Jag blev klar lite tidigare,
skriver på nästa nu så!
Hoppas ni ska gilla det, och finaste Desiree lycka till på jobbet! DU motiverar mig! ♥
Det gör ni allihopa, ni är bara bäst!

Kapitel 20
Katter,halsband och mystiska drömmar

Inuti asken på en vacker röd sammetskudde låg ett tjockt silverfärgat halsband med stora
röda diamanter. Det var otroligt vackert och såg så oskyldigt och skört ut där det vilade på sin guldbroderade bädd.
”Åååå vad fint!” sa jag och drog efter andan. ”Men Draco, var har du fått tag på det?”
”På en affär långt härifrån…”, mumlade han. Han höll så hårt om asken att knogarna vitnade.
”Det måste ha kostat hur mycket som helst. Åh, Draco… Det är fantastiskt!”
”Jag fick det billigt”, svarade han kort och såg sig om över axeln. ”Vår lektion…”
”Vad är det för någonting under den?” frågade jag och sträckte fram handen mot kudden som buktade ut lite grann.
”Nej! Rör den inte!”, skrek han och slog igen asken med en smäll. ”Du får inte röra vid det!”
”Men herregud, ta det lugnt!” Jag stirrade på Draco som snabbt stuvade in asken innanför klädnaden igen. ”Varför är det så farligt om jag rör vid det?”
”Strunta i det du, jag har redan avslöjat tillräckligt för dig.”
Han rätade på sig och stirrade på mig med vild blick. Han såg nästan sjukare ut än vad han gjort den gången på Malfoy Manor.
”Kan vi inte ta sällskap tillsammans till lektionen?” Jag lade huvudet på sned och såg bedjande på honom. ”Jag har ingen aning om vart Norrtornet ligger…”
”Ska inte du gå tillsammans med smutskalleälskaren sankte Potter?” spottade han fram och ryckte omilt upp sin väska från golvet. ”Ni verkar ju ha så trevligt ihop…”
”Kom nu”, jag drog ut honom från trappan. ”Vi börjar snart.”
Han tog några steg men stannade sedan tvärt och tittade på mig. ”Vart har du din väska?”
”Ööh… den är…”
Med ens kom jag ihåg Hermione som fortfarande stod och väntade på mig borta vid
porträtthålet.
”Två sekunder.”
Det snabbaste jag kunde kilade jag upp för trappan medan Draco förvånat tittade efter mig.
”Där är du ju, jag trodde nästan…”
”Väsk… an”, flämtade jag och ryckte åt mig den.
Hermione såg frågande på mig men jag skakade bara på huvudet.
”Förklarar sen”, mumlade jag och gav henne ett urskuldande leende innan jag vände om och
rusade tillbaka ner till Draco som fortfarande stod kvar med ett lätt förvirrat uttryck i det bleka ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick de mest hatiska blickarna när vi steg in i Professor Trelawneys klassrum, han eller jag. Ron stirrade på mig med öppen mun och vände sig sedan demonstrativt bort. Harry höjde på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Dracos vänner lät höra ilskna fnysningar och Pansy blängde så argt på mig att jag inte skulle blivit förvånad om jag blivit förvandlad till en hög med aska.
”God afton barn”, sade plötsligt en mystisk drömmande röst och en lång väldigt smal kvinna skred in i det kvava dunkla rummet. Hennes långa hår var krusigt och böljade ner för ryggen på henne som ett gäng tjocka rödbruna ormar. Hon bar ett par gigantiska glasögon som fick hennes ögon att se onormalt stora ut och fick henne att påminna om en ovanligt stor insket.
”Jag ser att ni alla överlevt ännu en sommar, men det visste jag förstås att ni skulle göra…”, sa hon och blinkade mot oss innanför glasögonen.
”Ingen av er kommer att lämna oss förrns i det här årets slut… Fasansfulla saker väntar er, mina kära barn, saker ni inte ens kan föreställa er i era vildaste fantasier!”
Lavender och Parvati flämtade till och kurade ihop sig tätt tillsammans på golvet. Ingen annan i klassen reagerade. Ron gäspade stort och lade ner huvudet i händerna. Trelawney, som ivrigt hade väntat på klassen reaktioner över hennes fasansfulla förutsägelse fick ett lätt besviket ansiktsuttryck. Hon vände sig om för att tåga fram till andra sidan av rummet då hon fick syn på mig och hejdade sig.
”Ååhååå! Den nya flickan…” Hon spärrade på nytt upp ögonen och tog min hand mellan sina långa beniga fingrar.
”Säg mig kära barn, besitter du siarens gåva, lilla vän? Kan du känna vibrationerna som gav sig tillkänna i samma stund som du steg in i mitt klassrum?”
”Öh…”, svarade jag och såg mig chockat omkring. ”Jag vet inte, Professorn…”
”Såja, var inte blygsam nu! Berätta för oss, vad är det du känner?
Sorg? Vanmakt? Rädsla?”
”Öh… Jag känner mig bara lite yr, Professorn…” mumlade jag och Harry brast ut i ett skratt som han inte gjorde någon ansats alls till att dölja. Trelawney gav honom ett ogillande ögonkast.
”Bry dig inte om honom, lilla vän”, sa hon med ömhet i rösten. ”Den som inte besitter siarens förmåga kan lätt känna sig förtryckt och ha ett behov av att trycka ner oss som kan tala med det oändliga.”
Vid det här laget hade också Ron börjat skratta. Parvati och Lavender hyschade upprört och de skrattade ännu högre. Trelawney släppte mina händer och skred fram till sitt skrivbord där hon ställde sig vänd mot klassen utan att ta någon notis om Harry och Ron.
”Idag ska vi fortsätta med det som vi aldrig avslutade förra året, drömtydning.”
Hon spärrade dramatiskt upp ögonen. ”Att tyda och förstå drömmar är en gåva som väldigt få besitter… Ja lille vän, väldigt få”, nickade hon allvarligt i tron att Neville som bränt sig på ett av stearinljusen hade tårar i ögonen av rädsla för att inte besitta drömtydningens gåva.
”Vi kommer att börja med att tyda varsitt drömlexikon, därför vill jag att ni delar upp er i par, och inget prat, det skrämmer iväg de känsliga vibrationerna!”

