AWWW TACK BEJBS! *Rörd* ♥3

BRA!
Då kan jag känna mig trygg då (a)

Hej!

Tack brorsan ♥

Tack Ginny ♥

Aww TACK!
Ja, kan det vara det..? Låt oss hoppas att det INTE är det...O__X
Om du lovar mig att du gör det tillsammans med mig! ♥

Tack så mycket Elixir ♥ Nej, men det blir bättre nu!
Ja mår bättre, har försökt följt Desirees råd och ignorerat dem fullständigt, så nu är jag mest förbannad bara!

Mohahaha, du gav mig en ide kära du ^.^
SKYLL DIG SJÄLV!

Tack min allra godaste&bästa chockladgroda, som alltid kommer med små glädjekort till mig Hoppas du kommer gilla nästa kapitel....

*Läsa om kommentaren tre gånger och få ett överlycklighets fnatt och rusa runt ett par varv och skutta upp o ner*
TACK ÄLSKADE FREDDIE!!! ♥
U mAkE mE FeEl LiKe....HFJFJNNFJ!!!!!!
Ja, isf så har han 1) fått en smäll i huvudet 2) blivit tvingad 3) ....Inte veta om att det är hon som får det...?

Kanske han inte alls har planerat det där,
men som vi märkt både här och i sjätte filmen så är Draco faktiskt lite klantig ibland...Och lite oförsiktig.
Sa ju att du gav mig en ide.... SKYLL DIG SJÄLV DU MED! ^.^
Moahahahahahaha.... Imorgon får du mer, och läser du inte då så kommer jag förhäxa dig till en padda (Visserligen världens sötaste padda, men ändå!)

Tack detsamma Freddie ♥33
Nu känns det bättre :')
KRAMIS ♥33

TACK BÄSTA JOSSE!!!!
Är så glad att du gillar det :')

Ja.....Kan det vara det.. ♥

Ååååå Tack så mycket bästaste!!!♥33
*Återupplive med våld*
DU SKULLE BARA VÅÅÅÅGAAA DÖÖÖÖ!!!

För din skull skriver jag ett till imorgon, käraste!
Och tack förresten, både för att du skriver så snällt om min ff:s och för att du skriver så gulligt till mig, jag har verkligen försökt följt ditt råd och nu känns det bättre!
Jag börjar faktiskt bli osäker på om Draco ens själv vet vad han håller på med, om jag ska vara ärlig....
Låt oss hoppas att han snart fattar det och fixar till saker och ting....!
Kram ♥33

VI KAN VA FREAKY TILLSAMMANS DU OCH JAG MIN BÄSTA CRUCIO! ♥
Klart jag vill, tack förresten♥ Har haft dåligt med internet eftersom ja inte varit hemma, men nu är ja back on track hihi
Detsamma vetu ♥
TACK!!!♥ *Bli megamongoglad och svimma*



Naa-aaaw!!! ♥333 Tumme upp till dig lilla hjärtat!
Haha jag tänker alltid på att du är Hermione, pga din profilbild! x'D
Tack s¨hemskt mycket, vad det värmer att höra ♥33
Ska skriva ett till och lägga upp imorgon och jag ska göra allt för att du verkligen ska gilla det!!!
Jag vill skriva lääääängre men är rädd för att ingen skulle orka läsa då, hehe x'D
Tack till tusen min lilla ängel ♥

ÄR DU NY BEVAKARE??!
*Hoppa runt i glädjedans*
TACK SÅ SJUKT MYCKET, UNDERBART ATT DU GILLAR DEN!
Skriver du någonting? :3
Jag följer med dig till chicago! *Kasta sig på din kvastkäpp och hålla fast iförd Snapes mantel*
IMORGON KOMMER ETT NYTT

TACK SÅ MYCKET!
Är du också ny? *Mega glad*

Hej mitt älskade hjärta och tack för din kommentar! ♥ *Tårögd och dansa runt med Dumbledore i ett lila koppel*
Tack så sjukt mycket, jag är glad att du gillar det, alltså MEGA CP GLAD!!! Okej??!! Hoppas du hajjar....

Började skratta nu...haha, fick bilden av Draco som ler Gayigt mot Filch...NEJ! USH! Haha, så dracooaktigt.....så det skulle vara gulligt!!!
Jag älskar när du beskriver vad du gillar allting känns liksom mera levande på något sätt, och jag får massa ideer vad jag ska fortsätta skriva om 8D Tack & bock för det :3

Ja, vad har han nu ställt till med?
Som sagt så skriver dem själva, jag bara liksom hänger med...och trycker på tangenterna typ! Dem lever liksom genom mig, svårt att förklara men du fattar, du skriver ju också så
och ja DRELLI, ska det ju vara, Trezzans lilla busiga påhitt! :'3
Men jag verkligen ÄLSKAR det, lite för mycket så du kanske blir inspärrad i Azkaban... O___O

LÄNGTAR TILLS DU SKRIVER ETT NYTT KAPITEL OCKSÅ
DRÖMDE OM JESSICA I NATT!
Det var vääldigt creepy....HUH! Sirus var också där, *Grr*
Haha din kompis låter precis som Draco, har inte han också nån liten Pansy efter sig?
Jag ville få Pansy att vara lite mera "Stor & maffig" än vad hon är i filmerna den enda gången hon är med typ, så jag made my egen on! 8'D

Tror bestämt att jag kommer att våldsgästa dig & ringa någon dag här, så fort jag har fått tillbaka min mobil :'3
Pusss & TACK TILL MILJONER!!!

