Haha, Lily håller ju för James mun så han kan inte prata så tydligt =) det är därför!

Alltså, ni är fantastiska ♥

17

"Jag kysste henne."
"Du gjorde vad?!"
"Jag kysste henne. På munnen."
"Det var underförstått." Sade Remus.
"Hur var det, Tagghorn?" Frågade Sirius uppspelt som stod med skjortan öppen och blottade sitt bröst.
"Det var som om hon är den enda tjej jag någonsin vill kyssa i hela mitt liv." Suckade James som inte hade kunnat sluta tänka på hennes svala, mjuka läppar... hur kyssen hade varit lättare en luft, men kittlat varenda nerv i James kropp.
"Så vad är problemet?" Frågade Sirius som om han hade läst James tankar.
"Jag älskar henne." Sade James och stirrade rätt in i sängstolpen utan att möta sina vänners blickar.
"Du... älskar henne?" Sade Peter försiktigt och verkade låta förvånad.
"Jag visste inte ens om det själv." Sade James och såg nästan lite sammanbiten ut. "Jag visste inte att mina känslor hade djupnat så."
"Men varför är det en dålig sak?" Frågade Remus oförstående.
"Jag skulle verkligen göra vad som helst för henne, och att älska någon så mycket gör verkligen ont. Att vara hennes vän gör ont. Och jag trodde verkligen att vår nya vänskap skulle fungera, men så kysste jag henne och allt bara..."
"Kaboom?"
"Ja, Kaboom, Peter." Sade James.
"Och du tror verkligen inte Lily känner samma sak för dig?" Frågade Remus sakligt. James ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, och jag vet inte om jag vågar ta reda på det."
"Då var ju den där kyssen en ganska dålig idé." Sade Peter.
"Jag tror han kanske insåg det själv." Sade Remus försiktigt till Peter som genast blev röd om öronen.
"Det handlar inte om att Lily inte har några känslor för mig, för det tror jag hon har... Jag vet inte hur romantiska de är, men känslor har hon definitivt, men det handlar snarare om hur mycket jag älskar henne. Jag tror aldrig hon kan besvara dem känslorna, och det gör mig rädd. Jag är livrädd, killar. Jag vet inte om jag vågar ta reda på det, för det skulle göra så ont. Och det går ut över vår vänskap, för medan Lily öppnar upp sig allt mer, så gör inte jag det. Det är alltid Lilys känslor vi pratar om, Lilys problem, Lilys allting. Och jag lyssnar mer än gärna, för jag gör vad som helst för att se ett leende i det ansiktet, men jag vågar inte öppna upp mig för henne. Jag älskar henne för mycket. Jag skulle bokstavligt talat gå sönder då om det visade sig att... att... ja."
"James, jag hade ingen aning att du kände så här." Sade Sirius och satte sig bredvid honom på James säng.
"Ni har era egna problem ju, och jag har inte varit så angelägen om att prata om det. Jag försökte ju ignorera mina känslor, som ni kanske minns... och det funkade... ett tag."
"Vad har vi för problem?" Frågade Sirius och lät nästan förolämpad. James gav ifrån sig en leende suck.
"Remus förvandlas till en blodtörstande best varje månad, du har alla problem med din familj, för att inte tala om din nya Haylie-situation, och Peter-" James stannade upp och såg på sin bästa vän som undvek hans blick. "Peter tvingad bara stå ut med all vår skit."
"Så vad hände egentligen efter kyssen?" Frågade Remus. "Tramptass, knäpp din skjorta."
"Oj." Sade Sirius och började genast knäppa knapparna på den uppknäppa skjortan samtidigt som han gick tillbaka till sin egen säng.
"Det var vad han sa när Serena Ashwood påstod att hon väntade hans barn." Sade James.
"Men hon var ju aldrig med barn, eller hur?"
"Kyssen - James - vad hände efter den?" Frågade Remus igen och gav inte Sirius någon större notis.
"Jag låtsades som ingenting." Sade James.
"Och du tänker fortsätta göra det, eller?"
"Tror ni jag kan göra det?"
"Självklart kan du göra det, men om du borde göra det är en annan knuting." Sade Remus förståndigt och iakttog James.
"Jag är ledsen, men jag är inte redo för att utsätta mig för den smärtan än." Sade James uppgivet. "Om jag pratar med henne om det så kanske det går ut över vår vänskap, och det vill jag verkligen inte. Och om jag berättar för henne hur jag känner, så är jag rädd att... att hon aldrig kommer känna det jag kän- jag ser hur ni tittar på mig killar. Jag förstår att ni tycker jag är feg, men just nu är min prio ett att vara Lilys vän. Att kunna vara där för henne, och det kan jag inte om jag blir ett känslomässigt vrak."
"Och vad är du nu då..." Muttrade Sirius tyst för sig själv och fick en väntad mördande blick från James.
"Men kan du berätta lite mer om hur den kyssen gick till egentligen?" Sade Peter och såg med spända ögon på James.
"Det var kanske inte mitt bästa, valda ögonblick om man säger så." Sade James, och nu skrattade han lite.
"Jag har kysst dig Tagghorn, och det är aldrig fel tidpunkt för det." Sade Sirius uppmuntrande.
"Har du kysst mig?" Frågade James misstroget.
"Kysst och kysst, men visst har vi haft det lite mysigt i min hundskepnad." James kastade en sko på Sirius. "Jag uppskattade det i alla fall, och sluta kasta saker på mig, tack. Bara för jag är ett djur betyder det inte att jag inte har känslor."
"Tror ni vi kan fortsätta vara vänner?" Frågade James sina vänner allvarligt.
"Tagghorn, självklart kan vi fortsätta vara vänner." Sade Sirius och duckade för ännu en sko som kom flygandes emot honom.
"Det är svårt att säga." Sade Peter och låtsades inte om Sirius. "I vilket sammanhang kysste du henne?"
"Vi var i sjukhusflygeln eftersom att hon... ja, skadat sig lite efter vår lilla quidditchträning." Sade James generat.
"Skadat sig lite?" Frågade Sirius.
"Hon bröt benet, spräckte läppen, fick ett djupt jack i pannan, näsblod och hjärnskakning."
"Aouchh..."
"Oavsett så fick hon en trolldryck av Madam Pomfrey mot hjärnskakningen som tydligen skulle ha lite skumma biverkningar. Hallucinationer var tydligen en av dem, och Lily började helt plötsligt spekulera vare sig om jag var verklig eller om jag bara var en hallucination. Jag vet inte vad som flög i mig, men plötsligt så kysste jag henne. Helt oväntat, och sen låtsades vi båda som om ingenting hänt tills Madam Pomfrey kastade ut mig.
"Var Lily konstig efter kyssen då?" Frågade Remus.
"Inte vad jag märkte."
"Hon kanske bara tog det vänskapligt." Föreslog Sirius. "Du kanske överanalyserar hela situationen."
"Jag brukar inte kyssa mina kompisar- Nej, Sirius, du och jag har inte kysst varand-" Sirius hade skyndat sig från sin säng tillbaka till James, och tryckt sina läppar mot hans. "Okej, jag får väl ta tillbaka det nu. Tack för det, Tramptass."
"Om vi ändå ska börja gå runt och kyssa våra kompisar så. Du är näst, måntand."

"JAMES GJORDE VAD?!" Utbrast Haylie och Mary med en mun när de hade kommit för att besöka Lily i sjukhusflygeln med filmen de spelat in av Lily tidigare den dagen.
"Han... Han kysste mig." Sade Lily igen som knappt kunde tro det själv.
"Är det något på gång mellan er nu då?" Frågade Mary.
"Jag... tror inte det." Sade Lily och förvånades över besvikelsen som sköljde över henne när hon svarade Mary.
"Men varför kysste han dig då?" Frågade Mary oförstående.
"Jag vet verkligen inte. Uppenbarligen är det ju något mellan mig och James. Det är snarare som att jag och James har någon... något..."
"Något som sprakar helt villt mellan er?" Föreslog Haylie.
"Typ." Sade Lily. "Det är som att det finns någon laddning emellan oss. Jag har känt det sen efter den första Hogsmeadehelgen, när jag fortfarande trodde att James var... ja, ni vet... James. Det var som om min magkänsla visste något som inte jag visste och att den talade till mig... Okej, jag förstår om tycker jag låter helknäpp..."
"Det du beskriver för oss, tja... det låter som något alla tjejer drömmer om." Sade Mary avundande och klappade Lily över axeln.
"Vem hade kunnat tro det, va? Att James Potter skulle kunna få mig att tappa allt vad som kallas kontroll. Att hans blotta närvaro gör mig alldeles... alldeles..." Lily hittade inga ord för det.
"Det låter verkligen som att det är något mellan er..." Sade Haylie.
"Inte på det viset." Sade Lily snabbt.
"Men skulle du vilja det?"
"Alltså, Mary, Hay, jag vet inte. Det är ju James Potter vi pratar om för sjutton tomtenissar."
"James Potter som på senare tiden har varit en väldigt bra vän till dig." Sade Haylie.
"Fast har han det? Han var ju den som inte ville vara min vän."
"Tanken slog dig inte att det kanske var för att han kände mer för dig?" Sade Haylie försiktigt och såg vaktande på Lily. Lily gav ifrån sig en djup suck och gömde sitt ansikte i sina händer. Hon satt så en stund innan hon tittade upp från sina händer på sina vänner igen.
"Självklart har tanken slagit mig, men jag är inte säker. Det var som att han ångrade sig när han kysste mig."
"Hur var kyssen då?" Frågade Mary.
"Jag vill helst inte prata om det." Sade Lily och kände hur ett oroligt frö slog rot i botten på hennes mage; tanken på att James inte skulle ha känt det hon kände när hans läppar så ömt kysst hennes...

När Haylie och Mary blivit tvungna att lämna Lily några timmar senare, kände hon hur ångesten sakta börjde växa inuti henne igen. Insikten om sina känslor för James hade inte heller hjälpt, det gjorde det nästan bara värre. Allt hon kunde tänka på var de tre sekunder hon upplevt tidigare den dagen tillsammans med James. Tre sekunder då hans läppar bara snuddat vid hennes, men känts mer än något annat... Tre sekunder hon skulle vara tvungen att glömma. För skulle hon fortfarande klara av att bara vara James vän när allt hon kunde tänka på var hans läppar mot hennes? Och vad betydde ens alla dessa känslor? Vad ville hon egentligen? Hon ville att han skulle vara där, berätta att hon var vacker trots att hon hade papper uppstoppat i näsan och läspade som en sjuåring som precis tappat sina framtänder. Hon ville att han skulle få henne att skratta som bara han kunde få henne att göra. Hon ville bara låta sig distraheras av hans närvaro som han alltid gjorde, som gjorde det alldeles luddigt i hennes hjärna och fick alla hennes känslor att löpa amok. Så som han gjort enda sedan hennes första dejt med John... Men trots deras uppenbara band, var hon ändå inte säker på James, och hur skulle hon ens våga tänka tanken om att bli något mer om hon inte ens visste vart hon hade honom? För det visste hon inte. Verkligen inte. Och förutom hur James fick henne att känna, så skulle hon vara ärlig visste hon inte särskilt mycket om honom. Alla de gånger de hade träffats hade det alltid varit hon som varit i fokus. Det hade alltid varit han som tröstat eller uppmuntrat henne. Vad mer hade de egentligen pratat om James, förutom att han hade sommarjobbat på sin fasters hippogriffarm? Nej, hon skulle allt få tvinga tillbaka alla de känslor hon kände för James. Hon såg ingen anledning att utsätta sig för den smärtan i onödan. Vad hon än kände för James, så var det inte relevant.
Ett plötsligt ljud hördes från dörren till sjukhusflygeln. Lilys huvud vändes med ens i den riktningen, och hon blev arg på sig själv för att ha hoppats att se James stå där, men det var tomt.
"Nu börjar hallucinationerna..." Mumlade hon tyst för sig själv.
"Nej, det är jag." Lily hoppade till av rädsla när James drog av sig osynlighetsmanteln alldeles framför henne. Han vek ihop den och stoppade ner den i väskan han bar över axeln. Han satte sig ner vid fotändan av hennes säng och strök henne försiktigt över smalbenet. Hon kunde känna värmen från honom genom täcket och visste genast att det inte var huvudet som spelade henne ett spratt. "Hur är det med dig?"
"Jag mår bara lite illa." Svarade hon uppriktigt och satte sig upp i sängen. James skyndade sig fram till henne och hjälpte henne att lägga rätt kuddarna. "Du behöver verkligen inte göra det där."
"Det är trots allt mitt fel att du ligger här." Sade James, och nu log han.
"Lite ditt fel är det nog." Sade Lily och flinade lite tillbaka.
"Jag tar på mig hela skulden."
"Vad gör du här?" James såg besvärad ut över den ställda frågan.
"Jag... eh..." Han stannade upp och såg ut som att han var på väg att säga något, men han verkade ångra sig i sista sekunden. "Jag ville bara se hur du mådde." Lily ignorerade den sjunkande känslan i bröstet.
"Aha, okej." Svarade hon och pressade fram ett leende. "Det är verkligen lugnt med mig, du behöver inte oroa dig."
"Klart jag oroar mig, du är ju min vän." Ordet skar igenom som en vass kniv.
"Jag är dock väldigt trött, James." Sade Lily i ett försök att avvisa James.
"Vill du att jag ska gå?" Frågade han. "Annars stannar jag kvar. Madam Pomfrey behöver inte få veta något. Jag stannar hela natten om du vill."
"Jag skulle faktiskt vilja vara ensam, om det är okej. Men tack, det betyder jättemycket att veta att jag alltid kan räkna med dig." Sade Lily.
"Okej." Sade James och såg lite förbryllad ut. "Jag kommer förbi imorgonbitti innan frukosten." Sade han.
"Okej." Svarade Lily leende. James böjde sig över henne och placerade en kyss på hennes svala kind.
"Godnatt, Lily."
Lily såg hur James försvann ännu en gång under osynlighetsmanteln och hörde när dörren återigen stängdes bakom honom. Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det hade tagit henne all viljestyrka att skicka iväg honom tillbaka till gryffindortornet, men hon hade varit tvungen. Om han bara ville vara vänner, då skulle de också vara det. Det fanns inget mittemellan.

