Tack alla som läst eller LÄSER (om det nu finns någon som gör det ), den här ff:n gav mig en ny mening med livet. Den gav mig självförtroende och en dröm- att bli författare. Även om det är många år sedan nu, så lever drömmen kvar i mig. Tack vare alla ER som trodde på mig!

Jag har börjat skriva på andra delen, nu flera år senare. Jag hoppas att jag utvecklats något i mitt skrivande. Jag har redigerat dessa kapitel lite grann (stavade myyyycket fel förut hehe), och har ändrat en del smådetaljer. Vill ni läsa får ni gärna göra det och följa del två sedan när den kommer upp. Många av er har försvunnit från mugglis men några finns kvar. Oavsett vad så betyder ni så otroligt mycket för mig. Tack för ALLT ♥

OBS!
Ni hittar alla kapitel länkade under rubriken Kapitel.

Kram från er Elzyii

HEJ MINA SÖTNOSAR!
Sry att ni fått vänta, mitt internet ni vet...
Har inte alls rättat det här, så det är säkert massa fel överallt och så, men hoppas det duger iallafall.
Tack för alla era kommentarer, ni ska veta att det värmer oerhört ♥ Jag är så glad att ni uppskattar mig och den här ff:n, ni ger mig möjligheter som jag aldrig tidigare haft ♥
Nu ska jag fortsätta skriva på Bal kapitlet och make lite kyssar, bland vilka säger jag dock inte...
EnjoY!


Kapitel 53
Hemma fast ändå så långt bort

”Jag går inte in i det där!”
Draco hade tvärstannat och lagt armarna i kors över bröstet.
”Det här är löjligt!”
Jag följde hans blick och såg hur han stirrade på det stora flygplanet framför oss.
”Draco, det är mycket säkrare än att flyga på en kvast”, försökte jag men han skakade bara bestämt på huvudet.
”Jag gör det inte, jag har fått nog av det här!”
Demonstrativt satte han sig ner i en av sofforna borta vid gaten och stirrade hypnotiserat ut genom fönstret där ett av planen hade börjat rulla.
Jag kände hur irritationen började krypa inuti mig och jag försökte intensivt tänka bort den.
Det här var självklart hur konstigt som helst för honom och det var inte ett dugg märkligt att han blev lite skeptisk, många mugglare var ju också flygrädda.
Och han som dessutom avskydde allt som hade med mugglare att göra, självklart trodde han inte på att de kunde få en sådan där stor tung apparat att hålla sig kvar i luften utan magi!
Snabbt började jag förklara för honom hur det var möjligt att ett flygplan kunde hålla sig kvar i luften samtidigt som jag försäkrade honom om att vi bara skulle vara i luften i en och en halvtimme, det var en mycket kort resa och vi hade ju med oss våra trollstavar ifall någonting skulle hända
(Jag struntade i att nämna att vi inte skulle kunna använda oss av någon magi ifall planet störtade) och efter lite övertalning reste han sig upp och följde motvilligt efter mig in i flygplanet.
Vi visade upp våra boardingkort och blev visade till våra platser längst bak i flyget.
Draco tvärvägrade att sitta vid fönstret så jag skuttade tacksamt längst in och han satte sig på yttersidan.
När planet började brumma och långsamt började glida längs landningsbanan så
kramade han sätet så hårt att hans fingrar blev alldeles vita.
”Draco, ta det lugnt”, sa jag och tog honom i handen. ”Det är inte farligt, du behöver inte... Draco!”
Han snurrade runt åt alla hål (Tack och lov för säkerhetsbältet) och stirrade vilt ut genom fönstret.
Hans hjärta slog så fort att jag var rädd för att han skulle få hjärtslag, och när planet lyfte slet han åt sig sin hand och slog båda händerna för ögonen.
Jag lät honom vara och roade mig istället med att titta ut genom fönstret.
Det var fascinerande att se hur London blev allt mindre och mindre under oss; snart såg den stora staden ut som en liten leksaksstad med höga hus av lego och radiostyrda bilar som rusade fram längs vägarna långt under oss.
Snart var vi omgivna av fluffiga vita moln och jag lutade mig tillbaka mot sätet och kastade en blick på Draco som fortfarande satt med händerna pressade över ansiktet.
”Jag tror att du kan titta nu”, sa jag retsamt, ”Vi är uppe i luften.”
Långsamt tog han bort händerna för ögonen och såg med en rysning ut genom det lilla fönstret.
”Jag hatar mugglare.”
”Bara dem eller deras konstiga uppfinningar också?”
Han sneglade på mig, ”Både och.”
Jag skrattade och fortsatte att titta ut genom fönstret.
Det kändes så konstigt att efter den här långa tiden vara påväg tillbaka hem igen.
Det kändes som en annan demission, en annan världstid.
Samtidigt pirrade det förväntansfullt i magen.
Äntligen skulle jag få träffa alla dem som jag hatat så att behöva lämna.
Men skulle allting vara sig likt? Skulle jag kunna känna samhörighet med dem längre?
Jag var en annan person nu, jag levde ett helt annat liv.
I ett annat land med annat folk.
I en annan världstid.
Skulle någonting kunna bli detsamma igen?
Jag tittade fundersamt på Draco och blev varm inombords.
Han hade inte bara följt med för sin egen skull, utan också för min.
Hur det än skulle bli att komma hem igen så skulle jag åtminstone ha honom vid min sida.
Det kändes tryggt trots att han var den mest oberäkneliga vän jag haft.

När vi äntligen fick stiga av planet efter en enligt Draco, mycket obehaglig landning så var det mörkt ute.
Eftersom Sverige låg en timme före i tiden så var klockan redan halv tolv här.
Det skulle dröja ytterligare ett par timmar med tåg innan vi kom fram till min hemstad, Söderfors.
Min farbror, Troy hade lovat att hämta upp oss på stationen och köra oss hem till mitt barndomshem.
Mamma var så pass dålig att hon låg inne på Obotliga sjukdomar och mystiska åkommor, palliativ vård i livets slutskede, och Troy och Malissa hade rest hem från Amerika för att kunna finnas vid hennes sida dygnet runt.
Plötsligt knuffade Draco till mig hårt i sidan och jag såg förvirrat upp.
En konduktör stod framför oss och pekade frågande mot tåget.
”Ska ni med det här? Det avgår om bara någon minut så det är bäst att ni skyndar er på.”
Att få höra svenska efter en sådan lång tid gjorde mig mållös, huvudet kändes som en vätskefylld bubbla och jag var tvungen att tänka till ett ögonblick för att kunna sätta ihop en mening på mitt hemspråk.
”Ja, tack. Vi har biljetterna här.”
Jag vände mig om mot Draco och slogs av ännu en tanke.
Han kunde ju inte språket så han hade inte förstått någonting när konduktören kommit fram till oss.
Stackars Draco! Jag skulle bli tvungen att skärpa mig.

Vi gick ombord på tåget och letade oss fram till våra platser.
Den här gången protesterade han inte, tågen i mugglarvärlden var densamma som Hogwartsexpressen.
När vi ett par timmar senare steg av tåget på Söderfors station
och jag såg hur Troy stod och väntade borta vid parkeringen så fylldes mitt hjärta av ett enda stort lugn.
Jag var hemma igen.
Min älskade farbror vände sig om när han hörde våra mot den framskottade betongen och jag gav honom en lång kram.
Han rufsade om mig i håret och vände sig sedan mot Draco som hade stått lite avsides och betraktat oss.
”Och du måste vara Lucius grabb.” Han såg forskande på Draco som nickade kort.
”Du är väldigt lik din mamma.”
Draco ryckte på axlarna, han såg lika oberörd ut som om han hade pratat om vädret.
Troy hade fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och skakade lite på huvudet innan han återigen vände sig mot mig.
”Ni kan kasta in allting i bilen. Malissa kommer imorgon bitti, hon lämnar ungarna hos fru Petrell.
De får stanna där tills... Ja tills vi ser hur det blir.”
Jag nickade och svalde ner klumpen i halsen
och satte mig ner bredvid Draco i baksätet.

