Tänker på alla er som sörjer
och jag vill att ni ska veta att jag helt och fullt vet precis vad ni går igenom.
Min lillebror omkom i en bilolycka och jag vet hur det känns när allting bara försvinner, när marken under den trygga vardagen rycks undan.

Jag har hört om många som dör i cancer
och har alltid avskytt och föraktat denna sjukdom.
Jag har också varit livrädd för att få den, jag tror att det är ett av de mest jobbiga sätten att dö på & Zazza var mycket mycket mycket stark som trots sin svåra sjukdom kämpade vidare med det hon älskade, nämligen att skriva, och gav er förväntansfulla läsare kapitel efter kapitel trots att hon egentligen inte orkade.

Varför?
Jo för att hon ville fortsätta göra det hon älskade.
Och göra det för dem hon älskade.
Det finns inget bättre än att försvinna in i skrivandets värld när man har det tufft, det har alltid varit en tillflykt för mig särskilt under den svåra perioden då min bror precis ryckts ifrån mig pga en sällsynt puckad bilförare...

Livet har aldrig varit rättvist och kommer
inte att bli det heller.
Underbara människor rycks ifrån oss utan någon särskild anledning, kanske är det så att gud behöver sina vackraste änglar däruppe?
Jag hoppas och tror att Zazza tar väl hand om min lillebror och skriver en hel drös med fanfictions om Harry Potters magiska värld för honom, nu när han inte kan läsa det jag skriver för honom längre.

Glöm aldrig.
Hon är aldrig borta, bara inte just precis här.

Med all respket för er och Zazza.
/Elzyii

Ja fy på dig Dawn.. trodde du var bättre än så!!! Du måste VERKLIGEN ha dåligt självförtroende )))

Själv har jag äntligen kommit på lösenordet och kommit in här igen så jag är bara glad! Och skriver på som vanligt, trots att jag inte har nå läsare kvar kanske Här kommer ett nytt kapitel!
Eftersom det var sålänge sen jag skrev (förlåt för det!) så har jag skrivit om hela förra kapitlet och så skrivit dit lite nytt. Kommentera för nytt kapitel! Och nej jag kommer aldrig sluta skriva.. så länge jag har NÅN läsare kvar som gillar det jag gör!


Kapitel 5 (Omskrivet och längre)

Resan till det förgågna

Draco räknade tyst för sig själv. När den spruckna moraklockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och torkade bort en tår från den bleka lätt ärrade kinden. Han skämdes över sig själv men kunde inte tvinga tillbaka känslan av vemod. Just i det här ögonblicket skulle han ha varit på väg till Hogwarts tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade kunnat vara en av dem som just nu pressade sig genom tåget för att leta reda på en tom kupe för att sedan upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget inte ens var halvfullt. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp koferten på bagagehyllan. Det borde varit honom som hon lutade sig emot när tåget sakta rullade ut från perrongen och han som strök en silkeslen kastanjebrun hårslinga ur hennes ansikte.
Istället satt han, som vanligt, instängd på rummet och betraktade fårorna i det spruckna väggarna med en min av djup avsmak. På våningen nedanför hörde han någon tala med hög röst. Det var en man och en kvinna; och trots att Dracos rum låg längst bort i änden på korridoren en trappa upp kunde han tydligt urskilja sin moster Bellatrix Lestranges skärande stämma.
Han reste sig från sängen och smög fram till dörren som svängde upp på vid gavel och avslöjade en mörk korridor. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med viss ansträngning urskilja ett par meningar såsom "Har du inte förstått att jag..." och ”Det höver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!". Han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen.
Snabba steg hördes plötsligt i den knarrande trappan och Draco som inte alls var beredd på sällskap satte sig hastigt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans magra kropp spännde sig och han lät blicken falla ner på trollstaven som omsorgsfullt låg instoppad under hans kudde. När dörren öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula.
"Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst.
"Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med mörk magi."
Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son.
"Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..."
Lucius skrockade och la en senig hand på sin sons axel.
"Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför hela gruppen , eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius strök ett smalt iskallt finger över Dracos kind och hans rös.
"Eller du kanske har ångrat dig?" Dracos pappa la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte som nästan var identiskt med sitt eget.
"Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som mörkrets herre valde att anförtro dig. Och över att han förlät dig trots ditt katastrofala misslyckande. Du kanske bara ser det här som en plåga, Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?" "Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt."
"Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig i klanen om vi inte trodde på dig."
Draco tittade upp och mötte sin faders blick. Det var någonting i hans röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det som sagts. Istället för att svara nickade han bara kort.
Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycker sparsam med vad man sa.
"Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig." Lucius harklade sig.
"Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?"
"Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom."
"Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?"
"Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin."
"Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis visste han inte. Draco kunde helt enkelt inte föreställa sig Zabini i hans ställe. Han skulle inte klara en enda dag under samma tak och under samma levnadsvilkor som de levde under. Han skulle bli dödad efter bara ett par timmar. Och trots att Draco inte brydde sig det minsta om Zabini (För det gjorde han verkligen inte!) så skulle Elli bli ledsen. Kanske skulle hon ge Draco skulden för det också.
"Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss."
"Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade sin sons beslutsama ansikte.
"Jag ska ta disskusionen med mörkrets herre innan vi fattar något beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rektyrerar och inte."
Med de orden försvann Lucius och lämnade Draco ensam. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i det här? Då skulle alla Dracos chanser att träffa Elli igen vara förlorade.

