Det är nästan så att jag funderar på att
vänta så här länge varje gång .. (a)
Har aldrig fått så mycket kommentarer som nu hihi.
Ni är verkligen bäst, vet ni det?! Utan er skulle jag inte vara lycklig och det är bara sanningen.
Detta kapitel som jag lägger upp ikväll är inte så jättebra, det händer inte speciellt mycket... Men ni ska få ännu ett till snart också, jag har en hel del saker planerade... Så håll ut bara! Vi får väl se vad som händer på balen...

Tänkte skriva ihop en lista med alla era ff:s och länka här också, för ni skriver så sjukt bra allihopa, jag ÄLSKAR ERA HISTORIER ♥
Nu tänkte jag svara på lite kommentarer innan jag ska iväg... Har en halvtimme på mig, hoppas jag hinner ;* ♥
Kommer säkert bli lite kort eftersom jag har bråttom, men glöm inte att det alltid är lika uppskattat.
KOM IHÅG ATT KOMMENTERA NÅGOT SÅ JAG KAN LÄGGA UT KAPITLET SEN.
Puss ♥

Och.... ja, jag kan verkligen inte beskriva vad ni betyder för mig.
Om jag inte hade haft er så vet jag inte hur det hade gått.
NI ÄR BARA BÄST SOM... Ja lika bra som Draco.
Och jag dör när jag läser era kommentarer (Även dem jag inte svarar på) NI ÄR FÖR SÖTA.
Gah, sry för slarvet men hade bara en halvtimme på mig.
Svarar mer nästa gång, ni är allt! Puss


ÅH TACK JONTE
Jag är så glad att du börjat läsa min ff:n, det betyder verkligen grymt mycket för mig.
Du är guldvärd hörru, tack ♥


TAAAAACK MIN ÄLSKADE MOLLY ♥
Ser framemot ikväll då jag ska få läsa din ff:n och uggla en massa med dig (Så våga inte låta bli att logga in...) du gör mig rörd gumman :*
Kan bara skicka allt det fina tillbaka till dig (Fast först tar jag åt mig som satan av det ofc) för du är så otroligt duktig på att skriva.
Jag ska ge dig en rättvis kommentar sen ♥ ;Ä
Och... Den som väntar på nå gott... Som sagt, tror verkligen du kommer att gilla balen, om vi säger så!
Puss ♥


tror jag har läst om din kommentar tio ggr nu eller så..
Behövde lite inspiration när jag skrev, så då missbrukade jag din och några andras kommentarer... Ehe, tack för det (a)

Kan bara som vanligt hålla med dig min älskade vän.
Draco är (Förlåt) en riktig idiot emellan åt.
Men okej, jag vet inte riktigt hur jag skulle ha varit om jag hade haft Lucyboy som far... så han kanske blev ganska bra ändå!
Vi får väl hoppas att Elli inte tröttnar på honom tillslut, skulle inte förvåna mig det minsta om hon gör det så som han håller på.
Tänk dig själv att ha en vän som ideligen ändrar sig..
Och ja vi vet ju alla hur den obrytbara eden fungerar... Dumma lilla unge, Draco!
Jag tror faktiskt han är väldigt rädd just nu.
Han har läst din kommentar men vägrar svara på den, tror han sprang iväg och grinade eller något för han låste in sig på toaletten...Men se det som ett gott tecken!
tacktacktacktack min älskade Sofia ♥
Du förtjänar all kärlek i världen, för du gör mig så lycklig!


Älsklings frun ♥
När ska vi gifta oss? Det är på tiden nu.
Och JA.
Jag älskar Dumbly, jag kommer alltid älska Dumbly.
Draco har ju aldrig någon egen åsikt om något, han tycker bara som alla andra ( I det här fallet sin farsa) och det komplicerar ju saker och ting...

Oh ja... Jag har mycket på gång som är illavarslande...

Draco är en lipsill trots att han inte vill erkänna det.
Smyger in på toaletterna och gråter hos missnöjda Myrtle va... DRACO, DU ÄR AVSLÖJAD.
Hm..Undrar just vad Harry och Ron skulle tycka om det? Jag tror inte dem skulle uppskatta om Draco började springa runt i deras sällskapsrum och speciellt inte uppe i Ellis (Och Hermiones) sovsal...
Hihi allt för dig vetu hjärtat... Vänta du bara...
ALLT är planerat!
Jag håller med Crucio, Draco är som en hund :3
Pansy..♥33 Kan man annat än älska henne?!
Hihi... Blaise ♥
DU SKA FÅ ETT IKVÄLL MIN SKÖNA BÖNA.


Och det ska du säga Glinis?!
Du som skulle kunna bli världskändis bara du fick lust till det...BAH ♥
Men det är en stor ära för mig att få höra det från dig, du är så himla go :*
Tack hjärtat mitt.
Haha jag ska vidarbefodra det till honom... Han är så feg.
Hon är lika modig som du, Glinis ♥ Jag vet att du hade gjort precis samma sak.
PANSY IS THA SHIET ♥. Hon är ju nästan älskvärd.
Älskar din kommentar Glinis, TACK ♥



HAHAHHAHAHAHAAA *Dör*
Vetu hur mycket jag skrattade eller?!
Jag håller faktiskt med dig.
Men... Jag kan ändå inte sluta dö när jag läser meningen.
En sån där liten fluffig hund du vet med rosett i pannan... HAHAHAHAHHA.
Nääe..Men hon gillar dig
Japp! det var väl snällt gjort?
Han hatar dig Crucio...
JAG ÄLSKAR DIG.
Tack hjärtat mitt ♥


Guuuush jag vet hur det känns!!
Jag visste ju att du skulle åka bort, men oj vad jag har längtat efter dig
NU ÄR DU TILLBAKA OCH DET KÄNNS SÅ OTROLIGT BRA ♥
Gaaah... Jag spammade lite där, hehe... Trodde nästan du tröttnat på mig men nej det hade du inte :* *Overhappy*
ELLER HUR JAG HÅLLER MED.
P.s...
Älskar din bild på Voldy. Är typ kär i den.
DU är underbar ♥ TACK!!! Så länge som du läser så, då slutar jag inte.


ÅH LUNA!!!
*Dör*
Inser du hur lycklig jag blir när DU av alla personer KOMMENTERAR här?! Jag...Jag vet inte vad jag ska säga, men ååå jag har hoppats så mycket att du skulle börja läsa den här.
Jag ska läsa och kommentera dina också, ikväll då jag har mer tid ♥
*Stum*
Det där var helt klart en av dem finaste saker någon har sagt till mig (Nåja, skrivit) och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir.
Jag tänker uggla dig sen.... :* ♥
Hihi, kan tänka mig hur många killar som kommer bli kära i dig... DU KOMMER FÅ SPRINGA FÖR LIVET.
Jag känner mig så hedrad, gah Luna... Du får mig till tårar ju, det händer inte ofta.
AWWW LUNA JAG ÄLSKAR DIG SÅ SEPE MYCKET MÅSTE BARA FÅ SÄGA DET.
Sabina också, tycker Draco ska sluta vara så dum mot henne D: ♥
Draco blev rädd för dig... DÅ KANSKE HAN BLIR LITE SNÄLLARE.
Jag är seriöst helt mållös.
Tror inte du förstår det, men den här kommentaren kommer för alltid att betyda väldigt mycket för mig.
Den är speciell. Precis som du!
ILOVEU LUNA OCH TACK ♥

GAAAAAAAAAAAAAAAH NEJ SKOJAR DU MED MIG?!
Det är fan helt otroligt... sådär brukar min data också göra.
Då känner man för att lägga sig ner och självdö eller nått ._. UGH.
Men tänk att du ändå orkar skriva en kommentar... :*
*Lycklig*
DU ÄR SÅ FANTASTISK GUMMAN MIN.

Draco: ..... .... .... *RUSA IVÄG*
Jahap nu började han å grina
Skönt, då blev vi av med honom.
Bra jobbat Mara!
Eh, vart var vi?
Jo...
Han har en crush på dig.
Han påstår att ända sedan du kom in i hans liv har han insett vad äkta kärlek är, och han gör vad som helst för att upptäcka honom. Han planerar till och med att döda Elli för att få dig att se honom!
Den äldre såklart!

Han VILLE kramas med dig (Tror han har något rackartyg på gång och har lite dåligt samvete) Men tack vare Mara så slapp du ju den lilla incidenten.
TACK HANLIO ♥
Du gör mitt hjärta glatt (Och får Lucys knän att darra)
Puss ♥

Tilläggskommentar:
JAG BLIR HELT KÄR NÄR DU SÄGER ATT DU LÄST OM MIN FF:N.
Jag gillar sorteringshatten.
Jag älskar din andra kommentar.
Jag älskar dig ännu mer om du tar bort Harry
Han börjar bli lite väl närgången nu...
OCH DEN DÄR LÅTEN.
Allvarligt, jag har lyssnat på den i veckor nu.
Dracos förtjänst att du hittade den... Han älskar dig påstår han.
Tror han behöver en psykolog.
Puss!


Du är feels du Dessi!
Haha ja, han borde gå någon kurs i hur man uppför sig.
Innan Elli (Och jag) tröttnar på honom... får han flytta hem till dig då Dessi? Tror han skulle trivas bra där.
Detsamma mitt älskade hjärta.
Du gör mig rörd! Kram ♥


DET GÖR INGENTING MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Bättre sent än aldrig vetu väl?
Jag blir helt varm innombords, du ska få en tumme av mig också ♥
Tack gumman, *rörd* ♥


Awwwwwwwwwwwwwww TACK sötnos :*
NU STRAX!


Du ska få äckligt många tummar av mig... *Ond*


Åh, Carri det gör ingenting!
Du behöver inte kommentera långt överhuvudtaget, sålänge som jag vet att du läst och tycker om det så bankar mitt hjärta.
Då är jag glad! ♥
Hatar verkligen datorer ibland hörru... Ush.
Du är Perfection för mig.


VAR DET?!
Nu gjorde du mig riktigt rörd här 8D
Hihi tack sötaste nöten, glad jag blir :*


Låter som mig när jag ska försöka hitta på ett vettigt
svar på era kommentarer... För ni är för bra, så det går inte att beskriva det hela.
Men TACK hjärtat, så länge du finns här så är jag glad.
Kramis ♥


Jag har saknat dig din lilla smurf!
Skönt att du är tillbaka, hoppas du hade det bra där ♥
Draco: Visst. Kom ensam.

Ojojoj Vendela... Haff här på gång eller ska du helt enkelt bara lära snorungen en liten läxa... ?
Ja du är en vettig människa... DU ÄR SMART O.O
Lucius lever, kan jag glädja dig med
Elli hälsar att du kan ta Draco med dig och försvinna så hon kan gifta sig med Blaise istället =)
TACK VENDELA ♥33 *Dör av lycka*


TACK BROR ♥


Först och främst: DITT NAMN.
När jag såg att HP Sås hade kommenterat min ff:n så dog jag typ, jag fick så skumma bilder i huvudet och jag älskade bara namnet.
Sen går jag in... Och ser att jag fått en ny bevakare.
OCH EN HELT UNDERBAR KOMMENTAR SOM FICK MIG ATT RUSA TRE VARV I RUMMET VILT SKRIKANDES (Nej jag skojar inte, det är sant)
TACK.
Tycker du verkligen det? Den här kommentaren har tagit en mycket stor plats i mitt hjärta ska du veta.
Jag blev så glad! Hoppas du kommer att fortsätta läsa den, jag kommer skutta runt på små rosa moln resten av kvällen...
Opps... My bad... Eller vi skyller på Draco.
Jag fixar det!
TACK SKA DU HA ♥



ÅH EN EXTRA LÅNG KOMMENTAR
FRÅN MIN UNDERBARA KAJSA,
VAD MER KAN MAN BEGÄRA? PUSS PÅ DIG.
Draco säger att han tänker göra Crucio på dig, men var bara lugn, han varken vågar eller vill för han tycker om dig för mycket.... (a)
HAHAH!!
Vilken hemsk pizza, ingen skulle vilja äta den.
Utom möjligen Goyle...
HAHAHHAHAAH *Dör av skratt*
Nu fick jag den där låten på hjärnan, tack sötnos
Jag saknar dig redan... Kram ♥


SOM DU VILL ÄLSKLING!!!! ♥3333333
Du är mitt livselixir, OM DU BARA VISSTE HUR GLAD JAG BLIR ALLTSÅ AV DINA KOMMENTARER KAN INTE FÖRKLARA I ORD MEN... DET ÄR OTROLIGT. PUNKT.


Det gör inget hjärtat.
Huvudsaken är att du gillar det! Jag vill skriva med dig snart.. C: När börjar vi?!♥3


Hihi tänker inte spamma dig med något drygt svar nu
men... DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG.
(Jag har ju redan skrivit allt i en uggla... )


OMFG!!!!! JAG HAR FÅTT EN TILL BEVAKARE... Det här kan inte vara sant.
Vad har jag gjort för bra för att förtjäna detta?! OCH SÅ DIG DESSUTOM.
Hihi Bree, du har en fasligt snygg profilbild ska du veta... ÄLSKAR DEN.
Samma med din Fannie.... *Lovelovelovelove*
SKOJAR DU MED MIG ELLER??!! Herregud kvinna... är du medveten om hur glad jag blev nu? Det här är helt sjukt men... HERREGUD TACK SKA DU HA!!! ♥
Förstår inte vad du gillar men... JAG GILLAR IALLAFALL DIG.
Jag tänker ha dig i mitt våld nu.

Trezzan... Ska svara på din
kommentar med ETT TILL KAPITEL som du brukar säga, bara för att jävlas ._.
Men jag ska svara så fort jag kommer hem.. Pus´ på dig ditt fanskap! ♥

Bläää på er mina sötnosar ♥
Sry för min oaktivitet men har varit på westerläger med unghästen min och har inte kunnat vara inne något på datan.
Sen har internet typ krånglat som vanligt också...
Men nu är jag tillbaka!♥
Ni och era kommentarer betyder allt för mig, och jag försöker hela tiden bättra mig ( Ja jag tycker att jag suger..Hade det inte varit för er hade jag typ suttit å deppat i nått hörn) och...
JAG SKA LÄGGA UPP ETT KAPITEL TILL IKVÄLL.
Har försökt fixa det så bra jag kan, men är ändå inte ett dugg nöjd.
Men som sagt, har gjort mitt bästa.
Hoppas ni ska gilla det...Trotsallt :* ♥ Ni är bäst ♥


Tack för den UNDERBARA kommentaren MIN NyTo :* ♥
*Förälskad*
Du gör så in i Draco lycklig! Snälla rara fina underbara du sluta inte med det...Då vet jag inte vad jag gör.
Och DU.. NÄR SKA VI BÖRJA MED FF:N?♥


HAH!
Önsketänkande där va?! Önskar samma sak om jag ska vara
helt ärlig.
Och det gör nog typ alla andra också, utom möjligen Draco.
Men det är sådana smällar man får ta...
Kanske era typ dödsönskningar har fungerat?! *Hoppas*
HAHA! Barnhem! Skolan har insett att Draco sprider smitta och måste genast saneras.. *Ful bild i huvudet* HAHA! Förlåt my preacius, det lät bara så underbart i mina öron!
Nu fick du något att fundera på va? Hihi :*♥



Draco:

Huh... Jag tror han stöter på dig Vendela!
Bäst att du passar dig... Det skulle jag gjort.
TACK MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Åh, en husalf! Gäääärna, om den ser ut som Krake så 8D ♥

Hanlio [Bara för att du är söt]:


YÄS NU FÅR VI TILLBAKA VÅR HERMIONE!!!
Jag saknar dig nääär du inte är här din lilla sötnöt :* ♥
DÅ KOMMER DU FLIPPA UR ÄNNU MER SNART.
Din lillasyster kommer få en hjärtattack...Bäst att du förvarnar henne ._. ♥ *Dåligt samvete* Ehe... åååååh!
Du måste komma tillbaka snart Mione, jag saknar dig.
Så skaffa internet är du snäll.
Jag är så glad att du gillade det, TACK! ♥


För att det är de roligaste som finns såklart! 8D.
En död Crucio är en snell Crucio, åtminstone för det mesta.
HUH O_O Men jag föredrar nog dig levande trots allt.. Så därför återuppväcker jag dig med ännu ett kapitel, överens?! 8D ♥


Hihi ja sånna är jag bra på 8D
Du med dessutom.. JAG MÅSTE FÅ ETT NYTT KAPITEL AV DIG. ANNARS...dör jag. Bokstavligt talat!
Oh yeaaah...BIG troubel.
Vet faktiskt inte vem det blir värst för... När du läst så kommer du fatta vad jag menar!
Hihi för att jävlas lite såklart.
DETSAMMA ♥


TACK! ♥

EN TILL ÖVERLYCKLIG ELZYII!!!!
Tack så mycket min bästa Josse! ♥ :*


Och det DÄR är mobbning!
Men...Jag fick åtminstone underhålla mig en hel kväll 8D
Du också tydligen.. HERE I COME!

fEEL LIKE "..." efter att ha klickat på sex stycken och sen försökt
trycka på sjuan i tio minuter utan att fatta att den inte går att trycka på...