Med Troy bakom ratten körde vi igenom den lilla staden som till skillnad från hetsiga London var sömnig och lugn såhär fram på småtimmarna.
Färden fortsatte över Säderstorg och in på en gropig landsväg, förbi den gamla herrgården som är övergiven sedan många år, en hastig sväng till vänster och sedan raka spåret fram.
Jag hade kunnat hitta hit i sömnen.
Vi körde in genom alen och fram till det stora röda huset där jag hade bott så länge som jag kunde minnas.
Det såg mörkt och dystert ut i den vita snön och jag kände ett visst vemod.
Hur längesen hade det varit som någon brytt sig om att se över huset?
”Ni måste vara trötta.”
Troy låste upp dörren med en knyck på sin trollstav och vi gick in.
Jag strök med handen över väggarna när vi smög uppför den knarrande trappan och log för mig själv.
Darrande sträckte jag mig efter lysknappen.
Mitt rum var sig likt.
De blommiga tapeterna som jag valt själv för så många år sedan, skrivbordet som såg nästan ödsligt ut under allt damm, hyllan över sängen som pryddes av mina älskade gosedjur, garderoben, tavlorna, den stora spegeln... Var det verkligen så länge sedan jag varit här?
Jag märkte inte att Draco kom upp bakom mig och hoppade till när hans axel snuddade vid min skuldra.
Nyfiket såg han sig omkring i rummet innan hans blick fastnade på den ålderstigna spegeln som satt ordentligt fastnaglad ovanför byrån.
Han stirrade in i den och spegeln stirrade tillbaka på honom med sin glasartade blick.
”Hur gör ni med sovplatser? Vill du att jag ska...?” Han gjorde en gest upp mot vinden och jag skakade på huvudet. ”Vi har sovit tillsammans förut, en natt går bra.”
”Är ni...?”
”Bara vänner”, skyndade jag mig att säga, ”Bra vänner.”
Troy såg forskande på mig ett ögonblick innan han vände på klacken och gick mot dörren.
”Ja, sov så gott då. Jag är här nere om ni behöver något.”
Han stängde tyst dörren bakom sig och jag torkade ansiktet med baksidan av handen.
”Ska vi lägga oss?”
Hastigt gick jag fram till sängen och drog av överkastet.
Kroppen skälvde av trötthet och jag kände hur det snurrade till i huvudet.
Det hade varit en lång dag.
Allt jag ville nu var att få somna in i min sköna varma säng och vaggas av tystnaden.
Draco gick långsamt fram och satte sig på sängen.
Han såg fundersam ut och jag kände en orolig stöt i magen.
”Ska du inte lägga dig?”
”Snart”, sa han svävande med blicken fortfarande fastklistrad på spegeln.
”Sov du så länge.”
Jag högg tag i hans arm och han vred förvånat på huvudet.
”Du går väl ingenstans?”
Han flinade retsamt innan han gjorde sig fri.
”Vart skulle det vara? Jag hittar inte här.”
Jag log matt tillbaka, vände mig på sidan och slöt ögonen.
Efter en stund hörde jag hur han reste sig upp och började gå runt i rummet.
Jag undrade vagt vad han höll på med men var alldeles för trött för att se efter.
När jag för tredje gången vaknat till ur min halvslummer såg jag honom ligga bredvid mig och stirra upp i taket.
Jag tog hans hand i min och han vände på huvudet och tittade på mig.
Jag undrade vad han tänkte på.

”Elli!”
”Elli... Vakna!”
Jag öppnade motvilligt ögonen och upptäckte till min förvåning att det fortfarande var mörkt ute.
Stönande vände jag mig om på sidan för att somna om igen, men Draco drog fortfarande i mig.
Jag kisade mot honom i mörkret och såg att han satt upp och stirrade ut mot fönstret.
”Elli vakna! Det står någon där ute.”
”Du drömmer bara”, mumlade jag och gäspade stort, ”Lägg dig...”
”Nej!” sa han envist och fortsatte att dra i mig. ”Det står någon flicka där ute och stirrar upp mot ditt fönster. Är det din syster?”
Jag satte mig hastigt upp och snubblade fram till fönstret och lutade mig fram för att titta.
Hjärtat snörpte ihop sig i en liten knut och jag drog efter andan.
Alldeles nedanför fönstret stod den lilla flickan och stirrade upp på mig.
Hennes ansikte var vitt som snö och håret böljade rakt och svart ända ner till midjan på henne.
De svarta ögonen såg onaturligt stora ut i det bleka ansiktet och klänningen rörde sig rytmiskt runt hennes nakna fötter.
Bakom henne syntes ännu en gestalt som kom framglidandes genom snön.
Hon hade det långa blonda håret fastsatt i en knut i nacken och hennes fötter rörde sig så lätt så att det såg ut som om hon svävade fram över backen.
Jag drog hastigt för gardinerna och famlade mig tillbaka i sängen och drog täcket över huvudet.
”Vem var det? Varför står hon därute?”
Hans röst var gäll och upprörd. ”Vad var det där för något?”
”Ingenting”, svarade jag snabbt och drog ner honom i sängen.
”Du drömde, det var ingen där. Sov nu.”
Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han somnat, men så hörde jag hans viskande andetag alldeles intill mitt öra.
”Elli, jag tror att jag såg min mamma.”
Jag lät hans ord sjunka in i tystnaden innan jag svarade: ”Jag med.”
Han snodde runt ett varv i sängen och iaktog mig med sina stora silvergråa ögon.
”Tror du på spöken, Elli?”
”Ja”, sa jag fundersamt och blinkade mot honom. ”Gör du?”
”Nej”, svarade han och kvävde en gäspning. ”Jag tror inte på några vidskepligheter.”
”Då har du missat något”, sa jag tyst och tänkte på den gången då jag berättat för Draco om änglar.
Om han inte vågade tro på något, hur skulle han då våga tro på sig själv?
”God natt”, sa han och vände sig om. ”Sov sött.”
”God natt”, viskade jag blundade.
Jag undrar om flickan också sov.

SLUTA DET KOMMER HAN INTE ALLS ATT GÖRA.
Elaka Ida bara för att din CEDRIC DÖR så betyder inte det att MIN DRACO DÖR.
*Upprörd*
Öhum... jaja här har ni nästa kapitel!
Som sagt, det är inte ett av de mest lyckade men...
Ja, jag fick helt enkelt inte till det.
Men nästa är betydligt bättre, hoppas ni ska gilla det mina små sötnosar ;*
Ni är verkligen min glädje här i livet (Dracos också även om han inte vill erkänna det) ÄLSKAR ER ALLA.


Kapitel 51

Fyra sorger och ett fiasko
”Jag kan inte fatta hur han kan bry sig så lite... Kolla bara på honom, han beter sig ju precis som vanligt.”
”Om det hade varit min mamma som hade dött så hade inte jag varit på lektionerna...”
Viskningarna hade nått mina öron i samma stund som jag satte fötterna innanför Proffesor Trelawneys klassrumsdörr morgonen därpå.
Jag vet inte om Draco var medveten om dem, och om han var det så måste jag medge att han spelade bra.
Han satt som vanligt tillsammans med Crabbe och Goyle vid ett av de skrangliga borden längst fram i klassrummet och verkade till synes helt oberörd.
Medan vi andra kippade efter luft i det hettande klassrummet såg han
lika avkyld ut som om han hade ätit en påse ismöss.
Det verkade faktiskt som om Trelawney hade gjort sitt bästa för att ta tillvara stundens allvar.
Hennes klassrum var ännu kvavare än vad det brukade vara och bara två av de annars åtta stearinljusen brann, vilket gav rummet en instängd och nästan lite kuslig atmosfär.
Det tyckte Neville också.
Den rundkindade pojken hade kurat ihop sig till en mänsklig version av klonken ovanpå sin alldeles för smala stol som nätt och jämt bar upp hans kroppsvikt och stirrade med stora rädda ögon på Trelawney som sakta gled runt bland borden iförd en lång purpurfärgade klädnad som räckte henne nedanför fötterna, och viskade mystiska saker i örat på utvalda elever medan hon dramatiskt kupade händerna över sin rödmålade mun.
När hon upptäckte oss fick hon så bråttom att hon var nära att snava på sin alldeles för långa klädnad.
”Harry Potter...” Viskade hon och grep Harry om handleden, ”Min stackars pojke...”
Harry skakade irriterat av sig henne och skyndade sig att sjunka ner på stolen närmast väggen, så långt bort från Proffesor Trelawneys gråtmilda ansikte (som törstade efter att få lämna en högdragen utvärdering om hans förutspådda död) som han kunde komma.
Efter att ha fått gotta sig i Harrys olyckliga framtid en bra stund log hon något som skulle föreställa ett medlidsamt leende och gav honom en mjuk klapp på kinden med sin seniga cherry luktande hand och lät oss sedan (till Harrys stora glädje) arbeta ifred.
Vi hade äntligen lämnat kapitlet om drömmar bakom oss och var nu sysselsatta med att fördjupa oss
i konsten att spå i tarokort, något som vi alla tre fann betydligt mer intressant än att sitta och krafsa ner nattens drömmar varje morgon vid frukosten.
Jag kunde inte låta bli att lyfta blicken från min kortlek och titta upp på Draco emellan åt.
Eftersom han satt ett par platser framför oss så kunde jag inte se hans ansikte.
Istället lät jag blicken vila på hans späda bleka nacke som stack fram under det vitblonda håret.
Stackars Draco.
Harry och Hermione hade blivit skakade när de fick reda på vad som hade hänt hans mamma.
Hermione hade till och med gråtit en skvätt, vilket enligt Ron var både pinsamt och överdrivet.
Fundersamt sneglade jag på Ron som satt snett mittemot mig med den långa fräkniga näsan nerböjd över sin kortlek på andra sidan om Harry.
Jag hade fått intrycket av att han innerst inne tyckte att de var rätt åt Draco.
Visserligen klandrade jag honom inte det minsta för att han inte grät ögonen ur sig för Dracos skull,
jag hade på ett tidigt stadium insett att chansen att Ron och Draco skulle begrava stridsyxan var ungefär lika stor som att Hermione skulle få underkänt på ett prov.
Men att inte bry sig och att glädjas över någon annans olycka var två helt skilda ting.
Jag hoppades att jag hade misstagit mig.

