Gahahaha ni är så söta/underbara/dracoaktiga/BÄSTA Människorna jag någonsin mött! 8'D
Har längtat hela dagen efter att kunna få logga in här en snabbis och få se era underbara kommentarer! Ni are thä bääzt! ♥
Hanlio...det gör ingenting!
Jag gillar dina ögon...Speciellt med glasyr och en liten kola sträng på toppen .. :3 *Dregla*
HERE I COME!
För din skulle, lite slarvigt Channwolfz.. Men tyckte verkligen du skulle få hinna läsa det innan du åker till älskade Turkiet ♥ Hälsa Voldy från mig, hört att han semestrar där i sommar.

Kapitel 37
Narcissas bävan

”Kommer Hagrid att få sparken nu?”
Min röst var orolig då jag kastade en medlidsam blick mot den lilla stugan vars fönster lyste inbjudande bortanför den Förbjudna skogen.
”Det tror jag inte”, svarade Harry och lutade sig tillbaka mot väggen. ”Han har klarat värre saker än det här. Men om de låter Malfoys pappa bestämma så...” Han skakade sorgset på huvudet och drämde knytnäven i räcket.
”Jag vet att Hagrid aldrig ville att det här skulle inträffa!”
”Det vet jag också”, svarade jag tröstande och la min hand över hans.
”Hagrid kan inte rå för att de där... Vad det nu än var, tyckte att vi inkräktade på deras territorium.”
Harry nickade tyst och vände sig hoppfullt mot mig.
”Har du pratat med Malfoy?”
Jag suckade och sänkte blicken; såg ut över slottets vidsträckta marker som nu skiftade i brunt och gult medan jag lät den kalla höstvinden smeka mitt hår, njöt av tystnaden ett ögonblick innan jag svarade:
”Ja flera gånger, men du vet ju hur han är. Han vägrar att prata med Lucius, han säger bara att han har bättre saker för sig och att han inte bryr sig de minsta om den där halvjätten åker ut ur skolan, att han ändå är helt värdelös som lärare.” Jag suckade tungt och Harry såg modstulet på mig.
”Ibland förstår jag faktiskt inte varför du tycker om honom.”
”Inte jag heller, men han har sina stunder.” Svarade jag Harry med ett leende som fick hans allvarliga ansikte att spricka upp till ett brett grin, ”Han är som han är, men han är en fin människa innerst inne.”
”Hmhm”, sa Harry och jag kunde se precis vad han tänkte.
”Du... På vilket sätt gillar du honom egentligen? Jag menar; skyndade sig Harry att säga när han såg mina höjda ögonbryn, tycker du om honom... på det sättet eller...”
”Jag tycker om honom som en bror.” svarade jag sanningsenligt och såg ut över vidderna.
Lampan i Hagrids köksfönster släcktes med ens och det blev alldeles svart i den lilla stugan.
Kanske var det läggdags för honom nu, klockan måste väl börja närma sig nio och som skogvaktare innebar det oftast mycket tidigare mornar.
”Som den bror jag aldrig fick, fast i början tyckte jag inte alls om honom.”
Jag tänkte med ett leende tillbaka på mitt och Dracos första möte i hallen på Draco Manor, hur jag hade föraktat hans arrogans och ovilja. ”Men jag blev tvungen att umgås med honom varje dag under flera veckor och till sist så insåg jag att han faktiskt inte var så hemsk, bara man ger honom en chans.
Och emellan åt är han faktiskt nästan riktig gullig, det får mig ibland att faktiskt börja tro att han tycker om mig, lite i alla fall.”
”Det menar du inte”, muttrade Harry och drog fingrarna genom sitt svarta rufsiga hår på exakt samma sätt som hans far en gång brukade göra precis här för länge sedan.
”Han älskar dig. Du skulle sett honom efter Quidditch matchen...” Harrys röst dog ut och jag kände inte alls någon lust att återuppta ämnet.
Den där matchen var något som jag helst av allt ville glömma.
”Han är okej, jag kommer alltid att tycka om honom, det är någonting som du får acceptera.”
”Det gör jag!” svarade Harry hastigt och sneglade oroligt upp på mig. ”Det är bara det... Jag kan inte förstå det.”
”Man kan inte förstå allt.” svarade jag nonchalant och strök bort en mörk hårslinga ur ansiktet.
”Men han är... Han är ju en dödsätare.”
”Draco?” utbrast jag och frustade till av skratt. ”Skulle Draco vara en dödsätare? Snälla Harry, har du slagit i huvudet eller något? Draco! En dödsätare...” Jag torkade mig i ögonen och skakade skrattande på huvudet. ”Draco kommer aldrig att bli en dödsätare Harry.”
”Hur vet du det?” frågade han envist och fortsatte att se på mig.
”Båda hans föräldrar är det, och han har betett sig underligt på senaste tiden, konstigare än vad han brukar alltså. Jag tror...”
”Nej”, avbröt jag honom bestämt och rätade på mig, ”Jag bara vet det, Draco är ingen dödsätare så du kan lägga av med dem där orättvisa spekulationerna. Det börjar bli kyligt här ute, jag går in nu.
Ska du med?”
Utan att vänta på svar vände jag ryggen åt Harry och började marschera mot trapporna utan att låtsas om hans bedjande gröna som kallade mig tillbaka.


Trots att Draco hade fullt upp med ett mycket pressat schema och ett
växande berg av läxor som alla andra i årskurs fem, och trots att han var tvungen att lägga
all sin lediga tid på Quidditch träning så hade han inte glömt sitt uppdrag.
Hans tankar vandrade oavbrutet tillbaka till det Voldemort gett honom order om att utföra innan årets slut och ibland kunde han komma på sig själv med att sitta och grubbla i timmar över det som han måste göra, och tiden rann som vatten mellan hans fingrar.
Den första snön hade lagt sig över Hogwarts trots att det bara var i mitten på november.
Hagrid, som tills vidare var avstängd från all undervisning till Draco och de andra Slytherin elevernas förtjusning, sågs allt oftare spatsera över de snötäckta markerna med sin stora Jakthund Fang i hälarna och ett dött djur slängt över axeln.
De enda som var uppriktigt ledsna för att Hagrids lektioner hade ersatts av Proffesor Grubbly-Plank, en mager och rödkindad liten häxa, var Potter och hans vapendragare; men endast av den anledningen att Hagrid var deras vän, inte för att det saknade honom som lärare.
Draco vaknade med ett litet ryck upp ur sina tankar och sänkte återigen blicken mot det brev som han höll i sin utsträckta hand.
Hans mors handstil var slarvig och brevet verkade vara ner krafsat i all hast.

Möt mig i Hogsmeade utanför Svinhuvudet den
12/11 klockan 14:00.
Är jag inte där, gå in på Puben och vänta.
Ta med Eleonora.
Kram Narcissa.

Kram.
Som om hon någonsin hade kramat honom!
Ilsket smulade han ihop brevet och kastade det i en närliggande papperskorg avsedd för ugglespillning.
Draco kunde inte hjälpa den plötsliga vreden som flammade upp inom honom.
Han kunde nästan säkert förutspå varför hans mamma ville träffa honom.
Hon ville självklart veta hur det gick med hans uppdrag, om han hade någon plan.
Och så ville hon ta reda på om hur mycket han hade anförtrott Elli.
Isånafall skulle hon bli besviken, för han hade inte anförtrott någon levande själ någonting utan han hade hållit allting för sig själv precis som han lovat Mörkrets Herre.
Draco skulle inte göra några felsteg den här gången, han hade redan en ny plan i sitt huvud.
Om han bara ville få det att fungera...
En smäll i dörren och klapprande steg mot cement talade om för honom att det var någon påväg upp till Ugglesalen och han skyndade sig att skicka iväg sitt svar tillsammans med sin uggla.
Han hade precis viftat iväg den ståtliga Tornugglan då dörren gnisslande svängde upp på sina gångjärn och in kom två av dem personer som han mist och helst ville träffa.
Först såg han bara Potters ovårdade kalufs sticka upp mellan pelarna, men sedan skymtade han Ellis pigga bruna ögon bakom ärrskallens smala rygg.
Och när hon klev fram bakom honom föll en strimma av solljuset rakt på henne och fick hennes vackra ansikte att glittra.
Hennes kinder var rosiga och mössan hon bar tillsammans med dem tjocka vantarna skvallrade om att hon hade varit utomhus.
”Hej Draco!” sa hon överasskat och kom fram till honom. ”Har du skickat brev?”
”Ja”, svarade han och sträckte lite på sig, ”Till min mamma.”
”Du får hälsa henne”, svarade Elli muntert och hjälpte Harry att locka ner Hedwig som ensam satt uppflugen på en av bjälkarna, ”Har du sett Shanti? Jag skickade iväg henne för över en vecka sen...” Hon såg bekymrad ut när hon fastnade i tankar om vad som skulle kunna hänt hennes älskade uggla, ”Jag tycker att hon borde vara tillbaka snart.”
”Jag har inte sett henne”, svarade Draco lågt och blängde på Harry som besvarade hans blick genom en ogillande grimas. ”Vart har ni Smutskallen... Oj förlåt, jag menar Granger då? Eller har hon och Vesslan bildat sitt egna lilla gäng och stängt dig ute, Potter?”
”Håll truten Malfoy”, fräste Harry och knöt omsorgsfullt fast ett stycke pergament runt sin snövita ugglas utsträckta ben, ”Det angår dig inte.”
”Draco, sluta!” utropade Elli och suckade tungt. ”Vad är det med dig egentligen? Kan du inte bara vara snäll och trevlig för omväxlingsskull? Ni skulle väl åtminstone kunna se på varandra i två minuter utan att börja bråka, eller är det för mycket begärt?”
Utan att vänta på svar vände hon sig återigen mot Harry som nu var i full färd att bära fram ugglan till fönstret.
Draco kämpade med sig själv i några sekunder; frestelsen att kasta en förbannelse mot Potters nakna nacke brottades med konsekvenserna om han gjorde det, och till sist bestämde han sig för att stå emot och vänta på ett bättre tillfälle, gärna ett då Elli befann sig så långt bort som möjligt.
”Förlåt då”, sa han motvilligt och hon såg förvånat upp.
”Mamma vill att du träffar henne tillsammans med mig i Hogsmeade imorgon.”
”Jasså?” Om Elli hade låtit förvånad tidigare, så var det inget emot vad hon gjorde nu.
”Varför det?”
”Det skrev hon inte.” Utan att ta någon notis om Harry som misstänksamt betraktade honom så gick Draco fram till Elli och såg henne stadigt i ögonen.
Hennes blick var lika mörk som hans var ljus, och det var något med den som fick hans synfällt att suddas ut.
Han var tvungen att blinka ett par gånger för att få det att bli skarpt igen.
”Du följer väl med?”
”Det är klart.” svarade hon och han kände hur han ofrivilligt drog en suck av lättnad.
”Jag undrar bara varför.”
”Hon kanske bara vill prata.”
”Din mamma gillar inte mig”, sa Elli utan att släppa deras ögonkontakt. ”Men självklart följer jag med.”
”Tack.”
Han nickade avmätt åt henne utan att riktigt kunna ta blicken från hennes bruna ögon och det var med en kraftansträngning som han tvingade sina ben att börja röra sig mot dörren.
”Vi ses.”
Hon nickade och han lämnade de båda bakom sig medan hjärtat febrilt pumpade runt en massa känslor i hans taniga tonårs kropp.


