NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ?????!! Jag skulle precis in och kommentera den här så är kapitlet borta!!!!! Det var ju så bra why why why!!!!!??? Snällaaaaa fortsätt skriv på denna och lägg upp kapirlet igen )))

Tack Gik! Här kommer två nya kapitel på en gång, hoppas det känns okej och inte blir för mycket för er. Har sett nu att jag glömt döpa kapitlen, så från och med dessa kommer dem vara döpta. Ni är bäst alla, jag blir så glad av era tummar/kommentarer eller bara känslan av att veta att ni finns där och tror på mig. Er Elzyii

Kapitel 13

”Miss Jacobsson!”
”Kan ni höra mig Miss?”
Jag återvände långsamt till verkligheten och kände hur någon omilt skakade mig fram och tillbaka.
Med en kraftansträngning öppnade jag ögonen och tittade rakt in i två enorma blanka ögon som skrämt stirrade tillbaka på mig under ett par stora fladdermusliknande öron.
”Tinky?” Jag gjorde en ansats att sätta mig upp men alfen puffade tillbaka mig mot golvet.
”Miss Jacobsson måste stanna här, Tinkys herre och matmor är på väg…”
Snabba steg hördes över golvet och plötsligt uppenbarade sig Lucius Malfoys högresta gestalt sig över mig. Jag fäste långsamt blicken på honom och fick kisa för att inte se dubbelt, något jag kan garantera att man inte vill göra i en sådan här situation. En ilsken Lucius Malfoy var mer än tillräckligt. Bakom honom slöt Draco och Narcissa upp, både iförda nattsärkar. Draco med ett oroligt lite skrämt ansiktsuttryck och Narcissa med ett hopsnörpt ogillande.
Jag öppnade munnen för att förklara, men Lucius hann före:
”Vad håller du på med, om jag får fråga?” Hans röst var lika kall som ögonen han betraktade mig med, och jag kände hur håren reste sig som Ispärtsstänger i nacken på mig.
Undra om hans närvaro hade samma skrämmande effekt på alla?
Jag gjorde ännu ett försök att resa mig upp och lyckades klumpigt kravla mig upp i sittande ställning. Tinky, som hade backat undan i samma stund som Lucius hade kommit inom synhåll, stod nu tryckt bakom Narcissas ben. Hon darrade av rädsla och mitt uppe i allt tyckte jag synd om henne.
”Nå?” Lucius såg inte ut som om han var intresserad av att upprepa frågan och jag svalde.
”Ja… Jag…”
”Ser dig omkring, kanske? Då ska jag göra klart för dig att jag inte vill ha något snokande i mitt hus… speciellt inte på natten.” Han log stillsamt. ”Om du fortsätter att föra oväsen om nätterna…”
Plötsligt klarnade mina tankar.
”Mr Malfoy!” avbröt jag och ryckte tag i hans kappa. 
”Det var någon här! En liten flicka…” Jag stirrade mot trappräcket som nu var helt tomt.
”Precis där!” Jag pekade mot fläcken där hon suttit. ”Jag svär, jag såg henne…”
”Struntprat!” fräste han. ”Jag tror lilla Eleonora har drömt och gått i sömnen.” Han tog ett hårt grepp runt min nacke och drog mig omilt upp på fötter.
”Bäst att du återgår till sängen och sover ett par timmar så kanske vettet återkommer, något jag dessvärre tvivlar på.”
”Nej! Ni förstår inte!” Jag kände min plötsligt desperat och tvungen att få dem att förstå.
”Hon satt här! Precis här… Jag rörde vid henne…” Min sista mening kom ut som en viskning och långsamt, på ben som skakade så våldsamt att jag var nära att falla omkull, gick jag fram till trappräcket och sträckte ut handen. Kylan från hennes lilla kropp strömmade åter igenom mig, och jag vände mig om och såg envist på familjen Malfoy, som alla tre iakttog mig med samma kalla, likgiltiga ansiktsuttryck.
”Har du lekt färdigt nu?” frågade Lucius kyligt. ”Så vi kan återgå till våra sängar…”
”Jag leker inte.” Jag blängde på honom och kunde tydligt se en glimt av djup avsmak i hans ögon.
”Jag såg henne. Det var ingen dröm och…”, Jag mötte deras blickar, en efter en, ”Hon kommer tillbaka.”
I samma ögonblick slogs ett av fönstren upp och en kall vind svepte genom rummet och
fick på nytt nackhåren att resa sig. Draco stirrade på sina föräldrar, som båda två hade vänt sig mot fönstret. Lucius ruskade på sig som om han ville skaka av sig den obehagliga stämningen och stegade fram till fönstret och drog igen det med en sådan kraft som fick både Tinky och Draco att hoppa högt, innan han vände sig mot mig.
”Nu får det vara nog!” sa han skarpt och pekade på mig med ett smalt blekt finger. 
”Du ska vara tacksamma för vår gästfrihet, unga fröken. Och jag vill påminna dig om att den bara är tillfällig! Om du och din Mor vill diskutera vidskepelser och icke existerande syner, så gärna för mig men inte i mitt hus!” Han började stega fram och tillbaka i korridoren, medan han kastade ilskna blickar på mig.
”Det är inga syner!” Jag sökte desperat med blicken runt om mig i ett försök att hitta något som tydde på motsatsen, och med en ilning av rädsla och triumf stannade min blick på någonting som låg vid Narcissas fötter.
”Nallen”, mumlade jag med en röst som darrade så mycket att jag var förvånad över att jag ens kunde yttra mig. Narcissa, som fått syn på mjukdjuret i samma stund som jag, böjde sig hastigt ner och tog upp den luggslitna lilla plyschbjörnen, vars båda ögon satt helt på sin plats utan att visa någon tendens till blod.
”Så klumpigt av mig!” Narcissa trippade långsamt fram till mig och sträckte fram teddybjörnen.
”Jag hade ju helt glömt bort…” Hon viftade med den medan Lucius som hade stannat upp i sitt marscherande, svepte upp strax bakom henne.
”...din Nallebjörn. Den måste ramlat ur väskan när du kom till oss, och jag har glömt att ge dig den tillbaka.” Hon placerade den i min famn.
”Den är inte min!” Jag försökte desperat ge tillbaka den till henne, helt övertygad om att jag var omgiven av ett gäng galningar. ”Jag hade ingen nalle med mig!”
”Du måste ha slagit i huvudet ordentligt, lilla vän.” Narcissa lyfte en av sina beniga händer och strök mig mjukt över kinden. ”Nu föreslår jag att vi går och lägger oss igen, du behöver samla alla dina krafter inför skolstarten på onsdag.”
Hon gav min kind en sista klapp och vände sig mot sin son.
”Detsamma gäller dig, Draco. Kom Lucius.” 
Lucius gav mig en sista ilsken blick som talade sitt tydliga språk innan han tog sin hustru under armen och gick ner för trappan.

