Men va fina ni är!! Så fort jag kommer hem så ska jag lägga upp, jG OVAR! funderar dock på att skriva i första tråden ist, och ta bort den här.. Den ger mig lite motivation och tycks bugga så mycket, ingen aning om varför. Så kommer troligen fortsätta lägga upp på den andra (This is war), men inget bestämt ännu. Vad tycker ni? TACK för att ni finns kvar trots mitt lååånga uppehåll

Nu tyckte jag att ja var duktig och inte spammade med kapitel ;* Så tÄnkte lägga upp ett ikväll.. som jag tillägnar min älskade PPP för att du är tillbaka!!!! Hittar inga ord för min glädje, inte för er andra heller.. TACK ♥


Tack så jättemycket.. det värmer skitmycket♥ Hoppas verkligen att du inte slutar följa mig ♥


loveeeeeeu!!!♥ Tack för att du läser!


Taaaaaaack! ♥


ÅÅÅ TACK PENNY!! ♥33 Du är oslagbar ♥


KEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!! KLART VI MÅSTE!!!!!!!!!!!!!!!! ♥33333 Ska lägga upp ett nytt ikväll ♥ NÄR KÖR VI FANCLUBEN? Draco är vår 4ever ♥


Älskar dig, Trezz. Oslagbart mycket. Du är värd så mycket för mig och mitt skrivande ♥ Vi 4ever. Glöm aldrig det ♥


ååå du läser, det räcker bra för mig!!! haha vet du.. det var verkligen bland det sämsta jag skrivit, men jag var trött, bakfull och allmänt wacko ;D Så ganska stolt ändå!! Tack för att du är still going strong hos mig!♥


Älskade, bästa P. Hoppas du inte drunknat i alla mina ugglor.. Jag har saknat dig också! Försökt med tankekraft att få dig komma tillbaka hit, se, jag lyckades!! Jag är såååå gglad att ha dig tbx här igen. Jag BEHÖVER ju dig!! Och tack fför att du fortfarande vill ge den här FF:N en chans. Det var bra frestande att fortsätta skriva på den andra, (This is war) eftersom den hade typ 400 visningar.. Men nej. Det kändes inte rätt liksom. Så kör här istället.

JA SNÄLLA SKRIV NÅGOT!!! Jag vill läsa, OKEJ??! Jag har också blivit omognare än nånsin, så lets go typ! ALLTID ♥

Tack för kommentaren Snooky! Nu kan jag lägga upp det Det här är ganska kort & inte det bästa (skrev det i skolan, säger väl en del..?) Ni som läste 1:an kommer nog känna igen er i början då det är samma text (återblick som Draco har). EnjoY!

Kapitel 8

En bekymrad rynka vilade över Dumbledores panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore.
”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.”
Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar. ”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Sedan en skur av grönt ljus och Ellis ansikte trädde fram, tydligare än någonsin.
”Elli.” Hans iskalla händer mot hennes bara hud. Känslan när varmt mötte kallt för en sekund innan hon ilsket knuffade bort honom.
”Rör mig inte!Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Hans egen röst, lugn. Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Hennes desperata rop ekade mellan tornets väggar. ”Draco, det här är bara en dröm. En mardröm. Visst är det så? En mardröm…”

Han vaknade av att han grät. Med ett ryck slängde han sig upp ur sängen, kämpandes med lakanen som var våta av svett och tårar. Draco försökte dra ett par djupa andetag för att sansa sig men hans kropp ville inte sluta. Händerna skakade och tårarna rann nedför ansiktet på honom. När han försökte andas kom det bara ett flämtande ljud genom munnen och desperat tog han tag i skinnet på armen och slet. Utan att tänka på det rev han hysteriskt över märket som prydde hans vänstra arm. Dödskallen grinade elakt mot honom och han gav till ett vrål av frustration och smärta. Den där drömmen höll på att ta kol på honom. Samma dröm varje natt. Om och om igen fick han återuppleva sitt livs värsta ögonblick. Dumbledores visa blå ögon som lugnt studerade honom ända in i sin sista stund. Ellis svarta, fulla av skräck och… förvåning? Hur hade hon kunnat tro så gott om honom, en Slytherin? En Malfoys? Varför hade hon gjort det? Varför?
Draco slängde sig ner på sängen med armarna över huvudet. Bilderna snurrade i hans huvud fortare och fortare. Vart fanns avstängningsknappen? Han orkade snart inte längre. Nätterna hade blivit till en tortyr utöver det som han fick stå ut med under dagarna, som allesammans såg likadana ut. Varför hade han varit tvungen att träffa henne? Varför hade hon lärt honom något så simpelt som känslor?