JAAA JAG HITTADE DEN!!!!!!
*Total jävla cp lycka och kasta sig över kommentaren som självklart är det bästa man får läsa*


JA DET GÖR HON .
Det gör jag med. Men han älskar inte mig. Fan också...
Hihi! Theoboy går ju i samma årskurs som dem, men han har inte varit med ännu. Varför? Jo för att han typ är en Trezzanboystile, han finns men man tänker inte så mycket på honom, för att han inte är beroende av att fjanta runt med Dracos gäng utan håller sig antingen för sig själv eller med sina äldre kompisar.
DU kommer bli kär. Du ska faktiskt få vara med också. Tack för iden smulan min :* ♥
OCH JAG ÄR FAN LIKA BEROENDE AV DIN. Därför.. Snälla lägg upp en bild på hur DU tänker dig Lucy. Jag ser bara hans fulhet och får spykänslor när Jessica är med honom
Huhu we are like sisters.. Vi är precis lika på den punkten.
OCH DET KÄNS BRA.
Ja eller hur... Fyfan, jag sätter snart det förbannade krullet i halsen.
Snälla, hoppas tillsammans med mig på att hon tröttnar på min stackars Teddy snart.... HON KAN TA LUCIUS. Dem skulle ha kul ihop.

*Läsa om fem gånger och bli lika varm inombords alla gångerna*
tack Trezz, jag är för en gångskull typ nästan seriös, TACK.
Jag ser bara hur jag ska kunna bli bättre, när jag läser andra ff:s (Din är ett jävligt bra exempel) får jag typ värsta ångesten och måste skriva om en massa bara för att jag tycker att du skriver så mycket bättre än mig.
Älskar som sagt ditt blandade ordförråd, dina karaktärer...Din story, allt! Så allt beröm skickar jag tillbaka till dig, men tro inte att jag tar åt mig! Det gör jag... OCH JAG BLIR SÅ GLAD.

Hm... Haru provat sånna här tvångströjor?
Det borde väl funka. Ta en skär isåfall, jag tycker verkligen lilla Lucia passar UTMÄRKT i rosa.
Eller kastrering, har funderat på att genomföra det på Draco många gånger när han varit lite jobbig, det kanske ligger i släkten?
Tack igen mitt älskade hjärta :^* Försöker verkligen få till Draco så verklighetstrogen som möjligt, även om han är lite... Wierd emellanåt, tex i det här kommande kapitlet. Där är han typ för gay, men med tanke på öh, situationen så är det kanske inte så konstigt.
Hehe.. PUSS MIN ÄLSKLING ♥

P.s
Harry sitter nu och cuttar sig i ett hörn med tårarna rinnande nerför sina fula kinder... BRA GJORT TREZZ! ♥

du ska få hångel....OM DU TAR BORT LUCIUS.
Snälla...Ta bara...BORT HONOM! Nu, okej? HAN ÄR DITT ANSVAR, JAG TÄNKER INTE BETALA MER FÖR DDEN DÄR LÅNGHÅRIGA BLONDINEN.

TREZZ!!!!!
Du ska bara veta HUR misshandlad jag känner mig
över att bara behövs SE den där fula blondiegayen här!
TA BORT HONOM. SÅ lovar jag dig... Ja, det kan jag inte gå in på här pga medelåldern... MEN DU FÖRSTÅR VÄL VAD JAG MENAR?!

OMFG JAG HITTADE DE ANDRA KAPITLET REDAN EFTER ANDRA KLICKET! (Okej jag borde ha lärt mig utantill eftersom jag läst kommentarerna minst tjugo ggr redan, men du vet...Vissa lär sig ju aldrig)

HIHI JAG VET!
Visst är det underbart?! *Slicka på skärmen i ett försök att verkligen berätta hur lycklig jag är*
SÖTBILD. Tänker bara på dig när jag ser den, är det elakt eller en ren sanning? Äsh... Vi kör på sanningen.

hAHA DU Är så....Riddiculus Trezz!
Jag hade inte ens planerat att han skulle dyka upp, he jus´t did, okay?! Men men...HAN ÄR VÄLKOMMEN.
Han är ju blatte i filmerna, men inte i böckerna... --->?! EHE?
Men i min ff:n är han som i böckerna... D: SÅDESÅ.
Jag håller som vanligt med dig Trezz, förutom på det där sista.
Du snackar bara om dig själv, du är helt fuckiing fantastisk (KOlla bara på alla kommentarer du får!) JAG VILL HA MERA.
Och du vet vad jag vill ha...

Spöken? Näe... Så speciell är det väl bara sankte Potter som är, kan jag tro ._, Glöm inte det nu Trezz, ingen får vara märkvärdigare än lilla Harry!
Hihi jag älskar dina spekulationer... Jessica ska också vara med...

MEN EN UNGE MED LUCY? Herregud... Räcker det inte med EN Draco?! /Elli

VÄNTA... Va?! BLEKNINGSMEDEL?
Nä den där historien känner jag att du allt får berätta ORDENTLIGT.
Huh. Alla är Gravida. Puss ♥

HAHAHHAA I KIND OF DÖR AV DET DÄR SISTA!!!
Ser bara allting framför mig...
Nån skum typ, kanske typ Igor Karkarof (?!) eller Voldy kommer in och häller sprit i bålen, för att ingen ska märka att dem rövar bort Harry P... (Vem skulle bry sig?) och alla typ blir skitfulla och.. HAHAHAH! *Ide* Du är grym vetu det?
Och jag är inte säker på om det är positivt!

Jag vill också kunna copy-paste......
LOVEJO.

OMFG DRACO KAPITEL!
Trezzan den store har landat.
..................JAJA, JAG ERKÄNNER.
OKEJOKEJOKEJ! Jag skrev fel från början...Fråga inte hur jag lyckades...Men det sket sig ju. MEN WHATÄVER NI FÅR LEVA MED DET ÄNDÅ. HAha. SUG PÅ DEN DU :3
JAG ÄLSKAR DIG MED.
Jag avskyr kaffe.
HAHHAHAHAHAHAH!
Okej,okejokej... jag VET att jag redan skrivit världens kommentar om dem där meningarna till dig i PM för att jag dog... MEN HAHAHHAHAHAHAH!
Jag tror att Draco luktar babypuder.
Harry å andra sidan...Hm, det ska vi faktiskt inte ens gå in på men det är långt ifrån rosor.
Dem byter ju för helvete aldrig kläder.
Min teddy luktade bara svett ibland... *Grina med dig* NU LUKTAR HAN PRECIS SOM TINA (Hon brukar använda samma trosor en vecka ungefär) alltså--- = SKIT.
Allvarligt. Det luktar lik och helvete när dem stiger på bussen. AllA VET när dem närmar sig. Obehagligt.

Ja det tycker jag också ♥33
Nästan iallafall, vad som helst är bättre än Harry...
Okej jag vet att jag är elak, men idag är jag sur på honom.
Fråga mig inte varför...det bara ÄR så.
*Fnisselifniss* HIHI *Älskar att vara sepemänniska*
Det kanske är Lucy som kikar fram ur skåpet? Fan vilken mardröm..

GIFT?" HAR DU GIFT DIG MED DE ASET?!
Men... NEJ FÖR HELVETE!!! Du sa ju att.... att... att... ATT DU VAR MED SIRIUS OCH INTE MED DET DÄR ASET.
Och Huh, tror inte Gonagall hade grinat om han åkt in i Azkaban.
fast kanske. Många äldre har ju hemliga förälskelser nu för tiden... EUW. *Spyr*
"Han och hans jävla svartkonster", HAHA Åh... Dör!
Tja, han har väl litegrann att vara nervös över...eller vad säger du? och det kan mycket väl vara lilla Draco som ställt till det för sig, de brukar han ju göra. Den lilla jäveln!
I do it for U bby...MEN OM DU VILL ATT VI SKA FORTSÄTTA MED VÅR RELATION... Gör för helvete slut med Lucy först.
Det är ingen vädjan, det är ett krav.

Och ja... Dumby är gammal. Och lill snippan Snape har skvallrat om allting redan, så vad är problemet?
Kasta bara ut ungen (Draco) det är väl inte svårare än så? Om ens Snape vet precis vad Draco håller på med.. Jag vet faktiskt inte.
DU FÅR ALDRIG SLUTA BABBLA.
Huh...Jag är ganska säker på att du är Bellas gengångare.
Älskar dig darling ♥ Puss!

Jag?!
Utan dig så skulle det väl inte gått
förstår du väl!
Du är ju min lilla ängel som lyser upp allting
och alltid får mig på så braaaaaaaa humör!
♥
Hihi vilket aweeesum shipnamn!
Draco blev riktigt svartsjuk faktiskt...Han är rädd för att du inte tycker lika mycket om honom längre (Ja, han är mogen)
DU GÖR MIG SÅ HIMLA LYCKLIG SLUTA INTE LÄSA VÄNNEN MIN! LOva det, okej??!!
Tumme till dig med... TACK ♥


KLARTJAGKUNDELÄSADETDÄRMYSWEETNES! ♥
Jag typ tokälskade det, TROR DU INTE JAG BLIR SUPERGLAD NÄR JAG FÅR EN KOMMENTAR/UGGLA/DUELL/WHATÄVER FRÅN DIG DÅ VA?
Gaha.... Tänk dig samma lycka som jag får när Draco förengångskull inte är arg på mig, så inser du nog.
Puss ♥
P.s OFC

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw!
Tack, vad glad jag blir över din kommentar!
Jag tycker det är så kul att lite Hufflepuffare ÄNTLIGEN börjat läsa min ff:n, ni är så fina ♥


*STIRR*
OMG... IM in heaven.
Seriöst, vetu hur glad jag blir?! Brukar aldrig få nya bevakare typ eftersom jag skriver så lååångt...Men GAH TACK!
Hoppas du stannar kvar *Dobby eyes fast mer som Draco* JAG BLIR SÅ HIMLA GLAD :*
Skriver du något?♥
Kramis och puss!!! ♥


Åh vännen min! ♥
Jag har verkligen saknat dig, var rädd att du hade glömt bort mig ett tag (Trots att jag vet att du inte har varit hemma) men nu är jag både glad och tacksam att du är hemma igen!
Jag vet inte vad jag ska säga... Finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet.

JO Carri..Han ÄR jobbig.
Det var ett mycket bra ord för honom tycker jag.
Nej..Men det värsta är att varken hon eller ens Draco är medveten om att det inte ens var han som torterade henne.
det är sjukt, men Lucy är ju inte speciellt normal.
HAHA inte jag heller!
Blir det bättre när jag säger att hon typ aldrig byter underkläder...?
Såklart det ska! ♥ (Speciellt nu när du är här och styr upp allt hihi)
Jag tror det är rätt (Shiet du har mer koll på kapitlen än vad jag har... eheh) Jag har läst ett par ff:s där Blaise har framstått som Dracos elaka vapendragare, men alltså.. Jag tyckte inte att han passade som det. Alla i Slytherin är ju faktiskt inte likadana, det är de jag vill få fram.
Jag är så glad att du gillade det!
Håjå precis... med Draco i närheten kan ALLT hända...
Håhåhå...Är du verkligen HELT säker på att du vill veta det?
Draco: :@!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *Avada Kedavra*
Harry: ...Men...Jaha?.... ... ... ;________;

Hihi ja det var han!
Du kan få vara med i min & Hanlios Älska Lupin klubb ♥
Äääääsh! Är man så underbar som du så är det inte
konstigt att man blir lite virrig ibland!
Du är verkligen en ängel och man kan inte skriva en bättre!
Jag tackar dig med ännu ett kapitel (Som faktiskt är totalt vedervärdigt...USH) Men som sagt... Hoppas du kommer gilla det.
Och jag måste läsa om din kommentar...
KRAMIS ♥


Hur kan du göra mig såååå glad?! 8D
Du liksom bara dyker upp här och börjar bomba mig med lycka- RIDDICULUS! ♥
Det är ju synd om honom ._. ♥ ); Lite iallafall...
KLART JAG SKA- MEN BARA OM DU LÄSER 8D♥


..... Du är ju GIFT med Lucy.
Jag kräver att du gör slut!
Well, i will!
Och du... Din profilbild = Het.se
Puss ♥

Molly Evans:


Och tack till er alla andra också förstås! Vad skulle jag gjort utan er? Ni är värda i guld för mig, allihopa. LAVJO♥

OBS!
Jag har bestämt mig för att ändra deras år.
[det var meningen från början men jag skrev fel ehe..]
Så, dem går alltså sitt sjätte år och inte sitt femte.
Blir ju ingen skillnad alls för er, eftersom ja skrivit som dem gått sjätte hela tiden..Men nu vet ni iallafall det!
Så låtsades inte som någonting utan läs bara som ni brukar 8D
Var ba tvungen att skriva det eftersom jag tror att jag nämnt någonstans tidigare att dem går sitt femte.


Alltså jag är kär i er ._.
Det är bara att acceptera.
PUNKT SLUT.
Ni är dem bästa som finns i hela världen ♥
Synd att ni snart kommer dampa på mig igen <;D
Och Vendela... Det här är till dig från Draco:

Fråga mig inte vad han menar, men jag tror att han försöker se sexig ut.

Hoppas ni ska gilla kapitlet lika mycket
som jag gillar er! :*

Kapitel 48
Besked

När Draco vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Eftersom Slytherins uppehållsrum låg under sjön så fanns det inga fönster i sovsalen
att titta ut genom, men han kunde ändå räkna ut att klockan inte kunde vara mer än fem, sex genom att kasta en blick på sina kamraters snarkande gestalter som avtecknade sig i de tre himmelssängarna.
Försiktigt resta han sig upp och famlade med handen efter trollstaven.
”Lumos”, mumlade han och en svag ljuskälla strömmade ut ur spetsen på hans trollstav och lyste upp rummet så pass att han kunde rota fram sina kläder.
Han drog på sig sin skolklädnad och fiskade fram ett par rena strumpor ur kofferten.
Sedan drog han handen genom håret, kastade en sista blick mot sina kompisar och smög ut ur sovsalen.
Nere i uppehållsrummet var det tomt på folk.
Inte ens husalferna hade gjort sitt jobb ännu; brasorna var släckta och godispapperet från gårdagen låg fortfarande hopknycklade där Crabbe hade lämnat det.
Draco slängde en snabb blick på klockan när han passerade.
Visaren pekade på kvart i fyra.
Han skulle ha minst två timmar på sig innan de andra började vakna.

Slottet var tomt och tyst.
Den enda levande varelse som Draco stötte på var smutskallens stora röda katt Krumben.
Den satt och lurpassade på någonting; säkert en äcklig råtta, alldeles utanför Slytherins uppehållsrum och vände sitt platta fula tryne mot Draco när han gick förbi.
”Stick härifrån!” väste han och måttade en spark mot katten som ilsket väsande försvann uppför trappan.
Draco längde på stegen när han vandrade genom det tysta slottet.
Han kände sig både upprymd och nervös, hade det fungerat?
Om det hade de... Han kunde nästan inte lägga band på sig själv; då skulle det här vara över.
Allting som han hade fått lov att genomlida skulle vara slut.
Han var framme.
Målmedvetet gick han fram och tillbaka utanför den tomma väggen och tänkte intensivt.
Jag behöver ett ställe där jag får vara ifred och slutföra mitt arbete.
Som vanligt dök dörren upp och Draco skyndade sig att öppna den.
Den här gången behövde han inte se sig omkring, han visste redan att han var ensam.
Skåpet stod där det alltid hade stått och det var med darrande fingrar som Draco öppnade det.
Han hade slutit ögonen och blundade hårt medan hjärtat dunkade i bröstet på honom.
Skulle den vara borta?
Han drog ett djupt andetag och öppnade ögonen.
Chockat drog han efter andan och stirrade in i skåpet.
Vad i hela fridens namn skulle det här betyda?