Jag märkte att jag fortfarande andades snabbt och ansträngde mig för att ta normala andetag, sen vände jag mig mot Draco som tyst stod och betraktade mig på sitt vanliga lite överlägsna sätt.
”Du tror också jag är galen, eller hur?” Jag bet ihop käkarna. ”Men det är jag inte. Du vet den där kvällen då du också trodde att jag snokade omkring i huset? Jag såg en skugga, en skugga av ett litet barn vid trappan.” 
Jag blötte ner mina torra läppar med tungan och tittade på Draco, som fortfarande iakttog mig utan att säga något.
”Du vet att jag talar sanning. Det vet jag att du vet.” 
Han svarade inte utan tittade istället bort mot trappan. Jag gick fram till honom och högg tag i hans arm. Han ryckte hastigt till, som om jag hade slagit honom.
”Draco vad finns i Malfoy Manor?”
”Ingenting.”
”Ljug inte för mig!” Jag grävde ner mina fingrar djupare i hans arm, och han krumbuktade sig för att komma loss. 
”Släpp mig!”
”Inte förrns du svarar”, sa jag bestämt. 
”Vad finns gömt i herrgården? Har ni barn instängda här?”
”Nej!” Draco ryckte sig loss. ”Är du inte riktigt klok!”
”Garanterat den klokaste i det här hushållet.” Jag gjorde en paus och såg mig omkring, lyssnade.
Inte ett ljud hördes förutom Tinkys ylande gråt från nedervåningen. Hon hade förmodligen blivit bestraffad igen.
”Smutskastar du min familj?” Dracos ögon smalnade och han fick åter igen uppsynen hos en tjurig småunge. ”Om du menar något illa mot min familj…”
”Draco!” Jag slog ut med armarna och slet förtvivlat mig i håret.
”Jag har precis sett en blodig liten unge utanför våra rum och du frågar om jag smutskastar din familj?” Jag gav upp ett ironiskt skratt. 
Han blängde fortfarande på mig, men såg han inte lite rädd ut? 
Prövande försökte jag fånga hans blick, men han tittade bort, trampade oroligt omkring.
”Jag går och lägger mig igen.” Han försökte göra rösten stadig men misslyckades.
”Draco” Jag gick fram och tog tag i hans arm igen samtidigt som jag såg honom rakt i ögonen.
”Jag är inte dum, och det är inte du heller. Jag såg något här ikväll, och du vet 
något som jag inte vet.” 
Han vek undan med blicken, tittade bort.
”Jag tänker ta reda på vad det är. Antingen så gör du det enkelt för mig och berättar vad du vet, eller så gör du det inte och låter mig lista ut det själv. Skillnaden är att det kommer att ta lite längre tid.”
Tinkys ylanden från nedervåningen hade tystnat och det enda som hördes var den kalla Septembervinden som ven utanför, kall och trist.
Draco stirrade ner i golvet och bet sig i läppen, sen rätade han på sig och mötte min blick som var
full av beslutsamhet. Utan förvarning så log han.
”Du är envis som en Sfnix.” Han suckade. 
”Men jag vet faktiskt inte så mycket.” Oroligt kastade han en blick över axeln som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna, ”Jag vet bara att det är omöjligt att du såg det du gjorde i natt…För att den enda flicka som någonsin bott här förutom du är död sen länge.”
”Död? ekade jag.
”Död”, upprepade Draco. 
”Mamma och pappa har inte talat om så mycket om det för mig, bara att en släkting till mamma förolyckades här för en massa år sen. Men mer än så vet jag inte.”
Flickans blodiga ögonhålor dök upp framför mitt inre och jag kände hur en kall kåre löpte längs ryggraden.
”Hur dog hon?” viskade jag
Draco gav mig en förvånad blick. ”Jag sa ju det, jag vet inte.”
”Mördad?”
”Mördad?” Han skrattade till. 
”Nej det tror jag knappast, om hon inte var en smutskalle förstås. Men en sån skulle inte ens släppas in här”, lade han stolt till, ”Dessutom…”
”God natt Draco”, avbröt jag, vände mig om och började gå tillbaka till mitt rum med hans förolämpade blick brännande i nacken.


Kapitel 14
Den obrytbara eden

”Draco, din far vill tala med dig.” 

Som om han inte visste det. 
Som om han inte väntat på det i flera dagar nu. Som om om han inte försökt förbereda sig.
”Hälsa honom att jag kommer ner om några minuter.”
Narcissa steg in i rummet och fäste sina kalla ögon på sin son. ”Du kommer ner nu, Draco.”
Mor och son mätte varandra med blicken i några sekunder innan sonen vek undan och med en suck reste sig upp. Tillsammans med sin mamma gick den blonda bleka pojken nedför trappan med en känsla av att han skulle få höra något som han helst inte ville höra.
Hastigt vände han sig om och kastade en blick på Ellis sovrumsdörr, bad en tyst bön om att hon skulle ropa på honom, komma ut, vad som helst. 
Men dörren förblev stängd, och en hård knuff i ryggen från sin moder fick honom att fortsätta.
Nere i soffan väntade hans pappa som vid synen av sonen rätade på sig och lade armarna
i kors över bröstet.
”Sätt dig, Draco”, sa han och log.
Draco satte sig mittemot Lucius med blicken stint riktad ner i knäet.
”Se på mig.”
Han lyfte lydigt blicken och mötte sin pappas gråa ögon, identiska med sina egna.
”Snart återvänder du till Hogwarts, Draco. Och då återvänder du också till det som lägger band för hela din framtid.” Lucius gjorde en paus och såg på Draco, som såg tillbaka med en blick full av fruktan. ”Det är inte bara din familjs ära som ligger i dina händer, utan också dess framtid. 
Jag kommer följa din vistelse på Hogwarts med största vaksamhet, och jag hoppas att du inte ger mig någon anledning till att bli… besviken.”
Han sträckte sig fram över bordet och tog sin sons hand i sin, strök den varsamt med sina sträva fingrar.
Draco kände det som om han höll på att kvävas inifrån. 
Något stort pressades upp från magen och ner i halsen på honom, och hindrade honom från att prata så han nickade bara kort. Hans mamma hade slagit sig ner på hans vänstra sida och hade hela sin uppmärksamhet riktad mot honom med en spänd förväntan i det bleka vackra ansiktet. 
”Svara din far nu, Draco. Visst kommer du att göra allt för att uträtta det ärende som
mörkrets herre utsett dig till att genomföra?”
”Ja”, svarade Draco.
”Utmärkt!” Narcissa slog ihop händerna. ”Låt oss då svära den obrytbara eden…”
”Nej!” Han stirrade skrämt på sina föräldrar. ”Inte den obrytbara eden!”
”Varför inte det, Draco?” Lucius lade huvudet på sned. ”Om du nu verkligen tänkt genomföra ditt uppdrag precis som du hävdar att du ska, så borde väl inte en ed på dina ord vara något problem?”
”Nej”, viskade Draco och kämpade mot lusten att springa sin väg. ”Nej…far.”
”Då så. Narcissa?”, Lucius gjorde en gest mot sin fru och dem reste sig som en man.
”Vill du vara vänlig att vara vår sammanlänkare?”
”Självfallet.” Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden.
”Lika bra att se till att få det avklarat innan vår lilla gäst vaknar och lägger sin näsa ännu mera i blöt”, fortsatte hon och vinkade åt Draco att resa sig upp.
”Du måste komma närmare, Draco. Ställ dig på knä framför din far… sådär ja.”
Draco hade sjunkit ner på ben som skakade så mycket att han tvivlade på om han någonsin skulle kunna ta sig upp igen. Lucius sjönk långsamt ner mittemot sin son och tog tag i hans händer.
Narcissa tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav
på deras sammanlänkande händer.
Narcissa sa:
”Svär du, Draco Lucius Malfoy, att återvända till Hogwarts och efter bästa möjliga
förmåga väga din tid där åt att genomföra det uppdrag som mörkrets herre givit dig?”
”Det svär jag”, mumlade Draco. En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt hans och Lucius händer som en rödglödgad tråd.
”Och svär du att inte anförtro någon information om uppdraget som mörkrets herre givit dig i förtroende?”
”Det svär jag”, viskade Draco.
Hans röst höll på att svika honom, och han var förbryllad över att det kommit ut några ord överhuvudtaget. En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.
”Och om det skulle visa sig nödvändigt…” Narcissa harklade sig tyst. ”Kommer du då att offra ditt liv för att tillgodo se mörkrets herres behov?”
Draco tittade upp på sin mamma. Han fick en sekunds ögonkontakt innan hon tittade bort men han var säker på det han såg. Han hade sett ett stänk av oro blänka i hennes ögon. Men när hon fortsatte tala så var rösten lika stabil som tidigare. Han måste ha sett fel.
”Svär du det Draco? Att oavsett vad som krävs, offra dig för mörkrets herre?
”Det…” Draco svalde ner klumpen i halsen, hela hans kropp skrek i panik.
”Det svär jag”, kved han fram och kände tårarna bränna bakom ögon. Han höll tillbaka dem.
Narcissas bleka ansikte glödde till i skenet från en tredje eldsflamma som sköt fram
ur trollstaven, vred ihop sig med de andra två och virade sig tjockt runt fadern och sonens sammanhållna händer som ett glödande rep.

