Jag tycker att naturen och alla dess under är bland det bästa jag vet. Men alla är kanske inte intresserade av samma saker då. :3

Någon som använder cp, damp- adhd osv som skällsord är inte mycket bättre än en som säger bög osv.

Släcka ner hela hemmet och se på film. cx

Ojoj! O=
Bra att jag kunde hjälpa dig då! Där ser man att likes räddar liv.

Det är jävligt äckligt att det är socialt accepterat att tycka illa om sig själv - för det är så man ska göra. Man ska tycka illa om sig själv och ändra på sig hela tiden för att tillgodose andras behov. För tydligen är man narcissist eller egoistisk om man faktiskt tycker om sig själv.
Ni är alla underbara. Ta hand om er!♥

Tog lite bilder på min nya klänning.

TILLÅT MIG FANGIRLA EN KONSTNÄR PÅ DEVIANTART GJORDE EN FANART PÅ MIN FÖRFRÅGAN. TILLÅT MIG DÖ LITE. *-*

DAG 1 – EPISOD 13
(cirka 21:00 – 22:00)

Shayla & Austin
Shaylas fingrar håller upp persiennerna från att dra ihop sig. Hon kikar ut ur fönstret i vardagsrummet och ser att natten är kommen. Nu är Austin på väg in. Austin ville att de skulle flytta sig men själv har hon inte vågat. De har kommit överens om att inte tända belysningen utan bara använda sina ficklampor.
”Det kommer bli väldigt otrevligt snart. Jag tänker gå upp på taket och hålla utkik fram till midnatt. Försök sov tills jag kommer tillbaka, jag har satt upp fällor i trädgården ifall någon skulle komma förbi mig”, säger han slugt leendes utan den minsta rädslan i rösten.
”Som du vill”, säger Shayla trött. ”Då tar jag vakten fram till tre, eller”?
”Precis!”
När Austin gått upp på taket, låser Shayla dörren. De kommer överens om en melodi de båda känner till som de översätter till en knackningssignal, sen går Shayla tillbaka till sovstället på soffan.
Shayla vet att hon inte borde men hon väljer ändå att sätta på teven. Nyfikenheten är för stor för att hon ska lämna kassetterna kvar i lådan och bestämmer sig för att gå igenom alla, en för en.

Emilia
Emilia har krupit in under ett sådant bord som har bänkar fästa på alla sidor. Hon håller ficklampan med sina nedbitna naglar pekande uppåt. Hennes planer är att blända vem som än kommer nära och använda försprånget till att komma över dennes vapen. Framför henne när hon tittar upp, ser hon sjön och ser hon åt sidan kan hon se campingstugorna och tittar hon bakom sig ser hon staden växa sig in mot centrum.

Ivy
Ivy sitter i det täta mellanrummet mellan två hus som är mindre än en meter brett. Hon tyckte sig se en människa sittandes nedtryckt mot marken längre bort, men det var tydligen bara en vält soptunna.
Hon kan liknas vid en skolelev som lägger all sin kämparglöd åt att få sin lärare imponerad, fast istället då, en slav som försöker få sin gladiatortämjare tillfredställd. Hon vill visa att det inte är alla som är ryggradslösa skämt som inte kan tänka utanför sin bubbla. Nästa spelare hon möter upp, kommer hon utan att tveka att skjuta.
Ivy reser sig och nu springer hon halvt fyrbent ut på gatan. Inget månljus lyser upp staden så hon får använda sin nattsyn aktsamt – men vad nu? Gåendes mot hennes håll ser hon en yngre flicka och en äldre pojke närma sig. Ivy höjer pistolen och sätter fingret på avtryckaren.

Dawn
Det blixtrar till om marken och Dawn dyker åt sidan för att inte bli träffad. Hon behöver inte säga ett ord för att Tobias ska förstå att han måste göra detsamma. De springer i sicksackrörelser bort mot skogen.
”Spring!” skriker hon, och när hon kommer in bakom ett träd, vänder hon sig snabbt för att skjuta iväg en pil men pilen slinter och åker rakt mot marken. Ivy som kommer springandes runt 30 meter bort fortsätter skjuta. Dawn fortsätter springa med skotten i hälarna. Hon känner sin hörsel domna och önskar att Tobias vet hur de ska komma därifrån levande.

Emilia
Från sitt ställe såg precis Emilia en dödskamp. Hon hoppas att de drabbade får bort mördaren därifrån så att hon själv inte blir dödad. Ivy springer förbi bryggan och in mot skogen, men alliansen kommer undan. Nu får Emilia bara hoppas, hoppas så sjukt mycket. Hon känner tårarna rinna och tänker på sina föräldrar, eller ”fosterföräldrar” om man ska tänka så.
”Tänk om jag aldrig får komma hem. Tänk om jag dör här, insjunken under ett bord. Tänk om min familj inte ens kommer sakna mig.”
Nu rinner tårarna som forsar och hon börjar riva och dra i grässtråna under sig.
Hon vill inte dö. Hon vill inte dö. Hon vill inte dö.
Nu kikar hon fram under sittbänken och ser att Ivy har gett upp och gått ut på bryggan. Hon spanar något och står stilla för en stund. Emilia sitter kisandes och försöker ta reda på vad. Långt borta simmar något i vattnet, tyst och försiktigt, på väg mot sidan längst bort. Ivy har höjt pistolen för att skjuta igen men hennes skott har besvarats av en annan pistol.
”Bra!” tänker Emilia och kryper försiktigt upp ur bordet. ”Det får hålla henne distraherad.”
Emilia är uppe ur bordet och har inte gjort ett ljud hittills! Hon sneglar bakåt och har inte sett Ivy vända sig om en enda gång, hon är mitt uppe i något annat. Emilia sätter ner båda fötterna på marken och börjar springa. Emilia börjar springa och springa, snart är hon inne i byn, gömd av många hinder… trodde hon.
Emilia känner en brännande smärta flamma upp i ryggen runt midjepartiet, och faller framlänges ner.

Ivy
”Att tro att man bara kan springa sådär”, tänker Ivy. Nu är hon rasande. Först smiter paret hon jagat, och sen tror en annan skamlöst att den kan fly och sen försöker en till fly från henne. ”BARA STANNA OCH DÖ”, tänker Ivy och hon förstår inte poängen med att alla försöker fly snarare än att möta henne i en rättvis duell. Skotten som Billie skjutit mot henne, träffade aldrig, men de gjorde henne lagom distraherad att inte träffa hen heller. Hon fick flickan i alla fall. Men hennes vapen är inget att ha, så hon slänger det bara på marken.
Ivy måste undersöka resten av byn, och fortsätter tillbaka dit hon var på väg.


---27 spelare kvar---