Va gulliga ni alla är ♥33
Ska lägga upp så fort nån kommenterar, antingen ikväll eller imorgon. Tack för att ni läser ♥ Det betyder sååå mycket

Gulliga duuuuu! Tack så sjukt mycket ♥33


precis som jag dör av DIN då!!!!


ÅH!!!!! Kära boknörd!!! Tack så GRYMT MYCKET!!!!! ♥3


Tack så mycket hjärtat ♥33


Tack tack och tack så mycket!!!!!!!!!

Draco och jag är så lyckliga för att vi har er!! Hoppas ni ska gilla kapitlet.... Draco ogillade att jag skyltade med hans "Privatliv", men det struntade jag i. EnjoY!

Kapitel 21
I sina tankar

”Det enda jag bad er om var att stå här och se till så att ingen kommer, och inte ens det lyckas ni med!”
Draco knuffade ilsket till Goyle det hårdaste han var kapabel till, men eftersom Goyle vägde ungefär tio gånger mer än vad han själv gjorde blev effekten inte särskilt stor.
”Ni är helt hopplösa!” fräste Draco och fortsatte att vandra av och an i den tysta korridoren.
” Jag skulle lika gärna kunnat fråga Longbottom om hjälp, till och med han hade fattat
bättre!”
”Förlåt”, grymtade Goyle och hängde med huvudet. ”Men vi trodde inte du menade att vi skulle titta efter om det kommer någon…”
”Jag tror jag blir galen!” Draco drog sig i håret och stönade. ”Om jag säger att ni två ska hålla koll medan jag är därinne, så menar jag det jag säger! Hålla koll BETYDER att man TITTAR efter så att det inte kommer någon, din korkade stora idiot!”
”Men vi fattade inte…” mumlade Crabbe och kliade sig under ena armen på ett sätt som fick honom
att likna en gorilla ännu mera än vad han brukade göra i vanliga fall.
”Håll truten!” fräste Draco och knuffade in Crabbe i väggen.
”Nästa gång måste jag fråga någon med hjärna…”, Han suckade och lade huvudet i händerna.
”Vart man nu ska få tag på en sådan i Slytherin!”
Crabbe och Goyle tittade först på varandra och sedan på Draco som fortfarande såg väldigt arg ut.
De svalde båda två och såg sedan på varandra igen, utan att förstå speciellt mycket mera än att Draco var arg på dem för att de hade misslyckats med något, vad förstod ingen av dem riktigt.
”Kom igen nu.” Draco rätade på sig och stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden.
”Om någon får syn på oss här mitt i natten är vi körda, så sätt fart.”

De smög igenom det mörka slottet. Draco hade alla sina sinnen på helspänn, vid minsta ljud snurrade han runt och förde handen upp till bröstfickan där han bar sin stav.
Han erkände motvilligt för sig själv att han inte var så vidare förtjust i mörker, än mindre att vara ensam i det. Även om Crabbe och Goyle var sämre på att trolla än en ynk så var dem iallafall ett sällskap. Ett bittert minne dök upp i Dracos huvud och han ruskade irriterat på huvudet så att den blonda luggen föll ner i ansiktet på honom. Han och Potter… I den förbjudna skogen. Hur kunde de skicka ut tre elvaåringar dit, tillsammans med den där äckliga halvjätten Hagrid och hans dreglande fula hund? Han kom exakt ihåg hur skräckslagen han varit när han fått reda på att det var där de skulle ha sin straffkommendering fyra år tidigare. Idioten Weasley tillsammans med Hagrid och han och Potter ihop. Draco rös vid tanken på den där obehagliga äckliga varelsen de hade sett dricka från enhörningen. Han hade aldrig känt sådan fruktan En plötslig skräll fick hans kropp att reflexmässigt kasta sig bakåt och nästan snubbla över Crabbe som klampade på bakom honom. Dracos hjärta slog som kvickens vingar innan en qudditchmatch och flämtande riktade han trollstaven mot hörnet där ljudet hade kommit ifrån.
Om någon skulle upptäcka dem här så skulle allting gå åt skogen.
”Vem där?” Dracos röst darrande och han nöp sig själv irriterat i benet. Ingen skulle få se honom rädd. Ljuset från staven föll på någonting brunt och litet som långsamt kilade över golvet och han drog en suck som var så full av lättnad att han skrattade till.
”Jag trodde att han gjort sig av med den där jävla råttan…”
Rons skabbiga bruna råtta, Scabbers eller vad den nu hette ställde sig på bakbenen och snusade med
nosen mot de tre ungdomarna.  Sedan kliade den sig bakom ena örat, och i skenet från Dracos trollstav kunde man tydligt se att det fattades en tå.
”Han har ju ingen råtta längre”, grymtade Goyle och knep ihop sina små grisögon mot ljuset.
”Det har han tydligen, ser du väl din pappskalle!” svarade Draco irriterat och stoppade tillbaka sin trollstav. 
”Tänker ni stå kvar här hela natten och glo på den där äckliga råttan eller? Kom nu.”
De fortsatte utan att bli avbrutna någon mer gång till hans stora lättnad.
När de kom fram till fängelsehålorna och den stiliga stenorm som prydde ingången till Slytherins sällskapsrum stannade de alla tre.
”Smutskalle”, viskade Draco och ormen fick plötsligt liv och ringlade åt sidan och de klev in.
Lamporna i taket fick de kala stenväggarna i det avlånga rummet att skimra i blekgrönt och kastade ett mörkt nästan lite obehagligt dunkel över uppehållsrummet. Någon, antagligen en husalf hade tänt de båda brasorna som nu knastrade hemtrevligt. Draco gick fram till en av de mossgröna fåtöljerna och sjönk ner i den medan han frånvarande stirrade in i elden. Crabbe och Goyle iaktog honom tyst, osäkra på om de också skulle slå sig ner eller gå upp och lägga sig. Han hade inte gett dem någon order.