”Varför sitter du här?”
Jag tog ett skutt över stenen som låg framför mig och damp ner bredvid Draco som satt med ryggen mot mig och stirrade ut i tomma intet.
”Men… vad är det?” Jag tittade oroligt på honom, stannade till.
Han hade inte gjort en enda rörelse som tydde på att hans ens hört mig komma.
Han satt hopsjunken på den lilla kullen bakom träden och stirrade utan att blinka utöver
landskapet nedanför.
”Du har väl inte blivit utsatt för Imperiusförbannelsen?” frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. ”Draco?”
”Vad vill du?” snäste han ilsket och burrade upp sig som en hotad uggla. ”Låt mig vara ifred!”
”Har det hänt något?” 
”Vad skulle du säga om jag sa att jag nyss blivit försäkrad att jag ska dö inom en väldigt snar framtid?” svarade han med hög röst och stirrade på mig med ett ansikte som var blandat av ilska och förtvivlan.
”Jag… jag skulle antagligen säga att det bara var skitsnack och att du ska leva minst lika länge som jag.”
”Precis.” Draco drog efter andan och slet loss en sten från marken och drämde iväg den med full kraft nerför slänten. ”Så låt bli att fråga då!”
”Du ska inte dö Draco.” Jag tog tag i hans arm, men han ryckte den genast åt sig och drog upp ännu en sten. ”Säg inte sådär. Vad är det som har hänt?”
”Fråga mig inte, okej?” Han slängde iväg sten nummer två och det hördes ett klonk när den slöt sig till sin föregångare. ”Fråga mig ingenting.”
”Men varför är du ledsen då?”
”Jag…är…inte…LEDSEN!” Vrålade Draco och drämde handen i marken för varje ord.
”Jag vill bara att…(Han drog upp tre stenar och svingade iväg dem)… du går någon annanstans och låter mig vara ifred! Det räcker väl med att jag snart måste se dig varenda dag i skolan!”
”Jasså? Jag trodde vi var vänner”, sa jag kyligt och flyttade mig en bit ifrån honom. 
”Det har då verkat som det i de tre veckor du har följt efter mig som en liten husalf.”
”Jag har inte… nej!” Draco la ansiktet i händerna och stönade. 
”Jag önskar jag kunde berätta, men jag kan inte!” sa han halv kvävt och kved till.
”Jag kan inte… Jag kan inte…Jag kan inte…”
”Okej, jag förstår”, sa jag sansat och fick plötsligt en bild av Tinky som kvidande kröp runt på
marken medan hon drog sig själv i öronen, ”Du kan inte.”
Han skakade våldsamt på huvudet och kved igen, beteendet var så icke Dracoaktigt som det bara kunde bli och det var det som var mest oroande.
”Jag tänker inte dra med mig någon annan in i det här!” sa han häftigt och tog bort händerna från ansiktet och tittade på mig. ”Om jag ska dö…”
”Du ska inte dö.”
”… så gör jag det helst ensam.” Han reste sig upp och borstade av sig det osynliga dammet.
”Vad får dig att tro att du ska dö?” Jag reste mig också upp, väl medveten om att samtalsämnet var mycket märkligt. ”Har du blivit hotad?”
”Nej”, sa Draco tyst. ”Men jag kommer inte ha en chans.” 
Jag vet inte om det var hans bedjande ögon som gjorde det, eller om det var hela situationen i sig. Utan att tänka tog jag några steg fram och slog armarna om honom.
Hela hans kropp spände sig och han stod där stel som en pinne mitt i omfamningen utan att veta var han skulle göra av armarna, så han lät dem hänga längs sidorna.
Jag stod kvar med mina armar om honom i ett par sekunder, sen släppte jag försiktigt taget och
gav honom en klapp på kinden. Han såg ungefär lika chockad ut som om jag hade slagit till honom. Kanske hade han föredragit det, för han verkade inte veta vad han skulle ta sig till.
Jag ordnade det åt honom genom att hugga tag i hans arm och bestämt dra honom med mig ner tillbaka till herrgården som jag kände att jag tyckte mindre och mindre om.

Alltså. Ni är så obeskrivligt fantastiskt gulliga ALLIHOPA. Jag blir lika glad varje gång. Tack vare er så klarade jag min uppsatts i skolan, för jag trodde på mig själv och SKREV - och fick godkänt! Det betyder mycket för mig. Ni kommer aldrig förstå hur mycket, för jag kan inte ens själv förklara men... Tack ♥ Jag ska lägga ut 2 kapitel ikväll, så kommentera någon! Jag är taggad på att skriva nu så kommer sitta ett par timmar. Jag försöker att dela ut tummar åt er i tur och ordning varje dag, ge mig också om ni känner för det, om ni inte orkar kommentera ♥ Jag blir så glad om jag vet att ni läser min bibel ff:n. Mitt självförtroende är tyvärr ungefär lika bra som Dracos. PUSS ♥


Äntligen kunde jag svara på din kommentar!!!! Tack tack tack...TACK!!!! Finns inga tillräcklig ORD som kan tacka tillräckligt, men att få en sån här LÅNG SMASKIG KOMMENTAR FRÅN VÄRLDENS BÄSTA ANNIE - Det kan få mig att till och med skilja mig från Draco och gifta mig med dig istället. Jag säger bara - WOW TACK!!