Och tack återigen till er alla som läser den här,
ni gör min dag och jag ÄLSKAR ER!!!♥33 :'D
Kommer ett nytt kapitel imorgon, hoppas nu läser det då.
Ni behöver ju inte kommentera om ni inte vill, men jag blir såklart superglad om nu gör det!

Och mobba mig inte för tummarna, sätter ut tre varje dag till er som kommenterat, för att jag blir så glad och för att ni är värda det! Ni får jätte gärna tumma mig också, om ni vill! :')
Jag tummar tillbaka!
KRAMIS <♥33 /Er Elzyii

Hej alla mina underbara läsare! ♥♥♥
Jag vill bara att ni verkligen ska veta hur mycket ni betyder för mig, alltså jag skojar verkligen inte när jag säger hur glad jag blir för era kommentarer, för det blir jag!

Har haft det skit nu ett par dagar
eftersom mitt ex och hans nya brud (Hon är en psykopat som både manipulerar och misshandlar honom) har varit på mig och fått massa av folk att avsky mig och prata skit.
Så det har varit riktigt riktigt körigt och jag har varit nära på att bara ge upp allt, men tack vare er så har jag inte gjort det utan försöker ta mig igenom det här, jag kan inte säga hur tacksam jag är och jag hoppas verkligen att jag kommer få träffa ALLA er i sommar!

Kommer upp ett nytt kapitel ikväll
förlåt för förseningen hoppas ni ska gilla det iallafall!
Och tack åter igen, ni får mig att inte tappa greppet.

JAG LÄSER BEJB! ♥
du skriver så otroligt bra. Längtar efter MERA! ♥3

Åååh Tack så hemskt mycket min fina underbaraste
twisted!
Jag älskar att läsa dina kommentarer för dem gör mig så glad,
och nu blev jag extra glad eftersom det var ett tag sedan jag hörde något av dig!
Hoppas allt är bra med dig finaste du, och du ska veta att jag bevakar din fanfiction som är så fantastiskt bra att ALLA här borde läsa den!
Skickar det rakt tillbaka till dig, finaste du!

Tack så hemskt mycket, glad jag blir
över att du tycker det! :')
Har verkligen försökt låta karaktärerna skriva berättelsen själva, det brukar bli bäst så även om jag inte alltid håller med dem..
Jag gillar inte att läsa fanfictions när karrisarna ändras allt för mycket, JK Rowling har ju redan gett dem sin personlighet, så varför ändra på den? Vad glad jag blir när du tycker att jag lyckats!
Ja jag tycker också att Elli och Draco borde bli tillsammans,
Draco är ju så söt ^.^ Oemotståndlig (Enligt mig iallafall hehe)
och ja, vi får verkligen hoppas att hon hjälper honom...För tro mig, det kommer han att behöva mer än någonsin.

Här kommer nästa Kapitel förresten, jag har varit en liten slarvmajja när jag skrev det så ni får skälla på mig (a)
Kram ♥


Kapitel 22
Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom in springande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.
”Elli! För tusende gången, vi börjar snart!”
”Ja, jag vet… Jag kommer.”
”Du har missat frukosten.” Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan.
”Du är väl inte sjuk?”
”Nej”, sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna.
”Nej, jag är bara trött.”
”Trivs du inte här?” sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. ”Jag förstår att det måste kännas konstigt…”
”Jag mår fint”, sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst under sängen.
”Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig.”
Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.
”Tack.”
”Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska”, sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. ”För att bara ha varit här i några månader menar jag. Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här.”
”Tack”, sa jag och sände henne en blick som var full av ärlig tacksamhet.
”Nu går vi.”

Professor Mcgonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick som hon besvarade med ett leende och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskost ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till härinne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.
”Tystnad!”, röt Professor Mcgonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika
ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.
”Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen.”
Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.
”I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare (Neville svalde oroligt) och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst.
Jag tar inte in elever med längre än ett ”Utomordentligt” i betyg till min FUTT klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna.”
Hon kastade en vass blick på Neville som kröp ihop ännu mera i sin bänk och kved tyst för sig själv.
”Idag ska vi repetera lite av det som vi gick igenom förra året och sedan ska vi börja med transfiguration, konsten att förvandla föremål till andra föremål. Ja, Miss Granger?”
”Vi har väl hållit på med transfiguration sen årskurs tre Professorn?” frågade Hermione. Hon rätade på ryggen när McGonagalls blick föll på henne.
”Jag har för mig att…”
”Det stämmer, Miss Granger. Men eftersom det är något som jag vet kommer att komma upp i F.U.T.T examen och speciellt med tanke på att nästan hela klassen fortfarande har stora svårigheter med att få så enkla saker som tändstickor att förvandlas till hårnålar så kommer vi att fortsätta gå igenom det kapitlet. Det finns väldigt mycket inom förvandlingskonst att lära sig, Miss Granger.
Än är du långt ifrån färdigbildad även om du är på god väg.”
Hermione rodnade lätt och borstade av osynligt damm från sin lärobok medan McGonagall marscherade fram till svarta tavlan och svängde sin trollstav i luften.
”Läs igenom punkterna noga och formulera era svar ordentligt”, sa hon och nickade mot frågorna som nu dykt upp på tavlan ur tomma intet.
”Jag godtar inte någonting som är kortare än en pergament rulle.”
Ron stönade högt och lade pannan i djupa veck innan han böjde sig fram och viskade något ohörbart till Harry som sorgset nickade.
”Nej, ni får inte skriva av mig!” Hermione fräste ilsket och täckte över sitt redan halvfulla papper med handen. Gör något annorlunda och ansträng er istället!”
Hela lektionen gick åt till att besvara instuderingsfrågorna som Professor Mcgonagall givit oss. Flera gånger kom hon fram till mig för att kontrollera att jag hängde med och förstod frågorna. Detta verkade reta Ron. Varje gång Mcgonagall kom bort till oss för att prata med mig suckade han tungt och himlade med ögonen åt Harry som låtsades som om han inte såg.