Så fort Trelawney tystnat och börjat dela ut papper till klassen steg ljudnivån.
Jag fick återigen arbeta tillsammans med Neville som rynkade ihop hela sitt runda ansikte
i koncentration i ett försök att minnas sin senaste dröm.
”Det var någonting… med ett plommonstopp tror jag! Eller var det en stövel…”
Han sög frånvarande på pennan. ”Ja en stövel var det nog…”
”Så du drömde om en stövel?” sa jag och krafsade uttråkat ner ordet ”Stövel” på mitt papper.
”Ja!” utbrast Neville lyckligt. ”Och om ett päron… tror du det betyder någonting dåligt?”
”Det betyder att din tillvaro kommer att ändra riktning, eftersom stöveln är böjd…” Läste jag ur mitt splitternya exemplar av Drömoraklet, ”Och om stöveln var brun betyder det att din livssituation inte kommer ha några förändringar, om den var svart däremot betyder det otur…”
”Jag kommer inte ihåg!”, kved Neville desperat och slog omkull sitt exemplar av boken.
”Tror du det har någon betydelse?”
”Inte det minsta”, svarade jag lojt och skrev ner några meningar på mitt papper om Nevilles dröm.
”Och det med päronet betyder att något ovalt kommer anlända till dig som en frisk fläkt och utplåna
alla dina mardrömmar. ”Jag kvävde en gäspning och lät fjäderpennan slarvigt svepa över papperet.
”Åh!” utbrast Neville vars ansikte lystes upp. ”Då kanske jag klarar min FUTT examen trots allt!”
”Varför skulle du inte göra det?” sa jag och tittade upp på honom..
”Du har väl inte mindre chans än någon annan.”
”Tror du inte?” sa han förvånat.
”Självklart inte”, svarade jag bestämt. ”Nu får du tyda min dröm… om jag kommer ihåg någon vill säga…”
Jag slöt ögonen och försökte minnas vad jag drömt i natt, men eftersom jag nästan inte
hade sovit någonting så var det omöjligt. Det kunde väl inte göra någon skillnad om jag tog någonting som jag drömt om tidigare?
”Öh…” Jag lade pannan i djupa veck, funderade.
Neville iakttog mig med ivrig min och svängde med sin tilltufsade bruna fjäderpenna över det
redan nerfläckade papperet.
”Alltså… Jag… Jag kan ta en sak som jag drömde om för ett tag sedan… Om det är okej?”
”Visst”, sa han glädjestrålande. ”Ta vad du vill!”
”Hm… Okej… Jag drömde om… Katter.
Svarta katter som liksom… snurrade runt i en ring med svansarna fasthakade i varandra.”
Jag gjorde en paus och såg på Neville som nickade allvarligt och febrilt började leta igenom Drömoraklet.
”I mitten av dem satt en mindre beige katt… Den verkade rädd, ja nästan vettskrämd för de här andra svarta katterna…” Jag tänkte efter medan Neville fortsatte att bläddra i boken, uppmärksamt lyssnande.
”Den kröp liksom ihop, ungefär såhär”, sa jag och visade med händerna, ”Och då började de andra
att skratta, högt och liksom… Ihåligt.” Jag rös och skakade på huvudet.
”Otäckt var det, de är därför jag kommer ihåg den så väl…och det värsta… Det var att allt det här kändes bekant på något vis. Som om jag sett det förut, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har drömt om det tidigare.”
”Okej… Huh.” Neville rös också till. ”Här är det något i alla fall… tror jag. ”
Han pekade med ett knubbigt finger på en av sidorna.
”Det står att svarta katter…” han svalde, ” Står för olycka och dödsvarsel… Beiga katter står det ingenting om, men att drömma om katter överhuvudtaget anses inte alls vara bra… Det betyder att någon vill en illa.”
”Tror du det stämmer?” fortsatte han förskräckt och såg upp på mig med skrämda klotrunda ögon.
”Vad läskigt!”
”Äsch”, sa jag och försökte låta oberörd trots den obehagliga känsla som långsamt bosatte sig längs ner i maggropen. ”Det där är bara smörja. Hermione har rätt.”
Neville såg inte helt övertygad ut, men nickade och slog igen sin bok eftersom Professor Trelawney hade skridit fram till oss igen och harklat sig för att fånga allas uppmärksamhet.
”Kära barn…(Ron gäspade stort och lade huvudet i händerna) Det är så att min spåkula har meddelat mig om att vi på grund av en liten incident tyvärr inte kommer att ses förrns på måndag nästa vecka…” Hon blinkade upprört mot oss bakom glasögonen; Så därför mina barn ska ni få lite extra arbete att utföra under veckan då våra själar befinner sig långt ifrån varandra. Eftersom Mars står i position till Jupiter så kommer ni få ett helt utmärkt tillfälle att studera era drömmar. Jag vill att ni delar upp er två och två och tillsammans skriver varsitt litet diagram där ni ska försöka tolka och översätta er kamrats drömmar fram tills Fredag. Sedan vill jag att ni för drömdagbok resten av terminen. ”
Professor Trelawney slog ihop händerna och gav oss ett mystiskt leende innan hon med en elegant sväng på sin trollstav fick högen med blåa små skrivböcker att sväva iväg från sin plats vid det överbelastade skrivbordet och mjukt landa i händerna på var och en av oss.

Dagens sista lektion hade vi Trollformelära tillsammans med Rawenclaw. Läraren i det här ämnet tyckte jag genast väldigt mycket om. Proffesor Flitwick var en liten knubbig trollkarl med ett tjockt vitt skägg som han hela tiden drog fingrarna igenom. Han var väldigt snäll och hälsade mig hjärtligt välkommen genom att skjuta ut en kaskad av kanariefåglar ur sin trollstav med sin pipiga stämma. Han gav oss en riktig mjukstart genom att låta alla eleverna skriva en uppsats om sitt sommarlov och repetera Wingadeum leviosa, en förhäxning som fick saker att sväva. Hogwartseleverna hade precis som jag lärt mig den redan i årskurs ett men långt ifrån alla bemästrade den och det syntes tydligt att många behövde mera träning. Seamus råkade flera gånger få sina kuddar att svischa iväg rakt i magen på lilla Flitwick som förtvivlat försökte hoppa undan, och Neville lyckades med att få både katedern och svarta tavlan att studsa runt i klassrummet innan lektionen var slut.

