Ett kapitel... Specialskrivet till...MIG?!
Åh herregud... Åååå!!!! *Torka glädjetårarna så jag kan kasta mig över kapitlet och se vad det står*

....*Läsa*....

ÅÅÅH!!! DRACO ÄR MED DRACO ÄR MED!! *JUBLAR OCH DANSAR VILD KRIGSDANS GENOM RUMMET* kom ihåg vad jag sa om shippningen, JAG SHIPPADE DEM FÖRST!Dralli Dralli DRALLI!!! Trallalalalalalalalla.... WIIIIHHUUU!! Jag bara älskar när han står framför hennes bänk å ba... !!!! Det är så otroligt magiskt och levande. Och en till sak jag älskar (Förutom ditt fantastiska sätt att beskriva allt så målande så det känns som man själv är med i berättelsen) är att du precis som jag INTE får Draco att framstå som någon lallande loverboy vilket tyvärr de flesta som skriver om honom gör... Och det finns inget jag hatar mera än det.

Nu vill jag bara ha MERA MERA MERA... Så taskigt av dig att sluta här precis när det var så kolossalt spännande! Å andra sidan vet jag ju att jag inte kan få allt för då skulle jag inte ha något att vänta på... Men ett litet busigt kapitel kan jag väl änddå få? Med massa Draco i förstås, då är jag ju som lyckligast :* Hihi! Akta dig min lilla Mini Rowling, annars skickar jag Theodore Nott efter dig!!

KAPITLET VAR SUPER RAKT IGENOM, ÄLSKADE DET!!!

TACK för alla era kommentarer, kändes awesum att så många läste trots att det var sålääänge sen jag uppdaterade Egentligen skrev jag klart det nya kapitlet direkt efter det här, men har inte haft tid att rätta det fören nu haha. Så.. Ni vet vad som gäller!! Kommentera så slänger jag upp det!! KRAM ♥


Ja och nu ska du få ännu ett, min vackra :*
'
Awww det värmer SÅ mycket ♥

*Dör* Du smickrar mig och får mig att resa till månen och tbx. TACK SKA DU HA....ÅÅH...IHIHIHIHIHII!!!!!

hehe ♥ TACK

Du jag lovar- Jag kan inte höra det för många gånger!! Ocg varje gång blir jag oerhört lycklig, glad.. Ja helt galen. Det betyder så oerhört mycket för mig... Och mitt skrivande.. Jag är så tacksam för alla era kommentarer, det betyder ALLT för mig, precis ALLT. Tack ♥333

Tack Plorris ♥

Du ska få fler flaschisar sötan! Jag ska läsa era nya kapitel snart också, for sommarlov på måndag så ;D TACK btw Luna, du är guld för mig och det vetu!! KRAM ♥

TOMMIEE! Jag var så orolig att du slutat läsa.. och jag som glömt skriva din kommentar... Känner mig så dum!! vill du fortfarande ha en eller ska jag skriva en på din nya fanis? Som är helt AWESUM, är så kär i den så det är galet ♥ :* Har nyligen läst om din gamla... och är så sad att du slutade med den. Hoppas du börjar igen, för den är riktigt riktigt bra. TACK FÖR DIN KOMMENTAR OCH FÖR ATT DU LÄSER ♥

BULLIS!! Tänk att min bulle kommenterade.. och vilken kommentar dessutom!!tkack så mycket!! JAG blir tårögd när jag läser, för vilka ord... Du är så underbar... Åh ♥ Jag kommer aldrig lägga av det lovar jag dig!! ALDRIG. inte så länge jag har enläsare kvar, då fortsätter jag. Eller hur, så tänkte jag också! Men inte då... Jäkla Drelli, vad dem jävlas TACLK ♥33

Ååå tack Ginny! Om du visste hur glad jag blev, tack för att du läser!!! du får lova att inte sluta, du är guldvärd. KRAM

Din ff:n.... Ja vd ska man säga? Kunde knappt hålla fingrarna i styr, så ivirg var jag när jag skrev. Hoppas för din säkerhet att du lagt upp minst ett nytt kapitel, får då vet jag va jag ska ägna kvällen till,,, hihi! Du är underbar, det vetu redan. Alla mina fina ord har jag redan sagt till dig, kan inte beskriva nog hur mycket jag tycker om dig och hur GLAD jag är att du läser min smörja fortfarande!

åååh....Då kommer du gilla den här ff:n! Lilla Nott kommer ju å busa runt lite... Kan dock inte så mycket om dem, så du får jättegärna hjälpa mig lite där om du vill?! ÄLSKAR DIG PPP (Peppe) och ska genast nosa mig fram till din ff:n! TACK för din underbara kommentar, mina knän skakar av glädje !!! KRAM

ÅH VA ROLIGT! Trodde inte jag skulle få nå nya läsare, så nu blev jag superglad!!