”Har du hört något mer från henne?”
”Nej, ingenting.” Draco rynkade pannan när han svarade, och trots att han
försökte spela över det så kunde jag se på honom att han var orolig.
”Det är nog ingen fara”, svarade jag lugnande och sträckte fram min tillståndsblanket till Mr Filch som muttrande tog emot den, ”Det är nog inget allvarligt ska du se.”
Det kändes konstigt att vara ensam med Draco igen.
Veckorna i Wilt Shire då jag bara hade haft honom till sällskap kändes med ens mycket avlägsna, och jag sneglade upp på honom där han traskade bredvid mig med sitt vanliga stela, lite snobbiga ansiktsuttryck.
”Här är det.” Draco nickade mot en raggig skylt som stod lutad mot det igen immade skyltfönstret och ovanför dörren hängde en sned träskylt med en bild av ett avhugget grishuvud, från vilken det sipprade tjockt rött blod.
”Hon är inte här ännu, vi går in och väntar.”
Draco höll upp dörren och jag gick något motvillig in.
En lukt av vidbrända plommon och damm slog emot mig och jag fick ta ett djupt andetag för att inte nysa.
”Vi sätter oss här så länge.”
Draco gick fram till ett av de grova runda träborden och slogs sig ner på en bräcklig stol som garanterat hade brakat ihop under Goyles tyngd.
Jag följde efter i hans kölvatten och satte mig på en likadan stol mittemot honom och såg mig nyfiket omkring.
Puben var mycket mindre och inte ens i närheten så trevlig som Tre kvastar.
Baren bestod bara av ett enda rum som inte hade några andra fönster än det dimmiga skyltfönstret och golvet täcktes av ett tjockt lager uråldrig smuts.
Bakom oss satt två personer dolda bakom huvor med varsin stor kopp rykande tee
framför sig medan de förde ett lågt samtal, så när som på dem och en märklig häxa med gröna bölder utstickande från huvudet var puben tom.
Det enda ljuskällorna inne på Svinhuvudet verkade komma från de smala stearinljusen som fanns ut placerade på varje bord.
”Draco... Är du säker på att hon sa att vi skulle möta henne här?” frågade jag försiktigt och kunde inte hålla tillbaka en rysning av obehag när häxan framför oss blev serverad en skål vars innehåll var skrämmande likt ett mosat spädbarn.
”Ja”, svarade han med en röst som inte lät fullt så säker som han hade tänkt sig,
”Ja hon sa utanför Svinhuvudet...”
”Hon kanske har kommit?” föreslog jag med blicken på de båda männen i huvorna som hungrigt betraktade mig. ”Låt oss gå ut och se efter.”
Vi reste oss som en man och skyndade mot utgången.
Eftersom Dracos mamma fortfarande inte syntes till så sjönk vi ner på bänken utanför puben för att vänta efter en stum överenskommelse om att inte gå in igen.
Vi satt där under tystnad och betraktade alla människor som hastade förbi oss; Häxor och trollkarlar i olika former och storlekar, alla ivriga över att hinna med sina ärenden innan dagen var till ända och Mörkrets inbrott gjorde byn till en farlig plats.
”Varför är ni inte inne och väntar som jag sa åt dig Draco?” Narcissas ilskna röst svävade plötsligt ovanför våra huvuden och när jag lyfte blicken såg jag rakt in i hennes högdragna, vackra ansikte.
”Vi...” Började Draco men hon viftade bara bort hans förklaring med handen.
”Strunt i det, du brukar ju inte lyssna på vad man säger åt dig. Kom med här nu, båda två.”
Utan att vänta på svar svängde hon runt och började med snabba steg gå åt motsatt riktning.
Jag och Draco hoppade ner från bordet och småsprang för att hinna ikapp henne.

Vi gick under tystnad, Narcissa först, Draco efter och jag tätt bakom.
Efter tio minuters snabb promenad kom vi fram till en liten kulle där det var tomt på levande varelser så när som på några fåglar som sävligt strosade omkring och letade efter under den vita snön.
Narcissa stannade tvärt och drog fram sin trollstav.
”Homenum Revelio”, mumlade hon och såg belåten ut när trollstaven gav ifrån några glittrande gnistor. ”Vi är ensamma... Så bra.”
Hon stoppade tillbaka staven innanför klädanden igen och såg sedan ordentligt på mig och Draco för första gången sen hon anlänt till Svinhuvudet.
”Ni undrar förstås vad ni gör här?”
Ingen av oss sa någonting men Narcissa såg svaret i våra ansikten och nickade långsamt för sig själv.
”Ni måste ge er av härifrån.”
”Va?” utropade Draco och stirrade på sin mor. ”Varför det?”
”Det fungerar inte, Draco.” svarade Narcissa med sitt vackra ansikte vänt mot sin son, som ilsket mötte hennes blick. ”Ge dig av medan du kan, och ta Eleonora med dig. Planen fungerar inte.”
”Och vad vet ni om det?” Dracos röst hade fått en misstrogen klang.
”Ni är inte den som har fått det, ni har ingen aning om hur det går!”
”Jo det har jag, Draco.” Svarade hon stramt utan att ta blicken från hans bleka ansikte, nästan identiskt med hennes eget. ”Jag får höra mer än vad du tror, och mitt råd till dig är att ge dig av tillsammans med Flickan...”
”Ni vill bara ta åt er äran! Ni tror att om jag misslyckas...”
”Han vill att du ska misslyckas Draco.” Narcissas röst var fortfarande sansad men en glimt av rädsla hade tänts i hennes blåa ögon. ”Du är bara en pojke, du förstår inte...”
”Jag förstår bra mycket mer än vad ni gör!”
”Draco, jag är din mor! Jag beordrar dig att ge dig av härifrån.”
”Ni kan inte beordra mig till någonting, jag är ingen småunge längre!”
Jag såg förvånat från Narcissa till Draco som båda två betraktade varandra med en tyst avsky.
Draco lade armarna i kors över bröstet och vägrade att vika undan med blicken, och Narcissa skakade bara långsamt på huvudet.
”Snälla Draco, du måste lyssna på mig...”
Jag hade aldrig hört Narcissa låta bedjande förut, och det hade tydligen inte Draco heller.
För ett ögonblick stod han som fastfrusen och stirrade på sin mammas ansikte för att i nästa sekund ilsket fräsa någonting ohörbart tillbaka innan han vände på klacken och började marschera i snabb takt därifrån, ilsknare än en uppretad taggsvans.
”Öh... Jag kanske ska...” började jag trevande och såg efter Dracos avvisande ryggtavla, men Narcissa skakade bara på huvudet.
”Få honom att ändra sig. Planen fungerar inte, han måste ta sig härifrån. Hälsa honom det.”
Jag nickade stumt och hon gav mig ett glädjelöst litet leende innan hon med ett svagt Poof var försvunnen och lämnade kvar en stark doft av parfym.
Jag stirrade på fläcken där hon hade försvunnit; snön var fortfarande hel och ren som om hon aldrig hade stått där, innan jag började springa mot de håll som Draco hade försvunnit åt.

Jag fick syn på honom redan bakom nästa krök, han hade saktat ner nu
och gick i vanligt tempo.
Jag skyndade mig upp jämsides med honom.
”Varför fick du så bråttom?”
Han svarade inte utan gav mig istället en blick som var full av iskallt förakt, som om det
vore mitt fel att Narcissa försökt lägga sig i.
”Hon försökte ju bara hjälpa dig...”
”Jag behöver inte någon hjälp!”
”Men hon är ju din mamma...”
”Det har jag kommit fram till alldeles själv utan dina upplysningar, tack!” fräste han och längde på stegen.
”Vad menade hon med ”Planen fungerar inte”, vadå för plan?”
”Ingenting som angår dig!”
Jag ryckte tag i hans arm och tvingade honom att stanna.
”Att du inte vill berätta för mig kan jag acceptera, men din egen mamma!”
”Hon tror att jag fortfarande är fem år! Dessutom vet hon redan allt.”
Jag höjde på ögonbrynen. ”Draco, har det här möjligtvis någonting med Dödsätare att göra?”
”Nej”, muttrade han och skakade av sig min arm, ”Jag kan inte berätta, har jag ju sagt. Och hon har aldrig brytt sig om mig förut, så varför ska hon börja göra det nu?”
”Hon bryr sig visst om dig”, svarade jag övertygande. ”Det vet jag att hon gör, och jag tycker att du ska ta hennes varning på allvar.
Men en sak jag inte riktigt förstår, vad har jag med det här att göra? Hon sa ju att du och jag...”
”Ingen aning, hon snackar bara strunt.” svarade han trumpet och trampade runt i snön.
”Jag fixar det här, okej? Låt mig bara vara ifred nu, jag behöver tänka.”
Den här gången hindrade jag honom inte och snart var han utom synhåll.
Jag väntade ytterligare några minuter så att han verkligen skulle få ett stort försprång innan jag långsamt började vandra tillbaka mot byn.
Det var fortfarande två timmar kvar tills vi skulle åka tillbaka till skolan, och dem två timmarna tänkte jag tillbringa tillsammans med mina vänner utan att kunna ignorera klumpen i magen som skvallrade om att min bästa vän just hade begått ett stort misstag.

Tycker ni alla är alldeles för underbara för ert eget
bästa & tack vare att NI finns och läser & kommenterar så gör ni mig till en lycklig människa, knäppt va?!

Och till dig Ey så måste jag bara
säga att känslan när man loggar in och ser att jag fått ännu en ny bevakare som skrivit en helt fantstisk kommentar...Den känslan går inte att förklara, och det finns inga ord att tacka med heller för det du skrivit, mer än att du är helt fantastisk och verkligen gjorde mitt humör på topp!
Tack så himlans mycket, & jag håller med dig till varje ORD!
DU är bäst! Tack för att du läser den här smörjan!

Nu tänker jag tråka ut er med ännu ett
alldeles för långt och orättat kapitel, men ni får skylla er själva när ni skriver så snälla kommentarer...(a)
All min kärlek & respekt = TILL ER!

Kapitel 33
Vajjande vidder och dödsätarnas kall


Vajjande vidder och dödsätarnas kall

Harrys värsta farhågor besannades så snart som han satte ner sina fötter på den
leriga marken.
Han såg hur Malfoy kastade sig av sin kvast som han sedan slängde ifrån sig innan han rusade fram till Elli som orörlig låg raklång på marken med sin tilltufsade kvastkäpp bredvid sig. Den verkade mirakulöst klarat fallet utan så mycket som en skråma.
Lera stänkte upp i Malfoys ansikte när han sjönk ner på knä framför henne och stirrade in i hennes slutna ögon.
Harry såg hur Dumbledore långsamt böjde sig ner över det omaka paret och mumlade någonting medan han försiktigt petade med sin trollstav mot Ellis bröst som sakta började röra sig upp och ner.
Draco drog sina händer genom sitt genomblöta ansikte i ett försök att få bort leran ur ögonen, men hans suddiga synfält berodde inte på någon lera och han var mycket glad över att det fortfarande regnade.
Hans lag stod en bit bort och betraktade honom men han vände demonstrativt ryggen åt deras föraktfulla blickar och struntade i deras nedfällande kommentarer som han vagt kunde
uppfatta genom oväsendet som började bryta ut runt omkring honom.
Granger kom sättande med händerna för munnen och tvärstannade alldeles bredvid honom
där hon blev stående med ett chockat uttryck i det regnstänkta ansiktet och bara stirrade på Elli som långsamt började röra sig vart efter hon slog upp ögonen och tittade upp på Draco.
”Hej”, sa hon svagt och blinkade sakta med ögonfransarna som om det kostade henne en enorm ansträngning att göra det. ”Var är jag?”
”Vet du vad du heter?” sa Draco spänt och fortsatte att stirra på henne som om han precis sett henne uppstå från de döda.
”Självklart din idiot!” fräste hon till svar och gjorde ett försök att ta sig upp från den blöta marken men Dumbledore, som fortfarande stod böjd över dem tvingande henne varsamt tillbaka med ena handen.
”Eleonora, det är bäst att du ligger kvar här tills vi kan få dig upp till sjukhusflygen” sa han med sin lugna stabila röst och såg på henne med ögon som var blåare än själva himmelen innan han vände sig om och började gå bort mot folkmassorna.
”Jag är inte skadad!” svarade Elli och gjorde ännu ett försök att resa sig men blev den här gången ner knuffad av Draco som såg på henne med ögon som var nästan bedjande. ”Jag var ju precis i sjukhusflygen! Lägg av Draco!”
” Hon försökte ta bort hans hand men misslyckades.
”Snälla…” sa han tyst utan att rubba sig ur fläcken medan regnet strilade ner i håret på honom och droppade ner genom den blonda luggen. ”Bara tills Dumbledore kommer…”
”Sen när bryr du dig om Dumbledore?” frågade hon matt och la sig ner igen eftersom det hade börjat snurra konstigt i huvudet. ”Jag behöver inte någon hjälp, jag är inte skadad…”
Draco satte händerna för ansiktet samtidigt som en ohygglig knall for genom luften och den grådaskiga himlen lystes med ens upp av en väldig blixt som fick flera av eleverna att krypa ihop tätt intill varandra medan regnet tilltog ännu mer i styrka.