Tankarna for genom Dracos huvud där han som vanligt låg och stirrade upp i taket i sin säng. Det var inte bara för att Crabbe och Goyle snarkade så förbaskat som han inte kunde sova. Han hade nästan misslyckats idag… Han rös vid tanken och rullade över på mage. Vem skulle han be om hjälp nästa gång? Nej, inte be om hjälp förresten. 
Han var en Malfoy. Malfoys bad aldrig någon om hjälp.
Vem skulle han beordra att hjälpa honom nästa gång? Det lät bättre. Zabini kanske… Draco kastade en blick mot sängen längst bort där den smala pojken låg och snusade. Han var inte smart, men hade åtminstone någonting att tänka med.
Men han skulle väl vara mer upptagen med att beundra sig själv i någon spegel än att hålla utkik. Draco gjorde en grimas och suckade tungt. Pansy… Nej definitivt inte. För det första var hon tjej. Var dem inte fåfänga så var de gnälliga, korkade eller besserwissrar som Granger. Och för det andra skulle det betyda att Draco skulle bli tvungen att umgås dubbelt så mycket mera med Pansy än vad han redan gjorde, ensam dessutom. Och vem visste vad hon kunde hitta på då? Hon hade varit bra att ha många gånger, visst hade hon det. Hade han känt sig ensam så kunde han alltid få uppmärksamhet av henne, och han behövde aldrig oroa sig för att inte ha en partner om det var något sådant tjafs. Fast nog borde han kunna få någon så mycket snyggare. Han var ju ändå en Malfoy. Nej Pansy var också utesluten. Vilka fler kände han? Vilka fler litade han på? Fast… Han litade ju inte på någon egentligen, det var ju de som var problemet. Draco satte sig tvärt upp och lutade sig mot väggen istället. Kunde dem inte sluta snarka? Han behövde någon som han verkligen kunde lita på… Någon som inte skulle svika honom. Han bet sig i läppen och kastade en blick ut genom fönstret. Tanken var motvillig och den äcklade honom en smula men det gick inte att skjuta bort. Den enda han någonsin litat lite på gick ju i Gryffindor. Tänk om hans far och mor skulle få reda på det. De hade styckat honom levande. Elli skulle han aldrig fråga. Han fick motvilligt erkänna för sig själv, trots att det var skämmigt, att han brydde sig för mycket om henne för att låta henne bli inblandad. En fet fluga surrade omkring i taket och fick honom att tänka på den där reportern Rita Skeeter. Kunde inte hon förvandla sig till en sådan där? Han rynkade näsan och följde den stora flugan med blicken, där den vilset virrade hit och dit outtröttligt surrande. Han drog upp sin trollstav och riktade den mot insekten som förnöjt slagit sig ner på hans nattduksbord.
”Bombarda”, viskade han och en röd ljusstråle sköt ut ur trollstaven och fick flugan att falla ner till golvet tillsammans med Drömoraklet där den orörlig blev liggande med benen rakt upp.

Låter grymt spännande! Vem älskar inte Bella liksom?! Jag bevakar, ny bevakare alltså! Loveit.

Jag såg dig, blev superglad!

Superduperbra kapitel!!! Ääälskar verkligen uppbyggnaden och att du har med dig och din syster i den, på sätt och vis. Helt suveränt!! Lupin är världens bästa ♥ Snape däremot kan ta sig i stjärten. Men får ta & läsa om honom ändå haha!! Längtar redan till nästa :*

Tack för att ni flitigt läser & kommenterar ♥ Ni gör min dag. Har fler kapitel redo, för er ♥


Tack mitt hjärta!! Jag blir så glad över att du läser OCH tycker om det. Jag hoppas du ska älska 2:an lika mycket, my love.... Kan inte beskriva min tacksamhet i ORD!!!


Å tack så grymt mycket! ♥


Aww älskling ♥ Du ser allt du! Du såg till och med att jag slarvat med rättningen här... My lovely wife ♥ Jag saknar dig så otroligt, det var ju du som fick mig att vilja skriva om. Minns hur jag satt och skrev medan du låg och sov...Magiskt!!!! Ja en dag är vi där, tillsammans, u and me ♥




Alltså TACK!! ♥ blir så sjukt glad!!


omg!! Nu vill Draco spy här hemma, säger han. Han hälsar också att han HATAR dig (oroa dig inte, så säger han till mig dagligen ).

Du har så rätt min Annie!!


TACK SÅ HIMLA MYCKET FINASTE DU!!!!


ÅH BÄSTA BERÖMMET MAN KAN FÅ. Du är gudomlig. Tack ♥

Eftersom du envisas Gik... Så ni får skylla på henne och Draco om ni tycker jag tråkar ut er. Här kommer nästa kapitel! ♥ Jag vett att Draco inte har spådomskonst med Harry och CO egentligen, men läste i en interljuv med JK att hon tänkt att dem skulle ha det tillsammans från början, men sen plockade
bort det. Så det passar bra i min story. Älskar er! ♥


Kapitel 19
Inte röra

Under örtläran skulle vi jobba i par och jag hade turen att få arbeta tillsammans med Neville. Örtlära var hans favoritämne och det enda han faktiskt var riktigt bra på visade det sig. Vi skulle studera Mangorayaplantans fortplantningssystem och dess visuella egenskaper och Neville, som redan läst ut Ett tusen magiska örter och svampar två gånger, rafsade ivrigt ner svaren på frågorna och lät mig utan vidare skriva av honom. Jag tyckte verkligen om Neville. Inte bara för att han hjälpte mig med de krångliga frågorna (Hur får man fram Mangorayaplantans varvätska och vilka partiklar kan dess fröer åstadkomma under jord?) utan för att han verkligen hade det där hjärtat av guld som man kunde läsa om i alla skvallertidningar. Lite klumpig var han visserligen (Han välte omkull tre krukor och stötte till den fjärde med armbågen) men mycket snäll och hjälpsam.
”Nej jag gillar inte Trolldryckskonst nå vidare”, berättade han medan vi mätte upp varet i små glasflaskor som Professor Sprout skulle samla in i slutet av lektionen, ”Jag är faktiskt lite rädd för Snape”, nästan viskade han och såg sig oroligt över axeln som om han väntade sig att läraren som han fruktade mest av allt i hela världen skulle hoppa fram bakom en av krukorna.
”Vad tyckte du om honom?”
”Tja, han verkade passa ganska bra på en kyrkogård”, sa jag sanningsenligt medan jag kämpade med att klämma ut den sista illaluktande gula vätskan från min planta.
”Draco gillar honom”, sa Neville och såg på mig. ”Snape är hans favoritlärare.”
”Jaha”, svarade jag ointresserat. ”Stackars Draco.”
Neville frustade till och började skratta så högt att Professor Sprout vände sig om och såg på oss
med en högst ogillande min i det rödblommiga runda ansiktet.