MALFOT- OMG SÅ TOP OF SEXIGT!!! Jag dör här borta. Jag ÄLSKAR det. Skulle du ha nått emot om jag råkade använda mig av det smeknamnet i fortsättningen?! Jag ÄLSKAR DET!! Och det låter precis som nått Ronnieponny skulle kunna säga när han har en dålig dag. KLART JAG ÄLSKAR DIG. Kan man göra annat??!! Du är ju lika underbart galen som mig. PUSS

Och till Tilda som citerade kommentaren - Jag tror jag fangirlar dig också!!! TACK så mycket att du läser och tycker om det!!!




Hur kan du vara så underbar och läsa det?!


Du vet ju vad jag tycker om dina kommentarer... Blir liksom stolt när du läser och kommenterar. Tack så himla mycket. Kände att jag blev seriös helt plötsligt haha! Du är liksom, wow. Detta är ett av mina sämsta kapitel faktiskt (övervägde att inte publicera det, men well... Nu ångrar jag mig plötsligt inte längre! Tack ♥


Tack min fina broder ♥


vAA!!!! Tycker du??! Som jag skrev till Serpent här ovanför... så har jag övervägt att skrota det för att jag tyckte det var så dåligt.. men blev tvungen att ha kvar det då det är en stor del i handlingen. Så, wow. Du träffade verkligen rätt.Tack! ♥


Jag suger i mig berömmet som en svamp ♥ TACK ♥ Blir så himla glad...!


men åh gud tack så mycket ♥ Verkligen, tack!


And i love u my quack ♥


Alltså vännen! Du BEHÖVER inte kommentera, så länge jag vet att du FINNS här, så räcker det för mig ♥ Du är lika duktig som du tycker att jag är, du måste förstå det!Du är GRYM. Snälla tack så mycket ♥ Jag blir så glad!!!


ÅH EN NY BEVAKARE!!!! MIN DAG BLEV JUST PERFEKT. TACK SÅ MYCKET Thalia!

Här har ni det! Bland de sämre, men hade så lite tid att rätta. Hoppas ni tycker det är okej ändå. Kommentera för ett till imorgon! Ni är bäst ♥

Kapitel 12

Kära mamma.
Nu är det bara två dagar kvar tills jag åker till Hogwarts.
Jag är ganska nervös tror jag. Allt känns så nytt.
Man blir myndig när man är sjutton här, det betyder att jag kommer att bli myndig om mindre än två år eftersom jag fyller år i Januari.
Vi var i Diagongränden igen förra veckan.
Jag träffade Harry Potter. Du vet, pojken som överlevde. jag tror inte han och Draco gillar varandra. Jag undrar när jag får se honom igen. Draco säger att vi går på samma skola. Det vore ju otroligt. Draco är förresten konstig igen. Han har hållit sig på sitt rum i flera dagar nu.
Jag tror att han planerar någonting.
Hälsa alla där hemma och krama Miranda från mig.
Jag saknar er jätte mycket och hoppas att du snart är bättre.
Jag kommer och hälsar på till jul.
Ni är mitt hjärta.
Jag älskar er.
Varma hälsningar, Elli.

Den snövita ugglan sträckte genast fram benet medan hon uppfordrande iakttog mig
med sina stora vackra ögon.
”Kom tillbaka så snart du kan, jag kommer att sakna dig”, sa jag bedrövat och strök henne långsamt över fjädrarna med ena handen medan jag knöt fast pergamentrullen vid ugglans fjällprydda ben med den andra. Sedan bar jag som så många gånger förut fram henne till fönstret som stod på vid gavel. En sensommar vind blåste in genom rummet och slet tag i mitt hår och förde med sig en doft av kvarhållen sommar. Jag slöt ögonen och kände hur en tår sakta frigjorde sig från min tårkanal och smet ut genom ögonfransarna och tog sin tillflykt nerför kinden.
Sommaren var till ända och med den mitt gamla liv, kanske för alltid.
”Flyg försiktigt”
Jag gav Shanti en sista strykning, och hon hoade lugnande innan hon bredde ut vingarna och flög ut i den tysta natten.
Jag huttrade till och drog igen fönstret, men slutade ändå inte frysa. Det var liksom inuti jag frös, och mot den sortens kyla hjälpte varken varma kläder eller stängda fönster.
Jag gick några varv runt i rummet utan att egentligen veta varför och sjönk sedan ner på sängen och drog fram en av böckerna jag hade köpt och försökte läsa, men gav upp efter några minuter och började vanka av och an igen. Undra vad Draco hade för sig egentligen?
Beslutsamt sköt jag upp dörren och steg ut i korridoren.
En frän lukt av bränt kött steg genast i mot mig och jag rynkade näsan och höll tillbaka en ofrivillig kräkreflex. Vad i all världen var det som luktade sådär? Lukten passade inte in här i Malfoy Manor.
En blek siluett avtecknade sig i slutet av korridoren, uppflugen på trappräcket med demsmala benen dinglandes.
Jag stannade till och kisade mot figuren borta vid trappan.
”Draco?” Mycket försiktigt tog jag ett par steg närmare.
Gestalten slutade med ens att dingla med benen och satt nu helt stilla.
När jag kom närmare såg jag att det inte var Draco, utan en liten flicka.
Även om det var mörkt så såg jag tydligt hur två nakna fötter stack fram under den vita klänningen.
Hon satt med huvudet bortvänt så att jag bara såg en mörk gardin av svart långt hår avteckna sig mot det ljusa klädesplagget, och jag bannade mig själv över hur jag ens kunde funderat på om det
var Draco, han var lika ljus som den här flickan var mörk.
”Hallå?” 
Flickan rörde sig fortfarande inte, och jag kände hur varenda liten nerv i min kropp var på helspänn. När jag kom så nära som två meter ifrån henne fick någonting mig att stanna.
En osynlig kraft, mitt undermedvetna, fick mig att instinktivt hålla avstånd från varelsen mittemot mig.
Nu när jag hade kommit närmare kunde jag höra att hon nynnade svagt på någonting som lät som en gammal vaggvisa, men med ord som jag inte kunde uppfatta.
”Vem är du?” Viskade jag långsamt. ”Vad i hela världen gör du här?”
Flickan gav upp ett utdraget ljud som lät som en torr snyftning och satte händerna för ansiktet.
Hon såg inte ut att vara äldre än åtta-nio år, och mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg vad hon kramade i handen.
Månljuset från fönstret ovanför kastade en stråle ljus över flickan och lyste upp hennes vänstra hand där en sliten enögd nallebjörn hängde sig fast.
Jag fick en plötslig känsla av oförklarlig rädsla och backade några steg.
Samtidigt var det ett barn, ett ensamt barn.
Hon kanske hölls fången av Lucius och Narcissa, och hade lyckats ta sig ut ur rummet där hon satt instängd och nu försökte hon förtvivlat få kontakt med någon som kunde hjälpa henne?
”Lilla du”, Jag tog återigen några steg närmare flickan, som fortfarande snyftade med händerna för ansiktet och björnen i ett hårt grepp.
”Är något på tok?”
Hon nickade långsamt och jag kände mig en smula lugnare.
”Han skadar mig” Hennes röst var så gäll att den fick håren att resa sig i nacken, och en pust av iskyla slog emot mig bortifrån räcket.
”Vem?” Viskade jag spänt. ”Vem skadar dig?”
Men flickan svarade inte utan började istället att gråta högt.
Hon böjde ner huvudet ännu mera och avslöjade en späd blek liten nacke.
Jag tog bestämt några steg till, så att jag kunde röra vid henne.
Försiktigt sträckte jag ut fingrarna och snuddade vid hennes axel.
Hon var kall som is.
”Det gör ont”, snyftade flickan och kröp ihop ännu mer.
”Du är alldeles iskall”, konstaterade jag med en rysning. 
”Vem skadade dig? Finns det något jag kan göra för dig?”
Flickan gav återigen från sig samma läte, högre än det varit tidigare.
Och med en isande kyla genom hela kroppen hörde jag att det inte var grät flickan gjorde.
Hon skrattade. 
Ett bubblande fnissande steg upp från hennes händer och hon vände långsamt på ansiktet och lät håret falla bort.
Jag skrek.
Jag stirrade in i ett par skalbaggssvarta ögon, vars pupiller var krossade.
En mun som gav upp ett gällt skratt, fortfarande med ett barns röst.
Och från nallens mörka plast öga rann det stora tårar röda som blod.
Med klänningen, som vid närmare synvinkel inte var någon klänning utan ett nattlinne fladdrande efter sig tog den lilla flickan ett skutt ner från trappräcket och kom emot mig med armarna utsträckta och fortfarande med skrattet sjungande på sina små blodröda läppar.