Ingen vettig människa vill väl börja morgonen med en dubbeltimme i trolldryckskonst.
Just det var anledningen till att vi fann Snapes lektion högst upp på schemat dagen där på.
Eftersom jag inte hade fått många timmars sömn den natten drog jag stönande täcket över huvudet när klockan ringde, men Hermione lyckades som vanligt jaga upp mig och utan att ha någon chans till att hitta på en bra ursäkt för en sovmorgon följde jag med henne, Parvati och Lavender ner till frukosten.
”Har ni sett det här?”
Harry viftade med tidningen och jag kastade en hastig blick på den men blev tvungen att stanna till.
”Ministeriet inför registrering av mugglarfödda”, läste jag högt och rynkade pannan.
”Vadå registrering av mugglarfödda? Dem tänker väl inte...”
”Jo det tänker dem”, svarade Hermione i mitt ställe.
Hon hade röda fläckar på halsen som hon alltid fick när hon blev upprörd.
”Men de har inte lyckats driva igenom sin önskan ännu, det finns fortfarande folk som sätter fingret för.”
”Men ministeriet har väl aldrig...”
”Det är dödsätarna”, avbröt Harry och skakade misstroget på huvudet.
”Dödsätarna har tagit över ministeriet.”
”Men det står ju här...”
”I tidningen ja”, fortsatte Ron, ”Min pappa arbetar för ministeriet. Han säger att allting håller på att spåra ur, att saker och ting bara blir mer och mer vrickade.
Det är bara en tidsfråga innan den nya trolldomsministern lyckas driva igenom det.”
”Vad hände med den förra?”
Ron, Hermione och Harry gav varandra en blick.
”Han hittades död i början av sommaren, och den föregående ministern Cornelius Fudge vägrar att återigen träda in i tjänst, han tycker att det är alldeles för farligt.”
”Och han har rätt”, sa Hermione med en viskning.
”Saker och ting förändras hela tiden, ingenting är säkert längre.”
”Inte ens Hogwarts?”
”Så länge som Dumbledore...” började hon men blev avbruten av Neville som med en skräll och illröda kinder välte omkull sitt mjölkglas.

Proffesor McGonagall verkade vara på uselt humör.
Hon skred fram och tillbaka i klassrummet och inspekterade noggrant med sina hökögon
våra tafatta försök att förvandla knipvisslare till fågelholkar och när lektionen äntligen var slut
var det bara Hermiones holk som var utan vingar.
McGonagall skakade missnöjt på huvudet och gav hemläxa åt halva klassen.
Jag klarade mig med en hårsmån med motiveringen att min holks vingar verkade glesa och var överhängande träfärgade.
Vi ramlade ut ur klassrummet tillsammans med hufflepuffarna som efter händelsen
med Hannas mamma hade hållit en låg profil.
De mumlade tyst med huvudena tätt ihop och såg sig då och då omkring för att kontrollera så att ingen tjuvlyssnade.
Jag förstod att det måste känna sig hotade, förra året hade en pojke vid namn Cedric Diggory mist livet under den magiska trekampen; mördad av självaste Lord Voldemort och nu hade en flicka från deras elevhems mamma försvunnit, med största sannolikhet mördad.
Jag sände en medlidande tanke till Hanna och hoppades att hon mådde bra.
Hon hade inte setts till mer efter händelsen och rykten sade att hon lämnat skolan.
Jag klandrade henne inte.
Dämpade av hufflepuffarnas nedstämdhet vandrade vi under tystnad upp till astronomitornet för att lämna in vår uppsatts om planeternas solsystem.
Eftersom astronomilektionerna alltid hölls vid midnatt så hade vi bara de en gång i veckan och då tillsammans med slytherin.
Tidigare hade vi haft lektionerna med ravenclaw, men efter att åtskilliga elever från den klassen kommit och klagat över gryffindorarnas brist på intresse så hade vi fått byta med hufflepuff till Rons stora förargelse.
Proffesor Aurora Sinistra tog utan att blinka emot våra uppsatser och återgick sedan till att drömsk stirra ut genom de stora öppna fönstren utan att yttra oss ett enda ord och vi skyndade tacksamt oss tillbaka ner för den långa trappan.
När vi en liten stund senare begav oss mot Lupins klassrum klagade Ron högljutt för alla som ville höra på om lock för öronen och Hermione skakade som vanligt på huvudet åt honom under djupa suckar.

Proffesor Lupin satt bakom sitt ruggslitna överbelastade skrivbord när vi som första trupp anlände till klassrummet och när han fick syn på oss sken han upp och reste sig.
”Är de andra på ingång?”
Vi nickade och han såg glad ut.
Jag var noga med att hamna i bänken bredvid Hermione så att jag skulle slippa påpekningar om att jag egentligen skulle sitta bredvid Draco, men Lupin sa ingenting utan fortsatte att hälsa resten av eleverna som började ramla in i klassrummet välkomna.
Jag mer kände än såg när Draco kom in och hans lukt fångades i mina näsborrar.
Jag fnös och kände mig löjlig, men kunde inte låta bli att försiktigt snegla upp på honom när han släntrade förbi min bänk.
Han hade sin blick stelt riktad framåt och slog sig ner på sin vanliga plats, den här gången med Crabbe vid sin sida.
När de sista eleverna som utgjordes av två fnissande flickor från slytherin kommit in i klassrummet stängde Lupin dörren med en lätt sväng på sin trollstav och tittade med ett
leende ut över klassen.
”Idag ska vi ha ett litet prov på kapitlet som vi gått igenom”, han viftade återigen med staven och en hög med papper flög upp från katedern och började med ett svischande läte att dela ut sig på våra bänkar.
”Ni har timmen ut på er, lycka till!”
Ron stönade högt och fick snabbt en tillrättavisande blick av Hermione.
Jag förstod henne, vi hade hållit på med patronusbesvärjelsen i flera veckor nu och Ron var inte ett dugg sämre än oss andra bara han ansträngde sig.
Jag såg förstrött ner på mitt papper.
Tänk så lustigt egentligen, för bara några månader sedan hade jag varit orolig för hur jag skulle klara av engelskan och nu hade jag tillochmed börjat tänka på engelska.
Det handlade helt enkelt bara om att sätta ihop ord till meningar precis som man gjorde i svenskan och sedan se till att de kom ut på ett någorlunda rätt sätt.
Noggrant lät jag fjäderpennan glida över papperet.
Det här kunde jag och det fanns ingen anledning till att slarva.

Det var inte särskilt svåra frågor som Lupin hade satt ihop, och när jag kastade en snabb sidoblick på Neville som satt snett framför mig såg jag med ett litet leende hur han skrynklade ihop hela sitt
runda ansikte i koncentration medan hans hand flög över papperet.
Lupin hade en förmåga att ta fram de bästa hos varje elev och han gav aldrig upp hoppet
eller förklarade någon som ett hopplöst fall.
Han var utan tvekan min favoritlärare och jag tror faktiskt inte ens att slytherinarna tyckte illa om honom, inte egentligen.
De kunde helt enkelt inte acceptera honom för att deras föräldrar inte tillät dem att göra det.
”Ni kan vända på provet när ni är klara.”
Jag tittade omsorgsfullt igenom mina svar och gjorde en liten rättning här och där.
Försvar mot svartkonster ville jag ha bra betyg i och en liten del av mig ville inte heller göra Lupin besviken.
Han trodde på mig och jag ville visa honom vad jag kunde.
”Tio minuter kvar.”
Jag såg mig lugnt om i klassrummet.
De flesta verkade vara färdiga men det var ändå ingen som pratade, alla
satt tyst och stilla på sina platser och väntade tills Lupin skulle ge klartecken åt oss att lämna in proven.
Draco satt och snurrade på sin fjäderpenna och Goyle låg framstupa över bänken och stirrade slött framför sig.
”Sådär nu kan ni...”
”Ursäkta mig Proffesor Lupin.”
Lupin hade blivit avbruten av Proffesor McGonagall som plötsligt stod i dörröppningen.
Hon hade ett mycket bistert uttryck i ansiktet och hennes röst darrade till lite när hon fortsatte:
”Jag måste omgående få låna en av dina elever om det går för sig, Proffesor Lupin.”
”Givetvis”, svarade Lupin och betraktade fundersamt McGonagall. ”Varsågod Minerva.”
”Tack.”
McGonagall skred fram till klassen och snöt sig ljudligt i en servett innan hon harklade sig.
”Draco Malfoy, om du skulle vilja vara så vänlig att komma...”
Hon hann inte ens slutföra meningen innan Draco reste sig upp.
Utan att se på någon tågade han fram och ställde sig bredvid henne.
När han passerade mig bänk såg jag att hans händer skakade och han hade ett sammanbitet uttryck
i de bleka ansiktet.
”Och...”, Proffesor McGonagall vände sig tveksamt om i dörröppningen.
”Jag tror att det är bra om Ms Jacobsson också följer med.”
Jag nickade och reste mig långsamt upp.
En klump lika stor som en tennisboll hade fastnat i halsen och den blev inte mindre när
Proffesor McGonagall snöt sig ännu en gång och torkade sig i ögonen.
Jag gav mina vänner en blick och det log tappert mot mig alla tre fastän jag kunde se i deras ansikten att det var minst lika oroliga som jag.
Med darrande händer räckte jag över mitt prov till Lupin, och han tryckte min hand som hastigast när han tog emot det.
Jag log tacksamt mot honom och skyndade mig sedan fram till McGonagall som väntade vid dörren.
Draco stod någon meter bort och trampade, han var nervös.
”Den här vägen”, sa Proffesor McGonagall och började leda oss uppför en stentrappa.
”Vi ska in till rektorn.”

Ni är så underbara så jag inte riktigt vet
VAD jag ska ta mig till!
Jag är så glad att ni tycker om att läsa för jag ÄLSKAR verkligen att skriva!
Det här kapitlet är nog ett av dem jag är mindre nöjd med, kanske för att jag slarvat lite och inte rättat ordentligt, sen är det lite kortare också.
Men hoppas ni ska gilla det ändå!
Kommer nog att lägga upp nästa snart eftersom detta blev lite kort.
Btw... VI ÄR SNART PÅ SIDA HUNDRA!
Loveyouall♥
Jag lever för er och era kommentarer!

Kapitel 45
Smutskallens förbarmelse

”Du ser trött ut. Hur är det fatt?”
Harry la huvudet på sned och studerade mig ingående med sina gröna ögon.
Egentligen hade jag velat kasta mig om halsen på honom och stortjuta, men jag lyckades lägga band på mig och pressa fram ett litet leende.
”Jag har inte sovit så mycket bara.”
”Var det inte bra hos Malfoys?”
Han släppte mig fortfarande inte med blicken och jag ålade mig för att komma undan.
”Det var väl som vanligt, antar jag.”
”Inte bra alltså?”
”Snälla Harry!” Jag drog händerna genom ansiktet och lyckades med en kraftansträngning hålla tillbaka tårarna, ”Jag är bara trött efter resan, kan vi inte ta det här imorgon istället?
Jag behöver verkligen sova.”
”Men... Hermione och Ron kommer tillbaka från middagen snart, och jag är säker på att dem...”
”Du får hälsa dem så jätte mycket från mig, men jag är verkligen trött. Jag ska gå och lägga mig nu på en gång.
Det är jätte kul att få träffa dig igen, men... Jag är verkligen trött, okej? Vi kan väl snälla ta det här imorgon?”
”Jamen... Okej”, sa han uppgivet och det högg till i hjärtat på mig av dåligt samvete när jag såg hur hela han slokade.
Jag skyndade mig att ge honom en kram. ”Jag har verkligen saknat dig, men jag måste lägga mig.
Vi pratar mer imorgon, okej?”
”Okej”, sa han och såg betydligt gladare ut. ”Lova att du säger till om det är något.”
”Såklart, god natt.”
”God natt.”
Jag gav honom ett ansträngt leende ur ena mungipan som han glatt besvarade, och skyndade mig att slinka upp för trappan till flickornas sovsalar.
Direkt efter att jag kontrollerat att jag var helt ensam och hade stängt dörren ordentligt bakom mig så släppte jag ut mina tårar.
Snyftande kastade jag mig på sängen och begravde ansiktet i händerna.
Varför kunde aldrig någonting bli som jag hade planerat?


”Draco, varför lyssnar du inte?”
”Jag lyssnar väl.”
”Du verkar ju inte ens höra på!”
Pansy gav Draco en ilsken blick och reste sig upp ur fåtöljen och ställde sig
alldeles intill honom med armarna korsade över bröstet.
”Jag frågade dig om du ville gå på balen med mig och du svarade inte ens!”
”Balen?” ekade han och lyfte förskräckt blicken och stirrade upp på Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle explodera av ilska.
”Ja, Balen! Skolbalen som anordnas på jullovet!”
”Jasså den...”, sa Draco svävande utan att ha den blekaste aning om vad Pansy pratade om.
”Nej den kan jag nog inte gå på, jag ska resa hem över jul.”
”MEN EFTER JUL SA JAG JU!”
Pansy som hade tappat den lilla gnutta tålamod som hon hade i sitt bevar, slog ut med händerna och vrålade så att spottet yrde.
”Ta det lugnt! Jag går väl på den där balen med dig då. Jag har bara mycket att tänka på, så jag har inte... Äsh vafan!” Draco reste sig också upp, men han stannade inte som Pansy hade gjort utan marscherade bort till porträtthålet, knuffade två förskräckta förstaårselever åt sidan på ett sätt som hade fått Hermione att dra efter andan och trängde sig ut genom passagen.
”Och varför har du så bråttom?”
Draco stelnade till när han hörde den välbekanta låga rösten och Severus Snape svepte in i hans synfällt; som vanligt klädd helt i svart och med sin trollstav i säkert förvar innanför klädnaden.
”Jag...”
”Du borde inte rusa omkring på det här sättet, Draco. Folk börjar bli misstänksamma...”
Deras ögon möttes över kanten på Snapes krokiga läsa och Draco kunde känna hur Snapes korpsvarta ögon letade efter ett sätt att ta sig in i hans huvud.
Draco flämtade till och vände snabbt bort blicken och han kände mer än såg hur ett leende lekte på Snapes läppar. ”Låt mig hjälpa dig, Draco.”
”Aldrig”, mumlade han och lyfte blicken och såg trotsigt in i Snapes vaxbleka ansikte.
”Jag behöver ingen hjälp, inte från dig, inte från någon!”
”Så bra då.”
Det där leendet på Snapes läppar var verkligen illavarslande.
”Då förutser jag att du också utan problem kan handskas med Potters nyfikenhet.
Jag hörde han och hans lösk till vänner tala om dig i biblioteket härom kvällen.
Det verkar faktiskt som om de vet någonting som de inte borde veta om dig, och om du frågar efter min åsikt, så kanske det inte var det klokaste att bli förälskad i en av Potters vapendragare.
Men det är ju tur att du är så klipsk, Draco. Det här blir verkligen ingen lätt match.”
Han gav Draco en lätt nick innan han fortsatte ner i fängelsehålorna.
Draco stirrade rakt framför sig.
Hade hon...? Nej. Det kunde hon inte ha gjort!
Okej, han kanske hade varit lite oförskämd mot henne men inte så mycket att det skulle ha gett henne en anledning till att skvallra.
Fast å andra sidan… Draco slöt fingrarna om sin vänstra underarm, så visste hon faktiskt ingenting.
Ingenting mer än att Draco var tvungen att utföra ett uppdrag för att inte själv stryka med, och hur flummigt lät inte det egentligen?
Han måste ändå prata med henne, försäkerhetsskull.