Blev så fantastiskt glad för kommentarerna att jag stressade lite igenom för att få lägga upp ett nytt kapitel! =) Hoppas ni uppskattar när det blir lite snabbare uppdatering. Det kan dock innebära att kvalitén sjunker lite, men jag tror inte det gör jättestor skillnad. Tack ännu en gång för era värmande ord ♥

16


Lily, Haylie och Mary satt på lördagsmorgonen och mös framför den värmande brasan under en filt som de delade på. De hade ätit en ovanligt tidig frukost och passade på att njuta av den lediga tiden tillsammans. Mary berättade om gårdagens straffkommendering som hade inneburit att städa alla flicktoaletter på andra våningen åt Filch.
"Vad gör han ens?" Frågade hon upprört. "Så många straffkommenderingar som han delar ut, så borde det väl täcka alla hans arbetsuppgifter för hela året. Det är ju inte ens som att han delar ut straffkommenderingarna i rättvisans namn. Det räcker att man så mycket som tittar två gånger på hans katt för att han ska se en anledning att bestraffa en. >>Jag såg nog allt hur du täntke äta upp min katt, hundra poängs avdrag och en omgång med piskan skulle sitta på sin plats.<<" Härmade Mary vaktmästaren vilket inte fick bara Lily och Haylie att skratta, men ett gäng fjärdeårselever som satt alldeles intill som verkade ha lyssnat till deras samtal.
"Förlåt för att jag avbryter, Mary, du vet hur mycket jag annars älskar att lyssna när du pratar om Filch, men jag kan inte släppa det. Alltså jag vet att vi redan har pratat om det hela morgonen, men jag kan inte fatta att Lily och James verkligen är vänner!" Utbrast Haylie exalterat.
"Ja, för att du ligger med Sirius Black är väl inget värt att tala om?" Flinade Lily.
"Schh..."
"Lägg ner, ni var knappt en minut ifrån att göra det mitt framför en grupp förstaårselever i uppehållsrummet igår när jag och James kom tillbaka. Jag tror att alla redan vet." Sade Lily. Marys redan stora ögon vidgades och blev plötsligt väldigt dömande medan de såg på Haylie som blev alldeles skär om kinderna.
"Ju förr de lär sig, desto bättre." Log hon.
"Det ni gjorde var 11-år-med-vuxet-sällskap, minst!" Utbrast Lily.
"Man borde kunna ställa in åldergränsen på uppehållsrummet..." Sade Haylie fundersamt och log åt tanken. "Man skulle säkert kunna prata med Tjocka damen."
"Och vad skulle alla första årselever göra då medan du och Sirius gör... barnförbjudna saker?" Frågade Mary.
"Barnförbjudna saker? Mary, vi kan kalla det sex. "
"Jag vet att vi kan kalla det s-e-x, men jag, till skillnad från dig, tänker på barnen." Sade hon och gjorde ett litet knyck på huvudet i riktning mot ett gäng yngre elever.
"Är det inte Gryffindors vassaste tjejliga i soffan?" Tjejerna vände på huvudena samtidgt bakom soffan och mötte Remus Lupin som fick en mörk blick av Haylie. "Och Haylie, såklart. Jag menar det här på det allra bästa sättet, men jag ser dig som en av oss."
"Är du någonsin i ert eget uppehållsrum?" Frågade Remus.
"Jag använder det snarare som en passage för att komma till min säng, men det händer - en gång i månaden, typ."
"Jag fattar inte varför du är i Ravenclaw." Sade Mary. "Eller jo, det gör jag ju. Jag vet ju varför du inte är i Gryffindor... Men du fattar... Det är som Remus säger: du känns verkligen som en av oss."
"Vad pratar ni om?" Sirius, James och Peter hade kommit ner i uppehållsrummet från sovsalen. Alla såg yrvakna ut med håret på ända.
"Varför Haylie inte är i Gryffindor." Sade Haylie om sig själv i tredje person och suckade.
"Ja, Peter här trodde i flera år att du var i vårt elevhem." Sade Sirius och klappade honom hårt på axeln. "Fast han är i och för sig färgblind. De borde faktiskt ha elevhemsvapnet på slipsarna också, för de färgblindas skull."
"Så varför är du inte i Gryffindor då?" Frågade James nyfiket och såg på tjejerna som satt bakåtvända i soffan för att titta på killarna utan att få nackspärr. Mary rätade lite på sig för att berätta den omtalade historien och harklade sig.
"För sex år sedan när Haylie kom till Hogwarts väntade sorteringen på henne, precis som för alla andra förstaårselever som har satt sin fot på Hogwarts. Det är inte alltid alldeles självklart för hatten i vilket elevhem som eleverna tillhör, och Haylie var en av dem. Hatten velade nämligen mellan Ravenclaw och Gryffindor, men var lite mer sugen på att placera henne just i det sistnämnda elevhemmet, men när Haylie fick veta det fick hon panik och bönföll hatten att inte placera henne i det elevhemmet."
"Varför?" Frågade Peter spänt.
"Haylie tyckte att Gryffindors elevhemsvapen såg läskigt ut med lejonet på." Avslutade Mary den korta berättelsen.
"Ni skojar!" Utbrast Sirius och såg ut som om Mary hade berättat att julafton skulle komma tidigt det året. Han såg på Haylie som himlade med ögonen där hon satt.
"Nej, Sirius. Vi skojar inte. Jag var rädd för lejon när jag var elva."
"Men... det är ju inte riktiga lejon?"
"Sirius, jag var elva. Jag hade precis kommit till ett enormt slott med spöken, vaktmästaren Filch och dig där. Självklart skrämde lejon skiten ur mig."
"Redan då var jag livsfarlig." Sade Sirius nöjt. "Nej, ska vi ta och käka lite frukost, grabbar?" Killarna nickade och mumlade lite instämmande, Sirius såg mot tjejerna. "Vill ni också med?"
"Vi har redan ätit frukost." Sade Mary.
"Då ses vi kanske sen." Sade Sirius. "Killar, kommer ni då?"
Lily, Haylie och Mary satte sig till rätta igen.
"Är du fortfarande rädd för lejon?" Frågade Mary lite försiktigt och fick ta emot en hård smäll på armen av Haylie. "Okej, okej, förlåt! Dum fråga!"
"Lily", Lily hoppade till av rädsla när någon plötsligt sagt hennes namn i hennes öra. Den varma andedräkten kittlade henne i nacken och hon vände sig åter om och var nu näsa mot näsa med James. Han log stort. "Jag ska bara äta frukost, sen ses vi här, va?"
"Ses här?"
"Ja. Du och jag ska träna quidditch ju."
"Nej, nej, nej, James! Det var bara på skoj." Sade Lily oroligt och såg sig om efter stöd från sina vänner som plötsligt verkade ha blivit döva.
"Det kommer bli jättekul." Sade James leende. "Vi ses sen." Han kysste henne hastigt på kinden innan han sprang efter sina kompisar mot stora salen och lämnade Lily ensam kvar med Haylie och Mary.
"Oj, här pussas det." Retades Haylie och smackade högt med läpparna.
"Haylie, du vet vad vi ska göra idag, va?" Sade Mary som strålade av lycka.
"Jag tror filmkameran ligger i kofferten. Om vi inte filmar det för vår egen skull, så kommer i alla fall Lilys framtida barn att få sig ett gott skratt." Lily hörde dem dock inte. Allt hon kunde tänka på var hur det brände på hennes kind just där James hade kysst henne.

"Lily, hur gick det? Gråter du?"
"Jag vet inte!" Utbrast Lily förfärat med sprucken läpp och gröna ögon som glänste med tårar . "Thåg du det där?" Läspade Lily.
"Såg vad? Att du gråter eller hur du vurpade med kvasten och krockade med målstolpen? För det såg jag."
"Jag har thå ont, James." Sade hon och gav ifrån sig ett lustigt skratt medan tårarna rann för hennes rosiga kinder.
"Lily, skrattar du?" Frågade James och hans orosveck i pannan byttes ut mot ett leende.
"Jag vet inte." Sade Lily igen och begravde sitt ansikte i sina händer där hon satt i sanden alldeles nedanför målstolpen som hon flugit in i. James satte sig henne närmare nu och strök undan den röda hårmanen ur hennes ansikte.
"Det där var en ordentlig smäll du fick." Sade han och granskade hennes ansikte. Hans fingrar snuddade försiktigt alldeles ovanför hennes vänstra ögonbryn och hon kände hur det stingade till. "Det borde nog Madam Pomfrey titta på."
"Menar du att vi inte thka förthöka ficktha det thälva?" Frågade Lily och såg utmanande på James, effekten blev dock sämre pågrund av läspandet.
"Den här gången är vi nog på samma sida du och jag, fröken Evans." Log han. "Hur känns det i resten av kroppen? Tror du att du kan gå- Oj då!" Lilys näsa började plötsligt rinna rött, och James skyndade sig upp med sin trollstav för att trolla fram en bit papper som hon kunde stoppa i näsan. "Vi ser om du kan resa dig upp, okej?" James som redan satt på huk jämte Lily lade armen om hans nacke så att han kunde ställa henne upp. James gjorde allt för att låta bli att skratta åt Lily som med papper i näsan, sprucken läpp, mascararänder och jacket i pannan, sammanbitet försökte resa sig upp.
"Nej, Lily. Det funkar inte." Sade James när Lily råkade bita sig själv i den redan spruckna läppen när hon försökt förhindra sig själv från att skrika åt smärtan i det antagligen brutna benet. "Jag bär dig."
"Nej, nej, nej, jag kan gå!" Försökte Lily och skulle ta ett steg för att motbevisa James, men benet vek sig under henne, och tack vare James superreflexer fångade han upp henne igen.
Det resulterade i ännu fler tårar i de smaragdgröna ögonen och en förargad blick.
"Tack Jameth."
"Jag har dig, snygging." Skrattade han och bar upp henne i famnen.
"Thnygging." Suckade Lily och begravde ännu en gång sitt ansikte i sina händer. "Hur ther jag egentligen ut?"
"Jättevacker." Sade James leende, men han valde dock att inte kommentera att det hade varit en dålig dag att måla ögonfransarna på.
"Tack för lögnen."
"Du är en väldigt vacker kvinna, vet du det?"
"Försök inte flirta med mig nu, va, när jag säkerligen har fått en hjärnskakning eller två."
"Jag tror man bara kan få en åt gången." Log James.