Harry som nu lyckats bryta sig loss ifrån sin förlamning snubblade fram genom
leran fortfarande med kvicken i ett hårt grepp och sin kvastkäpp tryggt förvarad under ena armen.
Han hade aldrig tidigare känt sig så eländig och han kunde heller aldrig minnas
att han tidigare haft lust att försöka trösta Malfoy, säga att allting skulle ordna sig och att han inte skulle oroa sig.
”Åå Harry, tack och lov!” Hermione kastade sig om halsen på honom och snyftade mot hans halsgrop.
”Å Harry… Vad hände?”
”Vi måste spela om matchen”, mumlade Harry och sköt henne försiktigt ifrån sig.
”Var är Madam Hooch?”
Svaret på sin fråga behövde han inte vänta på, domaren kom framstövlade till honom med ett bistert uttryck sitt stränga ansikte och med handen utsträckt.
”Fångade du kvicken?”
När Harry nickade gav hon honom ett stelt leende och befriade den gyllene lilla bollen från hans skakande hand.
”Då vinner Gryffindor alltså matchen” sa hon barskt och stegade fram till den lilla lådan där de båda dunkarna och klonken nu satt ordentligt fastspända.
”Professorn! ” Harry sprang ikapp hennes stela ryggtavla medan han försökte torka av glasögonen.
”Matchen måste spelas om.”
”Ni vann hederligt och rent, Potter”, svarade Madam Hooch kort och lät kvicken återförenas med de andra bollarna. ”Det kan ingen neka till.”
”Malfoy skulle ha fångat kvicken före mig om inte han sett att Elli blivit träffad av dunkaren!” protesterade Harry eldigt. ”Jag svär Professorn, han var minst en meter framför mig!”
”Om Malfoy inte kan sköta sitt spelande på grund av att en av Gryffindors jagare blir knockad av en dunkare så kanske han ska ta och överväga om han verkligen borde behålla sin plats i laget.” Hon stängde med en smäll igen lådan där bollarna förvarades, lyfte upp den i famnen och började gå.
”Men Professorn!” sa Harry och sprang återigen ikapp henne, lätt flåsande.
”Elli är Malfoys… Vän!”
Madam Hooch stannade så hastigt att Harry med nöd och näppe lyckades undkomma en sammanstötning. ”Hon är väl din vän också, Potter? Och du verkar ju fortsätta spela trots det.”
Hon gav Harry en sista blick som tydligt gjorde det klart för honom att diskussionen var avslutad.


”Du förstörde vår match! Vi skulle ha vunnit om det inte vore för dig ditt lilla kryp!”
Marcus Flint tryckte upp Draco mot väggen med en sådan kraft att ormviskarna på porträttet intill skräckslaget tog betäckning i den närliggande tavlan av två män som tillsammans tuggade på en avskalad människa.
”Fattar du vad det här innebär?”
Han pressade sitt stora fula ansikte tätt intill Draco som flinade i ett försök att verka självsäker.
”Om min pappa får veta att du hotar mig…”
”Jag skiter i din farsa, fattar du inte det?” Flint gav upp ett högt hånfullt skratt som ekade mellan väggarna i fängelsehålan. ”Han har gjort bort sig för all framtid och kan skatta sig lycklig om han hinner fixa sig en trygg cell i Azkaban innan Mörkrets herre får tag i honom.”
Han andades tungt och långsamt i örat på Draco som äcklat drog sig tillbaka när Flints stinkande andedräkt nådde hans känsliga näsborrar.
Resten av laget nickade instämmande och Draco var noga med att inte se någon av dem i ögonen.
Han skulle hellre dö än att erkänna att han var så rädd att han höll på att svimma, skulle lagkaptenen släppa honom nu skulle han utan tvekan inte kunna hålla sig kvar på benen.
”Jag trodde du var bättre än såhär Malfoy.”
Flint skakade långsamt på huvudet medan han grävde ner sina grova smutsiga fingrar djupare ner i Dracos tunna armar.
”Om du låter ditt äckliga umgänge sabba för laget en enda gång till så svär jag att jag kommer vrida nacken av dig.”
Han spottade en stor loska framför Dracos fötter innan han släppte taget om honom och
vände sig till sina övriga lagkamrater.
”Vi pratar med Snape. Han kan säkert tvinga Madam Hooch att spela om matchen.”
De gav alla Draco varsin hånfull blick innan de försvann ut ur uppehållsrummet och lämnade honom kvar där han stod på vingliga ben lutad mot väggen darrandes i hela kroppen.
Långsamt strök han händerna upp och ner över ansiktet ett par gånger.
Han hade gjort bort sig en gång för mycket nu, och det var någonting som inte under några omständigheter fick upprepas.
Han tog några djupa andetag för att komma tills sans innan han tyst smet ut genom sällskapsrummet och fann till sin stora lättnad att fängelsehålan var öde.
Långsamt började han gå och hans steg ekade mellan de fuktiga mörka väggarna.
Han hade egentligen aldrig gillat den här delen av skolan, den påminde honom om kall och bråd död och om det var något som Draco verkligen fruktade så var det döden.

Han kände sig en smula lättad när han slutligen nådde sitt mål och kunde spatsera ut på skolområdet utan några som helst sammanstötningar med varken Pansy eller Potter och hans äckliga gäng.
Draco drog efter andan och det var en befrielse att känna hur den kyliga kvälls luften sögs ner i hans lungor.
Han såg sig omkring för att kontrollera att han verkligen var ensam innan han sakta började
gå längs skolan och bort till andra sidan byggnaden, så långt bort som han kunde komma .
Han stannade till alldeles vid ett par träd som vätte ut mot sjön och slog sig ner på den stora stenen som var placerad mittemellan de höga alarna och glodde ut över sjön.
Det hade aldrig varit så svårt för Draco att vara en Malfoy som nu och han visste inte riktigt
hur han skulle tackla allting som kom emot honom som en epidemi av Drakkoppor.
Han skulle dock aldrig sjunka så lågt att han skulle visa sig svag, be om hjälp.
Han flinade lite åt bara tanken.
Det skulle de säkert gilla va, de andra… De som redan förberedde sig på att få göra
det istället för honom.
Men Draco hade aldrig misslyckats förut och han tänkte inte misslyckas den här gången heller.
Ett plötsligt hasande fick honom att stelna till och snabbt slita fram sin trollstav som genast for ur handen på honom medan ett galet skratt som fick hans blod att frysa till is ekade bakom hans rygg.
Han visste redan vad det var redan innan han vände sig om och han hade aldrig tidigare önskat så innerligt att han skulle ha fel.
”Godkväll Draco”, sa Dolochov hest.
”Njuter du inte av vårt sällskap? Eller du kanske rentutav… Skräms av det?”
Bellatrix gav upp ännu ett skratt som fick hennes systerson att rysa.
”Är du inte glad över att se din moster Dracogubben?” Hon sträckte ut sina beniga händer och rörde vid hans ansikte med sina långa svarta naglar.
”Är du inte glad över att din favorit moster kommer och hälsar på?”
Draco kunde inte ens förmå sig att svara. Han tittade bara in Bellatrixs ansikte som en gång hade varit lika vackert och högdraget som hans mors, men som nu var insjunket och blekt med ögon som nästan lämnade sina hålor av upphetsning när hon såg på honom.
”Hur går det med uppdraget Draco?” sade Avery som nu kom upp bakom sina två kamrater.
”Vi har fått information om att det inte går särskilt bra.”
”Ni har fel!” utropade Draco snabbt och stirrade på Avery som såg tillbaka på honom utan att visa
spår av en enda känsla i det smala ansiktet.
”Ni bara hoppas att jag ska misslyckas så att ni ska kunna ta åt er äran, men ni kommer att bli besvikna! Jag har allt under kontroll!”
”Jasså, har du?” Dolochov tornade upp sig framför Draco med de mörka ögonen stadigt fästa på hans
osäkra ansikte.
”Det var då märkligt, för enligt vår källa så har du inte gjort mycket annat än att misslyckats.”
”Jag ordnade så att halsbandet kom in på Hogwarts!” svarade Draco häftigt och rodnade när han insåg hur barnslig han lät.
”Men du lyckades inte leverera det till rätt person, verkligen genialt!” Utbrast Dolochov och ett elakt leende som inte alls klädde hans surmulna ansikte dök upp. ”Jag förstår inte ens varför Mörkrets Herre vill ge dig den här chansen… Jag hade kunnat ordna det här för länge sedan.”
”Åå, vi vet alla varför Dolochov”, sa Avery och log mot Draco som sjönk ihop framför honom på skakiga ben.
Bellatrix kom upp alldeles intill honom och lade sina beniga armar om Dracos axlar och drog honom närmare så han kunde känna hennes flåsande andetag i örat. ”Vad tyckte du om min dunkare, Draco? Jag såg att den träffade sitt mål trots dina halvhjärtade försök att spela hjälte.”
Draco slet sig loss från sin mosters armar och backade bakåt så hastigt att han snubblade på sin mantel och föll handlöst framför dödsätarnas fötter som allesammans gav upp ett ekande skratt.
Om bara någon skulle kunna komma, vem som helst…
”Det är ingen ide att du hoppas, Draco” sade Dolochov tyst som om han hade läst hans tankar.
”Det är ingen som varken ser eller hör oss här, förutom du.
Och om du mot förmodan försöker trotsa mig och kallar på hjälp med din fåniga lilla trollstav; han drog undan den med foten precis när Draco sträckte sig efter den; ” så ska jag se till att det blir det sista du någonsin gör.”
”Va-va-vad vill ni då?” stammade Draco. ”Jag är inte klar än…”
”Vi ville bara försäkra oss om att du gör allt du kan för att genomföra ditt uppdrag”, svarade Dolochov lågt och sparkade tillbaka Dracos stav in i hans öppna hand. ”För det gör du väl? Om inte… Så antar jag att jag tyvärr måste meddela Mörkrets herre om dina förhinder…”
”Nej!” ropade Draco hest och reste sig darrande upp medan han stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden. ”Nej…Nej jag ska försöka mera…Snälla!” sade han och såg bedjande på alla tre i tur och ordning, någonting som fick dem att återigen bryta ut i skratt.
”Så rart!” nynnade Bellatrix och fnissade med händerna för ansiktet. ”Lilla Dejco pojken bej åss om att ite säja någonting till Mörkrets herre… För lilla Dejco pojken tänner sig lite jädd!”
Hon begravde ansiktet i händerna och Draco kunde med en rysning höra hennes motbjudande kvävda skratt.
Dolochov höll upp en hand och Bellatrix slutade genast att skratta,
men Draco kunde se hur hon fortsatte att slänga blickar på honom som lyste av triumf.
”Vi litar på dig den här gången Draco”, sade Dolochov och fäste sina kalla ögon på honom.
”Men om det inte kommer någon förbättring, och det snarast kommer vi att besöka dig snart igen.
Är det uppfattat?”
Draco nickade med huvudet nerböjt och blicken sänkt i marken och Dolochov tecknade åt dem att de var dags att ge sig iväg.
Avery såg sig lite nervöst omkring innan han skyndade sig att följa efter gruppens ledare men Bellatrix stannade till vid Dracos sida och drog honom återigen tätt intill sig. ”Vi ses lilla vännen! Gör ingenting förhastat nu!” Hon fnissade i hans öra och knuffade sedan honom hårdhänt ur vägen innan hon slog följe med de andra två som stått och väntat på henne innan de tillsammans med ett litet poof försvann.
Draco såg skrämt efter dem.
Han kunde inte förstå hur det hade tagit sin in.
Han visste mycket väl att det inte gick att använda sig av vanlig spöktransferens innanför skolan.
Han började springa tillbaka mot slottet utan att fundera mera på det.
Nu ville han bara ner i sin varma trygga säng.
Men han kände också något annat än rädsla där han sprang genom det fallande mörkret.
En känsla som om att han från och med den här dagen skulle vara helt ensam.

Trezzan, i loveuto darling!♥
Crucio expulsoElixir & glina2 mina älskade sötnötter!
Vad glad jag blir över att ni verkligen läääääääängtar till ett nytt kapitel...Och här kommer det!
Håller redan på med nästa, & ber om ursäkt för att denna fanfiction är så pass lång...Hoppas ni alla som läser hänger med till slutet!