Han skyndade sig uppför trappan och började små springa mot stora salen.
Han skulle ha gott om tid på sig innan förvandlingskonsten skulle börja.
Men vad hade Gryffindoreleverna för lektion nu, eller hade dem rast?
Förvirrat såg han sig omkring i korridoren.
Hundratals ungdomar trängde sig förbi honom där han dumt stod och glodde i mitten av längan.
Han hade aldrig insett hur många elever det gick på Hogwarts, och att lyckats urskilja en femteårselev från Gryffindor bland alla dem... Han spärrade förvånat upp sina gråa ögon när han fick syn på ett välbekant ansikte som han sett alldeles för mycket av på sista tiden, och trängde sig fram genom strömmen för att nå sitt mål.
”Potter!”
Harry stannade tvärt och snurrade runt på stället.
När han såg vem det var som hade ropat på honom slet han fram sin trollstav ur byxfickan och
pekade med den mot Dracos hjärta.
”Våga inte försöka med någonting, Malfoy!”
Draco kom helt av sig och stirrade chockat på Harrys trollstav med munnen formad som ett litet o av förvåning. ”Vad håller du på med?” sa han skrämt och stirrade från Harry till hans trollstav, som fortfarande pekade mot hans bröst.
”Vad jag håller på med?” Harry gav upp ett ironiskt skratt. ”Frågan är väl snarare vad du håller på med!”
Han vet, tänkte Draco och hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
Han vet, och nu tänker han avslöja allting.
”Vad är Elli?” frågade han med en lätt darrande röst. ”Vart har...”
”Och du tror hon vill prata med dig? avbröt Harry och sänkte efter en menande blick från Hermione sin stav. ”Efter allt du gjort? Du är dummare än vad jag trodde när jag först såg dig, Malfoy!”
”Vart är hon?”
”Det ska du strunta i!” skrek Harry och tog ett par steg fram mot Draco, som fick tvinga sig själv att inte backa undan, ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT HENNE?”
Draco förmådde sig inte ens att svara, han stirrade bara kallt på Harry med sina uttryckslösa gråa ögon, men inuti honom pågick en känslomässig kamp. Hade hon berättat eller inte? Eller syftade den där idiotiska ärrskallen bara på deras bråk? Det var omöjligt att veta, han skulle bli tvungen att fråga.
Men inte den där gaphalsen.
Hans blick svepte över Harry och landande på Hermiones gråtfärdiga ansikte.
”Kan jag få prata med dig?” sa han helt vänd mot henne medan han bad en tyst bön om att ingen från hans eget elevhem varken skulle se eller höra honom.
”M-m-med m-mig?” stammade hon förskräckt och spärrade upp ögonen. ”Ja-ja-ja visst...”
”DU LÅTER HENNE VARA!” Tjöt Harry, som nu hölls tillbaka av Ron som såg minst lika arg ut,
”DU RÖR HENNE INTE!”
”Det skulle aldrig falla mig in”, svarade Draco bistert och såg äcklat på Hermione, vars kinder blossade upp av en ilsken rodnad, ”Kan jag få prata med dig eller inte?”
Hon nickade bara och följde efter en rädd blick på Harry och Ron som liknade två ilskna stridstuppar där det stod och flämtade, efter Draco.

Han stannade bara ett par meter därifrån, väl dold bakom ett par rustningar.
Snabbt kastade han en blick över axeln för att kunna försäkra sig om att de vart utom synhåll innan han tog sats och tvingade sig själv att se på Hermione, som fortfarande såg rädd ut.
”Vart är Elli?”
”Uppe i sovsalen”, viskade Hermione; hon harklade sig och plockade nervöst med håret,
”Hon har varit där sedan igår kväll.”
”Varför det?” En ton av oro kröp in i Dracos röst, och han såg noga till att hålla sig på behörigt avstånd för att inte bli nersmutsad.
”Det borde väl du veta!” Hermiones röst hade blivit stärkt av harklingen och nu såg hon ilsket upp på Draco. ”Det är ju ditt fel!”
”Vad menar du med det?” sa han skarpt och höjde på ögonbrynen,
”Det är väl inte mitt fel att hon är så känslig!”
”Du kallade henne en massa saker! Sen höll du med din pappa när han sa att hon borde lära sig en läxa, han låste in henne och du gick med på det!”
”Hon var uppkäftig!” försvarade han sig, medan rösten i hans huvud vrålade Jag hade inget val!
Han kunde trots allt inte låta bli att dra en suck av lättnad.
Hon hade tydligen inte berättat det värsta han gjort...
”Hon gör allt FÖR DIG!” Hermiones ansikte glänste nu av tårar, och hennes röst
var gäll och bruten. ”Allting! Och du bara står där... Och...Och... Hon vill inte se dig mer, så håll dig borta!” Hermione gömde ansiktet i händerna och vände sig om för att rusa därifrån, men alla Dracos skyddsmanövrar för att komma undan sin pappas bestraffningar hade gjort honom snabb och smidig.
Han högg tag i hennes arm innan hon hann börja springa, och vände henne mot sig igen.
”Det var inte meningen!” flämtade han och hans grepp om hennes handled hårdnande.
”Låt mig få prata med henne! Vad är ert lösenord?”
Men Hermione skakade bara på huvudet och slet sig loss från hans grepp.
”Vi vet vad du är, Draco”, sa hon och backade snyftande ifrån honom.
”Vi vet vad du är, och snart vet hon också det.”

Men hörni!
Klart jag svarar på era kommentarer, det är ju de bästa som finns!
NI är det bästa som finns, älskar er alla sååååå mycket!
och jag är så tacksam för det som ni ger mig.
Om ni bara visste vad det betyder för mig ♥
Här har ni nästa kapitlet, det är inte så jätte bra (Ett av de sämre jag skrivit) men hoppas det ändå är OKEJ.
Kommer ett nytt alldeles för snart... KEEP GOING MINA BABYS ♥

Kapitel 40
Tillbaka på Malfoy Manor

Vi hade inte behövt oroa oss för matchens utgång.
Ron vars nervositet verkade ha dämpats av återställningsdrycken, släppte inte in ett enda
mål och Harry fångade kvicken efter bara tjugo minuter vilket resulterade i att vi vann med etthundraåttio-noll.
Gryffindor var återigen tillbaka i spelet, och tillsammans med resterande Gryffindorare firade vi segern med högar av läckerheter som Fred och George smög iväg för att hämta nere i köket, och festen avslutades inte förens efter midnatt då en mycket irriterad och trött McGonagall klampade in i uppehållsrummet insvept i en mossgrön sidenrock och gråa luddiga tofflor.

”Jag önskar också att jag kunde stanna kvar på Hogwarts”, sa jag sorgset och såg på medan Rons springare högg huvudet av Harrys kung för tredje gången i rad, ”Det är mycket roligare här.”
”Gör det då”, sa Harry utan att ta blicken från schackbrädet, ”Stanna här med oss istället!”
”Jag kan inte... Jag måste åka tillbaka dit.”
Jag suckade och lutade mig tungt mot Hermione, som såg lika dyster ut som jag kände mig.
”Dem kan väl inte tvinga dig heller”, sa Ron oberört och flinade brett åt Harry som demonstrativt sköt brädet åt sidan och vände sig åt vårt håll efter ytterligare en ödestigen attack från Rons schackpjäs.
Jag svarade inte eftersom han ändå inte skulle förstå.
Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Malfoys på höstlovet trots att jag mycket hellre
skulle velat stanna kvar på skolan som de flesta andra skulle göra.
Det var bara ett fåtal som skulle åka hem över lovet, där ibland Draco och alltså jag också.
”Hörni, jag kan verkligen inte förstå varför dem släppte Lucius”, sa Harry och sänkte rösten så att inte de tjattrande tredjeårseleverna bakom oss skulle höra,
”Det är väl ganska uppenbart att han var skyldig, inte sant?”
”Jag vet inte”, sa Hermione osäkert och kastade en ängslig blick på mig.
”Om trolldomsministeriet anser att det var ett misstag så antar jag att...Å Elli, varför kan du inte bara stanna kvar här hos oss!”
Hermione torkade sig snabbt under ögonen med handflatan och fnissade till.
”Förlåt, jag är så fånig”, snörvlade hon och tog tacksamt emot näsduken som Ron räckte henne.
”Men det känns som om allting inte står rätt till bara! Som om någonting fasansfullt kommer att hända...”
”Hermione, det är Malfoy vi snackar om, vad kan vara mer fasansfullt än att bo hos honom?”
Hermione kvävde ett olyckligt skratt bakom näsduken och snöt sig sedan ljudligt.
Jag la armen om hennes axlar och Harry log stillsamt mot mig med sina glittrande gröna ögon fästa på mitt ansikte.
”Jag är tillbaka om en vecka”, sa jag tröstande och gav Hermione en lång kram som hon tacksamt besvarade.
”Allting kommer att gå bra, jag lovar att vara försiktig.”

När jag några timmar senare anslöt mig till den lilla gruppen av elever som skulle resa hem över höstlovet kände jag mig inte alls lika säker.
Shanti hoade oroligt i sin bur och flaxade ilsket med vingarna för att riktigt framföra sitt missnöje över att bli tvungen att sitta inspärrad ombord på ett varmt tåg i flera timmar, och jag var i fullfärd med att försöka tysta ner den upprörda ugglan när springande steg hördes bakom mig.
”Elli!” Harry kom rusande nerför backen med sin svarta skolklädnad fladdrande efter sig och med de runda glasögonen på sned ovanför den runda näsan.
Han bromsade in framför mig och var nära att halka på en isfläck som lurade under den vita snön.
”Jag glömde att ge dig det här.”
Han stack in handen innanför klädnaden och tog ut ett litet fyrkantigt föremål och räckte över det till mig, som förvånat tog emot det.
När jag kisande betraktade den blanka ytan gick det uppför mig att det var en spegel i miniatyr.
Innanför ramen rörde sig suddiga figurer, men de var så långt bort att man inte kunde urskilja annat än konturerna.
”Det är en fiendespegel”, sa Harry innan jag hann fråga. ”I miniatyr. Jag fick den av en god vän och tänkte att...Jag tror att du kommer ha bättre användning för den än vad jag har.”
”Oj! Tack så mycket Harry”, sa jag överrumplat och gav honom en hastig kram. ”Men inte kan jag...”
”Det är inte förens du ser ögonvitorna på dem som de utgör en fara för ditt liv.” avbröt Harry och studerade mitt ansikte för att kontrollera att jag hade förstått. ”Den kan nog vara användbar.”
”Ja, verkligen. Tack så mycket!” Jag log mot honom och han lutade sig fram och drog in mig i sin famn.
”Lova att skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
”Varje dag”, svarade han allvarligt och såg in i mina ögon. ”Var försiktig.”
”Du med.”
Han nickade och släppte mig när tågvisslan ljöd bakom oss.
”Håll ett öga på Malfoy åt mig, är du snäll. Jag tror fortfarande att han planerar någonting.”
”Jag lovar”, svarade jag och stoppade försiktigt ner den lilla spegeln i väskan.
”Ta hand om dig Harry.”
”Du med.”
Jag nickade och blinkade bort tårarna som sakta steg i mina mörka ögon och jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men rösten höll inte.
Istället gav jag honom en fuktig blick fylld av tacksamhet innan jag vände mig om och skyndade
fram till den öppna dörren och steg in i tåget medan visslan ljöd en andra gång och tåget sattes i rörelse.
Alldeles stilla stod jag sedan med väskan slängd över axeln och Shantis bur i ett hårt grepp i höger hand och betraktade hur siluetten av Harry blev allt mindre och mindre tills den slutligen flöt ihop vid en krök och försvann.

Eftersom tåget var nästan helt tomt på folk så var det inte
särskilt ont om platser.
Jag hittade Draco i en av de många lediga kupéerna längst bak i tåget.
Han tittade upp när jag kom in och studerade mig ingående med sina gråa ögon innan han vände sig bort och såg ut genom fönstret.
”Kan jag sitta här?”
Han ryckte på axlarna och jag stängde med en suck kupédörren bakom oss och slank ner på sätet mittemot honom.
”Vad är det nu då?”
”Är du kär i Potter?” Hans röst var överdrivet nonchalant men jag kunde höra en viss klang av oro i den.
”Hur så? Stör det dig?”
”Ja, faktiskt!” fräste han och kastade en svart blick på mig. ”Är du det?”
”Det angår inte dig!” svarade jag irriterat tillbaka och kände ilskan bubbla till i magen när han himlade med ögonen. ”Nu får du väl ge dig i alla fall! Du beter dig som en riktig barnunge.
Vem jag är kär i har inte du med att göra!”
”Jag trodde vi var vänner!” spottade han fram och slet loss en bit vadd ur det trasiga sätet.
”Ja, och du verkar ju verkligen tycka att man ska berätta allt för sina vänner, det märks ju tydligt eftersom du inte ens talar om för mig vad du sysslar med på kvällarna!”
Hans tystnad kändes till en början som en befrielse, men snart började den gå mig på nerverna.
När han fortfarande inte hade sagt något efter tio minuter la jag ner boken som jag försökt distrahera mig med och kastade en trött blick på honom.
Draco som hade återgått till sin fönstertittning ignorerade mig helt.
”Nej, jag är inte kär i Harry, vi är bara vänner. Är du nöjd nu?”
”Ja”, sa han och vände sig med ett brett flin mot mig igen. ”Ja, nu är jag nöjd.”
Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade fnissande på huvudet. ”Du är verkligen knäpp, Draco.”
Han svarade inte utan nöjde sig bara med att leende rycka på axlarna, och jag lutade mig lättad tillbaka mot sätet och slöt ögonen.

”Elli, vi är framme nu.”
Jag väcktes ur min dröm av försiktiga händer som rörde vid mig, och när jag med en gäspning öppnade ögonen såg jag Dracos suddiga kontur stå böjd över mig.
”Vi måste av tåget, alla andra har redan gått av.”
”Är vi redan framme?” frågade jag sluddrigt och såg mig förvirrat omkring.
”Redan?” sa han spydigt och slängde åt mig väskan. ”Du har sovit i nästan fyra timmar.”
”Oj då.”
Jag reste mig upp på vingliga ben och sträckte gäspande på mig innan jag lyfte upp Shanti,
som slött öppnade ena ögat och såg på mig innan hon stängde det igen och stack tillbaka huvudet under vingen.
”Pappa väntar på oss.”
Draco lät nervös och jag såg hur hans hand skakade när han fumligt sköt upp kupédörren och försvann ut i korridoren.
Lucius var inte speciellt svår att urskilja där han rak i ryggen och med armarna i kors över bröstet stod längst bort på perrongen.
Jag såg hur flera av de andra barnens föräldrar kastade oroliga eller förebrående blickar på honom medan det skyndade sig att fösa sina barn genom den förtrollade väggen och ut på Kings Cross station.
Jag kunde känna hur Draco tryckte sig närmare mig och utan att tänka på det tog jag hans kalla hand i min varma.
Han släppte den inte utan kramade hårt mina fingrar när vi kom fram till hans pappa.
”Ser man på”, sa Lucius kallt och stirrade med djup avsmak på mig och Draco, som fortfarande kramade varandras händer.
”Jag vill minnas att sist vi sågs hade ni inte alls det tycket för varandra, eller har jag haft fel Draco?”
Draco släppte snabbt min hand som om han hade bränt sig och såg skamset ner på sina egna fötter.
Jag blängde på Lucius, som verkade njuta av min ilska.
”Bäst vi skyndar oss på, Narcissa vill inte att vi ska bli sena.”
Han vände med en svepning på sin svarta resemantel på klacken och försvann utan att så mycket som spänna en muskel ut genom den förtrollade väggen.
Jag knuffade lite på Draco som darrande följde efter sin far, slöt ögonen
och koncentrerade mig på att hålla tankarna på någonting helt annat när jag själv klev genom väggen och dök upp på andra sidan.
Stationen var alldeles öde, det verkade som om mugglarna inte hade några avgående tåg vid den här tidpunkten.
Nyfiket betraktade jag alla skyltar med olika tider och nummer; eftersom mina två närmaste vänner var mugglare så var jag i princip uppväxt i deras samhälle men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur bra mugglarna klarade sig utan magi.
”In med er.”
Vi hade kommit ut på parkeringen och Lucius nickade åt en avlång grå bil, samma bil som jag anlänt i när jag för första gången kommit till Familjen Malfoy.
Jag och Draco klev utan ett ord in från varsitt hål i baksätet medan Lucius satte sig tillrätta bredvid Mr Grain.
”Du vet vart vi ska.”
”Ja, Sir.”
Återigen fick jag uppleva känslan av att vara tyngdlös, och efter några få sekunder landade vi på familjen Malfoys gårdsplan.
Allting såg precis likadant ut bortsett från att taket på det vita huset var täckt med ett tjockt lager snö.
Gården hade någon, med all säkerhet en tjänare, skottat omsorgsfullt och Djävulsrankan som verkade ha växt sig flera decimeter större sen jag senast såg den, var omgiven av ett slags blått mörkt ljus som skyddade den mot både snö och kyla.
”Efter er, Ms.”
Mr Grain böjde artigt sin åldrande rygg och jag följde efter Draco och Lucius in i den praktfulla hallen.
Den lilla husalfen stod alldeles framför dörren iförd sin vanliga smutsiga blus och kjol, hon såg upp på mig med stora rädda ögon och sträckte upp sina smala armar för att ta emot min jacka.
”Jag kan göra det där själv, tack”, sa jag vänligt och hon backade förskräckt bakåt och såg storögt på medan jag hängde upp mina kläder på en av de silversmidda krokarna.
”Man har husalfer för att man ska slippa sådant där, Ms Jacobsson”, sa Mr Grain torrt och bugade sig djupt för mig innan han drog igen ytterdörren efter oss. ”Om Ms behagar...”
”Jag tycker inte att det är så jobbigt att hänga upp mina kläder så att jag måste be en stackars husalf att göra det åt mig, Mr Grain”, svarade jag artigt och följde efter Draco in i matsalen.
När Narcissa såg mig komma reste hon sig upp för att säga något, men satte sig efter en blick från Lucius ner igen.
Jag slog mig ner bredvid Draco, som fortfarande inte hade yttrat ett enda ord och
tittade sedan upp på Lucius som iaktog mig med sina kalla gråa ögon, och jag kunde inte förstå
hur jag en gång hade kunnat tycka att han och Draco var lika.
”Välkomna tillbaka, jag hoppas ni har haft en...Lärorik termin?”
”Terminen är inte slut än, Mr Malfoy”, svarade jag rappt och låtsades inte om Dracos förmanande blickar.
”Självfallet inte, du är en skarpsynt flicka. Trivs du på skolan?”
”Mycket bra tack”, svarade jag och tänkte på Dumbledores vänliga blåa ögon.
”Hogwarts har en mycket bra rektor.”
Vid den meningen utbytte alla tre i familjen Malfoy menande blickar, och jag la märke till hur Draco svalde stort och stirrade ner i tallriken.
”Dumbledore är en enastående trollkarl”, svarade Lucius långsamt och knäppte sina händer.
”Men även den bästa når slutligen sin överman... Hur går det för dig i skolan då, Draco?
Låter du fortfarande den där smutskallen överträffa dig i vartenda prov?”
”Hermione är ingen smutskalle!” utropade jag innan Draco hann svara,
”Hon är den bästa häxan i hela vår årskurs!”
”Aha... Ja just det ja, du hamnade ju i Gryffindor”, sa Lucius med en betoning på det sista ordet som om det avgjorde saken, ”Där verkar dem ta in allt möjligt lösk, till skillnad från Slytherin.
Det var verkligen synd att du inte hade mera komplex än så, du hade lyckats bra där.”
Jag bestämde mig för att inte svara utan koncentrerade mig istället på att studera alla de föremål som hängde fastspikade på mörka väggarna.
Två smala män i mörka kostymer kom in för att servera maten och vi åt under tystnad.
När tallrikarna återigen var tomma reste jag mig upp från bordet och tackade tyst för maten innan jag utan att vända mig om skyndade mig uppför trappan.
Rummet var sig nästan identiskt med hur det hade varit när jag lämnade det.
Sängen var ren bäddad och golvet avtorkat, det lilla skrivbordet stod på sin plats med
en skinande ren bordsyta och de vita gardinerna var strukna och nytvättade.
Jag satte mig på den lilla skrivbordsstolen och kastade en blick ut genom fönstret.
Himlen var svart till den vita marken och träden såg ut som maskerade snögubbar med sina ståtliga kronor.
Shanti hoade sorgset i sin bur och jag stödde hakan i händerna.
Den här veckan skulle bli en av de längsta i mitt liv.

