Åh vad glad jag blir över att någon kommenterar den ens ♥ Det var så många år sedan som jag skrev den, så sjukt att folk fortfarande tycker den är bra. I princip alla som läste den förut har ju slutat här nu, men att några finns kvar är helt otroligt, och att ett par nya hittat hit lika så ♥ Så länge någon vill läsa, kommer jag fortsätta skriva.

Här har ni kapitel fyra ♥

Kapitel 4

”Åh, Ron…”, sa Hermione och gav honom en ilsken blick över kanten på den stora boken Urnor för Framtiden som hon hade uppställd mot sitt glas med Pumpasaft.
”Om du inte slutar vifta med den där...”, 
”Slutar? Jag har ju precis lyckats få den att svischa runt såhär!”, sa Ron. ”Titta, nu kan den flyga ett helt varv utan att krascha…” Han viftade energiskt med händerna, och den lilla miniatyr modellen av Quidditch spelaren Viktor Krum tog sig ännu en rundtur omkring huvudet på dem med de små händerna hårt kramande om miniatyr kvastens skaft.
”Och jag som trodde att du hade något emot Viktor?” Hermione höjde på ögonbrynen.
”Den riktiga Viktor, ja!”, sa Ron och fortsatte att ivrigt betrakta figuren som susade snabbare och snabbare genom luften.
”Men den här Viktor är betydligt tystare och inte så präktig!”
”Viktor är inte präktig, Ronald!”, sa Hermione ilsket. ”Det är bara du som aldrig ger honom en chans…”
Harry lät deras käbbel dö bort och ersättas av hans tankar.
Sirius bleka, smala ansikte, handen som liksom famlade i luften...Fingrarna som greppade efter något, vad som helst att gripa tag i som skulle hindra honom från att falla.
Faktum var att den här sommaren hade varit den värsta i hela Harrys liv, till och med värre än alla dessa långtråkiga vidriga somrar han fått tillbringa som Dudleys privata slagpåse, innan han visste att ett annat liv väntade honom därute.
Innan han visste att han var en trollkarl och skulle få börja på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Det hade varit de fem bästa åren i Harrys hittills sextonåriga liv. Men också fem år fyllda med massor av faror och märkliga händelser. Harry var nämligen inte någon vanlig trollkarl. Han var den enda som någonsin hade överlevt den dödande förbannelsen då han bara varit ett år gammal. Harrys båda föräldrar hade blivit mördade samma natt av världens mäktigaste och ondaste trollkarl, Lord Voldemort. Det var också han som var anledningen till att Harry bar ett blixtformat ärr i pannan och var berömd över hela världen.  Harry hade fått växa upp hos sin moster, morbror, och sin överviktiga grisliknande kusin, Dudley. I ett försök att få ut Harrys magiska krafter hade dem kämpat med att plåga honom så mycket de bara kunnat under de åren som Harry bott där. Trots deras ansträngningar så var det enda resultatet att Harry utvecklade en stark avsky mot sina enda släktingar. Sirius hade varit den enda släkting som Harry kände något annat än avsky emot. Men Sirius var död. Lika död som Harrys föräldrar. Harry hade tappat räkningen på alla gånger som han vaknat upp i Rons stökiga rum i Kråkboet under sommaren som varit, svettig och skakig efter att ha drömt mardrömmen om och om igen.
”Harry!” Rons väsande röst fick honom att hoppa till och väckas ur sina obehagliga tankar.
”Titta där!”
”Malfoy” Harry stirrade ut genom fönstret.
Hans välkända älsklingsfiende Draco Malfoy syntes mycket riktigt spatserande uppför huvudgatan utanför. Han såg sur ut, och Harry kunde se hur han kastade oroliga blickar över axeln. Ron flinade och återgick till sin glass.
”Rätt var det är så åker han dit för något, och den dagen…”, Han Svalde en stor tugga choklad, ”…ska jag skratta! Vem som helst kan se att han har något lurt i kikaren…”
Hermione slog igen boken med en smäll.
”Nej då”, sa hon roat. ”Titta igen.”
”Vad i HELA HELSKOTTA!” Ron spottade smält choklad och Banancurry glass över hela bordet, och tog ingen notis över Hermiones mördande blick då hennes bok blev alldeles nerstänkt.
”Har Malfoy... ”, Han gjorde en liten paus medan han drog efter andan. ”Skaffat flickvän?” 
Vid dem orden kastade också Harry återigen en blick ut genom fönstret. Malfoy hade stannat utanför Kittelbutiken (Violas Kittlar- Det är inte priset som räknas, utan formen) och bredvid honom stod en ganska blek, smal flicka i deras ålder med mörkbrunt halvlångt hår. Harry hade aldrig sett henne förut, och han kunde inte minnas att Draco någonsin hade haft något annat flicksällskap än sin trogna beundrarinna, Pansy Parkinsson.
”Nej hon är alldeles för snygg” konstaterade Ron högt för sig själv.
”Ja”, instämde Harry tyst och fortsatte studera det omaka paret. Flickan hade nu satt sig på stentrappan som ledde upp mot butiken, medan Draco stod lutad mot den med sitt vanliga överlägsna uttryck målat i ansiktet.
Harry fick plötsligt en märklig känsla av att han ville gå ut och mucka gräl med Draco.
”Vid merlins skägg”, mumlade Ron. ”Näääeh… Inte kan en sån där snygg tjej hänga ihop med den där torskpaddan…”
Hermione gav honom en ilsken blick.
”Hon är inte tillsammans med Malfoy!”, sa hon tvärt. ”Hon är inte härifrån.”
Ron stirrade på henne med lätt gapande mun. 
”Hur kan du veta det?”, Han skakade på huvudet. ”Harry, hur kan hon veta precis allting?!”
Hermione gav till en fnysning men hon såg triumferande ut. 
”Jag hörde henne inne på Flourish och Blotts tidigare, när jag var in för att köpa…”
”Struntsumma vilken dammig bok du skulle köpa!”, sa Ron. ”Hur vet du att hon inte är med honom?”
”För att”, fortsatte Hermione ilsket, ”att hon talade med Mr. Bodegrim, affärsinnehavaren ni vet, och han kan en mängd olika språk och…tja, hon talade inte engelska.” avslutade hon.
”Så då är hon inte med Malfoy?” sa Ron hoppfullt.
Hermione suckade. ”Hon är inte tillsammans med Malfoy Ron, det ser du väl själv…”, Hon nickade ut mot flickan. Hon och Draco såg hela tiden till att hålla sig på bra avstånd från varandra.
” Men hon måste ju ha något att göra med honom eftersom…titta nu går dem!”
Malfoy hade släntrat iväg uppför gatan och flickan följde efter en bit bakom honom, något motvillig. Harry satt som klistrad med blicken på henne, tills hon vek av bakom ett hörn och försvann. Det hade varit en mycket söt flicka, och känslan av att han kanske skulle stöta på henne flera gånger, trots att hon verkade ha ett band till Malfoy, gjorde honom märkligt nog på bättre humör.