Efter lektionen begav vi oss ner till stora salen för att få i oss lite kvällsmat innan det var läggdags.
Harry hade inte nämnt något mer om det där med att jag skulle få prova hans kvast och jag ville inte påminna honom. Han kanske hade ändrat sig? Jag sneglade på honom från sidan där han satt bredvid mig och lassade på potatisgratäng på sin tallrik. Hermione hade kastat i sig maten och rusat iväg till biblioteket för att låna några nya böcker om talmagi så jag hade blivit ensam kvar med Harry och Ron. Just då vände Harry sig om och mötte min blick. Jag log och tittade snabbt bort. Hade han förstått att jag suttit och stirrat på honom? Så pinsamt!
”Hur var din första dag här då? Vad tycker du om Hogwarts?” Harry hade varit noga att svälja ner maten innan han tog till orda och såg nu på mig med sina glittrande ögon.
”Jo… bara bra”, mumlade jag och skar försiktigt en bit av köttet. ”Jag tycker om det.”
”Ja det här är mitt hem”, sa Harry och såg ut över stora salen med en blick full av kärlek.
”Utan Hogwarts…”, han skakade på huvudet, ”Så vet jag inte om jag hade överlevt.”
Jag log lite, osäker på om han skojade eller inte men när jag mötte hans blick igen såg han helt allvarlig ut.
”Är din moster och morbror så hemska?” frågade jag försiktigt och stoppade in en liten bit kött i munnen. Det smakade underbart och jag skyndade mig att skära upp en till.
”Ja”, svarade han tyst. ”Just så hemska är dem.”
Han såg ledsen ut och jag fick en hastig impuls att vilja krama honom men lyckades låta bli. Istället tog Ron uppmärksamheten genom att sätta en alldeles för stor bit potatis i halsen och Harry blev tvungen att dunka honom hårt i ryggen för att den skulle lossna.
”Liv… s... far… ligt!”, flämtade Ron och höll sig för magen. ”Mat… en… här…”
”Om du inte vore så himla glupsk utan åt som normalt folk så skulle det där
inte hända.”
En flicka med tjockt långt hår som var lika rött som Rons lipade åt honom över bordet.
Jag hade inte lagt märke till henne förut och när jag tittade upp på henne slog det mig hur lika hon och Ron var.
Harry skrattade och jag lade märke till hur Ginnys kinder mörknade.
”Tyst med dig!” fräste Ron som återfått talförmågan. Ginny log retsamt till svar. Sedan tittade hon på mig.
”Är det du som är Elli?”
”Ja”, svarade jag och log tillbaka. ”Från Sverige.”
”Luna berättade det”, Ginny gjorde en grimas. ”Hon har en tendens att följa efter mig överallt… Men i år har vi inte så många lektioner tillsammans, tack och lov.”
”Gillar du inte henne?” frågade jag förvånat.
”Jodå, i lagom doser”, svarade Ginny med en suck och tog för sig av potatisgratängen.
”Men hon är lite…”
”Konstig?” sa jag frågande och Ginny nickade.
”Precis, det är lätt att det blir för mycket Luna…” Hon skakade på huvudet och förde sitt röda hår
bakom öronen, ”Vad kul att du hamnade i Gryffindor förresten.”
”Tack, det tycker jag också”, svarade jag och kände att jag verkligen menade det.
”Fast Draco blev inte särskilt glad.”
”Draco!” Hon fnös och kastade en ilsken blick mot Slytherinbordet där Draco satt tillsammans
med sin vanliga klunga med ryggen mot oss. ”Orka med honom!”
”Han är faktiskt min vän”, sa jag lågt. ”Och han är faktiskt inte så hemsk som han verkar.”
”Säkert!”, Ginny flinade. ”Han är väl ungefär lika trevlig som Ron, kan jag tänka mig.”
Ron som tydligen tjuvlyssnat gav henne en svart blick och höjde sin sked.
”Du skulle bara våga”, sa Ginny och höll varnande upp sin trollstav. ”Spökfladdermustricket, du vet…”
”Håll klaffen då!” Fräste Ron och sparkade till hennes fötter under bordet. ”Jobbiga snorunge!”
”Ska du säga!” Ginny höjde på ögonbrynen och stoppade in en tugga i munnen medan Ron satt mittemot henne, kokande av ilska. ”Jag är så glad att det inte är dig jag brås på, Ron…”
”Är ni syskon?” Frågade jag försiktigt och sköt bort min tomma tallrik en bit så att jag skulle slippa
behöva oroa mig för att råka lägga armen i det som fanns kvar.
”Ja”, svarade Ginny och suckade. ”Tyvärr.”
”Jag är inte stolt över att vara din bror heller, om du tror det!” morrade Ron.
”Du är bara en jobbig uppblåst liten…”
”Jag skriver till mamma…”, Varnade hon och höll upp ett finger och Ron tystnade tvärt fast man kunde fortfarande se hur hela han kokade av ilska. ”Så passa dig du.”
Han mumlade något ohörbart om att det minsann var hon som skulle passa sig innan han surmulet började prata med Seamus om quidditch.

Jay! En till med långa kapitel, me gusta!!! Jag skriver också långt, men har inte sett så många andra göra det. Så nu känner jag mig inte så ensam längre haha! Såg att denna var från 2012, alltså ungefär lika gammal som min första DM. Lite kul, för kommer ihåg den här från den tiden! Tror jag var in och kikade dp med, men hann aldrig läsa. Jättebra skriver iallafall!

Här har ni kapitlet! Hoppas ni ska gilla det!


Jo jag tänkte det hjärtat, men tycker sidan är så krånglig ;D

Åh tack snälla!!!

Kapitel 24
Inte som innan

”Jag fattar inte att ni inte stoppade dem!”
Hermiones ögon sköt blixtar mot Harry när vi vandrade ner mot  dagens första lektion vid växthusen på onsdagsmorgonen.
”Sälja sånt där… till förstaårselever dessutom! Nu går jag till Dumbledore och berättar vad de där båda håller på med. Då kommer dem inte få sätta sin fot på skolan längre med deras fåniga krimskrams!”
”Hermione”, sa Ron i en märkligt bedjande ton som inte alls lät som honom, 
”Man kan inte säga åt Fred och George vad dem ska göra eller inte göra, de gör som det vill i alla fall.”
”Sant” instämde Harry och svor tyst för sig själv när han snubblade till över någonting som visade sig vara en död Numbul. Den låg mosad framför fötterna på honom med det tjocka stockarna till ben rätt ut och kvistarna uppstickande i en konstig vinkel. Den var misstänkt lik den Numbul som Draco hade jagat efter igår och Harry tog ett stort kliv över den innan han, utan att ta någon notis om den irriterat utbrast: 
”Jag kunde inte göra någonting, och jag tänker inte ens försöka göra det!”
”Han talar sanning, Hermione”, sa jag blidkande och önskade innerligt att jag var någon annanstans.
”Jag känner dem visserligen inte alls, men de verkade…öh…väldigt säkra på sin sak och…Hej Draco!”
Aldrig hade jag blivit så glad över att se hans vitblonda hår och surmulna uppsyn som nu.
Han verkade inte alls lika glad över att se mig utan högg bara tag i min arm och stannade mig mittemellan slottet och växthuset. Utan att ta någon notis om de andra tre som han i vanliga fall aldrig missade ett tillfälle att mobba, sa han lågt: ”Vi måste prata.” Det var någonting i hans röst som fick det att hugga till i magen på mig. Lät han rädd?
”Vi har ju lektion nu?”, svarade jag förvirrat och tittade på Harry, Ron och Hermione som alla tre hade tystnat och som nu stod och betraktade oss med stort intresse. 
Ron snörpte på munnen och Hermione rynkade pannan. Att missa en lektion var tydligen ingenting som var bra om man var ute efter att imponera på henne.
”Jag skiter i lektionen”, sa han kort och såg sig om. ”Kom med nu.”
”Du kan inte tvinga henne till någonting Malfoy”, sa Harry plötsligt och tog ett steg närmare Draco som höjde på ögonbrynet.
”Om hon inte vill följa med dig…”
”Lägg dig inte i Potter.”
”… så kan du inte tvinga henne.”
”Du har inte med det här att göra!” fräste Draco vars ögon blev alldeles svarta. 
Han såg läskigt arg ut och jag drog lite i honom i ett försök att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vi går väl då, nej det är okej Harry, jag kommer snart.” 
”Om du får problem…” Harry nickade mot Draco som stirrade på honom med en blick som var så full av hat att jag blev tårögd, ”Så vet du att vi backar upp dig.”
”Vi” var kanske en snudd på överdrift. 
Ron såg ut som om han med glädje skulle låta Draco förvandla mig till en Pixignom om han ville det och Hermione verkade mest besviken.
Jag nickade till svar och vände mig om mot Draco som fortfarande med blicken full av avsky betraktade Harry.
”Kom då.”
Utan ett ord vände Draco på klacken och marscherade bort över den gulnande gräsmattan, bort mot 
ett stort bokträd som ståtade med sin kraftfulla krona över oss när vi stannade precis under det.