"Så där, du är nästan helt återställd." Sade Madam Pomfrey till Lily efter att ha utsatts för Madam Pomfreys många rutiner. "Trolldrycken du drack för din hjärnskakning har tyvärr sådana bieffekter att det vore klokast att du stannade här till i alla fall morgonen. Det är väldigt vanligt att få hallucinationer och bara känna sig lite allmänt ur form. Man rekommenderas att vara under kvalificerad uppsyn." Sade hon och såg på James som om hon inte fann honom det minsta kvalificerad för en sådan uppgift. "Mr Potter, jag ber dig att lämna nu. Ms Evans behöver vila."
"Åh, snälla, Madam Pomfrey, kan han inte få stanna?" James såg förvånad ut över Lilys plötsliga bedjande. Madam Pomfrey såg misstänksamt på henne. "Bara en liten stund." Försökte Lily igen.
"Han får stanna i en kvart. Vill han komma tillbaka får han göra det senare i eftermiddag." Madam Pomfrey gick tillbaka in på sitt kontor och stängde dörren om sig så att Lily och James var ensamma i sjukhusflygeln.
"Jag är verkligen imponerad över att du höll masken." Sade Lily till James. "Jag såg mig själv i spegeln innan." Sade hon förklarande. "Thukt vacker thej alltså." Skämtade hon.
"Jag tyckte inte det var så illa." Flinade han. "Så kommer du någonsin att sätta dig på en kvast igen?"
"Kanske."
"Kanske?" James såg förvånad ut.
"Jag hade ganska roligt faktiskt, tills-"
"-tills du flög rätt in i målstolpen?"
"Tills jag flög rätt in i målstolpen. Man kan inte vara en stjärna på en gång."
"Lily, jag säger detta verkligen för att jag bryr mig om dig, men det var det värsta jag någonsin har sett någon flyga."
"Jag kan ta det." Flinade hon. "Tänk om du inte är här just nu."
"Hur menar du nu?" Frågade James som inte riktigt hängde med.
"Tänk om detta är en hallucination." Sade hon. "Jag kanske sitter här och pratar med mig själv."
"Jag tror inte trolldryckens bieffekter har så snabba biverkningar."
"Den kanske ger en dålig tidsuppfattning." Föreslog Lily och ryckte på axlarna. "Jag kanske bara tror att jag tog det för tio minuter sedan, medan det i självaste verket var två timmar sedan."
"Jag är ganska säker på att detta inte är en hallucination." Log James.
"Men hur vet man säkert?" Frågade Lily.
"Att jag säger att det inte är det ett bra tecken."
"Du menar att jag ska lita på vad som kanske är mitt egna huvuds påhitts ord? Det låter lite riskfullt, men visst."
"Okej, jag tar tillbaka det där." Skrattade James. "Bieffekterna verkade snabbare än jag trodde."
"Äsch, håll klaffen med dig."
"Det var ju du som sa det!"
"Jag bara spekulerade. Jag menar, det finns ju en risk. Men hur motbevisar man en halluc-" Innan hon ens hunnit avsluta meningen hade James tryckt sina mjuka läppar mot hennes; hans lätt darrande underläpp fångade upp hennes överläpp. Den lätta kyssen var slut lika plötsligt som den börjat, och något som Lily aldrig förr hade sett hade vaknat till liv i James hasselnötsbruna blick. Det kändes som om hon hade sprungit ett maraton, och kunde aldrig låta sig minnas någon annan gång en kyss hade känts så. Hennes nykyssta läppar brände precis som hennes kind hade gjort tidigare samma dag. Det hade kommit så oväntat, att hon inte trodde någon kunde ha sett det komma.
"Kände du det där?" Frågade James som såg lika förvånad ut som Lily över vad han hade precis hade gjort.
"Det kände jag." Sade hon andlöst och undrade om han hade känt samma sak.
"Då vet vi det." Sade James och försökte dölja nervositeten med ett leende. "Hallucinationerna har inte börjat än."

Åh, TACK för era fina kommentarer ♥ Jag har under den här sommaren försökt bearbeta en väldigt jobbig break-up, och den här fanficcen har liksom varit min..."terapi", så därför har era kommentarer betytt extra mycket, och jag vill bara att ni ska veta det. Här kommer det nya kapitlet, hoppas ni inte blir alldeles besvikna =)

15

"Överger ni mig?" Frågade Haylie förargat. "Här har jag gått hela vägen från Ravenclaws uppehållsrum för att umgås med er, och så är ni upptagna? I fyra, långa år har jag kunnat lita på er, och nu-" Hon vände dramatiskt på huvudet och torkade en osynlig tår ur ögonvrån.
"Jag ska på straffkommendering." Sade Mary. "Det är inte precis som att jag dumpar dig för någon vrålsexig player som-" Haylie grinade brett nu.
"Sirius är vrålsexig." Sade hon nöjt.
"Varför hänger du inte med honom då?" Frågade Mary.
"Därför jag ville umgås med dig och Lily?"
"Ledsen, Hay, men du får umgås med Black istället." Sade Lily, men hon såg inte det minsta ledsen ut.
"Vad är det du ska göra igen?" Frågade Haylie och såg oförstående på Lily som var klädd i full mundering.
"Hon har sin dejt med Potter." Suckade Mary leende.
"Det är ingen dejt." Sade Lily snabbt.
"Äta middag ihop är definitivt ingen dejt." Sade Mary sarkastiskt. "Jag förstår mig inte på ert... förhållande."
"Ingen ifrågasätter någonsin när jag och Haylie går ut och äter." Sade Lily argumenterande och gjorde en gest mot Haylie som ryckte till vid ljudet av sitt eget namn.
"Vaddå, går ni ut utan mig?" Frågade Mary.
"Stick nu iväg med er." Skrattade Haylie och gav dem en liten hjälpande knuff.
"Vi ses imorgon, Hay, om inte du är kvar här när jag kommer tillbaka."
"Som om jag skulle ha någon annanstans att ta vägen."
"Som ditt eget uppehållsrum, menar du?" Föreslog Mary och fick en mördande blick från Haylie. "Vi ses sen."
Haylie klev in genom porträtthålet och hörde hur det slog igen bakom henne. Uppehållsrummet hade precis börjat fyllas med de elever som kommit tillbaka från middagen nere i stora salen. Sirius, Remus, Peter och James satt trångt i en av fåtöljerna eftersom några andraårselever hade ockuperat sofforna. Peter hade Sirius i knäet, och James och Remus satt på varsitt armstöd.
"Låt stackaren andas." Sade Haylie och sköt en menande blick mot Peter. Killarna sken upp vid åsynen av henne och log brett.
"Det.. är... okej...Haylie." Andades Peter tungt som var alldeles röd i ansiktet.
"Menar du att jag är tjock?" Frågade Sirius Haylie roat.
"Nej, jag menar att ditt huvud är så fullt med gnomskit att det är en bedrift att du ens orkar lyfta upp det."
"Så du tycker jag är stark?" Log Sirius nöjt.
"Jag tror hon tycker du är dum, tramptass." Sade Remus.
"Jag tror hon precis dissade dig stenhårt." Instämde James.
"Du är så dum, vet du det?" Frågade Haylie irriterat.
"Hon pratar med dig nu, Peter." Väste Sirius. "Va snäll mot henne, hon är schysst."
"Jag tror hon pratar med dig, Sirius." Svarade Peter försiktigt som om han var rädd att Sirius skulle skälla på honom. Haylie gav ifrån sig en djup suck och såg sedan mot James.
"Skulle inte du och Lily- eh-" Hon började gestikulera med händerna för att visa vad hon menade, och hon kunde se i ögonvrån hur Sirius log.
"Hon sa att vi skulle mötas i entréhallen halv åtta."
"Ska det bli kul med er lilla dejt, då?" Frågade hon intresserat.
"Jag är rätt säker på att det inte är en dejt." Svarade James vänligt och höjde på ena ögonbrynet.
"Jag tror dig. Jag skulle bara kolla så att ni båda var på samma plan." Flinade Haylie.