Jag såg ut genom tågfönstet och försökte att inte låtsas om det föraktfulla blickarna
som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket och den olustiga känslan som jag hade haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertygas av Blaise att sitta tillsammans med honom ökade för varje minut.
"Vad gör hon här?" Hade varit det första som min favorit fiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom insläntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Alyson Umbridge. Blaise hade bara ryckt på axlarna och jag bestämde mig för att fullständigt ignorera henne resten av resan vilket var lättare sagt än gjort.
Hon verkade vara på ett ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att Draco givit sig av utan att tala med henne föst. Förutom Pansy Parkinsson och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt ihoptryckta i varsitt hörn av kupen, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco.
De liknar två övergivna hundvalpar, tänkte jag och betraktade dem ett kort ögonblick. Två hundvalpar som blivit av med sin älskade husse och utkastade i en helt främmande värld där dem inte känner till spelreglerna.
Blaise verkade tycka synd om Crabbe och Goyle för han gjorde flera försök att prata med dem. Men efter ett par misslyckanden gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var inget som störde mig. Pansy däremot suckade högljutt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista, särskilt inte sen han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som skulle hända var att Pansy fick ännu en anledning att hacka på mig och det hade jag ingen lust att unna henne. Det var nog illa som det redan var.
"Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggumi och blåste en stor skär bubbla som fick hennes ansikte att se ännu fetare ut.
"Klart att det har pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och de ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig borde ha satt sin fot där från första början."
"Jag hoppas att du menar dig själv." sa jag och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska. "Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet.
"Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de pratar om."
"Det låter av som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina högintelligenta vänner hjälpt dig?"
Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. "Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer. "Lugna ner dig Parkinsson!"
Mitt under turmultet öppnades kupedörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Asiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan fällde den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder.
"Demento..Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hölls tillbaka av Blaise.
"Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap",sa Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som stod upp med armarna lyfta mot ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaise grepp.
"Det verkar som att ni har fullt upp."
"Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner."
Nott vände ansiktet mot mitt håll och betraktade mig under tystnad ett kort ögonblick innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att bry sig om den svarta fläcken.
Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen och dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig.
I samma stund som Nott hade kommit in i kupen så hade kylan kommit som ett brev på posten. Han verkade märka av min tanke, för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner då, Zabini?" Sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad.
"Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise lågt utan att se på Nott. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk.
"Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig."
Sedan vände han sig mot mig.
"Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?" Jag kunde inte hålla tillbaka en fnissning. Han lät som en ålderstigen lärare som tilltalade sin gamla favoritelev.
"De håller till i en annan vagn", svarade jag.
"Blaise är lika mycket min vän som de är."
"Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt.
"Då får man gratulera."
"Varför intresserar det dig, egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad av hans närgågna frågor.
"Och varför kom du in hit? Du är inte den som direkt törstar efter sällskap. "
Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetisga hörntänder.
"Jag måste erkänna att jag blev nyfiken."
Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att visa att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes.
"Vi borde vara framme snart, inte sant?"
Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha snott ihop mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag en bedjande Blaise kvar i kupen för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget.
De ryckte förvånat till när jag öppnade kupedörren och deras spända ansiksuttryck ersattes av ett lugn när det såg att det var jag som stod i öppningen och ingen dödsätare.
"Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som såg onaturligt stora ut i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville." Luna spände strängt blicken i Neville. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini."
"Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan. "Precis som här." "Jämför dem inte med oss!" spottade Neville.
"Dem är inte närheten..."
"Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde allting genom att bara visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten.
"Är det sant?" sa hon långsamt. "Försökte Parkinsson...?"
"Ungefär. Hon hade nog inte tvekat iallafall." Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." Ginny suckade.
"Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är nästan lika söt som en skål med sockrad paddpudding medan hon är ful som ett troll."
"Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. "
"Ingen orsak", svarade Luna och log med hela ansiktet. "Jag önskar att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon.
Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne.
"Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jätte söt."
"Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas blonda hår i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?"
"Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan tro på att jag skulle kunna få en pojkvän."

Tåget vinglade plötsligt till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminstart så var Hogwartsexspressen knappt hälften så fullsatt som den brukade vara och det var inga problem att ta sig tillbaka till kupen. Blaise hivade med Goyles hjälp ner kofferterna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridorren tillsammans med de andra fyra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par viskande sjätteårselever. När vi klev ut på perrongen slet en isande vind tag i mitt ansikte och fick mig att dra efter andan.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Första årselever bildar en egen kö till vänster resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand; "Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!"
"Kom här", mumlade Blaise och tog mig i armen. "Vad tittar du på?"
MIn blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen.
"Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu."
Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den skräckinjagande synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå kunde jag inte låta bli att ständigt se mig om över axeln medan vi väntade på vår tur i kön.
"Vad har vi här då? Ser man på."
En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape tittade slugt på mig.
"Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade något till sin kollega som kladdade ner ett par meningar i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla."
"Är du renblodig?"
"Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?"
De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig flicka." Den vaxgula stack sitt ansikte tätt intill mig och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
"Det kan vara skillnad mellan liv och död."
Jag backade undan och rös. En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig.
"Du har klarat dig förvånansvärt länge", fortsatte han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus, "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för."
Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt.
"Det enda vettiga som mugglarna framställt. Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra. ”De andra”, upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare.
Jag som hade hållit på att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som visade sig tillhöra ett par sjätteårs elever, därebland bröderna Creevey som ivrigt hälsade på mig med högljudda rop. Medan testralerna fnysande och frustande styrde vagnarna upp mot slottet la jag märke till att eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som försökte lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen. Jag rynkade pannan. "Vadå?"
"Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mörade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här igår." Colin rös.
"Hon gick i min årskurs, i Ravenclaw."
"Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?" "Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "
Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Men... Det är ju förfärligt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin.
"Men... du och din bror är väl...? Och Dean... Kommer inte han...?"
”Både Dean och Seaumus är halvblod så de klarar sig nog. Vi har gjort en del förändringar, med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. det är livsfarligt! Om de upptäcker er..."
"Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror.
"Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om hurvida vi har en brylling som arbetar med Kentaur uppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. "
Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snörjdens ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillaggas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.
"Drakar?" Jag kunde inte hålla rädslan borta från rösten när jag stirrade på det enorma vidundret som satt fasttjudrad utanför porten. Aldrig hade jag sett något liknande. Draken vecklade ut sina vingar och vrålade ilsket mot oss. Den verkade stor och klumpig där den med ben som påminde om små stridsvagnar desperat krafsade i marken efter föda medans den då och då fick ett utfall och skrek ut sitt missnöje över sjön. Färgen på den fjällprydda kroppen liknade torkad senap och ögonen var stora och gula med rödsprängda pupiller. Trots att hon i sin helhet var så skräckinjagande kunde jag inte låta bli att känna ett vist stygn av medlidande i hjärtat. Framför draken låg ett näste med krossade ägg och jag anade hur de burit sig åt för att locka henne till att komma så nära så de hade kunnat tjudra fast henne.
"Där är en till."
Jag vred på huvudet åt det håll som Dennis Creevey pekade och fick syn på ännu en drakhona
med ett kvadat bo framför sig.
"Det där är helt barbariskt", viskade jag.
"Hur kan dem ens.. Vad är det?"
Colin hade plötsligt blivit blek om kinderna.
"Jag tror jag vet hur de tar reda på om man är renblodig eller inte nu."
Han svalde och pekade med ett darrande finger mot ingången där en flicka från Huffelpuff precis hade blivit stoppad. En utav männen som registrerat oss släpade fram henne till drakhonan på höger sida som genast började sniffa i luften. Så fick hon med ens vittrning på något och gav upp ett vrål som fick löven på träden närmast att falla av. Mannen gestikulerade till en utav sina kumpaner som slöt upp vid hans sida.
"Vem är du?" skrek han till flickan som nu gråtande fallit ner på knä.
"Är du verkligen Carrie Clearwater?"
"Ja!" svarade hon snyftande och knäppte händerna över bröstet. "Jag svär!"
"Och du är ett halvblod?"
"Ja, ja, ja!" skrek hon. "Min mamma var häxa, jag kan bevisa.."
Mannen som anslutit slet tag i hennes axel och skakade henne hårt. Sedan pekade han mot draken som fortfarande vrålade. "Och hur kommer det sig då att draken antyder annat?"
"Jag vet inte, jag vet inte! Snälla ni, snälla ni, jag kan bevisa.."
"Här finns inget att bevisa flicka. " Mannen med det vaxgula ansiktet böjde sig fram och strök en slinga av mörkt hår från flickans ansikte som nu var lika vitt som snö. "För bort henne. "
"Nej! Jag lovar, jag kan bevisa det! Jag kan bevisa att jag talar sanning!"
"Nej Ellie!" Utan att jag hade lagt märke till det själv så hade jag tagit ett par steg i riktning mot flickan som nu under ett utdraget plågat skrik som fick nackhåren att resa sig fördes bort av de två männen. "Vi är redan illa ute som det är."
"Vart för de henne?"
Colin rös och bet sig i läppen. "Det vet du", sa han lågt. Svaret fick mig att rysa.
"Azkaban?"
"In med er nu! Skynda på, kom igen. Söla inte! Vi har inte hela dagen på oss."
Filch kom staplande med flaxande armar och vi började röra oss mot entren. Ingen, inte ens slytherineleverna, verkade vara särskilt sugna att passera drakarna som oavbrutet kastade sig av och an.
"Men Colin", väste jag lågt för att inte fel öron skulle uppfatta mina ord. "Du och Dennis..?" "...har haft kontakt med bröderna Weasley som jag redan sagt. Oroa dig inte."
Han log ett leende som var ovanligt blekt för att komma från honom. "Vi fixar det här."
Han knep ihop ögonen, tog sin lillebror i handen och passerade draken. Den vred ena ögat mot dem så vitan blottade sig och för en ögonblicks sekund trodde jag att slaget var förlorat. Så vände den lika hastigt på blicken igen och högg mot Theodore Nott som i sakta mak rörde sig efter ett par andra slytherinare. Nott höjde inte ens blicken. Han fortsatte bara att gå som om ingenting hade hänt och jag gjorde mitt bästa för att följa hans exempel.