Trollkonsthistorian som vi hade som sista lektion innan lunch var helt klart det tråkigaste jag varit med om sedan min ankomst till England. Detta trots att läraren visade sig vara ett spöke. Det skvallrades om att Professor Binns aldrig riktigt insett att han var död. Han hade helt enkelt fortsatt att kliva upp varje morgon för att undervisa och en dag så hade han lämnat kvar kroppen efter sig i den pösiga favoritfåtöljen framför brasan i lärarrummet. I samma stund som vi klev in i det kvava klassrummet och sjönk ner på de obekväma trästolarna verkade hela klassen sjunka ner i någon sorts mystisk dvala. Seamus Finnigan och Dean Thomas (två pojkar från Gryffindor som gick i våran årskurs) låg med armarna uppslängda på bänkarna och stirrade uttråkat rakt fram. En tjock Hufflepuff flicka med flottigt rött hår och stor fräknig näsa snarkade högljutt från sin plats längst bak i klassrummet och närmast dörren satt tre till flickor från Hufflepuff djupt inne i ett fnittrande samtal utan att ta någon som helst notis om Professor Binns som långsamt kom glidande genom svarta tavlan. Harry och Ron som delade bänk med Neville såg också ut att vara på väg att slumra till. Neville stirrade uttryckslöst ut genom fönstret djupt försjunken i sina egna tankar. Kanske var han kvar på Örtläran i fullfärd med att mäta upp Mangorayavar medan Professor Sprout nickade gillande. Hermione var den enda som fortfarande hade alla sina sinnen på topp. Hon satt rak i ryggen med sin gråa fjäderpenna i ett fast grepp och väntade spänt på att Professor Binns skulle börja prata. Jag försökte kämpa emot den sövande kraften som svävade runt i klassrummet men efter en halvtimmes malande om Svartalfupproren 1874 gav jag upp och sjönk tillbaka ner i stolen. Som det flesta i klassen utan Hermione inräknad vaknade jag till ur dvalan då och då för att göra någon tråkig anteckning i blocket medan Ron snarkade högt i bänken framför. Vid varje utandning åkte en smal dregelsträng längre och längre ut ur ena mungipan på honom för att vid inandningen åka tillbaka in igen. Hermione rynkade på näsan och skakade på huvudet så hennes stora hårsvall dansande längs hennes axlar och kittlade mig på näsan.

”Lyssnade ni överhuvudtaget  på det som Professor Binns berättade för oss idag? Jag tyckte faktiskt att det var väldigt intressant och Svartalfupproren är en väldig stor del av utvecklingen i samhället, den är faktiskt väldigt viktigt att känna till! Dessutom så är jag nästan säker på att det kommer upp i slutprovet…och jag som har så svårt att komma ihåg årtal!” Hermione suckade och hivade upp sin väska som var så full med böcker att den inte gick att stänga över axeln. Hon blängde på Harry och Ron som båda ignorerade henne och istället valde att livfullt engagera sig i det parti knallkort dem precis påbörjat. Tyst iakttog jag hur Ron triumferande såg på medan Harrys kort exploderade efter att han tagit för lång tid på sig att hitta dess partner.
”Det är inte min dag idag”, stönade han och sköt över kortleken mot Ron. ”Din tur.”
”Hur vore det om ni två ägnade er lite mera åt läxorna och mindre tid åt nöjen?” fräste Hermione ilsket. ”Då kanske eran läxhög inte skulle smälla er på näsan efter en veckas skola!”
”Äsch håll klaffen Hermione”, svarade Ron gäspande. ”Det är första dagen idag, okej? Min hjärna har fortfarande sommarlov!”
”Du har ingen hjärna”, inflikade Harry som snabbt fick ducka undan för Rons anfallande korthög.
”Det upptäckte jag för länge sen…”
”Ååh kom Elli, vi går!”
Hermione tog mig under armen och drog bort mig från Harry och Ron som nu gapskrattande hade
kastat sig på bordet medan korten rykande låg lite varstans i uppehållsrummet.
”Här går det inte att vara, de där två gör mig tokig!”
Så hemska tyckte jag inte att dem hade varit, men jag kände på mig att det här inte
var rätt tillfälle att påpeka det så jag följde istället snällt efter henne ut genom porträttet.
”Efter lunchrasten har jag talmagi… du har väl spådomskonst, din stackare…”
Försiktigt vek hon ihop sitt schema och stoppade omsorgsfullt tillbaka det innanför klädnaden.
”Vet du var Norrtornet ligger?”
Jag skakade på huvudet och Hermione log.
”Harry och Ron har också spådomskonst om dem nu kommer ihåg det vill säga”, hon suckade uppgivet och himlade med ögonen. ”Se till att gå tillbaka till uppehållsrummet tio minuter innan lektionen börjar och påminn dem.”
”Okej”, svarade jag och såg på medan Nästan huvudlöse Nick, Gryffindors spöke, gled förbi i sällskap med en elegant spökkvinna iförd hög hatt och lång klänning som svävade efter henne.
”Jag ska komma ihåg det.”
”Bra. Vad synd att du inte läser talmagi istället, om du frågar Professor Vektor så kanske du får byta! Jag kan lova att det är ett väldigt intressant ämne, bra mycket mer lärorikt
än den där spådomssmörjan… Titta där är ju Draco!”
Snabbt vände jag på huvudet och tittade dit Hermione pekade. Längst ner vid foten av den långa marmortrappan stod mycket riktigt Draco. Han fifflade med någonting som verkade alldeles för stort och tungt för honom, hans ansikte var rött av ansträngning och ögonen koncentrerat hopknipna. Hela tiden kastade han blickar över axeln för att kontrollera att han inte var iakttagen. Ett par andraårselever från Rawenclaw travade förbi högljutt tjattrande och jag såg hur han skyndade sig att dölja det han hade under manteln.
”Vad tusan håller han på med?” viskade jag halvhögt och fick Hermione att också luta sig över räcket för att se ordentligt. Hon rynkade pannan.
”Ingen aning.”
”Vänta lite.”
Jag räckte henne min väska och började småspringa nerför trappan. Det sista trappsteget skuttade jag över eftersom jag blivit förvarnad av Neville att någon kastat en fallförtrollning över det och skyndade mig fram till Draco.
”Hej.”
Han hoppade förskräckt till och slog huvudet i trappräcket.
”Vad skulle det där vara bra för! Vad vill du?” sa han ilsket och gned sitt huvud.
”Vad har du där?” Jag pekade på det som han stressat försökte dölja innanför klädnaden.
”Ingenting!”, fräste han och försökte tränga sig förbi mig. ”Jag har lektion!”
”Det har du inte alls det”, svarade jag lugnt. ”Du har spådomskonst nästa timme, och den har du tillsammans med mig. Om tjugo minuter. Så vad håller du på med?”
”Ingenting som du har att göra med, din lilla smutskalle!”
”Draco, lägg av.” Jag ställde mig alldeles framför honom och pressade honom mot väggen.
Han backade bakåt tills han krockade med listen, sökte med sina gråa ögon efter en flyktväg men blev tvungen att se rakt på mig. Han såg rädd ut.
”Förlåt”, mumlade han och tittade bedjande på mig. ”Jag menade inte det där…”
”Nej det gjorde du inte”, svarade jag bestämt. ”Vad har du där?”
”Ingenting… En sak bara. ”
”Vadå för sak?” Jag sträckte ut handen och Draco ryggade bakåt så hastigt att han nästan föll.
”Nej! Rör det inte!” Han lät skräckslagen.
”Va?” Jag tittade förvånat på honom. ”Rör det inte?”
”Det är… en överraskning. Till min mamma”, sa han snabbt. ”Det är en väldigt speciell sak…”
”Får jag se.”
”Ja ja… om du lovar att inte röra vid det!”
”Jag lovar”, sa jag trött. ”Få se nu.”
Väldigt försiktigt sträckte Draco in handen innanför manteln och kontrollerade att ingen annan än jag intresserade sig för vad han höll på med. Sedan drog han långsamt ut handen med fingrarna slutna om en ganska så bred stor ask i svart siden.
”Rör inte vid det”, förmanade han och jag suckade.
”Nej har jag sagt. Öppna den nu!”
Han tvekade med handen i luften, såg på mig att loppet var kört och fumlade försiktigt upp asken.

