DAG 1 – EPISOD 12
(cirka 19:00 – 21:00)

Himlen är mjukt persikofärgad nu. De spelare som överlevt såhär långt är lyckligt lottade, eller olyckligt, beroende hur man ser på det. Ju färre de blir, desto mindre finns det att se upp för. Men ju färre de blir, desto mer ökar konkurransen.

Billie
Billie känner både att pistolen hen bär är som ett slags skydd mot allt det onda och så länge hen inte ser osäker ut kommer de andra kanske att undvika att ge sig på henom. Det känns å andra sidan också som om den lockar till sig intresse, som en ond spiral. När någon har en pistol kommer någon annan att vilja ha den och attackera den som haft den innan och sen kommer en ny och ge sig på den andra, och så fortsätter det så.
Inne bland vassen sitter hen och spanar. Härifrån har hen utsikt över hela sjön...
”I-inte håller jag på att bli en krypskytt va”, mumlar Billie, ”där!”
Hen blir som en katt som fått syn på sitt byte, bara det att hen inte tänker skjuta, bara titta. I skogens rand på andra sidan sjön, spanar hen gestalten med det flängande håret och de naturfärgade kläderna. Jaså, hon är på språng igen? Men vad är det hon bär… inte är det… jo… det är en pistol. Billie tvekar inte alls på att hon har dödat någon för att få den. Billie får kisa mycket då det är svårt att koncentrera synen på så långt avstånd. ”Få se…”
Ivy är på väg in mot staden - mycket ser ut att komma att hända där. Billie borde skjutit när chansen var framme. Nu känns det tyvärr försent. Allt hen kan göra nu är att iaktta. Hen måste välja sina strider varsamt.

Emilia
Ön förändras geografiskt ju längre runt hon kommer, från skog till berg till fält. Hon känner sig rädd men väljer att gå in i höggräset.
”Åh, vad jag hatar fästingar”, tänker hon och känner ångesten bubbla upp sig. Vissa strån är vassa och bildar små sår över armar och ben. Det är inte rätt ställe att gå i kjol och ballerinaskor. Det var det att gå i havet också. Men hon måste döda någon! Hon måste visa att hon åtminstone försökt. Frågan är hur. Ska hon fixa en giftig isglass eller försöka få någon att sätta den i halsen?
När gräset delar sig uppenbarar staden sig. Det är en osäker plats men hon vill verkligen inte frysa ihjäl.

Selma
”Solen är minst lika ond som spelledaren”, tänker Selma. ”Den bara sitter på himlen och iakttar och sen bara den sticker till sitt bekväma lilla hus i galaxen för att sova, bara för att den vet att det finns en ny dag imorgon.”
Selma har sin katt i alla fall och det är hon tacksam över. Hon är också tacksam över att hon fått all tid för sig själv också. Hon har ägnat tiden väl åt att plocka bär som hon fyllt fickorna med.
”Visst är det skönt att få vara ensamma”, viskar hon till katten som jamar i väskan. Hon har försökt mata katterna också men nej, katter gillar inte bär.
Selma hör skottlossningar på avstånd, och skrik från olika delar av ön. Det sägs att ljud blir tydligare högre upp där luften är tunnare och det verkar vara sant men händelserna är helt vedervärdiga, minst sagt. Hon får försöka vara lite optimistisk. Det är skönt att fått komma ut i naturen, hur bisarrt det än må låta. Det har gått veckor sen hon sist gått ut. Hon och den politiska grupp hon tillhör har barrikaderat sig i en stulen lägenhet och varit i bråk med regeringen alltför länge. Det är ett under att kidnapparna ens fått ur henne därifrån, men det är ändå helt okej att vara här. Dör hon så dör hon. Lever hon så lever hon. Livet är inte ett oändligt blyertsstreck. Förr eller senare suddas det ut. Det gäller att njuta så länge det varar.