TACK SKA DU HA ♥

Kanske ska följa ditt råd, Sofia... Och tack föresten! jag blev så lycklig när jag läste vad du skrev.. Då har jag inte helt tappat gnistan alltså! KRAM

JAG skäms över att jag fortfarande inte gett dig en kommentar vill du ha den muntlig eller skriftlig? ;* PUSSS BEJB

Tycker du?! ÅH TACK SKA DU HA ♥

ÅÅÅH TACKTACKTACK!!!♥33

Kan man få ett finare bemötande än sÅ? skulle inte tro det, tack snälla rara du ♥

ÅÅH tack skruttan! du är allt det där, och jag är så glad över att du fortfarande finns kvar här för mig. Massa kramar!!

TAAAAAAAAAACK!! Du är också kvar, helt otroligt!!! Jag har tänkt på mig, dont ask me why. Troligen för att du är så asuuum. Ditt namn har liksom fastnat i min skalle!

Du är läskigt söt, vetu det? OCH-
DU GÖR MIG LÄSKIGT GLAD OCH SKRIVSUGEN!!

P.s Nott vill fortfarande ha dig. Du kommer aldrig undan...NÄVERBÄVER!!! Puss å kram ♥3333333333



Åh, tack ska du ha!!!

Åh, om du bara visste hur mycket JAG har saknat dig min tokfia!! Älskar dig i massor snygging, hoppas du hör av dig snart ♥333

HANNI!! Jag tänkte precis spamma dig, trodde du va borta för all evighet!! men du var här...kvar hos mig!! TACK GODE GUD


ÅÅÅH TACK ♥

TACK ska du ha min fina ♥

DU Ä TBX! Jag har saknat dig, fan va kul att du börjat läsa igen!! kram ♥

Och du har fortfarande en stor plats i mitt hjärta, Josefine ♥ TACK SKA DU HA!

...*STIRR* OMG!! Ännu en till ny??! Kan knappt tro det...TACK SKA DU HA!! Vilken kommentar sen...Och hur har du orkat plöja igenom ettan???! den är ju flera mil, minst. Nä...dig måste jag ta å lära känna!!

TACK SKA DU HA!!!♥

Tack ida ♥

Jag är kär i dig :* TACK!!!

Åååh... TACK snälla rara du ♥


Släng upp en liten kommentar...

Hej mina älsklingar! Som ni säkert hört så har jag fått tillbaka lusten att skriva igen såhär kommer ett nytt kapitel
Den här ff:n är precis som DM1 lite seg i början men jag lovar att ni snart kommer att komma in i handlingen. Jag har massa inplanerat.
Eftersom jag har ny dator (Äntligen!) så har jag inte hunnit skaffa något riktigt skrivprogram ännu så ni kommer säkert hitta en del grammatik och stavfel. Det syns inte heller hur många sidor jag skrivit så kan hända att det här kapitlet blir lite kort. Men det har förhoppningsvis ordnat sig tills nästa kommer ut! Tack till er som stått ut med den långa väntan under mitt uppehåll, ni är guldvärda. Älskar er allihopaa! KRAM från mig och Draco ♥

Elixir, skulle tagga dig när det kom ett nytt kapitel. Här har du ett!