Gaha vad underbara ni är alltså!!!
Skulle kunna spamma er till döds om jag ville,
men jag älskar er alldeles för mycket för det! NI är bäst, ni gör mitt liv värt att leva och ni får mig att känna mig duktig och och behövd, kan inte begära mer än så!
Tack för att ni finns mina älskade ♥ FÖRSVINNA ALDRIG.

Det här kapitlet är lite trögt, och återigen (förlåt men kom inte in på datan igår!) orättat... Men hoppas det ändå duger
Har redan två till klara, ska bara gå igenom dem så...Och låta er andas lite, vill inte vara jobbig och spamma er med kapitel!
Puss! / Er Elzyii

Kapitel 38
Expecto Patronum

”Jag såg henne i natt igen.”
”Flickan?” Hermione kastade en orolig blick över axeln för att försäkra sig om att vi var ensamma.
”Ja”, svarade jag och gnuggade pennan mot papperarket som låg framför mig på bordet.
”Jag tror att hon vill varna mig. Jag tror att någonting hemskt är på väg att hända.”
”Men på Malfoy Manor verkade det väl mer som om hon ville skrämma dig?”
”Inte egentligen.” Jag sög fundersamt på pennans spets innan jag fortsatte, ”Hon ville mer...Bli sedd. Jag kan inte riktigt förklara men... Jag tror inte att hon vill mig illa.”
Vi satt tillsammans i biblioteket och bläddrade bland en massa dammiga böcker på jakt efter Havets bryggder, en bok som Hermione kände sig tvungen att ögna igenom sedan hon för en dryg halvtimme sen hade fått reda på att vi skulle börja med ett nytt kapitel på trolldryckskonsten.
Eftersom vi båda hade lyckats tillverka Fallondra bryggden helt korrekt och med en deadline långt före resten av klassen hade vi fått kila iväg tidigare från Snapes lektion (Något som troligtvis berodde mer på att han ville bli av med oss än för att han var imponerad av vårt resultat) och Hermione hade genast släpat med mig till biblioteket.
”Du får börja skriva ner varje gång hon kommer till dig i drömmarna så kanske det blir lättare att se någon form av mönster! Åå, jag vet att det ska finnas någon bok här om drömtydning, vänta lite så ska jag le...”
”Det behövs inte!” avbröt jag snabbt och stoppade tillbaka mina tillhörigheter i väskan.
”Jag tror faktiskt att jag har en sådan bok uppe i sovsalen någonstans... Nu när jag tänker på det så måste jag nog upp dit och hämta min spådomsbok, stanna här så länge, jag är strax tillbaka!”
Hermione öppnade munnen för att protestera men då var jag redan påväg i språngmarsch tillbaka till Gryffindortornet.
Att jag inte hade tänkt på det tidigare.
Jag visste att jag sett den där flickan någonstans förut!
Jag var så inne i mina egna upprymda tankar att jag inte märkte figuren som kom gående från motsatt håll förens jag blev tvungen att ta ett stort hopp åt sidan för att undvika en krock.
”Åh, hej Luna!” sa jag överasskat och gav den blonda, lätt vindögda flickan ett hastigt leende.
”Jag måste verkligen skynda mig, om du ursäkt...”
”Det var länge sen. Undviker du mig?” avbröt hon svävande och glodde på mig bakom ett par enorma spiralformade skära brillor som skar sig ohyggligt mot hennes orangea rädisformade örhängen.
”Öh, nej verkligen inte!” svarade jag stressat och sneglade upp mot marmortrappan.
Den var tom.
”Luna, jag är verkligen hemskt, hemskt ledsen men jag har lite bråttom.
Det är en bok uppe i sovsalen som jag måste hämta och...”
”Jag såg din vän Draco idag. Jag tror inte han tycker om mig.”
”Nähä, men det är inget att bry sig om. Snälla Luna...”
”Han tittar konstigt på mig när jag går förbi, men han är väldigt söt, är han inte?”
”Jo oerhört!” sa jag och trängde mig förbi henne.
”Vi får prata senare, om du ser honom igen så får du hälsa så gott från mig!”
Jag fortsatte min språngmarsch uppför trappan och bromsade flämtande in framför den Tjocka damen som hade sällskap av sin höknäsade väninna Yvette.
”Lösenord?”
”Blodad tand!”
Jag väntade inte tills porträttet var helt öppet utan trängde mig in när det fortfarande hängde på tvären och skyndade mig igenom sällskapsrummet, klev i förbifarten över några förstaårselever som låg slängda på mage ovanpå golvet, helt utslagna av näsblodsnougat och nickade snabbt till Fred och George som kröp runt bland de däckade och försökte tvinga i dem motgift medan det hela tiden viskade halvhögt till varandra för att jämföra resultat.

Det var alldeles tomt i sovsalen när jag steg in i det hemtrevliga cirkelformade rummet och jag påminde mig själv om att stanna upp och andas innan jag stegade fram till min koffert och började rota runt.
Jag fiskade upp tre klädnader och en hel näve med gåspennor innan mina fingrar slutligen hittade rätt.
Jag vecklade upp det gamla tidningsupplaget och ignorerade artikeln från 1965 och lät istället blicken vila på den svartvita rörliga bilden.
Längst fram stod anledningen till varför jag alltid bar med mig tidningen; min pappa som femåring, omgiven av minst ett dussintal andra barn, glatt vinkades till fotografen helt ovetande om den ödestigna död som skulle vänta honom flera år senare.
Jag log lite mot honom innan jag återigen kom underfull med varför jag plockat fram bilden och lät fingret löpa längs de andra barnens ansikten.
Längst bak till vänster hittade jag henne, och hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på mig när jag stirrade in i hennes bleka surmulna ansikte.
Flickan var sig på pricken lik.
Det långa mörka håret som hängde som en svart slöja över det smala bleka ansiktet och de svarta små knappnålsögonen som stirrade och stirrade på åskådarna utanför fotot.
Jag sänkte blicken och läste artikeln som stod ner krafsad med spretiga bokstäver alldeles under bilden.

Barnhemsbarn på Winston Garden
placeras ut hos mugglare

Efter en mycket omfattande utredning har Ministeriet beslutat
att det barn som tidigare bott på Barnhemmet Winston Garden, West Suri, England
ska placeras ut hos mugglarfamiljer.
Detta till förmån att förminska de oönskade barnens magiska förmågor och ge dem
en plats i ”Det andra samhället” skriver Juan Skeeter, The Daily Prophets specialutsända reporter.
”Ja, vi kan informera om att så är fallet”, intygar Igor Macklei, föreståndare och förvaltnings chef på Winston.
”Vi kan också intyga att det som skrevs i medierna förra veckan är helt korrekt, vi har till största del Smutskallar och ynkar här.”
Styrelsen har beslutat att barnen, vars magiska förmågor är svaga eller näst intill obefintliga ska sättas i karantän och sedan så småningom adopteras bort till mugglare.
”De här barnen har inget att frukta, de är fortfarande mycket unga och har lätt för att anpassa sig.” säger Igor Macklei. ”Dessutom vet vi alla att vårt trolldomssamhälle inte har plats för barn vars blod är smutsigt eller förorenat, enligt paragraf 13 tas bara barn av riktig trollkarssläkt emot till undervisning.
Barnen har sedan det varit mycket små undanhållits allt magiskt och bestraffats hårt vid varje utövning av magi.

Trots att jag hade läst artikeln så många gånger att jag kunde den utantill så rös jag.
Att folk kunde vara så hemska!
Jag greps plötsligt av en väldig ångest över att jag aldrig bett min pappa berätta mer om sitt förflutna, och torkade bort en envis tår som hängde sig fast i ögonvrån.
Stod det inga namn under bilden?
Jag kisade för att kunna läsa de små bokstäverna som var nästan helt utnötta, men det enda som gick att tyda var ”Barnen ser fram emot att flytta”, och jag gav snabbt upp och återgick till att stirra på flickans ansikte igen.
Jag var helt säker när jag vek ihop tidningen en liten stund senare.
Det där var flickan jag sett i Malfoy Manor, och det var garanterat hon som hemsökt mig i natt med sina bedjande svarta ögon.


”Vart har du varit?” väste Hermione när jag svettig och med rödblossande kinder
kom in rusande i Lupins klassrum tio minuter senare.
Innan jag hann ge henne en någorlunda vettig förklaring kom Lupin fram till mig och la en vänlig arm runt mina axlar.
”Så du bestämde dig för att dyka upp ändå Ms Jacobsson? Du kanske inte tycker att mina lektioner är tillräckligt intressanta?”
”Ne-nej, det var inte alls så... Jag glömde bort tiden Professorn, jag tycker era lektioner är mycket bra.
Lupin skrattade muntert och kramade om mina axlar.
”Du kan sitta bredvid Draco, Pansy har just begett sig upp till sjukhusflygen med ett mycket allvarligt utbrott av näsblod och ni ska jobba i par idag.”
”Ja Professorn.”
Jag kastade en urskuldande blick på Hermione som fortfarande såg misstrogen ut och gick sedan tvärs genom rummet och slängde mig ner bredvid Draco som förvånat vände sig om.
Han verkade ha varit helt inne i sina egna tankar och inte ens märkt att jag hade kommit in klampades.
”Då så, då kan vi ta vid där vi slutade.” Lupin slog ihop händerna och log mot klassen.
”Är det någon här som har lyckats frammana en kroppslig patronus förut?”
Bara jag och Harry räckte upp handen och Lupin såg överraskad ut.
”Kan du frammana en kroppslig patronus Elli? Att Harry kan det vet jag ju givetvis redan eftersom det var jag som lärde honom det av personliga skäl, men att du också skulle vara benägen till det gör mig både chockad och nyfiken.”
”Ja Professorn”, svarade jag och rätade lite på mig när jag kände klassens nyfikna blickar bränna i ryggen, ”Vi lärde oss det under vårt tredje år på min skola i Sverige.
Vår rektor ansåg att det var en av de viktigaste besvärjelserna för unga häxor och trollkarlar att känna till, särskilt med tanke på att hon var övertygad om att Du-vet-vem skulle återvända till makten.”
”Mycket klokt resonerat av henne”, sa Lupin tyst och betraktade mig intensivt med sina blåa ögon.
”Om jag får lov att ställa frågan, av egen nyfikenhet; vilken form antar din patronus?”
”Enhörning, Sir.”
”Inte illa...” Lupin skakade på huvudet och log mot mig. ”Det kommer underlätta dina lektioner i försvar mot svartkonster under en tid, Elli.
För det är precis vad jag tänkt mig att ni ska få träna på idag”, fortsatte han vänd mot klassen som förväntansfullt såg upp.
”Att lära er frammana er egen personliga kroppsliga patronus. En patronus fångar upp alla positiva känslor som en Dementor lever på, samtidigt som den fungerar som en beskyddare.
Patronusen skyddar sin trollkarl från Dementorer, och kan till och med få dem att försvinna.”
Lupin gjorde en kort paus för att försäkra sig om att han hade fångat allas uppmärksamhet innan han fortsatte prata medan han började vanka av och an i klassrummet.
”En patronus kan inte känna förtvivlan, som vi människor kan, så Dementorer kan inte göra illa den. Den frammanande patronusen skyddar häxan eller trollkarlen som frammanade den,
lyder hans eller hennes kommandon och försvinner kort efter att den inte längre efterfrågas.
En frammanad patronus är silvrig, skir och halvt genomskinlig.
En korrekt frammanad kroppslig patronus tar en solid animalisk form, som återspeglar frammanarens karaktär och personlighet.
Ni kommer alla att hitta er egna personliga patronus, men vägen dit kan vara både lång och svår.
Är det någon av er som vet hur man gör för att frammana en patronus, förutom Harry och Elli som redan kan det?”
Hermiones hand sköt genast i luften och Lupin nickade. ”Ja, Hermione?”
”Att frammana en patronus är enkel t enligt teorin men svårt att göra rent praktiskt.
Kastaren måste anta ett mycket speciellt känslomässigt tillstånd.
Han eller hon måste tappa ur och dra ut de positiva känslorna som skapar patronusen oavsett hur situationen ser ut.”
”Helt korrekt Ms Granger, jag kunde inte ha sagt det mycket bättre själv.
Tio poäng åt Gryffindor för din geniala förklaring!”
Hermione rodnade och tittade förläget ner i bänken, men hon såg mycket glad ut över Lupins beröm.
”Jag brukar säga som så, att det bästa sättet för att lyckas frammana en patronus är att fylla sig själv med positivt laddad energi.
Detta gör man enklast genom att tänka på ett lyckligt minne, eller en väldigt trevlig tanke som får dig på glatt humör.
Vi kommer självklart inte att träna på riktiga Dementorer, men eftersom jag är övertygad om att alla i det här klassrummet ser Dementorer som de ohyggliga väsen som det faktiskt är, så tänkte jag införskaffa oss en Boggart till nästa vecka att öva på.
Idag ska vi bara öva på själva formeln, så säg efter mig: Expecto Patronum!”
”Expecto Patronum”, ekade klassen i kör.
”En gång till, lite högre den här gången.
EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Jag ber er nu att slå upp era böcker och bläddra fram till kapitel tolv och läsa sidorna nittiofem till hundraett under tystnad.
När ni har gjort det så ska ni dela upp er i par, gärna som ni sitter så ska jag förklara vad ni ska göra sedan. Varsågoda.”
De som inte redan slagit upp sina böcker skyndade sig att göra det och en tystnad la sig över klassrummet, endast avbruten när någon elev vände sida i sin bok.
Efter några minuter började flera i klassen räta på sig, snurra på pennorna och luta sig bakåt på stolarna.
Neville, som bara hade hunnit halvvägs genom sin text knölade ihop ansiktet och såg sig stressat omkring innan han knöt näven och ansträngde sig för att få upp tempot.
När Lupin såg detta klappade han i händerna för att sänka ljudnivån som hade börjat höjas efterhand då fler och flera blev färdiga.
”Se så, alla är inte klara ännu. Fem minuter till kan ni sitta tysta.”