Lily kunde inte hjälpa känna sig nervös när hon såg hur visarna på armbandsuret sakta närmade sig halv åtta. Sorlet från stora salen hade börjat dö ut, och det var bara de allra sista eleverna som satt kvar nu innan stora salen stängde klockan åtta.
"Är du hungrig?" James hade dykt upp alldeles framför henne utan att hon hade märkt det. Hon såg upp i de strålande ögonen som påminde henne om flytande guld.
"Hej." Log hon nervöst utan att riktigt veta vad hon skulle säga.
"Jag har med mig osynlighetsmanteln, som du bad mig, och jag är påklädd." Sade han glatt.
"Perfekt."
"Vad har du med dig då?" Frågade James och såg lite diskret på korgen i Lilys händer.
"Picknickkorgen."
"Picknick?"
"Ja, det är överraskningen." Sade hon och viftade lite med korgen framför hans ögon. "Så jag hoppas verkligen att du satte på dig en varm tröja där under."
De gick ut i den kyliga novemberkvällen. Hela slottsområdet badade i ett mörkblått sken, men sjön glittrade ljust där den speglade himlakropparna.
"Låt mig bära den där." Sade James och hans ord förvandlades därefter till rök i den kalla luften. Han tog korgen från Lily som medvilligt släppte den ifrån sig och såg tacksamt på honom.
"Åh, tack, men det är inte långt till vart vi ska." Skyndade Lily sig att säga. "Så ska du göra något särskilt imorgon?"
"Vi brukar ha quidditchträning på lördagar, men under vintersäsongen brukar vi lägga ner dem. Så, inte vad jag har planerat. Men vi går trots allt på en skola för häxkonster och trolldom, vad som helst kan hända."
"Inte populärt, eller?" Frågade Lily och fick en frågande blick av James. "Alltså med quidditchträning på lördagar. Jag hade i alla fall inte uppskattat att träna en blöt, blåsig och kall vinterdag på en lördag." Sade hon och lade extra betoning på det allra sista.
"Är du någonsin sugen på att träna quidditch?" Frågade James skeptiskt och log nu brett.
"Alltså..." Lily log nu också och blev lite röd om kinderna och tackade för att det var mörkt ute.
"Nästa gång det är vindstilla, torrt och soligt säger jag till dig. Jag lovar att du ska få träna med oss då."
"Vad roliga vi är, va." Sade Lily sarkastiskt, men hennes ansikte sade emot henne själv.
"Men du har rätt." Skrattade James. "Jag tror de hade dränkt mina kalsonger i klipulver om jag tvingade dem att fortsätta träna på lördagarna under vintersäsongen. Dessutom är laget redan i toppform. Jag hade inte kunnat önska ett bättre lag."
"Det måste vara roligt att vara så intresserad av något." Sade Lily avundande. "Att verkligen vara tillgiven något så mycket. Så mycket att man frivilligt utövar det en lördag."
"Finns det inget du skulle frivilligt göra en lördag?" Frågade James. "Eller slutar du existera för att komma tillbaka på veckodagarnas många förpliktelser?"
"Inte direkt." Sade Lily och lät lite generad.
"Men vad gör du nu på lördagarna då?" Frågade James. "Vad har du för planer imorgon?"
"Jag vet inte."
"Skulle du vilja ha planer med mig imorgon?" Frågade James försiktigt medan Lily drog sin mantel tätare om sig. Hon stannade upp en liten sekund innan hon fortsatte att gå.
"Vad för planer?" Frågade hon nyfiket.
"Om det är fint väder kanske vi kan träna quidditch." Föreslog han.
"Träna quidditch? Du och jag?" Sade Lily och såg misstroget på honom där han gick jämte henne.
"Jag lovar att ställa in om vädret är dåligt."
"Lova inte för mycket bara- Åh, här är det." De var framme vid ett stort träd som nästan tappat alla sina löv som nu låg som en matta under trädkronan. Det växte alldeles vid stranden med en otrolig vy över den stilla sjön. Lily uttalade en förtrollning som påminde om lumos, men delade upp det stora ljusklotet till små, små ljusklot som flöt ovanför deras huvuden och gav stämningsfullt ljus.
"Wow", mumlade James och såg sig förstummat omkring sig. Han mötte sedan Lilys smaragdgröna blick som lös klarare än något annat där i mörkret.
"Filtarna!" Sade Lily tvärt och fällde ner blicken. "Eh, de är i korgen."
James satte ner korgen på marken och plockade ut de två filtarna som Lily hade packat med dem. Han lade en på marken under trädet så att de kunde luta sig mot dess stam. Han satte sig ner och bjöd in Lily till att sätta sig jämte honom. Den andra filten lade han över deras ben. Lily sträckte sig efter korgen.
"Jag vet inte riktigt om man kan kalla det för middag, men det är en rostbiffmacka och en flaska honungsöl." Sade hon och dukade upp på filten framför dem.
"Det är perfekt, Lily." Sade han. De lutade sig tillbaka mot det kalla trädet och tog varsin macka och honungsöl. James öppnade dem med en liten handrörelse, och Lily förde flaskan mot sina läppar. Ölet värmde gott i magen när hon tog den första klunken.
"Alltså det smakar så bra." Sade James med munnen full. Lily fnissade lite åt honom samtidigt som hon rynkade ihop ansiktet i en något äcklad grimas. Han svalde. "Förlåt."
"Det är okej. Du ska se mig äta kycklingvingar."
"Så du gillar mat alltså?" Frågade James och vände huvudet mot henne.
"Sen alltid." Svarade hon. "Min pappa är kock så det kan ha med saken att göra."
"Ja, jag tror du har sagt det någon gång." Sade James och lät lite fundersam.
"Jag brukar jobba som servitris på hans restaurang på loven, så jag kan säkert ha nämnt det."
"Som servitris? Jag kan tänka mig hur de stackars killarna kommer dit om somrarna och sitter där hela dagarna i hopp om att få prata med dig, och kanske till och med få bjuda med dig ut när ditt skift är slut." Sade James. Lily flinade.
"Du menar Heather."
"Heather?"
"Hon är lika gammal som vi är. Lång, blond och drar så många kunder att pappa aldrig kommer att ha råd att förlora henne som servitris. Killarna sitter och dreglar efter henne bakom sina menyer."
"Heather?" Sade James misstroget igen. "Jag är rätt säker på att jag menade dig."
"Men det är faktiskt en grupp lite äldre män som alltid frågar efter mig."
"Ooh", sade James retsamt och gav henne en liten lätt knuff i sidan.
"De är 70."
"Jaha", skrattade James och drog en hand genom sitt korpsvarta hår, "men om det är till någon tröst hade jag frågat efter dig."
"Säg inte det." Sade Lily vänligt. "Heather är verkligen snygg."
"Och du är?"
"James, jag har tillräckligt bra självkänsla och självförtroende att jag inte behöver missunna andra människors skönhet eller klanka ner på mig själv. Jag vet att jag inte är ful, men jag vet också att Heather jobbar som modell emellanåt, så jag är ganska okej med det faktum att hon är snyggare än jag. Det har ingenting med mig att göra."
"Jag är ganska säker på att jag fortfarande hade valt dig." Sade James och ryckte lite på axlarna. Lily kunde inte hjälpa känna hur värmen spred sig i magen, och den här gången var det inte honungsölen. Hon log lite trevande mot honom och tog en tugga av sin macka. "Men matlagning då, är det inget du skulle vilja syssla med hela dagarna?" Frågade han. "Eller i alla fall på lördagarna." Lade han till.
"Jag tycker det är jätteroligt att laga mat. Jag hade helt klart kunnat ägna en lördag åt det, så länge jag fick äta upp den sen." Sade hon glatt och såg på James.
"Se, jag sa ju att vi skulle hitta något." Sade James nöjt.
"Men det är inte riktigt samma sak, eller hur? Det vi pratar om nu är ju passion. Och även om jag älskar mat, är det inte min passion. Förstår du skillnaden? Det finns massor som jag skulle kunna ägna mina lördagar åt, men vad jag än fyllde dem med skulle jag aldrig känna mig riktigt upprymd. Alltså jag har ingen passion, eller- jo, fast nej." James såg på Lily nu med en så intensiv blick att det nästan skrämde henne. Hans hasselnötsbruna ögon glittrade i mörkret och det kändes som om han såg rakt igenom henne - som om hon var alldeles blottad inför hans blick.
"Alla människor har något de älskar." Sade James och fortsatte att stirra in i hennes smaragdgröna ögon som var en sådan vacker kontrast till hennes eldröda hår. Hon tycktes se något sorgset i hans blick, som om han tyckte synd om henne.
"Det är svårt att förklara." Suckade hon och försökte motarbeta effekten som James blick hade på henne. "Sluta se på mig sådär! Det är inte så att jag lever ett kärlekslöst liv eller så. Jag bara- alltså, jag har aldrig sagt detta högt innan eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag verkar osjälvständig, eller... konstig. Det är som att jag inte har en ambition i livet. Alltså en egen, självisk ambition. Det är som att allting jag gör för mig själv är bara en bonus, att jag inte lever för min egen skull. Jag hör hur deprimerande det låter, men så är det. Det spelar liksom ingen riktig roll vad jag fyller mina lördagar med. Det finns ingenting jag brinner för så mycket i mitt liv, förutom min familj och mina vänner. De är de enda anledningarna till varför jag går upp om dagarna, men ibland inser jag att det inte känns tillräckligt. Jag menar inte att de inte är tillräckliga, men de har sina egna liv. Och på något sätt känns det som att mitt liv kretsar kring deras. Jag förstår hur osjälvständig jag låter nu, vilket jag egentligen inte är, samtidigt som jag är det. Men det är som att min största ambition i livet är att hitta någon som... som... som är min mening för mitt liv. Någon jag kan dö för. Okej, jag förstår vad du tänker nu. Att jag är någon psykiskt sjuk som är helt beroende av andra och inte har något eget liv eller självvärde, men så är det inte. Jag värderar mig själv väldigt högt, och jag har massor med saker som jag tycker om att göra, men som jag sa innan. För mig är det livets bonus. Jag är livets bonus. Men jag vill inte bara leva för mig. Jag vill inte dö för mig själv." Det blev alldeles tyst. De såg fortfarande på varandra, trots att allt Lily ville va att gömma sitt ansikte i sina händer, men det var som om något osynligt var emellan dem. Något som inte tillät henne att bryta deras kontakt. Hon tog ett djupt andetag, och kände hur en klump växte sig allt större i magen för varje sekund som ingen av dem sa något. "Jag vet inte varför jag sa allt det där. Förlåt, strunta i det." Det var som om hon lyckats bryta sig loss och hon såg istället ner på sina fingrar som var omslutna kring flaskan med honungsöl. "Vi kanske ska gå tillbaka. För du har väl ätit upp, va?" Lily ställde sig med ens upp utan något utrymme för James att svara. Med en snärt med sin stav packades allting ihop i picknickkorgen igen och ljusbollarna ovan dem flög tillbaka in i hennes stav som ett enda lysande klot.
"Har du osynlighetsmanteln? Jag tänker att det kanske är bäst. Filch tar nog gärna chansen om han ser en anledning att ge oss kvarsittning om han skulle få syn på oss, trots att klockan inte är så mycket."
"Låter som ne bra idé."

De gick under tystnad tillbaka mot gryffindortornet. De vågade inte ta av sig osynlighetsmanteln förrän de var alldeles utanför tjocka damens porträtt som flämtat till av förskräckelse utav deras plötsliga uppdykande.
"James-" Sade Lily och lade sin hand på hans axel medan han vek ihop manteln. Han vände sig om och tog tag i hennes kalla händer. Hon såg ner på deras sammanflätande händer. Tillskillnad från Lilys, var James stora och varma. "Allt det där jag sa, kan vi glömma det?" Hon såg upp i hans svårtydda ansikte och kunde inte förstå varför hennes hjärta bultade så snabbt i bröstkorgen att hon knappt hann med.
"Jag skulle göra... ja, i princip vad som helst för dig, så självklart kan vi glömma det. Men vill du det? Eller vad hände egentligen? Varför fick du så bråttom?"
"Jag vill helst inte prata om det, om det är okej." Sade Lily och undvek hans förtrollande blick.
"Självklart, Lily." Sade han. "Men jag vill att du ska veta att jag förstår vad du menar, och jag tycker inte du är det minsta konstig. Du är dock den mest besynnerliga, vackra och osjälviska person jag känner. Och då pratar vi inte ens om hur begåvad och talangfull du är. Vi behöver aldrig nämna det där vi pratade om igen, men om du vill prata om det så lovar jag lyssna. För jag förstår verkligen, Lily."
"Tycker du verkligen det?"
"Tycker vad? Att du är fantastisk? Ja." Lily visste inte vad hon skulle säga. Hon släppte med ens taget om hans händer för att kunna slå sina armar om honom, och hon kände ett sting av trygghet när hans stora, starka armar drog henne ännu närmare sig.
"Jag är så tacksam för att du är min vän, James." Viskade hon mot hans hals och slöt ögonen.
"Det var så lite så." Mumlade James tillbaka i hennes äppledoftande, röda hår.

Tack för alla fina kommentarer ♥ blir alldeles varm när jag läser dem. Kan knappt hålla ögonen öppna, så jag hoppas att kapitlet är helt okej trots allt. I värsta fall får jag skriva om det imorgon när jag ser något igen xD

14

"Var är James?" Frågade Haylie som visste att Lily hade tänkt tanken ända sedan de var på väg tillbaka från skogen. Lily försökte se likgiltig ut, men hon var nästan säker på att de kunde se hur hennes hjärta bultade hårt i bröstkorgen på henne.
"Var inte ni på matchen?" Frågade Sirius.
"Vi hade straffkommendering." Förklarade Haylie.
"Lily också?"
"Lily också." Suckade Lily och himlade med ögonen.
"Så varför ser ni ut som två sorgsna, drypvåta, slickade katter?" Frågade han retsamt och kände lite försiktigt på Haylies hår.
"Vi fick straffkommendering med Hagrid i förbjudna skogen." Muttrade hon och tog bort Sirius hand ur hennes hår. Sirius strök henne tröstande över ryggen istället.
"Det förklarar saken. Aja, vi vann, som ni ser." Sade han och såg menande på festen runt om dem. "Men James bröt armen. Han ligger på observation i sjukhusflygeln."
"Så han försöker alltså inte fixa det själv?" Sade Lily. Bitterheten som hon försökt dölja i hennes röst lös rätt igenom, och Sirius märkte det. "Vet ni vad, jag har fortfarande inte skrivit uppsatsen i förvandlingskonst som ska in på måndag, så jag tror faktiskt att jag går och sätter mig i biblioteket en stund."
"Är du säker?" Frågade Haylie och såg forskande på Lily. Lily nickade. "Jag kan följa med dig om du v-"
"Det är verkligen lugnt, Hay. Jag pluggar gärna ensam." Sade Lily och flinade. Hon kastade en hastig blick på Sirius och sedan tillbaka på Haylie som rodnade. "Stanna du här med Sirius."
"Ingen av er har sett Mary, va?" Sade Haylie tvärt och såg sig om över axeln. Sirius började också se sig sakta om samtidigt som han skakade vagt på huvudet.
"Nej, men hon är säkert här någonstans i vimlet. Aja, jag går till biblioteket nu. Festa med måtta. Vi ses sen!"
Haylie skulle precis ropa efter Lily när hon såg henne lämna uppehållsrummet utan varken böcker eller skolväska, men hejdade sig i sista stund. Det fanns ju en liten chans att hon faktiskt inte skulle till biblioteket alls när hon tänkte efter. För visst hade Sirius precis berättat för henne exakt var James befann sig, och även om Haylie inte var någon tankeläsare, så var hon inte alldeles dum.
"Så du är visst lite svartsjuk, alltså?" Flinade Sirius och gav henne en liten knuff i sidan.
"Jag var inte svartsjuk." Sade Haylie men hon lät inte särskilt övertygande. "Lily är verkligen klumpig."
"Vill du hitta på något?" Frågade han direkt.
"Typ som tjugo minuter i en städskrubb, eller?" Gissade Haylie.
"Nej, jag tänkte mer... eller jag vet inte riktigt vad jag tänkte. Tänkte vi kanske bara kunde hänga lite." Sade han. Haylie kunde inte hjälpa det stora leendet som växte sig allt större i hennes ansikte, och ryckte på axlarna i ett försök att spela oberörd.
"Visst."
"Men först måste du byta om till torra kläder. Du luktar blöt hund!" Sa Sirius och vädrade med handen framför näsan. Sirius verkade ha förberett sig på Haylies reaktion, för snabbare än Haylie hade hunnit smälla till honom, hade han tagit tag i hennes handleder så att hon var hjälplös i hans grepp.
"Du är ett sånt svin." Sade hon, men leendet räckte ända från ena ögonvrån till den andra.
"Jag kan leva med det."

