Va gulliga ni är!! Jag har haft fullt upp med att rätta min första fanfiction, Draco Memoraid 1. Jag går igenom den, för att kunna göra detta riktigt bra. Har nämligen en tanke på att lägga upp den här igen, redigerad och fixad. Ännu bättre helt enkelt. Tack till alla mina gamla bevakare, som är här trots att det tog mig 3,5 år att skriva tvåan. Fantastiskt! Och ni nya, ni är.. ! ♥ Här har ni ett nytt kapitel, iallafall! Har ny dator och inget skrivprogram så ber om ursäkt för stavfel. Har nämligen en släng av dyslexi... Tack Trezzan för all hjälp när du var här och hälsade på mig ♥ Hoppas du har det bra i skogen!

Kapitel 12

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna var flera decennier gamla. Kanske hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Men han hade nog inte legat i det här vita rummet och känt känslan av mörker komma krypande närmare och närmare. Ensam. Jag var alldeles ensam uppe i sjukhusflygen. Ändå kände jag mig iakttagen. Försiktigt lyfte jag handen och snuddade med fingerspetsarna över pannan. Fortfarande kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i mitt vita ansikte. Stora, mörka avfallsgrundar. Läpparna var nästan lika bleka som ansiktet, som var fullt av rispor. Jag mindes ingenting, ändå kände jag en stor skräck i bröstet. Den satt som fastgjuten och fick mig att vilja kasta mig upp ur sängen, ut genom fönstret och falla handlöst nedför slottet tills jag nådde marken och föll ihop, kall och död. Vad hade hänt? ”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”. Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han tappat förståndet. Jag trodde ingenting, utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey ur flygen, så jag slapp delta i deras prat. Vem som hade kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade kallat sig för mina bästa vänner, hade fortfarande inte hört av sig. Varför då inte jag också?

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan. ”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om Svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus, så hade han föraktat det. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade blivit tvungen att kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att kunna bortförklara varför han stod och pratade för sig själv i ett mörkt rum på andra våningen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om de enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa.
Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke, och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när de trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert....Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.” Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet. Närmare. ”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp, och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.” Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

Hej hopp! Tack för era underbara kommentarer. Nu har jag äntligen fått sommarlov, och massa dötid till skrivandet! Hoppas ni gillar nästa kapitel. Har aldrig tidigare skrivit ur Nevilles perspektiv, så det känns lite extra intressant. Älskar er ! ♥

Kapitel 11

Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andehämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom och från vilket håll vi skulle, och när jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss.
”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre.

Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…”


”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!”

Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig?

Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek.

Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande.

Tack för era creeds! Nästa kapitel kommer nu i helgen! Puss ♥

Hej fina läsare, tack för att ni hänger kvar & bevakar mig! Nu är jag hemma från USA, så här har ni ett nytt kapitel! Hoppas det ska smaka. Kramis ♥


Kapitel 10

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande , men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med. Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vrida sig, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten. ”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.” Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt Harry i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått spilla sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt. ”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?” Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting. ”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten. ”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry. ”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare. Rektorn har gett en order grinade han. Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnande innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte:”och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, de här dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvårl och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra. ”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg. ”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig. Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka. ”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus , och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars matreall kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.

Tur att det är så få som nu mer läser min ff:n (detta har tyvärr fått mig att tappa motivationen rätt mycket..) men jag ska snart lägga upp ett nytt kapitel Har varit utan internet och nu så är jag UTOMLANDS! Hoppas ni har det bäst ♥

Men va fina ni är!! Så fort jag kommer hem så ska jag lägga upp, jG OVAR! funderar dock på att skriva i första tråden ist, och ta bort den här.. Den ger mig lite motivation och tycks bugga så mycket, ingen aning om varför. Så kommer troligen fortsätta lägga upp på den andra (This is war), men inget bestämt ännu. Vad tycker ni? TACK för att ni finns kvar trots mitt lååånga uppehåll

Nu tyckte jag att ja var duktig och inte spammade med kapitel ;* Så tÄnkte lägga upp ett ikväll.. som jag tillägnar min älskade PPP för att du är tillbaka!!!! Hittar inga ord för min glädje, inte för er andra heller.. TACK ♥


Tack så jättemycket.. det värmer skitmycket♥ Hoppas verkligen att du inte slutar följa mig ♥


loveeeeeeu!!!♥ Tack för att du läser!


