Tack alla mina underbara läsare & vänner ♥
Ja...Mn jag får helt enkelt skriva om dem, som tur är så var det inte så långa och viktiga kapitell!
Den här FF:s kommer ju att bli ganska lång...
Jag gör mitt bästa och tack för att ni konstigt nog vill läsa den (jag tycker att den suger)

Lägger upp kapitel sex nu iallafall Kram♥

Kapitel 6

Vi promenerade längs gatan medans solen effektivt svedde våra nackar, och jag önskade plötsligt att jag hade tagit med mig manteln iallafall . Trots att det var väldigt skönt att bli befriad från Draco, så kunde jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Han hade inte ens varit i närheten av trevlig under den tiden jag känt honom, men någonting sa mig att det inte var hans fel.
Tillfredsställelsen över att se honom spotta bubblor krympte ihop till ingenting och lämnade en molande känsla kvar i maggropen.
”Här är det näst bästa stället i hela England!”, sa Fred ivrigt och stannade utanför en affär som jag inte lagt på minnet tidigare. ”Det bästa visar vi dig en annan gång.”
George gjorde en lätt bugning och höll upp dörren för mig.
”Välkommen till Godisbaronen!”
”Oj!”
Storögt tittade jag mig omkring.
Varenda decimeter av det skamfilade trägolvet täcktes av hyllor och lådor fyllda med alla läckerheter man kunde önska sig.
Snurrande smaskbin, Tuggummibloss(Smäller-På riktigt!) Boubuleskulor i flera olika gälla färger, Lakritsstavar, Svarta katter, Eldpuffar (Garanterar en brännande känsla i halsen i upp till 24 timmar!) och en mängd andra sorters godis som jag aldrig hade sett förut.
”Det är så man blir tårögd.”, sa George rört och torkade sig i ögonen.
”Vårt andra hem.”, instämde Fred med darrande röst. ” Det enda stället som skulle kunna konkurrera ut det här är väl Zonkos.”
”Jag tycker det är helt fantastiskt!” Jag hade trängt mig fram till en liten trälåda i vilken det hoppade omkring små drakar i choklad med små korinter till ögon och näsborrar broderade med glasyr.
Då och då spottade någon av dem ut små eldsflammor som svedde insidan på den massiva lådans kanter.
”Tror ni att jag skulle kunna lura i Draco en sån här?”, sa jag fundersamt och studerade de små drakarna som tampades om den bästa platsen medan de då och då kastade ut ett regn med gnistor.
”Garanterat värt ett försök” sa Fred och flinade ”Om det inte fungerar kan du åtminstone sveda hans hår lite grann medan han sover, jag har alltid tyckt att det har en väldigt läskig färg.”

