Hej allihopa! :'D
Jag har nu äntligen skrivit ihop ett nytt kapitel (Med viss svårighet efterom jag som ni vet, inte har någon dator för tillfället.) Jag ska verkligen försöka lägga upp ett kapitel i veckan och tänkte att det skulle bli varje måndag. Kan hända att det blir två ibland också om jag är på det humöret Tack ska ni ha för alla era kommentarer jag bara ÄLSKAR dem ♥ Har svarat på dem i spoilern ) Ledsen om det inte blev så långa svar som ni förtjänar, skit krångligt när jag är utan dator. OCH SJÄLVKLART VILL JAG ATT NI FORTSÄTTER ATT KOMMENTERA Ledsen om det finns vissa som upplever det som spamm, men jag vill verkligen inte att ni ska sluta. Det peppar mig oerhört i mitt skrivande. Håller helt med min fina Josefine96, så lyssna på henne alla barn hon är en klok flicka! Tack återigen för all feedback, ni är underbara!



Åååh vad jag stör mig på att inte ha en dator.... Jag HATAR skrivprogramet jag måste skriva i (Som egentligen inte ens är ett riktigt skrivprogram) och jag hatar att behöva stressskriva eftersom jag inte har någon dator. Jag vill ju skriva jämt och nu får jag bara göra det vissa dagar under en timmes tid! Suck....Jaja, det blir väl bättre. Kan inte min data bara lagas snart?! Blääää.... Hehe, jaja, tack till alla ni som läser/kommenterar/tummar! Ni är bäst

Kapitel 2
I en annan del av England

Det känns som att det var igår du var en del av mig.
Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark.
Känslan av dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu kan jag inte andas. Nu kan jag inte sova. Nu hänger jag bara med, som en skugga utan ljus. Jag berättade nästan allt för dig, öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången i mitt liv. Nu är allting lämnat hos mig, det var väl så det skulle bli. Först tillsammans, sedan ensam och förtvivlat sökande efter ett svar. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig. Du svalde mig för att sedan spotta ut att jag hatade dig. Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...

”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise stod i dörröppningen.
Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri. ”Skriver du en dikt?”
Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan. ”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna tyda det, förstås.” log jag. ”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder. ”Det är sant.”
Han slog sig ner sig på sängen och strök min fjälluggla Shanti som kommit susande in genom det öppna fönstret över fjädrarna. ”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen. ”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mmh.” Han nickade. Jag hörde på sättet han sa det på att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig.
Ingenting kunde få känslan av att han valt bort mig att blekna eller
kännas mer hanterbar. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot Blaise trots att det varit vänner i flera års tid. Ärligt talat hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag.
”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle. ”Jag går inte i närheten av dem där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när det duschar. Och det skulle inte skada om dem slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, det kanske är jätte klyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån.
Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina föräldrar.”
Jag öppnade munnen för att fråga hur Blaise kunde känna till så mycket om Crabbe och Goyles familj då Blaises mamma ropade från undervåningen. Blaise reste sig genast upp och sopade av lite inbillad smuts från sina nypressade byxor. ”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”
Jag reste mig upp och följde efter honom nedför trappan.

Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England gränsande till bland annat Wiltshire, området där Draco bodde.
Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. På Herrgårdens baksida växte ett par vackra blommande buskar med lila skott som jag inte kunde namnet på och en skulptur i form av två husalfer som lyfte en högdragen trollkarl som hade en mässingsskylt där det stod ”Magi reagerar”, i snirkliga guldbokstäver fastspikad över bröstet stoltserade mitt i bland dem. Den var jag inte lika förtjust i.
Mrs Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna.
Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om.
Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar, glänsande som ny kokad choklad. Ögon var identiska med Blaises bortsett från att det aldrig glittrade av skratt.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med sin hesa överlägsna röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten.
Mrs Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik utan hade bara ögonen för oss. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han lydigt reste sig upp och försvann efter sin mamma som rörde sig som om hon vandrade på en catwalk och inte i sitt eget hem.
Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt.

Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav huslaferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att han skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen igen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen när sanningen pickade mig i hjärtat. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. Dem hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren. De hade till en början varit väldigt förtegna om vad det skulle göra.
Men sedan hade Harry lättat på trådarna och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med men dem hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för Mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt ändå blev jag besviken. Jag hade så gärna velat följa med.
De hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att uppdatera mig flera gånger i veckan. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var nerkrafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Den tanken lugnade mig lite och jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med
att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag sen tidigare.
Allting hade blivit så trassligt. Hogwarts skulle inte vara sig likt.
Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Jag skulle sakna dem genomträngande blåa ögonen och den krokiga näsan nästan lika mycket som jag saknade Harry, Ron och Hermione. Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco.
Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade inte en aning om han levde överhuvudtaget.
Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Skulle verkligen McGonagall tillåta det? Eller hade hon ingenting att säga till om längre?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna. ”Men vi har ingenting att välja på.” Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud.
Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde.
Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne.
Det gjorde jag med.