Taaaaaaack! ♥


ÅÅÅ TACK PENNY!! ♥33 Du är oslagbar ♥


KEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!! KLART VI MÅSTE!!!!!!!!!!!!!!!! ♥33333 Ska lägga upp ett nytt ikväll ♥ NÄR KÖR VI FANCLUBEN? Draco är vår 4ever ♥


Älskar dig, Trezz. Oslagbart mycket. Du är värd så mycket för mig och mitt skrivande ♥ Vi 4ever. Glöm aldrig det ♥


ååå du läser, det räcker bra för mig!!! haha vet du.. det var verkligen bland det sämsta jag skrivit, men jag var trött, bakfull och allmänt wacko ;D Så ganska stolt ändå!! Tack för att du är still going strong hos mig!♥


Älskade, bästa P. Hoppas du inte drunknat i alla mina ugglor.. Jag har saknat dig också! Försökt med tankekraft att få dig komma tillbaka hit, se, jag lyckades!! Jag är såååå gglad att ha dig tbx här igen. Jag BEHÖVER ju dig!! Och tack fför att du fortfarande vill ge den här FF:N en chans. Det var bra frestande att fortsätta skriva på den andra, (This is war) eftersom den hade typ 400 visningar.. Men nej. Det kändes inte rätt liksom. Så kör här istället.

JA SNÄLLA SKRIV NÅGOT!!! Jag vill läsa, OKEJ??! Jag har också blivit omognare än nånsin, så lets go typ! ALLTID ♥

Tack för kommentaren Snooky! Nu kan jag lägga upp det Det här är ganska kort & inte det bästa (skrev det i skolan, säger väl en del..?) Ni som läste 1:an kommer nog känna igen er i början då det är samma text (återblick som Draco har). EnjoY!

Kapitel 8

En bekymrad rynka vilade över Dumbledores panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore.
”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.”
Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar. ”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Sedan en skur av grönt ljus och Ellis ansikte trädde fram, tydligare än någonsin.
”Elli.” Hans iskalla händer mot hennes bara hud. Känslan när varmt mötte kallt för en sekund innan hon ilsket knuffade bort honom.
”Rör mig inte!Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Hans egen röst, lugn. Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Hennes desperata rop ekade mellan tornets väggar. ”Draco, det här är bara en dröm. En mardröm. Visst är det så? En mardröm…”

Han vaknade av att han grät. Med ett ryck slängde han sig upp ur sängen, kämpandes med lakanen som var våta av svett och tårar. Draco försökte dra ett par djupa andetag för att sansa sig men hans kropp ville inte sluta. Händerna skakade och tårarna rann nedför ansiktet på honom. När han försökte andas kom det bara ett flämtande ljud genom munnen och desperat tog han tag i skinnet på armen och slet. Utan att tänka på det rev han hysteriskt över märket som prydde hans vänstra arm. Dödskallen grinade elakt mot honom och han gav till ett vrål av frustration och smärta. Den där drömmen höll på att ta kol på honom. Samma dröm varje natt. Om och om igen fick han återuppleva sitt livs värsta ögonblick. Dumbledores visa blå ögon som lugnt studerade honom ända in i sin sista stund. Ellis svarta, fulla av skräck och… förvåning? Hur hade hon kunnat tro så gott om honom, en Slytherin? En Malfoys? Varför hade hon gjort det? Varför?
Draco slängde sig ner på sängen med armarna över huvudet. Bilderna snurrade i hans huvud fortare och fortare. Vart fanns avstängningsknappen? Han orkade snart inte längre. Nätterna hade blivit till en tortyr utöver det som han fick stå ut med under dagarna, som allesammans såg likadana ut. Varför hade han varit tvungen att träffa henne? Varför hade hon lärt honom något så simpelt som känslor?