När vi kom ut från Godisbaronen hade jag med mig en stor påse med blandat godis som Fred och George hade trugat på mig (Du måste prova de här, man ser grönt på riktigt, jag lovar! Och du får bara inte missa Surpuffarna, jag lurade i Fred en sån en gång… Han kunde inte sluta skrika svordomar på över två timmar, mamma höll på att bli galen!)och en annan påse med den lilla eldsprutande chokladdraken, som nu fått en liten klädnypa över gapet.
”Bäst att vi eskorterar dig till Den läckande kitteln så att Lucius inte får en anledning till att kasta Imperiusförbannelsen över dig, eller nått.”, sa George dyster och kastade en blick på sin klocka.
”Jädrans att vi hittade på dig så sent. Men först... Tadaah!"
Tvillingarna hade stannat framför en tom mörk butik. Skyltfönstren var fördragna med mörka skynken och inte en enda skylt fanns uppsatt.
"Det här, det är vårt place." Fred lät lika stolt som George såg ut.
”Synd att vi inte är redo att öppna ännu. Du hade behövt ett gott skratt om du bor hemma hos luspudeln."
Fred pussade min hand och jag skrattade. ”Vi bara går och väntar på att sluta skolan och rusta upp det här stället. Flytta butiken till Hogsmeade. Bara sådant lösk som Malfoy och hans familj försvinner, så går vår plan i verket.”
”Vad är Hogsmeade?” frågade jag intresserat.
”En trollkarlsby!”, sa George med hela munnen full av gelégroda. ”Den enda i hela Storbritannien faktiskt.”
”Du kommer att få en lapp med brevet från Hogwarts”, sa Fred. ”Den ska du be dina förmyndare skriva under, så får du följa med på alla Hogsmeade helger.” Om man vill följa reglerna, vill säga”, la han till med ett fundersamt uttryck i det fräkniga ansiktet.
”Har inte ni gjort det?” Frågade jag och tittade förvånat på tvillingarna.
”VI?” Fred stirrade på mig som om jag sagt något väldigt förolämpande. ”Nej vi har varit i Hogsmeade sen vi började på Hogwarts, visst har vi George?”
”Stämmer”, sa George och grinade brett. ”Och det är ingenting vi varken skäms eller ångrar, med handen på hjärtat.
” Här har du läckande kitteln, och vem står inte där och väntar på dig om inte den där lilla snorvalpen Malfoy?” Fortsatte han bistert och stannade en bra bit från Draco, som satt uppflugen på ett av borden utanför Puben.
Han satt och studerade någonting som låg framför honom på det slitna gamla bordet med ett djupt intresse i sina uttryckslösa gråa ögon. När vi kom närmare såg jag att det var paketet som Lucius gett honom tidigare, varför satt han med det där? Visste han vad det innehöll?
”Vad har du för dig då, din lilla snorvalp?”
Freds röst fick Draco att rycka till så hastigt att han var nära att trilla ner från bordet.
Av uttrycket i hans ansikte att döma hade han inte glömt det som hände en halvtimme tidigare, och jag såg hur han snabbt drog fram sin trollstav, beredd på strid.
Fred la huvudet på sned.
”För ditt eget bästa, lägg undan den där.”, sa han lugnt och stirrade med djup avsmak på Draco.
”Ja, du vill väl inte göra lilla mamma besviken genom att bli relegerad, Malfoy?” tillade George retsamt. ”Tänk vilken vanära!” Han gjorde till rösten och båda brast ut i skratt.
För ett par sekunder verkade det som om Draco starkt övervägde om det verkligen inte var värt att bli relegerad för att få kasta en förbannelse över Fred och George, men tydligen bestämde han sig för att det inte var det och lät trollstaven glida ner igen.
”Jag antar att vi måste lämna dig här, Elli.”, sa George dystert medan han vaksamt betraktade Draco som stirrade tillbaka med en blick blandad av hat och rädsla.
”Men vi träffas nog snart igen.” Fred bugade sig.
”Och om vi inte träffas innan dess så… försök hamna i Gryffindor, är du snäll!”
Med de orden vände sig tvillingarna om och försvann neråt gatan, ivrigt vinkande.
Jag tittade efter dem tills de försvann tillbaka mot Godisbaronen innan jag vände mig åt Dracos håll. Han hade fortfarande blöta fläckar på sin klädnad och det blonda håret låg inte längre prydligt på hans huvud, utan spretade nu åt alla håll. Han undvek omsorgsfullt att se på mig utan hade återgått till att studera det lilla paketet. Bara för att ha något att göra tittade jag också på det.
Det var ganska litet och avlångt, väl inslaget i tjockt brunt papper.
Jag glodde på det i några sekunder och tittade sedan tillbaka på Draco som fortfarande studerade det med spelat intresse.
”Draco” sa jag tyst.
Han låtsades inte om mig, gjorde inte ens en ansats till att han hört att jag pratade med honom.
”Draco jag är ledsen för…det där.” sa jag halvhögt. ”Snälla du…”
Han tittade upp på mig, öppnade munnen för att säga något…
”Där är ni ju, så bra… Men Draco, vad har du gjort med din klädnad?”
Lucius röst höjde sig ovanför våra huvuden och jag tittade snabbt upp.
Han hade kommit gående och glidit upp bakom oss på ett ljudlöst skrämmande sätt. Nu stod han lätt nerböjd över sin son, som återigen tagit sin tillflykt att stirra på paketet framför sig.
”Du vet ju att man är rädd om sina saker, Draco…I synnerhet när vi har gäster och du ska förespråka ett gott föredöme.” Draco mumlade något ohörbart och Lucius log.
”Vi får talas vid om det senare…” Han flyttade blicken till mig.
”Det ser ut som om du besökt Godisbaronen, Ms Jacobsson… Ett förtjusande val...”, Men, då undrar jag…”, Fortsatte han släpigt, ”Varför Draco inte har gjort det?”
”Ja…Jag gick ensam.”, sa jag tyst medan känslan i magen gjorde sig påmint igen, och jag längtade plötsligt efter Fred och George.
”Du gick ensam?” upprepade Lucius entonigt. ”Jasså… Draco, jag trodde jag tydligt talade om för dig att du skulle visa Eleonora runt, gjorde jag inte?”
”Jo”, svarade Draco trumpet. ”Men…”
”Det verkar inte som om du lyssnar på mig ordentligt, Draco…Inte bra…”
Han log mot sin son.
”Men som sagt, vi får talas vid om det senare…” Han gjorde en gest med handen.
”Narcissa har redan rest hem för att förbereda gästernas ankomst, så jag föreslår att vi gör henne sällskap.” Han böjde sig ner och plockade upp det lilla paketet från bordet och placerade det omsorgsfullt innanför klädnaden, som buktade ut på ännu fler ställen än tidigare.
”Kom med här nu.”
Han vände på klacken och svängde upp dörren till Den läckande kitteln och försvann in.
Draco hoppade snabbt ner från bordet och skyndade sig att följa efter sin pappa.
Jag såg mig om en sista gång, tyckte att jag kunde urskilja tvillingarnas gängliga siluetter någonstans i folkvimlet och gick efter Malfoys.