Tack hörrni ♥ Redigerat för fullt så nu har jag kapitel åt er igen ♥ Hoppas det känns bra! Jag är så glad för att ni läser, jag kan inte riktigt beskriva hur mycket det betyder för mig. Men det är en otrolig pepp här i livet. Kommentera så lägger jag upp nästa! Er / Elzyii


Alltså ååå TACK!!!! Jag blir så glad att det nästan är olagligt!♥


Hur kan DU göra mig så glad???!!! TACK ♥333


älskling!!!!!! Jag har fangirlat sönder i smyg av längtan efter att få läsa en kommentar från dig!! Och att läsa ditt kapitel får mig att fangirla ännu mer!!! I helgen blir det läsa av, WOOOOOHOO!!!! Jag och Dracoboy slår in julklappar nu, jag hoppas att han ger mig nått DYRT. Ta kort på honom då, så smälter jag. Och kul, nej underbart, att du gillade kapitlet!!!! YES YES YES!!


Var det???! Å tack snälla du♥ Började tycka att det var okej nu. Gillade det inte innan. Va glad jag blir. TACK ♥333 Helt sjukt att du läser om den... men underbart!


Tack fina du!!! TACK ♥


*Dansar segerdans för både Kaktus & Tilda* NYA LÄSARE - DET BÄSTA JAG VET! Det och mina gamla läsare ♥ Tack snälla hörrni, för att ni läser, bevakar och tycker om den!!!! Betyder så mycket. Jag bevakar gärna om ni skriver nått, tagga mig bara!

Va gulliga ni är allihopa! Jag ska härmed kalla dig Ally, Annie Lupin OmG.. Kan Draco le lyckligt??!
Här kommer iallafall next chapter, hoppas ni ska tycka att det är NÅGORLUNDA okej trots att det som vanligt är en bibel.