”Det var verkligen en lärorik lektion, tycker ni inte?” Hermiones ansikte strålade av upphetsning och hennes kinder lyste fortfarande röda efter att Lupin gett Gryffindor ytterligare tio poäng när hon gett honom en korrekt redovisning av teorin bakom patronus besvärjelsen.
”Jo, den var fantastisk”, höll Ron med och försökte kväva en gäspning. ”Verkligen helt chantill...”
”Jag tycker faktiskt att Lupin är en mycket bra lärare!” svarade Hermione eldigt och blängde på Ron som förskräckt höll upp händerna.
”Det var inte så jag menade! Han är en jätte bra lärare, men jag kan inte påstå att en massa snack om olika teorier hit och dit fängslar mig särskilt mycket...”
Dem fortsatte att tjafsa ända tills våra vägar skildes åt borta vid trappan upp till norrtornet där spådomskonsten skulle hållas.
Medan vi traskade upp för det alldeles för många trappstegen och klättrade uppför den vingliga repstegen som ledde upp till Professor Trelawneys kvava klassrum så sprang Hermione en trappa ner för att komma i tid till Proffesor Vektors lektion forntida runskrift.

Proffesor Trelawney tvingade oss att fortsätta med våra drömtydningar
och vi delade raskt in oss i par om två och två.
Eftersom Pansy fortfarande var kvar uppe i sjukhusflygen (Till min stora glädje) så jobbade jag med Draco även denna lektion.
Efter att ha lyssnat på hur Trelawney förutspådde Harrys död i ungefär tio minuter plockade vi fram
våra drömdagböcker och började bläddra i Drömoraklet efter beskrivningar som matchade vår partners drömmar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag Draco men han ryckte bara på axlarna och såg sig ointresserat omkring i det dunkla rummet.
”Då gör väl jag det då”, sa jag med hög röst smällde igen boken. ”Är du med?”
”Ja”, svarade han och vände sig om mot mig igen; hans silvergråa ögon betraktade mig illvilligt under den långa ljusa luggen och jag kom på mig själv med att tänka hur det skulle kännas att kyssa honom.
Nej. Jag skakade snabbt av mig tanken och låtsades vara väldigt upptagen med att slå upp rätt sida i min drömdagbok(Någonting som jag redan gjort för länge sedan) och såg mycket noga till så att mitt mörka hår hängde för mitt blossande ansikte.
”Ska vi börja då?” sa jag och kämpade för att hålla rösten stadig.
”Vad har du drömt dem senaste nätterna?”
”Ingenting.”
Jag höjde på ögonbrynen. Svaret hade kommit alldeles för snabbt för att kunna vara äkta.
”Ingenting? Någonting måste du väl ändå ha drömt?”
Han ryckte på axlarna, verkade fundera ett slag.
”Jag drömde någonting om någon jäkla eld.”
”Eld? Nu ska vi se... Var den långt borta eller tätt inpå?”
”Långt borta”, muttrade han och pillade bort icke existerande smuts under sina väl manikyrerade naglar.
”Det betyder Isånafall att någons vrede snart kommer att drabba dig. Undra vem det kan vara?
Har du gjort Snapes läxa?”
Han nappade inte på mitt skämt utan såg istället uppriktigt sagt orolig ut.
”Men snälla Draco!” Sa jag när jag såg hans ansiktsuttryck, ” Det är ju bara en massa struntprat...”
Jag sänkte rösten, ”Du tar väl inte Trelawney på allvar heller?”
”Såklart inte!” fräste han och ruskade på sig. ”Nu är det min tur.”
”Har du inte skrivit någonting i din bok?”
Han sköt demonstrativt över sin drömdagbok mot mig och jag bläddrade förstrött igenom den.
Bokens sidor var lika blanka som de varit när vi fått dem i vår ägo.
”Hon kommer inte att bli glad över att se det här, vi ska ju lämna in dem nästa onsdag.”
”Det skiter jag i, jag tänker i alla fall inte fortsätta att studera spådomskonst, det är ett helt meningslöst ämne!”
”Nu låter du nästan som Hermione”, log jag och Draco gjorde en så förskräckt grimas att jag inte kunde låta bli att skratta. ”Vad har du emot henne egentligen?”
”Hon är en äcklig liten besserwisser, och dessutom är hon en smutskalle.
Hon går runt och tror att hon är så mycket bättre än alla andra trots att hon inte ens borde få tillåtelse att gå på den här skolan!”
”Tja, det kan man ju ha delade åsikter om”, mumlade jag och låtsades vara väldigt intresserad av ett uppslag i boken som handlade om att spå i teblad för att förhindra att Proffesor Trelawney stannade när hon balanserade förbi vårt bord på sina höga klackar.
”Jag tycker i alla fall att Hermione är toppen, och hon är faktiskt jätte gullig. Nu är det din tur, du kan ta min senaste dröm, den är lagom otäck för dig.”
Jag låtsades inte om den föraktfulla blick som han gav mig utan sköt bara lugnt över min bok till honom och han lyfte upp den och började läsa igenom första sidan.
Medan Draco var försjunken i texten passade jag på att vända mig om och fånga Harrys uppmärksamhet vid bordet intill.
Av hans och Rons ansiktsuttryck att döma hade det tjuvlyssnat och hört vartenda ord som Draco yttrat om Hermione, Harry skakade nedlåtande på huvudet och Ron såg ut som om han svalt en citron.
Jag öppnade munnen för att ge dem en viskande redogörelse om Dracos syn på saker och ting, men en rörelse i ögonvrån fick mig att vända mig framåt igen.
Proffesor Trelawney stod lutad över Draco och viskade något i hans öra.
Draco stirrade förskräckt upp på henne innan han nickade kort och började samla ihop sina saker under klassens nyfikna blickar.
”Vart ska du?” sa jag lågt och tog tag i hans hand. ”Vi slutar inte förens om en halvtimme.”
”Jag måste gå, min pappa vill träffa mig.”
”Lucius?” utbrast jag chockat och tittade upp på Dracos som nickade.
”Men... Sitter inte han i Azkaban?”
”Inte längre”, svarade han kort och lyfte upp sin väska från golvet.
”Han ville träffa mig, han sa att det var viktigt.”
Draco gjorde en rörelse att ta bort sin hand men jag höll krampaktigt tag i den och fortsatte att se
på honom. ”Draco, var försiktig.”
Han stirrade uttryckslöst på mig i några sekunder innan han gav mig en nästan omärkbar nick och ett blekt leende.
Jag log tillbaka och kramade hans hand, innan jag släppte taget och såg honom försvinna ut genom dörren, betydligt mer säker än vad han kände sig.

Hej på er mina älsklingar ♥♥♥
Här har ni nästa kapitel
Jag har tyvärr inte haft tid att rätta det här ordentligt, så det dyker säkert upp lite småfel men det får va så helt enkelt!
Jag hinner inte göra mera med det, orkar inte heller för jag vill SKRIVA MERA 8D
Och så lovade jag ju att det skulle komma ut idag.
Hoppas verkligen ni ska gilla det, nästa kapitel är redan klart och väntar på att jag ska hinna rätta det..
Ni är bäst i världen, hoppas ni aldrig slutar läsa även om det går upp och ner! Kram till alla ♥



Kapitel 36
Dödsvarsel och Akromanteler på vift

Jag hade aldrig varit i den förbjudna skogen tidigare men Harry hade berättat ett och annat
för mig om den.
Han hade varit här tillsammans med Draco under deras första år på Hogwarts vid en gemensam straffkommendering, och det var uppenbart att någonting skrämt slag på Draco den gången.
Han hoppade till vid minsta ljud och såg sig hela tiden omkring utan att släppa efter på sitt krampaktiga tag runt trollstaven.
”Snälla kan du inte ta det lite lugnt!” fräste jag när han för tredje gången studsade till och höll på att peta ut mitt öga med sin trollstav, ”Vi är på lektion, Draco! Vad skulle kunna hända då?”
Han svarade inte utan nöjde sig med att kasta en förebrående blick på mig innan han lät trollstavshanden falla åt sidan, men jag såg att han fortfarande höll ett fast grepp om den med sin bleka hand.
”Hur långt in ska vi egentligen?” gnällde Pansy bakom oss och jag kunde se hur Dean vände sig till Seamus och himlade med ögonen.
”Är det långt kvar?”
”En bit!” hojtade Hagrid och ökade takten.
Eftersom han tog ett steg när vi tog tre så fick vi lov att börja småspringa för att hinna med i hans tempo.
Skogen började bli allt tätare och mörkare omkring oss.
Det var alldeles tyst förutom våra steg och flämtande andetag som ekade mellan träden.
Plötsligt stannade ledet framför oss och vi lyckades med nöd och näppe undvika att törna in i
Harry och Hermiones ryggar.
”Vad…” började Draco men jag hyssjade honom och pressade fingret över läpparna.
Hagrid hade vänt sig om med ansiktet mot träden och öppnade munnen och utstötte en rad märkliga läten som påminde om kvävda plågade skrik.
Vi såg på varandra och några skakade på huvudet och fnissade elakt bakom Hagrids rygg.
Efter några minuter tystnade Hagrid och böjde sig istället ner och öppnade lådan som han burit i famnen och slet fram någonting stort och slemmigt som liknande avskalade djurkroppar.
Jag drog som resten av klassen upp klädnaden för ansiktet när den ohyggliga lukten än en gång nådde våra näsborrar, betydligt mer påfallande än innan och försökte utestänga ljudet av det obehagliga slafsande dunsarna när Hagrid släppte ner kropparna på marken.
Sedan vände han sig om mot oss och harklade sig.
”Vi får nu hoppas att dom lockas fram av lukten av köttet…” han såg sig om på sina elever som såg plågade ut, ”Å om dom vill visa sig för oss så kommer vi snart å märka det…Här kommer en av dom nu!”
Reaktionen var omedelbar.
Som en man svängde klassen runt och stirrade mot stället mellan träden där Hagrid pekade.
”Skojar du med oss din…” började Draco, men sedan blev han alldeles tyst och stilla bredvid mig.
Mer än hälften av klassen verkade inte kunna förstå varför, det fortsatte att sträcka på halsarna och kisa för att försöka urskilja det som nu kom framskrittande ur mörkret.
Jag hade sett Testraler tidigare, och jag kunde känna en våg av lättnad när det märkliga hästliknande magra djuret höjde sitt huvud och bredde ut sina beniga fjälliga vingar för att undersöka det ruttna kadavret på marken.
Hermione och Ron såg sig likt de flesta andra förvirrat omkring medan Harry, Neville och en blek surmulen Slytherin flicka såg på medan det väldiga djuret försiktigt sträckte fram den svarta mulen och tog en tugga av köttet.
Flera av eleverna utstötte chockade tillrop när testralen började slita av stora bitar av den döda geten med sina vassa gula tänder medan två testraler till smög ut genom dungen och gjorde den sällskap.
Jag försökte föreställa mig hur det måste se ut för dem som inte kunde se vad det var som tuggade på köttet och klandrade inte Hermione det minsta när hon slog händerna för ögonen.
”Förtjusande djur!” hojtade Hagrid nöjt och klappade den närmsta av dem som nyfiket lyfte det stora huvudet och såg på klassen med sina silvriga bottenlösa ögon. ”Hur många e det som kan se dom? Räck upp handen!”
Jag, Harry, Neville och Slytherin flickan räckte försiktigt upp händerna.
Efter ett ögonblicks fundering om han skulle avslöja sig eller inte räckte Draco också upp handen och jag log mot honom.
”Fem stycken… Inte illa”, mumlade Hagrid och slängde ner ännu en djurkropp till Testralerna som hungrigt kastade sig över den.
”E det någon som vet vad det här e för djur?”
Utan att förvåna någon räckte Hermione upp en darrande hand.
”Testraler. Det kan bara ses av dem som sett någon dö.” Hermiones röst lät ovanligt gäll och hon svalde innan hon fortsatte. ”För i tiden sa man ofta att testraler förutspådde död och olycka, något som på senare tid har tystats ner. Det är Testraler som drar vagnarna från Hogwartsexpressen upp till slottet.”
”Alldeles riktigt”, skrockade Hagrid nöjt, ”Tie poäng till Gryffindor. Självklart så e det där med att dom skulle bringa död å olycka bara ett varsel å ingenting å lyssna på.” Sa han och vände sig mot Lavender Brown som hade flyttat sig så långt bort från köttstycket där stora bitar fortfarande slets av och försvann i tomma intet.
”Testraler e fredliga djur som gör mycket nytta här oppe i skogen.
Man kan rida på dom också å dom har en väldig känsla för å hitta ut från platser som skrämmer dom, å dom har ett otroligt lokalsinne. Bara å tala om för dom vart man ska så grejar dom det, helt fantastiska djur e vad dom är!” Han såg med öm blick på testralerna som nu hade dubblats i antal, och flera silvriga ögon blinkade vaksamt borta vid dungen.
”Ni behöver inte oroa er, testraler e snälla varelser som aldrig skulle göra en fluga förnär, dom är faktiskt…”
Men vad testralerna var fick vi aldrig reda på.

Det hördes en plötsligt smäll och förvånade utrop och jag såg i ögonvrån hur testralerna vände sina spinkiga bakdelar mot oss och försvann i galopp tillbaka in i skogen.
Draco snurrade runt på stället för att försöka ta reda på vad som skrämt dem, och Harry, som på en given signal slitit fram sin trollstav, slogs plötsligt bakåt av något stort och hårigt som höjde sina enorma gripklor över honom och tvingade honom till marken.
Ett fruktansvärt skrik hördes bakom oss och jag såg hur Pansy tillsammans med resten av Slytherin eleverna tog till flykten medan Hagrids vrål ekade över våra huvuden:
”NEJ! STANNA DÄR NI E! SPRING INTE ER VÄG! STANNA!”
Men det var redan för sent, de hade redan försvunnit in i skogen, skingrade åt olika håll i ren panik.
”Depulso!” skrek Hermione och en marin blå ljusstråle sköt ut ur änden på hennes trollstav och slungade den ohyggliga varelsen bakåt och Harry kravlade sig upp på benen och riktade sin egen trollstav mot spindeln som snabbt hade återfått kontrollen över sina långa ben och på nytt reste sig över våra huvuden; med en flämtning fick jag syn på ytterligare sex, sju stycken jätte spindlar som kom kilande på sina långa ben för att ansluta sig till striden och ingenstans fanns en skymt av varken Hagrid eller Dean och Seamus som alldeles nyss hade stått bara några meter ifrån mig...
”Nej! Depulso! Lamslå!” Jag riktade trollstaven mot en av de kraftiga behårade skallarna som precis sänkt sig ner över Neville som skräckslagen krupit ihop på marken och odjuret slungades kraftfullt bakåt och slog i backen några meter bort där den blev liggande på rygg orörlig med de åtta benen lamt hängande åt sidorna.
”Draco! Hjälp till!” skrek jag och viftade med staven. ”Lamslå! Lamslå! Depulso!”
”Vi måste ta oss härifrån!” vrålade Harry och slet upp Neville på fötter.
”Dem blir bara fler och fler... Var är Hagrid? ”Expulso!”
”Vi måste härifrån! Kom nu Ron...” Hermione knäböjde över Ron som hade kastat sig ner på marken med händerna över huvudet. ”Snälla Ron, upp med dig nu...”Lamslå!”
Hermiones röda ljusstråle träffade en av spindlarna rakt mellan de fyra ögonen och kastade in den i ett av träden som knackande böjde sig på mitten.
”Jag vill inte dö... Mamma!” kved Ron och kröp ihop ännu mer på marken. ”Hjälp!”
”Kom här då!” skrek Hermione och lyckades med en kraftansträngning få upp Ron på fötter medan jag, Harry och Draco fortsatte att kasta våra besvärjelser mot jätte spindlarna; vi hade lika gärna kunnat låta bli, förhäxningarna verkade inte kunna tränga igenom deras pansarbeklädda hud.
”Kom igen, den här vägen!” ropade Harry och högg ett fast tag i Neville som verkade alldeles för ostadig på benen för att kunna ta sig fram själv och började springa allt vad han orkade med Neville på släp medan han sköt besvärjelser bakåt mot odjuren som ilsket kastades omkull på rygg.
”Snälla Ron!” bönade Hermione och drog i Ron som stod som fastfrusen i marken medan spindlarna som Harry just lamslagit kravlade sig upp på benen igen och satte kurs mot Rons röda hår.
”Ron, vi måste härifrån, KOM NU!” Med all den kraft som hon var värd lyckades hon slita loss Ron från sin förlamning och tillsammans började det springa efter Harry som fortfarande släpade Neville efter sig.
Draco kastade sig fram och började rusa efter dem och jag var inte sen att följa efter samtidigt som jag kastade besvärjelser över axeln utan att ta något sikte.