Efter spådomskonsten mötte vi upp Hermione som ivrigt underhöll oss
med Proffesor Vektors senaste deklaration om indonesiska runor hela vägen ner till Hagrids stuga.
Det rykte hemtrevligt ur skorstenen och med all snö ovanpå taket
såg den lilla skogvaktarstugan ut som ett gräddigt pepparkakshus.
Till min förvåning upptäckte jag att de rödrutiga gardinerna som hängde för de små fönstren var fördragna och dörren ordentligt låst.
Inte heller något sällskapstörstande hundskall ekade inne från stugan och jag antog att Hagrid var ute
och arbetade i den förbjudna skogen tillsammans med Fang.
”Elli!”
En liten grupp av Slytherinelever, ledda av ingen mindre än Blaise Zabini kom gående mot oss.
Harry spände sig omedelbart bredvid mig och jag la en hand på hans axel.
”Det gör ingenting, dem vill inte bråka.”
Blaise och hans lilla trupp travade fram till oss där dem prydligt gjorde halt.
Hans mörka ögon mötte mina och han harklade sig.
”Jo”, började han utan att ta någon notis om Ron som gjorde en ful grimas,
”Jag ville bara säga att jag håller med om det där du sa igår.”
Han gjorde en paus och nickade mot Harry och Ron som båda två såg ut som de skulle kräkas.
”Det där om att det är onödigt att Slytherinare och Gryffindorare ska vara så osams.
Så jag tänkte bara om ni ville sluta fred.”
Han räckte fram en ordentligt renskrubbad hand med fem omsorgsfullt manikyrerade naglar
mot Harry, som efter ett ögonblicks tvekan skakade den.
Blaise nickade kort till svar och sträckte sedan fram sin hand mot Ron vars ansikte bleknade till en färg som påminde om torkad senap.
Först verkade det inte som om Ron skulle röra vid Blaise överhuvudtaget,
men efter att ha fått syn på Hermiones hasselnötsbruna bedjande ögon svalde han djupt, blundade och lät sina fingrar snudda vid Blaises utsträckta handflata
Han släppte den lika fort som om han hade bränt sig och rös till.
Utan att låtsas om Ron som chockat stirrade ner på sina egna händer rätade Blaise på sig
och fick syn på Hermione.
”Och... Ja du också antar jag”, sa han och sträckte med en viss tvekan fram handen mot Hermione som darrande fattade den.
”Vad bra”, sa Blaise och släppte taget om Hermiones fingrar.
”Då ska väl jag...”, han gjorde en gest mot andra sidan dungen där Slytherinarna hade sin samlingsplats, ”Vi hörs väl.”
”Det gör vi”, sa jag med ett leende och såg hur hans blick dröjde sig kvar vid mig en kort sekund innan han vände oss ryggen och vandrade bort över den frusna marken tätt följa av sin yngre trupp.
När han kommit halvvägs såg han sig oroligt om över axeln och spanade upp mot slottet.
Det var inte svårt att lista ut vem han letade efter.
”Ta bort mig...” Viskade Ron och försökte torka av händerna på sin klädnad.
”Jag är förorenad!”
”Du kan nog inte bli mer förorenad än vad du redan är, Weasley.”
Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet när jag hörde den välbekanta släpiga rösten.
Draco, Crabbe och Goyle hade stannat alldeles framför oss; ironiskt nog på exakt samma ställe som Blaise hade stått på bara några minuter tidigare.
Dracos gråa ögon stirrade med djupaste avsmak på Ron, och jag såg hur ett elakt litet
leende lekte på hans smala läppar när han synade Rons begagnade skolkläder uppifrån och ner.
”Vem har du ärvt den där jackan av då, Weasley? Ser ut som om den var modern för en sisådär tvåhundra år sedan eller så.”
Han skrattade rått åt sitt eget skämt och Crabbe och Goyle flinade dumt tillbaka.
Där de stod på var sin sida om Draco såg det ut som två livvakter.
Ron, som de närmaste sekunderna verkade ha befunnit sig i någon slags dvala ruskade ilsket på huvudet och sträckte på sin långa hals så att han blev huvudet längre än Draco.
”Ska du säga någonting om det?” fräste han vars öron lyste nästan lika röda som håret,
”Om det inte vore för dig så skulle den här skolan vara betydligt mindre förpestad!”
Dracos flin blev ännu bredare.
”Om det vore någon som borde ha läst på om föroreningar så är det din mamma, Weasley.
Så många ungar som hon har skaffat sig och ändå är de lika fula allihop.
Jag undrar om det går i släkten eller om hon helt enkelt lider av något kroniskt fel?”
Harry högg tag i Rons klädnad i samma stund som han med ett konstigt fräsande ljud gjorde sig beredd att flyga på Draco.
Hermione började mässa sin vanliga ”Han-är-inte-värd-det” ramsa och jag hörde Pansys fiskmåsskratt eka bakom ryggen.
Det här var ett levande bevis på det som vi hade tjafsat om igår kväll.
Ron hade slutat att kämpa emot i Harrys armar och nöjde sig med att flämtande och flåsande
stirra på Draco.
Om blickar kunde döda så skulle det bara vara en liten förkolnad hög kvar av honom.
”Har du inget svar på det, Weasley? Jag som trodde att du värdesatte din familj så högt...”
Jag öppnade munnen för att gripa in och säga åt Draco att sluta, när Ron fann svar på tal.
”Ja, jag har ju åtminstone en mamma Malfoy! Din verkar ju ha kolnat av för gott.”
Draco stelnade till mitt i ett elakt leende och spärrade upp ögonen.
Det var som om luften hade gått ur honom; han öppnade och stängde munnen som en fisk på torra land och stirrade som paralyserad på Ron som hade blivit alldeles skär om kinderna.
”Nej! Du jag menade inte så...” Ron hade direkt efter att han avslutat meningen insett sitt misstag
och han såg förskräckt på Draco som fortfarande kippade efter andan. ”Du, alltså...”
Först såg det ut som om Draco skulle ge Ron en ordentlig höger, han höjde knytnäven i luften men lät sedan armen falla slappt intill sidan och vände istället på klacken och marscherade därifrån till allas häpnad.
Crabbe och Goyle såg ut som två levande frågetecken.
De tittade förvirrat först på varandra och sedan på oss.
Draco hade inte gett dem någon order om att slåss, nu blev det tvungna att agera helt på eget behåg och det var dem inte vana vid.
Jag kunde höra hur de andra Slytherineleverna började skrika åt Ron.
Pansys skränande röst hördes högst av alla och Ron såg helt knäckt ut där han stod med armarna hängande längs sidorna och munnen fortfarande öppen.
”Din idiot!” sa jag ilsket och gav honom en hård knuff i sidan. ”Det där var väl bra onödigt!”
”Men han...” började Ron häftigt som genast kände behovet av att försvara sig, men jag hade tagit upp jakten på Draco och hörde inte fortsättningen.