Kapitel 4
Längre än för alltid

”Vad vill du se först?” Blaise vände sig mot Draco som hade ställt sig lutad mot väggen
och uttråkat smackade med läpparna. "Förra gången vi var i svartvändargränden kom mor över ett uppstoppat hvuud av en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr Malfoy tyckte..." ”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco flinades. ”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig, eller hur?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag har lite svårt för att du försökte döda mig- ja. Annars kan jag inte påstå att jag tycker sämre om dig än vad jag gjorde förut." Tydligen var inte det de svar Draco väntat sig för han såg nästan lite imponerad ut. ”Dessutom”, fortsatte Blaise medan Draco gav honom chansen, ”så vet jag att du inte vill umgås med mig heller.” ”Bingo, Zabini. ” Draco visslade lågt. ”Ännu ett skäl till att du borde hålla dig borta från mig och min familj.” Blaise svarade inte eftersom han visste att det inte spelade någon roll vad han sa. Draco skulle ändå komma på något sätt att platta till honom. ”Är det sant som pappa säger föresten?” Draco försökte låta ointresserad men misslyckades. ”Att... Att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade. ”Hon har varit hos oss.” Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansike dra ihop sig av ilska var för stor. ”Men det var i början”, skyndande han sig att säga. ”Sen kom mor på att det skulle se dumt ut.”
Draco svarade inte. Han undersökte en tavla på väggen men Blaise kunde se att han lyssnade. ”Hon saknar dig.” Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den. ”Jag vet det. Det märks på henne.” Blaise drog ett djupt andetag. "Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta. Istället lät han bedjande. Rentav ledsen. ”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut, de lät både fel och förbjudet. ”Det var inte meningen att dra upp det.” Draco skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt vitblonda hår. Han såg fundersam ut. ”Jag har tänkt på henne varje dag.” ”Jag förstår det.” Blaise drabbades av en overklighetskänsla. Hade någon för ett år sen påstått att han och Draco skulle stå och svabbla om känslor så hade han skrattat den personen rakt i ansiktet. Det var så orealistiskt att han inte visste hur han skulle bete sig. ”Hon tänker på dig också.” Där ljög han åtminstone inte. Han hade sett henne försvinna bort ibland. Till ett ställe där varken han eller någon annan ägde tillträde. Han hatade att han inte kunde följa efter henne dit. Och han hatade att han inte var den hon tänkte på. Han tänkte ju på henne hela tiden. Plötsligt tog Draco tag i Blaise axel och tittade honom rakt i ögonen. ”Du håller väl mun om det här?”
”Vadå?”
Draco himlade med ögonen och Blaise skyndade sig att nicka. ”Bra.” Draco släppte Blaise axlar. ”De är inte direkt förstående på det där stället.” Blaise ville så gärna fråga Draco mer. Han ville fråga om hur det var, om han ångrade sig. Men han visste att han redan gått för långt. Han hade trängt sig på Dracos skyddsnät. Skulle han sträcka sig ännu längre in skulle han få en stöt. ”Vill du se mitt rum? Jag har fått en ny kvastkäpp i julklapp.”
”Du spelar väl inte Qudditch?”
”Nej, men det hindrar mig väl inte från att äga en kvast.”

Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Sen blev han orolig över att det var så tyst där inne. Tänk så hade hon gett sig iväg? ”Här är det.” Blaise höll upp dörren och Draco slank in i rummet. ”Vad litet det är.”
”Det beror på vad man jämför med." Han stängde dörren efter dem. "Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco. ”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just till att svara när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke. När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco med sin vanliga röst. ”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.” Blaise försvarade sig inte även om det fanns en visss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans. Blaise var upptagen med att förstå vad han precis sett. Han hade sett en skugga av rädsla i Dracos ögon.
Draco verkade också ha lagt märke till det för han undvek omsorgsfullt ögonkontakt. Istället undersökte han Blaises skrivbordslådor.
”Kommer du inte tillbaka till skolan?” sa Blaise i ett försök att återställa stämningen.
”Vad tror du?” Draco suckade. ”Hur skulle det se ut? Jag skulle hamna i Azkaban på nolltid.” Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Det tror jag inte”, försökte Blaise. ”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst. ”Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.” Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak.
Det hade inte varit längesen som de suttit på sängkanten och bytt Chokladgrodekort medan deras föräldrar pratade nere i köket om saker som de ännu inte hade förstått.
Draco hade varit mallig och skrytit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett vist vemod över att det var så. I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma varggrå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Draco förlorat sin mamma. Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför den bleka kalla huden måste väl det finnas ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is? ”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig. Draco smålog. ”Du stirrar så hungrigt på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Vad är det du säger?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.” Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes. ”Theodore Nott. Han som springer runt och ser ut som en levande version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt. ”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.” Draco fnös. ”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu är den där lallande smutskalleälskande ufot borta. Nu kanske det äntligen blir lite stil på den där skolan.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes betydligt tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
Men det var förstås ingenting som bekymmrade Draco. ”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd. "Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.” Draco flinade. ”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade hastigt på huvudet och Draco reste sig skrattade upp. "Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?” Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand. ”Du ljög för mig!”
”Förlåt.” Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och tittade bort. "Strunt samma." Hon slängde ifrån sig det på skrivbordet och la sig ner på sängen och såg uttryckslöst upp i taket. "Det var väl lika bra antar jag." Blaise tittade försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?" Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet. "Ingenting?" Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet. "Där ser man", sa hon tyst. "Jag trodde faktiskt att han skulle... Bara någonting...Äsch, strunt samma." Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänge ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?" Han pekade på hennes trollstav som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", svarade hon och petade fram en bortglömnd strumpa under byrån. "Blaise, bara för att vi får lov att använda magi betyder det inte att vi alltid måste göra det." Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner. Blaise rynkade pannan. "Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log. "Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. " Med en putt från sin trollstav lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning märkligt pågrund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul och som hon fortfarande inte vågat öppna. "Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?" Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på dans och med ett stelt leende på sina rödmålade läppar. "Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt. "Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna. "Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln. Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget. "Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att gå efter sin mamma nedför trappan. "Jag ska bara ordna en sak." Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört och sett som hon omsorgsfullt bevakat bakom ryggen på familjen i hopp om att få en nys om vad hennes vänner befann sig. Det hade hittills inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!" En utav Zabinis husalfer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett viss mått av anstränging konka den nerför trappan. En annan bar upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes exelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen. Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten. "Har du allting nu?" Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från hennes hjärta. "Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då." Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvuet; och greppade tag i flaskans kant precis samtidigt. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