Sovsalen var alldeles tyst. Det enda ljudet som hördes var mina långdragna snyftningar som kom med jämna mellanrum. Jag var så enormt trött på mig själv. Trött på att vara ledsen, trött på att misslyckas och trött på att släpa runt på en stor blyklump i bröstet. All sorg hade nästan fått mig att glömma vem jag hade varit förut. Innan sjukdomen. Innan Draco. Innan allt det som jag älskade togs ifrån mig. Den Elli som skrattade och var glad. Hon med det kastanjebruna håret och mörka ögon. ”Glitterögon”, brukade mamma säga. ”Sådant kan man inte lära någon, Elli. Sådana har man naturligt.” Mamma. Hon skulle se nu hur mycket det glittrade. Jag blev nästan rädd när jag fick syn på mig själv i spegeln. Rödsprängda pupiller och ett påsigt ansikte. Av den gamla jag fanns inte ett spår. Och jag hatade verkligen den här nya, gråtande Elli. Om bara mamma varit i livet. Om hon bara kunde ta mig i famnen, som när jag varit liten och hade drömt något otäckt, och vagga mig tills jag somnade med armarna om hennes hals och näsan i hennes halsgrop.
”Var inte rädd Elli”, skulle hon ha sagt. ”Det går över. Det är ingenting att oroa sig för.”
Ingenting att oroa sig för. Jag hade nu gråtit konstant i två veckor. Det var två veckor sedan jag och Blaise kom tillbaka till Hogwarts. Två veckor utav saknad. Två veckor utav ensamhet och två veckor utav sorg. Överallt såg jag den och det höll på att göra mig galen. Tidningarna som skrek ut sina hemska löpsedlar om mord, nya försvinnanden och tortyr. Personer i svarta kåpor med kalla, kalla ögon, och munnar med stora grin stirrandes från omslagen. De ledsna ögonen i Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor som alla hade förlorat någon, och skräcken i deras ansikten när Mr Filch drog någon utav dem åt sidan för att komma med ännu en fruktansvärd nyhet. Av de elever som hade anlänt till skolan i juli fanns nu bara hälften kvar. Om Hermione varit här hade hon förstått. Hon hade lagt huvudet på sned och kommit med flera bra lösningar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud:” Kom igen Elli! Vi går på våra lektioner, pluggar inför våra prov och är alldeles som vanligt. Det är de enda sättet att överleva det här!” Ron hade sagt motsatsen och han och Hermione hade käbblat kärvänligt med varandra medan jag och Harry roat hade tittat på. Nu fanns det ingen Ron, Harry eller Hermione här, och det var nog den största sorgen. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Efter brevet jag hade fått hemma hos familjen Zabini hade det varit tyst, och jag började oroa mig för om ropet på hjälp kom från dem. Borde inte Harry ha skickat Hedwig då? Jag stödde huvudet i händerna och ett nytt, mycket välbekant ansikte dök upp. Dracos gråa ögon stirrade anklagande på mig. Minnet var från den dagen då jag och han hade blivit uppskickade till Dumbledores kontor. Jag kom ihåg att jag oroat mig för om någon rapporterat om att vi befunnit oss utanför skolan under mörkrets inbrott. När Dumbledore berättade att Narcissa var död, mördad, hade jag nästan ramlat omkull på mattan inne i det lilla cirkelformade rummet och svimmat. Jag hade aldrig gillat Narcissa, ändå hade det känts som luften tagit slut när Dumbledore berättade om hennes död. Inte ett enda uttryck av sorg hade avtecknat sig i Dracos ansikte. Inte med en enda rörelse hade han visat att han brydde sig. Ändå hade jag sett att han gick sönder, där och då när Dumbledore sa dem där orden, ” …din mamma har påträffats död i sitt hem i natt...”. Han hade aldrig blivit sig lik efter det och just därför älskade jag honom ännu mer. Älskade… Jag älskade så många som var borta nu. Därför kunde jag inte få tårarna att sluta rinna. Just därför var jag tvungen att ge dödsätarna den skadeglädjen att se mig så trasig varenda dag, ge dem triumfen att se mig rusa ut ur lektionssalarna alldeles söndergråten.

Knnnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaar.

Först trodde jag att det var någon som öppnat dörren och kommit in i sovsalen och jag vände mig bort för att ingen skulle behöva se mitt rödflammiga ansikte. Men ingen kom. Jag flämtade till och spärrade upp ögonen. Ljudet av en osynlig dörr som öppnades hördes igen tätt följt av snabba steg över golvet som sedan stannade. Flåsande andetag och sedan tystnad. ”Harry?” viskade jag innan jag insåg hur dumt det lät. ”Är det du?” Minnet av Harry under osynlighetsmanteln hade omedvetet gjort sig påmint. Ingen gjorde sig tillkänna och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet. ”Vem där?” Inget svar. Bara lätta andetag som återigen sakta ebbades ut och dog bort. Sedan, från ingenstans, en mjuk viskning, knappt hörbar i mitt öra. ”Hjälp...”

Ih! Nu la jag lite band på mig för att ge några chansen att börja bevaka den här! Ska försöka att hålla mig till 1-2 kapitel i veckan men kan inget lova... Jag älskar att skriva just nu!! Men, ska försöka!! Lägger opp ett till under dagen, så snart nån kommenterar. Tack alla! Och återigen, ursäkta att det är så segt i början. Ni är bäst!


Tack min fina ängel ♥ Jag saknar Jessica.. hoppas hon kommer tillbaka snart igen.


Vi kan ju säga såhär, min fina vän, att du verkligen lyckades med det! Bilden är underbar, precis som du du du. Jag är glad över att få vara vän med dig, det känns väldigt priviligerande ♥ Och jag hoppas att vi kommer ha kontakt länge, länge!!! Tack ♥ GRYMT BRA JOBBAT!!! Äntligen har jag ett ansikte att visa upp!




OMG!! Snacka om att få gotta sig i en oerhört smarrig kommentar! *dreglar* Sen med dem där underbara bilderna du har så ... *dreglar ännu mer*, tja kan jag mer än älska/beundra dig??! Nej!!!!! Vi som är Dracos flickvänner måste hålla ihop helt enkelt. Tack SNÄLLA för att du läser min ff:n, och ännu mer tack för att du gillar den! Det gör mig sådär fantastiskt grymt awesume glad. OMG HAR DU LÄST ALLT DET PÅ DEN KORTA TIDEN MÄNNISKA? Oh my, det är nästan för fantastiskt. Alltså!!!!! Du har lyckats läsa ett års produktion.. PÅ ETT PAR DAGAR?? Dig kommer jag hålla hårt i, var s å säker! TACK TACK ♥ Och hoppas du mår bättre nu!!! Min vapendragare ♥

Ber om ursäkt för att den är lite seeg i början, det blir bättre. Jag vill göra den realistisk .. och då tar det lite tid! Häng med bara ♥

Kommenterar ni så kommer det ett nytt kapitel imorgon!