Lily tog flera djupa andetag innan hon tog vänster i korridoren som ledde till sjukhusflygeln istället för biblioteket. Hon hade tagit sin chans. Hon insåg dock halvvägs att hon inte hade någon uttänkt plan eller hade någon som helst aning om vad hon skulle göra när hon träffade honom. När hon väl stod utanför var det som om kroppen gick på högvarv. Nervöst sköt hon upp dubbeldörrarna till sjukhusflygeln och hon kände hur hjärtat hoppade över ett slag när hon fick syn på det korpsvarta håret.
"Hej." Hennes röst lät onaturligt hög i det stora rummet. James ryckte till där han satt upp i sjuksängen och lade patiens framför sig. Han vred huvudet mot henne och blinkade några gånger, som om han trodde att hon kanske skulle försvinna. Han hade bytt om till en röd pyjamas istället för den leriga quidditchdräkten som hängde på en krok bredvid sängen. Lily närmade sig försiktigt James utan att invänta en inbjudan eller ett hej. Hon hade en känsla att han kände sig lika ordlös som hon kände sig. "Får jag slå mig ner?" Frågade Lily och pekade på stolen som stod placerad jämte sängen. Han nickade. Hon drog undan det mörkröda håret ur ansiktet, som fortfarande var alldeles vått, och slog sig sedan ner bredvid honom.
"Vad blöt du är." Sade James och såg på henne.
"Va? Jaha, jo, det regnar ute." Sade hon. "Jag hörde att ni vann, grattis."
"Hörde?"
"Jag hade straffkommendering - ja, du hörde rätt - jag hade straffkommendering i förbjudna skogen med Hagrid."
"Ja, jag såg dig inte på läktaren." Sade James och blev plötsligt lite röd om öronen. "Eller, alltså, jag fick syn på Mary, men jag såg varken dig eller Haylie, så-"
"Haylie hade också straffkommendering." Förklarade Lily snabbt.
"Det förklarar saken."
"James, jag saknar dig." Sade Lily så snabbt att hon inte ens hade hunnit forma tanken i huvudet. James såg förvånat på Lily, men hon tycktes se något glimta till i hans nötbruna blick.
"Jag saknar dig också, Lily." Sade James men han log inte.
"Så vad håller vi på med?" Frågade hon honom uppriktigt och såg på honom. Det var något i hans ansikte som fick det att pirra till. Om det var hans ögon, läppar eller kanske hans käklinje visste hon inte. "Jag hade kanske höga förväntningar på oss." Fortsatte hon när han inte hade svarat henne. "Jag menar, du har rätt. Vi har aldrig varit vänner. Jag har snarare gjort det väldigt tydligt att vi är motsatsen, men jag vet inte riktigt... Någonting är annorlunda för mig i alla fall, och jag vill verkligen vara din vän, så jag undrar om det finns någon chans för mig- en chans för oss- att bli det? Om du vill, såklart..."
"Vänner?"
"Ja." Sade Lily.
"Sätt dig, så kan vi spela ett parti schack." Sade han och bjöd in henne att sitta vid fotändan av sängen istället. "Om du inte har bråttom någonstans." Lily verkade lite förvirrad av den plötsliga ändringen av samtalsämne.
"Är detta ett ja, eller?" Frågade hon medan hon satte sig i skräddarställning så att hon satt mitt emot James istället. Han svarade inte, men log hemlighetsfullt.
"Accio schackspel." Sade han och riktade staven mot ett skåp i sjukhusflygeln som var fyllt med roliga saker man kunde göra om man var tvungen att ligga där. "Så du har saknat mig?" Frågade han och låtsades som om han inte brydde sig, men Lily kunde allt skymta det nöjda leendet på hans läppar.
"Se inte så nöjd ut, va? Du har saknat mig också, ju."
"Så frågan är kanske varför du inte ser nöjd ut, va?" Kontrade James retsamt.
"Ska vi spela, eller?"
"Vinnaren måste bjuda den andra på middag." Föreslog James.
"Är det en dejt, eller?" Frågade Lily förvånat.
"Trodde du sa att vi skulle vara vänner?" Flinade James. "Jag och mina vänner brukar inte dejta, men jag vet inte hur ni gör i ditt gäng."

När James vaknade upp på söndagsmorgonen kände han sig gladare än vad han hade gjort på väldigt länge. Tanken på att han och Lily pratade med varandra igen fick en värme att sprida sig i kroppen. Han visste att det kunde vara ett stort misstag med tanke på att han var upp över öronen förälskad i henne, men han var tvungen att ge deras vänskap en riktig chans innan han kastade iväg den på riktigt. Trots allt hade Lily kommit till honom, och hon hade bekräftat något han inte riktigt hade vågats hoppa på; att han betydde något.
James klädde på sig sin klädnad som Remus hade kommit med förgående kväll, och blev undersökt en sista gång av Madame Pomfrey innan han begav sig av mot frukosten. Klockan var knappt nio, så chansen att hans vänner skulle sitta där var inte stor. Sirius och Peter tog gärna långa sovmorgnar. Han kände hur någonting vaknade till liv inom honom när han fick syn på Lily vid gryffindorbordet som satt gömd bakom The Daily Prophet och skyndade sig fram till henne, utan att ens se sig om efter sina vänner. Han hade trots allt suttit med dem varje dag i snart sju år, de klarade sig nog utan honom.
"Godmorgon, Ms Evans." Sade James leende och slog sig ner bredvid henne. Hon såg upp från tidningen och strålade när hon såg honom.
"Så hon har släppt ut dig nu?" Frågade hon. Hon vek ihop tidningen och lade den bredvid sin skål med knappt rörda flingor och såg på hans arm.
"Ja, hon kunde inte hålla kvar mig längre." Sade James. "Bruten arm är ingenting i trollkarlsvärlden. Jag slår vad om att ingen annan elev hade behövt stanna kvar över natten."
"Fast skulle hon hålla kvar dig om hon inte trodde det behövdes?"
"Om hon skulle," suckade James. "Jag är inte hennes mest... frivilliga patient, och hon ogillar väldigt skarpt att jag brukar... lyckas ta mig där ifrån, om man säger så. Hon tar varje chans hon får."
"Försöker du spela svår, Potter?" Flinade Lily.
"Det kommer naturligt." Svarade han skämtsamt. "Och är det inte du som är skyldig mig en... vad var det igen för något... en middag?" Lily himlade med ögonen.
"Borde vi inte ha revansch? Spela under mer... rättvisa förhållanden?" Föreslog hon, men James skakade bara leende på huvudet.
"Rättvisa förhållanden?"
"Ja, jag höll tillbaka eftersom att det var synd om mig." Sade Lily.
"Åh, nej. Jag vann, öppet och ärligt. Du är skyldig mig middag."
"Hur? När?" Frågade hon och såg sig omkring som om hon trodde sig finna lösningen runt om dem. Han ryckte på axlarna och hällde upp ett glas juice i sin bägare.
"Du får väl överraska mig."

"Mr Potter, eh, vad ska, hrmm, det här föreställa?" Professor Snigelhorn stod nu lutad över James kittel och undersökte den bubblande, gröna sörjan. Lily drog upp tröjan över munnen för att kväva ett skratt. Det gjorde det inte lättare när Sirius, som stod bredvid James, beklagade sig högljutt över James MÅNGA misstag. Trots att trolldryckskonst var Lilys älsklingsämne, hade lektionerna de senaste veckorna varit dem som hon hade sett minst fram emot. Ända sedan hon och Davis gjort slut hade stämningen varit olidlig, och det hjälpte inte med Severus brännande blickar.
"Professor Slughorn, tror du att det går att rädda?" Frågade James allvarligt.
"Är du seriös?"
"Nej, det är jag som är han." Sade Sirius kvickt. Professor Snigelhorn såg förvirrat mellan dem och ruskade sedan på huvudet.
"10 minuter kvar på lektionen."
"Behöver du hjälp?" Frågade Lily som redan hade framställt sin dryck och korkat igen sin flaska som hon skulle ge till Snigelhorn vid lektionens slut. James såg upp på henne och gjorde en grimas som fick henne att skratta.
"Ser det ut som att jag behöver hjälp?"
"Vad har du gjort med det egentligen?" Frågade Lily och rörde om en gång i den gröna smörjan.
"Jag gjorde som det stod i receptet!"
"Tycker du det ser ut som att du följde receptet?" Frågade Lily och mötte James hasselnötbruna blick.
"Säg bara vad jag ska göra." Suckade han leende. Lily gav ifrån sig ett klingande skratt.
"Trolldrycken skulle kunna vara helt funktionell, dock med sämre verkan, men helt klart användbar, om du tillsätter två daggpärlor, pressar i en halv- lyssnar du ens?"
"Va? Åh, förlåt. Men din, eh, expojkvän, ser lite... arg ut." Sade James som hade fått ögonkontakt med John.
"Vad pratar du o-" Lily vände sig om och såg John som stirrade på James. Hans ansikte var mörkrött och det såg nästan ut som om det kom rök ur hans näsborrar på grund av ångan från kitteln. "Strunta i honom."
"Han har en blick som är väldigt svår att ignorera." Sade James. "Jag tror han försöker säga mig något."
"Den blicken är väldigt tydlig, James. Han hatar dig." Sade Sirius.
"Han hatar mig inte." Sade James trotsigt.
"Jo, jag tror han hatar dig." Sade Lily och strök James tröstande över armen.

Haylie, Mary och Lily hade trängt ihop sig i Lilys säng och dragit för förhängena eftersom att Abigail var fullt upptagen med att rensa öronvax som hon sparade och fyllde i en liten burk, något hon tydligen inte kunde göra någon annanstans än just i sin säng. Abigail gjorde detta en gång i månaden för att sedan skicka öronvaxet till tillverkarna av Berti Bottsbönor. Lily och hennes vänner hoppades innerligt att detta inte var sant, men ingen av dem hade vågat smaka så mycket som en kolaböna sedan Abigail berättat om det.
Lily hade kastat en muffliatoförtrollning runt dem så att de kunde prata ostört. Haylie målade Lilys tånaglar i Ravenclaws färger medan Mary envist försökte sätta upp Lilys hår i en avancerad uppsättning.
"Bli inte frisör." Sade Haylie efter att ha slängt en hastig blick på den röda hårröran, och återgick till tånaglarna.
"Jag tänker bli frisör så mycket jag vill." Sade Mary irriterat.
"Sen när har du velat bli frisör?" Frågade Haylie misstroget.
"Jag kanske inte berättar allt jag vill till dig?"
"Oavsett-" Sade Lily och höjde rösten för att avbryta deras gnäbb, "- så är det en och en halv månad kvar till nyårsbalen."
"Är det bara så kort tid kvar?" Sade Mary häpet. Lily nickade.
"Jag tänkte köpa en klänning i mellandagarna. Jag har lovat att fira jul hemma, så jag tänkte att det kunde vara en rolig grej för mig och mamma att göra ihop. Sen åker jag tillbaka till Hogwarts den treittoende." Berättade Lily entusiastiskt för dem.
"Om jag skulle ta med min mamma för att köpa en klänning skulle jag lika väl kunna hälla strössel i håret. Ju större, desto bättre är hennes motto. Du ska se hennes bröllopsbilder-" Sade Haylie. "Hon ser ut som en gräddbakelse."
"Du menar att du inte vill se ut som en gräddbakelse?" Frågade Lily och försökte se så seriös ut som hon bara kunde. Haylie räckte ut tungan åt henne.
"Du och jag kanske kan ses på lovet och gå på klänningsjakt tillsammans?" Frågade Mary.
"Bara om du har bättre koll på klänningar än hår. Annars litar jag inte på ditt omdöme."
"Nej, vet du vad. Jag tycker allt du kan få komma som en gräddbakelse, och jag hjälper dig gärna sen med att hälla strössel i håret." Sade Mary spydigt.