Är du gullig, fantastisk och oslagbar ?! Tycker du verkligen det? Åh... Tack ♥

Här har ni ett nytt kapitel, kapitel fem för att vara mer exakt. Ber om ursäkt om kapitlen är för långa... då får ni säga till så kortar jag ner. Men jag gillar att skriva detaljrikt och då blir det lätt långt..hehe. Loveuall!

EDIT.
Ni får två kapitel istället :* Hoppas det inte gör allt för mycket.
/ Er Elzyii

Kapitel 5

Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.” 
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…” 
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!” 
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå är relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Frivilligt relegerade om det ska vara korrekt. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan. 
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Men vi drog innan vi hann ta examen. Tyckte att det var slöseri med tid, inte sant George?”
”Det stämmer Fred. Nu driver vi Diagongrändens bästa butik genom tiderna!”
”Jasså.” Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi fick motstå frestelsen att göra såhär mot honom när vi gick på skolan”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu, vi har flera år att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?” 
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Kapitel 6
Kapitel 6

Vi promenerade längs gatan medans solen effektivt svedde våra nackar, och jag önskade plötsligt att jag hade tagit med mig manteln iallafall . Trots att det var väldigt skönt att bli befriad från Draco, så kunde jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Han hade inte ens varit i närheten av trevlig under den tiden jag känt honom, men någonting sa mig att det inte var hans fel.
Tillfredsställelsen över att se honom spotta bubblor krympte ihop till ingenting och lämnade en molande känsla kvar i maggropen.
”Här är det näst bästa stället i hela Diagongränden!”, sa Fred ivrigt och stannade utanför en affär som jag inte lagt på minnet tidigare. ”Det bästa visar vi dig sedan.”
George gjorde en lätt bugning och höll upp dörren för mig.
”Välkommen till Godisbaronen!”
”Oj!”
Storögt tittade jag mig omkring. 
Varenda decimeter av det skamfilade trägolvet täcktes av hyllor och lådor fyllda med alla läckerheter man kunde önska sig.
Snurrande smaskbin, Tuggummibloss(Smäller-På riktigt!) Boubuleskulor i flera olika gälla färger, Lakritsstavar, Svarta katter, Eldpuffar (Garanterar en brännande känsla i halsen i upp till 24 timmar!) och en mängd andra sorters godis som jag aldrig hade sett förut.
”Det är så man blir tårögd.”, sa George rört och torkade sig i ögonen.
”Vårt andra hem.”, instämde Fred med darrande röst. ” Det enda stället som skulle kunna konkurrera ut det här är väl Zonkos.”
”Jag tycker det är helt fantastiskt!” Jag hade trängt mig fram till en liten trälåda i vilken det hoppade omkring små drakar i choklad med små korinter till ögon och näsborrar broderade med glasyr.
Då och då spottade någon av dem ut små eldsflammor som svedde insidan på den massiva lådans kanter.
”Tror ni att jag skulle kunna lura i Draco en sån här?”, sa jag fundersamt och studerade de små drakarna som tampades om den bästa platsen medan de då och då kastade ut ett regn med gnistor.
”Garanterat värt ett försök” sa Fred och flinade ”Om det inte fungerar kan du åtminstone sveda hans hår lite grann medan han sover, jag har alltid tyckt att det har en väldigt läskig färg.”

