Utan internet! Men här är jag!!!!! Jag avgudar er!
Här har ni nästa kapitel. hann inte rätta det, vårt internet krånglar så jag stressade för att lägga upp det. Draco hittar på bus som vanligt. Puss

Kapitel 25
Pestiga Peeves och mystiska ärenden

”Ni kan stoppa undan de där”, sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna
som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna.
Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det
fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att va.
”Lupin!” Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.
”Är allt som det ska med dig Harry?” frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln. 
”Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra.”
Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen. 
De skyndade sig också fram till Proffesor Lupin för att hälsa och själv smet jag förbi dem och
slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.
”Får jag sitta här?” mumlade Neville som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, ”Tack.”
Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om Quidditch.
”Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist”, sa Lupin och lät sin blick vila på var och en
av oss medan han talade.
”Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa att fortsätta där Professor Moody slutade.” 
Jag la märke till att han inte nämnde Professor Umbridge namn.
Hans blåa ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: ”Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna.” 
Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.
Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne
som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.
”Men frågan är”, sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, ”Har ni förstått?” Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera? 
Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?”
Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.
”Vem som helst kan vara en dödsätare, vem som helst kan döda er.  Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på eran vakt.” 
Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. ”Ta ingen, eller ingenting, för givet.”
Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig.
Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld.
Crabbe och Goyle vände båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon.
Jag blängde ilsket på dem tills det vände bort blicken och stirrade på Draco istället.
”Idag hade jag tänkt att vi skulle dela upp oss i par med en elev från motsatt elevhem…”
”VA?!” hojtade Seamus och stirrade förfärat på Lupin som om han inte vore riktigt klok,
”Menar du att vi ska arbeta tillsammans med Slytherin?”
”Precis så menar jag”, svarade Lupin honom lugnt och tog ingen notis om protesterna som vällde upp från vardera sida.
”Ni behöver lära er att samarbeta istället för att motarbeta varandra. Vi står alla på samma sida i det här ( Ron gav ifrån sig en hög fnysning)och måste lära oss att acceptera varandras motsatser. Dela upp er nu, två och två.”
Jag kände mig oerhört lättad över att kunna slinka ner bredvid Draco utan att behöva tvingas
arbeta tillsammans med någon som jag helst ville se inspärrad i Azkaban, och var ganska så säker på att Draco kände detsamma. 
Han gav mig åtminstone ett snabbt leende när jag satte mig bredvid honom innan han lutade sig fram för att undersöka någonting som stod ristat på bänken.
Harry och Ron högg motvilligt varsin partner vilket i Harrys fall visade sig vara Blaise och i Rons fall Goyle. Crabbe hade ställt upp sig bredvid Neville som kröp ihop i sin bänk vid den skrämmande synen av hans enorma kroppshydda och såg ut att helst vilja försvinna och dyka upp någon helt annanstans. Hermione gav Pansy som hon hade fått till partner ett försiktigt leende som hon inte besvarade. Istället gjorde hon en ful grimas och vände sig om till sin bästa vän Millicent Bulstrode, en flicka som  var betydligt mera i hennes storlek än vad Hermione var.
”Har alla en partner att duellera med? Bra.” Lupin tecknade åt oss att komma närmare.
Han gjorde en snabb sväng på sin trollstav och bänkarna försvann i tomma intet och ersattes av en röd heltäckande lappad matta.
”Ni ska nu i tur och ordning träna på att avväpna varandra, något som jag av egen erfarenhet
vet att man får väldigt stor användning för, betydligt större än man tror; han viftade med trollstaven igen och även stolarna gick upp i rök,
”Medan er partner försöker avvärja er förhäxning. Varsågoda.”

Halva klassen ledande av Slytherin började genast vråla besvärjelser medan den andra halvan mest bestående av förvirrade Gryffindorare försökte parera med sina stoppförtrollningar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag och tittade på Draco som precis som jag stod med staven höjd.
”Börja du.” sa han och drog fingrarna genom sin långa blonda lugg och förde den åt sidan. 
”Du har ändå inte en chan..”
”Expelliarmus!” vrålade jag innan han hunnit avsluta meningen, och med ett triumferande leende
såg jag hur trollstaven flög ur handen på honom och upp i luften där jag skuttade upp och fångade den.
”Inte?” sa jag och blinkade åt honom. 
”Du kanske ska bevisa motsatsen först innan du böjar skryta.”
Jag kastade åt honom staven som han ilsket tog emot över huvudet på Lupin som förskräckt rusade fram och tillbaka och avbröt par som duellerade flitigt med varandra med allt förutom stopp och avväpnings förtrollningar. Harry hade gett Blaise ett knottrigt litet horn som stack ut i pannan på honom och Rons hår ändrade hela tiden färg från rött till Gult.
Hermione försökte febrilt kämpa sig loss från Pansy som höll hennes huvud i ett järngrepp 
mellan sina kraftiga armar medan Millicent stod bredvid och såg på.
”Din tur”, sa jag till Draco, som krökte på sina smala läppar och ställde sig i position
med trollstaven höjd och ögon som borrade sig in i mina.