”Hon kunde inte låta bli att ge oss läxa…Första lektionen på flera månader, och så ska
vi skriva två pergamentrullar…Två!”
Hermione gav Ron, som kastade flera ilskna blickar mot Professor Mcgonagall på behörigt avstånd
när vi passerade hennes klassrumsdörr på väg från lektionen i Astronomi, ett irriterat ögonkast.
”Jag sa ju till er att det här skulle bli ett jobbigt år! Lärarna kommer att ge oss massor att göra… Och ni båda försöker inte ens anstränga er!”
”Titta inte på mig”, sa Harry trött när Hermione kastade en giftig blick också på honom, ”Jag har inte sagt något.”
Jag hade faktiskt svårt att förstå hur man kunde bråka så mycket när man varit ifrån varandra i nästan åtta veckor. Hermione hade berättat för mig att hon och Harry alltid kom och bodde hos Ron de två sista veckorna av sommarlovet eftersom det var han som bodde närmast King Cross. Den här sommaren hade varit lite annorlunda och dem hade träffats lite tidigare än vad de annars brukade göra. Men ändå, jag kunde bara inte förstå det. Inte ens jag och Draco hade bråkat lika mycket och ändå hade vi bott under samma tak i mer än fem veckor. Dessutom var Dracos temperament tio gånger värre än Harry och Rons. Jag kunde faktiskt förstå dem när de efter en blick på varandra suckade och gick förbi mig och Hermione bort mot stora salen.
”Titta där är Ginny!” Hermione vinkade åt den rödhåriga flickan som precis kom ut från flicktoaletten.
”Hej”, sa hon och kom fram till oss. ”Allt bra?”
”Vi har fått en massa läxor!” Hermione suckade och bet sig i läppen.
”Och din bror går mig på nerverna.”
”Välkommen till min värld”, sa Ginny och gjorde en grimas. ”Ska vi äta tillsammans?”
Vi slog följe ner till stora salen som redan hade börjat fyllas. Jag kastade en blick mot lärarbordet när vi gick förbi och fick syn på rektorn, Albus Dumbledore som satt mittemellan Professor Sprout och en spinkig trollkarl med ganska så ungt ansikte och slitet grånande hår som hängde ner i ansiktet på honom. Han var väldigt blek och jag undrade vagt vad han kunde tänkas undervisa i, så sliten som han såg ut verkade han passa bättre in i sjukhusflygen än vid lärarbordet.

