1. Om du inte tillhörde ditt elevhem, var skulle hamnat då?

Huffelpuff
2. Vilken skepnad har din patronus?

varg
3. Vad är din boggart?

Ensamhet

4. Vilket djur skulle du ha med till Hogwarts?

En fladdermus :3

5. Favorit böna? (Bertie botts)

Choklad!

6. Äckligaste böna

Spya

7. Favorit lärare på Hogwarts

Remus Lupin ♥

8. Favorit chokladgrodekort

Draco ♥ *KÄR*

9. Weasleys eller Malfoys

Jag är bortgift med Draco so... :3 Men jag hatar hans familj, så det kan bli en småjobbig situation i guess.

10. Vem skulle du ta med till Hogwarts

Lady Classy :* Tänk va sköj vi skulle ha!!

Men gulliga du! Glad att du gillar den ♥


Hoppas du gillar det ♥

Kapitel 2

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.” 
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!” 
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna.  I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen. 
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?” 
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan. 
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.” 


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Era kommentarer gör mig helt överväldigad. Tack så otroligt mycket hörrni ♥ Om ni vill, och om nån kommenterar så att det går, lägger jag upp det andra på torsdag! ALL KÄRLEK ♥


Men ååh älskade underbara du. Vad glad jag är över att du finns kvar här. Du är en sann källa till glädje, min vän ♥ Tack, tack, tack!!!


Tack snälla du!! Ska läsa din också, inte hunnit ännu men till helgen.. då! ♥


Tack hjärtat. Mycket är din förtjänst, och det vet du ♥


Åhh en ny bevakare, glad jag blir!! TACK SKA DU HA ♥333


Tack snälla snälla snälla du. Jag blev superglad över din kommentar där, och fantastiskt att du vill läsa den här också!!


Tack gullunge ♥

Kommer "Pausa" denna ett tag, tills jag lagt upp alla kapitel på Draco Memoraid 1. Så ni som inte läst den, läs den!♥ Och ni som gjort det tidigare... läs om den! Jag blir superglad då. Ni är bäst.. ♥

Här är den ---> https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=49525&page=2#p4081901

Kul att ni gillar den! Jag är oaktiv här, för att jag håller på & skriver om DM 1 , eftersom så många som läste den tyvärr slutat här (det var ju ändå flera år sedan!) men tänkte ändå ge er ett kapitel här imorgon.. Håll utkik sen, för er som vill läsa min första fanfiction, ettan till denna, Draco memoraid ♥

Va gulliga ni är!! Jag har haft fullt upp med att rätta min första fanfiction, Draco Memoraid 1. Jag går igenom den, för att kunna göra detta riktigt bra. Har nämligen en tanke på att lägga upp den här igen, redigerad och fixad. Ännu bättre helt enkelt. Tack till alla mina gamla bevakare, som är här trots att det tog mig 3,5 år att skriva tvåan. Fantastiskt! Och ni nya, ni är.. ! ♥ Här har ni ett nytt kapitel, iallafall! Har ny dator och inget skrivprogram så ber om ursäkt för stavfel. Har nämligen en släng av dyslexi... Tack Trezzan för all hjälp när du var här och hälsade på mig ♥ Hoppas du har det bra i skogen!

Kapitel 12

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna var flera decennier gamla. Kanske hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Men han hade nog inte legat i det här vita rummet och känt känslan av mörker komma krypande närmare och närmare. Ensam. Jag var alldeles ensam uppe i sjukhusflygen. Ändå kände jag mig iakttagen. Försiktigt lyfte jag handen och snuddade med fingerspetsarna över pannan. Fortfarande kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i mitt vita ansikte. Stora, mörka avfallsgrundar. Läpparna var nästan lika bleka som ansiktet, som var fullt av rispor. Jag mindes ingenting, ändå kände jag en stor skräck i bröstet. Den satt som fastgjuten och fick mig att vilja kasta mig upp ur sängen, ut genom fönstret och falla handlöst nedför slottet tills jag nådde marken och föll ihop, kall och död. Vad hade hänt? ”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”. Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han tappat förståndet. Jag trodde ingenting, utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey ur flygen, så jag slapp delta i deras prat. Vem som hade kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade kallat sig för mina bästa vänner, hade fortfarande inte hört av sig. Varför då inte jag också?

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan. ”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om Svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus, så hade han föraktat det. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade blivit tvungen att kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att kunna bortförklara varför han stod och pratade för sig själv i ett mörkt rum på andra våningen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om de enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa.
Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke, och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när de trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert....Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.” Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet. Närmare. ”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp, och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.” Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

Hej hopp! Tack för era underbara kommentarer. Nu har jag äntligen fått sommarlov, och massa dötid till skrivandet! Hoppas ni gillar nästa kapitel. Har aldrig tidigare skrivit ur Nevilles perspektiv, så det känns lite extra intressant. Älskar er ! ♥

Kapitel 11

Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andehämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom och från vilket håll vi skulle, och när jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss.
”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre.

Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…”


”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!”

Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig?

Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek.

Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande.

Tack för era creeds! Nästa kapitel kommer nu i helgen! Puss ♥

Hej fina läsare, tack för att ni hänger kvar & bevakar mig! Nu är jag hemma från USA, så här har ni ett nytt kapitel! Hoppas det ska smaka. Kramis ♥


Kapitel 10

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande , men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med. Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vrida sig, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten. ”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.” Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt Harry i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått spilla sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt. ”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?” Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting. ”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten. ”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry. ”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare. Rektorn har gett en order grinade han. Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnande innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte:”och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, de här dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvårl och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra. ”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg. ”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig. Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka. ”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus , och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars matreall kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.

Tur att det är så få som nu mer läser min ff:n (detta har tyvärr fått mig att tappa motivationen rätt mycket..) men jag ska snart lägga upp ett nytt kapitel Har varit utan internet och nu så är jag UTOMLANDS! Hoppas ni har det bäst ♥