Hej mina fina underbara älskade läsare!!!
Era kommentarer får mig att vilja gråta, skrika....Ja, göra en hel del opassande saker; men det är bara för att jag älskar dem så kolosalt mycket. Jag har fortfarande ingen dator, och det ställer till det. Men nu är jag ÄNTLIGEN klar med det nya kapitlet, och tänker lägga ut det. Jag hoppas att ni kommer fortsätta bevaka, varenda en av er är vääldigt viktig för mig. Känns som jag förlorat en massa bevakare efter DM1, och det har jag säkert gjort också. Men jag har fått ett par nya och det är jag lycklig för! Och så självklart är jag fantastisk tacksam att så många ändå valt att fortsätta läsa tvåan. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er, och jag blir så fantastisk glad när ni skriver en kommentar, även om det bara är ett enda ord. Så det får ni gärna fortsätta göra, det sporrar mig oerhört att fortsätta skriva annars hade jag lagt av för länge sen!

Det här men särskrivning är jag superkass på så det är toppen att ni säger till om ni upptäcker det eller något annat i ett kapitel! Jag skäms lite, men jag hinner inte svara på era kommentarer nu (Då skulle kapitlet bli ännu mer försenat) men skriv nya så svarar jag på dem. Längtar tills jag får en dator igen... Hatar att knappt kunna vara aktiv här ,_, Suck.
Jag älskar er så mycket allihopa och har läst era kommentarer tusen ggr om. Skicka gärna PM. om det tar tid att svara så vet ni varför, samma om det tar tid innan ni får en kommentar på er ff:n- jag har ingen dator men ska fixa det så fort jag kan!
Återigen, ni är bäst. Tipsa gärna folk om min ff:n då blir jag skitglad! Puss ♥33

Jag vet att ni ville höra mer från Blaise...Så här har ni!

Kapitel 3 [Blaise]
Ett hus fullt av ormar

Blaise höll sig på behörigt avstånd från sin mor.
Han kunde genom att titta på det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på
se att hon var otålig. Hon stegade uppför spiraltrappan, ledde honom mot det gamla biblioteket och förste in honom i rummet. Han stannade på tröskeln och kastade en osäker blick över axeln. Hans mammas målmedvetenhet hade gjort honom nervös och han kände sig illa till mods. Sakta klev han in i det ålderstigna rummet. Böckerna var prydligt uppradade i sina sneda hyllor; täckta av damm och smuts. Ingen verkade ha satt sin fot här på flera år. Blaise hade aldrig varit inne i biblioteket förut.
Dörren hade varit låst så länge som han kunde minnas och han hade aldrig intresserat sig för att fråga varför. Han hade inte varit särskilt intresserad av ett mögligt bibliotek fullt med massa dammiga gamla böcker.
Skelettet av en mus krasade under hans sko när han rörde på fötterna och han tog förskräckt ett steg bakåt.
”Blaise.” Cynthia tog tag i sin sons arm och föste fram honom till ett litet skrangligt bord med tre trasiga stolar. Hon gjorde en lätt sväng med sitt trollspö och stolarna lagade sig själva med ett mjukt svisch. ”Varsågod och sitt.”
”Vad ville du prata med mig om?” Blaise ignorerade hennes invit och vek undan med blicken när hans mamma sökte efter hans.
”Det vet du.” Hon la huvudet på sned och log så att hennes vackraste ansiktsdrag
smälte fram. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
”Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon.
”Det där flickebarnet verkar ha haft större inflytande på dig än vad jag kunde ana.
Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Lägg av!” sa Blaise. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla gubben. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du ska fortsätta att leka självständig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”, sa Blaise tyst. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen; förvånansvärt kraftfullt med tanke på hennes kroppsvikt. ”Du är min son. Det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma nöjet att se honom gråta. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!”
Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig som hans svidande armar och spatserade ut ur biblioteket, ruskigt likt en ilsken katt som precis fått sig ett schamponerat bad.
Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig.
Han var så chockad att han inte ens kände sig sugen på att undersöka det nya rummet som han; av någon ännu okänd anledning, fått tillträde till. Istället kavlade han upp ärmarna och undersökte sina armar.
Märkena efter hennes naglar hade redan gjort entré och lyste hånfullt röda mot hans mörka hud. Blaise rös. Det var kallt här uppe. Nästan lite spöklikt.
Han tittade sig om över axeln och försökte skaka bort känslan av att vara iakttagen.
Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat på
när Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet.
Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar. Far och son. Han rös igen.
Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på Ministeriet och efter det hade allt rasat. Blaise suckade åt tanken på att behöva träffa Draco igen.
Han kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom. Och om Draco hade varit skruvad redan då- vad hade han i såna fall inte blivit nu?
Och hur skulle Elli reagera om hon fick syn på Draco? Någonting sade Blaise att Draco absolut inte fick veta att Elli fanns här. Elli... Vad skulle hon säga om han berättade? Säkert inte mycket. Hon visste hur det låg till. Blaise var en Slytherin. Hans familj var dödsätare. Hon skulle nog inte bli särskilt förvånad. Men saken var den- Blaise ville inte bli en anhängare till Du-vet-vem. Det var ingenting som han hade slängt fram bara för att irritera sin mamma, utan någonting som han kommit fram till det senaste året. Den här sommaren. ”Jag fattar inte hur det kan komma sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte, jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...” Dracos ord ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade dem i hans huvud. ”Kolla bara på honom... Varför måste han hänga efter oss?”