Han vände sig bort från mig, stirrande in i den tjocka stammen.
”Draco vad…?”
Han sa ingenting utan fortsatte att stirra rätt fram och jag följde hans blick men kunde inte se någonting som skulle kunna fånga hans uppmärksamhet, så därför gjorde jag ett nytt försök genom att ta tag i hans arm och långsamt vända honom mot mig.
”Draco vad är det?”
”Du måste lova mig en sak.” sa han bittert och tittade mig rakt i ögonen.
Blicken han gav mig var bestämd, men samtidigt så fanns där en glimt av någonting annat, ett spår av vanmakt och osäkerhet.  Rädsla för att jag inte skulle lyssna, inte förstå.
”Vadå?”
”Lova först”, sa han och tittade bedjande på mig med sina genomträngande gråa ögon.
”Jag kan inte lova om jag inte vet vad det är”, sa jag oförstående. ”Vad ska jag lova?”
Han drog en djup suck och vände sig om och såg ut över sjön vars yta långsamt rörde på sig
i den kyliga vinden.
”Att du inte blir tillsammans med Potter.”
”Va?” sa jag och blev så chockad att jag var nära på att göra Jättebläckfisken, som långsamt kom glidande fram över vattnet, sällskap. Den stannade till och vinkade till oss med sina långa slemmiga armar innan den fortsatte sin simtur över sjön.
”Bli tillsammans med… Harry? Vad menar du med det? Varför skulle jag… Va?”
”Om du blir det så kommer du göra allt så mycket svårare för mig”, sa Draco lågt och såg mig på nytt rätt i ögonen med den där blicken som jag snabbt lärde mig att hata.
”Och det är redan tillräckligt svårt, okej? Så lova mig att inte bli tillsammans med den där äckliga ärrskallen.”
”Jag kan inte lova en sådan sak fattar du väl!” Min röst hade tagit en upprörd tonart.
”Inte för att jag tror…”
”Så du gillar honom?” avbröt han mig ilsket. ”Gillar du Potter?”
”Nej!” sa jag ilsket och lutade mig mot trädet. ”Jag känner honom ju knappt! Men det låter bara så sjukt…att lova en sådan sak…Varför då?” 
”För att”, svarade Draco lågmält.
”För att annars kommer det bli svårt.”
”Vad blir svårt?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte det?”
”Jag kan bara inte.”
”Men Draco. ” Jag såg bedjande på honom. ”Varför kan du inte…”
”För att jag inte kan det, okej?” sa han tvärt och backade ifrån mig. ”För att jag lovat.”
”Vem har du lovat?”
”Snälla Elli, bli inte mer inblandad än vad du redan är!” Hans röst var fylld av både panik och ilska. ”Jag vill inte att... något ska hända dig. ” 
Han rodnade när han sa det, vände bort blicken. 
Stillsamt såg jag på honom och kände en våg av glädje skölja över mitt hjärta.
Hade han sagt att han brydde sig om mig? Han som var så uppblåst att jag faktiskt börjat tveka på om han någonsin skulle kunna tycka om någon annan än sig själv.
”Draco, du är min vän.” sa jag försiktigt och vände honom på nytt mot mig. ”Min bästa vän.” la jag till och kände med hela mitt hjärta att jag faktiskt menade det. ”Om du håller på med något dumt…”
”Är jag?” sa han. ”Är jag din bästa vän?”
”Ja det är du”, svarade jag och lutade mig fram mot honom. ”Även om jag har svårt att förstå det själv ibland.”
Han log mot mig, inte elakt som han brukade utan ett riktigt leende. Det första riktiga leende jag sett hos honom, och det var det finaste jag sett. Det lyste upp honom inifrån och fick hans ögon att glänsa till på ett helt nytt sätt som avslöjade hur vackra det egentligen var. Jag lutade mig fram och drog honom intill mig i en riktig kram. Han stod alldeles stilla i min omfamning men den här gången var han inte alls lika stel som han varit förra gången.
Försiktigt, nästan omärkbart lutade han sig mot mig och jag kunde tydligt känna hur hans hjärta
slog snabba lite ojämnaslag. Han var rädd för något, och jag skulle mer än allt annat i hela världen vilja veta vad.

Alltså!!!! Ni är SÅ sjukt underbara!!!!!! Jag har läst era kommentarer MILJONER GÅNGER NU OCH FANGIRLAR SÖNDER SÅ ATT NI VET. För att hinna lägga upp ett nu ikväll (tog typ tusen år att koka knäck.................), så hinner jag inte svara personligt på dem Men alltså, wow. Jag ryser när jag läser, och ni har alla en speciell plats i mitt hjärta. En del av er ser jag verkligen upp till och att ni kommenterar är helt... Wow. I för sig, alla kommentarer är liksom, wow. Till mina nya bevare - TACK FÖR ATT NI BÖRJAT BEVAKA!!! Hoppas ni alla hänger med till slutet av den, det skulle betyda ALLT, ALLT, ALLT. Hoppas ni ska gilla nya kapitlet... Tack för att ni ger mig så mycket, i en värld där jag inte har något nästan ♥