Efter en god lunch som bestod av blomkålspudding med potatis och grönsaker begav jag mig ensam tillsammans med Hermione vidare till nästa lektion, skötsel och vård av magiska djur. En nervös ilning kittlade till i magen när jag mindes att det här var en av de lektioner som Draco bittert hade varnat mig för. Ironiskt nog visade det sig att han själv också studerade det ämnet. När vi kom ner till den lilla stugan där läraren Hagrid, ”Halvjätten” undervisade fick jag syn på Dracos vitblonda kalufs i flocken av brunt och svart.
”Hej”, sa jag glatt åt honom när vi gick förbi och anslöt oss till Harry och Ron som stod och tryckte under ett knotigt äppelträd.
”Hej”, svarade han surmulet och blängde på Hermione som envist fortsatte att se rätt fram
utan att ta någon som helst notis om honom, ”Umgås med smutskallar alltså…”
”Varför hade ni så bråttom?” sa Hermione stött utan att låtsades om vad Draco kallat henne.
”Ni har väl aldrig tyckt om det här ämnet!”
Precis när Ron skulle öppna munnen för att svara något spydigt tillbaka dök Hagrid upp bakom husknuten och tecknade åt oss att vi skulle följa efter. Han ledde oss förbi den söta lilla stugan vars fönster lyste välkomnande i den fina höstsolen och bort till andra sidan dungen där en stor trälåda stod placerad.
”Kom hit allesammans! Kan ni se ordentligt? Bra…”
Han log mot klassen och fick några tillkämpade leenden tillbaka från eleverna i Gryffindor.
Slytherinarna såg elakt förväntansfulla ut, några gjorde till och med fula tecken åt Hagrid
som låtsades om som han inget såg.
”Välkomna tillbaka, hoppas ni haft ett bra lov allesammans.”
Några mumlade instämmande medan andra dystert skakade på huvudet och gav varandra sorgsna blickar.
”Idag ska ni få träffa på nå som ingen av er sett förut! Om ni kommer lite närmare allesammans… Lite närmare… sådär ja! Var bara lugna å fina nu, dom är lättprovocerade å gillar inte om man är för högljudd.”
Just då skakade lådan våldsamt till och hela klassen hoppade skrämt bakåt i rena förskräckelsen. I ögonvrån såg jag hur Draco knöt handen om sin trollstav. Jag var sugen på att göra detsamma men lät bli.
”Ta det lugnt, de e ingen fara. Vänta ska ni få se vad jag har åt er! Men ni måste ta det väldigt försiktigt... dom ogillar när man skriker åt dom. Lite finkänslighet, ni vet. ”
Hagrid stegade fram till den stora kompakta lådan och tog tag om locket med sina väldiga händer och bröt försiktigt upp det.
”Åå!” Utbrast Lavendel och grep Parvati om armen. ”Vad är det där?”
”Tillåt mig presentera nyfångade Numbuler från Rumänien!”
Flera i klassen utstötte chockade läten och jag lutade mig fram tillsammans med Harry för att se bättre. Först var jag inte riktigt säker på vad jag såg, det var en så sjuk syn. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Krälande och hoppande i lådan satt minst ett dussin av de märkligaste varelser jag någonsin sett. De hade ansikten och hår som riktiga människor men kroppen var gjord av pinnar och istället för fingrar växte det taggiga små blad längst ut på deras kvistiga händer. När en av dem tog ett ilsket skutt rakt upp såg jag att också fötterna var gjorda som kniviga blad som satt hårt fast på de smala pinnarna som skulle föreställa ben.
”Oj Hagrid! Utropade Hermione chockat. ”De här måste vara väldigt ovanliga!”
”De e det”, svarade han nöjt och kastade en blick föll av ömhet på Numbulerna som ilsket tjattrade och hötte med sina små fula nävar åt oss.
”Ja tänkte att ja ville visa er nå riktigt intressant er första lektion.”
”Ja, det här är ju oerhört intressant”, sa Draco ironiskt och blängde på en särskilt ful liten Numbul som räckte ut en lång lila tunga åt honom. ”Vad exakt har du tänk att vi ska göra med dem? Ta upp varsin och kela lite kanske? Dem ser verkligen gosiga ut.”
Det hördes spridda skratt och Draco såg nöjd ut.
”Va… Åå… öh… Jag hade tänkt att ni…skulle ta ut varsin och…Bekanta er lite me dom…” Hagrid såg osäkert på sina elever som alla hade backat några steg bort från lådan, som nu gav ifrån sig obehagliga ljud. Det lät som varelserna försökte tugga sig igenom träet.
”Harry, vill du va snäll å börja!” Hagrid stack ut sin väldiga näve och ryckte tag i Harry som förskräckt hoppade till. Bestämt sköt han fram honom till lådan och la sedan en arm som var minst lika lång som hela Harrys kropp runt hans axlar.
”Som ja sa innan… Numbuler avskyr när man skriker åt dom. De e väldigt stolta varelser och är inte så öh, förtjusta i människor överhuvudtaget. Så därför är det bra att ta det säkra före det osäkra å handskas med dom på rätt sätt.” Han pekade mot en annan låda en bit bort som var betydligt mindre, ” Där finns handskar som är motståndskraftiga mot Numbulens gift…”
”Är de giftiga?” sa Draco tvärt och stirrade på Hagrid. ”Giftiga?”
”Öh, ja men de är inte så illa… Ta bara på er handskarna… Varsågod Harry.”
Hagrid räckte Harry ett par tjocka gröna handskar som han motvilligt tog emot och satte på sig.
”När ni lyfter upp en Numbul ska ni ta ett tag om deras hår… Såhär…”, Han sträckte ner handen i lådan och drog upp en Numbulkvinna med långt blont hår. Hon sparkade ilsket med sina små fötter och visade upp en rad av spetsiga gula tänder som hon ilsket försökte sätta i Hagrids vänstra hand.
”Sen så kan ni ta ner dom här…”, han satte obekymrat ner den protesterande Numbulen i en liten inhägnad.
”Ja tänkte att ni skulle va fyra om varje Numbul… De finns mat å ge dom i låren där borta, ni får prova er fram jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gillar…se så sätt igång nu allesammans!”
Utan någon större entusiasm och med uppgivna suckar slank klassen iväg för att hämta sig ett par handskar. Neville anslöt sig med sänkt huvud till vår grupp och jag hoppades att mitt leende skulle få honom att känna sig lite mer välkommen.
”Vilken ska vi ta?” frågade Harry och såg på Numbulerna som allihopa visade sina vassa små
tänder och taggiga nävar.
”Ta den minsta”, sa Ron osäkert och kikade ner i lådan. ”Den där!” utbrast han och pekade på en liten rödhårig Numbul som pressade in sig i hörnet. ”Den är minst.”
”Kör för det”, sa Harry sammanbitet och stoppade ner händerna i lådan och drog snabbt upp händerna igen med ett fast tag om den sprattlande Numbulen.
”Vart ska jag sätta honom?”
”Där”, sa jag och pekade mot en tom inhägnad bredvid Draco som tillsammans med Crabbe, Goyle och Zabini höll på att trycka ner en extra tjock Numbul i marken. ”Där är det ledigt.”
”Jag förstår varför”, muttrade Ron när vi vandrade bort och ställde oss så att en lättad Harry kunde bli kvitt sin börda. ”Det luktar här.”
”Jasså har du glömt att duscha igen, Weasley?” sa Draco släpigt och de andra skrattade.
Rons öron tog genast en lysande röd färg och han blängde ilsket på Draco.
”Eller vänta… vet du ens vad en dusch är? Hemma hos dig är det väl lyxigt med ett handfat.”
”Draco”, sa jag irriterat och vände mig om efter att ha hjälpt Harry att slita loss den lilla Numbulen som bitit sig fast i hans handske. ”Har inte du nog med ditt eget?”
”Han bad om det.” svarade Draco kort och såg genomträngande på mig med sina gråa ögon.
”Och om Vesslan ber om något så ska han såklart få det, som omväxlingsskull…”
”Malfoy, din Numbul rymmer”, sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet.
”Idiot!” fräste Draco till Harry innan han med sina kumpaner i släptåg satte efter Numbulen på väg upp mot slottet medan vi vred oss av skratt.