Sovsalen var alldeles tyst. Det enda ljudet som hördes var mina långdragna snyftningar som kom med jämna mellanrum. Jag var så enormt trött på mig själv. Trött på att vara ledsen, trött på att misslyckas och trött på att släpa runt på en stor blyklump i bröstet. All sorg hade nästan fått mig att glömma vem jag hade varit förut. Innan sjukdomen. Innan Draco. Innan allt det som jag älskade togs ifrån mig. Den Elli som skrattade och var glad. Hon med det kastanjebruna håret och mörka ögon. ”Glitterögon”, brukade mamma säga. ”Sådant kan man inte lära någon, Elli. Sådana har man naturligt.” Mamma. Hon skulle se nu hur mycket det glittrade. Jag blev nästan rädd när jag fick syn på mig själv i spegeln. Rödsprängda pupiller och ett påsigt ansikte. Av den gamla jag fanns inte ett spår. Och jag hatade verkligen den här nya, gråtande Elli. Om bara mamma varit i livet. Om hon bara kunde ta mig i famnen, som när jag varit liten och hade drömt något otäckt, och vagga mig tills jag somnade med armarna om hennes hals och näsan i hennes halsgrop.
”Var inte rädd Elli”, skulle hon ha sagt. ”Det går över. Det är ingenting att oroa sig för.”
Ingenting att oroa sig för. Jag hade nu gråtit konstant i två veckor. Det var två veckor sedan jag och Blaise kom tillbaka till Hogwarts. Två veckor utav saknad. Två veckor utav ensamhet och två veckor utav sorg. Överallt såg jag den och det höll på att göra mig galen. Tidningarna som skrek ut sina hemska löpsedlar om mord, nya försvinnanden och tortyr. Personer i svarta kåpor med kalla, kalla ögon, och munnar med stora grin stirrandes från omslagen. De ledsna ögonen i Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor som alla hade förlorat någon, och skräcken i deras ansikten när Mr Filch drog någon utav dem åt sidan för att komma med ännu en fruktansvärd nyhet. Av de elever som hade anlänt till skolan i juli fanns nu bara hälften kvar. Om Hermione varit här hade hon förstått. Hon hade lagt huvudet på sned och kommit med flera bra lösningar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud:” Kom igen Elli! Vi går på våra lektioner, pluggar inför våra prov och är alldeles som vanligt. Det är de enda sättet att överleva det här!” Ron hade sagt motsatsen och han och Hermione hade käbblat kärvänligt med varandra medan jag och Harry roat hade tittat på. Nu fanns det ingen Ron, Harry eller Hermione här, och det var nog den största sorgen. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Efter brevet jag hade fått hemma hos familjen Zabini hade det varit tyst, och jag började oroa mig för om ropet på hjälp kom från dem. Borde inte Harry ha skickat Hedwig då? Jag stödde huvudet i händerna och ett nytt, mycket välbekant ansikte dök upp. Dracos gråa ögon stirrade anklagande på mig. Minnet var från den dagen då jag och han hade blivit uppskickade till Dumbledores kontor. Jag kom ihåg att jag oroat mig för om någon rapporterat om att vi befunnit oss utanför skolan under mörkrets inbrott. När Dumbledore berättade att Narcissa var död, mördad, hade jag nästan ramlat omkull på mattan inne i det lilla cirkelformade rummet och svimmat. Jag hade aldrig gillat Narcissa, ändå hade det känts som luften tagit slut när Dumbledore berättade om hennes död. Inte ett enda uttryck av sorg hade avtecknat sig i Dracos ansikte. Inte med en enda rörelse hade han visat att han brydde sig. Ändå hade jag sett att han gick sönder, där och då när Dumbledore sa dem där orden, ” …din mamma har påträffats död i sitt hem i natt...”. Han hade aldrig blivit sig lik efter det och just därför älskade jag honom ännu mer. Älskade… Jag älskade så många som var borta nu. Därför kunde jag inte få tårarna att sluta rinna. Just därför var jag tvungen att ge dödsätarna den skadeglädjen att se mig så trasig varenda dag, ge dem triumfen att se mig rusa ut ur lektionssalarna alldeles söndergråten.

Knnnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaar.

Först trodde jag att det var någon som öppnat dörren och kommit in i sovsalen och jag vände mig bort för att ingen skulle behöva se mitt rödflammiga ansikte. Men ingen kom. Jag flämtade till och spärrade upp ögonen. Ljudet av en osynlig dörr som öppnades hördes igen tätt följt av snabba steg över golvet som sedan stannade. Flåsande andetag och sedan tystnad. ”Harry?” viskade jag innan jag insåg hur dumt det lät. ”Är det du?” Minnet av Harry under osynlighetsmanteln hade omedvetet gjort sig påmint. Ingen gjorde sig tillkänna och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet. ”Vem där?” Inget svar. Bara lätta andetag som återigen sakta ebbades ut och dog bort. Sedan, från ingenstans, en mjuk viskning, knappt hörbar i mitt öra. ”Hjälp...”

Ih! Nu la jag lite band på mig för att ge några chansen att börja bevaka den här! Ska försöka att hålla mig till 1-2 kapitel i veckan men kan inget lova... Jag älskar att skriva just nu!! Men, ska försöka!! Lägger opp ett till under dagen, så snart nån kommenterar. Tack alla! Och återigen, ursäkta att det är så segt i början. Ni är bäst!


Tack min fina ängel ♥ Jag saknar Jessica.. hoppas hon kommer tillbaka snart igen.


Vi kan ju säga såhär, min fina vän, att du verkligen lyckades med det! Bilden är underbar, precis som du du du. Jag är glad över att få vara vän med dig, det känns väldigt priviligerande ♥ Och jag hoppas att vi kommer ha kontakt länge, länge!!! Tack ♥ GRYMT BRA JOBBAT!!! Äntligen har jag ett ansikte att visa upp!




OMG!! Snacka om att få gotta sig i en oerhört smarrig kommentar! *dreglar* Sen med dem där underbara bilderna du har så ... *dreglar ännu mer*, tja kan jag mer än älska/beundra dig??! Nej!!!!! Vi som är Dracos flickvänner måste hålla ihop helt enkelt. Tack SNÄLLA för att du läser min ff:n, och ännu mer tack för att du gillar den! Det gör mig sådär fantastiskt grymt awesume glad. OMG HAR DU LÄST ALLT DET PÅ DEN KORTA TIDEN MÄNNISKA? Oh my, det är nästan för fantastiskt. Alltså!!!!! Du har lyckats läsa ett års produktion.. PÅ ETT PAR DAGAR?? Dig kommer jag hålla hårt i, var s å säker! TACK TACK ♥ Och hoppas du mår bättre nu!!! Min vapendragare ♥

Ber om ursäkt för att den är lite seeg i början, det blir bättre. Jag vill göra den realistisk .. och då tar det lite tid! Häng med bara ♥

Kommenterar ni så kommer det ett nytt kapitel imorgon!

