Yolo-Gimli

Mer snart? ♥♥

Mer snart?

Men ni behöver ju inte skriva det, och om ni tyckte denna fanfictionen var bra så är det ju konstigt att man tar bort bevakningen, bara för att Safir inte hinner skriva kapitel, så om man ska säga rätt så tyckte ni inte denna är bra, för då håller man fast vid bevakningen

Jag Har tjuvläst den fanfictionen

Hej alla mugglisar som kollar in på den här tråden!
Jag tänkte skriva en berättelse som handlar om Indianer. För jag är väldigt besatt av indianernas seder, bruk och sånt så jag har skaffat jättemycket information för att skriva den här berättelsen som handlar om indianer. Så hoppas ni tycker den här serien blir bra!

Rating: PG
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel färdiga: 7
Språk: Svenska

Här kommer det lite vad boken börjar att handla om:
Han föddes under ett våldsamt åskväder och för att hedra ovädrets makter gav hans föräldrar honom namnet Åskans Son.
Liksom de andra pojkarna i stammen får han lära sig att jaga och delta i
strider. Men Åskans Son tycker inte om att slåss. Då får han höra att
mexikanska soldater anfallit ett läger och dödat alla- män, kvinnor och
barn- fastän de lovat indianerna fred. Hur ska hann kunna hjälpa sina
stamfränder?

Tummar är tilllåtna!

Winny Geasley



Tagga någon som gillar kossor som är vit och svartfläckiga.

Kom med det tidigare än väntat Hoppas ni kommer gilla kapitlet(hoppas ni tycker det blir långt).

Kapitel någonting.
-Tack, sa Åskans Son, men det allra bäst är min hörsel. Jag tror att vi måste rida hem nu. Hör du inte att det blir åska?
Snabba Hjorten lyssnade. Jo, nu hörde han det, ett svagt åskmuller i fjärran. Eller var det inte åskan? Var det...
Plötsligt väcktes Snabba Hjorten ur sin dröm om den grönskande dalen. Han var tillbaka på betgskrönet, och det var inte åskan han hörde utan det svaga ljudet mullret från tunga, springande djur. Kunde det vara bufflar? Nej, bufflarna brukade inte samlas så långt söderut den här årstiden. Tamboboskap? Nej, inte det heller. Inga dinèer hade gett sig iväg ut på plundringståg nu.
Snabba Hjorten reste sig, lyssnade och spejade. Och så fick han syn på djuren långt där nere. De kom norrifrån och var på väg till dalen och hans hem.
Det var hundratals hästar och de var inte vilda, för de sprang inte i flock. De kom galopperande i en lång rad två och två, sida vid sida. Och de reds av män. Först såg han inte ryttarna tydligt, för avståndet var för långt, och hästhovarna virvlade upp stora moln av damm.
Men så fick han syn på det gröna, vita och röda tygstycket på en lång stång och han såg solljuset blänka i de långa knivarna. Då kom Snabba Hjorten ihåg vad Älghjärta hade sagt.
"En dag kommer de kanske till vår dal också. De har nya eldvapen och långa knivar som dom kallar sablar. De är lika många som grässtråna på slätten, och de kommer ridande på stora, snabba hästar. De har med sig ett tygstycke som är fästat vid en lång stång. Det är grönt, vitt och rött, och en av soldaterna blåser i ett skinande blankt horn innan de angriper. Ljudet från hornet är en dödssång, och mexikanerna önskar att vårt blod ska färga gräset rött."
Snabba Hjorten blev plötsligt rädd, livrädd.
Lilla Örnen och Åskans Son var i fara! for det genom hans huvud. Och Älghjärta och alla mina grannar! Jag måste varna dem! Mexikanerna anfaller!
------------------------------------------
Hoppas ni tyckte kapitlet blev både långt, och bra! Tar gärna emot tummar .

Dagens kram går till _Bella_♥ Och dagens går till Laura!

Här kommer kapitel 2 del 2!

Blixten kan krossa sten och klyvs träd. Den eftermiddagen tog sig Snabba Hjorten upp på det skogklädda bergen väster om dalen där de bodde.
Han bar sin pilbåge över axeln och pilarna i ett koger på ryggen. Kogret var gjort av skinnet från en prärievarg. Från en rem som han hade runt midjan hängde en slidkniv. Stora furor sträckte sina knotiga grenar mot himlen, och efter några timmar hittade Snabba Hjorten det han letade efter. En gammal fura hadde fått stammen kluven av blixten, ända från toppen och ner till roten. Snabba Hjorten tog fram kniven och skar loss ett litet stycke av den vita kärnveden. När han kom hem skulle han borra ett litet hål i träbiten och trä en läderrem igenom.
Sedan skulle han hänga den på barnets vagga, den som Älghjärta hade lovat att göra.
Amuletter av furuträ som träffats av blixten för nämligen tur med sig till nyfödda dinéer.
Snabba Hjorten virade in träbiten i ett stycke mjukt rådjursskinn och lade försiktigt ner den i pilkigret.
Sedan klättrade han upp på ett bergskrön med utsikt åt alla håll. I öster såg han delar av den frodiga Regndalen, där han själv och några av de andra dinéerna bodde. Hyddorna lag utmed en bäck mellan sloknade pilträd, och det var lite mer än fyrtio människor som bodde i dalen. Innan Snabba Hjorten gick hemifrån hade alla, både gamla och unga, kommit fram till honom och gratulerat honom till sonen.
____________________________________________________

Var det bra? Förlåt om det blev lite kort. Eller blev det kort?