Tack SNÄLLA för att ni fortfarande bevakar troget! Blir ju helt chockad. Alltså tack! Har flera nya kapitel, så kommentera... Ni är bäst!!!!


Å jag bara älskar att du älskar det!!! Du får ju mig att rysa :* Nej det är nog första (och antagligen sista....) som vi får se det. Draco är en grinig pojk! Tack hjärtat ♥


TACK SÅ SJUKT MYCKET ♥3333


Nu blev han arg. Han försökte mörda mig när jag tummade din kommentar, så passa dig..! Man vet aldrig vad som dyker upp under din säng i natt.... Instämmer för övrigt med dig. Du är awesome!


Ska du säga älskling. Jag ÄLSKAR DIG!! Kul att se dig här igen. Puss.


Tack så grymt mycket!! ♥ *överglad*


åååh va du är gullig ♥ Blir så glad!!! Du är som bevakar, tack!!

OMG EN NY BEVAKARE SOM SHIPPAR DRELLI!!!!! Nu blev både jag och Draco lite extra busiga. GUD VA KUL ATT DU HITTADE HIT!! *Skynda sig att terrorisera med en uggla*


Tack gubben ♥ Du vet att det värmer!!


ååh du får en tumme imorgon då! Mina är slut.. Draco slösade upp dem. Du gör mig så glad, det vet du. Du skriver underbart själv!!!! Glöm aldrig det. Tack ♥

Tack Snooky!

Jag kan inte hålla mig utan lägger upp nästa kapitel nu istället... Hoppas ni kommer gilla det. Jag vet att jag skriver väldigt långt, men det är lite min grej. Hoppas ni klarar av det ♥ Ni är bäst!!!

Kapitel 8

Sommarens hittills varmaste dag kom och tog Wiltshire i besittning.
Jag satt ute på gräsmattan lutad mot ett stort bokträd och blundade mot den stekande solen.
Den värsta vecka jag någonsin hade upplevt led äntligen mot sitt slut.
Shanti hade fortfarande inte återvänt med något svar från min familj, men jag var inte orolig för henne. Hon hade varit på längre resor förut och hade förnuft nog att stanna och ta igen sig när hon blev trött. Saknaden efter henne dämpades däremot inte. Hon var min vän och den enda jag kände förtroende för här.

Draco hade lyst med sin frånvaro sedan lördagen då hans förtjusande vänner var på besök, och jag bokstavligt talat hade fått fly in på rummet. Inte ens till middagen hade han dykt upp, och om det inte var för att Narcissa hade skickat Mr Grain med mat en trappa upp så hade jag trott att han inte var hemma. Visserligen var det en befrielse att slippa hans elaka blickar och spydiga kommentarer, men på något konstigt vis kändes det ännu ensammare i Malfoy Manor utan dem.
På verandan en bit ifrån mig satt Narcissa med det långa gyllene håret uppsatt i en elegant tofs.
På vardera sida om henne satt två mörkklädda häxor. De såg rätt alldagliga ut med vindpinade ansikten och torrt, slitet hår, inte ens i närheten så vackra som Narcissa.
Narcissa verkade inte ha något arbete, ändå så gav hon intrycket av att vara väldigt upptagen.
Hon och de andra två kvinnorna satt nära varandra, medan dem tyst förde sitt samtal med en varsin kopp rykande Eldwisky framför sig. Jag spetsade öronen, och uppfattade ord som: ” På flykt och Undkomma.”
Efter en stund gav jag upp och la mig ner igen. Jag var för trött för att koncentrera mig, och för ledsen för att kunna sova.
”Hej.”
Jag öppnade ögonen och fick syn på Draco, som stod och såg ner på mig.
”Sover du?”
”Jag kan inte sova.” Jag satte mig upp och kisade mot honom samtidigt som jag kvävde en gäspning.
”Men jag skulle inte ha något emot lite sömn. Du dök inte upp vid middagen igår?”
”Jag var sjuk.” 
”Sjuk?” Jag tittade på honom. Han såg faktiskt sjuk ut. 
Ansiktet var ännu blekare än vanligt och ögonen lätt insjunkna. 
Han hade en rispa tvärs över kiden och hans annars så vårdade hår såg rufsigt ut.
”Sjuk.” upprepade Draco och satte sig ner bredvid mig. Jag kände en stöt i magen. 
Pratade vi med varandra?
”Känner du dig bättre nu?”
”Det blir aldrig bättre.”, mumlade han med blicken fäst vid hallon häcken.

”Va?”, Jag glodde dumt på honom och rynkade pannan, ”Vad menar du?”
”Glöm det.” , Han ruskade på sig, som om han ville skaka bort orden, innan han fortsatte;
”Du gillar inte att vara här.”
”Öh… nej.”, sa jag, chockad över hans plötsliga lust till konversation. 
”Nej det kan jag inte påstå.”
”Varför inte det?” Han tittade på mig. ”Vi har ett stort hus och mycket pengar.”
”Det är inte det som är viktigt”, sa jag tyst. ”Jag vill hem till min familj.”
Och ni avskyr mig ville jag tillägga, men lät bli. Det kändes onödigt att gräva upp stridsyxan igen.
”Jasså men dit kommer du ju inte igen”, sa han nonchalant och petade med sin trollstav i gräset.
”Det gör jag visst det!” utbrast jag. ”Så fort mamma blir bättre så… hon behöver bara vila!”
”Jaha?”Han höjde på ögonbrynen. ”Pappa sa att hon skulle dö.”
”Nej!” Mitt hastiga utrop fick en skock färggranna fåglar att ta sin tillflykt från trädet vi satt under.
Under vildsint pipande och flaxande tog dem sig så långt bort från oss som de kunde komma och slog sig istället ner i en stor gran på andra sidan gården istället, medan det missnöjt betraktade oss.
”Hon kommer att bli frisk igen”, sa jag med spelad övertygelse. 
”Jag ska bara stanna här tills…tills…”
”Tills hon blir frisk?” Avslutade Draco meningen åt mig.
”Precis”, sa jag och drog ett djupt andetag, eftersom jag hållit andan sedan han slängt ur sig den där meningen som jag minst av allt ville höra.
”Jaha.” Draco slutade att peta med sin trollstav i marken och blängde istället in i häcken, där några tomtenissar kikade fram med sina fula små händer knutna runt grenarna. 
Han gjorde en missbelåten grimas. 
”Jag trodde Grain tagit bort de där…”
Han reste sig med en ilsken blick på de små fula tomtenissarna, som skadeglatt vinkade till honom innan dem började kila över den välklippta gräsmattan.
”Varför tar du inte bort dem själv?” frågade jag lojt och studerade hur en extra tjock liten nisse bet tag om trädstammen med sina sylvassa små tänder och började gnaga. ”De är ju inte farliga direkt.”
”Du är ju inte klok!” Draco stirrade äcklat på mig. ”Ta bort de själv? Som om jag skulle röra de där äckliga små … Djuren sa han med eftertryck och betraktade tomtenissarna med djup avsmak.
”Sånt gör tjänstefolk!” Och med de orden stegade han iväg bort till huset, rak i ryggen och lämnade mig kvar med en känsla att jag just gjort bort mig.