Hoppas verkligen att ni fortsätter läsa! Nu har jag äntligen fått tid att börja skriva igen

Å, det värmer mitt hjärta att så många fortfarande läser ♥
Då ska jag snart lägga upp ett fräscht kapitel till er! Och min dotter heter Charlie Ville döpa henne till Draco men men.. Nog för att han är tjejig men det kanske skulle vara att gå över gränsen

Twisted, finner bara ett ord- Jag älskar dig ♥

Nu är mitt sommaruppehåll slut! Vart ett ofrivilligt sånt eftersom jag varken haft data eller internet.. Men nu har jag båda delarna igen Vet inte om det finns några kvar som läser den här, men sålänge jag har åtminstone en hängiven läsare tänker jag fortsätta skriva. Har inte gjort annat i sommar så har ett dussin kapitel som behöver renskrivas.. Kändes nästan löjligt att lägga upp det här nu när jag hunnit så långt fram i handlingen! Ska försöka läsa ikapp de kapitel jag missat på era ff:s och svara på alla underbara mejl ni skickat under dem här nio veckorna jag varit frånvarande. Hoppas ni inte glömt bort handlingen av DM helt, behöver ni fräscha upp minnet så fixar jag gärna det... NI ÄR BÄST!!! Kram Elzyii ♥


Kapitel 5
Resan till det förgångna

Draco räknade tyst för sig själv. När klockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och torkade bort en tår från kinden. Han skämdes över sig själv men kunde inte ignorera känslan av vemod som fick hans hjärta att vibrera av smärta. Just i det här ögonblicket; i den här sekunden när klockans visare ändrade riktning skulle han varit påväg till Hogwarts tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade, om allt varit som det brukade vara, fortfarande varit en utav dem som just nu trängde sig genom tåget för att leta reda på en tom kupe och sedan upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget inte var halvfullt ensengång. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp koferten på bagagehyllan. Istället för att vara där han borde vara, tillsammans med de andra sjundeårseleverna satt Draco som vanligt instängd på sitt rum i huset som han lärt sig att avsky mer än vad han avskydde smutskallar och betraktade fårorna i det spruckna väggarna med ett ansiksuttryck av djupaste avsmak. Nedanför honom hörde han hur två personer, en man och en kvinna , förde en livilig diskussion. Bägge två talade med hög röst. Det verkade som om samtalet hade pågått en bra stund men det var inte fören nu, då kvinnan i sällskapet började ilskna till som rösterna nådde Draco. Han reste sig försiktigt från sängen och smög fram till dörren som utan att han behövde befalla den svängde upp på vid gavel och avslöjade en dyster mörk korridor. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med lite ansträngning urskilja ett par meningar såsom "Har du inte förstått att jag..." och ”Det höver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!" och han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen igen. Det tog inte många minuter efter att Draco med en suck återgått till att räkna fårorna i väggen innan raska steg hördes i trappan. Han satte sig blixtsnabbt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans kropp var på helspänn och han lät blicken falla på trollstaven som låg instoppad under hans kudde. När dörren ett kort ögonblick senare öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula. "Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst. "Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med någonting olagligt." Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son. "Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..." Lucius skrockade och la en senig hand på Dracos axel. "Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför klanen , eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och bara göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius klappade sin son över kinden och Draco rös. "Eller du kanske har ångrat dig?" Lucius la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte. "Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som Mörkrets herre valde att ge till dig... Och över att han förlät dig, trots ditt katastrofala misslyckande den kvällen. Du kanske bara ser det här som en plåga Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?" "Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt." "Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig bland oss om vi inte trodde på dig." Draco tittade upp och mötte sin pappas blick. Det var någonting i sin fars röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det han sa. Istället för att svara nickade han bara kort. Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycker försiktig med att utmärka sig. "Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig."
Lucius harklade sig. "Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?" "Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom." "Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?" "Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin." "Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis det visste inte Draco riktigt. Han kunde inte föreställa sig Zabini i hans ställe. Han skulle inte klara av en enda dag under samma tak och under samma vilkor som Draco nu mer levde efter. Han skulle bli dödad efter bara ett par timmar. Och trots att Draco inte brydde sig det minsta om Zabini personligen (för det gjorde han verkligen inte) så skulle Elli bli ledsen. Kanske skulle hon ge Draco skulden för det också."Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss." "Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade sin sons beslutsama ansikte för ett ögonblick. "Jag ska ta disskusionen med Mörkrets herre innan vi fattar några beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rektyrerar och inte." Med de orden försvann Lucius och lämnade återigen Draco ensam i rummet. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i den här karusellen nu? Då skulle hans enda chans att träffa Elli igen vara förlorade för alltid.