När vi kom ut från Godisbaronen hade jag med mig en stor påse med blandat godis som Fred och George hade trugat på mig (Du måste prova de här, man ser grönt på riktigt, jag lovar! Och du får bara inte missa Surpuffarna, jag lurade i Fred en sån en gång… Han kunde inte sluta skrika svordomar på över två timmar, mamma höll på att bli galen!)och en annan påse med den lilla eldsprutande chokladdraken, som nu fått en liten klädnypa över gapet.
”Bäst att vi eskorterar dig till Den läckande kitteln så att Lucius inte får en anledning till att kasta Imperiusförbannelsen över dig, eller nått.”, sa George dyster och kastade en blick på sin klocka.
”Jädrans att vi hittade på dig så sent…”
”Men innan dess... Välkommen till vårat ställe.” Vi hade stannat utanför ytterligare en butik. Den såg ut att vara stängd, men genom fönstret skymtade jag fler skämtartiklar än vad jag sett under hela min livstid. ”Weasleys Vassa Varor”, stod det med snirkliga bokstäver ovanför ingången. Hela affären lyste upp gränden och det kom hela tiden mystiska ljud innifrån den.
”Wow”, sa jag andedräktigt. ”Är det eran affär?”
”Det kan du ge dig på, damen. Vi tyckte att Diagongränden hade blivit så dyster sen Du-vet-vems anhängare började springa här igen. Vi tyckte att folk behövde skratta!”
”Affärerna går som smort.” George gnuggade händerna mot varandra. ”Jag som aldrig har ägt en enda ynka galleon tidigare i mitt liv, har nu fickorna fulla.”
”Synd att vi håller stängt just idag, men jag ska se till att vi träffas fler gånger.” Fred pussade min hand och jag skrattade. ”Vi bara går och väntar på att få flytta butiken till Hogsmeade. Bara sådant lösk som Malfoy och hans familj försvinner, så går vår plan i verket.”
”Vad är Hogsmeade?” frågade jag intresserat.
”En trollkarlsby!”, sa George med hela munnen full av gelégroda. ”Den enda i hela Storbritannien faktiskt.” 
”Du kommer att få en lapp med brevet från Hogwarts”, sa Fred. ”Den ska du be dina förmyndare skriva under, så får du följa med på alla Hogsmeade helger.” Om man vill följa reglerna, vill säga”, la han till med ett fundersamt uttryck i det fräkniga ansiktet.
”Har inte ni gjort det?” Frågade jag och tittade förvånat på tvillingarna.
”VI?” Fred stirrade på mig som om jag sagt något väldigt förolämpande. ”Nej vi har varit i Hogsmeade sen vi började på Hogwarts, visst har vi George?”
”Stämmer”, sa George och grinade brett. ”Och det är ingenting vi varken skäms eller ångrar, med handen på hjärtat.
” Här har du läckande kitteln, och vem står inte där och väntar på dig om inte den där lilla snorvalpen Malfoy?” Fortsatte han bistert och stannade en bra bit från Draco, som satt uppflugen på ett av borden utanför Puben.
Han satt och studerade någonting som låg framför honom på det slitna gamla bordet med ett djupt intresse i sina uttryckslösa gråa ögon. När vi kom närmare såg jag att det var paketet som Lucius gett honom tidigare, varför satt han med det där? Visste han vad det innehöll?
”Vad har du för dig då, din lilla snorvalp?” 
Freds röst fick Draco att rycka till så hastigt att han var nära att trilla ner från bordet. 
Av uttrycket i hans ansikte att döma hade han inte glömt det som hände en halvtimme tidigare, och jag såg hur han snabbt drog fram sin trollstav, beredd på strid.
Fred la huvudet på sned.
”För ditt eget bästa, lägg undan den där.”, sa han lugnt och stirrade med djup avsmak på Draco.