Kapitel 7


”Du är sen, Jacobsson.”
Utan att bry mig om Professor McGonagalls bistra uppsyn slank jag ner på den enda lediga platsen som fanns kvar i klassrummet. Theodore Nott bekymrade mig inte med enda blick.
Han satt som han brukade, rak i ryggen och de kalla utryckslösa ögonen stelt riktade mot svarta tavlan där McGonagall höll en genomgång i hur man kunde avgöra om en bägare var förvandlad eller inte. Jag upptäckte med en gång att bara hälften av klassen verkade lyssna.
Varenda en av eleverna från Slytherin bortsett från Nott hängde över bänkarna och viskade med varandra.Inte högt nog så att vi som satt en bit ifrån skulle höra vad de talade om men tillräckligt högt för att McGonagall skulle ge dem flera ilskna ögonkast. Men till min stora förvåning sa hon inte till dem. Istället knep hon ihop läpparna till ett smalt streck och skakade långsamt på huvudet så hatten tippade lite åt sidan. Professor McGonagall som vanligtvis hörde till de strängaste lärarna som undervisade på Hogwarts var sig inte lik. Tidigare hade ingen eller inget undgått hennes vassa ögon när hon likt en stridslysten hök hade suttit vid sin kateder framme vid svarta tavlan och bevakat sitt näste. Styrkan i hennes röst när hon undervisade var inte heller densamma. Hon lät mest trött och uppgiven och hennes ansikte hade nu mer dagligen samma nyans som det intagit den dagen då Dumbledore dog.Av gammal vana vände jag mig om för att påpeka det för Hermione men möttes istället av Notts isblåa ögon.
Jag rös till och återgick till min bok utan att riktigt veta vilken sida vi förväntades ha upplsagen.
”…det går alltså inte med blotta öget att se om en bägare är förvandlad eller ej”, sa professor McGonagall tonlöst. ”Det man behöver göra för att ta reda på det är att använda sig av en avinstibesvärjelse. Jag tänkte att vi idag skulle träna på den. Så om vi ställer oss upp allihopa…”
”Du är sen. ” Notts röst var stram, helt omöjlig att läsa av.
”Ja jag vet”, svarade jag irriterat. ”Jag fastnade i trappan.”
”Ja de där trapporna har alltid varit förrädiska”, svarade han och det hördes att han genomskådat mig. ”Du missar inte mycket.”
”Mr Nott och Ms Jacobsson.” McGonagall kom framsläntrade till vårat bord.
”Ni också. Ställ er mot varandra. Sådär ja. Och så sträcker du fram din bägare mot henne. Så ja. Men sätt igång då!”
Jag hoppade till och tittade förskräckt ner i boken. ”Avinstibesvärjelsen, javisst”, mumlade jag och harklade mig lite. ”Jag börjar nu då. Öh, Avi..Avinsjiproforum! Avinsjiprofurom…Avinsji…”
Nott stoppade mitt spö viftande med en hand. ”Jag börjar. ” sa han lågt och riktade sin trollstav mot bägaren som jag darrande tagit emot i min hand. ”Avinsjiproforum!”
Bägaren skakade till och förvandlades med ett poff till en fet padda som förvånat kväkte till när den landade på golvet. Där såg den sig förvirrat omkring innan den såg sin chans och snabbt hoppade mot den öppna klassrumsdörren. Jag stirrade på Nott som mötte min blick utav vare sig triumf eller förakt. Om Hermione hade varit med hade hon gapat.

”Visst, han är bra på förvandligskost, det kan jag medge. Men han är lite läskig, tycker du inte?”
Dean slog följe med mig ned till middagen. ”Jag menar, alla i Slytherin är ju lite märkliga men Nott är lite extra märklig, om du förstår vad jag menar.”
”Absolut”, sa jag och vinkade åt Colin som studsade ett par trappor ovanför oss.
”Men han verkar snäll”.
”Snäll?” Spottet yrde ur munnen på Dean när han talade. ”Du har konstig smak när det handlar om att välja vänner Elli, det säger jag då bara.”
Vi fortsatte ner till stora salen under tystnad.
Elevhemsborden stod där dem skulle, ändå var det så mycket som saknades.
Flera av platserna gapade tomma och jag mådde illa när jag såg att flest tomma platser fanns det
borta vid Huffelpuffarna som med slokande axlar satt och åt under tystnad.
Blaise mötte min blick när jag tittade mot Slytherinbordet och jag gav honom ett litet sorgset leende. Han besvarade det med en nästan osynlig huvudskakning och jag satte mig ned mellan Dean och Seamus och började ta för mig av pumpapajen väl medveten om att den inte skulle smaka alls lika bra som den brukade.
”Det har kommit brev till dig”. Philip Nelson, en robust pojke från Huffelpuff som jag talats vid med ett par gånger med tidigare, stegade fram till mig.
”Har det?” Förvånat tog jag emot den våta pergamentrullen innan jag blev iskall.
”Varför kommer inte min uggla med det här?” Philip skruvade lite på sig.
”För att vi inte trodde att hon skulle orka det. Skogvaktaren hittade henne nedanför skogen.
Hon tas om hand av Madam Pomfrey nu. Vi trodde att du ändå ville…”
”Är Shanti skadad?” ekade jag. ”Vart då? Vart är hon? Jag måste…”
”Lugna ner dig!” Philip satte upp händerna som om han ville avvärja sig från min oro. ” Hon är nere vid skogvaktarstugan och blir undersökt av Hagrid. Jag trodde du ville läsa… Elli, vart ska du någonstans? Vi har utegångsförbud efter mörkrets inbrott! Elli!”
”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