Kapitel 11

Två pojkar dök upp bakom oss och gick fram till de två flickorna som satt vid bordet.
En var lång och gänglig med lika lysande rött hår som en av flickorna.
Konstigt, det var den fjärde rödhåriga personen jag sett på mindre än en månads tid;  tänkte jag förvirrat och stirrade på tonåringarna som nu slog sig ner på varsin sida om den brunhåriga och rödhåriga flickan. Den andre pojken var lite kortare och hade väldigt ostyrigt svart hår (som han med en omedveten gest försökte släta till hela tiden) och bakom de runda glasögonen lyste ett par vackra gröna ögon. Den svarthåriga pojken böjde sig fram och viskade något, och dem andra tre lutade sig närmare med huvudena tätt ihop för att kunna höra. 
”Jag fattar inte varför vi ska lägga pengarna på sånt här skräp!” Jag vände mig om mot Draco
som upprört pekade på hyllan bakom oss som innehöll flera dammiga böcker.
”Det är bara smutskallar som köper sådan här skit!” Han vände sig om och tystade tvärt.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men kom inte så långt.
”Pottan och Vesslan!” utropade Draco triumferat och hans ögon smalnade elakt när han riktade sina gråa ögon mot det lilla sällskapet.
”Malfoy”, sa den svarthåriga pojken bistert och stirrade på Draco. ”Vad vill du?”
”Vet ni inte att man inte får ha husdjur här inne? Eller vågar ni inte gå utan er smutskalle till vakthund?”
”Håll käften Malfoy!” Den rödhåriga pojken hade rest sig upp och dragit fram sin trollstav.
”Eller du kanske har kommit för att köpa nya böcker, Vesslan? Men då måste jag nog göra dig besviken, jag tror inte de säljer något under en knuting här…”
En röd ljusblixt ven förbi Dracos öra, och jag lyckades precis knuffa honom åt sidan för nästa ljusblixt som istället träffade en bokhylla vars högra sida sprängdes i flera bitar.
”Ron, låt bli!” Hörde jag en av flickorna förskräckt ropa medan ännu en ljusblixt ven förbi oss och träffade bokhyllan. Panikslaget såg jag mig omkring för att försöka hitta någon som skulle kunna komma till vår hjälp, men inte en enda människa syntes till.
”Ska du bli relegerad Weasley? Då blir väl inte dina föräldrar glada, ytterligare en som inte kan försörja dem…”
”HÅLL TRUTEN MALFOY!” Vrålade den rödhåriga pojken, som tydligen hette Ron vars öron lyste nästan lika ilsket rött som håret.
”Han är inte värd det… Han är inte värd det…” mässade den brunhåriga flickan envetet bredvid honom. ”Snälla Ron…”
”Malfoy Stick härifrån”, sa den svarthåriga pojken. ”Annars…”
”Annars vadå, Potter?” Svarade Draco kallt. ”Ska du förhäxa mig? Så värdelös som du är på att trolla så känner jag mig faktiskt inte särskilt rädd…”
”Draco…” Jag drog lite i honom. ”Öh… Dem är fyra…”, Jag tittade på dem i tur och ordning. Den svarthåriga pojken hade också dragit fram sin trollstav och både han och Ron pekade med stavarna mot Dracos bröst, ”… Och vi är två”
”Och?” Han skrattade. ”Weasley skulle inte kunna förhäxa så mycket som en smutskalle ens, och Potter är inte särskilt mycket bättre, jag skulle faktiskt…”
”För sista gången Malfoy, HÅLL MUNN!” vrålade Ron och viftade med sin trollstav.
”… föredra att bli förhäxad av Granger även om hon är en äcklig ful liten smutsk…”
Ron, eller om det var den andra pojken, hade kastat sig fram mot Draco i blint raseri innan han hann avsluta meningen.
Draco var inte beredd, men det var jag. 
Snabbt slet jag fram min trollstav och vrålade ”Finite Incantateum!”
Förhäxningen stannade upp innan den studsade bort och träffade en stor tung bok med titeln På turer med Troll i sidan. 
Boken föll med en ljudlig duns ner på golvet där den blev liggandes med sidorna ordentligt tillknycklade.
”Harry!” Den brunhåriga flickan slet tag i den svarthåriga pojken och tvingade honom några steg bakåt. 
Harry? En stöt av igen kännelse rusade upp genom magen. Harry Potter?
Harry slet blicken från Draco och riktade istället sina gröna ögon mot mig och jag kände ännu en stöt i magen när jag såg hur den spretiga luggen delade sig och visade ett Blixtformat ärr i pannan.
Hade jag duellerat med Harry Potter? Att jag hade brutit mot en av trolldomsministeriets viktigaste regler; förbudet mot olovlig trolldomsutövning tillsammans med världens mest berömda tonåring, kändes både skrämmande och fascinerande.
”Flytta på dig!” fräste Ron och viftade med sin trollstav.
Jag tittade bakåt på Draco, som stod bakom mig, lutad mot den delen av bokhyllan som fortfarande existerade. ”Jag ska bara förhäxa honom lite, jag svär, han kommer bli mycket sötare när jag är klar med honom…”
”Om du ska förhäxa Draco får du förhäxa mig också”, Sa jag enkelt och mötte Rons blick.
Han stönade tungt. ”Sluta! Du kan inte mena att du… Du försvarar det där lilla krypet!”
”Jo”, svarade jag bestämt. ”Sätt igång, förhäxa mig!”
”Ron…” mumlade flickan igen. ”Du kan inte…”
”Tyst med dig, Hermione!” sa han ilsket. ”Jag förhäxar inte tjejer!” sa han sedan uppgivet vänd mot mig. 
”Då ska du nog inte förhäxa Draco heller”, svarade jag lugnt.
”Harry! Gör någonting!”, utropade Ron frustrerat.
”Ööh…”, sa Harry och skakade på sig. ”Jag tror inte det är någon ide, Ron…”
”Är du hans syster eller någonting? Nej… Det är du alldeles för snygg för…och hans föräldrar är alldeles för snåla för att kunna skaffa mer än ett barn... Vänta lite!”
Rons ögon lystes upp av förståelse. ”Jag har sett dig förut! Du bor hos honom!”
”Blev du avundsjuk nu, Weasley?” frågade Draco släpigt. ”Bor alltså… Mer än vad man kan göra i ditt lilla ruckel… Oj förlåt, Hus menar jag.”
”Tyst Draco!” Jag kastade en ilsken blick på honom. ”Du beter dig ju inte bättre själv!”
”Sådana där behöver man inte betee sig alls emot.” Han fnös.
”Det är bara på Hogwarts ni är Dumbledores gullegrisar, men vänta ni bara, ni ska få se…”
”Kom, vi går” Den rödhåriga flickan hade tagit tag i Rons axel och börjat dra honom mot utgången.
Hermione gjorde samma sak med Harry, som motvilligt följde med henne efter att ha kastat en svart blick på Draco. Efter några steg vände han sig om och tittade mig rakt i ögonen.
Han såg fundersam ut, och jag såg hur han skakade på huvudet innan han slank ut tillsammans med de andra. Dörren pinglade till igen och tre tonåringar till steg in i Butiken, ivrigt pladdrandes på något främmande språk. Då slog det mig att ingen hade reagerat på vår sammandrabbning. Vi var ensamma i butiken som sånär på de tre tonåringarna. När jag sneglade ut genom fönstret fick jag se Madam Malkins stå utanför på andra sidan gatan, ilsket gestikulerande med Mr Butlings, som försökte ta sig in i hennes affär igen. Harry, Ron och de två flickorna passerade dem ivrigt pratandes. Jag kunde svära på att det var oss dem diskuterade.
”Vilka var det där?”
”Hörde du inte det? Sankte Potter och hans Vänner”, sa Draco med spelad vördnadsfull röst.
”Varför hoppade du på dem sådär? Vad har dem gjort dig?” Jag hörde hur ilsken jag lät och såg hur Draco hajade till lite. ”Dem gjorde ingenting, och du… du…”, Jag försökte hitta rätta ordet på engelska, ”… Attackerade dem sådär!” 
”Gjorde Jag?” Draco spärrade upp ögonen och slog ut med händerna. ”Det var ju dem som försökte förhäxa mig!”
”Du retade dem! Du kallade dem…, Jag tänkte efter, …Massa saker! Utan att de gjort någonting mot dig, dem hade inte ens tittat på dig! Du fick syn på dem och...och... Vad skulle du ställa dig där och glo för?”
”Det gjorde jag inte.” sa Draco nöjt. ”Ohyra tittar man inte på, den bekämpar man. Skulle jag stå och stirra på dem där…ush jag skulle ju kunna bli smittad. Fast du kanske hellre vill umgås med dem va? Springa efter Potter som en liten slav…”
”Nej!” sa jag och drog ett häftigt andetag, blundade och öppnade sedan ögonen i ett försök att lugna mig.
”Jag förstår bara inte varför du ger dig på människor som inte gjort dig något alls.”
”För det första, det är inga människor. För det andra, du har ingen aning om dem har gjort mig något eller inte!” Vi mötte varandras blick. Han såg trotsig ut, och jag bet mig i läppen när det föll mig att han hade rätt.  Dem kanske retade honom så fort de fick chansen, vad visste jag?
”Okej”, sa jag ansträngt och borstade av lite damm från klädnaden. ”Strunt i det.” Jag såg mig omkring på de kvaddade hyllorna och böckerna som låg utspridda lite överallt.
Draco fnös. ”Han som äger det här stället är lika sällskapssjuk som en svartalf. Det är väl därför Potters lilla skara håller till här, risken är väl stor att Granger blir retad för sina bävertänder annars…”