Nämn ETT ställe i boken där dem är snälla...
Men jag förstår vad du menar!
Och ... som sagt så har min ff knappt börjat, Narcissa kommer
du få se mycket mera av, om jag säger så
kram ♥

Tack! =)

Beautyful person ♥

Tack gumman! Snart kommer jag hem igen ^.^

Ååååh KP WEBBEN! Nostalgi...den minns jag!
Man var ju så häftig då..
ahaa heter du typ Fredrika eller nått egentligen?
Det var grymt ändå! Ska försöka göra det bland alla övergödda amerikanare, finns många upplagor av Crabbe&Goyle här! ♥

ÅÅhh Tack fina du!! (För fin är du, det ser jag på din bild!)
Känner på mig att jag måste få träffa dig, du verkaf vara helt igenom underbar!!! TACK, din kommentar gjorde min dag, jag som var lite nere vart så himla glad igen. Skickar det rakt tillbaka till dig, och lovar att jag ska skriva klart den här ff:s för din och Jocki (Min brors) skull ♥!
och du... DU ska få hur många gratisexemplar du vill isf
KRAMAR I TUSEN!♥
SLUTA INTE LÄSA DÅ I BECAME TO DAJ!

(Citerade alla först men var tvungen att ta bort
det eftersom det blev nå lagg)
Alltså.....ååååååh!!!
Nu sitter jag här och bölar för att ni är så otroligt
underbara!
Jag har aldrig träffat såhär snällt folk, någonsin!!
Jag har en sjukdom som heter ADHD och jag har alltid blivit
trackad för att jag inte kan något, och så säger ni så här fina saker då blir man helt sjukt rörd!!! Tack snällasnällasnälla ni, ni fattar verkligen inte hur mycket det betyder för mig, att ni läser och gillar det och kommenterar så sjukt snälla kommentarer.
Jag går in och läser dem ofta, ni är så underbara!!!
Och Om ni har nån FF:s SNÄLLA mejla mig och berätta vad den heter, för ni är så grymma så jag måste få läsa allt som kommer från er!!!

Här kommer nästa Kapitel iallafall,
ni får ännu ett till ikväll.
Orättat igen.. men ni får överleva! Kram ♥

Kapitel 14
Den obrytbara eden



”Draco, din far vill tala med dig.”

Som om han inte visste det.
Som om han inte väntat på det i flera dagar nu. Som om om han inte försökt förbereda sig.
”Hälsa honom att jag kommer ner om några minuter.”
Narcissa steg in i rummet och fäste sina kalla ögon på sin son. ”Du kommer ner nu, Draco.”
Mor och son mätte varandra med blicken i några sekunder innan sonen vek undan och med en suck reste sig upp. Tillsammans med sin mamma gick den blonda bleka pojken nedför trappan med en känsla av att han skulle få höra något som han helst inte ville höra.
Hastigt vände han sig om och kastade en blick på Ellis sovrumsdörr, bad en tyst bön om att hon skulle ropa på honom, komma ut, vad som helst.
Men dörren förblev stängd, och en hård knuff i ryggen från sin moder fick honom att fortsätta.
Nere i soffan väntade hans pappa som vid synen av sonen rätade på sig och lade armarna
i kors över bröstet.
”Sätt dig, Draco”, sa han och log.
Draco satte sig mittemot Lucius med blicken stint riktad ner i knäet.
”Se på mig.”
Han lyfte lydigt blicken och mötte sin pappas gråa ögon, identiska med sina egna.
”Snart återvänder du till Hogwarts, Draco. Och då återvänder du också till det som lägger band för hela din framtid.” Lucius gjorde en paus och såg på Draco, som såg tillbaka med en blick full av fruktan. ”Det är inte bara din familjs ära som ligger i dina händer, utan också dess framtid.
Jag kommer följa din vistelse på Hogwarts med största vaksamhet, och jag hoppas att du inte ger mig någon anledning till att bli… besviken.”
Han sträckte sig fram över bordet och tog sin sons hand i sin, strök den varsamt med sina sträva fingrar.
Draco kände det som om han höll på att kvävas inifrån.
Något stort pressades upp från magen och ner i halsen på honom, och hindrade honom från att prata så han nickade bara kort. Hans mamma hade slagit sig ner på hans vänstra sida och hade hela sin uppmärksamhet riktad mot honom med en spänd förväntan i det bleka vackra ansiktet.
”Svara din far nu, Draco. Visst kommer du att göra allt för att uträtta det ärende som
mörkrets herre utsett dig till att genomföra?”
”Ja”, svarade Draco.
”Utmärkt!” Narcissa slog ihop händerna. ”Låt oss då svära den obrytbara eden…”
”Nej!” Han stirrade skrämt på sina föräldrar. ”Inte den obrytbara eden!”
”Varför inte det, Draco?” Lucius lade huvudet på sned. ”Om du nu verkligen tänkt genomföra ditt uppdrag precis som du hävdar att du ska, så borde väl inte en ed på dina ord vara något problem?”
”Nej”, viskade Draco och kämpade mot lusten att springa sin väg. ”Nej…far.”
”Då så. Narcissa?”, Lucius gjorde en gest mot sin fru och dem reste sig som en man.
”Vill du vara vänlig att vara vår sammanlänkare?”
”Självfallet.” Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden.
”Lika bra att se till att få det avklarat innan vår lilla gäst vaknar och lägger sin näsa ännu mera i blöt”, fortsatte hon och vinkade åt Draco att resa sig upp.
”Du måste komma närmare, Draco. Ställ dig på knä framför din far… sådär ja.”
Draco hade sjunkit ner på ben som skakade så mycket att han tvivlade på om han någonsin skulle kunna ta sig upp igen. Lucius sjönk långsamt ner mittemot sin son och tog tag i hans händer.
Narcissa tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav
på deras sammanlänkande händer.
Narcissa sa:
”Svär du, Draco Lucius Malfoy, att återvända till Hogwarts och efter bästa möjliga
förmåga väga din tid där åt att genomföra det uppdrag som mörkrets herre givit dig?”
”Det svär jag”, mumlade Draco. En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt hans och Lucius händer som en rödglödgad tråd.
”Och svär du att inte anförtro någon information om uppdraget som mörkrets herre givit dig i förtroende?”
”Det svär jag”, viskade Draco.
Hans röst höll på att svika honom, och han var förbryllad över att det kommit ut några ord överhuvudtaget. En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.
”Och om det skulle visa sig nödvändigt…” Narcissa harklade sig tyst. ”Kommer du då att offra ditt liv för att tillgodo se mörkrets herres behov?”
Draco tittade upp på sin mamma. Han fick en sekunds ögonkontakt innan hon tittade bort men han var säker på det han såg. Han hade sett ett stänk av oro blänka i hennes ögon. Men när hon fortsatte tala så var rösten lika stabil som tidigare. Han måste ha sett fel.
”Svär du det Draco? Att oavsett vad som krävs, offra dig för mörkrets herre?
”Det…” Draco svalde ner klumpen i halsen, hela hans kropp skrek i panik.
”Det svär jag”, kved han fram och kände tårarna bränna bakom ögon. Han höll tillbaka dem.
Narcissas bleka ansikte glödde till i skenet från en tredje eldsflamma som sköt fram
ur trollstaven, vred ihop sig med de andra två och virade sig tjockt runt fadern och sonens sammanhållna händer som ett glödande rep.