”Ingen bra ide å komma hit nu..ingen bra ide alls.” Hagrid skakade på sitt lurviga huvud och böjde sig så djupt ner över sin tekopp att han doppade det rufsiga skägget i koppen. Jag tog ett par klunkar innan jag svarade. ”Jag vet. Jag var bara så orolig. Shanti var…en present från min mamma. Nu är hon det enda jag har kvar efter henne.”
”Seså.” Hagrid strök bort ett par tårar från min kind med sin stora näve. Den luktade blöt hund. ”Du har då många minnen kvar utav din mamma. Betydligt fler än ja har i alla fall”, lade han till med en grymtning.
”Vad hände med din mamma Hagrid?”
Hagrid smällde ner den stora kitteln med överblivet te på spisen.
”Hon övergav mig när jag va tre år gammal. Hon va jättinna förstår du, Elli. Jättar är inte direkt kända för å va särskilt kärleksfulla.” Han gav mig ett sorgset leende. ”Hon e alltid med dig i hjärtat Elli. Å jag är säker på att hon e förbaskat stolt över dig vart hon än befinner sig nu. Seså, upp med hakan å pallra dig iväg tillbaka till skolan nu innan någon utav de där fähundarna får reda på att du e här. Då går dem nog i taket.”
”Hagrid… tror du att någon överföll Shanti?”
Hagrid stelnade till. ”Varför tror du det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tyckte att brevet såg öppnat ut. Pergamentrullen var slarvigt knuten. Lite för slarvigt om man är noga med att ingen obehörig ska läsa det va?”
”Jag e säker på att du överreagerar. Hagrid öppnade ytterdörren och väntade otåligt. Utanför öste regnet ner och ett mullrande oväder var på väg in över skolan. ”Skynda dig iväg nu. Inte tror jag att du behöver oroa dig för det. Stick nu!”
Hagrid var nervös. Hans små svarta ögon plirade oroligt ut i mörkret och jag insåg att jag gjorde honom en stor björntjänst genom att stanna kvar och tjata. Långsamt reste jag mig, klev över Fangs kropp som låg utsträckt framför brasan, gav Hagrid ett sista leende och en kram och skyndade mig ut i regnet. Det hade börjat ösa ner ordentligt och kylan gjorde sig påmind ända in på bara skinnet. Jag skyndade på stegen. Det högg till i magen när jag kände pergamentrullen mot mitt bröst. Brevet hade bara innehållit en enda mening, och med okänd avsändare – HJÄLP.
Trots att budskapet var tydligt blev jag osäker på om det verkligen var allt. Det kändes som att det stod, eller åtminstone borde stå,så mycket mer på det knöliga pergamentstycket. Och vem hade skickat det? En vän? Eller kanske en fiende? Någon som låtsades vara någon annan, nån som ville få mig att tro att denna var någon annan, för att sedan kunna slå till. Skulle det komma fler brev? Och vem var det som fann brevet så intressant att den angrep en uggla för att ta reda på vad som stod, eller kanske snarare vem som skrivit?
Jag märkte knappt att jag kom fram till den hemliga gång som Harrys marodörkarta visat oss förra året, och jag petade till med trollstaven på väggen. Ett klickande och en ingång till slottet öppnade sig och jag pressade mig med viss möda igenom hålet, påmind om hur svårt Harry och Ron hade haft att ta sig ut här förra året. Jag och Hermione hade skrattat åt dem…
”Inte gråta!” Sa jag bestämt åt mig själv. ”Du har lipat tillräckligt den här månaden. Försök fokusera på…på vadå?” Jag rätade på mig och stirrade upp på ett porträtt av Tentris den taniga.
”Vad ska du fokusera på, Eleonora?” sa jag högt till mig själv. ”På att ständigt känna dig ensam och övergiven för att sedan låtsas att allt är bra? Dina vänner övergav dig. Om dem hade velat ha dig med så hade dem aldrig stuckit utan ett farväl, med bara ett brev som hälsning..
”Jag vet!” snäste jag ilsket till mig själv.
”Ursäkta? Jag kan inte påminna mig om att jag utsatt dig för någon form av ofog?” Tentris den taniga blängde surmulet på mig innan han rätade till plommonstopet som han bar på huvudet, vände på klacken och försvann till porträttet mittemot där han tjurigt slog sig ner i en soffa och blängde på mig med surmulen blick. Jag ides inte bry mig och började istället sakta vandra längs den tomma korridoren. Det var verkligen ödsligt. Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem,nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Man hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på en beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sin sovsal. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott och svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade. ”Rent blod”, viskade jag till Tjocka damen. Hon såg sorgset på mig och svängde upp på vidgavel så jag kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum. Ett par andraårselever tittade förskräckt upp när jag kom in. De var röda på händerna efter en bestraffning och den minsta utav dem hade fortfarande ett synligt spår efter texten ”Jag får inte föra ofog i klassrummet” på handryggen.
”Elli!” Ginny skyndade sig framemot mig och slog armarna runt min hals. ”Vi började bli oroliga för dig.”
”Ja det känns nästan som standard nu mer”, Colin Creevey flinade brett åt mig. ”Hur gick straffkomenderingen?”
”Jag har inte varit på någon straffkomendering.” Colin såg besviken ut när han insåg att hans skämt inte hade gjort någon skillnad. ”Jag var nere hos Hagrid och såg till Shanti. Hon är okej. Lite tilltufsad bara. Om ett par dagar mår hon bra igen.”
”Och brevet?” Ginny såg ivrigt på mig. ”Vem hade skickat det? Vad stod det?”
”Inget särskilt. Pergamentet var tomt.” Jag blev överraskad själv över min lögn.
”Tomt?” utbrast Ginny förvånat? ”Stod det ingenting alls?”
”Nej”, sa jag. ”Ingenting alls”.
”Men vem skulle göra sig besväret att anfalla en uggla för att läsa en blank pergamentrulle?”
”Ja inte vet jag”, sa jag. ”Jag tror jag går upp och lägger mig. Jag är väldigt sömnig.”
Jag gav Ginny och Colin ett hastigt leende och skyndade mig uppför trappan stängde dörren och sjönk flämtade ner på sängen. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp och benen skakade. Försiktigt plockade jag fram brevet som jag burit som ett försvarslöst barn innanför klädnaden och läste texten ett par gånger till utan att bli klokare. Fortfarande fanns där bara fem bokstäver som tillsammans formade ett ord.
”HJÄLP.”