Gräset var blött mot mina bara fötter och egentligen kände jag mig ganska knäpp som sprang omkring barfota mitt i natten i början på september, men det våta gulnande gräset var så lent och mjukt och natten var stjärnklar och ljummen.
Jag var väl medveten om att det var strängt förbjudet att vistas utanför sovsalen efter klockan nio
och säkerligen ännu mera förbjudet att springa omkring ute på skolområdet , men den här natten var en av de nätter som jag inte kunde jag sova.
Det enda jag kunde komma på som skulle hjälpa mot min sömnlöshet var en månskenspromenad.
Imorgon var det söndag.
Då hade jag varit här på Hogwarts i en vecka, och hunnit med att lära känna
en del trevliga människor och en del mindre trevliga.
Jag hade fått en hel del drös med läxor som skulle vara klara till följande vecka
och jag hade varit med på Quidditch uttagningen av nya spelare till Gryffindorare och klarat mig 
rätt så skapligt. Vädret hade verkligen inte varit av de bästa världar. Himlen hade protesterat genom att kasta ner kaskader av regn mot oss som i en sorglig liten hög stått och tryckt nere på Qudditchplanen med våra kvastkäppar i ett hårt grepp utan att riktigt insett vad vi hade gett oss in på. Det hade varit många som sökte platsen som Gryffindors nya spelare, tio som vaktare och tolv som jagare. Ron hade spelat före mig och jag kan utan överdrift säga att det gått riktigt, riktigt dåligt för honom. Han hade släppt in 18/20 skott och råkat fånga en dunkare istället för klonken som kommit susande rakt emot honom och nästan slagit av honom från kvasten.
Han hade efter det inte sagt ett enda ord på hela kvällen när vi tillsammans satt och gjorde klart vårt
Drömlexion som Proffesor Trelawney skulle samla in dagen därpå, och han hade sedan tyst traskat efter Harry som en svans med sänkt huvud när de gått för att lägga sig vi tiotiden.
Trots att Ron inte hade visat så många av sina snälla sidor för mig under den tid jag känt honom
så kunde jag inte låta bli att delta i Hermiones medlidande och tycka riktigt synd om honom.
Enligt Harry så var Ron riktigt grym på att spela och kunde rädda hur många skott som helst, så länge som han trodde att ingen tittade på honom.