Kapitel 15
Korridortrubbel

Det blodröda tågets vissla ljöd för andra gången. Elever knuffades för att komma fram först i kön för att få dem bästa platserna, och föräldrar försökte bära fram sina förstaårselever till tåget för att dem skulle få en plats överhuvudtaget.
En storvuxen kvinna med brunt krusigt hår och röda kinder kom springande
med en liten späd flicka i handen. Flickans blekröda råttsvansar trummade rytmiskt mot hennes smala nacke när hon sprang, och hennes förväntansfulla ansiktsuttryck fick de stora framtänderna att framhävas ännu tydligare. I ett hårt grepp höll hon en liten bur där en vettskrämd raggig liten uggla klamrade sig fast medan den utstötte skräckslagna hoanden.
”Vänta vänta! Min lilla Melanie ska med!”
Den tjocka kvinnan kastade sig på tågets konduktör som klivit ut på perrongen för att vissla en sista gång. Hon drog honom så hårt i armen att han höll på att fara på näsan i betonggolvet.
”Tåget ska inte avgå ännu! Min lilla Melanie ska med!”
”Tåget avgår om precis en minut, frun”, sa konduktören irriterat och vred sig ur hennes grepp.
”Om ni bara ser till att er dotter intar sin plats i ledet och väntar på sin tur…”
”Kom.” Draco hade redan börjat dra sin koffert mot den kö som snabbt bildats utanför en av tågets dörrar. ”Så slipper vi stå här bland alla smutskallar…”
”Jag har faktiskt inget emot mugglarfödda!” fräste jag och gick ikapp honom. 
”Det är ingen skillnad på dem och oss!” 
Om Draco svarade eller inte vet jag inte, för precis då ljöd visslan för sista gången och dörrarna slogs upp. Eleverna välde in i tåget och jag snurrade förvirrat runt på stället, fick syn på Dracos ljusa kalufs en bit fram och trängde mig ditåt. Han var fortfarande ensam, tack och lov där han surt stod och knuffade småungar till höger och vänster för att själv komma framåt i kön.
Jag rynkade ogillande på näsan, insåg att det var Draco det handlade om och ignorerade det hela.
Istället försökte jag behålla min plats i kön vilket visade sig vara en kamp på liv och död. Här gällde djungelns lag och jag fick ta emot flera armbågar. Förstaårseleverna stod skrämt ihop tryckta mot varandra i små klungor, och jag gav en liten pojke med lockigt brunt hår min plats och skyndade sen att haka på honom in i tåget. Alla verkade veta precis vart dem skulle ta vägen. Till och med majoriteten av förstaårseleverna verkade målmedvetna där de skyndade förbi mig med huvuden som knappt nådde mig till axel. Jag sträckte på mig och spanade efter Draco, tyckte jag såg en skymt av vitblont och började småspringa åt det hållet för att i nästa sekund krocka med något stort och runt som kom kutande från det motsatta hållet.
”Åhoahjj!” 
Det smällde till och jag studsade bort från objektet och krockade in i väggen med huvudet före, tappade uggleburen som rullade iväg i gången med ett fasligt skramlande som förstärktes av Shantis panikslagna hoanden.
”Ååååååååå förlåt!” Det som jag hade kolliderat med reste sig upp och blev till en han.
En knubbigt rund pojke med mörkt hår och oroliga ögon stod framför mig med en sprucken läpp och en tjock padda i handen.
”Det var Trevor… Han rymmer ibland…” 
Pojken kramade sin padda så våldsamt att ögonen höll på att lämna sina hålor på den.
”Fy på dig, Trevor!”
”Trevor…” Jag antog att det var namnet på djuret. Efter sommaren hos Malfoys hade min engelska blivit bra mycket bättre men den hade fortfarande sina brister.
Jag log ansträngt mot honom. Stackars kille! 
En ganska kort flicka med blont långt hår och lätt utstående ögon räckte mig Shanti, som fortfarande hoade upprört.
”Ååh, tack så mycket…”
”Det var inte så svårt.” Flickan glodde på mig och öppnade munnen lite. 
Jag försökte att inte fästa blicken på spenatbladet som satt fast mellan hennes framtänder och pressade fram ett till leende.
”Jag heter Luna”, sa hon svävande och kliade sig i örat. ”Och det där är Neville”, lade hon till och fäste sin simmiga blick på den runda pojken. 
Neville log glädjestrålande mot mig, fortfarande med ett alldeles för hårt grepp om paddan som nu börjat anta en mystisk blålila färg.
”Jaha….Öh…Har ni sett..”
”Draco gick åt det hållet.” Luna pekade med ett långt krokigt finger, vars varenda centimeter täcktes av jordnötsringar.
”Men om jag var du skulle jag inte gå dit. Slytherinare är inte alltid så trevliga.” avslutade hon och fick något drömmande i blicken. 
”Åtminstone inte om man inte gillar att få höra lite elaka saker, det kan faktiskt vara riktigt roligt ibland.”
”Öh… Tack.” Jag undrade men kände inte för att stifta någon närmare bekantskap med flickan genom att fråga hur hon visste att jag var här med Draco. Jag tog Shantis bur i ena handen och kofferten i den andra.
”Tack så mycket för hjälpen.” Jag vände mig om, gick ett par steg…
”Vänta!” Nevilles runda ansikte dök upp framför mig, något svajande eftersom tåget just satt av i rörelse. ”Din trollstav!”
”Tack.” Jag tog emot den, rodnade återigen över min klumpighet, åt hur mycket jag redan skämt ut mig, och åt hur mycket mer det skulle bli om jag fortsatte att stå kvar.
”Nu måste jag verkligen…”
”Du kan sitta med oss om du vill!” avbröt Neville. 
”Vi har massor med plats i vår kupé!”
”Tack Neville… öh, men jag har lovat Draco...”
”Men han sitter ju i prefektvagnen!” sa Neville snabbt. ”Där får inte du sitta.”
”Prefektvagnen?” 
”Vagnen där alla som blivit utnämnda till prefekter sitter! Vi har massor av plats i vår vagn, kom!”
”Han har inte sagt något om någon prefekt till mig”, flåsade jag när Neville halvt släpade mig efter sig genom korridorerna med Luna skuttandes framför. 
Neville valde att inte svara, istället slet han upp dörren till något som visade sig vara
en kupé full av gängliga tonårspojkar (Ursäkta!) och vidare till nästa som var helt tom på folk.