”Så vadå, är hon arg på mig?” sa Ron ilsket och spottade ut sitt halvätna kycklinglår för att inte
sätta i halsen, ”Det var ju Malfoy som höll på!”
”Hans mamma har precis dött, Ronald!” Fräste Hermione och blängde på Ron över middagsbordet. ”Kunde du inte ha betett dig lite mer moget?”
”Du försvarar ju honom hela tiden!” Sa Ron och slängde ner sina bestick på tallriken som gav ifrån sig
ett ilsket litet kling.
”Är du kär i honom eller något?”
”Nej!” utbrast Hermione och blev blossande röd om kinderna,
”Nej det är jag inte, hur kan du ens påstå något så dumt!”
”Påstå? Det är ju så det ligger till!” gormade Ron så upprört att spottet yrde som en liten fontän ur munnen på honom. ”Han har kallat dig smutskalle i hur många år som helst och ändå är du förälskad i honom! Det är ju helt sjukt. Eller hur Harry?”
Harry orkade inte öppna munnen för att svara, han kände dem båda alltför väl vid det här laget för att veta att det vettigaste var att inte lägga sig i.
Han hade länge misstänkt att Rons känslor för Hermione var mer än vänskapliga.
Men den senaste tiden så hade han blivit helt säker, inte minst med tanke på att Ron yste svartsjuka så fort Hermione yttrade sig om någon som råkade vara av motsatt kön.
Ibland verkade det faktiskt som om Ron behövde ha något att vara svartsjuk på för att kunna
fungera i hennes sällskap.
Förra året hade det varit den Bulgariska världskända sökaren Viktor Krum som hade varit offer för Rons svartsjuka (Eftersom han hade bjudit ut Hermione under sitt besök på Hogwarts och gått med henne på julbalen ett år tidigare) och nu hade Ron bestämt sig för att flytta fram stapeln ett steg och peka ut Malfoy som Hermiones nya hemliga kärlek.
Den här gången tyckte Harry att Ron hade sträckt sig lite väl långt över gränsen.
Sannolikheten att Hermione skulle dejta Malfoy var obefintlig och var alldeles för osannolik att överhuvudtaget diskutera om.
”Det är inte sant!” Hörde han Hermione snyfta, hon hade ställt sig upp och var så arg
att han hade passat sig noga om han varit i Rons ställe, ”Att du ens kan antyda någonting sådant, jag trodde att jag kände dig R-R-Ron m-men det var t-t-tydli-g-gen alldeles f-f-el av mig!”
Hon begravde ansiktet i händerna och rusade storgråtande ut från stora salen med
Ron ilsket stövlande efter sig.
Harry reste sig upp från det nästan tomma middagsbordet och gjorde sitt bästa för att le oberört mot en skock förstaårselever som förundrat glodde efter de två prefekterna som enligt paragrafen skulle framstå som förebilder.
Han drog fingrarna genom sitt ostyriga svarta hår och rättade till de runda glasögonen
som hade halkat ner över näsan.
Sedan vände han sig om för att gå tillbaka till uppehållsrummet och göra klart sin uppsats om Spiknarvlar som Proffesor Grubbly-Plank hade gett dem efter förmiddagens lektion och fann plötsligt sig själv stirrades in i ett par leende blåa ögon inramade av rött silkeslent hår och blek nästan vit hy.
”Är det något problem Harry?”
Ginny stod med ens framför honom och han blev tvungen att ta ett steg tillbaka för att inte gå rakt in i henne.
”Öh, nej allt är fint tack... Det är bara lite...” Harry visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig men Ginny verkade förstå precis vad han menade och himlade med ögonen.
”Låt Ron hålla på, tids nog tröttnar han och bjuder ut henne.”
”Tror du?”
Ginny log bara till svar och Harry log tillbaka.
Hon hade verkligen vuxit till sig sedan i somras.
Hennes röda hår hade blivit längre och tjockare, hon hade vuxit en bra bit på längden och hon hade till och med fått riktiga bröst som putade ut under skolklädnaden.
Harry höjde generat blicken och tvingade sig själv att tänka på något annat.
Quidditch tillexempel.
Quidditch var alltid bra att tänka på vid sådana här specifika tillfällen.
”...Skulle du kanske vilja det?”
”Öh, va?” Harry kände sig så dum när han inte hade lyssnat, och Ginny rodnade förläget.
”Jo, jag och Michael har gjort slut nu... Så jag tänkte... Om du kanske ville gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade Harry medan hans hjärna såg möjligheten att gå med Elli försvinna hand i hand med Malfoy.
”Öh, jag...”
”Du behöver inte om du inte vill”, sa hon snabbt och log överslätande.
Men honom kunde hon inte lura, Harry såg tårarna som började stiga i hennes ögon.
Först tänkte han svara ja bara för att slippa göra henne ledsen men i sista stund bestämde han sig istället för att vara ärlig.
Harry tog ett djupt andetag och såg Ginny rakt i ögonen.
”Ginny, hör på här”, sa han så lättsamt som han kunde, ”Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå med dig, men... Jag har redan tänkt fråga någon annan. Men om du skulle vilja...”
”Det är okej”, sa hon hastigt och blinkade flera gånger, ”Ingen fara.”
”Det är inte det att jag inte vill...”
”Jag förstår Harry”, viskade hon och en tår lösgjorde sig från hennes vänstra öga och rann långsamt nerför kinden, ”Ha det så bra nu, och lycka till.”
”Ginny...” sa Harry försiktigt och sträckte ut en arm för att hålla henne kvar men hon drog sig loss och skyndade sig med snabba steg därifrån.
Han suckade och kastade en blick mot Gryffindorbordet för att kontrollera så
att inte tvillingarna, som verkade fullt upptagna med att skriva upp fler beställningar till sin planerade butik med skämtartiklar, hade sett någonting.
Harry ville verkligen inte bli osams med någon av dem få personer som han tyckte om på grund av sin egen klantighet.

Åh nu gjorde du min dag!
TACK så mycket, du också!

Åh tack!♥ Även du gjorde min dag.. :')

Och du såklart! tacktacktack!!
säger detsamma om dina fanfictions.. ska läsa lite mer av dem nu..

Tycker personligen inte att det här kapitlet vart så bra eftersom jag gjorde det i all hast..Men det får duga!

Det här är min allra första Fanfiction
och jag hoppas att någon kommer gilla den.
Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja, men läs gärna ändå. Efterföljaren "Skam" finns ute på forumet.
Antal kapitel: 70
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är Blodsband egentligen?

Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Och om hur det kunde blivit, om mörkrets herre återfunnit makten
ännu tidigare.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet.

Jag kommer följa bokens handling men gjort en del ändringar för att det ska passa min story. Hoppas ni ska tycka om den!



- A broken heart that the world forgot.

Har spoilat alla kapitlen här så ni slipper leta efter dem eftersom det här är en ganska lång Fanfiction.
Tack Glina2 för förslaget
OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Klicka på spoilern för att komma till kapitlen


Det här är det finaste någon någonsin skrivit
till mig om min ff:n, tack så otroligt mycket min fina underbara vän Ditto.
Detsamma hjärtat, du gör mig rörd till tårar.

OBS!
Innan ni läser måste jag bara varna er lite.
Det här är ett väldigt speciellt kapitel, och eftersom det är så känslosamt så har det varit riktigt,riktigt svårt att skriva.
Satt uppe hela natten igår och skrev om ALLTING från grunden, och ändå är jag inte nöjd.
Jag vet att Draco kommer vara typ... Ja verkligen inte som han brukar, men jag har försökt att komplettera hans karaktär med hur han faktiskt SKULLE reagerat om det här hade hänt på riktigt i böckerna, och ja jag har verkligen gjort mitt bästa C':
Hoppas ni ska tycka om det ändå, nu vet ni iallafall!
Ni är bäst av allt i hela världen ♥
Och Freddie, DU BEHÖVER INTE KOMMENTERA ♥
Bara du finns här är jag tok lycklig.
Älskar dig också Crucioooo! Du borde bli tillsammans med Pansy ♥.
Onödigt P.s:
Jag är kär i dig Trezzan
PUSS ALLA MINA ÄLSKADE BEVAKARE ♥
Ni betyder så himla mycket för mig.