Jag stannade till och såg ut över det spegelblanka svarta vattnet.
Undrar hur djupt det var här? Säkert flera tusen meter.
Harry hade berättat för mig att han under sitt fjärde år deltagit i någonting som hette Turneringen i magisk trekamp och fått i uppgift att dyka ner i sjön och hålla sig där nere i nästan en timmes tid.
Jag rös och vände bort blicken. 
Tänk att behöva simma runt där nere utan att ha en aning om vad som lurade på en någonstans på bottnen av sjön…
Plötsligt stelnade jag till och lyssnade spänt.
Rösterna från två personer letade sig in där jag befann mig och kom närmare och närmare
bokträdet som jag lutade mig emot.
Snabbt kilade jag in bakom den tjocka stammen och kikade nyfiket fram genom lövverket.
”Vad i…”, viskade jag tyst för mig själv och stirrade på konturerna av de två som långsamt kom vaggande åt mitt håll.
Vad tusan gjorde de där båda träskallarna ute nu?
”Han sa att vi bara skulle lämna den där borta”, grymtade den jättelika skuggan av Vincent Crabbe 
och stannade precis framför mig och jag mig tryckte mig platt mot stammen för att inte bli upptäckt, ”Visst sa han?”
”Ja”, grymtade den minst lika stora skuggan av Gregory Goyle, ”Vi skulle bara se till att ingen såg oss.”
”Höhö”, flinade Crabbe och kliade sig under armen med ett njutningsfullt uttryck i det slöa ansiktet, ”Ja nu kan han inte klaga för vi är helt ensamma här.”
”Jag är hungrig”, grymtade Goyle till svar och gned sig ovanpå den stora utbuktade magen. 
”Tror du vi kan ta oss ner till köket och sno något att äta? Det var ju flera timmar sen sist…”
Jag höll andan när de båda kumpanerna långsamt klampade förbi mig och vidare upp mot slottet, 
uppenbart mycket nöjda med sin bedrift.
När jag var säker på att det var utom synhåll drog jag en suck av lättnad och smög fram från mitt gömställe. 
Nyfikenheten brann inuti mig och jag kisade bort mot hållet där de kommit ifrån.
Trots att det var så mörkt så kunde jag skymta topparna på träden i den förbjudna skogen.
De kunde väl aldrig begett sig in dit mitt i natten för att gömma någonting?
Åt vem då? 
Draco såklart. Vad skulle han vilja ha gömt?
Han hade inte haft med sig något värdefullt till skolan. Det hade inte varit några utflykter till Hogsmeade än så han skulle inte kunnat smuggla in något i skolan, varför han nu skulle vilja det.
Helt inne i mina funderingar började jag vandra tillbaka upp mot slottet samma väg som Crabbe och Goyle hade gått fem minuter tidigare.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens märkte Poltergeisten Peeves som studsade runt och kletade in tavlorna på andra våningen med råtthjärna.
Han skrockade förtjust till när han fick syn på mig och dök ner och svävade bredvid mitt ansikte.
”Vad gör en liten Hoggy elev uppe på slottet vid den här tidpunkten? Kanske bäst att Peeves kallar på ynken Filch så lillflickan får en liten straffkommendering!” sa han och studsade upp och ner framför mig, helt kolossalt upphetsad över sitt roliga påhitt. ”Lilla svenska Elli, så rar och så fin. 
Leker runt med stackars små pojkar och ger dem ett grin…” 
”Tyst Peeves!” väste jag och riktade trollstaven mot den fula lilla Poltergeisten som retsamt sträckte ut tungan åt mig och rullade med sina små elaka ögon. 
”Sluta upp med det där!”
”Ojojojoj…”, Peeves skakade på huvudet och gjorde en kullerbytta ”Lilla Eleonora tror hon kan skrämma stackars lilla Peeves med sin fåniga trollstav, men Peeves ska se till att Eleonora blir utkastad från Hogwarts i ett nafs! Ta hand om din stygga Slytherin pojke istället, jag tror han håller på med lite bus!”
Han släppte en ljudlig fis och susade iväg längs korridoren högljutt skrattande.
Jag stod kvar och såg efter honom några sekunden innan jag långsamt skakade på huvudet
och fortsatte upp mot porträttet av den tjocka damen som vresigt slog upp ögonen när jag
harklade mig.
”Ja vad är det nu då?” 
”Kalkonggångsång”, sa jag rappt och hon svängde tjurigt åt sidan medan hon
muttrade något om respektlösa ungar som störde hennes skönhetssömn.
Jag såg mig omkring i uppehållsrummet som gapade med sin tomhet.
Tyst gick jag fram till en av fåtöljerna och lyfte upp min väska som jag lämnat där som en
manöver ifall någon skulle komma på mig uppe sent. Jag vandrade uppför trappan till flickornas sovsal med inget annat i tankarna än den sköna mjuka himmelsäng som jag snart skulle få sjunka ner i.

Nytt kapitel imorgon!!!Jag har så mycket med skolan så dem kommer med lite längre mellanrum nu, stå ut!! Draco älskar er alla och jag med.

Er Elzyii!

Jättebra! Du gör det aldrig tråkigt. Du är superduktig!!

Era kommentarer betyder allt för mig ♥ Bor i skogen och pga snöovädret har vi typ inget internet av och till haha! Så jag är lite dålig på att visa er hur mycket ni betyder, men det gör ni! Blir så glad av att logga in här och läsa alla kommentarer. Helt galet alltså. Jag tänkte slänga upp ett nytt kapitel imorgon så håll tummarna för att jag har internet nu!!

ER Elzyii


Alltså ååå TACK så himla mycket!! Blir så sjukt glad!!


Jag med, för att du kommenterade!


Tack mitt hjärta ♥ Du tar dig tiden och läser... otroligt!!! Mugglis är verkligen inte lika poppis som förr, det är synd... för ff:n får inte lika mycket läsare, och det skrivs inte lika många Letar efter ett annat forum att publicera den på också faktiskt. Men kommer lägga upp alla kapitel här också såklart! Du är ♥


♥333333333333333333333!!!!


Älskling ♥ Du förtjänar att vara ledig. Ring mig nån dag så skriver vi tillsammans. Ledig nu jag å, sportlov!!!! Loveu

ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!!! Jag känner mig äntligen frisk, wow....Har varit nära döden typ i 2,5 vecka känns det som. But, nuw im back and Draco to!!!! Alltså wow, va glad jag blir över att ni fortfarande finns kvar. Jag hoppas iallafall att ni gör det, annars vet jag inte vad jag gör. All kärlek till er, 1000 ggr om. Jag älskar att skriva, och det betyder så mycket för mig att skriva den här igen, få dela med mig utav Elli & Dracos historia ännu en gång, och förhoppningsvis också få ge er Dm 2, den som jag aldrig slutförde förut. Ni är BÄST!!!!!!!!!