Luna hoppade upp på ett av sätena och kröp sen fram till platsen närmast fönstret där hon satte sig tillrätta. Neville slog sig ner bredvid henne och pekade mot platsen mitt emot.
”Sätt dig!”
Fortfarande utan att riktigt veta vad som hänt eller varför satte jag mig och placerade Shantis bur på sätet bredvid. Hon burrade ilsket upp fjädrarna och vände baken till när jag försökte klappa henne.
Neville hade rest sig upp igen och slängde upp min koffert på hyllan ovanför där det redan låg två stycken, en vanlig stor svart och en skrikande gulorange med rörliga bilder på.
”Jösses!” sa Neville när han satt sig ner igen. ”Vi vet ju inte ens vad du heter!” 
”Åh, förlåt mig. ”Jag sträckte fram handen. 
”Elli.”
”Elli…” Neville smackade med tungan. ”Vilket ovanligt namn.”
”Jag är från Sverige.”
”Sverige?” Lunas röst klingade till borta från hörnet.
”Har ni fortfarande massor med Snorkackor där?”
”Snorkackor?” Ekade jag. 
”Skrynkelhornade Snorkackor.” Luna spände blicken i mig.
”Har ni det? Då kanske du vill läsa min pappas reportage om dem? 
Han har hållit på i flera veckor med den här artikeln; hon viftade med en tidning som hon höll uppochner i högra handen, ”Jag tror verkligen att du skulle gilla det här, den har blivit riktigt populär.
”Tack så mycket Luna”, sa jag matt och tog emot tidningen som hon sträckte över till mig.
”Vad intressant…” 
”Pappa är en mycket storslagen reporter.” Hon spärrade upp sina utstående ögon i ren upphetsning. ”Han tjänar nästan lika bra på den här artikeln som den han skrev i vintras om Harry Potter.” 
Jag vred och vände på tidningen som ståtade med massor av märkliga rubriker såsom "Är Mr Fudge en svartalfsapa och Få bort dina fläckar med drakspillning, allt blir svart istället för brunt."
”Vilken spännande artikel. ” Jag sköt tillbaka tidningen till Luna som såg lätt besviken ut. 
”Men jag tror inte att vi har några… Öh, Snorkacklande…”
”Snorkackor.”
”Javisst, Snorkackor, i Sverige. Inte längre i alla fall.”
”Vad synd.” Luna kliade sig på hakan. 
”Men då kanske ni har Gryffeltandade mastodonter? Vänta lite…” 
Hon rotade i en liten lila väska prydd med korkar och jag kastade en blick på Neville som såg förvirrad ut medan jag bad en tyst bön om att Draco snart skulle dyka upp.
”Här! Läs den här… Pappa tycker det är väldigt viktigt att alla blir informerade.” 
Hon kastade över ännu en tidning av Hört&Sett till mig.
”Du kan också ta en”, Hon slängde en till Neville som tappade den på golvet.
”Pappa vet verkligen hur man tar sig an faror som ingen vill låtsas om!” 
Hon var så upphetsad att ögonen återigen höll på att tränga sig ut ur sina hålor. 
”Pappa brukar alltid säga…”
Men vad Lunas pappa alltid brukade säga fick vi aldrig veta, för plötsligt slogs kupédörren upp med en smäll och tre personer varav en var så lång att han fick ducka för att inte slå den rödlätta skallen i taket, uppenbarade sig i dörren.
”Ni kan aldrig gissa vem som blivit prefekt för Slytherin!”
Ron stönade och sjönk ner på ett ledigt säte med ögonen hårt slutna.
”Näääeh vem?” sa Neville skrämt. ”Snape?”
”Malfoy!” suckade Ron. ”Nu kommer han bli ännu värre än tidigare. Det enda positiva är att vi kan göra livet lika surt för hans kompisar som han kommer göra för våra.”
”Är det sant?” Då hade jag rätt fast jag bara gissade!” 
Neville studsade upp och ner i sin iver över att få avslöja sin nyhet.
”Vadå?” muttrade Ron fortfarande med ögonen hårt slutna.
Det rann en dregeldroppe nerför munnen på honom.
”Att han blivit Prefekt! Det var ju nått jag bara sa för att få dig att sitta med oss, Elli!”
”Elli?”
Plötsligt vändes tre par ögon mot mig och Hermione slog händerna för munnen.
”Hej! Vad roligt!” Hon slet bort händerna igen och log glädjestrålande mot mig.
”Jag visste inte att du kände Neville och… Luna!”
”Det gör jag inte heller, men…”
”Har du rymt från Malfoy?” Harrys gröna ögon glittrade illvilligt mot mig och han lyfte försiktigt bort Shantis bur så att han kunde sätta sig. ”Jag tyckte väl att han såg ovanligt sur ut.”
”Är du med Malfoy?!” Neville gjorde stora ögon. ”Oj…”
”Med Malfoy?” Ron blängde misstänksamt mot mig. ”Vadå med Malfoy?”
”Ron!” Hermione gav honom en minst lika dräpande blick. ”Låt henne vara!”
Hon gav mig ännu ett leende och satte sig med en besvärad blick på Luna, mittemot mig.
”Jag tror att han letade efter dig, han såg inte glad ut…” 
”Vart är han nu?” Jag gjorde en ansats att resa mig, men Harrys mening stoppade mig.
”Han sitter i en av Slytherinvagnarna tillsammans med Pansy Parkinsson och några andra Slytherin elever.
”Jasså” Jag lutade mig tillbaka.
”Då kan han gott sitta där.”
Hermione log igen och trampade Ron på foten.
”AAJ… Vad i…”
”Vad kul att du ska börja på Hogwarts, Elli”, sa Hermione besvärat medan hon stirrade på Luna, som nu börjat läsa sin tidning uppochner igen medan hon nynnade högt för sig själv. 
”Jag hoppas du kommer tycka om skolan.”
”Varför bor du hos Malfoy?” frågade Ron barskt. ”Vem bor frivilligt hos dem?”
”Min mamma är sjuk, därför”, svarade jag kort och tvingade ner klumpen i halsen.
”Jag flyttar tillbaka så fort hon blir frisk.” 
För det måste hon bli, tänkte jag desperat.
”Men varför hos Malfoys?” Ron slog ut med armarna. ”De är ju värre än pesten.”
”Draco är min vän”, sa jag bestämt. ”Han är okej.”
”Okej?! Han är ju fullkomligt… AAJ, Hermione! Du gillar ju inte heller honom…”
”Jag känner honom inte”, invände hon snabbt. 
”Han kanske är…öh…annorlunda när han är med…” Hon nickade mot mig. 
”Fast jag vet inte”, la hon till nervöst. ”Jag känner honom inte alls…”
”Jag känner honom.” muttrade Ron medan han gned sin arm. ”Och så mycket kan jag säga att han är det äckligaste vidrigaste lilla krypet som finns på Hogwarts, han är till och med värre än Snape.” 
”Någon som är hungrig?” sa Harry högt. 
”Jag tror att Matvagen är på väg hitåt.”  Ka