Eftersom butiksinnehavaren inte syntes till (vilket var tur eftersom jag hade en känsla av att vi hade haft sönder en hel del) så begav vi oss istället till Bokhandeln på andra
sidan gatan, Flourish & Blotts.  Där inne var det betydligt mera liv och rörelse, och dörrklockan pinglade oavbrutet. Eftersom Draco stötte på några han kände och som jag inte kände en sådan lust att konversera med så låtsades jag få syn på en mycket intressant bok flera hyllor därifrån.
Jag fick lov att pressa mig i sidledes hela vägen för att komma fram och när jag tagit mig så långt in i affären som det var möjligt sjönk jag ner på närmaste stol och drog efter andan.
Sen spärrade jag upp ögonen. Mitt emot mig satt flickan med det puffiga håret som vi stött på inne på Boklund och Aster. 
Hon tittade upp från den stora boken hon hade uppslagen framför sig och jag kunde se en glimt av rädsla tändas i hennes ögon.
”Öh… Hej”, sa jag försiktigt och pillade bort lite osynligt smuts under naglarna. ”Jag skulle just…”
”Åh, ingen fara!” Hon log mot mig. ”Hermione Granger”, Hon sträckte fram sin hand över bordet och jag skakade den.
”Eleonora Jacobsson.”
”Ååh!” Hermione gjorde stora ögon. ”Du är från Sverige, eller hur? Det efternamnet… Min mamma har en väninna därifrån, hon heter samma sak.”
”Jasså, öh…”
”Det är ett väldigt vanligt namn, eller hur?”
”Ja… Ja Jag tror det.”
”Tänkte väl det… Sverige är verkligen ett fint land, vi var där på semester en gång! Till Stockholm… Är du därifrån?”
”Nej.” Jag skakade på huvudet. ”Jag är från en mindre stad, den heter… ”, Jag funderade ett tag på hur man skulle kunna uttala ”Söderfors” på engelska, eftersom dem inte använde Ö, ”Soderfors.”
” Den har jag inte hört talas om, men det är säkert en väldigt fin stad! Säg mig…” Hon lutade sig närmare och spände sina mörka ögon i mig, ”Varför är du tillsammans med Malfoy?”
”Åh”, sa jag trevande, ” Alltså… Min mamma är sjuk…Hm….Och jag bor hos honom så länge.”
”Din stackare!” Hon gav mig en medlidsam blick. ”Det har väl inte varit särskilt lätt, eller hur?”
”Nej”, svarade jag sanningsenligt. ”Verkligen inte.”
Hermione la huvudet på sned. Jag tyckte att hon var väldigt söt, och hennes tänder var inte så mycket större än mina egna.
”Du ska börja på Hogwarts, eller hur?”
”Ja… Är det en bra skola?” frågade jag försiktigt med en lätt klump av oro i bröstet.
”Oh ja!” svarade hon och log strålande mot mig. ”Det finns nog ingen bättre… Vi har faktiskt jättebra lärare, och Dumbledore är en otrolig rektor! Och lektionerna är fruktansvärt intressanta!”
”Så… Så bra… Men Draco sa…”
”Draco!” Hermione viftade avfärdande med handen medan hon stoppade ner boken i väskan.
”Han säger så mycket, lyssna inte på allting!”
”Känner du honom?”
”Känner?” Hon stannade till och rynkade pannan, ”Ja det kan man väl säga att jag gör.” 
Hon fortsatte pressa ner den stora boken i väskan. ”Vi har gått på samma skola i fem år.”
”Vilket Elevhem tillhör du?” frågade jag ivrigt, ”Slytherin?”
”Nej!” Hermione såg förskräckt ut. ”Nej verkligen inte. Gryffindor. Nu kommer Harry… och Ron…” Hon slängde väskan över axeln, ”Hoppas vi ses snart… Och ta väl hand om dig!” Hon gav mig ännu ett strålande leende innan hon störtade ut ur butiken med håret som en stor fana efter sig.

Kapitel 10

Det var som om sommaren helt plötsligt kommit fram till att den gjort sitt och bestämt sig för att dra vidare. När jag och Draco någon timme senare klev ut från den Läckande kitteln öste regnet ner och vi fick dra upp våra mantlar som skydd för ansiktet.
Jag grämde mig över att vi inte fick använda någon magi och tänkte på Impervius besvärjelsen som fick vatten att avdunsta, och som hade kunnat hålla mig någorlunda torr under den minuten då vi rusade genom gränden in till Madam Malkins klädnader för alla tillfällen.
Därinne ruskade vi på oss som två blöta hundar, och Draco spärrade skräckslaget upp ögonen när han fick syn på sin egen spegelbild.
”Mitt hår! Titta på mitt hår…” gnällde han och drog i sin långa blonda lugg som hängde som två sorgliga stripor nerför ansiktet på honom.
”Skärp dig!” fräste jag irriterat och vred ur mitt eget hår och bildade en blöt pöl på heltäckningsmattan inuti butiken. ”Var glad att du inte ser ut sådär.” Jag nickade mot en äldre trollkarl med sargat ansikte vars huvud var kluvet i två delar som hölls ihop av en smal remsa trolltejp. Han gled långsamt framåt längs raden av mantlar medan han nynnade halvhögt utan att ta någon notis om uppmärksamheten han drog till sig. Draco stirrade med öppen mun på mannen och tog ett stort skutt närmare mig, som om han  trodde att han skulle bli smittad av någonting.
”God dag Mr Butlings, vad får det lov att vara idag då?” En kraftig häxa med krulligt mörkt hår uppsatt i en stram hårknut hade stegat fram till mannen bortifrån affärsdisken med ett lätt irriterat uttryck i det mulliga ansiktet. Mannen slutade att nynna för ett ögonblick och vände sitt ärriga ansikte mot kvinnan, som inte verkade störas alls av att huvud halvorna skumpade hit och dit.
Draco flyttade sig ännu närmare mig och trampade mig på tårna, och jag fick lov att ge honom en knuff i sidan för att få honom att flytta på sig.
”Åååh, ingenting kära Madam Malkins… ingenting”, svarade trollkarlen med släpig drömmande röst. 
”Jag bara tittar…”
”Titta inte för länge då är ni snäll Mr Butlings! Ni skrämmer bort mina kunder”, sa kvinnan rappt och vände på klacken och stegade tillbaka innanför disken.
Mannen såg efter henne ett ögonblick, sen skakade han på huvudet och ena halvan gled isär med ett ljudligt slafsande när tejpen släppte från sitt fäste och gled med en mjuk duns ner på golvet.
Draco kved till och stirrade som förhäxad på huvudhalvan som låg och kråmade sig på mattan medan ögat snurrade runt, runt med ett mjukt gurglande läte i sitt blodiga fäste.
Jag hörde hur flera av kunderna lät höra äcklade utrop medan mannen lugnt böjde sig ner och lyfte upp sin avlägsnade kroppsdel och började sedan vördnadsfullt bära den i famnen bort till dörren och ut genom affären, fortfarande högt nynnandes.
”Äntligen!” utbrast Madam Malkins och skakade bistert på huvudet. ”Han har varit här varenda dag den här veckan utan att köpa någonting… man kan nästan tro att det är för att förstöra affärerna! Vad kan jag hjälpa er med små vänner?” frågade hon och log mot mig och Draco. ”Hogwarts?”
Vi nickade och hon mätte oss med blicken.
”Nya klädnader?”
”Ööh… Inte direkt”, svarade jag som återfick talförmågan först (Draco såg ut som om han skulle spy om han öppnade munnen) och Madam Malkins riktade sina intensivt blåa ögon mot mig.
”Jag ska ha… en trollkarls hatt…Eh…” Jag började famla efter inköpslistan i fickan, men Madam Malkins hade redan börjat leta i hyllorna och ett kort ögonblick senare slängde hon upp en svart spetsig hatt på disken. 
”Den här ska nog passa lilla fröken perfekt, en Galleon bara idag!”
”Jag tar den”, sa jag snabbt och stack ner handen i min andra ficka och drog fram min penningpung. Jag räckte fram en Galleon som hon snabbt tog emot och stoppade i en liten mässingsburk.
”Och du då?” , sa hon frågande till Draco medan hon snabbt stoppade ner hatten i en påse och räckte fram den till mig, ”Malfoy, visst var det så?”
”Ja”, svarade Draco som tydligen kommit över sin förskräckelse över den gamla trollkarlen,
”Jag ska ha ett par nya Drakhandskar…” Han såg sig omkring i butiken, ”Men jag vill bara ha sådana i äkta Taggsvansskinn, allt annat är bara skräp.”
”Hm på det viset. Ja det ska vi väl kunna ordna”, muttrade Madam Malkins och började återigen leta bland hyllorna, ”Ett ögonblick…”
Medan Draco provade ut nya handskar tog jag mig en titt i affären.
Det verkade som flera hade tagit sin tillflykt hit och affären fylldes med babblande häxor och trollkarlar, många i vår ålder. Jag tittade på dem med lite extra intresse, tänk om jag snart skulle ha någon av dem till klasskompisar. Två mörka flickor med långt svart hår tågade förbi mig med armarna om varandras midjor. Dem var så lika att dem kunde ha varit varandras spegelbilder och båda två glodde intresserat på mig när dem gick förbi och försvann bort till klädnaderna.
Jag tittade nyfiket efter dem och tog några steg mot samma håll för att kunna ta mig en närmare titt.
”Håll dig borta från dem där två.”
”Va?” Jag snurrade runt och tittade på Draco, som på sitt vanliga tysta vis lyckats dyka upp bakom mig utan att jag märkt det.
”De tillhör Gryffindor och ingår Potters beundrarskara”, sa han med en fnysning. ”Sankte Potter, alla lärares och Smutskallars bästa vän!”
”Potter? Harry Potter?”, frågade jag och Draco himlade med ögonen.
”Harry Potter ja”, sa han och gjorde en äcklad grimas. ”Smutskallarnas beskyddare…”
”Går han på din skola?” sa jag chockat. ”På Hogwarts?”
”Ja”, spottade Draco fram. ”Men han är inte ett dugg begåvad. Vem tusan vill bli berömd bara för att man har ett äckligt ärr i pannan?”
”Men han berövade ju faktiskt Du-vet-vem på all sin makt!” sa jag ivrigt när vi fortsatte ut på den regniga gatan. ”Då måste han ju ha någon form av…”
”Nej!” avbröt Draco ilsket och svor när han trampade rakt i en vattenpöl. ”Nej han hade bara tur. Men va så säker, en dag kommer du-vet-vem tillbaka till makten och då…” Draco flinade, ”Så har den där ärrskallen inte en chans!”
”Vadå vill du att Du-vet-vem ska komma tillbaka?” frågade jag chockat och stannade till och stirrade på Draco. ”Är du inte riktigt klok!”
”Hellre han än sankte Potter”, fräste Draco. ”Du ska få se…När du träffar honom så förstår du vad jag menar.”