HEJ MINA ÄLSKADE LÄSARE ♥
Ni 'r verkligen för gulliga allesammans :*
Nejdå, jag är inte död...Avslutning i skolan heter det = PROV.
Men nu är det JULLOV SÅ NU ÄR IM BACK ON TRACK Och anledningen till att ni fått vänta på nya kapitlet...Det är faktiskt redan klart. Men jag tänkte att ni skulle få det som JULKLAPP 8D Så nu vet ni, jag har ju lovat att lägga upp kapitel oftare och det kommer jag göra också, men just detta får ni vänta på lite Så du kan inte klaga Elixir, en julklapp är en julklapp Jag ska svara på era underbara kommentarer och alla mina fantastiska mejl lite senare idag, nu ska jag iväg och tävla hästskrället min. DET vet jag däremot inte om jag överlever, men man kan ju alltid hoppas ._. Ni är helt fantastiska! Jag hoppas verkligen ni kommer vilja läsa DM2, för jag vill så gärna börja skriva den! PUSS ♥

P.s
Alla ni som skriver ff:s ska veta att ni är minst lika bra som jag! Ni kan vänta er kommentarer från mig inom kort, puss!

Jag är en tönt. / Trezzan

Elzyii är på mugglisträff och återkommer på sön, då ska hon svara
på allt ni skrivit, hon är superglad och KAPITLET KOMMER I BÖRJAN PÅ NÄSTA VECKA! Ni är bääääst

Hanni.
Jag vet inte vad jag ska säga. Än mindre vad jag ska börja.
Du skriver helt otroligt fantastiskt bra. Man får rysningar i HELA kroppen av att läsa dina kapitel. Du vet att jag inte är speciellt insatt i det ämnet som du skriver om, men jag lovar att JAG SKA BLI DET. Gärna om du lägger upp ett nytt kapitel mycket snart (Y) Har faktiskt läst om följande alldeles för många ggr.
Kortsagt- du äger. Inget snack om saken. KRAM PÅ DIG hjärtat ♥

Kan bara hålla med...
FANTASTISKT SKRIVER HANLIO!
Har bara gått & väntat...Hur kan du få dina kapitel så sepe spännande? Jag är helt mållös O___O HSADJHHFJSDNFJNDJNND HELT FUCKING AWESUME DU ÄGDE PRECIS UT MIG OCH DRACO MED HÄSTLÄNGDER!!!

FANTASTISKT!!
Tänkte va djup och hitta på flera ord för fantastiskt, men eftersom klockan snart e halv två och jag börjar bli trött så gjorde jag inte det. Men herregud va bra det här va! Jävlar vilken talang du är, Amanda. Det här skulle kunna bli en bok! DU har skapat din egna story och din egna karaktär på ett magiskt sätt. När jag sitter och läser tänker jag som om jag själv var med i den. Du har hunnit skriva fler kapitel på kort tid och jag har äntligen fått läsa ikapp.

Kan bara säga att jag LÄNGTAR till nästa! Hur ska det gå för Lyra? (Vill hela tiden kalla henne Lusy av någon anledning, haha) Jag älskar henne redan. Gillar inte föreståndaren ett dugg.. Vet inte varför. Hatade henne redan efter andra kapitlet.

Låter det mongo om jag säger att en teddybjörn är min favorit i den här ff:n? Okej då är jag löjlig. ÄLSKAR FREDDIE.
Och i kapitel 9, när du beskriver Dumbledore så mycket...Jag bara ryyyser. Du gör det på ett sådant fantastiskt sätt att jag blir riktigt, riktigt avundsjuk.

Är det bara jag som shippar Lyra och Dumbledore? Jag menar liksom Naww :*! Dem är som gjorda för varandra.

Okej, helt awesum Amanda. Tack för världens bästa julklapp, nu vill jag bara ha mer och mer! Låt mig inte få vänta fööör länge, då bryter jag ihop. KEEP UP THE GOOOOOD WORK GIRL! Kram ♥

YESYEYSYESYEYS!!! ETT NYTT KAPITEL TILL MIG OCH TILL ALLA ANDRA SOM VÄNTAT SIG SVETTIGA AV IVER ÖVER DETTA OTROLIGA FANTASTISKA FENOMEN! Okej, jag vet att jag borde ha skrivit lite "," där, men det var jag alldeles för glad för. Jag brukar alltid överanvända dem annars, så det gör nog sak samma. Nåväl...NU ska jag LÄSA!! READ READ READ! Tack detsamma förresten gumman, jag blir alltid lika glad när du kommenterar och svarar på mina kommentarer! Är glad att du uppskattar min uppskattning, för mina ord kommer rakt från hjärtat ♥

Ja det behöver vi sannerligen. Jag kollade på min klocka. Om fem minuter skulle jag och Hermione kolla upp en sak i biblioteket. Men om jag skyndade mig så skulle jag kunna komma i tid. Våra bibliotek stunder kunde innebära tre timmars läsning. ÅÅH!! Taggataggatagga!! vad kommer hända nu?! *Snurrar runt stolen av iver och drar i min sura pojkvän som försöker spela på andra datan* DET HÄR ÄR SÅ SPÄNNANDE, OKEJ?!