Trezzan: Alltså TACK ♥ jag älskar din respons efter varje kapitel. Det känns så roligt att höra dina reflektioner. Det ger mig massor med inspiration!! ♥

13

Veckorna passerade och November anlände med regn och vind, men tiden verkade inte sudda ut det som varit. Lily kunde inte hjälpa den tomma känsla hon kände varje gång James undvek hennes blick, och ännu värre när de satt tillsammans i uppehållsrummet med sina vänner och låtsades vara vänner. För de var inte vänner. Inte längre. Och ju mer tid som de spenderade ifrån varandra började Lily fundera på om James hade haft rätt. Kanske hade de aldrig varit vänner, men vad var de då? För hon saknade hans närvaro i sitt liv, och hon hade gjort vad som helst för att byta ut deras stela konversationer i uppehållsrummet mot ett av hans leenden. Femtonåriga Lily skulle nog aldrig ha trott att den dagen skulle komma, och den nuvarande Lily hade faktiskt lite svårt att komma underfund med sina nya känslor om hon skulle vara helt ärlig, för av någon anledning hade hon ju inte berättat om det för Haylie och Mary.
Mitt under en middag tillsammans med snigelklubben, där Lily inte hade kunnat tänka på något annat än James, hade hon bestämt sig för att hon inte längre stod ut med deras förändrade relation. Hon tänkte ta saken i egna händer, för så lätt tänkte hon inte ge upp på deras vänskap fastän han hade kastat iväg den som om den vore en gammal uppsats. Frågan var bara hur.
"Ms Jones, smakar det bra?" Lily vaknade upp ur sina tankar och såg upp på Snigelhorn som verkade road utav hennes väninna som fortfarande åt på sin efterrätt som alla de andra redan hade ätit upp för minst tjugo minuter sedan. Haylie såg lite generad ut, men slutade inte äta och log bara hemlighetsfullt till svar.
"Hur är det med dig, Lily?" Frågade Haylie en halvtimme senare när de var på väg ut från Snigelhorns kontor. Lily såg förvånad ut.
"Vad menar du?"
"Det är inte så att du verkar överdrivet nere eller så, men du är inte riktigt dig själv." Sade Haylie enkelt och ryckte på axlarna.
"Jaha, det kanske bara var för att John och Severus var med på middagen. Jag vet inte." Svarade Lily lögnaktigt.
"Jag tror inte det." Svarade hon lugnt. "Det har pågått längre än så. Du har faktiskt varit lite konstig ända sedan din dejt med John. Eller snarare ända sedan du blev vän med James." Lily kände hur någontign rörde sig inom henne när Haylie uttalade hans namn.
"James?" Lily försökte verka oberörd.
"Lily, du vet att du kan prata med mig om detta." Sade Haylie och lät nästan lite otålig. "Jag vet att du har känslor för James."
"Jag-"
"Jag vet inte om dina känslor är romantiska eller inte," skyndade Haylie sig att säga, "men du bryr dig definitivt om honom."
"Hur-"
"Plötsligt tycker du James är snygg-"
"Det hade varit konstigare om jag inte tyckte han var snygg. Han är ju inte en motbjudande sumobrottare eller så."
"Sumobrottare?" Haylie såg frågande ut och hade svårt att hålla tillbaka ett leende.
"Det är en mugglargrej." Sade Lily snabbt och viftade med ena handen. "Det är en japansk sport där tjo- väldigt stora personer brottas i en blöja ty- strunt samma."
"Oavsett, så var det en gång vid frukost som du plötsligt försökte börja prata om honom, som om du ville berätta något, men du ångrade dig. Och jag som har varit på förvandlingskonsten och faktiskt sett er tillsammans, till skillnad som Mary som inte riktigt är på samma bana som jag när det gäller er två, så kan jag berätta att det gnistrar om er. Och så verkade ni ha en del att prata om när vi var på tre kvastar, för att inte tala om kvällen han och Sirius fixade till dig. Jag såg nog allt hur han låg med armen om dig."
"Ja, jo... Vi började väl bli... kompisar." Sade Lily försiktigt och såg hur Haylie iakttog henne. "Allting är komplicerat."
"Jag har förstått det, Sirius sa-"
"Sirius?"
"Det är den andra grejen jag ville prata med dig om, som kanske får dig att våga öppna dig mer för mig." Sade Haylie och såg lite nervös ut. Hon började snurra en blond lock runt sitt finger samtidigt som hon såg på sina plötsligt intressanta skor. "Du får inte berätta för Mary, hon skulle inte förstå. Än."
"Vad kan du ha gjort som Mary inte förstår?" Frågade Lily och såg tvivlande på sin bästa vän.
"Lily, snälla, lova att inte berätta." Bad Haylie.
"Det är klart jag lovar, men jag kan inte förstå varför hon inte skulle förstå. Hon är vår bästa vän. Vi är bästa vänner. Vi vet allt om varandra."
"Gör vi verkligen det?" Haylie höjde ett ögonbryn.
"Jag har kanske inte varit helt ärlig mot er..." Erkände Lily.
"Och det har inte jag heller." Sade Haylie och såg på Lily. "Jag har varit så ledsen att du inte har känt att du kan prata med mig och Mary, men samtidigt förstår jag dig. För annars hade jag själv berättat för länge sen."
"Berättat vad?"
"Jag ligger med Sirius Black. Okej, jag ser dina dömande, gröna ögon där - sluta upp med det!" Sade Haylie och pekade varnande mot Lily som ruskade på huvudet.
"Du ligger med Sirius Black?" Upprepade Lily som om hon inte trodde sina öron.
"Okej, skrik det lite högre. Jag tror inte att det sovande porträttet där borta hörde dig." Muttrade hon tyst. "Men du behöver inte vara orolig, vi dejtar inte eller så. Det är bara sex. Inga känslor. Inga, Kein, Nada!"
"Passar ni på och har språklektioner samtidigt, eller?" Flinade Lily och räckte ut tungan. Haylie smällde till henne på armen. "Så är det bra, eller?"
"Han får vad han än hette i Grekland att framstå som en sval sommarvind." Suckade Haylie och lutade sig mot väggen bakom henne.
"Så varför har du inte berättat? Vi känner dig, Haylie. Det är inte så att vi inte vet att du inte är tjejen som letar efter den perfekta gentlemannen och leva lyckligt i alla sina dar, även om jag självklart önskar dig all lycka och kärlek i världen."
"Varför har du inte berättat om James?" Frågade Haylie.
"Åh, det är så mycket jag inte har sagt när det kommer till det." Sade Lily. "Det är James för sjutton tomtenissar. James Potter! Han som jag avskydde så. Någonting är annorlunda. Han är annorlunda. Eller jag, eller vi. Jag har ältat det så länge, och jag kommer inte fram till något vettigt. Jag vet bara att han får mig att känna annorlunda när jag är med honom. Och för några veckor sedan så... James han sa... Alltså..." Lily kämpade emot tårarna och bet sig i läppen för att inte börja gråta.
"Sirius berättade att ni två hade bråkat."
"Som sagt, det är mycket jag inte har berättat." Sade Lily tungt och tog ett djupt skälvande andetag. Det kändes nästan som att luften höll på att gå ur henne när hon pratade om James. "James sa något som jag är rädd är sant." Haylie lade armarna om sin bästa vän som snyftade tyst mot hennes axel.
"Förlåt, Lily, för att du inte har känt att du kan prata med mig och Mary om detta." Lily kramade om sin vän ännu hårdare. Trots att känslorna vällde inom henne och var en enda svärm av obesvarade frågor och oidentifierade känslor, så kändes det skönt att äntligen få säga några av dem högt. Hon insåg hur mycket hon hade saknat sina bästa vänner trots att de hade varit hos henne hela tiden.
"Det gör så ont, Hay, och det går inte bort."
"Det kommer bli bra." Tröstade Haylie och klappade henne över ryggen.
"Jag vet inte..." Sade Lily och släppte taget om Haylie nu. Hon satte sig ner på stengolvet och lutade huvudet mot väggen bakom. Haylie satte sig jämte henne. "Jag har spenderat en del tid ensam med James, aldrig planerat, men det har bara blivit så... Och det är inte förrän nu jag inser hur nära honom jag verkar ha kommit. Hur mycket hans närvaro verkligen påverkar mig. Och plötsligt, helt utan förvarning, berättar han hur vi inte är vänner. Hur vi aldrig har varit vänner och att jag inte har något med något att göra."
"När du berättar det för mig, så får jag en känsla av att han har rätt." Sade Haylie vilket fick Lily att höja på båda ögonbrynen.
"Vad menar du?"
"Bli inte arg på mig för att jag säger det här, men det låter som att ni är menade att vara mer."
"Jag önskar bara att han ville se på mig som vanligt igen..." Sade Lily sorgset och torkade bort tårarna som hade nått hennes ögon. Plötsligt slog det henne. Hon förstod varför hon inte hade berättat om James. "Hay, är det därför som du inte berättat för oss om Sirius? För att du kanske har känslor för honom?"
"James är inte den enda som är full av överraskningar."
"Vet du hur han känner för dig?" Frågade Lily. Haylie skakade ledsamt på huvudet.
"Min magkänsla säger att det vi har kanske är, du vet, DET med stort d. Huvudet drar en helt annan historia." Förklarade hon och såg på Lily som lyssnade på henne. Lily drog två händer genom sitt tjocka hår och suckade sedan djupt.
"Hur hamnade vi här?"
"Ja, det är en väldigt bra fråga." Haylie och Lily tittade upp och mötte Professor McGonagalls skarpa blick.
"Förlåt, professorn. Vi var på väg tillbaka från Snigelhorns middag." Sade Haylie hastigt.
"Och ni tänkte försöka hasa er fram på era ändor, antar jag, eftersom att ni sitter och inte går?" Gissade McGonagall spydigt. Lily och Haylie hade båda öppnat munnen för att komma med ett svar, antagligen dummare än någon kunde drömma, men ingen fick någonsin höra det för McGonagall skyndade sig att säga: "Jag vill inte ens höra er försöka svara på det där. Straffkommendering 11:00 på lördag med Filch."
"Men, professorn, Gryffindor spelar match mot Slythe-"
"Ms Jones, om du inte vill ha ytterligare en kvarsittning skulle jag skynda mig tillbaka till mitt egna elevhem utan invändningar." Sade hon och lade extra betong på egna elevhem. Haylie och Lily, båda skära om kinderna, reste sig upp.
"Förlåt professorn, det ska aldrig hända igen." Sade de, och skyndade sig sedan tillbaka till respektive sällskapsrum.

Dagen efter hade de berättat för Mary vad de hade berättat för varandra som inte bara var stött för att hon hade fått veta sist, hon var alldeles rasande över att behöva gå ensam på matchen på lördagen.

"Ni kommer få vara tillsammans nu på straffkommendering, medan jag - jo, jag, måste vara alldeles ensam och se på hur Potter fångar kvicken efter tio sekunder. Hurra." Sade hon drygt på lördagsmorgonen där de tre vännerna stod i entréhallen. Mary virade om sin gryffindorhalsduk för att visa vilket lag hon höll på i dagens match (och för att det var nästan stormväder).
"Det är så synd om dig." Sade Lily sarkastiskt.
"Ja, jag hade då hellre haft straffkommendering i två timmar med Filch här inne i värmen, än se på match där ute." Sade Mary och pekade på den stora ekporten som öppnades med jämna mellanrum och släppte in de kyliga vindarna.
"Ingen tvingar dig att gå." Sade Haylie. "Jag tror Filch mer än gärna hade accepterat en extra straffkommenderare."
"Är det ens ett ord?" Frågade Mary och såg skepitsk ut. Haylie ryckte på axlarna.
"Mary, vi har bett om ursäkt tusen gånger." Sade Haylie. "Du vet att vi mycket hellre hade gått på matchen med dig." Hon svarade inte utan såg bara trumpen ut. Haylie och Lily såg först på varandra och himlade sedan båda med ögonen.
"Vi älskar dig också." Lily och Haylie drog in Mary ofrivilligt i en kram innan de skiljdes åt i entréhallen.
"Hon kommer över det." Sade Haylie till Lily, och började gå långsamt upp mot deras straffkommendering. Men de fick sig allt en överraskning när de träffade den skadeglada vaktmästaren.
"Ni ser lättklädda ut för er straffkommendering."
"Lättklädda...?" Haylie och Lily såg oroligt på varandra.
"Ni ska med Hagrid ut i skogen." Sade han och grinade nu stort åt dem. "Kom med här, vi har ingen tid att spilla."