”Varför sitter du här?”
Jag tog ett skutt över stenen som låg framför mig och damp ner bredvid Draco som satt med ryggen mot mig och stirrade ut i tomma intet.
”Men… vad är det?” Jag tittade oroligt på honom, stannade till.
Han hade inte gjort en enda rörelse som tydde på att hans ens hört mig komma.
Han satt hopsjunken på den lilla kullen bakom träden och stirrade utan att blinka utöver
landskapet nedanför.
”Du har väl inte blivit utsatt för Imperiusförbannelsen?” frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. ”Draco?”
”Vad vill du?” snäste han ilsket och burrade upp sig som en hotad uggla. ”Låt mig vara ifred!”
”Har det hänt något?”
”Vad skulle du säga om jag sa att jag nyss blivit försäkrad att jag ska dö inom en väldigt snar framtid?” svarade han med hög röst och stirrade på mig med ett ansikte som var blandat av ilska och förtvivlan.
”Jag… jag skulle antagligen säga att det bara var skitsnack och att du ska leva minst lika länge som jag.”
”Precis.” Draco drog efter andan och slet loss en sten från marken och drämde iväg den med full kraft nerför slänten. ”Så låt bli att fråga då!”
”Du ska inte dö Draco.” Jag tog tag i hans arm, men han ryckte den genast åt sig och drog upp ännu en sten. ”Säg inte sådär. Vad är det som har hänt?”
”Fråga mig inte, okej?” Han slängde iväg sten nummer två och det hördes ett klonk när den slöt sig till sin föregångare. ”Fråga mig ingenting.”
”Men varför är du ledsen då?”
”Jag…är…inte…LEDSEN!” Vrålade Draco och drämde handen i marken för varje ord.
”Jag vill bara att…(Han drog upp tre stenar och svingade iväg dem)… du går någon annanstans och låter mig vara ifred! Det räcker väl med att jag snart måste se dig varenda dag i skolan!”
”Jasså? Jag trodde vi var vänner”, sa jag kyligt och flyttade mig en bit ifrån honom.
”Det har då verkat som det i de tre veckor du har följt efter mig som en liten husalf.”
”Jag har inte… nej!” Draco la ansiktet i händerna och stönade.
”Jag önskar jag kunde berätta, men jag kan inte!” sa han halv kvävt och kved till.
”Jag kan inte… Jag kan inte…Jag kan inte…”
”Okej, jag förstår”, sa jag sansat och fick plötsligt en bild av Tinky som kvidande kröp runt på
marken medan hon drog sig själv i öronen, ”Du kan inte.”
Han skakade våldsamt på huvudet och kved igen, beteendet var så icke Dracoaktigt som det bara kunde bli och det var det som var mest oroande.
”Jag tänker inte dra med mig någon annan in i det här!” sa han häftigt och tog bort händerna från ansiktet och tittade på mig. ”Om jag ska dö…”
”Du ska inte dö.”
”… så gör jag det helst ensam.” Han reste sig upp och borstade av sig det osynliga dammet.
”Vad får dig att tro att du ska dö?” Jag reste mig också upp, väl medveten om att samtalsämnet var mycket märkligt. ”Har du blivit hotad?”
”Nej”, sa Draco tyst. ”Men jag kommer inte ha en chans.”
Jag vet inte om det var hans bedjande ögon som gjorde det, eller om det var hela situationen i sig. Utan att tänka tog jag några steg fram och slog armarna om honom.
Hela hans kropp spände sig och han stod där stel som en pinne mitt i omfamningen utan att veta var han skulle göra av armarna, så han lät dem hänga längs sidorna.
Jag stod kvar med mina armar om honom i ett par sekunder, sen släppte jag försiktigt taget och
gav honom en klapp på kinden. Han såg ungefär lika chockad ut som om jag hade slagit till honom. Kanske hade han föredragit det, för han verkade inte veta vad han skulle ta sig till.
Jag ordnade det åt honom genom att hugga tag i hans arm och bestämt dra honom med mig ner tillbaka till herrgården som jag kände att jag tyckte mindre och mindre om.