Nej han heter inte Draco han heter Malfoy… Punkt slut
Nej nej, Draco ska det vara. Lovers kallar varandra vid förnamn, okej? OCH DET ÄR JUST VAD NI TVÅ ÄR, FAST DU VET INTE OM DET ÄN SÖTNOS :* ♥ Det där var riktat till Cila, så visa henne vad jag skrev. Okej?! jag shippar Dracila stenhårt.

”Men se du kan ju. Varför visade du inte mig detta förra gången vi var i Astronomitornet?” Sade han med ett leende på läpparna. Oooh....Perfection. Det här är SÅ Draco.

”Fattar du hur dumt det kommer bli om jag säger till Harry, Ron och Hermione att jag har kysst dig? Fattar du hur svart det kommer bli. Dom kommer tro att det är ett skämt.” Just därför ska du strunta i vad dem där dumstrutarna säger, darling.

Hur ska jag kunna säga till Blaise, Nott, Crabbe eller Goyle. HAHA! Järngänget!

”Vi får helt enkelt smyga in det i våra scheman.
Nawwwww!!♥ Dör av sötness här!! och sen kommer dem börja bråka , eftersom en av dem (troligen Draco för att han vill ha henne för mycket eller Cila för att hon är för cool för att smyga med sådant här) inte vilja det längre och då blir det BRÅK och det älskar jag Superbra kapitel annars, längtar redan till ett nytt!♥

Nix, jag läste det precis . Jag skrattade lite, tyckte det var lite komiskt att du lägger dig i sådant som inte berör dig, sen tyckte jag att det var ännu roligare när du tog förgivet att jag svarade som jag gjorde för att jag rättade mig efter ditt inlägg
Men för att det här inte ska bli någon chatttråd (Det blir jobbigt för dem andra som bevakar) så ber jag dig att inte svara igen. Vill du diskutera något kan vi ta det på PM

Det verkar va nå fel på taggningarna... ,_,
Men hoppas några fick iaf! ♥

^åH VA BRA, ÄNTLIGEN!!!!

”Potter gå och kyss en Dementor. Du kan ju öva på att inte svimma. För du är lika barnslig nu som du var vid trettonårs ålder. De flesta andra har gjort det, undantag vesslan och smutsskallen. Naw, älsklingen då :* Så du säger. Men du har helt rätt såklart!

”Malfoy. Vem bryr sig om vad du säger? En sådan smutsig liten skit som dig. Vem skulle ens ge dig ett ögonkast. Mer en sådana med bulldogsansikten.” Sade Cila medans hon kastade en elak blick på Pansy. ”Ingen av oss bryr oss iallafall. HAHAHAH!! UNDERBART! Nu kommer Draco börja grina, om jag känner honom rätt. Och det borde jag göra efter flera år tillsammans med honom, right?

Cila varför i hela fridens namn stannar du? Vi har ju inte ens kommit halvvägs.” Sade en förbryllad Hermione. Ser allting framför mig...Och tycker den här meningen är magisk. Fråga inte varför, ärligt talat så vet jag inte. Jag bara älskar den!

Nu började jag allvarligt undra om det hade blivit en trend på Hogwarts att sticka in lappar i händer på folk HAHAHHAHAHAHAHAH!!! Nejdå, Cila. Det är bara Draco som håller på med sådant där fjanteri, dont worry!

GAH... DU KAN INTE BARA AVSLUTA ETT KAPITEL SÅDÄR!! Snacka om cliffhanger...Nu vill jag ju bara ha MER direkt, det var de du va ute efter, eller hur?! jag vill juu veta hur Draco reagerade och vad dem kommer prata om! Fast jag kan ju gissa såklart...Men vill veta också! kapitlet var fantastiskt som alltid, förstår bara inte hur det kan ta slut så snabbt jämt Antar att det är för att jag läser för fort haha. Men du måste ge mig ett till, snälla snälla! Snart snart snart! Det var superbra i vilket fall som helst, jag älskar hur du använder orden. Du har verkligen ett förtrollande stort ordförråd! Fortsätter du skriva såhär kommer du att komma långt.
/ Din trogna Elzyii