Jag såg ut genom tågfönstet och försökte att inte låtsas om de föraktfulla blickarna som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket. Den olustiga känslan som jag haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertalas av Blaise att sitta tillsammans med honom var nu mer än påtaglig. "Vad gör hon här?" hade varit det första som min favoritfiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom insläntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Cathy Umbridge. Utan att svara hade jag studerat hur Zabini avvaktande ryckt på axlarna och bestämt mig för att fullständigt ignorera Pansys elaka blickar och spydiga kommentarer som kom med jämna mellanrum. Hon verkade vara på ett ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att hennes älskade Draco gettt sig av utan att ta farväl av henne. Förutom Pansy Parkinsson och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt ihoptryckta i varsitt hörn av kupen, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco. De påminde trots sin iögonfallande ganska groteska uppsyn om två övergivna hundvalpar och jag betraktade dem med en känsla av medlidande. Två hundvalpar som förlorat sin älskade husse och blivit uttvingade till en helt främmande värld där de inte kände till spelreglerna.
Blaise verkade också tycka synd om Crabbe och Goyle. Han gjorde flera försök att prata med dem men efter att bara fått enstaka låga grymtnanden till svar gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var ingenting som störde mig. Pansy å andra sidan suckade högt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista. Särskilt inte efter att han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som möjligtvis skulle inträffa var att Pansy förtjust upptäckte ännu en anledning att hacka på mig och den risken orkade jag inte ta. Det var nog illa som det redan var. "Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggumi och blåste en stor skär bubbla. "Klart att det har, pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och dem ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig skulle ha satt sin fot där från första början." "Jag hoppas du inte menar dig själv." sa jag lågt och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska. "Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att den beniga katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet. "Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de talar om." "Det låter som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina intelligenta vänner hjälpt dig?" Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig en sekund tidigare. "Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer. "Lugna ner dig!" Mitt under turmultet öppnades långsamt kupedörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Asiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan föll den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder. "Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hålldes tillbaka av Blaise. "Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap",sa Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som lyft armarna till ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaises grepp. "Det verkar som om ni har fullt upp." "Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner." Nott vände ansiktet mot mig och tittade på mig under tystnad ett par sekunder innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att bry sig om den svarta fläcken. Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen. De försvann utan ett ord och dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig. I samma stund som Nott lika ljudlöst som en boggart glidit in i kupen så hade kylan kommit som ett brev på posten. Han verkade kunna tyda min tanke, för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid lätt skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner, Zabini?" sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad. "Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise utan att lyfta blicken. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk. "Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig." Sedan vände han sig mot mig. "Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?" "De håller till i en annan vagn", sa jag. "Blaise är lika mycket min vän som de är." "Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt. "Då får man gratulera." "Varför intresserar det dig, egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev en smula irriterad över hans konstiga frågor. "Och varför kom du in hit? Du verkar inte vara den som direkt törstar efter sällskap. "Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetisga hörntänder. "Jag måste erkänna att jag blev nyfiken." Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att markera att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes. Jag fick känslan av att han kände till mer än vad han låtsades om.

"Vi borde vara framme snart, inte sant?" Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha slängt upp mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag kupen för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget. De ryckte förvånat till när jag öppnade kupedörren och deras spända ansiksuttryck ersattes av ett lugn när det såg att det var jag som anlände. "Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som verkade onaturligt stora i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville!" Luna spände strängt blicken i den runda pojken. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini." "Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan. "Precis som här." "Jämför dem inte med oss!" spottade Neville. "De är inte närheten..." "Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde det hela genom att visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten. "Är det sant?" sa hon långsamt. "Förrsökte Pansy Parkinsson...?" "Så gott som. Hon hade nog inte tvekat iallafall." Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne i smyg.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." "Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är riktigt söt medan hon är ful som ett troll." "Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. " "Ingen orsak", svarade Luna och fortsatte att le med hela ansiktet. "Jag önskar bara att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon. Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne. "Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jätte söt." "Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas guldiga lock i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?" "Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan att tro att jag skulle kunna få en pojkvän." I nästa sekund vinglade tåget till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade snabbt att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminstart så var hogwartsexpressen knappt hälften så fullsatt som det brukade vara och det var inget problem att ta sig tillbaka till kupen. Blaise hivade med Goyles hjälp ner kofferterna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridorren tillsammans med de andra fyra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par tystlåtna sjätteårselever. När vi klev ut på perrongen slet en isande vind tag i mitt ansikte och fick mig att dra efter andan.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Förstaårselever bildar en egen kö till vänster, resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand. "Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!" vrålade Filch så spottet yrde ur munnen på honom. Blaise tog mig i armen. ”Kom här”, mumlade han. ”Vad tittar du på?”
Min blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimmra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen. "Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu." Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den obehagliga synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå tittade jag mig misstänksamt omkring när vi gick fram till Filch. Men platsen bakom honom var tom. "Vad har vi här då? Ser man på, ser man på." En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape kisade slugt på mig. "Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade någonting till sin kollega som raskt kladdade ner något i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla." "Är du renblodig?" "Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?" De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig, flicka." Han stack sitt ansikte tätt intill mitt och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte. "Det kan vara skillnad mellan liv och död." Jag backade undan och rös. Den här mannen skulle man ta avstånd ifrån.
"Du har klarat dig förvånandsvärt länge", väste han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus. "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för." Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt. "Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra.
”De andra” upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare." Jag som varit på vippen att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som han pekat på. Den visade sig tillhöra ett par sjätte och fjärdeårselever elever, därebland bröderna Creevey som ivrigt hälsade på mig med högljudda rop. Medan de två testralerna som drog vagnen frustande lunkade upp mot slottet vände jag på huvudet och tittade tillbaka på kön som hade bildats framtill Filch anteckningsblock. Jag rynkade pannan. Eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som gjorde ett försök att lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen. Ja rynkade pannan. "Vadå?" "Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mörade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här idag."
Colin rös. "Jean gick i min årskurs, i Ravenclaw." "Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?" "Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Det är ju helt barbariskt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin. "Men vänta lite... Du och din bror är väl..? Och Justin.. Kommer inte han..?" "Vi har gjort en del förändringar med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. Det är livsfarligt! Om de upptäcker er.." "Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror. "Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om hurvida vi har en brylling som arbetar med Kentauruppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. " "Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snörjdens ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillaggas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.

Ett kapitel... Specialskrivet till...MIG?!
Åh herregud... Åååå!!!! *Torka glädjetårarna så jag kan kasta mig över kapitlet och se vad det står*

....*Läsa*....

ÅÅÅH!!! DRACO ÄR MED DRACO ÄR MED!! *JUBLAR OCH DANSAR VILD KRIGSDANS GENOM RUMMET* kom ihåg vad jag sa om shippningen, JAG SHIPPADE DEM FÖRST!Dralli Dralli DRALLI!!! Trallalalalalalalalla.... WIIIIHHUUU!! Jag bara älskar när han står framför hennes bänk å ba... !!!! Det är så otroligt magiskt och levande. Och en till sak jag älskar (Förutom ditt fantastiska sätt att beskriva allt så målande så det känns som man själv är med i berättelsen) är att du precis som jag INTE får Draco att framstå som någon lallande loverboy vilket tyvärr de flesta som skriver om honom gör... Och det finns inget jag hatar mera än det.