”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... Hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...Mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... Vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennes gamla kompisar, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Ellis mamma hade mördats i våras, av vem eller varför var det ingen utav dem som visste. Men att dödsätarna hade ett finger med i spelet behövde man inte vara klyftig för att räkna ut.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sensommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen.
Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... Jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit rent vansinne med tanke på hur det ser ut nu.”
”Ja.”
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Hon la armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför det tunna linnet strax nedanför de små mjuka bysten och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han i sig av hennes lukt och önskade att den aldrig skulle försvinna. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Jag kan följa med, ville Blaise skrika. För mig behöver du inte ha några kläder överhuvudtaget, för den delen.
Men det gjorde han inte. Istället nickade han kort och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt bankande i bröstet.

”Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade tillökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om rutten fisk. ”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolochov och kysste Cynthias hand.
”Du är verkligen en mycket förtjusande kvinna.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, sa Cynthia med spelad förlägenhet.
”Ni är verkligen en speciell och respektfull man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg väldigt belåten ut med sig själv. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolochov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon sin son lite åt sidan. ”Gömd?” Viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet.
Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt.
Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Blaise. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt bakom sin fars rygg. ”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Med de orden vibrerande i luften gick Lucius förbi och satte sig mellan Yaxley och Avery. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och
hans ansikte var täckt av små fula rispor.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik! Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.” Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mamma som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där trotsiga kalla ögonen som fick en att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken.
”Även om det inte märks. Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte ett dugg men jag vill inte att vi andra ska få skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Och inte ett enda ord om det till någon; Men jag kan lova att hon inte är direkt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om han trampat på något vasst.
”Vad menar du med det?” väste han och satte sig på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet. Blaise la märke till att hans mamma verkade njuta av blickarna som föll över hennes kropp och hon putade lite extra med brösten för att fånga männens uppmärksamhet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.”
Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat med diverse läckerheter.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick Blaise att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg då?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Blaise behövde bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en helt annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han drabbades plötsligt av illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum?
Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som Voldemort skördade offer. Blaise undrade om Elli visste att Draco var här. Tänk så lät hon känslorna få överhanden och rusade ut till dem?
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att hans mor inte tänkte på densamma. Hon hade inte berättat varför Elli skulle hållas utom synhåll och Blaise hade en stark känsla av att han inte skulle få reda på det heller. Vad skulle hända om någon upptäckte att det gömde en flicka på övervåningen?
Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos familjen Weasley.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt nya rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här senast. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar.
Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter och dem gick sida vid sida ut genom portalen och uppför den knarrande trappan.

Hej alla underbaringar ute i trollkarls världen!♥
Tack så hemskt mycket för era kommentarer- Jag blev jätteglad och taggad att skriva när jag såg att det fanns ett par stycken som ville bevaka. Ni får mer än gärna uggla och vänna mig om vi inte redan pratar! Och gärna tipsa andra om min ff:n, om ni tycker att det är bra förstås. Återigen, tack så himla mycket ♥ Skulle såklart vilja svara på allt (Ett par av er har skrivit så sjukt fina saker!!) men det räknas nog som spamm...Så ni får ta åt er det här ist: JAG ÄLSKAR ER SÅ HIMLA MYCKET. Ni är mitt liv.