Vi rusade genom skogen.
Det kändes som om tiden hade stannat.
Grenar rispade upp svidande märken på vår nakna hud och kvistar rev upp stora hål i våra klädnader
där vi sprang på stigen; Harry i spetsen fortfarande släpandes på en ganska så lealös Neville, Hermione efter tillsammans med en skräckslagen Ron och så Draco som löpte lätt som en vind framför mig, minst lika skräckslagen och utan att ta någon notis om såren som slets upp på hans armar och spillde hans rena blod över den övervuxna stigen.
Jag var så trött att jag knappt kunde andas och varje steg som jag tog följdes av ett välbekant hugg i sidan. Jag önskade plötsligt att jag aldrig hade ätit någon frukost.
Efter något som kändes som en timme men logiskt sett inte kunde varit mer än tio minuter började skogen glesna upp och långt där borta kunde man skymta Hogwarts tinnar och torn i skenet från den stigande solen.
”Ja...”
Harry stannade så tvärt att Neville for på näsan rakt ner i mossan där han blev liggande; flämtandes och pustandes medan han med en skakig fetlagd hand torkade svetten ur pannan.
Ron sjönk också ner i diket och förde sakta händerna till ansiktet; som om han verkligen ville övertyga sig själv om att det fortfarande satt där det skulle.
Vi andra fyra såg avmätt på varandra.
Alla tre hade långa rispor i ansiktet och över armarna där grenar hade
träffat dem och på vissa ställen läckte fortfarande blodet fram ur smala skåror.
Draco hade ett ganska otäckt jack på armen där blodet strilade nerför hans bleka hud och droppade ner på marken där det samlades i en klarröd tunn pöl.
Jag insåg att jag måste se lika eländig ut som dem och skyndade att syna mina armar där flera revor gav sig tillkänna.
Hermione var den som bröt den spända tystanden.
”V-vad var det där?” stammade hon och torkade sig i ansiktet med en darrande hand. ”De-de-de ba-bara dök –u-upp!”
”Akromanteler”, svarade Harry bistert till allas; inte minst Hermiones, förvåning.
”Jag och Ron stötte på några sådana under vårt andra år på Hogwarts... Minns du det Ron? Ron?”
Ron som stod lutad över diket alldeles grönblek i ansiktet svarade inte.
”Intressant!” fräste Draco och drog sin klädnad över såret som fortfarande blödde ymnigt.
”Kanske du planerade det här Potter? Tillsammans med din håriga best till vän, som ett litet skämt va? Vänta bara tills min pappa får höra det här! Han kommer att kasta ut den där halvmänniskan fortare än Longbottom förstör en trolldryck!”
Harrys ansikte intog en ilsken röd färg och han knuffade Hermione åt sidan och ställde sig framför Draco som fortfarande höll en skakande hand över såret.
”Om jag hör dig yttra ett enda ord Malfoy...”
”Varför skulle jag vara rädd för dig?” spottade Draco fram och hånflinade mot Harry.
”Kallar du det här en lärorik lektion kanske? Att nästan bli uppäten av köttande monster som din halvjätte gömmer i skogen? Jag trodde faktiskt inte att du var dummare än vad du såg ut, men det verkar som om jag misstagit mig.”
”Det hade då inte varit någon större förlust om du blivit kvar där inne!” morrade Harry och slöt fingrarna runt sin trollstav. ”Malfoy, du är bara en feg liten nolla!”
”Det räcker nu!” sa jag bestämt och tvingade Draco, som också hade tagit ett fast grepp om sin trollstav, tillbaka.
”Om ni ska duellera, så varsegoda. Men inte i den förbjudna skogen under lektionstid!”
”Värst vad du har blivit snusförnuftig helt plötsligt, det verkar som om du har umgåtts för mycket med Granger!” hånade Draco, men han gjorde ingen ansats att anfalla Harry som gnisslande tänder av ilska.
”Men om inte den där håriga besten är borta här innan fredag...”
”Draco, det räcker.” sa jag skarpt och till både min och de andras förvåning tystnade han och nöjde sig med att betrakta Harry med en överlägsen min i det bleka uppfläkta ansiktet.
Rons hastiga uppstötningar bröt tystnaden och Draco rynkade äcklat på näsan och backade några steg för att komma så långt bort från Rons knäböjande siluett som han kunde komma.
Hermione såg medlidande ut och Harry skakade sorgset på huvudet.
”Vi måste tillbaka till slottet”, sa han och nickade bort mot Hogwarts. ”Jag tror att de här båda; han nickade mot Ron som nu hade slutat att kräkas och darrande betraktade sin egen spegelbild i daggen från några ormbunkar och så Neville som blek och stilla fortfarande låg kvar på marken; behöver komma till sjukhusflygen.
Jag nickade och kastade en blick på Draco som fortfarande stod kvar bakom mig, alldeles för rädd för att ta sig ut ensam.
När han släppte ner armen som han hållit pressad över såret rös jag till.
Såret vad djupare än vad jag först hade trott och blodet rann fortfarande ner från hans arm och droppade ner till marken.
Jag tyckte utan att överdriva att han blivit blekare i ansiktet sedan vi anfölls av spindlarna borta vid gläntan och jag högg beslutsamt tag i hans friska arm.
”Draco, du måste också upp till sjukhusflygen.”
”Aldrig i livet!” fräste han och blängde på mig. ”Jag är ingen ynkrygg!”
”Det där såret ser otäckt ut”, sa jag mer till Hermione än till honom som nu försiktigt närmade sig för att ta sig en titt.
”Jag kan nog ordna det där”, sa hon och betraktade jacket som fortsatte att blöda.
”Bara en besvärjelse...”
”Aldrig!” utropade Draco förskräckt och tog ett steg åt sidan medan han stirrade på Hermione som om hon varit något som katten släpat in. ”Jag behöver ingen hjälp av en smutskalle!”
”Våga inte kalla henne det där!” morrade Harry som satt nerhukad med armen om Rons axlar. ”Hermione är ingen...”
”Draco, det där behöver fixas och du vet lika bra som jag att Hermione är den bästa häxan i vår årskurs! Dessutom; la jag till och fingrade på min sönderrivna klädnad; så tar det betydligt längre tid om Madam Pomfrey ska ordna det där, och en rad obehagliga frågor som garanterat inte kommer att göra dina föräldrar glada. Vad tror du de skulle säga om dem fick reda på att du hjälpt oss att bekämpa jätte spindlar i den förbjudna skogen?”
Jag hade dragit det första bästa jag kommit på, och tydligen hade det fungerat.
Draco bar uttrycket av någon som tvingades att välja mellan en plågsam död eller
Cruciatus förbannelsen, och efter några sekunders betänketid nickade han kort och sträckte fram armen.
”Men om du smutsar ner mig med ditt orena blod, så svär jag på att du kommer att få ångra dig bittert!” fräste han och slöt ögonen för att slippa se eländet.
Hermione angav inte ett enda ansiktsuttryck som visade att hon blivit berörd av hans elaka påhopp, utan riktade bara sitt trollspö mot hans arm och sa med stadig, säker röst: Episkey!”
Draco flämtade till och öppnade ögonen, trots sitt stora agg mot Hermione, imponerad.
Såret på hans arm suddades långsamt ut och lämnade hans bleka hud lika
hel och ren som den varit en timme tidigare när vi stått samlade runt Hagrids stuga.
Deras ögon mötte varandras och trots att Draco inte sa någonting, var tystnaden från honom ett sällsamt tack, och Hermione, vars ansikte hela tiden varit uttryckslöst lystes nu upp av någonting som jag inte kunde tyda, men den hastiga sammanföringen av två så olika människor som bittert avskytt varandra i flera år var så vacker att jag blev tvungen att torka av mina ögon på klädnaden.
”Kom igen nu Ron, upp med dig!” mässade Harry och bröt den märkliga stämning som Hermiones helande hade frambrutit.
”Vi måste tillbaka till slottet! De undrar nog vad vi håller hus... Hoppas alla de andra har kommit tillbaka helskinnade.”

Tillsammans, sida vid sida vandrade vi tillbaka mot slottet under tystnad.
Ingen yttrade ett enda ord, inte ens Draco fällde någon nedlåtande kommentar och när vi skiljdes åt vid den vita marmortrappan som ledde upp mot Gryffindor tornet kastade Draco bara en blick på sina fiender och nickade åt mig innan han försvann bort mot fängelsehålorna.

Ååh tack snälla underbara NI!
Ni kan inte ana hur glad jag blir över era fantastiska (Nej det ordet räcker inte...Det finns inget ord som gör det, men ni är helt...Ja jag kan som sagt inte beskriva men ni gör mitt liv värt att leva, hoppas att det räcker som förklaring!
Jag älskar ju som ni vet att skriva, och den här storyn vill jag ju väldigt gärna slutföra, eftersom jag redan har den i huvudet..Så ja, jag kommer fortsätta skriva sålänge någon vill läsa det.
Men desto fler ni är, desto roligare är det såklart!
Och till alla er som läser utan att kommentera- HOPPAS NI GILLAR DET ÄNDÅ!
Vilket jag antar att ni faktiskt gör eftersom ni läser detta..

Okej okej okej, jag ska inte skriva kortare kapitel!
Vad glad jag blir över att ni inte vill det.. ♥
För jag är faktiskt inte säker på att jag KAN det.
Ibland händer det inte så mycket, men jag har en plan vad som SKA hända, så lugn, bara lugn...Även denna FF:n har ett slut...Ush kommer kännas riktigt sorgligt när den tar slut
Men isf får jag väl hitta på något annat att skriva om och det kommer NI få hjälpa mig med 8D
Jag ber återigen om att ni stannar kvar med mig till slutet ♥

Känn er aldrig tvingade att kommentera,
men självklart blir jag jätteglad om ni gör det eller tummar!
Jag ger ut mina tre timmar varje dag till er i tur & ordning, bara för att jag vet att ni vill ha forum poäng och för att ni verkligen är värda det eftersom ni är mitt livselixir!
Ni kan inte ana hur kul det är att skriva när ni visar att ni tycker om det (Kan dock fortfarande inte förstå hur och det kommer jag aldrig kunna men det betyder allt att ni gör det)
Har ni en ff:n, jag bevakar GÄRNA.

Det är en ära för mig att få ha er som läsare ♥
Jag kommer lägga ut nästa kapitel imorgon, ni får mig att sitta bänkad framför datan och göra det jag älskar mest!
Draco hälsar ... till er, jag tror han är förbannad men det är inget att bry sig om (Jag tycker också att han borde släppa in Elli och sluta bete sig som en småunge, tur att han är så söt!)

Och ja Crucio expulso både Narcissa och flickan kommer att vara med mer, båda två kommer spela en mycket viktig roll i den här storyn
I hope u will like it!
Är det något ni stör er på eller som jag ska ändra - SKRIV DET.
Love ya all ♥

Alltså herremin skapare vad ni är gulliga!
Loggade precis in och läste de här fantastiska underbara kommentarerna... Man blir ju helt varm ända in i hjärtat!
NI är underbara, NI skriver bäst och NI gör mitt liv helt underbart och värt att leva!
Och ni stressar mig inte ett dugg, jag tycker bara det är sjukt fantastiskt kul när ni skriver att ni vill attjag ska skriva...Ååå nu är SÅ fantastiska allihopa!
Kan inte förklara hur det känns att få se alla dem här fina kommentarerna...Men jag läser om dem flera gånger varje gång jag loggar in och blir lika glad varje gång! Ni är BÄST! ♥

Här kommer nästa kapitel också, kanske inte händer så mycket...men det är en viktig del av storyn
Har redan börjat på nästa, det är ju så kul att skriva när ni uppskattar det! Loveya ♥
Puss från er Elzyii!

Kapitel 34
Dracos avstickare

//Chill out, what you yellin' for?
Lay back, it's all been done before
And if, you could only let it be
You will see
I like, you the way you are
And you're, talkin' to me one on one
But you become Somebody else 'Round everyone else
Your watchin' your back Like you can't relax
You tryin' to be cool
You look like a fool to me
Tell me
Why'd you have to go and make things so complicated?
I see the way you're actin' like you're somebody else Gets me frustrated
Life's like this you
You fall and you crawl and you break
And you take what you get, and you turn it into
Honestly, you promised me
I'm never gonna find you fake it.//



”Bara två brutna revben?” sa Hermione skeptiskt och skakade långsamt på huvudet.
”Om inte Dumbledore hade lyckats dämpa fallet…” Hennes röst dog bort och jag
klandrade henne inte.
”Någon verkar inte vilja ha mig här”, sa jag fundersamt och lutade mig fram för att kunna se vad Hermione skrivit på fråga tolv (Vad används en besoar till?) för att kunna försäkra mig om att jag svarat rätt.
”Säg inte så!” utbrast hon upprört och råkade stöta till Trolldrycker och magiska bryggder så kraftigt att boken med en duns föll ner på det blanka golvet.
Hon dök genast ner efter den medan jag kastade oroliga blickar mot Madam Pomfreys kontorsdörr som märkligt nog förblev stängd.
”När får du lämna sjukhusflygen?” Hermiones bruna hårburr dök återigen upp i mitt synfällt och jag sträckte belåtet på mig.
”Ikväll, känns inte som om jag borde missa flera lektioner nu eller hur?”
”Verkligen inte”, svarade hon med ett litet leende.
Sedan kastade hon med en suck en blick på den slitna marmorklockan ovanför som visade på kvart över två.
”Jag måste nog gå nu… Örtläran börjar om femton minuter och det tar ju sin lilla tid att
gå ner till växthusen, speciellt med tanke på att jag först måste leta reda på Harry och Ron.”
Hon böjde sig fram och gav mig en försiktig kram innan hon började lägga tillbaka böckerna i väskan.
”Får jag låna den här?” frågade jag och höll upp Trolldrycksboken och Hermione nickade.
”Tack.” Jag bläddra förstrött igenom sidorna lite på måfå, ”Jag vill verkligen inte komma mera efter.”
”Det förstår jag.” Hon rätade på sig och slängde väskan över axeln. ”Vi ses ikväll!”
”Det gör vi”, nickade jag och Hermione försvann med ett leende på läpparna ut genom dörren.