Nu vill jag bara ha MERA MERA MERA... Så taskigt av dig att sluta här precis när det var så kolossalt spännande! Å andra sidan vet jag ju att jag inte kan få allt för då skulle jag inte ha något att vänta på... Men ett litet busigt kapitel kan jag väl änddå få? Med massa Draco i förstås, då är jag ju som lyckligast :* Hihi! Akta dig min lilla Mini Rowling, annars skickar jag Theodore Nott efter dig!!

KAPITLET VAR SUPER RAKT IGENOM, ÄLSKADE DET!!!

TACK för alla era kommentarer, kändes awesum att så många läste trots att det var sålääänge sen jag uppdaterade Egentligen skrev jag klart det nya kapitlet direkt efter det här, men har inte haft tid att rätta det fören nu haha. Så.. Ni vet vad som gäller!! Kommentera så slänger jag upp det!! KRAM ♥


Ja och nu ska du få ännu ett, min vackra :*
'
Awww det värmer SÅ mycket ♥

*Dör* Du smickrar mig och får mig att resa till månen och tbx. TACK SKA DU HA....ÅÅH...IHIHIHIHIHII!!!!!

hehe ♥ TACK

Du jag lovar- Jag kan inte höra det för många gånger!! Ocg varje gång blir jag oerhört lycklig, glad.. Ja helt galen. Det betyder så oerhört mycket för mig... Och mitt skrivande.. Jag är så tacksam för alla era kommentarer, det betyder ALLT för mig, precis ALLT. Tack ♥333

Tack Plorris ♥

Du ska få fler flaschisar sötan! Jag ska läsa era nya kapitel snart också, for sommarlov på måndag så ;D TACK btw Luna, du är guld för mig och det vetu!! KRAM ♥

TOMMIEE! Jag var så orolig att du slutat läsa.. och jag som glömt skriva din kommentar... Känner mig så dum!! vill du fortfarande ha en eller ska jag skriva en på din nya fanis? Som är helt AWESUM, är så kär i den så det är galet ♥ :* Har nyligen läst om din gamla... och är så sad att du slutade med den. Hoppas du börjar igen, för den är riktigt riktigt bra. TACK FÖR DIN KOMMENTAR OCH FÖR ATT DU LÄSER ♥

BULLIS!! Tänk att min bulle kommenterade.. och vilken kommentar dessutom!!tkack så mycket!! JAG blir tårögd när jag läser, för vilka ord... Du är så underbar... Åh ♥ Jag kommer aldrig lägga av det lovar jag dig!! ALDRIG. inte så länge jag har enläsare kvar, då fortsätter jag. Eller hur, så tänkte jag också! Men inte då... Jäkla Drelli, vad dem jävlas TACLK ♥33

Ååå tack Ginny! Om du visste hur glad jag blev, tack för att du läser!!! du får lova att inte sluta, du är guldvärd. KRAM

Din ff:n.... Ja vd ska man säga? Kunde knappt hålla fingrarna i styr, så ivirg var jag när jag skrev. Hoppas för din säkerhet att du lagt upp minst ett nytt kapitel, får då vet jag va jag ska ägna kvällen till,,, hihi! Du är underbar, det vetu redan. Alla mina fina ord har jag redan sagt till dig, kan inte beskriva nog hur mycket jag tycker om dig och hur GLAD jag är att du läser min smörja fortfarande!

åååh....Då kommer du gilla den här ff:n! Lilla Nott kommer ju å busa runt lite... Kan dock inte så mycket om dem, så du får jättegärna hjälpa mig lite där om du vill?! ÄLSKAR DIG PPP (Peppe) och ska genast nosa mig fram till din ff:n! TACK för din underbara kommentar, mina knän skakar av glädje !!! KRAM

ÅH VA ROLIGT! Trodde inte jag skulle få nå nya läsare, så nu blev jag superglad!!

TACK SKA DU HA ♥

Kanske ska följa ditt råd, Sofia... Och tack föresten! jag blev så lycklig när jag läste vad du skrev.. Då har jag inte helt tappat gnistan alltså! KRAM

JAG skäms över att jag fortfarande inte gett dig en kommentar vill du ha den muntlig eller skriftlig? ;* PUSSS BEJB

Tycker du?! ÅH TACK SKA DU HA ♥

ÅÅÅH TACKTACKTACK!!!♥33

Kan man få ett finare bemötande än sÅ? skulle inte tro det, tack snälla rara du ♥

ÅÅH tack skruttan! du är allt det där, och jag är så glad över att du fortfarande finns kvar här för mig. Massa kramar!!

TAAAAAAAAAACK!! Du är också kvar, helt otroligt!!! Jag har tänkt på mig, dont ask me why. Troligen för att du är så asuuum. Ditt namn har liksom fastnat i min skalle!

Du är läskigt söt, vetu det? OCH-
DU GÖR MIG LÄSKIGT GLAD OCH SKRIVSUGEN!!

P.s Nott vill fortfarande ha dig. Du kommer aldrig undan...NÄVERBÄVER!!! Puss å kram ♥3333333333



Åh, tack ska du ha!!!

Åh, om du bara visste hur mycket JAG har saknat dig min tokfia!! Älskar dig i massor snygging, hoppas du hör av dig snart ♥333

HANNI!! Jag tänkte precis spamma dig, trodde du va borta för all evighet!! men du var här...kvar hos mig!! TACK GODE GUD


ÅÅÅH TACK ♥

TACK ska du ha min fina ♥

DU Ä TBX! Jag har saknat dig, fan va kul att du börjat läsa igen!! kram ♥

Och du har fortfarande en stor plats i mitt hjärta, Josefine ♥ TACK SKA DU HA!

...*STIRR* OMG!! Ännu en till ny??! Kan knappt tro det...TACK SKA DU HA!! Vilken kommentar sen...Och hur har du orkat plöja igenom ettan???! den är ju flera mil, minst. Nä...dig måste jag ta å lära känna!!

TACK SKA DU HA!!!♥

Tack ida ♥

Jag är kär i dig :* TACK!!!

Åååh... TACK snälla rara du ♥


Släng upp en liten kommentar...