Förlåt för att ni fått vänta så länge, men öh...Jag var på ett HP konvent i sthlm tillsammans med themarauder och Trezzan i sthlm förra helgen. Där trampade (!) någon på min dator så ALLT matriall försvann.....Så blev tvungen att skriva om allting när jag kom hem nu i söndags. Och det tog ju såklart lite tid. Det blev inte alls lika bra som det första, faktiskt blev det inte bra alls- Men jag hoppas att ni har lite förståelse för det haha Det är pga detta som jag varit inaktiv ett bra tag och det är också därför som ni inte fått svar på era mejl. Nu har jag en annan (HEMSK) dator så länge i väntan på att min ska repareras så jag ska kunna knarka mina lyckopiller (ER). Jaja, nu vet ni iallafall hur det ligger till, hoppas ni ska gilla det här ändå. TACK FÖR ATT NI, NYA SOM GAMLA, BEVAKAR DM2! Pussar från er trognaste Elzyii

Kapitel 1
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult och skenet som föll från det dunkla lysrören fick de djupa oseende ögonen att blänka. Och för ett ögonblick såg det ut som om livet återigen tagit de smutsgula lilla byltet i besittning. Men valpen förblev liggande stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet runt bordet där valpkroppen låg slängd i en hög, bortglömd och obetydlig. Ungefär så som han själv känt sig under de fasansfulla timmarna han tvingats tillbringa runt det här bordet tillsammans med människor som han varken kände eller ville känna.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Nagini vände sig om och riktade sina ondskefulla gula ögon mot Draco som skrämt ryggade tillbaka. Han avskydde ormar, särskilt Nagini eftersom hon alltid befann sig i närheten av honom. Hon vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga klyvna tungspets och spelade med den. Han stirrade som förhäxad in i ormens ögon, ömson rädd, ömson faschinerad. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp dropp dropp. Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst, men inte mycket.
"Nagini.” Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar. Voldemort strök henne försiktigt över den kalla slemmiga kroppen som Draco bävade så för att vidröra medan han betraktade personerna runt bordet, en efter en; vars blickar bottnade i kärlek eller skräck. "Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande steg upp från församlingen av huvklädda gestalter. Draco satt tyst. Han var rädd för att göra bort sig.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens", fortsatte Voldemort, “inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överörstade den alla andra ljud i rummet. “Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.” Voldemort spände sin glödande blick i var och en. “Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand. "Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade. "Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende." Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon inte märkte av dem andras ilskna blickar.
Det var många som grämjde sig över att Bellatrix hade blivit något av en favorit efter Dumbledores fall. Dem enda som inte visade någon öppen bitterhet var Draco (som höll sig så långt bort från Voldemort som han kunde komma) och Severus Snape, som inte visade någonting överhuvudtaget. Han satt stelt tillbakalutad i sin stol på höger sida närmast Voldemort. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna i det unkna rummet och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det (Vilket han i Dracos mening gjorde alltför ofta).
Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick för att få en chans till att ta reda på vad som föresgick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig till Yaxley som vilade armarna bakom huvudet bredvid Snape.
"Nå?"
Alla som satt i rummet vände uppmärksamheten mot Voldemort som med sina glödande röda ögon tittade på Snape som harklade sig och tog till orda.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddställe på lördag, vid mörkrets inbrott."
"Lördag...Vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre." Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom. "Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite. "Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre." Yaxley darrade på rösten när han fortsatte: "Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende. "Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape. "Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape. "Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter... Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Sen blev han allvarlig igen.
Han hade nästan gjort vad som helst för att få byta med någon.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat dem senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig och illavarslande känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd.
Inte heller när Bellatrix flinande nypit honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han brutit sin stelhet. Han hade inte ens någon användning för att han hade blivit myndig eftersom Ministeriet tagit bort spårmärkret tack vare den nya trolldomsministern Pius Korpulens, som löd Voldemort blint under inverkan av Imperiusförbannelsen. Så han hade ingenting att stoltsera över på den punkten heller.

Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga.
Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna: ”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen. ”Ett sant nöje.”
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp. ”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte. ”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade sina gula tänder i ett grin. ”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.” Grårygg slickade sig om läpparna med en blodröd, trasig tunga.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror.” sa Voldemort och snurrade betänksamt på sin trollstav.
”Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud. ”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort. ”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.” Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer. ”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort. ”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen. ”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort. ”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne och Draco svalde.
Hon öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet. Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Om ni tyckte det var någorlunda okej kommer jag att fortsätta. Ha överseende med att jag ändrar och lägger till lite utifrån böckerna, jag kommer att följa samma ursprungsstory iallafall Lämna gärna en liten kimmentar eller en tumme om ni gillade det så kommer jag att fortsätta skriva

Tack ni är så FANTASTISKA!
Har inte ens vågat klicka in här för trodde att alla slutat läsa efter mitt lilla uppehåll... Men nu är jag tbx på banan! Kommentera, så ska jag se om jag hinner lägga upp kapitlet ikväll efter stallet.
Tack till er som aldrig slutat tro på mig (Tex du Trezzan, om det inte vore för dig...!) ni är guldvärda! KRAM

Hej! Nu ska jag vara här och störa er med ännu en
fanfiction Som många av er säkert redan vet, så har jag tidigare skrivit en som heter Draco Memoraid. Det här är alltså fortsättningen på den. Man behöver inte ha läst ettan för att kunna läsa den här (bakom första Spoilern hittar ni en snabb recension över vad som tidigare hänt) och jag hoppas att många ska vilja läsa den här, för jag tycker verkligen om att skriva. Vill skicka ett varmt tack till alla mina tidigare bevakare- Ni har varit helt fantastiska.
Ni stöttade mig när allt var som värst och byggde upp mitt självförtroende från bottnen. Jag hoppas att ni kommer fortsätta följa mitt skrivande här. Och så hoppas jag att några nya ansikten hittar hit!
Jag bevakar självklart er ff:n tillbaka- men en varning:
Jag ääälskaaar att kommentera...

Haha...Järnspikar också, nu kommer ingen tro att den heter Draco "Mermaid" längre...DAMN! Där förlorade jag mina visningar!

Titel: Draco Memoraid del 2 -This Is War.
Författare: Elzyii och Draco.
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 5
Åldersgräns: Klarar du Harry Potter, så klarar du detta.
Förvarnar alltid om det förekommer innehåll som inte alltid är lämpat för dem under 15.
Prolog/Handling:
Elli gör sitt bästa för att behålla bägge fötterna kvar på jorden efter Dracos svek. Samtidigt blir det allt svårare att vara elev på Hogwarts. Efter Dumbledores död har skolan övertagits av dödsätare som har en helt egen teori om hur man lär ut magi. En liten flicka med vitt ansikte och svart hår visar sig ha en koppling till Ellis förflutna. Men vad vill hon? Och är hon verkligen där för att hjälpa Elli?

Draco har slutligen svalt sin styrka och följt i sina föräldrars frusna fotspår. Men att vara en utav Voldemorts anhängare innebär mer än vad en sjuttonårig pojke kunnat räknat med. När han sedan får nys om Voldemorts slutgiltiga planer rasar marken ihop under hans fötter, och han ställs återigen inför ett avgörande beslut. Den här gången för Ellis räkning.

The Theme Song ---> http://www.youtube.com/watch?v=6YAn8KwnjNM:
A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier, the civillian
The martyr, the victim
This is war
It's the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight, to fight
To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It's a brave new world from the last to the first
A warning to the prophet, the liar, the honest
This is war
To the leader, the pariah, the victim, the messiah
This is war.




-This broken heart can still survive With a touch of your grace.



Här har ni alla kapitlen listade
så ni slipper leta efter dem


Här taggar jag er som läste ettan. Förlåt om jag råkat
tagga någon av er två ggr eller glömt någon. Hoppas några av er vill läsa även den här, även om ni inte följt ettan utan bara läst något kapitel♥
Lovisa Granger
PPP
Akrobaten
Gik
Tom Felton
Trezzan
Snooky
Hanlio
Sofia Albuslover
HP sås
Black Forest
Pinkie Pie
Smoke Smoke
idahedbeerg
Hjälpande Handen
luna lovegood 21
Nessie Evans
Molly Evans
Adnil-Klubben Pling
Sara Ravenclaw
SingWithIce
Inez*Malfoy
Ron Hippe
ginnyw123
Alma123!!
CeCe
Josefine96
Tina
Testralis
SmileyNight
Leonora
Thalia
Zendaya
Hassel weasly
BushB4by
Sir Nicholas
Plorran
Almson
glina2
Birdy
Choppa
Godrica
fashion7
Sandy Potter
Elixir
ditto
Bellatrix Black
Mily
Carisma Evans
Siriusis
Bullen1
Fannie
cikki
Bree Smith
123vilde453
Amaanda
JonatanDiggory
Maria123 56
KajsaRC2001
Desiree
MissLollo
lumos1
Ginny-Weasley
elliwassabi
LucyMalfoy
Lily Brown
C3R4
Freddelito
ErisedStone
Hermione 1234
chokladgrodan
frida longbottom
Gellert Luna Dumbledore
Lillan Potter
twisted
GinnyForever
Ormtunga
Winny Geasley
Renesmee.Cullen27
Vendela
johhana
Maiipie
Ariana Potter
Hermione. Granger
Rumbleroar's arme
Margaret
ljusbrunn
A.k
Yohna
dumbledore 00
Gosseflikka
Ginny-Weasley
missdraco
Niela
Sahara02
lumos1
emso1109
Salem
NyTo
TheGirlMarauder
EmmyDiggory
pixie_minie
Lily L Potter
Melissa Malfoy
Lalaith
Gabrielle delacour 2
Ginny Potter ♥
Moa Potter!
lily, luna
TAKE ME FOR WHO I'M
Oblamo
BarnOwl98
JuliaE
Sindara
kanelpumpa
Rasmus potter
Isabelle Granger
Hermione_356
appelquist
Minihäst
Missen
Elissa Malfoy
sassyllama
harryxxpotter
Fröken Operfekt
Horrokruxen
Emmah
Parva Fortemque
DarkAngel
TildeW
Liv_Weasley
YES