James hade varit så tankspridd att han hade låtits bli träffad av en dunkare och fått armen bruten, men det hade inte stoppat honom från att ta hem segern åt Gryffindor. Lagmedlemmarna hade burit honom stolt till sjukhusflygeln där Madam Pomfrey sedan hade fixat honom i ett nafs.
"Kan vi ta med honom till festen, nu?" Frågade Sirius Madam Pomfrey som såg oerhört förolämpad över att ens ha blivit tillfrågad en sådan sak, men hon svarade inte honom direkt. "Så vad säger du, Poppy? Du har väl ingen anledning att ha honom kvar här? Han är inte precis bra sällskap."
"Mr Potter stannar till imorgonbitti, och alla ni som inte heter Potter måste lämna. Ni kan komma tillbaka när Potter här har fått någon vila."
"Otur, Taggis." Sade Sirius och lade huvudet på sned.
"Vi ses sen." Log James trött och gick bort mot sängen som Madam Pomfrey sett ut åt honom.
Så fort dörren till sjukhusflygeln stängdes bakom quidditchlaget var det som om all upprymdhet och glädje James hade känt försvann. Hans beslut att inte vara vän med Lily hade gått ut över hans lag. Han hade tränat dem mer ofta för att undvika henne i uppehållsrummet, och hårdare för att få hans tankar på annat. Men på något sätt lyckades bilden av hennes röda svall, goda leende och hennes smaragdgröna ögon alltid hitta sin väg tillbaka. Som på matchen, till exempel. Han hade diskret försökt spana efter henne bland åskådarna och blivit så distraherad när han fått syn på Mary, men inte en skymt av varken Lily eller Haylie. Innan han visste ordet av det hade dunkaren träffat honom på vänstersidan och han kunde komma ihåg hur det hade knakat i armen.
Att inte vara vän med Lily hade varit svårt. Mycket svårare än han någonsin hade förberett sig på.

Sirius som hade gått tillbaka till Gryffindors uppehållsrum där det var högljudd fest. Remus och Peter hade som vanligt varit nere i köket och hämtat mat som de försåg alla elever med, och några smöriga femteårselever, enligt Sirius mening, stod för musiken (tyvärr). En skock flickor stod runt om tonårspojkarna och såg drömmande ut mot dem. Sirius såg sig om i hopp om att kanske få syn på Haylie, men de honungsblonda lockarna syntes inte till någonstans.
"Haylie är inte här." Sade Peter som hade ställt sig bredvid Sirius och erbjöd honom en lakritsstav.
"Jag kollade bara läget." Sade Sirius.
"Jag är inte dum." Sade Peter och fick en misstrogen blick av Sirius som samtidigt bet av toppen av lakritsstaven. "Inte så dum, i alla fall." Lade Peter till muttrandes.
"Om du får syn på henne, säg till." Sade Sirius och lät nästan lite ängslig. Peter blev förvånad av den plötsliga ändringen av ton, men nickade.
"Självklart, Tramptass."
"Bra insats på planen idag, Black." Sirius vände sig om och såg direkt på en lång, blond sjätteårselev som han var säker på var bästa kompis med en tjej han hade "dejtat" (om man kunde räkna tjugo minuter i en städskrubb som en dejt). Hon såg självsäker ut där hon betraktade honom med sina isblå ögon.
"Påstår du att min insats inte brukar vara bra?" Frågade Sirius.
"Vill du ha något att dricka?" Sade hon utan att bry sig om Sirius följdfråga. Han avfyrade ett av sina bländande leenden.
"En honungsöl blir bra."
Hon kom snart tillbaka med en honungsöl och en pumpajuice. Hon trollade fram ett sugrör som hon stoppade i flaskan och förde den sedan mot läpparna. Hon släppte dock aldrig blicken från Sirius.
"Så har du spelat quidditch länge eller?" Frågade hon intresserat, men Sirius hann inte svara förrän porträtthålet svängde upp och in kom Lily och Haylie, dyngblöta och eländiga, med vatten som dröp ner på golvet från deras hår och kläder. Hon ställde sig alldeles framför honom så att deras kroppar snuddade vid varandra och dolde Haylie.
"Du och jag. Städskrubb. Nu." Viskade hon kaxigt i hans öra. Hon var så lång att hon inte ens behövde stå på tå till skillnad från Haylie.
"Eh-"
"Det är lugnt. Jag vet hur det fungerar. Sirius Black handlar inte bara på Ica." Sade hon och log busigt.
"Det betyder inte att jag handlar på Willys dock." Svarade han snabbt.
"Min affär kan garantera kvalité till låga priser."
"Jag tror tyvärr inte att du har någonting jag är intresserad av." Sade Sirius bestämt och blev nästan lite irriterad över att hon inte verkade förstå att han inte var intresserad. Han visste inte riktigt varför, men han ville definitivt inte att Haylie skulle se honom prata med den här tjejen.
"Sluta spela svår." Suckade hon och lade sina fingrar över hans läppar.
"Jag s- Aj." Hon hade ramlat på honom så att de landade i en hög på golvet. Sirius såg upp och möte Haylies blick.
"Oj då, förlåt." Sade Lily som stod bredvid. "Jag är så klumpig."
"Och blöt!" Utbrast tjejen äcklat.
"Nämen, det är du." Utbrast Haylie förvånat. "Kom, så går vi."
"Vänta på mig!" Sirius kastade av sig blondinen och skyndade sig upp på fötter.
"Vad?" Frågade Haylie och såg lite irriterad ut men Sirius hade redan slängt sig runt halsen på Lily till allas förvåning.
"Tack för att du räddade mig från henne."
"Vad pratar du om?" Frågade Lily.
"Ja, ni räddade mig från den påfrestande blondinen." Sade han tyst och pekade diskret på tjejen.
"Räddade?" Haylie såg paff ut.
"Vänta, trodde ni- trodde du att jag och hon...?"
"Klart jag inte gjorde." Sade Haylie snabbt och smällde till Sirius på armen, men han flinade bara självbelåtet.
"Puss på dig också, gullet."
"Äsch, håll klaffen."

Lily förstod inte var hon var när hon vaknade upp på söndagsmorgonen. Hon låg på mage med en stark arm som höll runt hennes midja. Hon öppnade sina sömndruckna ögon och såg de suddiga konturerna av James Potter som sov djupt bredvid henne. Glasögonen hade glidit ner på nästippen och hans svarta, redan ostyriga hår såg, om ens möjligt, ännu ostyrigare ut. Hon kom på sig själv att önska att han skulle slå upp ögonen så hon fick se hans hasselnötsbruna blick...
"Lily, är du vaken?" Lily vred lite på huvudet och såg Mary som yrvaket tittade upp på henne.
"Ja, är du?" Frågade Lily.
"Knappt." Stönade hon och lade sig ner igen bland de mjuka kuddarna.
Tjugo minuter senare hade hela gänget vaknat och började hjälpas åt att plocka i ordning i rummet. Den muntra och varma stämning som hade varit kvällen innan var ersatt med morgontemperament och gäspningar. Haylie passade på att reta Sirius för hans morgonfrisyr som inte alls var populärt.
När de lämnade rummet, och Lily väl kunde orientera sig i korridoren utan, eftersom hon inte längre hade ögonbindeln på sig, blev hon konfunderad.
"Men låg inte sovrummet där?" Frågade hon James förvirrat och pekade på rummet de just kommit ut ifrån, men han låtsades som att han inte förstod vad hon menade.
Haylie lämnade dem efter en stund eftersom hon ville gå och lägga sig i en egen säng, och bara kort därefter skulle Sirius gå och låna en bok i biblioteket.
När det resterande gänget nådde uppehållsrummet kände de med ens hur trötta de verkligen var. Lilys kropp skrek efter en riktig säng.
"Nej, jag tror jag måste upp och lägga mig en stund." Sade Remus matt och kvävde en gäspning.
Nu när Lily såg ordentligt på honom lade hon märke till att han såg väldigt trött ut. Nästan lite sjuk. Han hade mörka ringa under ögonen och hans ärrade hy såg blek ut, men han log.
"Ja, det gör du rätt i." Sade Mary. "Jag är så trött att jag tror jag skulle kunna sova till imorgonbitti."
"Ja, jag kommer nog bara ligga och sega hela dagen. Känner ingen ork till någonting." Sade Lily och sträckte på sig. "Men vi ses på förvandlingskonsten imorgon om vi inte ses innan dess, och vi ses ju på patrulleringen imorgon." Sade Lily till Remus och James som båda stelnade till.
"På tal om patrulleringen", sade Remus och lät plötsligt piggare, "så kan jag inte imorgon."
"Jaha, okej." Svarade Lily en aning förvånat. "Du har inte glömt att anmäla det till Professor McGonagall, va? Annars blir det ett sånt himla liv."
"Alla sånna formaliteter är fixade." Sade han. "Jag hade visst bara glömt att berätta det för dig. Hinner du hitta en ersättare? Professor Dumbledore vill ju inte att vi går på patrullering ensamma."
"Det är ingen av er som kan då?" Frågade Lily och såg på Mary, Peter och James. Peter såg ut som om han just hade blivit tillfrågad att kyssa en dementor, och även James såg ovanligt sammanbiten ut.
"Jag kan ju inte." Sade Mary. "Jag fick ju ingen ny tid till transferensprov i Hogsmeade, så jag har fått tillåtelse av Professor Dumbledore att göra det imorgonkväll i London. Så jag åker väl inom mina föräldrar en sväng." Lily såg sedan på Peter och James som stod stumma framför henne.
"Det är okej om ni inte vill."
"Nej, jag vill, jag-" Började James nervöst och flackade med blicken.
"James mamma är sjuk." Ljög Peter. "Så jag kan tyvärr inte."
"James mamma?" Mary såg skeptiskt på honom.
"Varför har du inte sagt att din mamma är sjuk, James?" Frågade Lily förvånat.
"Jag... eh... trodde inte det angick dig." James vågade inte se Lily i ögonen. Han hade ångrat sig så fort han hade öppnat munnen, men han hade inte kommit på något annat att säga i stundens hetta, och det viktigaste var trots allt att bevara Remus hemlighet.
"Jag hoppas att det inte är allvarligt." Sade Lily försiktigt. "Förlåt om jag verkar respektlös, men vad rör det dig att James mamma är sjuk?"
"Nej, det är en bra fråga." Sade Remus. "Jag tror faktiskt Lily behöver dig mer än James mamma imorgon."
"Men... men vem ska då trycka på knöl-"
"James kanske kan hälsa på sin egen mamma?" Föreslog Remus.
"Ja, du kan följa med en annan gång, Peter." Sade James som trodde sig förstå vart Remus försökte komma.
"Men-"
"Då säger vi så! Peter möter dig i uppehållsrummet 20:00 imorgon." Sade James. Och utan att varken säga hejdå eller tacka för kvällen skyndade de sig upp till pojkarnas sovsal och lämnade tjejerna frågande kvar.
"Vad gjorde ni så för? Varför kan inte Tagghorn gå på patrulleringen?" Frågade Peter upprört.
"Därför det är den tiden i månaden, och det kommer bli en väldigt blodig sådan om Tagghorn går på patrullering med Lily. Tramptass kan inte hålla mig själv, och det finns tyvärr inte så mycket du kan göra Slingersvans när jag väl är i det tillståndet. Kanske skulle jag omedvetet äta upp dig. Men om du är okej med konsekvenserna, och inte lägger skulden på mig, så är jag okej att ni byter."
"Men vad ska jag göra ensam med Lily?" Frågade Peter ängsligt.
"Det kommer gå bra, Slingersvans. Försök bara att undvika att dra fler historier - som den om James sjuka mamma till exempel."