Kapitel 2
Skuggan vid trappan


Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.”
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!”
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna. I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen.
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?”
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan.
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.”


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Ny läsare här!
Du skriver jättebra verkligen Med riktig inlevelse och man kommer verkligen in i berättelsen på ett
riktigt bra sätt, som jag verkligen älskar!
Keep going!
Ny bevakare

HELVETE VAD DU SKRIVER BRA GAHAHS.
Mer, okej?!! VOLDY ♥

Sry för förseningen, nu kommer jag uppdatera oftare
Älskade ditt kapitel Glinis, du är verkligen en utav de allra bästa författarna jag vet och mitt kändes så fjuttigt i jämförelse med ditt. Eftersom jag haft skitdålig tillgång till datan närmaste veckan så blev det både kort och orättat. Hoppas ni kommer att gilla det ändå. Fortsättning följer! ♥

Kapitel 5
Draco


Mörkret hade sänkt sig över slottet.
På himlen glittrade tusentals stjärnor som passade på att spegla sig i Svartsjöns blanka yta.
Luften var alldeles stilla och klar. Draco stod högst upp i Astronomitornet och tittade ut över Hogwarts.
Eller, åtminstone hade han gjort det för någon minut sedan. Innan han fick syn på henne. Hon gick tillsammans med Potter och Weasley över den gräsbevuxna marken. Ett elakt flin spred sig över hans smala läppar när han såg hur hon ilsket gestikulerade åt Ron. Han grimaserade ilsket tillbaka och Draco lutade sig fram för att försöka uppfatta vad dem sa.
”...Du gör det alltid, hela tiden!”
”Vadå?” Ron lät både oförstående och arg. ”Det är du som gör det!”
”Påstår du att jag drar in oss i trubbel? Vems fel var det att vi åkte dit för ett par dagar sen när vi...”
Mer hörde inte Draco. Hermione rundande slottsknuten och försvann.
Han rätade på sig igen och drog handen genom håret.
Var det verkligen sant, det som Zabini hade sagt? Var hon verkligen en smutskalle?
Troligtvis. Varför skulle hon annars stövla runt med sådant lösk som Potter och Vesslan?
Men kanske...
Draco fick en ide och gick med snabba steg nedför trappan. Han aktade sig noga för att stöta ihop med någon (Astronomitornet var strängt förbjudet område för alla elever förutom under den oändligt långa timme varje vecka som de tvingandes genomlida en mycket tråkig lektion tillsammans med Proffesor Sinistra) och landade i säkert förvar i korridoren nedanför.