Hej mina älsklingar! Som ni säkert hört så har jag fått tillbaka lusten att skriva igen såhär kommer ett nytt kapitel
Den här ff:n är precis som DM1 lite seg i början men jag lovar att ni snart kommer att komma in i handlingen. Jag har massa inplanerat.
Eftersom jag har ny dator (Äntligen!) så har jag inte hunnit skaffa något riktigt skrivprogram ännu så ni kommer säkert hitta en del grammatik och stavfel. Det syns inte heller hur många sidor jag skrivit så kan hända att det här kapitlet blir lite kort. Men det har förhoppningsvis ordnat sig tills nästa kommer ut! Tack till er som stått ut med den långa väntan under mitt uppehåll, ni är guldvärda. Älskar er allihopaa! KRAM från mig och Draco ♥

Elixir, skulle tagga dig när det kom ett nytt kapitel. Här har du ett!

Kapitel 4
Längre än för alltid

”Vad vill du se först?” Blaise vände sig mot Draco som hade ställt sig lutad mot väggen
och uttråkat smackade med läpparna. "Förra gången vi var i svartvändargränden kom mor över ett uppstoppat hvuud av en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr Malfoy tyckte..." ”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco flinades. ”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig, eller hur?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag har lite svårt för att du försökte döda mig- ja. Annars kan jag inte påstå att jag tycker sämre om dig än vad jag gjorde förut." Tydligen var inte det de svar Draco väntat sig för han såg nästan lite imponerad ut. ”Dessutom”, fortsatte Blaise medan Draco gav honom chansen, ”så vet jag att du inte vill umgås med mig heller.” ”Bingo, Zabini. ” Draco visslade lågt. ”Ännu ett skäl till att du borde hålla dig borta från mig och min familj.” Blaise svarade inte eftersom han visste att det inte spelade någon roll vad han sa. Draco skulle ändå komma på något sätt att platta till honom. ”Är det sant som pappa säger föresten?” Draco försökte låta ointresserad men misslyckades. ”Att... Att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade. ”Hon har varit hos oss.” Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansike dra ihop sig av ilska var för stor. ”Men det var i början”, skyndande han sig att säga. ”Sen kom mor på att det skulle se dumt ut.”
Draco svarade inte. Han undersökte en tavla på väggen men Blaise kunde se att han lyssnade. ”Hon saknar dig.” Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den. ”Jag vet det. Det märks på henne.” Blaise drog ett djupt andetag. "Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta. Istället lät han bedjande. Rentav ledsen. ”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut, de lät både fel och förbjudet. ”Det var inte meningen att dra upp det.” Draco skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt vitblonda hår. Han såg fundersam ut. ”Jag har tänkt på henne varje dag.” ”Jag förstår det.” Blaise drabbades av en overklighetskänsla. Hade någon för ett år sen påstått att han och Draco skulle stå och svabbla om känslor så hade han skrattat den personen rakt i ansiktet. Det var så orealistiskt att han inte visste hur han skulle bete sig. ”Hon tänker på dig också.” Där ljög han åtminstone inte. Han hade sett henne försvinna bort ibland. Till ett ställe där varken han eller någon annan ägde tillträde. Han hatade att han inte kunde följa efter henne dit. Och han hatade att han inte var den hon tänkte på. Han tänkte ju på henne hela tiden. Plötsligt tog Draco tag i Blaise axel och tittade honom rakt i ögonen. ”Du håller väl mun om det här?”
”Vadå?”
Draco himlade med ögonen och Blaise skyndade sig att nicka. ”Bra.” Draco släppte Blaise axlar. ”De är inte direkt förstående på det där stället.” Blaise ville så gärna fråga Draco mer. Han ville fråga om hur det var, om han ångrade sig. Men han visste att han redan gått för långt. Han hade trängt sig på Dracos skyddsnät. Skulle han sträcka sig ännu längre in skulle han få en stöt. ”Vill du se mitt rum? Jag har fått en ny kvastkäpp i julklapp.”
”Du spelar väl inte Qudditch?”
”Nej, men det hindrar mig väl inte från att äga en kvast.”

Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Sen blev han orolig över att det var så tyst där inne. Tänk så hade hon gett sig iväg? ”Här är det.” Blaise höll upp dörren och Draco slank in i rummet. ”Vad litet det är.”
”Det beror på vad man jämför med." Han stängde dörren efter dem. "Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco. ”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just till att svara när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke. När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco med sin vanliga röst. ”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.” Blaise försvarade sig inte även om det fanns en visss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans. Blaise var upptagen med att förstå vad han precis sett. Han hade sett en skugga av rädsla i Dracos ögon.
Draco verkade också ha lagt märke till det för han undvek omsorgsfullt ögonkontakt. Istället undersökte han Blaises skrivbordslådor.
”Kommer du inte tillbaka till skolan?” sa Blaise i ett försök att återställa stämningen.
”Vad tror du?” Draco suckade. ”Hur skulle det se ut? Jag skulle hamna i Azkaban på nolltid.” Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Det tror jag inte”, försökte Blaise. ”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst. ”Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.” Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak.
Det hade inte varit längesen som de suttit på sängkanten och bytt Chokladgrodekort medan deras föräldrar pratade nere i köket om saker som de ännu inte hade förstått.
Draco hade varit mallig och skrytit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett vist vemod över att det var så. I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma varggrå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Draco förlorat sin mamma. Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför den bleka kalla huden måste väl det finnas ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is? ”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig. Draco smålog. ”Du stirrar så hungrigt på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Vad är det du säger?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.” Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes. ”Theodore Nott. Han som springer runt och ser ut som en levande version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt. ”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.” Draco fnös. ”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu är den där lallande smutskalleälskande ufot borta. Nu kanske det äntligen blir lite stil på den där skolan.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes betydligt tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
Men det var förstås ingenting som bekymmrade Draco. ”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd. "Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.” Draco flinade. ”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade hastigt på huvudet och Draco reste sig skrattade upp. "Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?” Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand. ”Du ljög för mig!”
”Förlåt.” Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och tittade bort. "Strunt samma." Hon slängde ifrån sig det på skrivbordet och la sig ner på sängen och såg uttryckslöst upp i taket. "Det var väl lika bra antar jag." Blaise tittade försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?" Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet. "Ingenting?" Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet. "Där ser man", sa hon tyst. "Jag trodde faktiskt att han skulle... Bara någonting...Äsch, strunt samma." Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänge ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?" Han pekade på hennes trollstav som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", svarade hon och petade fram en bortglömnd strumpa under byrån. "Blaise, bara för att vi får lov att använda magi betyder det inte att vi alltid måste göra det." Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner. Blaise rynkade pannan. "Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log. "Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. " Med en putt från sin trollstav lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning märkligt pågrund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul och som hon fortfarande inte vågat öppna. "Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?" Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på dans och med ett stelt leende på sina rödmålade läppar. "Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt. "Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna. "Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln. Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget. "Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att gå efter sin mamma nedför trappan. "Jag ska bara ordna en sak." Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört och sett som hon omsorgsfullt bevakat bakom ryggen på familjen i hopp om att få en nys om vad hennes vänner befann sig. Det hade hittills inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!" En utav Zabinis husalfer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett viss mått av anstränging konka den nerför trappan. En annan bar upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes exelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen. Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten. "Har du allting nu?" Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från hennes hjärta. "Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då." Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvuet; och greppade tag i flaskans kant precis samtidigt. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