Kramisar ♥♥♥
Ni är min änglar.

Kapitel 30
Det okontrollerade monstret

[i]Have you ever done something you can't change
Something you can never rearrange
I have, I have
Have you ever been so sad you can hardly stand
Lying on the ground, head in your hands
I have, I have.

”Att du ens kan tänka så, Harry!”
Hermione skakade missnöjt på huvudet så att hennes tjocka hårburr dansade ner
längs hennes smala axlar. ”Att Malfoy skulle…”
”Jag vet att han har någonting på gång, okej?” avbröt Harry henne och lutade sig fram över bordet.
”Han har hållit på med någonting, jag vet inte vad, men jag har bara en känsla av att han har med det här att göra.”
”Så du tror att Malfoy skulle försökt döda henne? Herregud, det här är ju fånigt!”
Harry låtsades inte om Hermiones spydiga kommentar utan sträckte istället ut handen och drog undan boken som hon upprört stoppat näsan under för att markera att diskussionen var över för hennes del.
”Hermione, lyssna. Jag tror att han har något med det här att göra.”
”Oavsett hur mycket du avskyr Malfoy och vad du än tror om honom så är det där vansinnigt!”
Hon slog bort hans hand och pressade boken mot bröstet som för att skydda sig mot Harrys irriterande påståenden, ”Han skulle aldrig skada henne Harry!”
”Hur vet du det?” Harry stirrade envist på Hermione som besvärat skruvade på sig i stolen. ”Hur vet du att det inte är de här han planerat från första början?”
”För att jag har ögon att se med!” svarade hon häftigt och stoppade med skakande händer ner boken i väskan, ”Och jag tycker era spekulationer är vansinniga och rent omänskliga!”
Hon reste sig så tvärt att Krumben, som legat hopkurad i hennes knä och tagit sig en skön tupplur, åkte i golvet med ett förödmjukat fräsande och skyndade sig att snabbt kila bort till några första års elever som lyckligt tog emot honom med förtjusta tillrop och ivriga händer.
”Jag tänker i alla fall inte sitta här och lyssna på erat struntprat!” Hon slängde väskan över axeln så häftigt att den träffade Ron på näsan innan hon med ilskna steg marscherade iväg och försvann ut genom porträtthålet.
”Aojajajajaj vad skulle det där vara bra för?” Stönade Ron och gned sin bultande kroppsdel,
”Hur orkar man leva med ett sådant där humör?”
”Hon vet att jag har rätt helt enkelt, det är bara det.” Harry lutade sig långsamt tillbaka i fåtöljen och bet sig fundersamt i läppen.
”Öh…Är du helt säker på det?” frågade Ron försiktigt och såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Att Malfoy verkligen skulle kunna försöka döda henne?”
”Jag vet inte”, Harry suckade och gned sig sömnigt i ögonen, ”men jag skulle inte bli förvånad, något skumt är det. Det måste du väl hålla med om?”
”Ja, jo”, svarade Ron osäkert och sneglade på Harry som nu satt med ögonen hårt slutna mittemot honom.
”Men öh, Malfoy är väl inte riktigt sådan va?”
”Han är ju en dödsätare”, sa Harry tvärsäkert och slog upp ögonen igen medan han kvävde en gäspning, ”Han måste ha blivit en av dem…Kom igen Ron”, utbrast han när han såg Rons tveksamma ansiktsuttryck. ”Hela hans familj är ju Dödsätare! Såklart att Malfoy bara ha gått och väntat på att få bli en av dem.”
”Men Harry…”, sa Ron långsamt och fingrade på sin slitna fjäderpenna som han hade använt för att fylla i sin trolldrycksläxa någon timme tidigare, ”Tror du verkligen att du-vet-vem skulle vilja ha Malfoy i sitt team? Han är ju bara sexton, en liten skitunge för Mörkrets herre! Vad skulle han ha för användning av honom? Han är ju inte ens myndig.”
”Jag tror att han har gett Malfoy ett uppdrag.”
Harry stirrade frånvarande in i lågorna som virvlade runt som ett sprakande orange mönster inuti brasan. ”Ett uppdrag som han inte vill sätta någon annan på.”
”Vadå för slags uppdrag? Vad skulle Malfoy kunna göra som ingen annan kan? Han är inte särskilt duktig om du frågar mig.”
”Kanske han gör det här på skolan? Mumlade Harry för sig själv.
”För på skolan får man använda magi… Och…”
”Hej! Vad gör ni?”
Nevilles runda lilla ansikte dök plötsligt upp alldeles intill dem.
Hans blåa ögon lyste av förväntan och i handen höll han som vanligt sitt motstridiga husdjur Trevor, som hela tiden slingrade och vred sig för att komma ur sin ägares grepp som hårdnade allt mera som paddan sprattlade. ”Ni kan aldrig gissa vad som hänt!”
”Har din mormor skickat dig en ny trollstav?” frågade Ron uttråkat och gäspade stort.
”Eller har Slytherinbordet brunnit upp?”
”Nej”, sa Neville och strålade med hela ansiktet, ”Elli får komma tillbaka imorgon!”
”Vi vet, Neville”, svarade Harry irriterat och såg upp på den rundkindade pojken som nu kramade så hårt om paddan att dess ögon höll på att lämna sina hålor, ”Varför är du så glad för det?”
Harry ångrade sig direkt efter att orden hoppat ur munnen på honom och han skyndade sig att låtsas bli väldigt upptagen med uppsatsen om Wingel elixiret som Snape tvingat dem att skriva föregående dag (Minst tre pergament rullar långt om ni inte vill få straffkomedering) för att slippa se på Nevilles rodnande ansikte.
Varför hade han sagt sådär?
Han var väl medveten om att Neville inte hade så många vänner och att han brukade
hänga efter Elli så ofta som han kunde.
Vid den mycket otrevliga tanken kände Harry en stöt i magen av ogillande vid tanken på Neville och Elli tillsammans.
Nej, han gillade verkligen inte alls tanken på att dem två skulle umgås.
”Jag går och lägger mig”, sa han kort och reste sig upp från fåtöljen och skyndade sig att rafsade ihop sina tillhörigheter medan Ron förvånat såg på.
”Va? Nu? Men vi har ju inte skrivit klart…”
”Jag skriver klart den imorgon. God natt.” Han nickade mot Ron och gav Nevilles axel ett snabbt leende innan han rundade några andraårs elever som genast började viska och klampade uppför trappan till pojkarnas sovsal.

När han kom in klampade i sovsalen riktade han en ilsken spark mot Deans koffert som hans slarviga klasskamrat som vanligt placerat precis mitt i rummet och sjönk sedan ner på sin himmelsäng utan att klä av sig.
Han hade verkligen behövt prata med Sirius.

”Hej kära Tramptass, jag känner mig konstig och skulle behöva lite
tips och råd av dig.
Det har börjat en ny flicka i vår årskurs och jag vill
inte att hon umgås med någon annan kille överhuvudtaget, speciellt inte med Neville Longbottom eller Draco Malfoy.
Vad är ditt bästa råd?
Finns det möjligen någon förtrollning som snabbt tar kol på dessa rivaler?
Tacksam för ett snabbt svar.
Undertecknat din gudson Harry fjanten Potter”

Men han skulle aldrig mer kunna skriva till Sirius. Han var borta precis som Harrys mamma och pappa. Harry hade ingen familj kvar. Vid den tanken kände han ett hugg i bröstet som inte berodde på svartsjuka. Han klädde snabbt av sig och ålade sig in under det varma
täcket och drog det omkring sig. Om han vred på huvudet så kunde han se stjärnorna utanför på den becksvarta himlen. De blinkade retsamt mot honom genom det stora fönstret och han kände sig mycket löjlig när ännu en våg av ilska sköljde genom kroppen på honom och fick odjuret där inne att vakna till liv och ställa sig upp på sina väldiga tassar, precis som den gjort året innan när Cho gått på julbalen med Cedric…
Han ruskade på huvudet och snurrade över på mage.
Harry struntade i vad de andra två trodde, han var säker på att Malfoy hade något med det här att göra. Och om han försökte skada Elli… Harry knöt hårt näven när han återigen kände den välbekanta stöten i magen av ilska, kraftigare den här gången, så skulle han personligen förtrolla Malfoy till den äckliga lilla insekt som han faktiskt var…
”Jag ska ta reda på vad du håller på med, var så säker”, mumlade Harry lågt ut i den
tomma sovsalen innan han krånglade sig över på rygg igen och gäspade stort.
”Var så säker Malfoy, var så säker…”


Draco hade funderat på att ge sig av från skolan.
Samtidigt så visste han att han hade sitt uppdrag att utföra, de uppdrag som han svurit på vid sitt liv att han skulle genomföra. Han kunde inte vara så svag att han stack efter bara ett misslyckande. Han skulle försöka igen. Han skulle bara hitta något sätt att stänga av sina känslor som gav upptåg till alla de där tankarna som ständigt virvlade runt i hans redan överbelastade huvud.
Det fick honom att tappa koncentrationen, något som var livsfarligt i en situation som hans.
Ibland kände han sig återigen som ett litet barn och fick en stark lust till att ställa sig upp och skrika.
Skrika att han bara var sexton år och inte vuxen.
Skrika att han inte ville döda någon.
Att han bara ville fortsätta sitt menlösa överklassliv, fortsätta leva över andra. Inte av andra.
Men det här var tankar som han bittert höll för sig själv långt, långt inne i sitt huvud, väl dolda för allmänheten och för sig själv. Allra längst in där han bar alla sina förbjudna tankar och känslor, tankarna och känslorna som han skämdes för.
Rädsla var en sådan sak.
En Malfoy var ju aldrig rädd, givetvis inte.
Men han hade blivit livrädd när Elli legat där på marken.
Han hade varit helt säker på att det var slut, att han hade dödat henne.
Men hon hade ju klarat sig så nu borde han kunna raderade den där händelsen ur sitt minne för gott och fortsätta vidare som om ingenting hänt.
Det kunde han inte.
Om han lyckades stänga ut det på dagarna så hemsökte det alltid honom om nätterna.
Hemska mardrömmar om skärande skrik och tomma stirrande ögon.
Han vaknade alltid upp helt blöt av svett och täcket snurrat som en snara runt hans kropp.
Han var livrädd för att somna eftersom han var livrädd för vad han skulle drömma.
Och ännu mera rädd var han för att någon av de andra pojkarna skulle vakna före honom och se honom i det tillståndet av fruktan. Crabbe, Goyle, Zabini, Nott. Vad visste de om livet, egentligen? De levde sina meningslösa liv i en meningslös värld och nöjde sig med det. Det gjorde inte han. Han ville mer. Han ville lyckas och bli Någon. Den där Någon som hans föräldrar alltid önskat att han skulle bli.

Han var så trött på dagarna så att han knappt orkade bita ifrån åt Pansy när hon med sina sträva händer strök honom över kinden och frågade om han verkligen var okej, som om hon brydde sig om det. Han tittade bara tomt på henne och återgick sedan utan ett ord till sin äckliga frukost som han egentligen inte alls ville ha.
”Draco, är du sjuk?” frågade hon och log milt mot honom. ”Du är alldeles blek!”
”Sovit dåligt.” svarade han kort och kvävde en gäspning, ”Är det förbjudet eller?”
”Nej men…”
”Titta!” avbröt Zabini dem båda och pekade ivrigt på sin upplaga av The Daily Prophet som han slagit upp mot tillbringaren, ”Kolla in det här.”
De lutade sig allesammans fram för att läsa och Draco fick sträcka på sig för att se över
axeln på Goyle.
”MASS FLYKT FRÅN AZKABAN - FUDGE AVGÅR”
Draco lät långsamt blicken glida ner mot den svartvita rörliga bilden under rubriken.
Han stirrade rakt in i sin mosters galna utstående ögon.
Bellatrix hade munnen öppen i ett tyst skratt och man kunde riktigt höra henne ta ton
och få liv genom tidningen.
Hennes tidigare vackra utseende, inte helt olik hans mammas, hade förlorat all sin skönhet under åren i fängelset och hade gett henne någon slags förvildning som var mycket obehaglig att iaktta.
Draco hade aldrig gillat sin moster.
Han kastade en ointresserad blick på de suddiga personerna bakom Bellatrix och hörde hur Pansy läste upp namnen högt för Crabbe och Goyle.
”Fattar ni?” avslutade hon upphetsat och slet åt sig tidningen igen innan Draco hunnit läsa vad som stod under rubriken, ”De kommer och hämtar oss! Äntligen är vårt slavande vid den här skolan över… Äntligen ska Dumbledore få vad han förtjänar!”
De andra instämde nickande och Draco skyndade sig att haka på, trots att han mer kände obehag än glädje. Han var nämligen inte så säker på att det var riskfritt för honom längre, snarare tvärtom.
Och om han misslyckades med sitt uppdrag… Nej, han orkade inte ens tänka på det.
Han skulle inte misslyckas, han skulle komma igen.
En Malfoy ger sig aldrig, speciellt inte om det är för fruktan om sitt eget liv.
Det var ju trots allt de enda deras familj var känt för.
Sin omåttliga egoism.