Mycket riktigt mötte han dem i entrehallen.
Harry och Ron gav ifrån sig ett litet rop och Harry grep genast handen om sin trollstav som han hela tiden hade hållit utsträckt framför sig. ”Vad gör du här, Malfoy?”
Draco kopplade på sitt hånflin som han alltid hade reserverat för dem.
”Det angår väl inte dig, Potter.”
Harry hajade till och vände sig till sina kamrater. Ron tog över ledningen.
”Stick härifrån Malfoy!” Han pekade med sin trollstav mot Dracos bröst. ”Annars går det illa för dig!”
”Jo, det har jag märkt sedan tidigare.” Minnet av Ron som kravlande runt på marken med stora slemmiga sniglar forsande ur käften dök upp i hans huvud och han vek sig dubbel av skratt.
”Skrattar bäst som skrattar sist, Malfoy!” fräste Ron och viftade med trollstaven.
”Nej, Ron! Låt bli!” Hermione hade skjutit undan Rons viftande hand som hade befunnit sig farligt nära Harrys öga. ”Du gör det bara värre för dig själv!”
”Vem bryr sig?” Draco hade riktat sina varggråa ögon mot henne och hon vände förläget bort blicken.
”Jag skulle faktiskt vilja prata med dig.”
”Med...Med mig?” Hermiones röst var pipig och hon plockade nervöst med axelbandet på sin väska.
”Varför det?”
Draco svarade inte. Istället log han bara och knyckte på nacken. ”Helst utan åskådare.”
”Nej!” Harry och Ron hade störtat fram. ”Hon följer inte med dig.” Ron spottade fram meningen som om han mådde illa av bara tanken. ”Aldrig i livet!”
”Men Ron, jag hade faktiskt tänkt...”
”Glöm det!” Ron stirrade på Draco som om han hade varit en extra stor sprängstjärtsskrabba.
”Vem vet vad den där kan hitta på! Hermione, han vill bara förnedra dig.”
”Är du rädd för att bli spolad, Weasley?” frågade Draco. Ron bet ihop käkarna så hårt att Hermione kved till. ”Hon-ska-inte-med-dig”, morrade han.
Draco höjde på ögonbrynen. ”Det bestämmer hon väl själv?”
”Vad är du ute efter, Malfoy?” Harry hade tagit ett kliv fram och betraktade Draco med tyst avsky.
Draco gav honom en lång blick. ”Någonting som du aldrig kommer att få, Potter.” Sedan vände han sig om mot Hermione igen. ”Möt mig i biblioteket om en timme. Och kom ensam”, la han till med en föraktfull blick på Ron som hade börjat studsa upp och ner av ilska.
Sedan vände han på klacken, gav Harry en försmädlig knuff i sidan och spatserade iväg mot fängelsehålorna mycket belåten med sig själv. Han kände deras blickar bränna i ryggen, men det var bara hennes som intresserade honom.

FÖRLÅT MINA UNDERBARA ÄLSKLINGAR!
Var borta under helgen och sedan så har jag haft dålig internet uppkopplingen Men nu är jag här. Svarar på era kommentarer, sen får NÅGON KOMMENTERA så lägger jag upp nya kapitlet. Puss och kram! ♥ Tack för alla era kommentarer förresten, jag är så glad att jag fortfarande har ett par bevakare kvar. Tack snälla! Och..Ja jag har spammat er med lite tummar (a) Sen om nån är intresserad så spammar jag låten Wanted (Y) NI ÄR BÄST!!! ♥ Kan inte börja dagen på ett bättre sätt. Så plz...KOMMENTERA NU!! 8D


Du är en sötnos!