Hej mina änglar!!! Jag har legat i influensa 2 veckor... detta är första gången jag orkar sitta vid datan på 2 veckor alltså... därför har ni inte hört nått. Hoppas ni saknat mig och Draco lika mycket som vi saknat er ♡♡♡ Loggade bara in snabbt nu men imorgon blir det kapitel. Ni är bäst!!

DU ÄR BEST OF THE BEST!!! De vetu hjärtat ♥33 du var på en annan sida så glömde tagga dig...Theo blev lite kär i dig nu! :*

Alltså ni är helt fantastiska!! Jag blir så glad över att några läser min ff:n. Det är verkligen toppen... ♥! Vet att detta kapitel kanske inte är det bästa, men det blir bättre och bättre jag lovar. Jag och Draco LOVES er!!


Hjärtat ♥ Så länge du läser, så är jag så otroligt glad. Det vill jag att du ska veta ♥


♥333333 Tack!!


Tack snälla ♥


Ja ikväll hade jag tänkt, eller imorgon! Tack snälla ♥

Det var fantastiskt ändå!! Längtar till nästa!

Åh va kul att det finns några som vill läsa min ff:n! ♥ Ber om ursäkt i förväg, men jag gillar lååånga kapitel! Blir ni avskräckta så kortar jag givetvis ner dem. Ni är bäst! ♥
Obs! Mugglis ogillar alltid mina långa kapitel, så meningsindelningen kan blivit jättekonstig. Försökt rätta till det så gått det gick! Så alla konstiga mellanrum är inte mitt verk utan det blev så när jag kopierade från Word.

Kapitel 1
Malfoy Manor

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över. Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda. Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, Pojken som överlevde. Inte bara en gång, utan flera. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal, hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hans sätt att överleva. Handlade det om ren tur eller skicklighet? Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?” Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!” En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ” Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen. ”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss!” Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...” Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln. Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte. ”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta.  Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.” Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt. ”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.” Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon  skickade dagen innan jag skulle åka;  ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet, vilket såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna nyputsade. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek ”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.” Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck. Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Jaha.. jag menar…okej…så-så bra” Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir” Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.” 
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain började fösa mig 
mot framsätet där en av herrarna med viktig min stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade. ”Ja”
”Då far vi”  Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson”
Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt. Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne att hon inte skulle gå med på att bli inslängd i ett bagageutrymme fler gånger. ”Det är inte mitt fel”, sa jag till den förebrående ugglan. ”Jag hade ingen aning”
”Förlåt?” Mr Grain lät irriterad.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv. Rakt och fint bromsade den sakta in och motorns buller tystnade.
”Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon..” 
Hans blick sade mer än tusen ord och jag tystnade.
”Varsågod Miss” En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
”Åh… Tack” Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen. Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det kändes ungefär som att ha klivit in i en av de gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet om den årliga häxjakten som min lärare alltid envisats med att inleda varje lektion i trolldomshistoria med. Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar ytterligare en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se ännu kusligare ut än vad den troligtvis gjorde i dagsljus.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Vid det här laget kände jag mig riktigt illa till mods, och om det inte varit för de två uppklädda herrarna som stod bakom mig, hade jag med största sannolikhet rusat därifrån. Mr Grain reste sig hastigt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken. 
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
”Vad…?” 
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr Malfoy!” Mr Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande våldnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir” 
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam” Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna i något.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dem där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det som dem kallar för spöken. Därför kan ni nog förstå hur förvånad jag blev när jag bländades av ett starkt ljus inne i hallen. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Hur jag än tittade kunde jag inte hitta ett enda spindelnät någonstans. Huset var kliniskt rent.
”God dag mitt herrskap” 
En röst som fick Mr Grains att låta riktigt trevlig, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen. 
”Sir.” Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Mrs Jacobsson” Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar. ”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade.
”Har resan gått bra?” 
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?” 
”Lucius” Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med det där obehagliga leende ansiktsuttrycket.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.” Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.” 
Draco lyfte huvudet och gav sin pappa en blick som om man ansträngde sig tillräckligt kunde uppfattas som orolig. Han återgick sedan till att stirra på tavlan igen.
Jag svalde. Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma. Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…” Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut, ”...så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.” 
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr Malfoy!”, sa Mr Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.” Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånigt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.” 
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån.
Jag blev genast nyfiken på vad som fanns därinne.
De två herrarna bugade sig lätt innan dem följde efter i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…” 
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert. ”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad. Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt.
*Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara. 
”Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jasså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom. 
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge! 
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus” Sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.” 
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra” Sa jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn” la jag till.
”Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger” Sa han kyligt , vände på klacken och spatserade därifrån.
”Granger..?” Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
”Han är knäpp” Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
”Och hans pappa är knäpp… och dem andra tre är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter” Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
”Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem” 
Efter min första dag här så kände jag mig inte särskilt hoppfull.