Tappade min kreativitet, & återfann den idag. Har skrivit sju kapitel & ett åttonde påväg, så vill ni läsa kör hårt! Jag är så glad att min väg återigen blev magisk ♥

Kapitel 6
Brevet

Ljudet av skosulor mot marmorgolv ekade i sovsalen.
Om och om igen hördes det lätt dunsande ljudet när någon förflyttade sig än åt det ena hållet,
än åt det andra. Ägaren till stegen verkade sannerligen upprörd och ljudet tilltog alltmer i styrka.
De sametsgröna gardinerna som var prydligt fördragna i alla fönstren svajade lätt av vindraget från fängelsehålorna, och en stor svart råtta skenade över golvet, flyende i panik från en osynlig fiende. Blaise Zabini vankade av och an i rummet. Han var ensam.
Gång på gång slog han händerna för ansiktet och svor högt för sig själv.
”Nej, nej nej!” Rösten svek honom och han svalde ner klumpen i halsen.
Kroppen darrade och när han lutade sig över himmelssängen kändes det nästan som om han behövde kräkas. Han hade bara varit här ett par få timmar och han hade redan panik.
Hur kunde han tro att han skulle kunna komma hit och låtsas att ingenting hade hänt?
Hur hade han kunnat förväntat sig att allt skulle vara som vanligt?
Nu när det inte ens fanns något som hette ”som vanligt” längre.
Pergamentstycket som hade legat inuti det svarta brevet låg slängd på golvet.
Han stirrade på det, nästan som om han förväntade sig att det skulle fara upp i luften och skrika d nedskrivna orden rakt i ansiktet på honom, som Nevilles illvrål hade gjort när dem gick sitt första år på Hogwarts. Blaise mindes det som en utav årets roligaste händelser. Han hade skrattat åt den tjocka pojken som förtvivlat hade försökt få brevet att tystna. Nu skrattade han inte längre.
Ljudet av vingar fick Blaise att höja blicken en aning och han gav till ett skrik och fäktade med armarna. Han avskydde fladdermöss.
Hela fängelsehålan var full utav dem och det fanns en som de senaste tre åren verkade ha bosatt sig i deras sovsal. Att det var samma fladdermus fanns det ingen tvivel om. Ett litet ärr knappt synligt under den vänstra vingen avslöjade den.
”Försvinn härifrån!” röt Blaise och viftade återigen med armarna. ”Stick!”
Fladdermusen som lugnt slagit sig ner ovanpå brevet betraktade Blaise och fällde ihop vingarna.
Han stönade. ”Jag avskyr fladdermöss”, sa han högt till sig själv. ”Jag avskyr fladdermöss och jag avskyr det här. Varför? Varför?” Han började vanka av och an igen.
Djuret fortsatte att stirra på honom med sina rödaktiga små ögon.
Inte förrens han måttade en spark mot det gav den ifrån sig ett ilsket läte och flaxade bort till garderoben där den slog sig ner på behörigt avstånd från Blaise.
”Jag orkar inte mer, förstår du det?” vrålade Blaise ut i tomma luften. ”Jag klarar inte mer! Jag vill inte!Jag vill inte!”
”Hur kan man inte vilja äta?”
Blaise ryckte till och vände sig om.
Där stod Vincet Crabbe med det slöa ansiktet uppspärrat i något som skulle kunna liknas vid ett förskräckt ansiktsuttryck.
Han stirrade på Blaise som stirrade tillbaka, fortfarande med orden som han upprepat så många gånger högt för sig själv kvar på läpparna.
”Vad gör du här?” lyckades han stöta fram samtidigt som han gömde brevet med foten.
”Hämtar mat” grymtade Crabbe.
Givetvis. Som om det inte fanns nog nere vid middagen.
”Vad gör du själv?” fortsatte Crabbe sin mening. Han verkade bli förvånad över sitt plötsliga ordföråd och grymtade igen.
”Jag… Jag vilar mig bara lite. Efter resan.”
”Vilar?” Crabbe såg frågande ut. ”Du skrek.”
”Jag var upprörd”. svarade Blaise irriterat. ”Min mamma… Hon glömde skicka med min middagsklädnad. Och nu har jag bara den här fula skolklädnaden att ha på mig så jag…var upprörd.”
”Jaså”, sa Crabbe och blinkade två gånger. ”Ska du inte äta?”
”Jo”, sa Blaise. ”Jag kommer ner om ett ögonblick.”
”Då är det redan slut. ” Crabbe hade tappat intresset och vände sig om för att rota fram ett par flottiga muffins ur sin koffert.
Blaise knäppte händerna bakom ryggen och tackade för att Crabbe bara hade fötts med en hjärnhalva, medan han så diskret han kunde lyckades peta under brevet och det ihopknycklade pergamentstycket med skospetsen. ”Gå du”, sa han till Crabbe som verkade vänta på honom vid utgången. ”Jag kommer snart. ”
När öppningen slöts sig bakom Crabbe drog Blaise en djup suck av lättnad.
Ljudet av vingar fick honom att förflytta blicken mot fönsterkarmen.
Där satt fladdermusen och stirrade på honom.
Ögonen var som små tomma hålor och de spetsiga vita tändera glimmade till när djuret öppnade munnen.
Det såg nästan ut som att den log.