Ja, sanningen är den...Att Voldy har blivit så förälskad i dig att han vill ha dig i dödsriket och jag försöker hjälpa honom på traven. Tragiskt nog så dödade du mig först med alla dina underbara kommentarer så nu får han nöjja sig med mig istället, stackarn.
OCH ELLER HUR! Jävla Draco. Puss ♥

HIHI!

JAAAA ÄNTLIGEN KOMMENTARER DU!!!
Hihi då vetu hur jag känner varenda gången du lägger upp kapitel...Tack hjärtat! P.s ÄLSKAR din profilbild.

HIHIHI!!! *Kika på bilderna tusen ggr och flippdampa för varje gång* TACK FINASTE JOSSE! P.s Jag SKA träffa dig.
Och dampa lite till. Puss ♥

Oh, Nej Sofia...Det vill du inte.
Kan inte hjälpa det men jag gillar honom på något skumt sätt.
Den där Jävla Harry... Han ställer verkligen till allting.
Vår älskade Draco ♥ Ja, inte sant? För han HADE ju ett märke. Eller...?

Inte många KOMMENTARER som får mig att gråta heller. *Vifta menande med Harrys Huvud* Hurmhum! *Umbridge harkling*
LOVEU SWEETIE! Tack förresten. Tack,tackt,tack.

ALLT det där ska sändas tillbaka på dig älskling!
Blir som du vet alltid lika galen jag får en kommentar från dig. Jag sprattlar och...sprattlar. Och fattar inte hur jag kunde klara mig utan dig sålänge som jag faktiskt gjorde (Men kan ju säga såhär, var inte inne här hälften så mycket, och varje kapitel jag skrev tänkte jag konstant på dig.) DU är min underbara Bitch!
Och jag tyckte det var dåligt.......................Och nästa är sämre. Fast gillar en del i det iaf, slutet ;D Hihi du får LOVA att inte sluta läsa detta, okej? För då kommer ja att tappa fotfästet helt.

Och du ska veta...

Att jag....

Längtar....
Längtar...
LÄNGTAR...

DAMPAR...

SEPAR...

MÖRDAR....

För att få ett nytt kapitel från dig.

FATTAR DU VAD JAG SÄGER?!
DAMP GAHAHAGAGAGAG!!!

Du fyller mig med massa feels bara genom att andas.
HAHAH OMG EN LERIG SNOPP!! Tror inte jag skrattat så mycket sen jag såg Krulltina sminkad. HAHAHHA HERREGUD!!
Jag kan faktiskt inte hitta på ett vettigt svar...Men jag kan lova att om du SKRIVER ETT KAPITEL NÅGON GÅNG SOM DU LOVAT I TYP TUSEN ÅR så ska jag skriva en precis likadan kommentar till dig.Jag kommer för alltid spara denna på min data, tack tack tack snälla rara underbara du...Du är helt otrolig.
Kom hit så ska vi kyssas lite, du gjorde mig precis lesbisk ;*
Puss på dig fina underbara Smokkie! Finner fan inte nått ord för att beskriva hur lycklig jag är. Btw...Du kommer att få en liten uggla av mig ikväll. PUSS!