”Ja, du vill väl inte göra lilla mamma besviken genom att bli relegerad, Malfoy?” tillade George retsamt. ”Tänk vilken vanära!” Han gjorde till rösten och båda brast ut i skratt.
För ett par sekunder verkade det som om Draco starkt övervägde om det verkligen inte var värt att bli relegerad för att få kasta en förbannelse över Fred och George, men tydligen bestämde han sig för att det inte var det och lät trollstaven glida ner igen.
”Jag antar att vi måste lämna dig här, Elli.”, sa George dystert medan han vaksamt betraktade Draco som stirrade tillbaka med en blick blandad av hat och rädsla.
”Men vi träffas nog snart igen.” Fred bugade sig.
”Och om vi inte träffas innan dess så… försök hamna i Gryffindor, är du snäll!”
Med de orden vände sig tvillingarna om och försvann neråt gatan, ivrigt vinkande.
Jag tittade efter dem tills de försvann tillbaka mot Godisbaronen innan jag vände mig åt Dracos håll. Han hade fortfarande blöta fläckar på sin klädnad och det blonda håret låg inte längre prydligt på hans huvud, utan spretade nu åt alla håll. Han undvek omsorgsfullt att se på mig utan hade återgått till att studera det lilla paketet. Bara för att ha något att göra tittade jag också på det.
Det var ganska litet och avlångt, väl inslaget i tjockt brunt papper.
Jag glodde på det i några sekunder och tittade sedan tillbaka på Draco som fortfarande studerade det med spelat intresse.
”Draco” sa jag tyst.
Han låtsades inte om mig, gjorde inte ens en ansats till att han hört att jag pratade med honom.
”Draco jag är ledsen för…det där.” sa jag halvhögt. ”Snälla du…”
Han tittade upp på mig, öppnade munnen för att säga något…
”Där är ni ju, så bra… Men Draco, vad har du gjort med din klädnad?”
Lucius röst höjde sig ovanför våra huvuden och jag tittade snabbt upp.
Han hade kommit gående och glidit upp bakom oss på ett ljudlöst skrämmande sätt. Nu stod han lätt nerböjd över sin son, som återigen tagit sin tillflykt att stirra på paketet framför sig.
”Du vet ju att man är rädd om sina saker, Draco…I synnerhet när vi har gäster och du ska förespråka ett gott föredöme.”  Draco mumlade något ohörbart och Lucius log.
”Vi får talas vid om det senare…” Han flyttade blicken till mig.
”Det ser ut som om du besökt Godisbaronen, Ms Jacobsson… Ett förtjusande val...”, Men, då undrar jag…”, Fortsatte han släpigt, ”Varför Draco inte har gjort det?” 
”Ja…Jag gick ensam.”, sa jag tyst medan känslan i magen gjorde sig påmint igen, och jag längtade plötsligt efter Fred och George.
”Du gick ensam?” upprepade Lucius entonigt. ”Jasså… Draco, jag trodde jag tydligt talade om för dig att du skulle visa Eleonora runt, gjorde jag inte?”
”Jo”, svarade Draco trumpet. ”Men…”
”Det verkar inte som om du lyssnar på mig ordentligt, Draco…Inte bra…”
Han log mot sin son.
”Men som sagt, vi får talas vid om det senare…” Han gjorde en gest med handen.
”Narcissa har redan rest hem för att förbereda gästernas ankomst, så jag föreslår att vi gör henne sällskap.” Han böjde sig ner och plockade upp det lilla paketet från bordet och placerade det omsorgsfullt innanför klädnaden, som buktade ut på ännu fler ställen än tidigare.
”Kom med här nu.”
Han vände på klacken och svängde upp dörren till Den läckande kitteln och försvann in.
Draco hoppade snabbt ner från bordet och skyndade sig att följa efter sin pappa.
Jag såg mig om en sista gång, tyckte att jag kunde urskilja tvillingarnas gängliga siluetter någonstans i folkvimlet och gick efter Malfoys.