”Elli! Här borta!”
Jag trängde mig framåt i korridoren.
Ginnys röda hår sken som en fackla ett par meter framför och hon viftade åt mig att snabba på.
Jag längde på stegen och lyckades komma ikapp henne vid porträtten av Bottlas den bortgjorde som artigt lyfte på den höga hatten när jag snubblade förbi.
”Hur är det?”
”Bra”. Jag drog efter andan. Språngmarschen hade tagit hårt på mig och jag kämpade för att andas normalt. ”Du ville prata med mig?”
Ginny såg sig oroligt om över axeln och skakade på huvudet. ”Inte här. Kom.”
Hon tog mig i handen och drog med mig ut genom slottsporten.
Jag kunde inte låta bli att nervöst se mig om efter drakarna som stått på vakt igår.
Men de syntes inte till.
”Här kan vi sätta oss. ” Ginny tecknade åt mig att slå mig ner på en omkull vält trädstam och jag löd. ”Här letar dem inte.”
”Vilka då?”
Ginny rynkade pannan. ”Dödsätarna förstås. Dem är överallt på slottet, både bland personalen och eleverna. Man kan inte lita på någon nu”, lade hon till i allvarlig ton. ”Inte någon.”
”Vadå? Tror du att dem…har span på oss?”
”Klart att dem har. Jag hade min första lektion idag. Försvar mot svartkonster.” Hon rös.
”Det var hemskt.”
”Vad hände?”
Hon skakade avfärdande på huvudet. Torkade bort en tår med baksidan av handen.
”Du får se själv. Jag vill inte prata om det. Men det var det värsta jag varit med om näst efter när Harry ville gå med Cho Chang på skolbalen istället för mig. ” Hon gav till ett tunt skratt.
”Du kommer att förstå vad jag menar. Det kanske blir ännu värre för dig.” Vant plockade hon upp en näsduk ur klädnaden och snöt sig. ”Jag ville bara höra med dig…Jag och Neville talades vid häromdagen och vi kom fram till… Ja vi tyckte att vi skulle göra ett försök att starta upp DA igen. Dumbledores arme”, lade hon till när hon såg mitt förvirrade ansiktsuttryck, ”Harry kanske inte har berättat…”
”Harry och du har berättat allt om DA” för mig avbröt jag. ”Jag skulle kunna rabbla era försvarsbesvärjelser och hur Draco satte dit er i sömnen. Det vore rent livsfarligt att starta upp den här med tanke på alla dödsätarna som ständigt nosar en i nacken. Väldigt bra men livsfarligt. Och en bra ide.”
Jag log och Ginny besvarade mitt leende. ”Vi hade tänkt börja rekrytera medlemmar så fort som möjligt. Vi ville bara höra med dig först. Vad du tänkte om saken.”
”Sålänge vi är oerhört försiktiga”, sa jag. ”Och bara rekryterar folk vi verkligen litar på.”
”Just precis Elli”. Ginny såg allvarligt på mig. ”Bara sådant folk som vi alla litar på. Okej?”
Jag svarade henne inte utan vände mig istället bort och såg ut mot sjön.
Det svarta vattnet blinkade illmarigt mot mig och jag kände mig plötsligt illa till mods.
”Bara folk vi alla litar på”, upprepade Ginny innan hon reste sig upp och började gå tillbaka mot slottet. ”Kom ihåg det.”
Hon vände sig inte om.

Tack till alla som läser! Och att se att ett par utav mina gamla bevakare har kommit tillbaka.. Ni betyder allt för mig. Tack vare er har jag fortsatt skriva. Ni är allt, mina bevakare!

Ska åka till Turkiet imorgon med min lillebror, så ni får nöja er med det här i en vecka tills jag kommer tillbaka. Det är väldigt snabbt skrivet och rättat bara för att jag så gärna ville ge er något innan jag åker.Kommentera GÄRNA och ta hand om er!

Er Elzyii


Kapitel 5

Draco räknade tyst för sig själv. När klockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck
och torkade bort en tår från kinden. Han skämdes över sig själv men kunde inte tysta ner känslan av vemod som fick hans hjärta mage att slå knut på sig själv. Om allt hade varit som det brukade vara, som det varit de senaste sex åren, så hade han varit på väg till Hogwarts tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade kunnat vara en utav sjundeårseleverna som just nu pressade sig genom tåget för att leta reda på en tom kupe för att sedan upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget inte ens var halvfullt. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp kofferten på bagagehyllan. Istället satt han som vanligt instängd på rummet och betraktade fårorna i det spruckna väggarna. Nedanför honom hörde han hur två personer talade till varandra med hög röst. Det var en man och en kvinna; och trots att Dracos rum låg längst bort i änden på korridoren en trappa upp kunde han tydligt urskilja sin mosters skräniga röst. Han reste sig från sängen och smög fram till dörren som svängde upp på vid gavel och avslöjade en mörk korridor. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med viss ansträngning urskilja ett par meningar såsom "Har du inte förstått att jag..." och Det höver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!" och han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen igen. Det tog inte många minuter innan steg hördes i den knarrande trappan och Draco satte sig blixtsnabbt upp och fäste blicken på dörren som han visste snart skulle öppnas. Varenda nerv i hans kropp var på helspänn och han lät blicken falla på kudden där trollstaven låg undangömd. Lucius Malfoy steg in i rummet och Draco slappnade av en smula.
"Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst.
"Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med mörk magi."
Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son.
"Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt.
"Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..."
Lucius skrockade och la en senig hand på sin sons axel.
"Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför de andra , eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius klappade sin son över kinden och Draco rös.
"Eller du kanske har ångrat dig?"
Lucius la huvudet på sned och betraktade Dracos bleka ansikte.
"Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som mörkrets herre valde att ge dig... Och över att han förlät dig, trots ditt katastrofala misslyckande. Du kanske bara ser det här som en plåga, Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?" "Nej!" Draco skakade på huvudet.
"Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt."
"Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig bland oss om vi inte trodde på dig."
Draco tittade upp och mötte sin pappas blick. Det var någonting i hans röst som gjorde att han hade svårt att tro på det som han sa. Istället för att svara nickade han bara kort. Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycket sparsam med vad man sa.
"Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig." Lucius harklade sig.
"Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i sin fars ställe. Vad har du att säga om det?"
"Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco.
"Ni får väl fråga honom."
"Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?"
"Han är en ynkrygg", fräste Draco.
"En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin."
"Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... Oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej."
Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var.
Han kunde inte föreställa sig Zabini i hans ställe. Han skulle inte klara en enda dag under samma tak och under samma levnadsvillkor som de levde under. Han skulle bli dödad efter bara ett par timmar. Och trots att Draco inte brydde sig det minsta om Zabini personligen (För det gjorde han verkligen inte) så skulle Elli bli ledsen eftersom hon, av någon konstig anledning, verkade ha fäst sig vid den där fähunden. Så om det hände honom något skulle hon kanske ge ge Draco skulden för det också...
"Nej, han skulle inte platsa här", svarade Draco bestämt.
"Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss."
"Om du säger det så."
Lucius reste sig upp och betraktade sin sons beslutsamma ansikte.
"Jag ska ta diskussionen med mörkrets herre innan vi fattar några beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rekryterar och inte."
Med de orden försvann Lucius och lämnade Draco ensam. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i den här karusellen nu? Då skulle alla hans chanser att träffa Elli igen vara förlorade.