UNDERBARA CHOPPA LOPPA!
Jag studsar upp och ner av ren & skär GLÄDJE när jag ser din kommentar. Och har reda hunnit läsa den tusen ggr...Jag ÄLSKAR att du älskade mitt kapitel, och jag älskar dig ännu mer för att du äskade det och jag älskar dig mer än allt och jag...GAAHAHAHAH FÅR FÖR MYCKET FEELS FÖR MITT EGET BÄSTA!!! Tack min rara smörpotatis :*

JAG SÄGER DETSAMMA TILL DIG SOM TILL LOPPAN, MIN FINA UNDERBARA ÄLSKADE GINNY!!!♥
Jag som aldrig gillat Ginny....du har fått mig att ändra mig drastiskt ;*♥ JAPP JAG SKA SKRIVA EN TVÅA OCH JAG HOPPAS Å BER FÖR ATT DU LÄSER DEN. annars lägger jag mig framför Lucius och ber honom äta upp mig.
TACK FINA UNDERBARA DU, TACK SKA DU HA!! Kramiiiis!♥33

Tack min alldeles för älskade PPP!
Jag älskar när du kommenterar, man blir så fuckingducking HAPPY. Typ Som Crabbe ♥333333 när han hittar en extra saftig tårtbit.
Du har redan berömmt mig till tårar darling. Tack så hemskt mycket vännen! Det värmer mitt kalla hjärta. Tack snälla!! ♥

ÅH MIN HANNI ÄR TILLBAKA MED BESKED!!
dU OM NÅN kan få mig att göra märkliga saker. Vad jag gör för tillfället ska vi inte ens gå in på eftersom det finns småbarn som inte borde få höra detta, MEN HELVETE VAD LYCKLIG JAG PRECIS BLEV!
Ja, och darling, jag har berättat för dig att du inte behöver skriva långa kommentarer för att få mig att bli nöjd. Det räcker så mycket väl vid att du finns. Och det gör du ju. NICK?! Åh, är Nick singel?! JAG TROR JAG ÄLSKAR HONOM!
Hihi den frågan kan man ställa sig, men erkänn att Nott är lite småsöt på ett konstigt sätt?! Håller med dig Hanni.
P.s LOVEU.
Hoppas det gick bra att läsa trots att Lucius hemsöker dig.
Puss.


Yes u have SO right ) Men nu får du fan hjälpa mig lite.
Loveu!

Detsamma bejbi♥33 DU är det. Jag ska svarapå dina ugglor så fort jag får a second över till datan ♥3
Saknar att prata med dig, som alltid när jag inte får prata med dig.
Jag är så fruktansvärt GLAD över att du gillade kapitlet!! TACK SNÄLLA UNDERBARA DU TACK ♥


Detsamma min älskade!♥
TACK DU VÄRMER MITT HJÄRTA.

Helt klart den bästa kommentaren jag fått av dig Elixir.
Jag är alltid (haha det är så fult!) nervös när jag klickar upp dina kommentarer. Läser dem alltid med hjärtat i halsgropen...Och den här gången blev jag SÅ GLAD ATT TÅRARNA BARA BLÄNKTE I ÖGONEN.

Tyckte du verkligen det?! Du är ju som McGonagall för mig, att få beröm av dig...Näää finner inga ord för det! tack snälla rara underbar du.
sKA HELT *caps* klart spara den här kommentaren.
Jag blev så fruktansvärt glad ska du veta! Känns som typ som att ha fått högsta betyget på provet i plugget...Utan att man själv tycker att man ansträngt sig ett dugg.
Hela den här FF:en är otrolig, den har ändrat hela min syn på mugglis. Jag hade knappt orkat logga in om det inte hade varit för det här. Jag kollar alltid om det har kommit ett nytt kapitel så fort jag loggar in. Dem orden fick mitt hjärta att svälla över. Är det verkligen sant? MENAR du det?! Är dem orden, dem meningarna, verkligen till mig?! Åh, Elixir...Du är helt fantastisk. Tack snälla underbara du!!! ♥

HAHAHA ÅH LUNA!!!
Återigen blir jag påmind varför jag älskar dig så mycket.
tack ska du ha vännen min! Kunde inte sagt det bättre själv, du är fantastisk! ♥

*Stum*
*Stirra med darrande underläpp look like a Neville*
OKEJ DET ÄR UPPFATTAT! *Göra manöver*
LOVEJO!!!!♥