Vet att jag spammar er med nya kapitel
men tycker ju att det är så nedra roligt!
Det här blev lite kort, men det kommer längre imorgon.
Hoppas ni inte tröttnar på den bara för att den är lång,
jag hoppas ni hänger med ända till slutet!

OBS!
Gråtvarning på denna, jag bölade iallafall nästan när
jag skrev slutet bara för att det var så...Jag vet inte, synd om Draco för jag vet ju vad som kommer hända!
Puss alla hoppas det duger ♥

Kapitel 24
Inte som innan

”Jag fattar inte att ni inte stoppade dem!”
Hermiones ögon sköt blixtar mot Harry när vi vandrade ner mot dagens första lektion vid växthusen på onsdagsmorgonen.
”Sälja sånt där… till förstaårselever dessutom! Nu går jag till Dumbledore och berättar vad de där båda håller på med. De kommer bli relegerade bums!
”Hermione”, sa Ron i en märkligt bedjande ton som inte alls lät som honom, ;"Man kan inte säga åt Fred och George vad dem ska göra eller inte göra, de gör som det vill i alla fall. För att vara helt ärlig tror jag att de struntar i om det blir relegerade.”
Hermione såg chockad ut.
”Sant” instämde Harry och svor tyst för sig själv när han snubblade till över någonting som visade sig vara en död Numbul. Den låg mosad framför fötterna på honom med det tjocka stockarna till ben rätt ut och kvistarna uppstickande i en konstig vinkel. Den var misstänkt lik den Numbul som Draco hade jagat efter igår och Harry tog ett stort kliv över den innan han, utan att ta någon notis om den irriterat utbrast:
”Jag kunde inte göra någonting, och jag tänker inte ens försöka göra det!”
”Han talar sanning, Hermione”, sa jag blidkande och önskade innerligt att jag var någon annanstans.
”Jag känner dem visserligen inte alls, men de verkade…öh…väldigt säkra på sin sak och…Hej Draco!”
Aldrig hade jag blivit så glad över att se hans vitblonda hår och surmulna uppsyn som nu.
Han verkade inte alls lika glad över att se mig utan högg bara tag i min arm och stannade mig mittemellan slottet och växthuset. Utan att ta någon notis om de andra tre som han i vanliga fall aldrig missade ett tillfälle att mobba, sa han lågt: ”Vi måste prata.” Det var någonting i hans röst som fick det att hugga till i magen på mig. Lät han rädd?
”Vi har ju lektion nu?”, svarade jag förvirrat och tittade på Harry, Ron och Hermione som alla tre hade tystnat och som nu stod och betraktade oss med stort intresse.
Ron snörpte på munnen och Hermione rynkade pannan. Att missa en lektion var tydligen ingenting som var bra om man var ute efter att imponera på henne.
”Jag skiter i lektionen”, sa han kort och såg sig om. ”Kom med nu.”
”Du kan inte tvinga henne till någonting Malfoy”, sa Harry plötsligt och tog ett steg närmare Draco som höjde på ögonbrynet.
”Om hon inte vill följa med dig…”
”Lägg dig inte i Potter.”
”… så kan du inte tvinga henne.”
”Du har inte med det här att göra!” fräste Draco vars ögon blev alldeles svarta.
Han såg läskigt arg ut och jag drog lite i honom i ett försök att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vi går väl då, nej det är okej Harry, jag kommer snart.”
”Om du får problem…” Harry nickade mot Draco som stirrade på honom med en blick som var så full av hat att jag blev tårögd, ”Så vet du att vi backar upp dig.”
”Vi” var kanske en snudd på överdrift.
Ron såg ut som om han med glädje skulle låta Draco förvandla mig till en Pixignom om han ville det och Hermione verkade mest besviken.
Jag nickade till svar och vände mig om mot Draco som fortfarande med blicken full av avsky betraktade Harry.
”Kom då.”
Utan ett ord vände Draco på klacken och marscherade bort över den gulnande gräsmattan, bort mot
ett stort bokträd som ståtade med sin kraftfulla krona över oss när vi stannade precis under det.

Han vände sig bort från mig, stirrande in i den tjocka stammen.
”Draco vad…?”
Han sa ingenting utan fortsatte att stirra rätt fram och jag följde hans blick men kunde inte se någonting som skulle kunna fånga hans uppmärksamhet, så därför gjorde jag ett nytt försök genom att ta tag i hans arm och långsamt vända honom mot mig.
”Draco vad är det?”
”Du måste lova mig en sak.” sa han bittert och tittade mig rakt i ögonen.
Blicken han gav mig var bestämd, men samtidigt så fanns där en glimt av någonting annat, ett spår av vanmakt och osäkerhet. Rädsla för att jag inte skulle lyssna, inte förstå.
”Vadå?”
”Lova först”, sa han och tittade bedjande på mig med sina genomträngande gråa ögon.
”Jag kan inte lova om jag inte vet vad det är”, sa jag oförstående. ”Vad ska jag lova?”
Han drog en djup suck och vände sig om och såg ut över sjön vars yta långsamt rörde på sig
i den kyliga vinden.
”Att du inte blir tillsammans med Potter.”
”Va?” sa jag och blev så chockad att jag var nära på att göra Jättebläckfisken, som långsamt kom glidande fram över vattnet, sällskap. Den stannade till och vinkade till oss med sina långa slemmiga armar innan den fortsatte sin simtur över sjön.
”Bli tillsammans med… Harry? Vad menar du med det? Varför skulle jag… Va?”
”Om du blir det så kommer du göra allt så mycket svårare för mig”, sa Draco lågt och såg mig på nytt rätt i ögonen med den där blicken som jag snabbt lärde mig att hata.
”Och det är redan tillräckligt svårt, okej? Så lova mig att inte bli tillsammans med den där äckliga ärrskallen.”
”Jag kan inte lova en sådan sak fattar du väl!” Min röst hade tagit en upprörd tonart.
”Inte för att jag tror…”
”Så du gillar honom?” avbröt han mig ilsket. ”Gillar du Potter?”
”Nej!” sa jag ilsket och lutade mig mot trädet. ”Jag känner honom ju knappt! Men det låter bara så sjukt…att lova en sådan sak…Varför då?”
”För att”, svarade Draco lågmält.
”För att annars kommer det bli svårt.”
”Vad blir svårt?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte det?”
”Jag kan bara inte.”
”Men Draco. ” Jag såg bedjande på honom. ”Varför kan du inte…”
”För att jag inte kan det, okej?” sa han tvärt och backade ifrån mig. ”För att jag lovat.”
”Vem har du lovat?”
”Snälla Elli, bli inte mer inblandad än vad du redan är!” Hans röst var fylld av både panik och ilska. ”Jag vill inte att... något ska hända dig. ”
Han rodnade när han sa det, vände bort blicken.
Stillsamt såg jag på honom och kände en våg av glädje skölja över mitt hjärta.
Hade han sagt att han brydde sig om mig? Han som var så uppblåst att jag faktiskt börjat tveka på om han någonsin skulle kunna tycka om någon annan än sig själv.
”Draco, du är min vän.” sa jag försiktigt och vände honom på nytt mot mig. ”Min bästa vän.” la jag till och kände med hela mitt hjärta att jag faktiskt menade det. ”Om du håller på med något dumt…”
”Är jag?” sa han. ”Är jag din bästa vän?”
”Ja det är du”, svarade jag och lutade mig fram mot honom. ”Även om jag har svårt att förstå det själv ibland.”
Han log mot mig, inte elakt som han brukade utan ett riktigt leende. Det första riktiga leende jag sett hos honom, och det var det finaste jag sett. Det lyste upp honom inifrån och fick hans ögon att glänsa till på ett helt nytt sätt som avslöjade hur vackra det egentligen var. Jag lutade mig fram och drog honom intill mig i en riktig kram. Han stod alldeles stilla i min omfamning men den här gången var han inte alls lika stel som han varit förra gången. Försiktigt, nästan omärkbart lutade han sig mot mig och jag kunde tydligt känna hur hans hjärta
slog snabba lite ojämna slag. Han var rädd för något, och jag skulle mer än allt annat i hela världen vilja veta vad.

Åh va härligt med ett nytt kapitel!!

Jättekul att få läsa om 1a generationen! Älskar det. Längtar redan efter nästa, hoppas det kommer snart. Älskar Snape (hatar honom annars), men han är ju nästan söt i den här ff:n xD Undra vad som är konstigt med Rosier....? Spännande!!

P.s
Spoila lite för mig va?

Jag blev klar lite tidigare,
skriver på nästa nu så!
Hoppas ni ska gilla det, och finaste Desiree lycka till på jobbet! DU motiverar mig! ♥
Det gör ni allihopa, ni är bara bäst!