Vi fortsatte i tystnad in till Bokhandeln.
Det var nästan alldeles folktomt så när som på två flickor som satt vid ett av borden och bläddrade bland böckerna framför sig.
En av dem, en flicka med ganska stora framtänder och burrigt brunt hår tittade upp när vi kom in och lutade sig sen snabbt fram och viskade i den andra flickans öra.
Draco verkade inte ha lagt märke till dem utan fortsatte obekymrat rakt fram till en hylla där det med spretig text stod Försvars teori för nybörjare och drog fram en bok som han sedan öppnade och sen lika snabbt slängde ifrån sig.
”Bara massa trams!” sa han och suckade ljudligt, ”Om vi ändå hade fått lära oss svartkonster på samma sätt som man gjorde på Pappas tid…Då praktiserade man förhäxningarna på varandra istället för att läsa i en massa dammiga böcker…”
Jag svarade inte utan plockade istället upp boken som Draco hade slängt ifrån sig.
Magisk försvarsteori stod det i guldiga bokstäver på omslaget, och jag bläddrade långsamt igenom sidorna medan dörrklockan pinglade till igen och två personer till steg in i butiken.

Tack för alla underbara kommentarer ♥ Ni får mig att må bra efter en riktig skitdag, och jag blir så taggad att lägga upp nästa kapitel!! Det gör jag redan ikväll gärna, så kommentera så jag kan lägga upp!! ♥ Haha måste bara säga att sonny sonny love och Annie Lupin är för gulliga. Älskar er lilla diskussion här ;D Hackad lever... haha! Näru Annie, du är min lilla cuppycakeburgare du. Och författare!


Alltså vet du hur mycket jag fangirlar dig???! TYP TOOOOO MUCH!!!!! Som jag skrev innan, du får Theoboy ♥ Jag ska tänka på dig i fortsättningen varje gång jag skriver om honom i PROMISE. Jag kommer på ert bröllop om du kommer på mitt och ♥Dracos♥ Blir så sjukt taggad att skriva när du kommenterar!! TACK ♥3333333333


Wow... Älskling ♥ Jag blir så rörd när du kommenterar. Att du fortfarande läser, "efter så lång tid..." helt otroligt! Tack. Jag tror på mig betydligt mer idag än då, mycket tack vare dig och dina kommentarer. Försvinn aldrig ♥ Tack!


Tack Gik ♥ Gullig du är!


TACK ♥ Blir så himla glad!


Bara att du finns är tillräckligt för mig. Jag blir så himla glad. Tack för att du finns, är min homie och min älskade Trezz. Jag saknar dig och hoppas vi ses i Januari, längtar dit isf ♥ LOVEU ♥


Tack så supermycket fina du! ♥ Tack för att du läser!


Oj! Jag menar verkligen...wow. Oj..OJ!! WOW! Tack!! Va glad jag blev. Verkligen skitglad! Trodde faktiskt inte att du skulle vilja läsa den, i jämförelse med din är den faktiskt inte mycket att ha. Att den är gammal & att jag inte orkat redigera allt gör inte saken bättre... Men så länge någon tycker om den fortsätter jag skriva. Att du gjorde det, gjorde mig väldigt glad! Jag kommer säkert lära mig mycket utav dig. Tack verkligen. Jag bevakar din & det gör jag till slutet! Stort tack igen för grym feedback från en bra författare.


Gulliga Snooky!! Du ska få ett ikväll! Tack!!♥33


DEM orden.... Och jag har äran att få höra dem!!! TUSEN TACK FINA DU ♥ Det betyder så grymt mycket för mig att du väljer att lägga din tid på min ff:n. Ja, det gäller er alla. Jag suger i mig berömmet som en tvättsvamp.. och växer flera decimeter varje gång. Tack!!

Tack för att ni läser alla! Ni måste säga till om jag lägger upp kapitel för ofta. Kommer försöka lägga upp ett varje/varannan dag nu. Jag har rättat flera stycken och vill att ni ska läsa dem. Hoppas verkligen ni stannar kvar ♥


Åhh tack så jätte mycket!!! *Happy*

Men åh tack!!!! Jag blir så otroligt otroligt GLAD!!!

Tack älskade du! Draco är en grymt svår karaktär... det håller jag med om! Många har en tendens att "romantisera" honom, det gillar inte jag hehe c: han är ju som han är... rätt iskall. Med något därinne.... djupt därinne... Du skriver PERFEKTION själv!!! Jag längtar ihjäl mig till nästa kapitel på din! Din kommentar alltså.. Åh tack ♥




*krama om dig & dansa segerdans medans jag bjuder på cupcakes* DET KAN DU VISST DET!!! Du är grym!!!! Jag är så glad att du vill läsa. Det ska bli kul att lära känna dig och alla andra här, älskade små bevakare. Tack tack TACK"!!!


Älskling. Om du visste vad det betydde för mig att du fortfarande är kvar här och läser. Går d¨å inte att beskriva. Du är... Ja du betyder så otroligt mycket för mig. Tack. Verkligen ♥


Tack 'fina du ♥ Tack för att du läser ♥

28 nov, 2017 20:40