Hej mina fina underbara älskade läsare!!!
Era kommentarer får mig att vilja gråta, skrika....Ja, göra en hel del opassande saker; men det är bara för att jag älskar dem så kolosalt mycket. Jag har fortfarande ingen dator, och det ställer till det. Men nu är jag ÄNTLIGEN klar med det nya kapitlet, och tänker lägga ut det. Jag hoppas att ni kommer fortsätta bevaka, varenda en av er är vääldigt viktig för mig. Känns som jag förlorat en massa bevakare efter DM1, och det har jag säkert gjort också. Men jag har fått ett par nya och det är jag lycklig för! Och så självklart är jag fantastisk tacksam att så många ändå valt att fortsätta läsa tvåan. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er, och jag blir så fantastisk glad när ni skriver en kommentar, även om det bara är ett enda ord. Så det får ni gärna fortsätta göra, det sporrar mig oerhört att fortsätta skriva annars hade jag lagt av för länge sen!

Det här men särskrivning är jag superkass på så det är toppen att ni säger till om ni upptäcker det eller något annat i ett kapitel! Jag skäms lite, men jag hinner inte svara på era kommentarer nu (Då skulle kapitlet bli ännu mer försenat) men skriv nya så svarar jag på dem. Längtar tills jag får en dator igen... Hatar att knappt kunna vara aktiv här ,_, Suck.
Jag älskar er så mycket allihopa och har läst era kommentarer tusen ggr om. Skicka gärna PM. om det tar tid att svara så vet ni varför, samma om det tar tid innan ni får en kommentar på er ff:n- jag har ingen dator men ska fixa det så fort jag kan!
Återigen, ni är bäst. Tipsa gärna folk om min ff:n då blir jag skitglad! Puss ♥33

Jag vet att ni ville höra mer från Blaise...Så här har ni!

Kapitel 3 [Blaise]
Ett hus fullt av ormar

Blaise höll sig på behörigt avstånd från sin mor.
Han kunde genom att titta på det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på
se att hon var otålig. Hon stegade uppför spiraltrappan, ledde honom mot det gamla biblioteket och förste in honom i rummet. Han stannade på tröskeln och kastade en osäker blick över axeln. Hans mammas målmedvetenhet hade gjort honom nervös och han kände sig illa till mods. Sakta klev han in i det ålderstigna rummet. Böckerna var prydligt uppradade i sina sneda hyllor; täckta av damm och smuts. Ingen verkade ha satt sin fot här på flera år. Blaise hade aldrig varit inne i biblioteket förut.
Dörren hade varit låst så länge som han kunde minnas och han hade aldrig intresserat sig för att fråga varför. Han hade inte varit särskilt intresserad av ett mögligt bibliotek fullt med massa dammiga gamla böcker.
Skelettet av en mus krasade under hans sko när han rörde på fötterna och han tog förskräckt ett steg bakåt.
”Blaise.” Cynthia tog tag i sin sons arm och föste fram honom till ett litet skrangligt bord med tre trasiga stolar. Hon gjorde en lätt sväng med sitt trollspö och stolarna lagade sig själva med ett mjukt svisch. ”Varsågod och sitt.”
”Vad ville du prata med mig om?” Blaise ignorerade hennes invit och vek undan med blicken när hans mamma sökte efter hans.
”Det vet du.” Hon la huvudet på sned och log så att hennes vackraste ansiktsdrag
smälte fram. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
”Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon.
”Det där flickebarnet verkar ha haft större inflytande på dig än vad jag kunde ana.
Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Lägg av!” sa Blaise. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla gubben. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du ska fortsätta att leka självständig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”, sa Blaise tyst. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen; förvånansvärt kraftfullt med tanke på hennes kroppsvikt. ”Du är min son. Det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma nöjet att se honom gråta. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!”
Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig som hans svidande armar och spatserade ut ur biblioteket, ruskigt likt en ilsken katt som precis fått sig ett schamponerat bad.
Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig.
Han var så chockad att han inte ens kände sig sugen på att undersöka det nya rummet som han; av någon ännu okänd anledning, fått tillträde till. Istället kavlade han upp ärmarna och undersökte sina armar.
Märkena efter hennes naglar hade redan gjort entré och lyste hånfullt röda mot hans mörka hud. Blaise rös. Det var kallt här uppe. Nästan lite spöklikt.
Han tittade sig om över axeln och försökte skaka bort känslan av att vara iakttagen.
Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat på
när Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet.
Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar. Far och son. Han rös igen.
Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på Ministeriet och efter det hade allt rasat. Blaise suckade åt tanken på att behöva träffa Draco igen.
Han kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom. Och om Draco hade varit skruvad redan då- vad hade han i såna fall inte blivit nu?
Och hur skulle Elli reagera om hon fick syn på Draco? Någonting sade Blaise att Draco absolut inte fick veta att Elli fanns här. Elli... Vad skulle hon säga om han berättade? Säkert inte mycket. Hon visste hur det låg till. Blaise var en Slytherin. Hans familj var dödsätare. Hon skulle nog inte bli särskilt förvånad. Men saken var den- Blaise ville inte bli en anhängare till Du-vet-vem. Det var ingenting som han hade slängt fram bara för att irritera sin mamma, utan någonting som han kommit fram till det senaste året. Den här sommaren. ”Jag fattar inte hur det kan komma sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte, jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...” Dracos ord ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade dem i hans huvud. ”Kolla bara på honom... Varför måste han hänga efter oss?”

”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... Hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...Mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... Vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennes gamla kompisar, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Ellis mamma hade mördats i våras, av vem eller varför var det ingen utav dem som visste. Men att dödsätarna hade ett finger med i spelet behövde man inte vara klyftig för att räkna ut.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sensommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen.
Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... Jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit rent vansinne med tanke på hur det ser ut nu.”
”Ja.”
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Hon la armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför det tunna linnet strax nedanför de små mjuka bysten och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han i sig av hennes lukt och önskade att den aldrig skulle försvinna. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Jag kan följa med, ville Blaise skrika. För mig behöver du inte ha några kläder överhuvudtaget, för den delen.
Men det gjorde han inte. Istället nickade han kort och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt bankande i bröstet.

”Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade tillökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om rutten fisk. ”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolochov och kysste Cynthias hand.
”Du är verkligen en mycket förtjusande kvinna.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, sa Cynthia med spelad förlägenhet.
”Ni är verkligen en speciell och respektfull man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg väldigt belåten ut med sig själv. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolochov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon sin son lite åt sidan. ”Gömd?” Viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet.
Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt.
Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Blaise. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt bakom sin fars rygg. ”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Med de orden vibrerande i luften gick Lucius förbi och satte sig mellan Yaxley och Avery. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och
hans ansikte var täckt av små fula rispor.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik! Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.” Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mamma som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där trotsiga kalla ögonen som fick en att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken.
”Även om det inte märks. Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte ett dugg men jag vill inte att vi andra ska få skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Och inte ett enda ord om det till någon; Men jag kan lova att hon inte är direkt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om han trampat på något vasst.
”Vad menar du med det?” väste han och satte sig på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet. Blaise la märke till att hans mamma verkade njuta av blickarna som föll över hennes kropp och hon putade lite extra med brösten för att fånga männens uppmärksamhet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.”
Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat med diverse läckerheter.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick Blaise att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg då?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Blaise behövde bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en helt annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han drabbades plötsligt av illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum?
Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som Voldemort skördade offer. Blaise undrade om Elli visste att Draco var här. Tänk så lät hon känslorna få överhanden och rusade ut till dem?
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att hans mor inte tänkte på densamma. Hon hade inte berättat varför Elli skulle hållas utom synhåll och Blaise hade en stark känsla av att han inte skulle få reda på det heller. Vad skulle hända om någon upptäckte att det gömde en flicka på övervåningen?
Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos familjen Weasley.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt nya rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här senast. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar.
Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter och dem gick sida vid sida ut genom portalen och uppför den knarrande trappan.

Hej alla underbaringar ute i trollkarls världen!♥
Tack så hemskt mycket för era kommentarer- Jag blev jätteglad och taggad att skriva när jag såg att det fanns ett par stycken som ville bevaka. Ni får mer än gärna uggla och vänna mig om vi inte redan pratar! Och gärna tipsa andra om min ff:n, om ni tycker att det är bra förstås. Återigen, tack så himla mycket ♥ Skulle såklart vilja svara på allt (Ett par av er har skrivit så sjukt fina saker!!) men det räknas nog som spamm...Så ni får ta åt er det här ist: JAG ÄLSKAR ER SÅ HIMLA MYCKET. Ni är mitt liv.

Förlåt för att ni fått vänta så länge, men öh...Jag var på ett HP konvent i sthlm tillsammans med themarauder och Trezzan i sthlm förra helgen. Där trampade (!) någon på min dator så ALLT matriall försvann.....Så blev tvungen att skriva om allting när jag kom hem nu i söndags. Och det tog ju såklart lite tid. Det blev inte alls lika bra som det första, faktiskt blev det inte bra alls- Men jag hoppas att ni har lite förståelse för det haha Det är pga detta som jag varit inaktiv ett bra tag och det är också därför som ni inte fått svar på era mejl. Nu har jag en annan (HEMSK) dator så länge i väntan på att min ska repareras så jag ska kunna knarka mina lyckopiller (ER). Jaja, nu vet ni iallafall hur det ligger till, hoppas ni ska gilla det här ändå. TACK FÖR ATT NI, NYA SOM GAMLA, BEVAKAR DM2! Pussar från er trognaste Elzyii

Kapitel 1
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult och skenet som föll från det dunkla lysrören fick de djupa oseende ögonen att blänka. Och för ett ögonblick såg det ut som om livet återigen tagit de smutsgula lilla byltet i besittning. Men valpen förblev liggande stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet runt bordet där valpkroppen låg slängd i en hög, bortglömd och obetydlig. Ungefär så som han själv känt sig under de fasansfulla timmarna han tvingats tillbringa runt det här bordet tillsammans med människor som han varken kände eller ville känna.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Nagini vände sig om och riktade sina ondskefulla gula ögon mot Draco som skrämt ryggade tillbaka. Han avskydde ormar, särskilt Nagini eftersom hon alltid befann sig i närheten av honom. Hon vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga klyvna tungspets och spelade med den. Han stirrade som förhäxad in i ormens ögon, ömson rädd, ömson faschinerad. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp dropp dropp. Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst, men inte mycket.
"Nagini.” Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar. Voldemort strök henne försiktigt över den kalla slemmiga kroppen som Draco bävade så för att vidröra medan han betraktade personerna runt bordet, en efter en; vars blickar bottnade i kärlek eller skräck. "Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande steg upp från församlingen av huvklädda gestalter. Draco satt tyst. Han var rädd för att göra bort sig.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens", fortsatte Voldemort, “inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överörstade den alla andra ljud i rummet. “Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.” Voldemort spände sin glödande blick i var och en. “Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand. "Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade. "Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende." Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon inte märkte av dem andras ilskna blickar.
Det var många som grämjde sig över att Bellatrix hade blivit något av en favorit efter Dumbledores fall. Dem enda som inte visade någon öppen bitterhet var Draco (som höll sig så långt bort från Voldemort som han kunde komma) och Severus Snape, som inte visade någonting överhuvudtaget. Han satt stelt tillbakalutad i sin stol på höger sida närmast Voldemort. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna i det unkna rummet och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det (Vilket han i Dracos mening gjorde alltför ofta).
Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick för att få en chans till att ta reda på vad som föresgick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig till Yaxley som vilade armarna bakom huvudet bredvid Snape.
"Nå?"
Alla som satt i rummet vände uppmärksamheten mot Voldemort som med sina glödande röda ögon tittade på Snape som harklade sig och tog till orda.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddställe på lördag, vid mörkrets inbrott."
"Lördag...Vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre." Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom. "Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite. "Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre." Yaxley darrade på rösten när han fortsatte: "Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende. "Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape. "Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape. "Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter... Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Sen blev han allvarlig igen.
Han hade nästan gjort vad som helst för att få byta med någon.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat dem senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig och illavarslande känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd.
Inte heller när Bellatrix flinande nypit honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han brutit sin stelhet. Han hade inte ens någon användning för att han hade blivit myndig eftersom Ministeriet tagit bort spårmärkret tack vare den nya trolldomsministern Pius Korpulens, som löd Voldemort blint under inverkan av Imperiusförbannelsen. Så han hade ingenting att stoltsera över på den punkten heller.

Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga.
Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna: ”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen. ”Ett sant nöje.”
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp. ”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte. ”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade sina gula tänder i ett grin. ”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.” Grårygg slickade sig om läpparna med en blodröd, trasig tunga.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror.” sa Voldemort och snurrade betänksamt på sin trollstav.
”Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud. ”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort. ”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.” Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer. ”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort. ”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen. ”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort. ”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne och Draco svalde.
Hon öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet. Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Om ni tyckte det var någorlunda okej kommer jag att fortsätta. Ha överseende med att jag ändrar och lägger till lite utifrån böckerna, jag kommer att följa samma ursprungsstory iallafall Lämna gärna en liten kimmentar eller en tumme om ni gillade det så kommer jag att fortsätta skriva