"Åh, vad bra att du redan är här." Sade Lily på måndagskvällen när hon fick syn på Peter som såg lite nervös ut där han satt och väntade på henne. "Det är verkligen jättesnällt att du ville ställa upp, Peter."
"Det var inga problem." Sade Peter, men det såg inte riktigt ut att vara sant. Han reste sig upp ur fåtöljen och följde sedan med Lily ut i korridoren.
"Det var verkligen jättemysigt iförrgår, jag är glad att du ville vara med." Sade Lily genuint och Peter som inte var van vid komplimanger blev skär om öronen.
"Ja, det tycker jag med." Sade han. Peter var väldigt olik sina bästa vänner som alla var väldigt socialt begåvade, kvicka och lättsamma. Peter som, trots sina skillnader, verkade fungera bra i sina vänners sällskap, verkade obekväm utan dem.
"Så vilka ämnen läser du nu på FUTT-nivån?" Frågade Lily angeläget och försökte få Peter att känna sig så bekväm som möjligt. Hon hade en känsla av att en tystnad med Peter inte skulle vara lika lättsam som med James. "Vi har inte så många lektioner ihop längre."
"Förutom trollformler och Försvar mot svartkonster som vi har ihop, så läser jag också mugglarstudier och trollkonsthistoria."
"Har du någon aning om vad du vill göra efter Hogwarts?" Frågade hon. "Jag vet att vi har pratat om det tidigare, men ibland kan det vara svårt att ens våga tänka tanken på vad man skulle vilja bli, när allt man tänker på är vad alla andra ska tycka och tänka."
"Jag har tittat på lite jobb i Diagongränden, inget avancerat eller så. Men trolldomsministeriet skulle också vara lite coolt, men då ska man ju ha väldigt höga betyg." Sade han och såg lite generad ut.
"Vad inom ministeriet kan du tänkas jobba med då?" Frågade hon. "Mugglarkansliet kanske är något för dig som läser mugglarstudier? Men det är i och för sig ett jättebra ämne att ha läst oavsett vilken avdelning man jobbar på. Trolldomsministeriet lägger ju väldigt stort fokus just på interaktionen mellan trollkarlsvärlden och mugglarvärlden."
"Tror du jag verkligen kan det?" Frågade han överraskat.
"Jobba på trolldomsministeriet? Ja, det är klart." Sade Lily. "Tror inte du det?"
"Jag vet inte, jag är ju inte i närheten av en så duktig trollkarl som Sirius, James och Remus." Sade Peter modfällt.
"Jag kan tänka mig att vara vän med Sirius och James inte alltid stärker självförtroendet. Hade jag umgåtts med dem alla timmarna på dygnet hade det nog fått mig att tvivla på min förmåga ibland, men du måste bara strunta i det. Om du verkligen vill någonting borde du inte låta dem stå i vägen för dig. De är dina bästa vänner, de vill nog bara hjälpa dig." Ett leende spred sig över Peters läppar vid hennes uppmuntrande ord.
De satt och pratade en stund om alla de ändlösa val de förväntades göra, och efter en stund började Peter att fråga om Lilys mugglarbakgrund samtidigt som han försökte stajla med mugglartermer.
"Har James mamma varit sjuk länge?" Frågade Lily plötsligt och försökte verka likgiltig.
"Eh, James mamma? Nej, hon har bara fått en släng av drakloppor- eh, jag menar drakkoppor." Sade Peter och började uppföra sig nervöst igen.
"Så James har fått tillåtelse att hälsa på henne?" Frågade hon igen. Peter tog en kort stund på sig innan han nickade. "Och Sirius och Remus har följt med honom?"
"Ja."
"Varför är Remus med honom om han skulle patrullera?" Frågade Lily listigt och såg hur Peters ögon vidgades.
"Nej, nej. Remus är inte med dem." Sa han stressat och skakade samtidigt på huvudet.
"Fast du sa-"
"Jag sa fel."

James vaknade upp halv fem på morgonen av en brinnande smärta i sidan. Han låg dränkt i sin egen svett. Hela hans kropp skakade av feber och kändes öm. Han strök undan luggen som låg klistrad mot hans panna och tog några djupa andetag för att stå ut med den olidliga smärtan. Han försökte häva sig upp i sittande ställning så att han lättare skulle kunna inspektera sin mörbultade överkropp, och ignorerade den huggande smärtan i revbenen när han sträckte sig efter sina glasögon som låg på nattduksbordet.
Bandaget som han hade lindat om det djupa såret någon timme tidigare hade blött igenom. Han räckte sig efter sin stav och fick bita ihop ordentligt för att inte skrika högt.
De hade alla märkt att månens effekt på Remus hade varit annorlunda sedan han fyllt sjutton, men den här natten hade varit värre. James och Sirius närvaro hade knappt påverkat varulven alls, och James som var det största djuret hade fått ta de värsta smällarna. James drog bort förhängena med sin stav och såg sig om i sovsalen. Alla sov, förutom Remus som antagligen blev ledsagad av Madame Pomfrey från spökande stugan till Sjukhusflygeln i denna stund. James tog försiktigt av bandaget och såg på det öppna såret som blödde ordentligt. Han mumlade några formler som skulle stoppa flödet och förhoppningsvis minska smärtan, men han visste att de hade blivit dåligt utförda. Han var alldeles för svag, men kanske skulle de hjälpa så pass att han kunde få några timmars sömn så att han orkade morgondagens lektioner.
James sov i intervaller resten av morgonen, och när klockan väl var halv åtta tvingade han sig själv att gå upp.

"Haylie, vänta!" Sirius småsprang efter Haylie som hade vänt sig om en bit längre fram. Han hade sett henne lämna middagen ensam och sett sin chans.
"Vad?" Hon stampade otåligt med foten medan hon lade huvudet på sned och granskade honom.
"Vad då, vad?" Frågade Sirius och såg oförstående på henne.
"Ja, vad vill du?"
"Jag tänkte- men, om du inte vill-"
"Spotta ut det, Black." Sade hon spydigt och drog en hand genom sina honungslockar.
"Vad är det med dig? Jag tänkte bara fråga om du ville hänga."
"Hänga? Ligga menar du väl?" Svarade hon giftigt.
"Och om jag gjorde det, vad hade varit för fel med det? Det var så du ville ha det. Bara sex. Vi har pr-"
"Sänk rösten! Någon kan höra..." Väste hon och såg anklagande på honom. "Och vad då att det var så jag ville ha det? Det var vad vi båda bestämde."
"Ja, precis! Du och jag. Varför försöker du få det att verka som att jag har gjort något fel?"
"Jag vet inte, Sirius." Sade hon irriterat och pustade djupt. "Jag är väl bara trött på alla hemligheter."
"Det var du-"
"Jag vet att det var min idé att hålla det hemligt. Lily och Mary är mer den sortens människor som söker efter livslång kärlek, inte en-" Hon stannade upp och såg in i Sirius gråa ögon.
"Inte en vad då?"
"Vet du vad, det finns en städskrubb där borta. Ska vi prata mer där?" Föreslog Haylie likgiltigt. Sirius blev snopen av den plötsliga humörsförändringen och började ana att det var en fälla.
"Menar du prata eller... prata?"
"Vi kanske kan hinna med både och om du kommer nu."
Haylie och Sirius pratade aldrig. Innan Sirius hann utreda om det var en fälla hade Haylie redan tryckt sina heta läppar mot hans, och resten var historia.

"James!" Lily hade inte menat att ropa och kände hur det hettade till om kinderna. Hon var på väg tillbaka till uppehållsrummet efter att ha varit på första studentkommittémötet och presenterat idén om en bal som hade utvecklats till en nyårsbal. "Vad gör du ute så här sent?"
"Det beror på," sade han lekfullt, "tänker du ge mig poängsavdrag eller straffkommendering?"
"Ha, ha, kul Potter." Flinade hon.
"Jag var hos Remus i sjukhusflygeln." Sade han.
"Har något hänt?" Frågade Lily oroligt. "Jag visste att han inte kunde komma på mötet, men jag visste inte att han låg i sjukhusflygeln."
"Nej, ingenting har hänt. Han är bara lite krasslig." Försäkrade James henne.
"Och hur var din mamma?" Hon hade äntligen tagit upp det som hade distraherat ända sedan hennes samtal med Peter kvällen före.
"Min mamma?" James såg ställd ut över att ha fått frågan. "Hon mår bättre." Skyndade han att säga.
"Det var snällt av er att hälsa på henne." Sade Lily och kände hur hennes hjärta bultade hårdare i bröstkorgen och var rädd att James skulle kunna höra hur det accelererade. "Vad sa du att hon hade drabbats av?"
"Gnomfeber." Hon förvånades över hur det felaktiga svaret hade fått det att sticka till i hjärtat och försökte samla sig.
"James, vad står på egentligen?"
"Lily-
"Varför ljuger du för mig? Jag vet att ni ljuger för mig." Sade hon och försökte hålla rösten lugn.
"Varför tror du jag ljuger för dig?" Frågade James.
"Därför att Peter är en lika dålig lögnare som du är." Sade hon besviket. "Jag vet att du, Sirius och Remus var ute och gjorde någonting igår. Och jag undrar varför ni ljög om det för mig och försökte distrahera mig med Peter." Hon blinkade bort tårarna som hade nått hennes ögon. Vad var det med henne?
"Lily, jag kan inte ta det här nu."
"Vad är det du inte kan ta? Ditt ansvar?" Frågade hon och försökte låta kylig, men hon hade svårt att hålla rösten stadig. Hon hade inte trott att hennes bekräftade missaningar skulle ha den här effekten.
"Lily, lägg av!" James hade höjt rösten nu. Hans bröstkorg rörde sig tydligt under skjortan för varje ansträngande andetag. "Lily, jag är verkligen ledsen att jag har ljugit för dig, men du har inte med det att göra."
"Du är ledsen för att du har ljugit för mig?" Hon gav ifrån sig ett tomt skratt och såg upp i hans hasselnötsbruna ögon, och kände hur det skar någonstans inom henne. "Nej, jag är ledsen för att du har ljugit för mig."
"Lily-"
"Nej, försök inte rättfärdiga det!" Sade hon argt.
"Lily, du har ingenting med det här att göra. Ja, jag är verkligen ledsen att jag var tvungen att ljuga för dig, men mer än så kan jag inte säga. Jag är inte skyldig dig sanningen."
"Nej, för vänner säger ju inte sanningen till varandra. Tillit, vad behövs det till?"
"Det är det som är grejen, Lily. Vi är inte vänner. Du har aldrig velat vara min vän, och varför skulle du vilja vara det nu? Och även nu, när man skulle kunna tro att du vill vara min vän så är du osäker."
"Menar du den där lappen på trollformelläran? Det där var bara en fånig lapp!"
"Ja, men det låg mycket i den fåniga lappen, och jag är trött på att försöka vara din vän, Lily Evans."
"James!"
"VAD?"
"Du blöder!"

Jag har ingenting emot att de har använt en svart skådespelerska till Hermione, om hon lyckas fånga Hermiones personlighet och karaktär. Men jag tycker faktiskt att Jk Rowling alltid har beskrivit sina karaktärer noggranna. Man förstår vilka som är asiater, indier, svarta etc. Och eftersom boken utspelar sig i en brittisk miljö på 90talet, och Hermione speglar Jk Rowling på många sätt, så tycker jag inte att det är fel att anta att hon faktiskt var vit. Hade Harry Potter utspelat sig i Afrika och Hermione plötsligt var vit - då hade jag blivit förvånad. Jag hade nog antagit att hon var svart om ingen sa något annat. För självklart bor det vita i Afrika också. Men det är ju troligast att hon är svart.

Jag har som sagt inga invändningar mot rollsättningen, men jag håller inte riktigt med om argumentet att hon inte beskrivs som vit i böckerna.

edit:
Och uppenbarligen har hon ju varit vit i Jk Rowlings fantasi också.

Jag håller bara som sagt inte med argumentet. Att sedan Hermione kan spelas av en svart är ju självklart! Men jag kan förstå fans som blir "besvikna". Man har ju en inre bild som kan vara svår att vänjas av vid. Jag hade nog varit lite chockad om Ron Weasley visade sig vara en rödhårig asiat...

Åh, Therese!!! =) Det gör mig jätteglad att höra!!! Jaa, Peter har varit en stor utmaning att skriva (så jag är glad att du lade märke till det), och jag har verkligen försökt att få honom att vara en del av marodörgänget. De ska ju inte ha någon aning om att han är förrädaren! Men det är jobbigt när man hatar honom, haha x)