Kapitel 49
När orden inte räcker till

I samma stund som vi satte ner fötterna på det blanka trägolvet inuti det hemtrevliga cirkelformade arbetsrummet visste jag att något var fel.
Riktigt, riktigt fel.
Det var fullt av folk inklämda i det inte alltför rymliga rummet och jag såg med en
lätt ilning av fasa hur samtliga vände sig om och sorgset suckade och skakade beklagande på huvudena när deras ögon föll på oss.
Dumbledore, som med knäppta händer satt bakom sitt skrivbord och väntade med den långa lite spetsiga hakan stödd ovanpå handryggen, Proffesor Snape som med ett mycket bistert ansiktsuttryck stod lutad mot väggen med sina spinkiga vaxbleka armar korsade över bröstet, Madam Pomfrey som då och då ljudligt snöt sig i en skär näsduk och så Proffesor McGonagall som milt schasade in oss i rummet.
”Varsågod och sitt”, sa Dumbledore och tecknade åt mig och Draco att slå oss ner i de skinnbeklädda fåtöljerna som var inskjutna i rummet.
Jag satte mig snällt ner på den yttersta men Draco stod som fastvuxen i dörröppningen och stirrade på Dumbledores åldrade ansikte med sina intensivt gråa ögon.
”Draco”, vädjade Dumbledore och sträckte ut en arm, ”Kom och sätt dig.”
”Vad vill ni?” Dracos röst var kall som is och ögonen var fulla av hat när han med en överdriven skarphet tillade: ”Varför skulle jag lyssna på er?”
Dumbledore svarade inte genast.
Istället reste han sig upp och gick fram till Draco som fortsatte att blänga ilsket på den resliga smala trollkarlen.
”Draco...”
”Varför ska jag ens lyssna till allt groll som ni har att säga? Ni babblar alltid bara en massa strunt
och har aldrig någonting viktigt att prata om så varför skulle jag ens ta mig tid att stanna kvar här?”
”Det borde du”, sa Dumbledore långsamt och såg sorgset på Draco med sina genomträngande blåa ögon bakom de halvmåneformade glasögonen.
”Kom och sätt dig här nu.”
Draco tittade på Dumbledore ett ögonblick för att läsa av allvaret i sin rektors ansikte innan han föraktfullt krökte på läpparna för att visa hur lite han respekterade Dumbledores vädjan och marscherade sedan fram till den andra fåtöljen och kastade sig ner i den utan att bevilja någon en enda blick.
Sedan vred han på huvudet och såg återigen på Dumbledore som hade slagit sig ner bakom skrivbordet igen och som nu satt och betraktade Draco med en slags vördnad.
”Vad vill ni? Vad gör jag här?”
Dracos röst var fortfarande kylig men den darrade till lite och han harklade sig diskret.
”Jag har viktigare saker för mig!”
Dumbledores rynka mellan ögonbrynen djupnande och jag såg hur han oroat tittade på
sina kollegor. Vad skulle han säga? Hur säger man något sådant?
”Vi måste tyvärr meddela dig Draco...”
Dem där orden.
Jag hade hört dem förr.
Det var som om luften pressades ut ur mina lungor, allting blev med ens så stilla och tyst.
När jag sneglade åt sidan fick jag syn på Draco som satt stel som en pinne i stolen med
kroppen lätt framåtlutad och med ansiktet i ett stelnat tillstånd av förvriden fasa.
Jag sträckte långsamt ut min hand och slöt den om hans.
Hans handflator var kalla och svettiga
och när jag kramade hans fingrar kände jag hur han darrade.
”...Att din mamma har påträffats död i sitt hem i natt... Vi...”
Resten av hans ord drunknade i snyftningar, men de kom inte från Draco.
Madam Pomfrey grät hejdlöst i sin näsduk och Proffesor McGonagall skyndade sig fram och la en tröstande arm runt hennes skakande axlar.
Snape såg lika oberörd ut som om Dumbledore just hade avlagt en utförlig rapport om Londons tunnelbanesystem och jag kände för första gången ett starkt hat mot hans gulbleka insjunkna ansikte.
Draco stirrade som besatt på Dumbledore i några sekunder; jag såg hur hans ansiktsmuskler arbetade febrilt under huden och han öppnade och stängde munnen tydligen obenägen till att få fram ett enda ord.
”Vi har inte...” Började Dumbledore på nytt men avbröt sig när han såg Dracos ansikte.
”Draco...”
”NI LJUGER!” Skrek han plötsligt och kastade sig så hastigt upp att jag förskräckt ryckte till.
”NI LJUGER!”
”Nej Draco, det gör jag tyvärr inte”, sa Dumbledore sorgset och det glänste av tårar i det lysande blå ögonen när han betraktade den magra bleka pojken som skakandes i hela kroppen hade ställt sig upp framför honom.
”Jo det gör ni”, sa Draco som tydligen lyckats behärska sig en smula.
”Ni säger bara så för att...För att...För att ni vill försöka få mig att erkänna någonting!
Ni vill sätta mig som skyldig, ni behöver någon som ni kan peka ut som ansvarig för det där överfallet på Elli!”
”Nej Draco”, upprepade Dumbledore. ”Om du vill vara så snäll och sätta dig ner så ska vi...”
”NEJ!” Skrek Draco och ryckte tag i ett par fula prydnader som stod i fönsterbecket.
”NI LJUGER!”
Han dängde dem med all kraft i väggen bakom Dumbledore, som inte gjorde någon ansats överhuvudtaget för att skydda sig när den strök förbi tätt intill hans vänstra öra.
Frustrerat slet Draco ner ännu fler saker från fönstret; Tio burkar, en ask med tuggsnäckor och en rund genomskinlig glasskål innehållande något som såg ut som violetta snokoskåp åkte i backen med en faslig skräll och snokoskåpen rasslade ut på golvet och började snurra runt, runt, runt framför fötterna på Severus Snape medan de gav ifrån sig gälla visslingar när skålen splittrades i tusen bitar.
”HON LEVER, HON ÄR INTE DÖD!”
Jag klarade inte av att se honom såhär, ändå kände jag mig tvingad.
”Draco snälla...” Viskade jag och försökte ta tag i hans hand som grep efter någonting mer att kasta.
”Draco...”
”RÖR MIG INTE!” Vrålade han och slog sig bort från mig, han stirrade på mig med sina vilda oseende ögon medan han backade mot dörren.
”Ni är helt sjuka”, sa han med en röst som darrade som ett asplöv, ”Om ni tror att jag skulle gå på det där... VAD ÄR DET FÖR STRAFF EGENTLIGEN!”
Återigen uppumpad med ilska slet han tag i en av de bevingade paraplykäpparna som stod lutade mot väggen och slängde iväg dem mot ett högrest mörkt glasskåp som stod bakom Dumbledores skrivbord.
Jag slog förskräckt händerna för öronen när skåpets glasdörrar splittrades och lämnade en vass matta efter sig nedanför de gapande dörrarna.

Dumbledore rörde inte en fena för att stoppa Draco från att slå sönder hans kontor.
Han bara satt där bakom sitt lätt röriga skrivbord och såg på medan Draco välte ner den ena av hans ägodelar efter den andra, och jag såg hur han stilla skakade på huvudet åt Snape som hade gjort en ansats till att gripa tag i Dracos flaxande klädnad.
Jag kunde inte förstå.
Narcissa... Död? Vem? Var? Varför?
”NI SKA FÅ FÖR ATT NI SÄGER SÅDANT DÄR OM MIN MAMMA!” Tjöt Draco och jag hörde hur hans röst gick upp i falsett, den höll på att brytas.
”VÄNTA BARA TILLS MIN FAR FÅR HÖRA DET HÄR!”
Med dem orden slängde han omkull fåtöljen i backen, trängde sig förbi mig och rusade ut genom dörren.
Jag kunde höra honom springa nerför trapporna och jag stirrade lamslaget mot dörren och sedan på Dumbledore som såg mycket trött ut.
”Följ efter honom”, sa han och reste sig upp och la sin åldrade hand på min axel.
”Hans mamma är död och jag tror att han behöver dig mer än någonsin.
Ta med dig honom och kom upp till mitt kontor ikväll, du behöver inte gå på flera lektioner idag.”
”Men dem andra...”
”Jag kommer att informera alla dem som behöver stå inför den här vetskapen, oroa dig inte
för det min bästa Eleonora.”
Jag såg respektfullt upp i Dumbledores rynkiga ansikte och kände med hela mitt hjärta att jag
yste en stor lojalitet mot honom.
Han nickade åt mig; de blåa ögonen glittrade trots stundens allvar bakom de halvmåneformade glasögonen och jag fick lov att ruska på huvudet för att återvända tillbaka till den slungande verkligheten.
Efter en sista blick på Dumbledore vände jag mig om och började springa med hjärtat
bankande i halsgropen.
Draco kunde inte ha kommit särskilt långt.