Kapitel 7


”Du är sen, Jacobsson.”
Utan att bry mig om Professor McGonagalls bistra uppsyn slank jag ner på den enda lediga platsen som fanns kvar i klassrummet. Theodore Nott bekymrade mig inte med enda blick.
Han satt som han brukade, rak i ryggen och de kalla utryckslösa ögonen stelt riktade mot svarta tavlan där McGonagall höll en genomgång i hur man kunde avgöra om en bägare var förvandlad eller inte. Jag upptäckte med en gång att bara hälften av klassen verkade lyssna.
Varenda en av eleverna från Slytherin bortsett från Nott hängde över bänkarna och viskade med varandra.Inte högt nog så att vi som satt en bit ifrån skulle höra vad de talade om men tillräckligt högt för att McGonagall skulle ge dem flera ilskna ögonkast. Men till min stora förvåning sa hon inte till dem. Istället knep hon ihop läpparna till ett smalt streck och skakade långsamt på huvudet så hatten tippade lite åt sidan. Professor McGonagall som vanligtvis hörde till de strängaste lärarna som undervisade på Hogwarts var sig inte lik. Tidigare hade ingen eller inget undgått hennes vassa ögon när hon likt en stridslysten hök hade suttit vid sin kateder framme vid svarta tavlan och bevakat sitt näste. Styrkan i hennes röst när hon undervisade var inte heller densamma. Hon lät mest trött och uppgiven och hennes ansikte hade nu mer dagligen samma nyans som det intagit den dagen då Dumbledore dog.Av gammal vana vände jag mig om för att påpeka det för Hermione men möttes istället av Notts isblåa ögon.
Jag rös till och återgick till min bok utan att riktigt veta vilken sida vi förväntades ha upplsagen.
”…det går alltså inte med blotta öget att se om en bägare är förvandlad eller ej”, sa professor McGonagall tonlöst. ”Det man behöver göra för att ta reda på det är att använda sig av en avinstibesvärjelse. Jag tänkte att vi idag skulle träna på den. Så om vi ställer oss upp allihopa…”
”Du är sen. ” Notts röst var stram, helt omöjlig att läsa av.
”Ja jag vet”, svarade jag irriterat. ”Jag fastnade i trappan.”
”Ja de där trapporna har alltid varit förrädiska”, svarade han och det hördes att han genomskådat mig. ”Du missar inte mycket.”
”Mr Nott och Ms Jacobsson.” McGonagall kom framsläntrade till vårat bord.
”Ni också. Ställ er mot varandra. Sådär ja. Och så sträcker du fram din bägare mot henne. Så ja. Men sätt igång då!”
Jag hoppade till och tittade förskräckt ner i boken. ”Avinstibesvärjelsen, javisst”, mumlade jag och harklade mig lite. ”Jag börjar nu då. Öh, Avi..Avinsjiproforum! Avinsjiprofurom…Avinsji…”
Nott stoppade mitt spö viftande med en hand. ”Jag börjar. ” sa han lågt och riktade sin trollstav mot bägaren som jag darrande tagit emot i min hand. ”Avinsjiproforum!”
Bägaren skakade till och förvandlades med ett poff till en fet padda som förvånat kväkte till när den landade på golvet. Där såg den sig förvirrat omkring innan den såg sin chans och snabbt hoppade mot den öppna klassrumsdörren. Jag stirrade på Nott som mötte min blick utav vare sig triumf eller förakt. Om Hermione hade varit med hade hon gapat.