Jag såg ut genom tågfönstet och försökte att inte låtsas om de föraktfulla blickarna
som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket och den olustiga känslan som jag hade haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertygas av Blaise att sitta tillsammans med honom ökade för varje minut.
"Vad gör hon här?" Hade varit det första som min favorit fiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom insläntrande tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Vanessa Vanc. Hon verkade vara på ett ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att Draco givit sig av utan att ta farväl av henne. Förutom Pansy Parkinsson och hennes flickgäng (som förvånansvärt inte hade bytt kupé) hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt ihoptryckta i varsitt hörn av kupen, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco.
De liknar två övergivna hundvalpar, tänkte jag och betraktade dem ett kort ögonblick.
Två hundvalpar som blivit av med sin älskade husse och utkastade i en helt främmande värld där dem inte känner till spelreglerna.
Blaise verkade tycka synd om Crabbe och Goyle för han gjorde flera försök att prata med dem, men efter ett par misslyckanden gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat, men det var inget som störde mig. Pansy däremot suckade högljutt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista, särskilt inte sen han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt.
"Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggumi och blåste en stor skär bubbla.
"Klart att det har, pappskalle!" fräste Pansy.
"Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och dem ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig skulle ha satt sin fot där från första början."
"Jag hoppas du inte menar dig själv." sa jag och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska.
"Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet.
"Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dummerjönsar som öppnar munnen utan att veta vad de talar om."
"Det låter som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt.
"Har du skrivit den själv eller har dina högintelligenta vänner hjälpt dig?"
Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och viftade med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stor svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig en sekund tidigare.
"Sluta!" vrålade Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer.
"Lugna ner dig!"
Mitt under tumultet öppnades långsamt kupédörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Ansiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan föll den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder.
"Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hölls tillbaka av Blaise.
"Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap", sa Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin.
"Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som hade ställt mig upp och lyft armarna till ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna, till Pansy som hängde som en trasdocka i Blaise armar och gapade dumt.
"Det verkar som att ni har fullt upp."
"Ingen fara", sa jag snabbt.
"Slå dig ner."
Nott vände ansiktet mot mig och en glimt av igenkännande blänkte till i hans ögon. Sedan satte han sig ner på min gamla plats närmast fönstret utan att bry sig om den svarta fläcken.
Pansy, som inte förrns nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen. De försvann utan ett ord och dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig. I samma stund som Nott hade kommit in i kupen så hade kylan kommit som ett brev på posten. Han verkade förstå vad jag tänkte, för han nickade knappt märkbart åt mig.
För ett ögonblick mindes jag hur jag hade lutat mig emot hans hals och gråtit hjärtskärande. Hur han hade stått där, alldeles stilla, för att sedan skjuta upp en skur av guldskimrande gnistor till Dumbledores minne. Nott hade varit den som kommit först till platsen efter att Draco hade tagit till flykten tillsammans med dödsätarna. Det betydde antagligen att det också varit han som fått ner mig från Astronomitornet och förd i säkerhet. Jag kunde inte komma ihåg att jag hade tackat honom för det. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Blaise verkade emellertid lätt skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att Nott omgående skulle byta kupé.
"Vart har du dina andra vänner, Zabini?" Sa Nott och riktade en kall blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad.
"Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise lågt utan att se på Nott.
"Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk.
"Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig."
Sedan vände han sig mot mig.
"Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?"
"De håller till i en annan vagn", sa jag.
"Blaise är lika mycket min vän som de är."
"Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt.
"Då får man gratulera."
"Varför intresserar det dig, egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad av hans närgångna frågor.
"Och varför kom du in hit? Du är inte den som direkt törstar efter sällskap. "
Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetsiga hörntänder.
"Jag måste erkänna att jag blev nyfiken." Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta.
För att markera att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes.
"Vi borde vara framme snart, inte sant?"
Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha slängt upp mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag kupen för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget. De ryckte förvånat till när jag öppnade kupédörren och deras spända ansiktsuttryck ersattes av ett lugn när det såg att det var jag.
"Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som verkade onaturligt stora i hans bleka runda ansikte.
"Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville!" Luna spände strängt blicken i Neville.
"Vi vet både du och jag att Elli är vän med Blaise."
Förutom jag var Luna den enda som tilltalade Blaise vid förnamn.
"Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet.
"Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan.
"Precis som här."
"Jämför dem inte med oss!" spottade Neville.
"Dem är inte ens i närheten..."
"Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde det hela genom att visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville.
"Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten.
"Är det sant?" sa hon långsamt. "Försökte Pansy Parkinsson...?"
"Ungefär. Hon hade nog inte tvekat iallafall."
Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats."
"Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen.
"Du är riktigt söt medan hon är ful som ett troll."
"Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade.
"Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. "
"Ingen orsak", svarade Luna och fortsatte att le med hela ansiktet.
"Jag önskar bara att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon. Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne.
"Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt.
"Du är jätte söt."
"Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas guldiga lock i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?"
"Vad snälla ni är", sa Luna glatt.
"Ni får mig nästan att tro att jag skulle kunna få en pojkvän."
I nästa sekund vinglade tåget till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget.