Jag tillbringade resten av dagen med att strosa runt och inspektera området.
Inte för att det fanns direkt mycket att titta på, Wiltshire verkade vara en ganska så ödslig plats och närmaste bebyggelse låg flera mil härifrån. Men det var väldigt rofullt att vandra runt bland alla åkrar och ängar, och till min stora förtjusning hittade jag en liten bäck med vackert kristallklart vatten där jag kunde dricka mig otörstig och sedan slå mig ner med min dagbok, som jag alltid bar med mig. Draco hade rätt i att hans hem var ett bra ställe, men jag fick en känsla av att vi reflekterade helt olika saker som bra. För mig kändes den stora herrgården som ett fängelse.
Här ute kunde jag däremot känna mig fri och lite, lite, lite lycklig.
Jag stoppade ner händerna i det kalla friska vattnet och förde dem mot ansiktet och lät vattnet svalka min hud, som blivit svettig i värmen. Sen kastade jag mig ner i det solvarma gräset och sträckte på mig, blundade.
Solen värmde så skönt och gräset kittlade mot mina bara armar.
Jag skulle bara ligga här en liten stund…

När jag vaknade så var det nästan mörkt ute.
Solen höll på att gå i moln och kastade ett vackert dovt sken över den porlande bäcken.
Jag skyndade mig att gnugga sömnen ur ögonen och hasade sen upp på fötter och gäspade stort innan jag förstrött såg mig omkring.
Spöklika skuggor dansade bland buskarna, och jag log.
Mörker hade aldrig skrämt mig och jag mindes mantrat som pappa alltid upprepat för mig och Miranda när vi känt oss rädda för mörkret: ”Mörker är ingenting att oroa sig för. Det är inget annat än frånvaro från ljus.”
I mörkret kunde man få vara ifred. Jag kunde förbli oupptäckt så länge jag själv önskade.
Men av bitter erfarenhet visste jag också att mörker på en helt okänd plats kunde betyda dåliga saker, så därför skyndade jag mig att samla ihop dagboken som jag tagit fram ett par timmar tidigare och stoppade tillbaka den i väskan. Jag klev ut från gläntan och började traska vägen fram igen, tillbaka till Herrgården. Jag var medveten om att jag inte gått särskilt långt, ändå blev jag besviken när jag upptäckte hur snabbt jag var tillbaka på gården.
Jag stannade till och tittade upp på den vita byggnaden. När man såg den på det här sättet så var det ett väldigt vackert hus. De stora fönstren lyste inbjudande och nattfjärilar i alla möjliga färger fladdrade omkring och slogs om dem bästa platserna hos Djävulsplantans blommor.
”Miss?”
En pipig liten röst hördes någonstans på marken, och jag kände hur någon försiktigt drog i mina byxor. Förvånat tittade jag ner, och ett par stora blåa ögon tittade tillbaka på mig med skrämd blick.
”Tinky tror att ni måste tillbaka till gården, Miss..”
”Gården? Ååh… Javisst… öh…” Jag såg frågande på den lilla husalfen.
Det var något hos henne som var märkligt bekant, från de stora fladdermusliknande öronen till den lilla kjolen och blusen hon bar.
”Vem är du då?” frågade jag vänligt och hukade mig ner mot den lilla alfen, som fortfarande stod och höll i mina byxor med ett fast grepp.
”Jag heter Tinky Miss! Tinky är familjen Malfoys husalf…” Hon fladdrade kolossalt med öronen vid benämningen av Malfoy, som om det kostade henne en enorm ansträngning att uttala deras namn.
”Unge Mr Malfoy skickade Tinky att titta efter dig Miss, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!” Den lilla alfen gjorde en bugning och släppte mina byxor, och hon såg så stolt ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Husalfer brukade i ärlighetens namn vara rätt fula varelser, men den här var ovanligt söt.
”Vänta nu lite..”, sa jag fundersamt och slutade skratta, ”Har Draco skickat dig?”
”Ja Miss Jacobsson!”, pep alfen. ”Unge Mr Malfoy gav Tinky order om att söka upp och be Miss Jacobsson att återvända till gården!” avslutade hon och spärrade upp sina blåa ögon.
Sen tog hon och drog försiktigt i mina byxor igen.
”Är Draco ensam?” frågade jag fundersamt och iakttog lojt den lilla alfens ansträngningar.
”Ja Miss!” Tinkys matmor och husbonde är på uppdrag och kommer inte tillbaka förrns imorgon och unge Mr Malfoy skickade Tinky att hämta Miss Jacobsson och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder sin familj!”
”Okej”, sa jag förstrött och började långsamt gå mot huset medans alfen snabbt släppte min klädnad och skyndade sig att springa fram till dörren. Hon öppnade den och neg djupt när jag gick förbi henne och in i hallen. Draco stod och väntade på mig därinne med ett uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde läsa av. Han såg varken glad eller arg ut, snarare likgiltig.
”Är du mörkrädd eller?” frågade jag retsamt och hjälpte Tinky dra igen dörren.
”Mörkrädd?” Draco fnös. ”Skulle inte tro det va, Jacobsson.”
”Eftersom du var tvungen att skicka en husalf efter mig, så är det klart att man börjar fundera. ”
”Jag gjorde det på mina föräldrars begäran!” sa han ilsket och måttade en spark mot Tinky som rusat fram och huggit tag i hans klädnad. ”Försvinn!”
”Låt henne vara hon gjorde ju bara som du sa åt henne!” ropade jag ilsket och sprang fram till Draco och hjälpte Tinky upp på fötter. 
Den lilla alfen kröp ihop i en snyftande liten hög med händerna över huvudet.
Draco iakttog henne äcklat och måttade en till spark mot henne, som missade precis.
”Den ska inte röra mig med sina smutsiga fingrar!” snäste han. 
”Hon var väl bara glad att se dig, fast ska jag vara helt ärlig så kan jag inte förstå varför” , svarade jag kyligt. 
”Tjänstefolk ska inte vara glada” fnös han.
Tinky hade nu börjat pipa nerifrån golvet, det lät som en blandning av gråt och ursäkter och synen fick det att hugga till i magen på mig.
”Gick det bra, Tinky?” frågade jag försiktigt och hukade mig ner mot henne.
Alfen tystnade genast och kikade försiktigt mellan fingrarna på mig med sina tårdränkta stora ögon.
Hela hennes lilla kropp darrade och hon gav upp ett litet kvidande innan hon täckte för ögonen igen.
Jag rätade på mig igen och blängde på Draco. ”Du borde be henne om ursäkt!”
”Ursäkt?” Han gav ifrån sig ett ironiskt skratt. ”Du är ju inte klok… Stick härifrån Tinky och visa dig inte här igen förrns jag säger åt dig att göra det, förstått?” 
Alfen tittade upp på Draco, fortfarande med tårarna droppande från ögonen och kravlade sig fram på mage och kysste hans skor (Draco backade äcklat tillbaka) innan hon tog sig upp på fötter och försvann med ett litet Poff.
Jag stirrade på fläcken där alfen nyss försvunnit i tomma intet, och vände sen på klacken och marscherade bort mot trappan. Att se någon behandla en levande varelse på det där sättet hade gjort mig illamående.
”Vänta!” Draco högg tag i min arm och stannade mig med foten på översta trappsteget.
Jag suckade och tog ner foten igen. 
”Vad är det nu då?”
”Kan du inte…” Han såg sig omkring, nästan lite oroligt.. ”…Stanna här nere…” Han mumlade så tyst att jag knappt kunde uppfatta vad han sa.
”Öh… Visst… Okej”, sa jag chockat och var tvungen att hugga tag i räcket för att inte ramla bakåt.
”Men… Varför det? Är du rädd?”
”Jag är inte rädd!” sa han hastigt. ”Jag gillar bara inte att vara... ensam här” Han gick fram och stirrade ut genom fönstret. 
”Så du är mörkrädd, alltså”, sa jag och försökte låta som om det vore det naturligaste i världen, men misslyckades.
”Nej!” sa han igen och tittade ilsket på mig. ”Jag är inte mörkrädd!”
”Okej okej… Du gillar bara inte att vara ensam, jag förstår.” Jag sjönk ner i den stora soffan och betraktade Draco som nu börjat stega fram och tillbaka genom rummet medan han kastade oroliga blickar ut genom fönstret.
”Kommer det någon?” 
”Nej”, sa han kort.
Det var väldigt många nej nu.
”Kan du inte sätta dig?” frågade jag och pekade på platsen bredvid mig. ”Det där vandrandet gör mig nervös.”
Till min stora förvåning sjönk han ner bredvid mig i soffan. 
Han lutade sig framåt och pillade på ett litet hål i det mörkgröna tyget. Det gladde mig lite att se att allt hos familjen Malfoys inte var perfekt. Jag bestämde mig för att fråga honom en liknande fråga som han frågat mig tidigare under dagen.
”Gillar du att bo här?” 
Han slutade att pilla och gav mig en konstig blick. 
”Folk brukar inte fråga mig vad jag gillar”, svarade han sedan avmätt.
”Nähä, men nu gör jag det”, sa jag tålmodigt. ”Gör du det?”
”Ja” , Svarade han nonchalant. 
”Jag tycker det är för stort.” Jag såg mig omkring i rummet.
Ett avhugget trollhuvud stirrade tillbaka ner på mig från sin plats ovanför den öppna spisen, och jag rös.
”För stort?” Draco flinade. ”Ja kanske…” 
Han såg sig också omkring, sökte med blicken efter det jag tittade på.
”Det där trollet hölls fången här för flera år sedan”, sa han och iakttog intresserat och nästan lite stolt det fula huvudet. ”Min farfar dräpte den 1920…”
”Usch” sa jag och rös igen. ”Måste ni ha det på väggen?”
”Du skulle veta allt som gömmer sig här i huset.” Draco såg nöjd ut. ”Pappa har en hel del förbjudna saker här…”
”Så länge han inte har dem på väggarna så.” Jag log och Draco log tillbaka.
Han lyckades chocka mig igen. Jag hade på fullaste allvar börjat tro att han aldrig fått lära sig hur man log. Varken Narcissa eller Lucius verkade inneha den förmågan. Hittills så hade jag tagit för givet att Draco var på likadan, men nu började jag tveka.
Han hade under den här halvtimmen visat tecken på mer än två känslor, något jag misstänkte att varken Lucius eller Narcissa skulle kunnat åstadkomma.