Jag hittade honom snabbare än vad jag hade väntat mig.
Han stod alldeles nedanför trappan och stirrade tomt in i den kalla gråa väggen.
När jag rörde vid hans axel snurrade han runt så hastigt att jag skrämt tog ett steg bakåt.
Han tittade på mig utan att se och vände sig om för att gå.
”Draco”, sa jag försiktigt och tog tag i hans arm, ”Draco vänta...”
”Släpp mig!” Fräste han och försökte dra sig loss, men jag borrade in mina fingrar i hans arm och vägrade släppa.
”Låt mig vara ifred!”
”Draco...”
Jag kunde känna hur varenda en av hans muskler skakade och hur hans kropp desperat försökte finna ett sätt att tygla hans chockade innandöme.
Han hade återigen vänt sig mot väggen och kippade efter luft som en fisk på torra land.
Plötsligt vacklade han till och jag var snabb att lägga armen runt hans midja för att stötta honom.
”Hon är inte död... Nej det är hon inte... Inte min mamma”, mumlade han mer till sig själv än till mig och jag blev tvungen att svälja djupt ett par gånger för att lyckas hålla tillbaka gråten som tryckte på i halsen, ”Jo Draco, hon är det.”
”Varför säger du så?” kved han och såg på mig med ögon som var fyllda till bredden av de tårar som
han hela tiden försökte slå ifrån sig. ”Jag trodde du tyckte om mig Elli! Varför säger du så...”
Han vacklade till igen och höll på att falla ner på knä men jag vägrade låta honom ramla utan fortsatte att hålla fast honom.
”Nej hon är inte död, dem ljuger, säg att dem ljuger...”
Jag svarade inte, jag kunde inte förmå mig till att göra det.
Istället strök jag honom bara över det vitblonda spretiga håret, han andades tungt och stötande och när jag tittade upp på honom gick det upp för mig att sorg faktiskt kunde ha ett ansikte.
Jag slog mina armar om hans ihopsjunkna kropp och kramade honom hårt.
Då var det någonting som brast för Draco och han började gråta.
Inte någon vanlig gråt utan en hög hulkande barngråt och han klamrade sig hårt fast i mig och drog mig neråt, som om han höll på att drunkna.
Kanske var det de han gjorde också, drunknade i sorg.
Jag fortsatte att hålla om honom och hans snyftningar skakade hans smala kropp
så kraftigt att vi flera gånger var nära att ramla.
Varför? Vem gjorde såhär?
Narcissa hade aldrig tyckt om mig och inte jag om henne.
Och hon hade nog inte alltid varit den perfekta mamman.
Men att hon skulle dö, det var alldeles för orättvist.
Jag hittade inga ord för det som hänt lika lite som jag hittade några ord för att kunna trösta.
Istället lät jag honom gråta och stod mest bara där som en mänsklig näsduk.
Jag grät också.
Tårarna trillade nerför mina kinder och blandade sig med hans och när han efter en stund hade lugnat sig kunde jag inte avgöra vems tårar det var som droppade nerför mina kinder.
”Här”, sa jag och räckte fram en bit papper men han rörde det inte utan såg bara plågat på mig.
Hans ögon var alldeles röda och på kinderna löpte det flammande sträck kors och tvärs som visade
vart tårarna hade färdats.
Såret som han hade haft i ansiktet höll på att blekna och i sken med hans rödflammande kinder syntes det nästan inte alls.
Försiktigt torkade jag av hans ansikte och räckte honom sedan en pappersnäsduk och kommenderande att han skulle snyta sig.
Han snöt sig lydigt och släppte sedan ner näsduken på golvet bredvid den hopknölade papperstussen.
”Hur mår du?”
Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
Jag såg hur han fortfarande kämpade med sig själv men jag tvivlade på att han hade några tårar kvar att gråta.
Jag lutade mig långsamt fram och strök honom försiktigt över kinden.
Hans läppar darrade till och en ensam tår letade sig ut genom hans långa ögonfransar och rann stilla nerför kinden.
”Det ordnar sig.”
Hur då? Frågade hans ögon och jag kom inte på något vettigt att svara.
Han harklade sig och stirrade ner i golvet. ”Förlåt.”
Hans röst var hes och lät så ynklig att jag blev tvungen att anstränga mig för att inte ta till lipen.
”Du har inget att säga förlåt för!”
Han tittade uppgivet på mig men svarade inte.
”Dumbledore vill att vi ska till hans kontor ikväll. Orkar du det?”
Han nickade och torkade sig i ansiktet med tröjärmen. ”Tack.”
”För vadå?” sa jag förvånat och fick med en sväng på mitt trollspö näsdukarna att försvinna.
”För att du...” Hans röst dog bort och jag skyndade mig att nicka.
”Det är inga problem.”
”Jag ville aldrig göra det.” Han såg på mig med darrande käke och en ny flod av tårar svämmade över i hans ögon.
”Jag ville inte men han tvingade mig!”
”Jag vet”, sa jag tyst och kramade hans hand. ”Strunta i det där nu.”
Jag blev själv förvånad över vad jag sa, men plötsligt kändes inte någonting annat ett dugg viktigt längre.
Draco hade förlorat sin mamma.
Han var ensam och ledsen och behövde mig.
Och han menade det han sa. Eller?
Han stod framför mig och torkade sig darrande med handen i ansiktet.
Han såg helt nerbruten ut och jag bestämde mig för att tro honom.
”Jag är bara chockad”, sa han skakigt och drog fingrarna under ögonen.
”Jag brukar inte hålla på såhär.”
Förvånat tittade jag på honom. Brukade hålla på såhär?
Hans mamma hade precis hittats mördad och han ursäktade sig för att han var ledsen!
”Det spelar ingen roll Draco”, sa jag tyst och gav honom en snabb kram.
”Ingenting spelar någon roll längre.”




[Okej...Nu är det faktiskt ganska synd om honom...Right?]
Hoppas ni gillade det ♥

Vendela: DU ÄR FÖR SÖT VETU DET.
Nej du vet väl inte det...Men det är du!
Freddelito: Det behöver du inte göra mitt hjärtegull!
Huvudsaken är att du läser och TYCKER om det.
*Återuppväcka dig igen*
Du är så bääst, har jag nämnt det?
LOVEYOU.
Love you all ♥
Hoppas du kommer gilla nästa kapitel också.
Hoppas NI kommer gilla nästa kapitel också trots att det
kommer dagen efter!
Läs det när ni orkar. Ni är min livskraft ♥

Kapitel 47
Balkavaljeren
Mörkrets makter hade lyckats sträcka in sina slingrande armar över Hogwarts murar.
Hogsmeade utflykterna ställdes in tills vidare eftersom lärarna tyckte att det var alldeles för farligt att låta eleverna ströva omkring fritt i den populära trollkarsbyn, och rapporter om mord och försvinnanden blev snart vardagsmat på dagstidningarnas förstaside rubriker.
Flera av eleverna hade plockats hem av hysteriska föräldrar och det var ingen som kunde klandra dem.
Det var naturligt att vilja ha sin familj samlad trots att jag höll med Ron och Harry när de försäkrade stackars Neville om att Hogwarts var den säkraste platsen i hela Storbritannien.
Så länge Dumbledore fanns här var skolan bortom fara.
Så länge Dumbledore fanns här så kunde ingen skada oss.