Kapitel 20
Katter,halsband och mystiska drömmar

Inuti asken på en vacker röd sammetskudde låg ett tjockt silverfärgat halsband med stora
röda diamanter. Det var otroligt vackert och såg så oskyldigt och skört ut där det vilade på sin guldbroderade bädd.
”Åååå vad fint!” sa jag och drog efter andan. ”Men Draco, var har du fått tag på det?”
”På en affär långt härifrån…”, mumlade han. Han höll så hårt om asken att knogarna vitnade.
”Det måste ha kostat hur mycket som helst. Åh, Draco… Det är fantastiskt!”
”Jag fick det billigt”, svarade han kort och såg sig om över axeln. ”Vår lektion…”
”Vad är det för någonting under den?” frågade jag och sträckte fram handen mot kudden som buktade ut lite grann.
”Nej! Rör den inte!”, skrek han och slog igen asken med en smäll. ”Du får inte röra vid det!”
”Men herregud, ta det lugnt!” Jag stirrade på Draco som snabbt stuvade in asken innanför klädnaden igen. ”Varför är det så farligt om jag rör vid det?”
”Strunta i det du, jag har redan avslöjat tillräckligt för dig.”
Han rätade på sig och stirrade på mig med vild blick. Han såg nästan sjukare ut än vad han gjort den gången på Malfoy Manor.
”Kan vi inte ta sällskap tillsammans till lektionen?” Jag lade huvudet på sned och såg bedjande på honom. ”Jag har ingen aning om vart Norrtornet ligger…”
”Ska inte du gå tillsammans med smutskalleälskaren sankte Potter?” spottade han fram och ryckte omilt upp sin väska från golvet. ”Ni verkar ju ha så trevligt ihop…”
”Kom nu”, jag drog ut honom från trappan. ”Vi börjar snart.”
Han tog några steg men stannade sedan tvärt och tittade på mig. ”Vart har du din väska?”
”Ööh… den är…”
Med ens kom jag ihåg Hermione som fortfarande stod och väntade på mig borta vid
porträtthålet.
”Två sekunder.”
Det snabbaste jag kunde kilade jag upp för trappan medan Draco förvånat tittade efter mig.
”Där är du ju, jag trodde nästan…”
”Väsk… an”, flämtade jag och ryckte åt mig den.
Hermione såg frågande på mig men jag skakade bara på huvudet.
”Förklarar sen”, mumlade jag och gav henne ett urskuldande leende innan jag vände om och
rusade tillbaka ner till Draco som fortfarande stod kvar med ett lätt förvirrat uttryck i det bleka ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick de mest hatiska blickarna när vi steg in i Professor Trelawneys klassrum, han eller jag. Ron stirrade på mig med öppen mun och vände sig sedan demonstrativt bort. Harry höjde på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Dracos vänner lät höra ilskna fnysningar och Pansy blängde så argt på mig att jag inte skulle blivit förvånad om jag blivit förvandlad till en hög med aska.
”God afton barn”, sade plötsligt en mystisk drömmande röst och en lång väldigt smal kvinna skred in i det kvava dunkla rummet. Hennes långa hår var krusigt och böljade ner för ryggen på henne som ett gäng tjocka rödbruna ormar. Hon bar ett par gigantiska glasögon som fick hennes ögon att se onormalt stora ut och fick henne att påminna om en ovanligt stor insket.
”Jag ser att ni alla överlevt ännu en sommar, men det visste jag förstås att ni skulle göra…”, sa hon och blinkade mot oss innanför glasögonen.
”Ingen av er kommer att lämna oss förrns i det här årets slut… Fasansfulla saker väntar er, mina kära barn, saker ni inte ens kan föreställa er i era vildaste fantasier!”
Lavender och Parvati flämtade till och kurade ihop sig tätt tillsammans på golvet. Ingen annan i klassen reagerade. Ron gäspade stort och lade ner huvudet i händerna. Trelawney, som ivrigt hade väntat på klassen reaktioner över hennes fasansfulla förutsägelse fick ett lätt besviket ansiktsuttryck. Hon vände sig om för att tåga fram till andra sidan av rummet då hon fick syn på mig och hejdade sig.
”Ååhååå! Den nya flickan…” Hon spärrade på nytt upp ögonen och tog min hand mellan sina långa beniga fingrar.
”Säg mig kära barn, besitter du siarens gåva, lilla vän? Kan du känna vibrationerna som gav sig tillkänna i samma stund som du steg in i mitt klassrum?”
”Öh…”, svarade jag och såg mig chockat omkring. ”Jag vet inte, Professorn…”
”Såja, var inte blygsam nu! Berätta för oss, vad är det du känner?
Sorg? Vanmakt? Rädsla?”
”Öh… Jag känner mig bara lite yr, Professorn…” mumlade jag och Harry brast ut i ett skratt som han inte gjorde någon ansats alls till att dölja. Trelawney gav honom ett ogillande ögonkast.
”Bry dig inte om honom, lilla vän”, sa hon med ömhet i rösten. ”Den som inte besitter siarens förmåga kan lätt känna sig förtryckt och ha ett behov av att trycka ner oss som kan tala med det oändliga.”
Vid det här laget hade också Ron börjat skratta. Parvati och Lavender hyschade upprört och de skrattade ännu högre. Trelawney släppte mina händer och skred fram till sitt skrivbord där hon ställde sig vänd mot klassen utan att ta någon notis om Harry och Ron.
”Idag ska vi fortsätta med det som vi aldrig avslutade förra året, drömtydning.”
Hon spärrade dramatiskt upp ögonen. ”Att tyda och förstå drömmar är en gåva som väldigt få besitter… Ja lille vän, väldigt få”, nickade hon allvarligt i tron att Neville som bränt sig på ett av stearinljusen hade tårar i ögonen av rädsla för att inte besitta drömtydningens gåva.
”Vi kommer att börja med att tyda varsitt drömlexikon, därför vill jag att ni delar upp er i par, och inget prat, det skrämmer iväg de känsliga vibrationerna!”

Så fort Trelawney tystnat och börjat dela ut papper till klassen steg ljudnivån.
Jag fick återigen arbeta tillsammans med Neville som rynkade ihop hela sitt runda ansikte
i koncentration i ett försök att minnas sin senaste dröm.
”Det var någonting… med ett plommonstopp tror jag! Eller var det en stövel…”
Han sög frånvarande på pennan. ”Ja en stövel var det nog…”
”Så du drömde om en stövel?” sa jag och krafsade uttråkat ner ordet ”Stövel” på mitt papper.
”Ja!” utbrast Neville lyckligt. ”Och om ett päron… tror du det betyder någonting dåligt?”
”Det betyder att din tillvaro kommer att ändra riktning, eftersom stöveln är böjd…” Läste jag ur mitt splitternya exemplar av Drömoraklet, ”Och om stöveln var brun betyder det att din livssituation inte kommer ha några förändringar, om den var svart däremot betyder det otur…”
”Jag kommer inte ihåg!”, kved Neville desperat och slog omkull sitt exemplar av boken.
”Tror du det har någon betydelse?”
”Inte det minsta”, svarade jag lojt och skrev ner några meningar på mitt papper om Nevilles dröm.
”Och det med päronet betyder att något ovalt kommer anlända till dig som en frisk fläkt och utplåna
alla dina mardrömmar. ”Jag kvävde en gäspning och lät fjäderpennan slarvigt svepa över papperet.
”Åh!” utbrast Neville vars ansikte lystes upp. ”Då kanske jag klarar min FUTT examen trots allt!”
”Varför skulle du inte göra det?” sa jag och tittade upp på honom..
”Du har väl inte mindre chans än någon annan.”
”Tror du inte?” sa han förvånat.
”Självklart inte”, svarade jag bestämt. ”Nu får du tyda min dröm… om jag kommer ihåg någon vill säga…”
Jag slöt ögonen och försökte minnas vad jag drömt i natt, men eftersom jag nästan inte
hade sovit någonting så var det omöjligt. Det kunde väl inte göra någon skillnad om jag tog någonting som jag drömt om tidigare?
”Öh…” Jag lade pannan i djupa veck, funderade.
Neville iakttog mig med ivrig min och svängde med sin tilltufsade bruna fjäderpenna över det
redan nerfläckade papperet.
”Alltså… Jag… Jag kan ta en sak som jag drömde om för ett tag sedan… Om det är okej?”
”Visst”, sa han glädjestrålande. ”Ta vad du vill!”
”Hm… Okej… Jag drömde om… Katter.
Svarta katter som liksom… snurrade runt i en ring med svansarna fasthakade i varandra.”
Jag gjorde en paus och såg på Neville som nickade allvarligt och febrilt började leta igenom Drömoraklet.
”I mitten av dem satt en mindre beige katt… Den verkade rädd, ja nästan vettskrämd för de här andra svarta katterna…” Jag tänkte efter medan Neville fortsatte att bläddra i boken, uppmärksamt lyssnande.
”Den kröp liksom ihop, ungefär såhär”, sa jag och visade med händerna, ”Och då började de andra
att skratta, högt och liksom… Ihåligt.” Jag rös och skakade på huvudet.
”Otäckt var det, de är därför jag kommer ihåg den så väl…och det värsta… Det var att allt det här kändes bekant på något vis. Som om jag sett det förut, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har drömt om det tidigare.”
”Okej… Huh.” Neville rös också till. ”Här är det något i alla fall… tror jag. ”
Han pekade med ett knubbigt finger på en av sidorna.
”Det står att svarta katter…” han svalde, ” Står för olycka och dödsvarsel… Beiga katter står det ingenting om, men att drömma om katter överhuvudtaget anses inte alls vara bra… Det betyder att någon vill en illa.”
”Tror du det stämmer?” fortsatte han förskräckt och såg upp på mig med skrämda klotrunda ögon.
”Vad läskigt!”
”Äsch”, sa jag och försökte låta oberörd trots den obehagliga känsla som långsamt bosatte sig längs ner i maggropen. ”Det där är bara smörja. Hermione har rätt.”
Neville såg inte helt övertygad ut, men nickade och slog igen sin bok eftersom Professor Trelawney hade skridit fram till oss igen och harklat sig för att fånga allas uppmärksamhet.
”Kära barn…(Ron gäspade stort och lade huvudet i händerna) Det är så att min spåkula har meddelat mig om att vi på grund av en liten incident tyvärr inte kommer att ses förrns på måndag nästa vecka…” Hon blinkade upprört mot oss bakom glasögonen; Så därför mina barn ska ni få lite extra arbete att utföra under veckan då våra själar befinner sig långt ifrån varandra. Eftersom Mars står i position till Jupiter så kommer ni få ett helt utmärkt tillfälle att studera era drömmar. Jag vill att ni delar upp er två och två och tillsammans skriver varsitt litet diagram där ni ska försöka tolka och översätta er kamrats drömmar fram tills Fredag. Sedan vill jag att ni för drömdagbok resten av terminen. ”
Professor Trelawney slog ihop händerna och gav oss ett mystiskt leende innan hon med en elegant sväng på sin trollstav fick högen med blåa små skrivböcker att sväva iväg från sin plats vid det överbelastade skrivbordet och mjukt landa i händerna på var och en av oss.

Dagens sista lektion hade vi Trollformelära tillsammans med Rawenclaw. Läraren i det här ämnet tyckte jag genast väldigt mycket om. Proffesor Flitwick var en liten knubbig trollkarl med ett tjockt vitt skägg som han hela tiden drog fingrarna igenom. Han var väldigt snäll och hälsade mig hjärtligt välkommen genom att skjuta ut en kaskad av kanariefåglar ur sin trollstav med sin pipiga stämma. Han gav oss en riktig mjukstart genom att låta alla eleverna skriva en uppsats om sitt sommarlov och repetera Wingadeum leviosa, en förhäxning som fick saker att sväva. Hogwartseleverna hade precis som jag lärt mig den redan i årskurs ett men långt ifrån alla bemästrade den och det syntes tydligt att många behövde mera träning. Seamus råkade flera gånger få sina kuddar att svischa iväg rakt i magen på lilla Flitwick som förtvivlat försökte hoppa undan, och Neville lyckades med att få både katedern och svarta tavlan att studsa runt i klassrummet innan lektionen var slut.

Efter lektionen begav vi oss ner till stora salen för att få i oss lite kvällsmat innan det var läggdags.
Harry hade inte nämnt något mer om det där med att jag skulle få prova hans kvast och jag ville inte påminna honom. Han kanske hade ändrat sig? Jag sneglade på honom från sidan där han satt bredvid mig och lassade på potatisgratäng på sin tallrik. Hermione hade kastat i sig maten och rusat iväg till biblioteket för att låna några nya böcker om talmagi så jag hade blivit ensam kvar med Harry och Ron. Just då vände Harry sig om och mötte min blick. Jag log och tittade snabbt bort. Hade han förstått att jag suttit och stirrat på honom? Så pinsamt!
”Hur var din första dag här då? Vad tycker du om Hogwarts?” Harry hade varit noga att svälja ner maten innan han tog till orda och såg nu på mig med sina glittrande ögon.
”Jo… bara bra”, mumlade jag och skar försiktigt en bit av köttet. ”Jag tycker om det.”
”Ja det här är mitt hem”, sa Harry och såg ut över stora salen med en blick full av kärlek.
”Utan Hogwarts…”, han skakade på huvudet, ”Så vet jag inte om jag hade överlevt.”
Jag log lite, osäker på om han skojade eller inte men när jag mötte hans blick igen såg han helt allvarlig ut.
”Är din moster och morbror så hemska?” frågade jag försiktigt och stoppade in en liten bit kött i munnen. Det smakade underbart och jag skyndade mig att skära upp en till.
”Ja”, svarade han tyst. ”Just så hemska är dem.”
Han såg ledsen ut och jag fick en hastig impuls att vilja krama honom men lyckades låta bli. Istället tog Ron uppmärksamheten genom att sätta en alldeles för stor bit potatis i halsen och Harry blev tvungen att dunka honom hårt i ryggen för att den skulle lossna.
”Liv… s... far… ligt!”, flämtade Ron och höll sig för magen. ”Mat… en… här…”
”Om du inte vore så himla glupsk utan åt som normalt folk så skulle det där
inte hända.”
En flicka med tjockt långt hår som var lika rött som Rons lipade åt honom över bordet.
Jag hade inte lagt märke till henne förut och när jag tittade upp på henne slog det mig hur lika hon och Ron var.
Harry skrattade och jag lade märke till hur Ginnys kinder mörknade.
”Tyst med dig!” fräste Ron som återfått talförmågan. Ginny log retsamt till svar. Sedan tittade hon på mig.
”Är det du som är Elli?”
”Ja”, svarade jag och log tillbaka. ”Från Sverige.”
”Luna berättade det”, Ginny gjorde en grimas. ”Hon har en tendens att följa efter mig överallt… Men i år har vi inte så många lektioner tillsammans, tack och lov.”
”Gillar du inte henne?” frågade jag förvånat.
”Jodå, i lagom doser”, svarade Ginny med en suck och tog för sig av potatisgratängen.
”Men hon är lite…”
”Konstig?” sa jag frågande och Ginny nickade.
”Precis, det är lätt att det blir för mycket Luna…” Hon skakade på huvudet och förde sitt röda hår
bakom öronen, ”Vad kul att du hamnade i Gryffindor förresten.”
”Tack, det tycker jag också”, svarade jag och kände att jag verkligen menade det.
”Fast Draco blev inte särskilt glad.”
”Draco!” Hon fnös och kastade en ilsken blick mot Slytherinbordet där Draco satt tillsammans
med sin vanliga klunga med ryggen mot oss. ”Orka med honom!”
”Han är faktiskt min vän”, sa jag lågt. ”Och han är faktiskt inte så hemsk som han verkar.”
”Säkert!”, Ginny flinade. ”Han är väl ungefär lika trevlig som Ron, kan jag tänka mig.”
Ron som tydligen tjuvlyssnat gav henne en svart blick och höjde sin sked.
”Du skulle bara våga”, sa Ginny och höll varnande upp sin trollstav. ”Spökfladdermustricket, du vet…”
”Håll klaffen då!” Fräste Ron och sparkade till hennes fötter under bordet. ”Jobbiga snorunge!”
”Ska du säga!” Ginny höjde på ögonbrynen och stoppade in en tugga i munnen medan Ron satt mittemot henne, kokande av ilska. ”Jag är så glad att det inte är dig jag brås på, Ron…”
”Är ni syskon?” Frågade jag försiktigt och sköt bort min tomma tallrik en bit så att jag skulle slippa
behöva oroa mig för att råka lägga armen i det som fanns kvar.
”Ja”, svarade Ginny och suckade. ”Tyvärr.”
”Jag är inte stolt över att vara din bror heller, om du tror det!” morrade Ron.
”Du är bara en jobbig uppblåst liten…”
”Jag skriver till mamma…”, Varnade hon och höll upp ett finger och Ron tystnade tvärt fast man kunde fortfarande se hur hela han kokade av ilska. ”Så passa dig du.”
Han mumlade något ohörbart om att det minsann var hon som skulle passa sig innan han surmulet började prata med Seamus om quidditch.