Jag och Draco satt där, sida vid sida, och – vi pratade faktiskt med varandra.
Även om han var lite väl spydig ibland och hade en hel del, låt oss säga, märkliga åsikter (Självklart skulle jag kunna hugga huvudet av en husalf, man borde göra likadant med smutskallar…) så stod jag ut. Jag hade till och med nästan trevligt.
Jag visste inte om jag vågade tro på ens hälften som han sa (Som att hans pappa hade en köttätande hand på vinden och att dem hade en dörr uppe i korridoren som sög in alla som närmade sig levande), men jag hade saknat mänskligt sällskap så länge att jag hade högre tolerans nivå än vanligt. Motvilligt blev jag tvungen att erkänna för mig själv att Draco var ganska söt.
Jag kom på mig själv flera gånger med att titta lite för länge in i hans gråa ögon. Han verkade inte märka någonting och det var jag tacksam för.

Vid midnatt reste sig Draco upp, mumlade god natt och försvann uppför trappan.
Jag satt kvar i några minuter för att samla ihop tankarna innan jag också gick till mitt rum.
Jag sjönk ihop på sängen utan att byta om och drog täcket omkring mig.
Trots att jag var helt utmattad så tog det flera timmar innan jag äntligen somnade.

Varit sjuk så har inte orkat sitta vid datan ♥ Men nu är jag bättre och blir så glad över att logga in och läsa era härliga kommentarer, och veta att ni fortfarande läser och gillar det! Lägger upp ett nytt kapitel imorgon så fort nån kommenterat ♥ Ni är.... BÄST


YES SHE DOEEES!!! Tack darlig, always.




Älskade Seppi... Som jag sa till dig, jag känner mig rätt dålig vid sidan av dig - för du skriver verkligen WOW. Så jag har svårt att tro dig när du gillar detta, but jag måste göra det, för blir så sjukt freaking glad av tanken på att du gör det! Jag som ÄLSKAR ditt "tittande hit och dit", tycker mina blir lite utdragna och röriga. Men nu fick jag lite bättre självförtroende igen. Tack ♥ Så glad att du gillade det!!! HIHI ja!!! Boggi boggart... Draco som är så raaawer!!! Tack för att du tog dig tid ♥


Tack så HIMLA mycket, vad glad jag blir!! Tack!!!


å tack så himla mycket. Blir så glad!!!!



*Gråter för att jag inte kan tumma flera inlägg* VILL TUMMA ALLA!!! Och du ska få en garanterat Bonnny!! Ja visst är det hemskt?! Grin Draco Glad att du gillar Snapieboy! Jag tycker han är lite otäck, han stirrar alltid så elakt på mig. Glad att DU gillar honom iallafall!! Han är din. Tack förresten , u make me so HAPPY!!!!