”Visst, han är bra på förvandligskost, det kan jag medge. Men han är lite läskig, tycker du inte?”
Dean slog följe med mig ned till middagen. ”Jag menar, alla i Slytherin är ju lite märkliga men Nott är lite extra märklig, om du förstår vad jag menar.”
”Absolut”, sa jag och vinkade åt Colin som studsade ett par trappor ovanför oss.
”Men han verkar snäll”.
”Snäll?” Spottet yrde ur munnen på Dean när han talade. ”Du har konstig smak när det handlar om att välja vänner Elli, det säger jag då bara.”
Vi fortsatte ner till stora salen under tystnad.
Elevhemsborden stod där dem skulle, ändå var det så mycket som saknades.
Flera av platserna gapade tomma och jag mådde illa när jag såg att flest tomma platser fanns det
borta vid Huffelpuffarna som med slokande axlar satt och åt under tystnad.
Blaise mötte min blick när jag tittade mot Slytherinbordet och jag gav honom ett litet sorgset leende. Han besvarade det med en nästan osynlig huvudskakning och jag satte mig ned mellan Dean och Seamus och började ta för mig av pumpapajen väl medveten om att den inte skulle smaka alls lika bra som den brukade.
”Det har kommit brev till dig”. Philip Nelson, en robust pojke från Huffelpuff som jag talats vid med ett par gånger med tidigare, stegade fram till mig.
”Har det?” Förvånat tog jag emot den våta pergamentrullen innan jag blev iskall.
”Varför kommer inte min uggla med det här?” Philip skruvade lite på sig.
”För att vi inte trodde att hon skulle orka det. Skogvaktaren hittade henne nedanför skogen.
Hon tas om hand av Madam Pomfrey nu. Vi trodde att du ändå ville…”
”Är Shanti skadad?” ekade jag. ”Vart då? Vart är hon? Jag måste…”
”Lugna ner dig!” Philip satte upp händerna som om han ville avvärja sig från min oro. ” Hon är nere vid skogvaktarstugan och blir undersökt av Hagrid. Jag trodde du ville läsa… Elli, vart ska du någonstans? Vi har utegångsförbud efter mörkrets inbrott! Elli!”
”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