Trots att det var terminsstart så var tåget knappt hälften så fullsatt som det brukade vara och det var inga större problem att ta sig tillbaka till kupen. Blaise hivade med Goyles hjälp ner koffertarna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridoren tillsammans med de andra fyra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par lågmälda sjätteårselever. När vi klev ut på perrongen slet en isande vind tag i mitt ansikte och fick mig att dra efter andan.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Förstaårselever bildar en egen kö till vänster resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörkklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinnkostym stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand.
"Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!"
"Kom här", mumlade Blaise och tog mig i armen.
"Vad tittar du på?"
Min blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimmra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen.
"Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan.
"Kom nu”.
Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Drobbles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå tittade jag mig misstänksamt om över axeln när vi närmade oss Filch och de båda mörkklädda männen.
"Vad har vi här då? Ser man på."
En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape tittade slugt på mig.
"Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..."
Han mumlade något till sin kollega som kladdade ner något i sitt block.
"Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla."
"Är du renblodig?"
"Ja", sa jag och började ana onåd.
"Vad skulle det göra för skillnad?"
De bägge dödsätarna började skratta.
"Det ska jag tala om för dig, flicka."
Han stack sitt ansikte tätt intill mig och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
"Det kan vara skillnad mellan liv och död."
Jag backade undan och rös.
"Du har klarat dig förvånandsvärt länge", väste han medan han letade i sin rock ficka och fick fram en dosa snus.
”Och det kan du skatta din lyckliga stjärna för."
Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt.
"Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra.
”De andra” upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare. Jag som var på väg efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i den vagn som han pekade på. Den visade sig tillhöra ett par sjätteårselever, däribland bröderna Creevey som skallande hälsade på mig med högljudda rop. Medan vagnarna med sitt sedvanliga gnissel sakta började rulla uppemot slottet la jag märke till att eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig. Det tyckte jag var lustigt. Salazar Slytherin hade visserligen föredragit renblodiga elever men det var ändå inget kriterium på att man var det bara för att man blivit placerad i Slytherin.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror, Dennis, som försökte lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen. Jag rynkade pannan.
"Vadå?"
"Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgår kväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mörade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här igår."
Colin rös.
"Hon gick i min årskurs, i Ravenclaw."
"Fy vad hemskt!"
Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott.
"Varför det? Vad hände?"
"Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "
Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte:
"La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda."
"Men... Det är ju förfärligt!"
Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin.
"Men... Du och din bror är väl...? Och Dean... Kommer inte han...?"
"Vi har gjort en del förändringar, med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. Det är livsfarligt! Om de upptäcker er...?"
"Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror.
"Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om huruvida vi har en brylling som arbetar med Kentaur uppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. "
"Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snärjdes ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillagas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.

Tack för era fantastiska kommentarer! Det blir ju så när man inte varit aktiv på länge, två år av & till som jag uteblivit. Då försvinner många bevakare och många av mina vänner har slutat logga in här. Ni är oändligt saknade... Men jag är både förvånad & glad över att dt fortfarande finns dem som vill läsa det jag skriver. Kanske inte lika många som förut (vore väl konstigt isånnafall), men ni finns & sålänge ni gör det fortsätter jag. Tack! ♥ Nytt kapitel blir imorgon, efter nån kommentar! Säg till om ni tycker att jag lägger upp för ofta eller skriver för långa kapitel


Du gör mig otroligt glad ♥

Åååå Tack fina Moa ♥

OMG... HUR SJUTTON VISSTE DU ATT DET ÄR EXAKT SÅ JAG FÖRESTÄLLER MIG ELLI??? SNälla, jag MÅSTE få använda den där bilden!!! Jag skriver såklart att den är från dig, det lovar jag. Snälla snälla!!

Och tack, tack & åter tack ♥ Du gör så mycket för mig. Jag är väldigt tacksam. Försvinn inte ♥


Lova att du stannar kvar här, Bullis. Jag behöver din uppmuntran! Du är trots allt en av mina mest hängivna vänner här på mugglis. Du har alltid väntat & alltid kommit till mig direkt, oavsett hur lång tid jag varit borta. Du har trott på mig när jag själv inte gjort det och du har peppat mig genom så mycket. Tack Bullis ♥


Hehe ingen fara, läs när du orkar vännen! Kul att du bevakar iallafall. Kram


Du också. Ringer dig imorgon, om du har tid, lovely ♥


Taaaack!!!!!

Hej mina älskade läsare (Om jag ens har några kvar vilket jag inte tror, men då får jag väl hoppas att några nya hittar hit!)

Förlåt för min frånvaro. Det har varit så att jag fått barn (en dotter som kom den 24/11) så jag har varken haft tid eller ork att skriva ordentligt på väldigt länge. Dessutom har jag flyttat och tagit över vårdnaden över min trettonåriga lillebror så har haft så väldigt mycket att tänka på, DM eller mugglis har helt enkelt inte blivit av. Nu har läget stabiliserats så nu kan jag äntligen hitta tillbaka hit och min insperation igen. Hoppas några läsare finns kvar, eller att det kommer nya hit STOR KRAM FRÅN ELZYII

Jajamen, men i en annan tråd som heter:

The end of Draco Memoraid! LÄS DEN HÖRNI!

Här hittar ni till den. Bevaka på så kommer det nya kapitel!

https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=45904&page=3#p3686780