Tack så grymt mycket vännen!!!


Jag älskar dig!! Om du är den enda som läser, så svär jag att jag ändå skriver klart 2:an för dig. Den ligger och väntar.... Jag vill visa dig! Så hold one, cuz i need u. Men det vet du nog reda. Tack för att du är kvar hos mig ♥


JAG ÄLSKAR NYA LÄSARE!!!!!! TACK SÅ MYCKET Jag har varit sjuk så därför ttog det lite tid, men imrn så!

Busiga Harry!!!!!! Han vill dyka upp lite varstans han

Draco fick fel julklappar, så därför är han bitter och tvär. Han önskade sig en egen världsdel men min ekonomi höll inte riktigt ehe c:

Tack bejb!!!!


Fina du ♥33


Då tycker du alltid att Draco är sexig med andra ord!! Han är sur nu också. En redig liten grinpitt! Bästaste Quack ♥3333 Helt galet att du läser om denna!! Och om du inte läser 2:an så blir jag så ledsen att jag dör av sorg just like a husalf. Bara så du vet :* Loveeeeuuu


Tack gulledu♥



Men åååh tack ♥ Ska du säga förresten!!!

Ni är föööör gulliga med era kommentarer. Just like them. Nej LOVE them. Det finns inget bättre att logga in och mötas av dem.. det är helt... Oslagbart. Här kommer ett till kapitel, och så ett ikväll ♥ Draco är fortfarande sur och ville helst inte medverka men jag tvingade honom med lite lagom våld. Ni är bäst!!!!! P.s raderna blir lite konstiga i programmet när jag kopierar in det från world... vet ej varför men hoppas ni kan läsa ändå ♥

Kapitel 17
En hatt med egen vilja

”Jag vill bara gå igenom det hela lite snabbt med dig Miss Jacobsson.
Jag vill försäkra mig om att du är med på det klara vad du har att vänta dig.”
Häxan,som presenterade sig som Professor Mcgonagall, stängde dörren om oss och satte sig sedan ner bakom det prydligt städade skrivbordet. Det var ett ganska ljust och trevligt rum och porslinstallrikarna som hängde på vägen var nästan lika välpolerade som hemma hos familjen Malfoy.
”Hade ni sortering på din förra skola?”
”Nej professorn, vi tillhörde samma elevhem allihopa.”
”På det viset.” Hon gjorde en anteckning i blocket hon hade framför sig.
”Hogwarts har fyra elevhem. Gryffindor, Rawenclaw, Hufflepuff och Slytherin. 
Jag är föreståndare för Gryffindorhemmet.” 
Hon såg upp på mig med sina små vassa ögon.
”Har du någon aning om vad det är för speciellt med de olika elevhemmen?”
”Draco har berättat för mig om dem, Professorn.” 
”Jasså det har han…” Hon fortsatte att kritiskt granska mig som om jag vore ett plagg som hon funderade på att köpa men inte var riktigt säker på om kvalitén var tillräckligt bra.
”Låt mig gissa att han inte sa särskilt mycket positivt?”
”Bara om Slytherin, professorn.”
”Det ante mig…” muttrade hon och gjorde en till anteckning innan hon lade ner pennan.
Hon rättade irriterat till den svarta spetshatten hon bar och såg sedan på mig igen.
”Du ska veta, Eleonora, att Hogwarts fyra elevhem är alla lika fantastiska och säregna.
Hogwarts grundades av fyra väldigt talangfulla magiker; Rowena Rawenclaw, Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin. Dessa fyra mycket begåvade häxor och trollkarlar var goda vänner men värdesatte alla olika gåvor hos sina elever.  Rowena ville ha de intelligenta eleverna
men kunskapstörstande hjärnor. Hon ansåg att intelligensen var den finaste gåva
en människa kunde ha och valde bara ut det elever som hade allra mest potential.
Godric ville bara ha elever med stort mod och inre styrka. Han anordnade olika intagningsprov för unga häxor och trollkarlar som han handplockat och valde efter de ut dem som han ansågs allra modigast till sin undervisning. Salazar å andra sidan tyckte att bara renblodiga skulle undervisas i magi, och tog bara in elever med helt rent blod i sina ådror. 
Han hade också en förkärlek för de sluga och listiga eleverna.
”Tog han inte in några mugglarfödda?”
”Nej, inga mugglarfödda.” McGonagall krökte på läpparna.
”Idag sorteras självfallet elever med blandat blod in till Slytherinhemmet. Även om det kanske inte... inträffar särskilt ofta.”  Hon harklade sig och fortsatte; ” Och sen var det Helga Hufflepuff som tog emot alla de som inget annat elevhem ville ha. Hon värdesatte dem med ett gott hjärta och ett ädelt sinne, elever som kämpade på trots att deras talang inte alltid syntes på ytan. Så du ska veta, Miss Jacobsson, att oavsett vilket elevhem du hamnar i så kommer inte det att påverka din undervisning eller vistelse på Hogwarts. Vår uråldriga sorteringshatt som faktiskt en gång prydde självaste Godric Gryffindors huvud kommer att placera dig i det elevhem där den tror att du kommer passa bäst.”
Jag nickade försiktigt medan magen drog ihop sig av nervositet.  Sorteringshatt?!
”Vanligtvis brukar det vara jag som har ansvaret för förstaårselevernas sortering, men Professor Sprout tog sig an den uppgiften medan jag tog min tid till att informera dig.
Men nu tror jag att vi är klara. Var snäll och följ med här.”
Hon reste sig tvärt upp och stegade fram mot dörren som på sina tunga gångjärn långsamt svängde upp på vid gavel.