Du skriver väldigt bra! Längtar till en fortsättning ♥

Utan internet! Men här är jag!!!!! Jag avgudar er!
Här har ni nästa kapitel. hann inte rätta det, vårt internet krånglar så jag stressade för att lägga upp det. Draco hittar på bus som vanligt. Puss

Kapitel 25
Pestiga Peeves och mystiska ärenden

”Ni kan stoppa undan de där”, sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna
som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna.
Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det
fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att va.
”Lupin!” Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.
”Är allt som det ska med dig Harry?” frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln. 
”Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra.”
Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen. 
De skyndade sig också fram till Proffesor Lupin för att hälsa och själv smet jag förbi dem och
slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.
”Får jag sitta här?” mumlade Neville som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, ”Tack.”
Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om Quidditch.
”Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist”, sa Lupin och lät sin blick vila på var och en
av oss medan han talade.
”Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa att fortsätta där Professor Moody slutade.” 
Jag la märke till att han inte nämnde Professor Umbridge namn.
Hans blåa ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: ”Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna.” 
Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.
Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne
som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.
”Men frågan är”, sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, ”Har ni förstått?” Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera? 
Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?”
Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.
”Vem som helst kan vara en dödsätare, vem som helst kan döda er.  Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på eran vakt.” 
Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. ”Ta ingen, eller ingenting, för givet.”
Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig.
Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld.
Crabbe och Goyle vände båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon.
Jag blängde ilsket på dem tills det vände bort blicken och stirrade på Draco istället.
”Idag hade jag tänkt att vi skulle dela upp oss i par med en elev från motsatt elevhem…”
”VA?!” hojtade Seamus och stirrade förfärat på Lupin som om han inte vore riktigt klok,
”Menar du att vi ska arbeta tillsammans med Slytherin?”
”Precis så menar jag”, svarade Lupin honom lugnt och tog ingen notis om protesterna som vällde upp från vardera sida.
”Ni behöver lära er att samarbeta istället för att motarbeta varandra. Vi står alla på samma sida i det här ( Ron gav ifrån sig en hög fnysning)och måste lära oss att acceptera varandras motsatser. Dela upp er nu, två och två.”
Jag kände mig oerhört lättad över att kunna slinka ner bredvid Draco utan att behöva tvingas
arbeta tillsammans med någon som jag helst ville se inspärrad i Azkaban, och var ganska så säker på att Draco kände detsamma. 
Han gav mig åtminstone ett snabbt leende när jag satte mig bredvid honom innan han lutade sig fram för att undersöka någonting som stod ristat på bänken.
Harry och Ron högg motvilligt varsin partner vilket i Harrys fall visade sig vara Blaise och i Rons fall Goyle. Crabbe hade ställt upp sig bredvid Neville som kröp ihop i sin bänk vid den skrämmande synen av hans enorma kroppshydda och såg ut att helst vilja försvinna och dyka upp någon helt annanstans. Hermione gav Pansy som hon hade fått till partner ett försiktigt leende som hon inte besvarade. Istället gjorde hon en ful grimas och vände sig om till sin bästa vän Millicent Bulstrode, en flicka som  var betydligt mera i hennes storlek än vad Hermione var.
”Har alla en partner att duellera med? Bra.” Lupin tecknade åt oss att komma närmare.
Han gjorde en snabb sväng på sin trollstav och bänkarna försvann i tomma intet och ersattes av en röd heltäckande lappad matta.
”Ni ska nu i tur och ordning träna på att avväpna varandra, något som jag av egen erfarenhet
vet att man får väldigt stor användning för, betydligt större än man tror; han viftade med trollstaven igen och även stolarna gick upp i rök,
”Medan er partner försöker avvärja er förhäxning. Varsågoda.”

Halva klassen ledande av Slytherin började genast vråla besvärjelser medan den andra halvan mest bestående av förvirrade Gryffindorare försökte parera med sina stoppförtrollningar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag och tittade på Draco som precis som jag stod med staven höjd.
”Börja du.” sa han och drog fingrarna genom sin långa blonda lugg och förde den åt sidan. 
”Du har ändå inte en chan..”
”Expelliarmus!” vrålade jag innan han hunnit avsluta meningen, och med ett triumferande leende
såg jag hur trollstaven flög ur handen på honom och upp i luften där jag skuttade upp och fångade den.
”Inte?” sa jag och blinkade åt honom. 
”Du kanske ska bevisa motsatsen först innan du böjar skryta.”
Jag kastade åt honom staven som han ilsket tog emot över huvudet på Lupin som förskräckt rusade fram och tillbaka och avbröt par som duellerade flitigt med varandra med allt förutom stopp och avväpnings förtrollningar. Harry hade gett Blaise ett knottrigt litet horn som stack ut i pannan på honom och Rons hår ändrade hela tiden färg från rött till Gult.
Hermione försökte febrilt kämpa sig loss från Pansy som höll hennes huvud i ett järngrepp 
mellan sina kraftiga armar medan Millicent stod bredvid och såg på.
”Din tur”, sa jag till Draco, som krökte på sina smala läppar och ställde sig i position
med trollstaven höjd och ögon som borrade sig in i mina.

Gräset var blött mot mina bara fötter och egentligen kände jag mig ganska knäpp som sprang omkring barfota mitt i natten i början på september, men det våta gulnande gräset var så lent och mjukt och natten var stjärnklar och ljummen.
Jag var väl medveten om att det var strängt förbjudet att vistas utanför sovsalen efter klockan nio
och säkerligen ännu mera förbjudet att springa omkring ute på skolområdet , men den här natten var en av de nätter som jag inte kunde jag sova.
Det enda jag kunde komma på som skulle hjälpa mot min sömnlöshet var en månskenspromenad.
Imorgon var det söndag.
Då hade jag varit här på Hogwarts i en vecka, och hunnit med att lära känna
en del trevliga människor och en del mindre trevliga.
Jag hade fått en hel del drös med läxor som skulle vara klara till följande vecka
och jag hade varit med på Quidditch uttagningen av nya spelare till Gryffindorare och klarat mig 
rätt så skapligt. Vädret hade verkligen inte varit av de bästa världar. Himlen hade protesterat genom att kasta ner kaskader av regn mot oss som i en sorglig liten hög stått och tryckt nere på Qudditchplanen med våra kvastkäppar i ett hårt grepp utan att riktigt insett vad vi hade gett oss in på. Det hade varit många som sökte platsen som Gryffindors nya spelare, tio som vaktare och tolv som jagare. Ron hade spelat före mig och jag kan utan överdrift säga att det gått riktigt, riktigt dåligt för honom. Han hade släppt in 18/20 skott och råkat fånga en dunkare istället för klonken som kommit susande rakt emot honom och nästan slagit av honom från kvasten.
Han hade efter det inte sagt ett enda ord på hela kvällen när vi tillsammans satt och gjorde klart vårt
Drömlexion som Proffesor Trelawney skulle samla in dagen därpå, och han hade sedan tyst traskat efter Harry som en svans med sänkt huvud när de gått för att lägga sig vi tiotiden.
Trots att Ron inte hade visat så många av sina snälla sidor för mig under den tid jag känt honom
så kunde jag inte låta bli att delta i Hermiones medlidande och tycka riktigt synd om honom.
Enligt Harry så var Ron riktigt grym på att spela och kunde rädda hur många skott som helst, så länge som han trodde att ingen tittade på honom.