Det låter superbra det! Jag älskar dina kommentarer oavsett :*

Åh, Tack så hemskt mycket!!! vad kul att du börjat läsa den :*
Och ännu bättre, gillar den! Hehe nej nej, dem skrev sin egen del vetu...Vem bestämmer över Fred&George?

Du är inte tjatig bara underbar!

Jag har skrivit klart ett ganska kort kapitel nu,
hann inte rätta det ordentligt (skyll på min dryga pojkvän!) men fortsättningen, alltså nästa kapitel kommer upp imorgon och då händer det lite mer!
Ursäktar för att det här blev lite kort, men som sagt, längre kapitel imorgon!
Hoppas det duger någorlunda iallafall :')
Kram på er alla som orkar läsa den här FF:s!

Det var som om sommaren helt plötsligt kommit fram till att den gjort sitt och bestämt sig för att dra vidare. När jag och Draco någon timme senare klev ut från den Läckande kitteln öste regnet ner och vi fick dra upp våra mantlar som skydd för ansiktet.
Jag grämde mig över att vi inte fick använda någon magi och tänkte på Impervius besvärjelsen som fick vatten att avdunsta, och som hade kunnat hålla mig någorlunda torr under den minuten då vi rusade genom gränden in till Madam Malkins klädnader för alla tillfällen.
Därinne ruskade vi på oss som två blöta hundar, och Draco spärrade skräckslaget upp ögonen när han fick syn på sin egen spegelbild.
”Mitt hår! Titta på mitt hår…” gnällde han och drog i sin långa blonda lugg som hängde som två sorgliga stripor nerför ansiktet på honom.
”Skärp dig!” fräste jag irriterat och vred ur mitt eget hår och bildade en blöt pöl på heltäckningsmattan inuti butiken. ”Var glad att du inte ser ut sådär.” Jag nickade mot en äldre trollkarl med sargat ansikte vars huvud var kluvet i två delar som hölls ihop av en smal remsa trolltejp. Han gled långsamt framåt längs raden av mantlar medan han nynnade halvhögt utan att ta någon notis om uppmärksamheten han drog till sig. Draco stirrade med öppen mun på mannen och tog ett stort skutt närmare mig, som om han trodde att han skulle bli smittad av någonting.
”God dag Mr Butlings, vad får det lov att vara idag då?” En kraftig häxa med krulligt mörkt hår uppsatt i en stram hårknut hade stegat fram till mannen bortifrån affärsdisken med ett lätt irriterat uttryck i det mulliga ansiktet. Mannen slutade att nynna för ett ögonblick och vände sitt ärriga ansikte mot kvinnan, som inte verkade störas alls av att huvud halvorna skumpade hit och dit.
Draco flyttade sig ännu närmare mig och trampade mig på tårna, och jag fick lov att ge honom en knuff i sidan för att få honom att flytta på sig.
”Åååh, ingenting kära Madam Malkins… ingenting”, svarade trollkarlen med släpig drömmande röst.
”Jag bara tittar…”
”Titta inte för länge då är ni snäll Mr Butlings! Ni skrämmer bort mina kunder”, sa kvinnan rappt och vände på klacken och stegade tillbaka innanför disken.
Mannen såg efter henne ett ögonblick, sen skakade han på huvudet och ena halvan gled isär med ett ljudligt slafsande när tejpen släppte från sitt fäste och gled med en mjuk duns ner på golvet.
Draco kved till och stirrade som förhäxad på huvudhalvan som låg och kråmade sig på mattan medan ögat snurrade runt, runt med ett mjukt gurglande läte i sitt blodiga fäste.
Jag hörde hur flera av kunderna lät höra äcklade utrop medan mannen lugnt böjde sig ner och lyfte upp sin avlägsnade kroppsdel och började sedan vördnadsfullt bära den i famnen bort till dörren och ut genom affären, fortfarande högt nynnandes.
”Äntligen!” utbrast Madam Malkins och skakade bistert på huvudet. ”Han har varit här varenda dag den här veckan utan att köpa någonting… man kan nästan tro att det är för att förstöra affärerna! Vad kan jag hjälpa er med små vänner?” frågade hon och log mot mig och Draco. ”Hogwarts?”
Vi nickade och hon mätte oss med blicken.
”Nya klädnader?”
”Ööh… Inte direkt”, svarade jag som återfick talförmågan först (Draco såg ut som om han skulle spy om han öppnade munnen) och Madam Malkins riktade sina intensivt blåa ögon mot mig.
”Jag ska ha… en trollkarls hatt…Eh…” Jag började famla efter inköpslistan i fickan, men Madam Malkins hade redan börjat leta i hyllorna och ett kort ögonblick senare slängde hon upp en svart spetsig hatt på disken.
”Den här ska nog passa lilla fröken perfekt, en Galleon bara idag!”
”Jag tar den”, sa jag snabbt och stack ner handen i min andra ficka och drog fram min penningpung. Jag räckte fram en Galleon som hon snabbt tog emot och stoppade i en liten mässingsburk.
”Och du då?” , sa hon frågande till Draco medan hon snabbt stoppade ner hatten i en påse och räckte fram den till mig, ”Malfoy, visst var det så?”
”Ja”, svarade Draco som tydligen kommit över sin förskräckelse över den gamla trollkarlen,
”Jag ska ha ett par nya Drakhandskar…” Han såg sig omkring i butiken, ”Men jag vill bara ha sådana i äkta Taggsvansskinn, allt annat är bara skräp.”
”Hm på det viset. Ja det ska vi väl kunna ordna”, muttrade Madam Malkins och började återigen leta bland hyllorna, ”Ett ögonblick…”
Medan Draco provade ut nya handskar tog jag mig en titt i affären.
Det verkade som flera hade tagit sin tillflykt hit och affären fylldes med babblande häxor och trollkarlar, många i vår ålder. Jag tittade på dem med lite extra intresse, tänk om jag snart skulle ha någon av dem till klasskompisar. Två mörka flickor med långt svart hår tågade förbi mig med armarna om varandras midjor. Dem var så lika att dem kunde ha varit varandras spegelbilder och båda två glodde intresserat på mig när dem gick förbi och försvann bort till klädnaderna.
Jag tittade nyfiket efter dem och tog några steg mot samma håll för att kunna ta mig en närmare titt.
”Håll dig borta från dem där två.”
”Va?” Jag snurrade runt och tittade på Draco, som på sitt vanliga tysta vis lyckats dyka upp bakom mig utan att jag märkt det.
”De tillhör Gryffindor och ingår Potters beundrarskara”, sa han med en fnysning. ”Sankte Potter, alla lärares och Smutskallars bästa vän!”
”Potter? Harry Potter?”, frågade jag och Draco himlade med ögonen.
”Harry Potter ja”, sa han och gjorde en äcklad grimas. ”Smutskallarnas beskyddare…”
”Går han på din skola?” sa jag chockat. ”På Hogwarts?”
”Ja”, spottade Draco fram. ”Men han är inte ett dugg begåvad. Vem tusan vill bli berömd bara för att man har ett äckligt ärr i pannan?”
”Men han berövade ju faktiskt Du-vet-vem på all sin makt!” sa jag ivrigt när vi fortsatte ut på den regniga gatan. ”Då måste han ju ha någon form av…”
”Nej!” avbröt Draco ilsket och svor när han trampade rakt i en vattenpöl. ”Nej han hade bara tur. Men va så säker, en dag kommer du-vet-vem tillbaka till makten och då…” Draco flinade, ”Så har den där ärrskallen inte en chans!”
”Vadå vill du att Du-vet-vem ska komma tillbaka?” frågade jag chockat och stannade till och stirrade på Draco. ”Är du inte riktigt klok!”
”Hellre han än sankte Potter”, fräste Draco. ”Du ska få se…När du träffar honom så förstår du vad jag menar.”