WEEIIHOO BREE LÄSER FORTFARANDE MIN FF:N, HÖRDE NI DET ALLHOPA??!!! TAAAAAACK!!!!!♥33

åh taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack!!!♥33

TAAAAAAAAAAAAACK CHO9OCKIE!!!♥333

omg det står att du är borttagen..SÄG FÖR FAN ATT DU SKOJAR ANNARS DRÄNKER JAG MIG I CRABBES VALKAR. JAG VILL HA MIN CRUCIO VART ÄR DU!!!!!!!!!!! *Grinar som en unge...nej btw, som TIO som precis sett Harry utföra ett komplicerat danssummer iförd en balettkjol från 1864*


TACK SÖTNOS!!!
Läs på nu, annars kommer jag och gamlingarna Trezzan & Desiree och hemsöker dig.........................

Blir man förvånad när det handlar om Draco?
Egentligen itne. Han är ju ingen liten loverboy i min ff:n som han är i så många andras. Men om han inte kommer tillbaka så svär jag att ja blir MYCKET mycket MYCKET arg.
Jag älskar dig min lilla såsklick! Tack ska du ha för en fantastisk kommentar som bokstavligt ger mig vingar.

TACK HJÄRTAT MITT!!
DU får mig att bli så fantastisk lycklig, och mitt dåliga självförtroende stiger för varje ord jag hör. Tack för att du gör min värld magisk, ♥

TACK ÄNGEL.
P.S, Inte jag heller. *Grina av lycka*

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHA.... Va?!

Du har faktiskt en poäng där, men du glömde Jess!

KÄRLEK TILL DIG MIN VÄN!♥

TACK MINA BEJBS"♥
Freddie: Jag blev så glad över din MYCKET efterlängtade kommentar att jag grinade i en kvart. MEN- Jag kommer svara på den i ett PM efter att jag kommer hem. Lyckan rymms tyvärr inte i den här rutan, då slänger nog min data ut mig. MEN VÄNTA DU BARA. Kan säga såhär iaf: Den var bäst. Läst tusen ggr. Du är bäst. Älskar dig. Du är tbx. DU LEVER!!!!♥3333333333333333 Det 'r vid sådana här tillfällen som jag förstård varför jag gifte mig med DIG! Påminn mig om att du ska få en egen ruta på min press. PUSS.



DÅ VETU HUR JAG KÄNNER FÖR DIG BULLIS!
Och när du å Luna skriver, då flyger man till himmlen. Längtar mig svettig efter ett nytt kapitel. DU ÄR SÅ
FANTASTISK!!! ♥

Jag vill ge dagens kramar till ALLA som gett dem till mig
och till alla mina fantastiska bevakare.
Det är ni här på mugglis som gör mitt liv värt att leva. Älskar er så fruktansvärt mycket, ni vet nog vilka ni är, men här är några exempel.

Glina2
chokladgrodan
Emsi03
Lovisa Granger
Trezzan
Desiree
Java
Smoke Smoke
Zendaya
Sandy Potter
Hanlio
Sara Ravenclaw
Black Forest
ditto
choppa
birdy
Gik
Snooky
Liv_Weasley
Ariana Potter
Molly Evans
Gellert Luna Dumbledore
HP sås
Plorran
Nessie Evans
Hassel Weasly
fashion7
twisted
Alma123!!
Carisma Evans
Margaret
Elixir
Bree Smith
KajsaRC2001
Sofia Albuslover
Freddelito
idahedbeerg
Lily Brown
Leonora
Hermione 1234
ErisedStone
C3R4
BarnOwl98
Bullen1
luna lovegood 21
...och en massa fler.
Tack för att ni gjorde min värld magisk ♥

Du är ju ett barn ditt lilla pervo!
Och bara så du vet så har jag smygläst den här storyn hela tiden hihihihi ♥
Puss!

KLART JAG LÄSER!!
Jttebra skrivet, du är otroligt duktig. När kommer mer? Puss från mig och flugorna som invaderar mitt rum.....