”Ingen bra ide å komma hit nu..ingen bra ide alls.” Hagrid skakade på sitt lurviga huvud och böjde sig så djupt ner över sin tekopp att han doppade det rufsiga skägget i koppen. Jag tog ett par klunkar innan jag svarade. ”Jag vet. Jag var bara så orolig. Shanti var…en present från min mamma. Nu är hon det enda jag har kvar efter henne.”
”Seså.” Hagrid strök bort ett par tårar från min kind med sin stora näve. Den luktade blöt hund. ”Du har då många minnen kvar utav din mamma. Betydligt fler än ja har i alla fall”, lade han till med en grymtning.
”Vad hände med din mamma Hagrid?”
Hagrid smällde ner den stora kitteln med överblivet te på spisen.
”Hon övergav mig när jag va tre år gammal. Hon va jättinna förstår du, Elli. Jättar är inte direkt kända för å va särskilt kärleksfulla.” Han gav mig ett sorgset leende. ”Hon e alltid med dig i hjärtat Elli. Å jag är säker på att hon e förbaskat stolt över dig vart hon än befinner sig nu. Seså, upp med hakan å pallra dig iväg tillbaka till skolan nu innan någon utav de där fähundarna får reda på att du e här. Då går dem nog i taket.”
”Hagrid… tror du att någon överföll Shanti?”
Hagrid stelnade till. ”Varför tror du det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tyckte att brevet såg öppnat ut. Pergamentrullen var slarvigt knuten. Lite för slarvigt om man är noga med att ingen obehörig ska läsa det va?”
”Jag e säker på att du överreagerar. Hagrid öppnade ytterdörren och väntade otåligt. Utanför öste regnet ner och ett mullrande oväder var på väg in över skolan. ”Skynda dig iväg nu. Inte tror jag att du behöver oroa dig för det. Stick nu!”
Hagrid var nervös. Hans små svarta ögon plirade oroligt ut i mörkret och jag insåg att jag gjorde honom en stor björntjänst genom att stanna kvar och tjata. Långsamt reste jag mig, klev över Fangs kropp som låg utsträckt framför brasan, gav Hagrid ett sista leende och en kram och skyndade mig ut i regnet. Det hade börjat ösa ner ordentligt och kylan gjorde sig påmind ända in på bara skinnet. Jag skyndade på stegen. Det högg till i magen när jag kände pergamentrullen mot mitt bröst. Brevet hade bara innehållit en enda mening, och med okänd avsändare – HJÄLP.
Trots att budskapet var tydligt blev jag osäker på om det verkligen var allt. Det kändes som att det stod, eller åtminstone borde stå,så mycket mer på det knöliga pergamentstycket. Och vem hade skickat det? En vän? Eller kanske en fiende? Någon som låtsades vara någon annan, nån som ville få mig att tro att denna var någon annan, för att sedan kunna slå till. Skulle det komma fler brev? Och vem var det som fann brevet så intressant att den angrep en uggla för att ta reda på vad som stod, eller kanske snarare vem som skrivit?
Jag märkte knappt att jag kom fram till den hemliga gång som Harrys marodörkarta visat oss förra året, och jag petade till med trollstaven på väggen. Ett klickande och en ingång till slottet öppnade sig och jag pressade mig med viss möda igenom hålet, påmind om hur svårt Harry och Ron hade haft att ta sig ut här förra året. Jag och Hermione hade skrattat åt dem…
”Inte gråta!” Sa jag bestämt åt mig själv. ”Du har lipat tillräckligt den här månaden. Försök fokusera på…på vadå?” Jag rätade på mig och stirrade upp på ett porträtt av Tentris den taniga.
”Vad ska du fokusera på, Eleonora?” sa jag högt till mig själv. ”På att ständigt känna dig ensam och övergiven för att sedan låtsas att allt är bra? Dina vänner övergav dig. Om dem hade velat ha dig med så hade dem aldrig stuckit utan ett farväl, med bara ett brev som hälsning..
”Jag vet!” snäste jag ilsket till mig själv.
”Ursäkta? Jag kan inte påminna mig om att jag utsatt dig för någon form av ofog?” Tentris den taniga blängde surmulet på mig innan han rätade till plommonstopet som han bar på huvudet, vände på klacken och försvann till porträttet mittemot där han tjurigt slog sig ner i en soffa och blängde på mig med surmulen blick. Jag ides inte bry mig och började istället sakta vandra längs den tomma korridoren. Det var verkligen ödsligt. Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem,nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Man hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på en beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sin sovsal. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott och svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade. ”Rent blod”, viskade jag till Tjocka damen. Hon såg sorgset på mig och svängde upp på vidgavel så jag kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum. Ett par andraårselever tittade förskräckt upp när jag kom in. De var röda på händerna efter en bestraffning och den minsta utav dem hade fortfarande ett synligt spår efter texten ”Jag får inte föra ofog i klassrummet” på handryggen.
”Elli!” Ginny skyndade sig framemot mig och slog armarna runt min hals. ”Vi började bli oroliga för dig.”
”Ja det känns nästan som standard nu mer”, Colin Creevey flinade brett åt mig. ”Hur gick straffkomenderingen?”
”Jag har inte varit på någon straffkomendering.” Colin såg besviken ut när han insåg att hans skämt inte hade gjort någon skillnad. ”Jag var nere hos Hagrid och såg till Shanti. Hon är okej. Lite tilltufsad bara. Om ett par dagar mår hon bra igen.”
”Och brevet?” Ginny såg ivrigt på mig. ”Vem hade skickat det? Vad stod det?”
”Inget särskilt. Pergamentet var tomt.” Jag blev överraskad själv över min lögn.
”Tomt?” utbrast Ginny förvånat? ”Stod det ingenting alls?”
”Nej”, sa jag. ”Ingenting alls”.
”Men vem skulle göra sig besväret att anfalla en uggla för att läsa en blank pergamentrulle?”
”Ja inte vet jag”, sa jag. ”Jag tror jag går upp och lägger mig. Jag är väldigt sömnig.”
Jag gav Ginny och Colin ett hastigt leende och skyndade mig uppför trappan stängde dörren och sjönk flämtade ner på sängen. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp och benen skakade. Försiktigt plockade jag fram brevet som jag burit som ett försvarslöst barn innanför klädnaden och läste texten ett par gånger till utan att bli klokare. Fortfarande fanns där bara fem bokstäver som tillsammans formade ett ord.
”HJÄLP.”