Era kommentarer gör mig som vanligt så otroligt glad. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka, var och en av er som läser. Ni gör mitt liv så bra!!!! Om ni bara visste. Varje kommentar gör mig så glad. Ni får mig att tro på mig själv, än en gång. Tack, tack och åter tack..

Kommentera så lägger jag upp ett till kapitel, mina babes ♥



Tack snälla!!


*Superglad* Tack, tack, tack!!!!!!

TACK ♥33


Tack min älskade ♥ Orden från dig, gör mig så glad. Tack för tt du är kvar.. ♥


Tycker du verkligen det???! Tack snälla!!! Betyder så otroligt mycket för mig.. ♥


Åh tacj Hedwig ♥ Så GLAD att du läser!!!


Åh hjärtat. Du vet, du är lika duktig. Mycket bättre till och med, det ska du veta. Ja, du vet kanske vem det är?! Jag har ändrat lite så den passar bättre... gör mitt bästa ♥ Tack för att du läser. Saknar dig så.. Loveu!!!!

Blev lite sen ♥ Fastnade i körkortsplugg då jag fått uppskrivningstider... Hoppas ni ska tycka om kapitlen ♥
Jag tar ett nu i natt och ett imorgon, så jag inte spammar för mycket. Det var längesedan jag skrev ff:n så allt kanske inte är perfekt, men hoppas att ni gillar det iallafall. Kram på er/ Elzyii


Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna. 
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.” 
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet.  Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.” 
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket. 
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.” 
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub.  En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal  och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Åh tack för alla kommentarer!! Blir så sjukt glad att ni gillar och läser Jag har varit iväg på lite saker så har inte kunnat skriva. Jag lägger upp 2 kapitel imorgon eller på måndag om ni vill ♥

1. Om du inte tillhörde ditt elevhem, var skulle hamnat då?

Huffelpuff
2. Vilken skepnad har din patronus?

varg
3. Vad är din boggart?

Ensamhet

4. Vilket djur skulle du ha med till Hogwarts?

En fladdermus :3

5. Favorit böna? (Bertie botts)

Choklad!

6. Äckligaste böna

Spya

7. Favorit lärare på Hogwarts

Remus Lupin ♥

8. Favorit chokladgrodekort

Draco ♥ *KÄR*

9. Weasleys eller Malfoys

Jag är bortgift med Draco so... :3 Men jag hatar hans familj, så det kan bli en småjobbig situation i guess.

10. Vem skulle du ta med till Hogwarts

Lady Classy :* Tänk va sköj vi skulle ha!!

Men gulliga du! Glad att du gillar den ♥


Hoppas du gillar det ♥

Kapitel 2

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.” 
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!” 
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna.  I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen. 
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?” 
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan. 
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.” 


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Era kommentarer gör mig helt överväldigad. Tack så otroligt mycket hörrni ♥ Om ni vill, och om nån kommenterar så att det går, lägger jag upp det andra på torsdag! ALL KÄRLEK ♥


Men ååh älskade underbara du. Vad glad jag är över att du finns kvar här. Du är en sann källa till glädje, min vän ♥ Tack, tack, tack!!!


Tack snälla du!! Ska läsa din också, inte hunnit ännu men till helgen.. då! ♥


Tack hjärtat. Mycket är din förtjänst, och det vet du ♥


Åhh en ny bevakare, glad jag blir!! TACK SKA DU HA ♥333


Tack snälla snälla snälla du. Jag blev superglad över din kommentar där, och fantastiskt att du vill läsa den här också!!


Tack gullunge ♥

Kommer "Pausa" denna ett tag, tills jag lagt upp alla kapitel på Draco Memoraid 1. Så ni som inte läst den, läs den!♥ Och ni som gjort det tidigare... läs om den! Jag blir superglad då. Ni är bäst.. ♥

Här är den ---> https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=49525&page=2#p4081901

Kul att ni gillar den! Jag är oaktiv här, för att jag håller på & skriver om DM 1 , eftersom så många som läste den tyvärr slutat här (det var ju ändå flera år sedan!) men tänkte ändå ge er ett kapitel här imorgon.. Håll utkik sen, för er som vill läsa min första fanfiction, ettan till denna, Draco memoraid ♥