En eftermiddag efter att ha genomlidit en dubbeltimme i spådomskonst
inträffade något mycket besynnerligt som inte hade någonting med Proffesor Trelawneys förutsägelser att göra.
Jag hade smitit ut från slottet en stund och satt nu ute i den starka strålande december solen och skrev ett brev till min bästa vän Matilda.
Det fanns flera saker som var märkliga med Matilda.
För det första så var hon mugglare, vilket sa sig själv.
För det andra hade hon en lustig tendens att höra av sig när jag behövde henne som mest.
Jag visste att hon bland sina mugglarvänner framstod som lite av en häxa, och jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden varje gång någon påpekade det. Min lilla Matilda.
Jag satt som bäst och sög på pennspetsen medan jag funderade på hur jag bäst skulle kunna formulera mina känslor i ord, då försiktiga steg hördes bakom mig.
”Hej.”
Först trodde jag med en ilning i maggropen att det var Draco; när jag vände på huvudet såg jag en svart och grön klädnad med Slytherins emblem på bröstet.
Men när jag höjde blicken fick jag syn på ett helt annat ansikte.
Den här pojken var utan någon överdrift lika mörk som Draco var ljus och först hade jag svårt att placera honom.
Vad ville en Slytherin elev mig?
”Har Draco skickat dig?” frågade jag spänt och han skakade på huvudet.
”Nej jag kom hit helt på eget behåg.”
Han slog sig ner bredvid mig utan att vänta på en inbjudan.
”Vad gör du?”
”Skriver ett brev”, jag sneglade förvånat på hans ansikte; inte en enda blinning fanns där.
”På svenska?" Han lutade sig fram och betraktade intresserat min prydliga handstil.
”Ja.”
”Vad är det där för konstiga krumelurer?”
Han pekade på ett Å, och jag kunde inte låta bli att flina. ”Vi har tre bokstäver fler än ni i vårt alfabet, den där heter Å.”
”Och vad symboliserar den?”
Jag suckade. Har ni någon gång försökt att förklara svenska för en britt, så vet ni precis hur tröttsamt det är.
”Det är en bokstav som används i massor av svenska ord, som i Åsna tillexempel.”
”Va?”
”Åsna. Donkey på Engelska.”
”Jaha!” Hans ansikte sken upp och jag skakade skrattande på huvudet.
”Det är du som är Zabini eller hur?”
”Blaise Zabini.” Pojken räckte fram handen och jag skakade den, om möjligt ännu mer förvånad.
Vad ville en av Dracos vänner mig om det inte var för att lämna ett meddelande?
”Jag vill inte vara otrevlig...”, började jag men Blaise skakade avfärdande på huvudet.
”Du undrar såklart vad jag gör här?”
Jag nickade och han la huvudet på sned.
”Jag hade bara tänkt fråga dig... Fast du kommer tycka att det låter konstigt...”
Han vred besvärat på sig och en mörk rodnad steg upp på hans smala kinder.
”Jag... Jag har tittat på dig ett tag men har inte kunnat prata med dig för att Draco... Hm,
ja han skulle nog inte gilla det. Men nu när ni inte är vänner längre... Så...då tänkte jag fråga...”
Han harklade sig och jag kramade spänt pennan i handen.
”Jag tänkte fråga... Om du ville... Om du skulle vilja gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade jag och stirrade chockerat på honom.
Jag hade inte kunnat bli mer förvånad om Crabbe eller Goyle hade ställt samma fråga.
”Ja, jag tycker du är väldigt... Söt, men jag trodde att du och Draco...”
”Men jag är ju från Gryffindor!” utbrast jag som om de avgjorde saken och fortsatte att stirra på Blaise, som nu log nervöst.
”Än sen då? Alla Slytherinelever hatar inte Gryffindorare om du trodde det.”
Jag kunde höra det sårade tonfallet i hans röst och jag skyndade mig att skaka på huvudet.
”Nej, nej det var inte så jag menade! Jag blev bara lite...”
”Chockad?”
Jag nickade. ”Just det.”
”Vill du?” Han sneglade förväntansfullt på mig, och jag gjorde ett tafatt försök till att lugna mitt galopperande hjärta.
Gå på balen med honom? Någon jag aldrig hade pratat med och som dessutom var en av Dracos vapendragare. Eller var han det? Jag såg fundersamt på honom.
Han var faktiskt snygg, det måste jag medge.
Kanske inte i Dracos klass, men han dög garanterat för mig.
Mörkt ganska kort hår och bruna lite sneda ögon, ett smalt ansikte och lång vältränad kropp.
Vad hade jag för anledning till att säga nej? Och bara tanken på hur mycket det skulle reta Draco...
”Varför inte?” sa jag och han sken lättat upp.
”Men du ska veta att jag inte är någon hejare på att dansa.”
Han log. ”Då väger vi upp varandra, jag har dansat sen jag kunde stå på benen, min mamma håller på med dans.”
”Är du mugglarfödd?”
”Halvblod”, svarade han obekymrat, ”Min pappa var mugglare, men jag har aldrig sett honom så för mig kvittar det.”
Han reste sig smidigt upp från bänken.
”Jag har lektion nu men vi kan pratas vid senare.”
Jag nickade hänfört och han tog min hand i sin.
”Tack för att du svarade ja.”
”Jag hade ingen anledning till att låta bli”, pep jag och han log igen.
”Det glädjer mig. Vi ses!”
”Ja”, svarade jag andedräktigt och fånglodde efter hans smala ryggtavla som försvann mot skolan.
Äntligen hade jag fått någonting viktigt att skriva i mitt brev.


”Med Blaise?”
Hermione stirrade chockat på mig och jag nickade ivrigt.
”Ja, visst är det sjukt?”
”Mer än så”, mumlade hon och jag skrattade. ”Men vill du verkligen gå med honom?”
Jag suckade och packade ner mina trolldrycksböcker i väskan.
”Jag vet faktiskt inte, men nu är det nog för sent att ändra sig.
”Men han är ju från Slytherin!”
”Ja, men jag tror inte att han är som dem”, svarade jag fundersamt och drog igen dragkedjan.
”Han verkar djupare på något vis, mer mänsklig.”
”Om du säger det så”, Hermione log tappert mot mig och jag log tillbaka.
”Vem ska du gå med?”
”Åh...” Hon rodnade lätt och började nervöst plocka med sina bruna lockar.
”Jag har faktiskt inte frågat någon ännu...”
”Gå med Ron”, sa jag och hivade upp väskan på axeln,
”Jag tror att han skulle uppskatta om du frågade honom.”
”Tror du?” Hermione lyste upp.
”Ja”, svarade jag med ett leende och la armen om henne.
”Det tror jag, jag har väl sett hur han tittar efter dig.”

Det var kallare än vanligt i Snapes klassrum, och Dean muttrade något om att han vridit av värmen
i ett försök att ta kol på oss redan innan examensproven.
Huttrande började vi hacka råtthjärnor och skala masajrötter och Neville skakade så kraftigt att han råkade skära sig själv i fingret när han skulle dela sin komjälte i fyra delar.
Draco stod snett framför oss och jag kunde inte låta bli att snegla på honom.
Han stod nerböjd över sin kittel med det vitblonda håret prydligt kammat och sina gråa ögon som fastklistrade vid sin trolldryck.
Konstigt, han hade väl aldrig varit så förtjust i trolldryckskonst?
Då och då såg jag hur Snape släntrade dit och viskade något i Dracos öra.
”Du ska hacka dem, inte skära!” förmanade Hermione Ron och jag slet blicken från Draco
och fortsatte förstrött med min trolldryck.
När vår timme var tillgodo fyllde vi som vanligt varsitt provrör med trolldrycken som vid korrekt tillagning skulle ha antagit en stark violett färg.
Blaise och jag hade blivit klara samtidigt, och han gav mig ett litet leende när vi lämnade in våra flaskor.
Då hade han ännu inte ändrat sig.
Jag log tillbaka och hoppades elakt att Draco hade sett det.

När vi som vanligt satt och gjorde våra läxor
i uppehållsrummet under kvällen berättade Harry om Sirius.
Jag lyssnade utan att avbryta, och när han var färdig gav jag honom
en snabb kram som svar på hans vädjan om att jag inte skulle säga något.
Harry hade hållit mig kvar som om han ville säga något, men när Ron diskret harklade sig så hade han förläget släppt sitt grepp om mina armar och istället börja prata med Ron om Quidditch.
Vi satt uppe tills långt in på natten, och när jag och Hermione väl bröt och lämnade uppehållsrummet efter att ha ruskat liv i pojkarna som slumrat till i varsin fåtölj under Snapes uppsats, fick vi lov att smyga för att inte väcka Lavender och Parvati som sedan länge snusade lugnt i sina sängar.
Det fanns inte någon tid över till prat och kort efter att vi sagt god natt hörde jag hur Hermiones andning blev tyngre, hon hade redan somnat.
Trots att klockan visade på kvart över två var det svårt att komma till ro.
Månen kastade sitt ljus över sovsalen, och så fort jag blundade såg jag den lilla flickan framför mig, liten och rädd.
Vem hade hon varit? Och varför hade hon hållits inspärrad på Malfoy Manor?
Hade hon... blivit mördad där? Av Dracos föräldrar?
Visste Draco någonting om det?
Antagligen.
Varför hade han annars sett så rädd ut när jag frågat i höstas.
Med dessa tankar låg jag klarvaken en bra stund och jag lyckades inte somna förens det hade börjat ljusna ute.
Om jag bara hade vetat hur morgondagen skulle se ut så hade jag nog legat vaken lite till,
bara för att riktigt få njuta av lugnet före stormen.