Jay! En till med långa kapitel, me gusta!!! Jag skriver också långt, men har inte sett så många andra göra det. Så nu känner jag mig inte så ensam längre haha! Såg att denna var från 2012, alltså ungefär lika gammal som min första DM. Lite kul, för kommer ihåg den här från den tiden! Tror jag var in och kikade dp med, men hann aldrig läsa. Jättebra skriver iallafall!

Här har ni kapitlet! Hoppas ni ska gilla det!


Jo jag tänkte det hjärtat, men tycker sidan är så krånglig ;D

Åh tack snälla!!!

Kapitel 24
Inte som innan

”Jag fattar inte att ni inte stoppade dem!”
Hermiones ögon sköt blixtar mot Harry när vi vandrade ner mot  dagens första lektion vid växthusen på onsdagsmorgonen.
”Sälja sånt där… till förstaårselever dessutom! Nu går jag till Dumbledore och berättar vad de där båda håller på med. Då kommer dem inte få sätta sin fot på skolan längre med deras fåniga krimskrams!”
”Hermione”, sa Ron i en märkligt bedjande ton som inte alls lät som honom, 
”Man kan inte säga åt Fred och George vad dem ska göra eller inte göra, de gör som det vill i alla fall.”
”Sant” instämde Harry och svor tyst för sig själv när han snubblade till över någonting som visade sig vara en död Numbul. Den låg mosad framför fötterna på honom med det tjocka stockarna till ben rätt ut och kvistarna uppstickande i en konstig vinkel. Den var misstänkt lik den Numbul som Draco hade jagat efter igår och Harry tog ett stort kliv över den innan han, utan att ta någon notis om den irriterat utbrast: 
”Jag kunde inte göra någonting, och jag tänker inte ens försöka göra det!”
”Han talar sanning, Hermione”, sa jag blidkande och önskade innerligt att jag var någon annanstans.
”Jag känner dem visserligen inte alls, men de verkade…öh…väldigt säkra på sin sak och…Hej Draco!”
Aldrig hade jag blivit så glad över att se hans vitblonda hår och surmulna uppsyn som nu.
Han verkade inte alls lika glad över att se mig utan högg bara tag i min arm och stannade mig mittemellan slottet och växthuset. Utan att ta någon notis om de andra tre som han i vanliga fall aldrig missade ett tillfälle att mobba, sa han lågt: ”Vi måste prata.” Det var någonting i hans röst som fick det att hugga till i magen på mig. Lät han rädd?
”Vi har ju lektion nu?”, svarade jag förvirrat och tittade på Harry, Ron och Hermione som alla tre hade tystnat och som nu stod och betraktade oss med stort intresse. 
Ron snörpte på munnen och Hermione rynkade pannan. Att missa en lektion var tydligen ingenting som var bra om man var ute efter att imponera på henne.
”Jag skiter i lektionen”, sa han kort och såg sig om. ”Kom med nu.”
”Du kan inte tvinga henne till någonting Malfoy”, sa Harry plötsligt och tog ett steg närmare Draco som höjde på ögonbrynet.
”Om hon inte vill följa med dig…”
”Lägg dig inte i Potter.”
”… så kan du inte tvinga henne.”
”Du har inte med det här att göra!” fräste Draco vars ögon blev alldeles svarta. 
Han såg läskigt arg ut och jag drog lite i honom i ett försök att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vi går väl då, nej det är okej Harry, jag kommer snart.” 
”Om du får problem…” Harry nickade mot Draco som stirrade på honom med en blick som var så full av hat att jag blev tårögd, ”Så vet du att vi backar upp dig.”
”Vi” var kanske en snudd på överdrift. 
Ron såg ut som om han med glädje skulle låta Draco förvandla mig till en Pixignom om han ville det och Hermione verkade mest besviken.
Jag nickade till svar och vände mig om mot Draco som fortfarande med blicken full av avsky betraktade Harry.
”Kom då.”
Utan ett ord vände Draco på klacken och marscherade bort över den gulnande gräsmattan, bort mot 
ett stort bokträd som ståtade med sin kraftfulla krona över oss när vi stannade precis under det.

Han vände sig bort från mig, stirrande in i den tjocka stammen.
”Draco vad…?”
Han sa ingenting utan fortsatte att stirra rätt fram och jag följde hans blick men kunde inte se någonting som skulle kunna fånga hans uppmärksamhet, så därför gjorde jag ett nytt försök genom att ta tag i hans arm och långsamt vända honom mot mig.
”Draco vad är det?”
”Du måste lova mig en sak.” sa han bittert och tittade mig rakt i ögonen.
Blicken han gav mig var bestämd, men samtidigt så fanns där en glimt av någonting annat, ett spår av vanmakt och osäkerhet.  Rädsla för att jag inte skulle lyssna, inte förstå.
”Vadå?”
”Lova först”, sa han och tittade bedjande på mig med sina genomträngande gråa ögon.
”Jag kan inte lova om jag inte vet vad det är”, sa jag oförstående. ”Vad ska jag lova?”
Han drog en djup suck och vände sig om och såg ut över sjön vars yta långsamt rörde på sig
i den kyliga vinden.
”Att du inte blir tillsammans med Potter.”
”Va?” sa jag och blev så chockad att jag var nära på att göra Jättebläckfisken, som långsamt kom glidande fram över vattnet, sällskap. Den stannade till och vinkade till oss med sina långa slemmiga armar innan den fortsatte sin simtur över sjön.
”Bli tillsammans med… Harry? Vad menar du med det? Varför skulle jag… Va?”
”Om du blir det så kommer du göra allt så mycket svårare för mig”, sa Draco lågt och såg mig på nytt rätt i ögonen med den där blicken som jag snabbt lärde mig att hata.
”Och det är redan tillräckligt svårt, okej? Så lova mig att inte bli tillsammans med den där äckliga ärrskallen.”
”Jag kan inte lova en sådan sak fattar du väl!” Min röst hade tagit en upprörd tonart.
”Inte för att jag tror…”
”Så du gillar honom?” avbröt han mig ilsket. ”Gillar du Potter?”
”Nej!” sa jag ilsket och lutade mig mot trädet. ”Jag känner honom ju knappt! Men det låter bara så sjukt…att lova en sådan sak…Varför då?” 
”För att”, svarade Draco lågmält.
”För att annars kommer det bli svårt.”
”Vad blir svårt?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte det?”
”Jag kan bara inte.”
”Men Draco. ” Jag såg bedjande på honom. ”Varför kan du inte…”
”För att jag inte kan det, okej?” sa han tvärt och backade ifrån mig. ”För att jag lovat.”
”Vem har du lovat?”
”Snälla Elli, bli inte mer inblandad än vad du redan är!” Hans röst var fylld av både panik och ilska. ”Jag vill inte att... något ska hända dig. ” 
Han rodnade när han sa det, vände bort blicken. 
Stillsamt såg jag på honom och kände en våg av glädje skölja över mitt hjärta.
Hade han sagt att han brydde sig om mig? Han som var så uppblåst att jag faktiskt börjat tveka på om han någonsin skulle kunna tycka om någon annan än sig själv.
”Draco, du är min vän.” sa jag försiktigt och vände honom på nytt mot mig. ”Min bästa vän.” la jag till och kände med hela mitt hjärta att jag faktiskt menade det. ”Om du håller på med något dumt…”
”Är jag?” sa han. ”Är jag din bästa vän?”
”Ja det är du”, svarade jag och lutade mig fram mot honom. ”Även om jag har svårt att förstå det själv ibland.”
Han log mot mig, inte elakt som han brukade utan ett riktigt leende. Det första riktiga leende jag sett hos honom, och det var det finaste jag sett. Det lyste upp honom inifrån och fick hans ögon att glänsa till på ett helt nytt sätt som avslöjade hur vackra det egentligen var. Jag lutade mig fram och drog honom intill mig i en riktig kram. Han stod alldeles stilla i min omfamning men den här gången var han inte alls lika stel som han varit förra gången.
Försiktigt, nästan omärkbart lutade han sig mot mig och jag kunde tydligt känna hur hans hjärta
slog snabba lite ojämnaslag. Han var rädd för något, och jag skulle mer än allt annat i hela världen vilja veta vad.

Alltså!!!! Ni är SÅ sjukt underbara!!!!!! Jag har läst era kommentarer MILJONER GÅNGER NU OCH FANGIRLAR SÖNDER SÅ ATT NI VET. För att hinna lägga upp ett nu ikväll (tog typ tusen år att koka knäck.................), så hinner jag inte svara personligt på dem Men alltså, wow. Jag ryser när jag läser, och ni har alla en speciell plats i mitt hjärta. En del av er ser jag verkligen upp till och att ni kommenterar är helt... Wow. I för sig, alla kommentarer är liksom, wow. Till mina nya bevare - TACK FÖR ATT NI BÖRJAT BEVAKA!!! Hoppas ni alla hänger med till slutet av den, det skulle betyda ALLT, ALLT, ALLT. Hoppas ni ska gilla nya kapitlet... Tack för att ni ger mig så mycket, i en värld där jag inte har något nästan ♥