Bevakar ni så får ni jättegärna skriva det!
Är det några som är intresserade av ett kapitel så lägger jag upp ett snart. Kram alla mugglisar ♥

Hej alla författare & läsare
Nu tänkte jag såhär att jag skulle starta en tråd
där vi kan lägga in de allra bästa fanfictions vi läst & berätta lite om dem & varför vi tycker dem är så bra(Gärna tagga författaren också så denna kommer med i diskussionen)
och även länka era egna fanfictions om ni vill det!

Tycker verkligen att vi behöver en samlingsplats för oss som älskar att läsa & skriva!
Nu får du en chans att hitta de allra bästa fanfictions om just det som du vill läsa om utan att behöva leta och vi kan utbyta en massa råd och tips med varandra.
Ni får också en chans till flera bevakare!

Hoppas så många som möjligt vill haka på!

Bara att sätta igång och rekommendera fanfictions som du gillar, din egen eller andras och berätta lite om den.
Glöm inte att länka!

Taggar några här som
jag vet älskar att läsa eller skriva och som säkert
är intresserade:
Desiree
twisted
glina2
crucio expulso
Hermione1234
Trezzan
Freddelito
Ariana Potter

Jag skulle vilja börja med att tipsa om en fanfiction som jag
verkligen tycker att ni ska läsa (Kommer rekommendera flera eftersom jag vet flera st som verkligen är läsvärda!)

Den jag skulle vilja rekomendera nu är twisteds fantastiska
ff:s som handlar om andra generationen.
Den är väldigt välskriven och jag tycker mycket om hur hon
får fram karaktärerna på ett alldeles särskilt sätt.
Absolut läs värd för er som gillar andra generationen!

/Elzyii

HUH... JAG HAR JU INTE ALLS LÄST DET HÄR KAPITLET JU !! o-O
Ögnade precis igenom det, hinner såklart inte skriva någon redig kommentar eftersom jag ska vara i stallet om en kvart (BLä) men kan bara säga att det var SKITBRA! Rakt igenom. Och jag är fortfaranade oerhört stolt över det du skrev i PM till mig, hihi! Och jag ser verkligen fram emot DET kapitlet.

med de stora rockarna som fladdrar från sida till sida.
HAHA! varför tänker jag mig dem i två bllommiga klänningar? Misstänker att jag börjar bli lite trött här borta...

Hihi Myrtle är en snäll version av Zabini här, hör jag! och jag ÄLSKAR Allis svar - ”Jo jag gillar att göra vissa saker på mugglarsättet, jag har många vänner som är mugglare och mugglarfödda. Så vissa saker faller sig bara naturligt för mig att göra på det sättet Tänker mig typ henne som Ellis bortkommna tvillingsyster... vet inte varför :3
Just a feeling.

GE MIG MER NU!!

Hej mina finisar ♥
Som ni har märkt har jag varit fett seg med det nya kapitlet..
Detta är för att jag drabbats av inspiration krasch, har alltså inte haft nån inspiration eller lust att skriva.
Detta är framförallt för att jag känner att jag knappt har några bevakare kvar att skriva för längre. När jag startade tråden så var det massor som skrev att ni ville läsa och jag blev jätteglad- säg mig, vart har ni nu tagit vägen? Känns så värdelöst att jobba med en ff:n som knappt några läser längre, så då blir jag deppad och tappar lusten....Så nu vet ni det.

Jag ska verkligen kämpa med mig själv för att fortsätta skriva för er få läsare som jag har kvar- ni ger mitt liv ljus! STOR KRAM TILL ER ALLA ♥♥♥