Tess
En röst.
”Jag vill inte dö… jag vet att jag sagt att jag hatar mitt liv men det var inte såhär jag ville ha det… den där flickan… hennes ansikte och det blonda håret med slingorna… hela hon var så manglad… jag vill inte dö som hon… jag vill leva… det spelar ingen roll om jag blir författare eller städare… uuuh… eller var det för att jag laddade ner för mycket film… vad var ens meningen med att se så mycket skräckfilm”?
Men rösten är inte från Tess. Rösten kommer tre meter under henne. Själv sitter hon uppe, platt mot trädbasen hos ett tjockt rynkigt träd med knölar på alla sidor. Den lilla flickan tittar ut genom två små hål i bladen. Hon kryper försiktigt fram till klykan. Vattenflaskan har hon i handen men nej nej, hon är inte törstig.
”Åååh, jag vill inte dö”, säger pojken och sätter sig på en trädrot med armarna intill bröstkorgen. Han andas tungt.
Kras. Pojken ramlar ihop och en bula kantad av glasskärvor växer fram i bakhuvudet.
”Om du nu tittade på skräckfilmer borde du vetat att när man är i skogen – det är som en regel att fienden attackerar från himlen - uppe i träd eller så”, tänker Tess och hoppar rakt ner på hans rygg och sliter av ryggsäcken. Låt se om det finns något av värde här. Förvånansvärt nog hittar hon en pil där men ingen båge. Någon har pilbåge i alla fall och har inte varit särskilt snäll. Hon plundrar hans packning. Hans vapen är en nyckel men vart den leder är okänt. Hon stoppar in den i kjolsfickan och stänger sin egen väska. Men nu måste hon fara, innan den omtöcknade pojken vaknar – vilket han redan gjort.
”J-jag ska döda dig… jag menar… du försökte döda mig…!”
Tess sitter bara där stel och stirrar. Pojken själv sitter lika stel, tycks det se ut som. Handen fumlar efter något – och Tess ser den perfekt utstickande skärvan, skarp som en kniv ska vara.
Tess fumlar också efter paraplyet som hon fick i sin packning och sluter handen runt det, särskilt pekar hon med tummen på knappen i botten.
Pojkens ögon flammar upp och han höjer skärvan.
”JAG SKA DÖDA DIG!”
Pojken tar ett språng och hoppar rakt mot henne. Pojken inser när det är försent, bara millisekunder innan spetsen genomborrar hans kropp, att han är illa ute. Paraplyet klickar till och de vassa omgivande tipparna sliter upp kött och skinn. Blodet sprutar åt alla håll och Tess känner dropparna mot sin hud och kläder. Kroppen ramlar hejdlöst framåt och innan hans kroppsvikt läggs på henne, hoppar hon undan och då ser hon tipparna sticka ut ur ryggen.
Tess tänker på att pojken antagligen vet att mördare som dör i skräckfilm ofta brukar ha ”en sista återuppväckelse” för att försöka döda huvudpersonen, men även där brukar mördaren misslyckas – och dö.
Nu är han död dock så mer om den saken har han ingen talan.
Död. Han är död!
Pojken är död… och det ger henne en känsla av triumf.

---27 spelare kvar---

JAG KAN LOGGA IN PÅ MIN ANVÄNDARE IGEN OCH MUGGLIS ÄR KVAR.♥

SAME.

Jag passar in.
Jag fick bekräftelse och känner mig säker på att jag är där jag vill vara.
Jag är så glad att jag ens började gå till gruppen trots mina tvivel och att jag inte spontan-drog mig ur som vanligt.
Känns bra.
Känns så jävla bra.

Jag tycker det är lite läskigt med folk som är så "besatta" av en kändis. Låt säga att jag skulle träffa J.K Rowling, jag skulle bli sjukt glad och det skulle betyda sjukt mycket för mig, men inte skulle jag bete mig som en hög babian som vrålar och slår bort allt i dess väg. o.O Folk som stalkar de och försöker knuffa undan vakterna på konserter osv..
Fattar ingen att kändisar också är människor. Inte heller förstår jag varför det anses ok att hata på någon då. En kändis är bara en person som "många gillar".

"Skriv berättelser som du själv skulle vilja läsa. Var inte rädd för att skriva dåligt, det är en del av processen. Ju mer du skriver, desto mer lär du dig om din egen process och desto bättre blir du. Lär dig lyssna på kritik och tro aldrig att du är klar efter första genomskrivningen. För att skriva är att skriva om."
Sara B Elfgren

Det är väldigt intressant att läsa här också (om man är intresserad för skrivtips m.m)...~
http://www.worldofengelsfors.com/faq/?lang=sve#_=_

Jag hatar Drarry. ._.