”Professorn…” Jag skyndade efter med ben som skakade så mycket att jag knappt kunde gå.
”Kommer jag… kommer jag att sorteras tillsammans med… Förstaårseleverna?”
”Naturligtvis”, svarade Professor McGonagall rappt medan hon marscherade vidare.
”Vi sorterar alltid in de nya eleverna inför dem gamla, du är inget undantag.”
Benen vek sig under mig och jag var tvungen att gripa tag i en rustning för att inte falla omkull (vilket jag höll på att göra ändå när den förolämpat tog ett skutt åt sidan) och bad en tyst bön. Det här besannade verkligen mina värsta mardrömmar, varför hade inte Draco nämnt något om det här?  Bli sorterad inför hela skolan, jag som avskydde att stå framför publik! Bedjande försökte jag truga Professor McGonagall med blicken men hon tog ingen notis om detta utan klev utan vidare in i stora salen och tecknade åt mig att följa efter.  Jag blundade och glömde allt vad engelska hette, bad ännu en snabb bön om att jag inte skulle bli tvungen att säga något och klev försiktigt in bakom henne. Det första jag fick syn på var fyra långa bord som stod placerade på tvären. Det närmaste applåderade högljutt när den lilla pojken som Hermione tröstat snubblade fram till deras bord och satte sig med viss tvekan i sitt bleka lilla ansikte. Han såg ut att vara på gränsen till lipen igen.
Jag lät blicken svepa över de svartklädda eleverna och kände hur hjärtat slog ett extra slag när jag såg Harry höja händerna för att applådera den lilla pojken välkommen, vartefter han böjde sig fram och viskade något till Ron som skrattade. Hermione fick syn på mig och vinkade energiskt men jag nöjde mig med att le svagt tillbaka. Det där måste alltså vara Gryffindor… De andra två borden hade jag ingen aning om… Men det längst bort var ingen tvekan, när jag såg bistra, hånfulla ansikten och Dracos vitblonda hår.
Ingen vid Slytherinbordet applåderade.
”Zwengar, Ozil.”
En tjock häxa med grått lockigt hår och vänligt runt ansikte höll upp en lista med den ena handen och en lappad gammal hatt med den andra. En liten späd pojke klev fram och satte sig på stolen och häxan släppte ner hatten på pojkens huvud. Till min stora förvåning öppnades brättet på hatten och blev till en smal mun.
”Aha… Ett mycket enkelt val, ingen tvekan här inte… SLYTHERIN!” Hojtade hatten över applåderna som stegrades i salen. Jag lade märke till att de var betydligt mattare än vad dem varit när den förra pojken placerades. Ozil skyndade sig att dra av sig den gamla hatten som nu hade blivit alldeles stilla och sprang nerför podiet och släntrade iväg till bordet längst bort.
Med viss möda trängde han sig ner bredvid två enorma sjundeårselever som såg ut att vara kopior av framtidens Crabbe och Goyle. Jag släppte den bisarra synen och letade istället med blicken efter Draco, fick syn på honom och fick ögonkontakt.
Länge såg vi på varandra, jag bedjande och han lite irriterat. Kanske nedstämt?
”God kväll!” En dånande stämma fyllde aulan och fick allas uppmärksamhet att riktas mot ett podier som jag inte lagt märkte till tidigare ovanför sorteringshatten. I sköna stolar med röda sammetsstoppade ryggstöd satt flera vuxna häxor och trollkarlar.
En väldigt smal lång äldre trollkarl med långt vitt skägg, krokig näsa och halvmåne formade glasögon log glädjestrålande mot alla eleverna medan han bredde ut händerna som om han ville omsluta hela salen i en stor kram. 
”Till mina nya elever säger jag, välkomna hit! Till mina gamla elever säger jag välkomna tillbaka! Innan vi släcker hungern med den utsökta maten skulle jag vilja säga några ord.”
Han gjorde en paus och rättade till skägget som snurrat sig runt hans ena hand.
”Den Förbjudna skogen är förbjudet område för alla elever, och vår vaktmästare, Mr Filch,
har bett mig att informera er om att det finns en lista med alla produkter som är förbjudna här på Hogwarts i år. Listan finns att se på Mr Filchs kontor, mycket intressant läsning om jag får
säga det själv”, 
Han blinkade med ena ögat, ”Sedan skulle jag vilja be er om att vara på er vakt och inte ta några som helst onödiga risker i tider som dessa.” 
Hans röst fick en annan ton, liksom allvarligare och flera elever stack huvudena tätt ihop och viskade, andra lyssnade spänt.
”Jag råder er till att betrakta allt med största försiktighet, och rapportera allting som medför
minsta intresse till personalen; Han gjorde en gest bakåt, Ta aldrig någonting för givet. 
Men glöm inte, att vänskap föder kärlek och utplånar krig. 
Jag, Albus Dumbledore, som har den ärofyllda tjänsten som rektor på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster, vill därför utbringa en skål för fred och vänskap mellan Hogwarts fyra olika elevhem. 
Låt oss skåla för vänskapen och dess förmåga att dräpa ondska och kväva strid.
Det är bara med ett vapen som detta vi kan vinna över dem som inga sådana vapen har.” 
Han lyfte sitt glas och till min förvåning såg jag hur röd vätska dök upp i alla glasen runt om i stora salen och ännu mer förvånad kände jag hur mina fingrar slöts om ett smalt glas som garanterat inte funnits sig där tidigare. Tillsammans höjde vi glasen och drack vänskapens skål.
Drycken var söt och smakade körsbär och dammig sommar.
Jag lade märke till att flera elever från Slytherin, däribland Draco, inte hade rört sitt glas.
”Jag vill också komma med en glad överraskning till er alla, gamla som nya”, fortsatte Dumbledore.
Att vi har ännu en ny elev bland oss idag.” 
En våg av mummel steg upp från skaran och jag kände hur en nervös ilning gick genom kroppen.
”Låt mig presentera och framförallt välkomna vår förtjusande nya häxa från Sverige,
som ska börja sitt sjätte år här tillsammans med oss, Eleonora Jacobsson!” Dumbledore sträckte ut handen mot mig. Rodnade önskade jag att jag skulle sjunka genom golvet.
Harry och Ron applåderade kraftigt från Gryffindorbordet tillsammans med dem två rödhåriga tvillingarna jag kände igen från mitt första besök i Diagongränden.
”Varsågod att ta plats här framme. ” 
Den runda häxan pekade på stolen ovanför podiet där de två pojkarna suttit.
”Varsågod och sitt.” 
Jag sjönk ner på den mjuka dynan och kände trycket när hatten placerades på mitt huvud.
Även fast jag var beredd på vad som skulle komma hoppade jag till när hattens brätte öppnades på vid gavel och den började tala.
”Aha… Intressant, mycket intressant. Aldrig har en sortering i den här salen varit så viktig, inte sedan Harry Potter sorterades här… Jag ser att du precis som honom skulle passa mycket bra i var och ett av elevhemmen.
Rent blod som sluge Salazar skulle föredragit rinner i dina ådror… En mycket bra hjärna som sköna Rowena skulle avgudat…Ett ädelt sinne något som Helga skulle värdesatt mycket högt…Och ett stort mod och en inre styrka som självaste Godric inte kunnat ta miste på.
Här finns någonting, en längtan att visa all din duglighet.
Och du besitter en förmåga… En förmåga att främja oviljor och fiendskap.
Hos dig finns ingen ilska mot ett annat slag, du gör ingen skillnad på vän och fiende.
Hatten gjorde en paus, och lämnade munnen öppen som om den verkligen funderade.
Det var alldeles tyst, det var som om hela salen höll andan.
Inte hade jag väntat mig att min sortering skulle vara ett så långvarigt och viktigt scenario för den nötta gamla hatten. Den verkade riktigt njuta av att dra ut på det hela, och jag väntade spänt tillsammans med resten av skolan.
”Aha…”, mumlade hatten högt för sig själv.
”Ett av dina sinnen verkar övergå de andra…
Så därför, och bara därför, är det bäst att det blir… GRYFFINDOR!”