Jag stannade till och såg ut över det spegelblanka svarta vattnet.
Undrar hur djupt det var här? Säkert flera tusen meter.
Harry hade berättat för mig att han under sitt fjärde år deltagit i någonting som hette Turneringen i magisk trekamp och fått i uppgift att dyka ner i sjön och hålla sig där nere i nästan en timmes tid.
Jag rös och vände bort blicken. 
Tänk att behöva simma runt där nere utan att ha en aning om vad som lurade på en någonstans på bottnen av sjön…
Plötsligt stelnade jag till och lyssnade spänt.
Rösterna från två personer letade sig in där jag befann mig och kom närmare och närmare
bokträdet som jag lutade mig emot.
Snabbt kilade jag in bakom den tjocka stammen och kikade nyfiket fram genom lövverket.
”Vad i…”, viskade jag tyst för mig själv och stirrade på konturerna av de två som långsamt kom vaggande åt mitt håll.
Vad tusan gjorde de där båda träskallarna ute nu?
”Han sa att vi bara skulle lämna den där borta”, grymtade den jättelika skuggan av Vincent Crabbe 
och stannade precis framför mig och jag mig tryckte mig platt mot stammen för att inte bli upptäckt, ”Visst sa han?”
”Ja”, grymtade den minst lika stora skuggan av Gregory Goyle, ”Vi skulle bara se till att ingen såg oss.”
”Höhö”, flinade Crabbe och kliade sig under armen med ett njutningsfullt uttryck i det slöa ansiktet, ”Ja nu kan han inte klaga för vi är helt ensamma här.”
”Jag är hungrig”, grymtade Goyle till svar och gned sig ovanpå den stora utbuktade magen. 
”Tror du vi kan ta oss ner till köket och sno något att äta? Det var ju flera timmar sen sist…”
Jag höll andan när de båda kumpanerna långsamt klampade förbi mig och vidare upp mot slottet, 
uppenbart mycket nöjda med sin bedrift.
När jag var säker på att det var utom synhåll drog jag en suck av lättnad och smög fram från mitt gömställe. 
Nyfikenheten brann inuti mig och jag kisade bort mot hållet där de kommit ifrån.
Trots att det var så mörkt så kunde jag skymta topparna på träden i den förbjudna skogen.
De kunde väl aldrig begett sig in dit mitt i natten för att gömma någonting?
Åt vem då? 
Draco såklart. Vad skulle han vilja ha gömt?
Han hade inte haft med sig något värdefullt till skolan. Det hade inte varit några utflykter till Hogsmeade än så han skulle inte kunnat smuggla in något i skolan, varför han nu skulle vilja det.
Helt inne i mina funderingar började jag vandra tillbaka upp mot slottet samma väg som Crabbe och Goyle hade gått fem minuter tidigare.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens märkte Poltergeisten Peeves som studsade runt och kletade in tavlorna på andra våningen med råtthjärna.
Han skrockade förtjust till när han fick syn på mig och dök ner och svävade bredvid mitt ansikte.
”Vad gör en liten Hoggy elev uppe på slottet vid den här tidpunkten? Kanske bäst att Peeves kallar på ynken Filch så lillflickan får en liten straffkommendering!” sa han och studsade upp och ner framför mig, helt kolossalt upphetsad över sitt roliga påhitt. ”Lilla svenska Elli, så rar och så fin. 
Leker runt med stackars små pojkar och ger dem ett grin…” 
”Tyst Peeves!” väste jag och riktade trollstaven mot den fula lilla Poltergeisten som retsamt sträckte ut tungan åt mig och rullade med sina små elaka ögon. 
”Sluta upp med det där!”
”Ojojojoj…”, Peeves skakade på huvudet och gjorde en kullerbytta ”Lilla Eleonora tror hon kan skrämma stackars lilla Peeves med sin fåniga trollstav, men Peeves ska se till att Eleonora blir utkastad från Hogwarts i ett nafs! Ta hand om din stygga Slytherin pojke istället, jag tror han håller på med lite bus!”
Han släppte en ljudlig fis och susade iväg längs korridoren högljutt skrattande.
Jag stod kvar och såg efter honom några sekunden innan jag långsamt skakade på huvudet
och fortsatte upp mot porträttet av den tjocka damen som vresigt slog upp ögonen när jag
harklade mig.
”Ja vad är det nu då?” 
”Kalkonggångsång”, sa jag rappt och hon svängde tjurigt åt sidan medan hon
muttrade något om respektlösa ungar som störde hennes skönhetssömn.
Jag såg mig omkring i uppehållsrummet som gapade med sin tomhet.
Tyst gick jag fram till en av fåtöljerna och lyfte upp min väska som jag lämnat där som en
manöver ifall någon skulle komma på mig uppe sent. Jag vandrade uppför trappan till flickornas sovsal med inget annat i tankarna än den sköna mjuka himmelsäng som jag snart skulle få sjunka ner i.

Nytt kapitel imorgon!!!Jag har så mycket med skolan så dem kommer med lite längre mellanrum nu, stå ut!! Draco älskar er alla och jag med.

Er Elzyii!

Jättebra! Du gör det aldrig tråkigt. Du är superduktig!!

Era kommentarer betyder allt för mig ♥ Bor i skogen och pga snöovädret har vi typ inget internet av och till haha! Så jag är lite dålig på att visa er hur mycket ni betyder, men det gör ni! Blir så glad av att logga in här och läsa alla kommentarer. Helt galet alltså. Jag tänkte slänga upp ett nytt kapitel imorgon så håll tummarna för att jag har internet nu!!

ER Elzyii


Alltså ååå TACK så himla mycket!! Blir så sjukt glad!!


Jag med, för att du kommenterade!


Tack mitt hjärta ♥ Du tar dig tiden och läser... otroligt!!! Mugglis är verkligen inte lika poppis som förr, det är synd... för ff:n får inte lika mycket läsare, och det skrivs inte lika många Letar efter ett annat forum att publicera den på också faktiskt. Men kommer lägga upp alla kapitel här också såklart! Du är ♥


♥333333333333333333333!!!!


Älskling ♥ Du förtjänar att vara ledig. Ring mig nån dag så skriver vi tillsammans. Ledig nu jag å, sportlov!!!! Loveu

ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA!!! Jag känner mig äntligen frisk, wow....Har varit nära döden typ i 2,5 vecka känns det som. But, nuw im back and Draco to!!!! Alltså wow, va glad jag blir över att ni fortfarande finns kvar. Jag hoppas iallafall att ni gör det, annars vet jag inte vad jag gör. All kärlek till er, 1000 ggr om. Jag älskar att skriva, och det betyder så mycket för mig att skriva den här igen, få dela med mig utav Elli & Dracos historia ännu en gång, och förhoppningsvis också få ge er Dm 2, den som jag aldrig slutförde förut. Ni är BÄST!!!!!!!!!