Kapitel 15
Korridortrubbel

Det blodröda tågets vissla ljöd för andra gången. Elever knuffades för att komma fram först i kön för att få dem bästa platserna, och föräldrar försökte bära fram sina förstaårselever till tåget för att dem skulle få en plats överhuvudtaget.
En storvuxen kvinna med brunt krusigt hår och röda kinder kom springande
med en liten späd flicka i handen. Flickans blekröda råttsvansar trummade rytmiskt mot hennes smala nacke när hon sprang, och hennes förväntansfulla ansiktsuttryck fick de stora framtänderna att framhävas ännu tydligare. I ett hårt grepp höll hon en liten bur där en vettskrämd raggig liten uggla klamrade sig fast medan den utstötte skräckslagna hoanden.
”Vänta vänta! Min lilla Melanie ska med!”
Den tjocka kvinnan kastade sig på tågets konduktör som klivit ut på perrongen för att vissla en sista gång. Hon drog honom så hårt i armen att han höll på att fara på näsan i betonggolvet.
”Tåget ska inte avgå ännu! Min lilla Melanie ska med!”
”Tåget avgår om precis en minut, frun”, sa konduktören irriterat och vred sig ur hennes grepp.
”Om ni bara ser till att er dotter intar sin plats i ledet och väntar på sin tur…”
”Kom.” Draco hade redan börjat dra sin koffert mot den kö som snabbt bildats utanför en av tågets dörrar. ”Så slipper vi stå här bland alla smutskallar…”
”Jag har faktiskt inget emot mugglarfödda!” fräste jag och gick ikapp honom. 
”Det är ingen skillnad på dem och oss!” 
Om Draco svarade eller inte vet jag inte, för precis då ljöd visslan för sista gången och dörrarna slogs upp. Eleverna välde in i tåget och jag snurrade förvirrat runt på stället, fick syn på Dracos ljusa kalufs en bit fram och trängde mig ditåt. Han var fortfarande ensam, tack och lov där han surt stod och knuffade småungar till höger och vänster för att själv komma framåt i kön.
Jag rynkade ogillande på näsan, insåg att det var Draco det handlade om och ignorerade det hela.
Istället försökte jag behålla min plats i kön vilket visade sig vara en kamp på liv och död. Här gällde djungelns lag och jag fick ta emot flera armbågar. Förstaårseleverna stod skrämt ihop tryckta mot varandra i små klungor, och jag gav en liten pojke med lockigt brunt hår min plats och skyndade sen att haka på honom in i tåget. Alla verkade veta precis vart dem skulle ta vägen. Till och med majoriteten av förstaårseleverna verkade målmedvetna där de skyndade förbi mig med huvuden som knappt nådde mig till axel. Jag sträckte på mig och spanade efter Draco, tyckte jag såg en skymt av vitblont och började småspringa åt det hållet för att i nästa sekund krocka med något stort och runt som kom kutande från det motsatta hållet.
”Åhoahjj!” 
Det smällde till och jag studsade bort från objektet och krockade in i väggen med huvudet före, tappade uggleburen som rullade iväg i gången med ett fasligt skramlande som förstärktes av Shantis panikslagna hoanden.
”Ååååååååå förlåt!” Det som jag hade kolliderat med reste sig upp och blev till en han.
En knubbigt rund pojke med mörkt hår och oroliga ögon stod framför mig med en sprucken läpp och en tjock padda i handen.
”Det var Trevor… Han rymmer ibland…” 
Pojken kramade sin padda så våldsamt att ögonen höll på att lämna sina hålor på den.
”Fy på dig, Trevor!”
”Trevor…” Jag antog att det var namnet på djuret. Efter sommaren hos Malfoys hade min engelska blivit bra mycket bättre men den hade fortfarande sina brister.
Jag log ansträngt mot honom. Stackars kille! 
En ganska kort flicka med blont långt hår och lätt utstående ögon räckte mig Shanti, som fortfarande hoade upprört.
”Ååh, tack så mycket…”
”Det var inte så svårt.” Flickan glodde på mig och öppnade munnen lite. 
Jag försökte att inte fästa blicken på spenatbladet som satt fast mellan hennes framtänder och pressade fram ett till leende.
”Jag heter Luna”, sa hon svävande och kliade sig i örat. ”Och det där är Neville”, lade hon till och fäste sin simmiga blick på den runda pojken. 
Neville log glädjestrålande mot mig, fortfarande med ett alldeles för hårt grepp om paddan som nu börjat anta en mystisk blålila färg.
”Jaha….Öh…Har ni sett..”
”Draco gick åt det hållet.” Luna pekade med ett långt krokigt finger, vars varenda centimeter täcktes av jordnötsringar.
”Men om jag var du skulle jag inte gå dit. Slytherinare är inte alltid så trevliga.” avslutade hon och fick något drömmande i blicken. 
”Åtminstone inte om man inte gillar att få höra lite elaka saker, det kan faktiskt vara riktigt roligt ibland.”
”Öh… Tack.” Jag undrade men kände inte för att stifta någon närmare bekantskap med flickan genom att fråga hur hon visste att jag var här med Draco. Jag tog Shantis bur i ena handen och kofferten i den andra.
”Tack så mycket för hjälpen.” Jag vände mig om, gick ett par steg…
”Vänta!” Nevilles runda ansikte dök upp framför mig, något svajande eftersom tåget just satt av i rörelse. ”Din trollstav!”
”Tack.” Jag tog emot den, rodnade återigen över min klumpighet, åt hur mycket jag redan skämt ut mig, och åt hur mycket mer det skulle bli om jag fortsatte att stå kvar.
”Nu måste jag verkligen…”
”Du kan sitta med oss om du vill!” avbröt Neville. 
”Vi har massor med plats i vår kupé!”
”Tack Neville… öh, men jag har lovat Draco...”
”Men han sitter ju i prefektvagnen!” sa Neville snabbt. ”Där får inte du sitta.”
”Prefektvagnen?” 
”Vagnen där alla som blivit utnämnda till prefekter sitter! Vi har massor av plats i vår vagn, kom!”
”Han har inte sagt något om någon prefekt till mig”, flåsade jag när Neville halvt släpade mig efter sig genom korridorerna med Luna skuttandes framför. 
Neville valde att inte svara, istället slet han upp dörren till något som visade sig vara
en kupé full av gängliga tonårspojkar (Ursäkta!) och vidare till nästa som var helt tom på folk.
Luna hoppade upp på ett av sätena och kröp sen fram till platsen närmast fönstret där hon satte sig tillrätta. Neville slog sig ner bredvid henne och pekade mot platsen mitt emot.
”Sätt dig!”
Fortfarande utan att riktigt veta vad som hänt eller varför satte jag mig och placerade Shantis bur på sätet bredvid. Hon burrade ilsket upp fjädrarna och vände baken till när jag försökte klappa henne.
Neville hade rest sig upp igen och slängde upp min koffert på hyllan ovanför där det redan låg två stycken, en vanlig stor svart och en skrikande gulorange med rörliga bilder på.
”Jösses!” sa Neville när han satt sig ner igen. ”Vi vet ju inte ens vad du heter!” 
”Åh, förlåt mig. ”Jag sträckte fram handen. 
”Elli.”
”Elli…” Neville smackade med tungan. ”Vilket ovanligt namn.”
”Jag är från Sverige.”
”Sverige?” Lunas röst klingade till borta från hörnet.
”Har ni fortfarande massor med Snorkackor där?”
”Snorkackor?” Ekade jag. 
”Skrynkelhornade Snorkackor.” Luna spände blicken i mig.
”Har ni det? Då kanske du vill läsa min pappas reportage om dem? 
Han har hållit på i flera veckor med den här artikeln; hon viftade med en tidning som hon höll uppochner i högra handen, ”Jag tror verkligen att du skulle gilla det här, den har blivit riktigt populär.
”Tack så mycket Luna”, sa jag matt och tog emot tidningen som hon sträckte över till mig.
”Vad intressant…” 
”Pappa är en mycket storslagen reporter.” Hon spärrade upp sina utstående ögon i ren upphetsning. ”Han tjänar nästan lika bra på den här artikeln som den han skrev i vintras om Harry Potter.” 
Jag vred och vände på tidningen som ståtade med massor av märkliga rubriker såsom "Är Mr Fudge en svartalfsapa och Få bort dina fläckar med drakspillning, allt blir svart istället för brunt."
”Vilken spännande artikel. ” Jag sköt tillbaka tidningen till Luna som såg lätt besviken ut. 
”Men jag tror inte att vi har några… Öh, Snorkacklande…”
”Snorkackor.”
”Javisst, Snorkackor, i Sverige. Inte längre i alla fall.”
”Vad synd.” Luna kliade sig på hakan. 
”Men då kanske ni har Gryffeltandade mastodonter? Vänta lite…” 
Hon rotade i en liten lila väska prydd med korkar och jag kastade en blick på Neville som såg förvirrad ut medan jag bad en tyst bön om att Draco snart skulle dyka upp.
”Här! Läs den här… Pappa tycker det är väldigt viktigt att alla blir informerade.” 
Hon kastade över ännu en tidning av Hört&Sett till mig.
”Du kan också ta en”, Hon slängde en till Neville som tappade den på golvet.
”Pappa vet verkligen hur man tar sig an faror som ingen vill låtsas om!” 
Hon var så upphetsad att ögonen återigen höll på att tränga sig ut ur sina hålor. 
”Pappa brukar alltid säga…”
Men vad Lunas pappa alltid brukade säga fick vi aldrig veta, för plötsligt slogs kupédörren upp med en smäll och tre personer varav en var så lång att han fick ducka för att inte slå den rödlätta skallen i taket, uppenbarade sig i dörren.
”Ni kan aldrig gissa vem som blivit prefekt för Slytherin!”
Ron stönade och sjönk ner på ett ledigt säte med ögonen hårt slutna.
”Näääeh vem?” sa Neville skrämt. ”Snape?”
”Malfoy!” suckade Ron. ”Nu kommer han bli ännu värre än tidigare. Det enda positiva är att vi kan göra livet lika surt för hans kompisar som han kommer göra för våra.”
”Är det sant?” Då hade jag rätt fast jag bara gissade!” 
Neville studsade upp och ner i sin iver över att få avslöja sin nyhet.
”Vadå?” muttrade Ron fortfarande med ögonen hårt slutna.
Det rann en dregeldroppe nerför munnen på honom.
”Att han blivit Prefekt! Det var ju nått jag bara sa för att få dig att sitta med oss, Elli!”
”Elli?”
Plötsligt vändes tre par ögon mot mig och Hermione slog händerna för munnen.
”Hej! Vad roligt!” Hon slet bort händerna igen och log glädjestrålande mot mig.
”Jag visste inte att du kände Neville och… Luna!”
”Det gör jag inte heller, men…”
”Har du rymt från Malfoy?” Harrys gröna ögon glittrade illvilligt mot mig och han lyfte försiktigt bort Shantis bur så att han kunde sätta sig. ”Jag tyckte väl att han såg ovanligt sur ut.”
”Är du med Malfoy?!” Neville gjorde stora ögon. ”Oj…”
”Med Malfoy?” Ron blängde misstänksamt mot mig. ”Vadå med Malfoy?”
”Ron!” Hermione gav honom en minst lika dräpande blick. ”Låt henne vara!”
Hon gav mig ännu ett leende och satte sig med en besvärad blick på Luna, mittemot mig.
”Jag tror att han letade efter dig, han såg inte glad ut…” 
”Vart är han nu?” Jag gjorde en ansats att resa mig, men Harrys mening stoppade mig.
”Han sitter i en av Slytherinvagnarna tillsammans med Pansy Parkinsson och några andra Slytherin elever.
”Jasså” Jag lutade mig tillbaka.
”Då kan han gott sitta där.”
Hermione log igen och trampade Ron på foten.
”AAJ… Vad i…”
”Vad kul att du ska börja på Hogwarts, Elli”, sa Hermione besvärat medan hon stirrade på Luna, som nu börjat läsa sin tidning uppochner igen medan hon nynnade högt för sig själv. 
”Jag hoppas du kommer tycka om skolan.”
”Varför bor du hos Malfoy?” frågade Ron barskt. ”Vem bor frivilligt hos dem?”
”Min mamma är sjuk, därför”, svarade jag kort och tvingade ner klumpen i halsen.
”Jag flyttar tillbaka så fort hon blir frisk.” 
För det måste hon bli, tänkte jag desperat.
”Men varför hos Malfoys?” Ron slog ut med armarna. ”De är ju värre än pesten.”
”Draco är min vän”, sa jag bestämt. ”Han är okej.”
”Okej?! Han är ju fullkomligt… AAJ, Hermione! Du gillar ju inte heller honom…”
”Jag känner honom inte”, invände hon snabbt. 
”Han kanske är…öh…annorlunda när han är med…” Hon nickade mot mig. 
”Fast jag vet inte”, la hon till nervöst. ”Jag känner honom inte alls…”
”Jag känner honom.” muttrade Ron medan han gned sin arm. ”Och så mycket kan jag säga att han är det äckligaste vidrigaste lilla krypet som finns på Hogwarts, han är till och med värre än Snape.” 
”Någon som är hungrig?” sa Harry högt. 
”Jag tror att Matvagen är på väg hitåt.”  Ka

Du skriver väldigt bra! Längtar till en fortsättning ♥