Efter den första lektionen dagen därpå kunde jag inte längre riktigt förstå vad jag egentligen
längtat efter.
Vi hade börjat dagen med en mycket lång och tråkig Trolldomshistorie lektion tillsammans med Hufflepuff och lyssnat i nästan två timmar om Svartalf upproren, ett ämne som Proffesor Binns aldrig tycktes tröttna på.
Efter ett par dimmiga anteckningar och betydligt tröttare än vad vi hade varit när vi börjat skyndade vi oss upp en trappa för att ta oss till Proffesor Lupins klassrum för en lektion i Försvar mot Svartkonster, som till skillnad från Proffesor Binns lektion var någonting som vi alla såg fram emot.
När vi kom fram till klassrummet som fortfarande var omsorgsfullt låst fick jag till min förvåning syn
på Draco som alldeles ensam satt på en av bänkarna utanför klassrummet med huvudet ner böjt över en stor tjock bok som såg mycket tung ut.
Utan att ta någon notis om Harrys bedjande blick och Rons himlande ögon gick jag fram till bänken och slog mig ner bredvid honom.
”Hej”, sa jag försiktigt och mötte hans ögon när han förvånat tittade upp, ”Vad läser du?”
”Ingenting speciellt”, svarade han hastigt och smällde igen boken som inte hade någon titel.
”Vad vill du?”
”Prata med dig” svarade jag förvånat och lutade mig fram en smula så att min axel rörde vid hans.
”Är det så konstigt?”
”Nej”, svarade han långsamt och slog ner blicken, ”Hur mår du?”
”Frågan är väl snarare hur du mår”, sa jag och såg forskande på hans bleka ansikte.
”Sover du inte om nätterna?”
”Inte precis”, mumlade han lågt och hade jag inte vetat att det varit helt omöjligt så skulle jag trott att han hade tårar i ögonen.
”Draco”, sa jag försiktigt och la min hand ovanpå hans medan eleverna började tåga in i klassrummet, ”Om det är någonting som tynger dig…”
”Du kan inte hjälpa mig”, svarade han snabbt och drog bort sin hand från mig.
”Jag måste göra det här själv.”
”Men vad är det du ska göra?” viskade jag med bedjande röst medan tårar började fylla mina mörka ögon, ”Vad är det du håller på med? Jag vet att det är någonting, kan du inte bara berätta vad?”
”Nej”, sa han med en röst som var blandad med både ilska och sorg, ”Jag kan inte, så fråga mig inte mer om det!”
Han reste sig upp och slängde ner den slitna boken i sin väska.
”Säg till Lupin att jag inte mådde bra, jag har annat att göra.”
”Men Draco…” viskade jag och sträckte bedjande ut handen.
”Snälla säg vad det är…Jag kan hjälpa dig.”
”Ingen kan hjälpa mig”, svarade han motstridigt och ryckte upp väskan från bänken.
”Det kommer aldrig att gå… Och om jag inte klarar det…” Hans röst bröts och lämnade en tystnad emellan oss som fick mitt hjärta att frysa till is, det var någonting med hans tonfall som redan skvallrade om meningen som han inte avslutat.
”Draco… Snälla stanna här…”
Jag såg bedjande upp på honom med våt blick men han ruskade bara på sig som om jag vore någonting obehagligt som han ville bli av med innan han vände på klacken och försvann bort i korridoren.
Jag såg efter hans ryggtavla tills den flöt bort ur mitt synfällt och drog händerna under ögonen
för att torka bort tårarna som envist hade börjat rinna nerför kinderna.
Jag kunde fortfarande känna Dracos andetag mot mitt ansikte och hans lukt hängde sig kvar
i mina näsborrar. Om någonting skulle hända honom… Jag drog en darrande suck och svalde ner klumpen i halsen som envist kom tillbaka igen och tog upp händerna ännu en gång för att torka under ögonen men en rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och vända mig om.
”Är någonting på tok Elli?” frågade Lupin och såg vänligt på mig med sina forskande blåa ögon.
”Vart är Malfoy?”
”Han… Han må-mådde inte så-så bra”, stammade jag medan jag försökte torka tårarna med baksidan av handen.
”Han…”, jag skakade bara på huvudet och fortsatte att dra handen över ögonen.
”Har det hänt någonting?” Lupin närmade sig mig försiktigt och lade en trygg arm om mina späda axlar. ”Kan jag hjälpa till på något sätt?”
”Jag vet inte”, snörvlade jag och tog tacksamt emot näsduken som han räckte mig.
”Draco håller på med någonting, men jag vet inte vad det är… Ha-han vägrar säga något om det till m-m-mig.”
”Håller på med något?” sa Lupin frågande och rynkade ögonbrynen. ”Som vadå?”
”Ingen a-aning”, svarade jag och drog ett djupt andetag för att få stopp på tårfloden.
”Han säger ingenting till mig, men jag ser på honom att han inte mår bra.”
”Hans pappa sitter för närvarande häktad i Azkaban, så om han mår dåligt är det ju inte speciellt konstigt med tanke på…”
”Va?!” avbröt jag förskräckt och tappade näsduken på det leriga golvet. ”Sitter Lucius i Azkaban?”
”Visste du inte det?” svarade Lupin förvirrat och han lyckades inte dölja ett spår av förvåning i sitt slitna ansikte.
”Nej”, svarade jag tyst och svalde med en kraftansträngning tillbaka klumpen ner i halsen igen.
”Nej det har han inte talat om för mig.”
”Han kanske hade sina skäl”, sa Lupin tröstande och tryckte min smala lilla hand mellan sina stora ärriga.
”Nu går vi in till klassen tycker jag, vi ska gå igenom någonting som jag tror du kommer finna intressant.”
Jag besvarade Lupins leende och protesterade inte när han drog upp mig från bänken och ledde mig
in i klassrummet där blickarna genast nyfiket riktades mot mig.
”Vart är Draco?” frågade genast Pansy misstänksamt och blängde på Lupin som sjunkit ner bakom sitt skrivbord medan jag återigen anslöt mig till mina vänner längst bak i klassrummet.
”Draco mådde inte särskilt bra och bestämde sig för att uppsöka sjukhusflygen, och du stannar här”, tillade han lugnt och tecknade åt Pansy som genast rest sig upp när hon hörde ordet ”Sjukhusflygen”, och som nu dunsade tillbaka på stolen igen med en ilsken blick på Lupin.
”Du kan ta med dem här till honom efter lektionen, Pansy.” Lupin viftade med ett papper och en fjäderpenna, ”Hälsa honom att uppsatsen om Grindylogger ska vara klar tills på fredag.”


”Draco!”
Jag hoppade fram bakom en av de åldersbestigna rustningarna som var placerade
på sina vaktposter runt omkring i slottet och ställde mig framför honom för att hindra hans framfart.
”Varför har du inte talat om för mig att Lucius sitter i Azkaban?”
Draco, som verkade både överaskad och förödmjukad av mitt påhopp skakade på huvudet
för att dölja den ilskna rodnad som snabbt steg på hans bleka kinder.
”Varför skulle jag göra det?” fräste han i ett försök att hålla masken inför Crabbe och Goyle som dumt glodde på mig med sina slöa ögon. ”Jag tyckte kanske inte att du hade med det att göra.”
”Jasså, har jag inte?” Jag tog hotfullt ett steg närmare honom och tvingade hans gråa ögon att möta mina bruna. ”Tycker du inte att jag har något att göra med det? För helskotta Draco, jag bor hos er!”
Han öppnade munnen för att svara men stängde den igen och såg uppgivet på mig, men den ilskna glimten i ögonen fanns kvar.
”Okej”, sa han irriterat och mötte trotsigt min blick. ”Vad vill du veta då?”
”Varför sitter Lucius häktad i Azkaban?” frågade jag snabbt och iaktog hur Draco besvärat skruvade på sig.
”Jag vet inte”, blev hans svar och jag höjde på ögonbrynen.
”Låt mig formulera det där, du vet inte?”
”Nej”, svarade han och la armarna i kors över bröstet.
”Mamma skrev inte varför, hon sa bara att han blivit…Anhållen.”
”Ja, han kanske tog en kvällspromenad förbi fängelset och bestämde sig för att titta in på en kopp tee”, svarade jag ironiskt och skakade på huvudet åt Draco som återigen blivit beslöjande röd om kinderna.
”Nej det är säkert!” envisades han. ”Jag vet inte varför, mamma skrev inte…”
”Är inte han högt uppsatt inom ministeriet?” avbröt jag och Draco nickade.
”Jo, därför kommer dem belöna honom högt när det inser att de tagit fel man.”
”Hmmh”, muttrade jag och Draco blängde ilsket på mig över huvudet på Crabbe och Goyle.
”Hur understår du dig att förolämpa min pappa…”
”Jag harklade mig bara, ursäkta mig för det.” Jag suckade och kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att vi fortfarande var alldeles ensamma bortsett från Dracos kumpaner som fortfarande stirrade dumt på mig utan att riktigt förstå vad som hände runt dem.
”Är inte din pappa en dödsätare?” frågade jag med skarp röst och Draco ryckte till som om jag
slagit honom.
”Det har inte du med att göra!”
”Draco, jag umgås årligen med din ena moster…”
”Hon är inte min moster!” spottade han fram, ”Hon är en blodsförädare! Gift med en… En...”
Han hade svårt att forma ordet på sina läppar, ”En smutskalle!”
”Troy är en utmärkt trollkarl, om det var det du syftade på”, svarade jag kyligt.
”Och min farbror, om du glömt det.”
”Hon är i alla fall inte min moster!” fräste Draco och lutade sig mot stenväggen.
”Hon slutade vara en del av vår familj för länge sen. Hon har ingenting med min mamma eller oss att göra längre!”
”Inte?” svarade jag frågande. ”Jag tycker att Malissa och din mamma är slående lika, åtminstone om man talar om utseendet.”
Draco såg ut som han skulle kräkas och öppnade återigen munnen för att bita ifrån, men kanske insåg han att det inte skulle tjäna något till att bråka för han stängde den igen och nöjde sig med att rycka prompt på axlarna och himla med ögonen.
”Så du har alltså ingen aning varför din pappa spärrats in i Azkaban?” frågade jag för att återgå till ämnet som intresserade mig.
”Nej”, svarade Draco envist och såg envetet på mig. ”Jag har ju sagt det!”
”Oroar inte det dig?”
”Nej, han kommer att frias så snart dem inser att de gripit fel man.”
”Och om dem inte har gripit fel man?”
”Det har dem”, svarade han bestämt och sträckte på sig. ”Du får se.”
”Jag behöver inte se någonting”, mumlade jag tyst för mig själv, och Draco som hade vänt sig till Crabbe och Goyle verkade inte ha hört någonting. ”Ska vi dra?”
”Vart ska ni då?”
Jag var så snabb att fråga att han såg överrumplad ut.
”Vi ska… Till stora salen.”
”Vad bra”, svarade jag glatt och ställde mig bredvid honom, ”Då gör jag sällskap med er, jag ska också dit ner. Middagen borde väl vara på gång att serveras nu, inte sant? Jag är verkligen hungrig!”
”Ni har väl inget problem med att jag följer med?” frågade jag och vände mitt leende ansikte mot Crabbe och Goyle som bägge två såg mycket förvirrade ut.
”Va bra!” svarade jag innan de hunnit svara och tog Draco i armen. ”Kom nu!”
”Men…” började han tveksamt, men jag som redan hade mina aningar om vad han hade i tankarna skakade bara glatt på huvudet.
”Raska på nu Draco, jag är säker på att Pansy redan saknar dig.”

Vi promenade i raskt tempo som styrdes av Draco ner till Stora salen och skildes sedan åt vid Gryffindors elevhemsbord som stod närmast ingången.
Draco ökade på tempot ytterligare så snart som jag släppt hans arm och Crabbe och Goyle lunkade på i sin vanliga sega takt efter honom längst bort i salen.
”Var har du varit?” frågade Hermione nyfiket och räckte mig en stor skål med rykande potatis.
”Åå, jag hade bara en liten pratstund med Draco.” svarade jag nonchalant och placerade noggrant tre potatisar på min tallrik.
”Hörde ni om hans pappa…” mumlade Harry och nickade mot Slytherinbordet.
Jag nickade och stoppade in en bit kyckling i munnen.
”Ja, jag undrar varför han är anhållen.”
”Vet du inte det?” frågade Harry och såg förvånat upp från sin välfyllda tallrik.
”Nej, Draco ville inte tala om det för mig.”
”Så du tror att han vet?” Harrys lysande gröna ögon vilade på Malfoys smala nacke och han såg mycket misstänksam ut.
Jag gav till ett skratt och skakade på huvudet, ”Ja garanterat. Jag känner honom, han visste betydligt mer än vad han ville anförtro mig.”
”Han är inte så lätt att komma in på livet va?” viskade Hermione medan hon kastade nervösa blickar över axeln.
”Skojar du… Det är en mur, här”, svarade jag och måttade med händerna, något som fick både Ron och Harry att bryta ut i skratt, men Hermione såg fundersam ut.
”Han kanske inte har haft det så lätt”, konstaterade hon slutligen och fick Ron att sätta sin tugga i halsen. ”Jag menar… Hans familj är ju lite…”
”Speciell”, avslöjade jag, glad över att Hermione förstått utan att jag hade behövt förklara.
”Jag tycker så synd om honom.”
”Synd?” sa Ron skeptiskt och sköljde ner maten med en stor klunk mjölk.
”Det är mer synd om oss som måste stå ut med honom, det är en av anledningarna till att jag längtar till vår examen, tänk att få slippa se den där fula nunnan.”
”Var inte så säker på att vi slipper det, Ron”, sa Harry lågt och gav mig en blick som speglade precis
samma sak som jag själv tänkte.
”Vi kanske får se betydligt mer av honom än vad du tror.”

Hej mina underbara läsare
Om ni bara visste hur glad jag är över var&en av er,
om någon av er slutar bevaka skulle det verkligen kännas i mitt hjärta, ni betyder.
Är det någon gång något jag skulle kunna göra för er, jag gör det (Vad som helst) för ni gör mitt liv underbart!

Måste be om ursäkt för mina långa kapitel försöker verkligen
korta ner dem en massa, men det blir alldeles för långt ändå ._. Hoppas ändå ni orkar läsa.

Tänkte lägga ut det nya kapitlet ikväll som faktiskt bara handlar om en sak, men i nästa kapitel (Som har med detta att göra) kommer ni få träffa Bellatrix bland annat... Och vem älskar inte henne?! Hat kärlek för mig.. ^.^
Och jag ska ge er alla som kommenterat varsin tumme, men kan bara ge tre per dag så...Ni andra kommer också att få!
Detta för att ni är BÄST! ♥
Kram på er alla.



Åååååååå Tack min älskade finaste lilla ängel!!! :*
Du är ju verkligen helt underbar du, tack för den fina kommentaren den gjorde mig verkligen jätte glad (Du fick ju en tumme! )
Detsamma till dig mitt lilla hjärta, tack så mycket!!!♥


Å TACK Ginny!
Vad kul att du tycker det!
För att...Jag älskar att skriva åt dig & alla andra ♥



Tycker du??!
*Vilja ge hundra tummar men kan bara ge en*
Tack så hemskt mycket!
Förlåt att kapitlen är så långa..Försöker korta ner dem
en massa, men det går inte mer än så ;__; ♥


*Anfalls krama*
MIN LUNA!♥
Tack så himla mycket hjärtat, glad jag blir att du
tyckte om det och ser fram emot det :*
Är så glad att du fortfarande hänger med, du var ju en av mina allra första bevakare...
Loveya♥
& moahaha.... Du tror det du? ♥


Åååå tack så mycket Wolfz!
Älskar vargar, så du ligger väääldans bra hos mig! ^.^
Kan inte beskriva hur glad jag blir, men det är verkligen extremtextremtöverlycklig!
Kommer bevaka din ff:s stenhårt också, älskar redan handlingen så det kommer INTE att bli svårt...
Är så glad att du började bevaka!


*Vifta på svansen*
Nejnej, du är ju bäst min godaste & bästa groda!
Tack så jättemegasuperdupermycket! ♥
Och nej, det hoppas jag verkligen inte att han ska....


Å jo Hanlio, lite korkad är han väl allt?!
Och han lär inte bli mer intelligent direkt!
Sen måste jag tacka&bocka för den här fina kommentaren,
den gjorde verkligen min dag & jag har läst om den tusen ggr, varje gång jag behöver inspiration till de nya kapitlet har ja läst den så jag har blivit megasuperduper taggad så tack för det!!! :'D
DU SKA FÅ DEN GRATIS!
Om du slutar bevaka så kör jag AVADA KEDAVRA på dig!
(Ingen aning men vi stavar de så nu!)
Ja vi får väl se....Hoppas INTE!


Du är bäst ja! :'D ♥
Tack hjärtat!


ÅÅÅÅÅÅ TACK MIN ÄLSKADE GLINA!♥
Du är ju helt underbar alltså, vad jag älskar dig! :*
Du gör mig så gladgladglad min underbara.
Älskardiiiiig!♥


Åååå min älskling! ♥33
Du gör min dag, min ff:s, mitt liv!!!
tack så obeskrivligt fantastiskt cp mycket!
Vad vore jag utan dig & er andra? INGENTING!
Jag är så glad att du gillar det, blir så glad när jag ser att ögat lyser rätt och du (Och ni andra) skrivit en fantastisk kommentar.... Det är lycka för mig!
Sjunger du??!
SJUNG FÖR MIG!
vad underbart att du gillade, hoppas att du kommer gilla nästa lika mycket trots att det bara kommer handla om en enda sak.. ♥
Du får aldrig aldrig aldrig sluta bevaka.....


Awww ge mig lite vavavavava?! ♥


Tack Sam :'3 ♥


Åå vad underbart att du tyckte det!
Älskar dig!!! trots att jag inte fick något godis.............


Hihi ♥
Tack så mycket frida!!!♥


Åå nu känner jag mig HELT lugn igen... DU ÄR TILLBAKA!
Frugan min :'3
Trodde nästan du FÖRSVUNNIT O_O *Dör av bara tanken*
Tacktacktacktack till tusenmiljoner, vad glad jag blir.
Älskar verkligen när du spoilar hehe, känner mig som en dum liten unge på julafton igen då 8D
Det gör jag förresten varje gång jag ser att ögat är rött...Ni ger mig jul året om!
♥ symboliserar allting tillbaka till dig, min vackra.
Du är så snäll & underbar och bäst och...ja jag vet inte, allt positivt som man kan va antar jag!
Och...och...och.....VI GIFTER OSS! :'D
♥
Iloveu...and....ilove dobbys to!
yes...I love ALLA i den här ff:s :'D
Ni har min respekt, & all min kärlek.


AKTA DIG HERMIONE!!!
Draco vill ha dig........
:3
Hehe!
Tack så himla mycket mitt hjärta, vad glad jag blir! :'D
U the bääzt! ♥
Sålänge du fortsättter att bevaka så klarar jag mig, men om du slutar.... *Voldy blick*


Gör du?
Å vad kul! Nu blev jag jätte glad
Älskar att få höra ifrån nya bevakare, skriver du något?
Och du, ditt namn, är det från den där rosa Pokemonen? Heter inte den ditto? Var bara tvungen att fråga, like it! x')
Såklart jag ska, det kommer ett ikväll!
Tack för att du finns ♥