron lät både oförstående och arg. ”Det är du som gör det!”
”Påstår du att jag drar in oss i trubbel? Vems fel var det att vi åkte dit för ett par dagar sen när vi...”
Mer hörde inte Draco. Hermione rundande slottsknuten och försvann.
Han rätade på sig igen och drog handen genom håret.
Var det verkligen sant, det som Zabini hade sagt? Var hon verkligen en smutskalle?
Troligtvis. Varför skulle hon annars stövla runt med sådant lösk som Potter och Vesslan?
Men kanske...
Draco fick en ide och gick med snabba steg nedför trappan. Han aktade sig noga för att stöta ihop med någon (Astronomitornet var strängt förbjudet område för alla elever förutom under den oändligt långa timme varje vecka som de tvingandes genomlida en mycket tråkig lektion tillsammans med Proffesor Sinistra) och landade i säkert förvar i korridoren nedanför.

Mycket riktigt mötte han dem i entrehallen.
Harry och Ron gav ifrån sig ett litet rop och Harry grep genast handen om sin trollstav som han hela tiden hade hållit utsträckt framför sig. ”Vad gör du här, Malfoy?”
Draco kopplade på sitt hånflin som han alltid hade reserverat för dem.
”Det angår väl inte dig, Potter.”
Harry hajade till och vände sig till sina kamrater. Ron tog över ledningen.
”Stick härifrån Malfoy!” Han pekade med sin trollstav mot Dracos bröst. ”Annars går det illa för dig!”
”Jo, det har jag märkt sedan tidigare.” Minnet av Ron som kravlande runt på marken med stora slemmiga sniglar forsande ur käften dök upp i hans huvud och han vek sig dubbel av skratt.
”Skrattar bäst som skrattar sist, Malfoy!” fräste Ron och viftade med trollstaven.
”Nej, Ron! Låt bli!” Hermione hade skjutit undan Rons viftande hand som hade befunnit sig farligt nära Harrys öga. ”Du gör det bara värre för dig själv!”
”Vem bryr sig?” Draco hade riktat sina varggråa ögon mot henne och hon vände förläget bort blicken.
”Jag skulle faktiskt vilja prata med dig.”
”Med...Med mig?” Hermiones röst var pipig och hon plockade nervöst med axelbandet på sin väska.
”Varför det?”
Draco svarade inte. Istället log han bara och knyckte på nacken. ”Helst utan åskådare.”
”Nej!” Harry och Ron hade störtat fram. ”Hon följer inte med dig.” Ron spottade fram meningen som om han mådde illa av bara tanken. ”Aldrig i livet!”
”Men Ron, jag hade faktiskt tänkt...”
”Glöm det!” Ron stirrade på Draco som om han hade varit en extra stor sprängstjärtsskrabba.
”Vem vet vad den där kan hitta på! Hermione, han vill bara förnedra dig.”
”Är du rädd för att bli spolad, Weasley?” frågade Draco. Ron bet ihop käkarna så hårt att Hermione kved till. ”Hon-ska-inte-med-dig”, morrade han.
Draco höjde på ögonbrynen. ”Det bestämmer hon väl själv?”
”Vad är du ute efter, Malfoy?” Harry hade tagit ett kliv fram och betraktade Draco med tyst avsky.
Draco gav honom en lång blick. ”Någonting som du aldrig kommer att få, Potter.” Sedan vände han sig om mot Hermione igen. ”Möt mig i biblioteket om en timme. Och kom ensam”, la han till med en föraktfull blick på Ron som hade börjat studsa upp och ner av ilska.
Sedan vände han på klacken, gav Harry en försmädlig knuff i sidan och spatserade iväg mot fängelsehålorna mycket belåten med sig själv. Han kände deras blickar bränna i ryggen, men det var bara hennes som intresserade honom.