Vi fortsatte i tystnad in till Bokhandeln.
Det var nästan alldeles folktomt så när som på två flickor som satt vid ett av borden och bläddrade bland böckerna framför sig.
En av dem, en flicka med ganska stora framtänder och burrigt brunt hår tittade upp när vi kom in och lutade sig sen snabbt fram och viskade i den andra flickans öra.
Draco verkade inte ha lagt märke till dem utan fortsatte obekymrat rakt fram till en hylla där det med spretig text stod Försvars teori för nybörjare och drog fram en bok som han sedan öppnade och sen lika snabbt slängde ifrån sig.
”Bara massa trams!” sa han och suckade ljudligt, ”Om vi ändå hade fått lära oss svartkonster på samma sätt som man gjorde på Pappas tid…Då praktiserade man förhäxningarna på varandra istället för att läsa i en massa dammiga böcker…”
Jag svarade inte utan plockade istället upp boken som Draco hade slängt ifrån sig.
Magisk försvarsteori stod det i guldiga bokstäver på omslaget, och jag bläddrade långsamt igenom sidorna medan dörrklockan pinglade till igen och två personer till steg in i butiken.

Ååå tack snälla!! ♥ :*


Naw tack ni är så himla gulliga! :*
Bra mycket gulligare än Draco..Haha! Men ja... visst är det synd om honom....


Åh TACK underbara du!
Jag tycker det är så roligt att få läsa dina kommentarer, jag är precis som du, kommenterar låååååååååååångt!
Och ja, det finns en förklaring till allt...Han föddes inte elak, det gjorde nog inte ens Pansy...Men hon har det nog mera i sig än vad han har.
Deras släkt består faktiskt av bara renblodiga trollkarlar (Nära på iallafall) men hennes pappas föräldrar blev dödade i unga år av Lord Voldemort själv, så han växte upp hos Mugglare, säkerligen därifrån deras gulliga lilla smeknamn kommer....Tack än en gång, Tack!1♥

Sitter och skriver nu, så hoppas att jag hinner upp med
ett nytt kapitel ikväll eller imorgon!