Hej mina älsklingar.
Jag tänkte spamma er med ännu ett kapitel bara för att jag tycker om er så mycket.
Kanske dyker upp ännu ett imorgon, om ni har otur.
För nu har jag skrivit två stycken 8D
Hoppas ni orkar läsa dem.
Kramis ♥

Och just ja...
Vendela, Leonora och 123vilde453: TACK!
Kan inte ens beskriva hur glad jag blir.. Ni gjorde min dag BOKSTAVLIGT TALAT! Hoppas ni fortsätter att läsa OCH kommentera
Gellert Luna Dumbledore och Trezzan:

Draco skickar den här hälsningen till alla ni som läser!
[Han är på bra humör idag]


Kapitel 46
Aldrig, aldrig

Du ska veta att inget kan förbättra de du gjort
inga förlåt, jag är ledsen kan va nog
Under så lång tid
kämpa jag så hårt,
att all den kärlek som jag hade faktiskt dog
Och allt det jag känner
under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull
kanske i hopp om att du skulle förstå
Men din värld var aldrig samma värld
som vi andra levde i
vi ville nog aldrig åt samma håll
Och allt det jag känner
under ytan det bränner
Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig.

Jag kunde känna Dracos brännande blickar i ryggen under lektionerna följande dag.
Proffesor McGonagall hade kommit upp till mig i sovsalen och förklarat att hon inte kunde
ge mig ledigt mer än en dag om jag inte hade verkliga skäl till det och iså fall var jag tvungen att bege mig upp till sjukhusflygen och berätta för Madam Pomfrey vad jag led av.
Eftersom jag inte trodde att brustet hjärta skulle räknas som ett giltigt skäl till att vara borta från skolan, följde jag motvilligt med Hermione ner till stora salen på tisdagsmorgonen, men jag skippade frukosten.

”Nya försvinnanden”, sa Harry lågt och böjde sig ner för att Proffesor Sprout inte skulle lägga märke till att vi pratade.
”Får ja se”, mumlade jag, glad över att få något annat att tänka på och Harry smugglade diskret över tidningen till mig under bordet samtidigt som han låtsades vara upptagen med att plocka upp sin fruktkniv från golvet.
Jag kastade en hastig blick på Ron och Hermione, som bägge två spänt iaktog mig och vecklade sedan försiktigt upp tidningen i skydd av bordsskivan.
”Några vi känner?” frågade Harry efter en stund och jag skakade på huvudet.
”Nej, inte vad jag kan se.”
”Får jag kolla?”
Jag lämnade över tidningen till Ron och fortsatte att skala mitt skrumpfikon.
”Titta!” utropade han så högt att Hufflepuffarna bakom oss intresserat vred på huvudet,
”Är inte det där någon släkting till Hanna?”
Han pekade på ett av dem allt fler namnen i listan över försvunna.
”Jo”, viskade Hermione och slog förskräckt händerna för munnen.
”Det där är hennes mamma, hon jobbar på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning... Och jag som just undrade varför Hanna inte var här idag!”
”Hoppas att dem hittar henne”, sa jag sorgset och kastade det skalade fikonet åt sidan innan jag började med nästa. ”Tror ni att hon lever?”
Harry öppnade munnen för att svara, men innan han hann yttra ett enda ord ringde skolklockan
och eleverna slängde tacksamt sina knivar åt sidan och började samla ihop sina saker strängt övervakade av Proffesor Sprout.
Växterna var hennes skyddslingar och dem var hon mycket rädd om.
Jag suckade när jag fick syn på schemat som Hermione raskt hade plockat fram ur sin väska.
Nu väntade en dubbeltimme tillsammans med Slytherin.

”Elli!”
Jag hade nästan hunnit halvvägs ner mot Hagrids stuga när Draco kom springande.
Han var som vanligt tätt följd av sitt lilla gäng med Slytherinelever; de välkända Bodygardsen Crabbe och Goyle, den resliga fåfänga Zabini och en till pojke som jag inte visste namnet på.
Han såg ut att vara äldre än de andra fyra och hade ett utseende som påminde om en pressad citron.
Jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå med blicken stelt riktad framåt och med Hermiones hand tryggt vilande på min axel.
”Stanna då!”
Det tror du va! Tänkte jag sammanbitet och trampade på som om jag inte hörde honom.
Hermione sneglade hela tiden bakåt; hon såg rädd ut.
Varför hade vi bett Harry och Ron att gå före just idag?
Vi var nästan nere vid stugan nu.
Jag kunde se flera av de andra eleverna huttrande stå och vänta på
att Grubbly-Plank skulle dyka upp.
Rons hår syntes tydligt i den vita snön.
Han och Harry stod tillsammans med Neville som
nervöst såg sig omkring.
Kanske var han rädd för att någon skulle försöka dra ner hans byxor med hjälp av en nedrycknings besvärjelse, det hade hänt så sent som igår och Ron hade skrattat så han grät när Seamus berättade det för honom vid middagen.

”Tänker du inte prata med mig alls idag?”
Draco hade släntrat fram till oss och stod nu med armarna korsade över bröstet
och stirrade frågande på mig med ett överlägset uttryck i det spetsiga ansiktet.
Jag vände ilsket ryggen åt honom.
Vagt undrade jag om han njöt av att stå i centrum eller om han vandes det; han visste ju inte alls hur jag skulle reagera.
”Det du har gjort är oförlåtligt Malfoy”, morrade Harry, och jag kunde höra Dracos kalla skratt eka bakom mig.
”Det var inte dig jag frågade Potter, jag skulle personligen aldrig nedlåta mig så pass att jag skulle tala till en icke önskvärd. Och vad beträffar dig, Granger, så skulle jag uppskatta om du inte stod så nära mig, mina kläder är faktiskt alldeles nya...”
”ELLI, ne...”, började Hermione men jag hörde inte vad hon sa, hennes ord drunknade i min förbannelse.
Draco hoppade förskräckt till och drog armarna över huvudet för att skydda ansiktet, Crabbe och Goyle tog förskräckt ett steg bakåt; mot trollkonst hjälpte inte deras muskler och Zabini hade tagit till flykten.
Vad jag kastade för någonting var jag inte medveten om.
Det enda jag visste var att jag ville skada Draco så mycket som möjligt.
Förhäxningen missade honom med en millimeter, men istället för att ta chansen och lägga benen på ryggen precis som Zabini hade gjort, stod han kvar och stirrade chockat på mig.
”Ta det lugnt!” tjöt han när ännu en förtrollning snuddade vid hans vänstra öra, ”Lyssna i alla fall!”
”JAG TÄNKER ALDRIG MER LYSSNA PÅ DIG!” Skrek jag och svingade återigen min trollstav,
”JAG VILL ALDRIG MER SE DIG IGEN, FATTAR DU?”
Jag gav honom en hård knuff och han var nära att halka omkull i den djupa snön.
”ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!”
Jag knuffade till honom igen och den här gången snavade han och blev sittande i en snöhög
med sina gråa ögon som nu var klotrunda av förvåning, fästa på mitt sammanbitna tårstrimmiga ansikte.
Med darrande händer riktade jag trollstaven mot hans bröst på exakt samma sätt som han hade gjort mot mig några dagar tidigare.
”Om du så mycket som tittar åt mig igen, Draco, så lovar jag att jag kommer göra mitt allra bästa
för att din mamma inte ska känna igen dig längre.”
Han svalde utan att ta blicken från mitt ansikte och jag kunde känna en viss triumf när jag såg att han darrade; om de var av rädsla eller av köld visste jag inte, men det spelade ingen roll.
”Håll dig borta från mig. Jag menar allvar. Du är inte värd någonting i mina ögon längre.”
Jag lyckades hålla rösten relativt stadig och stark, men när jag såg hur han bedjande tittade upp på mig och öppnade munnen för att säga något, orkade jag inte längre.
Med en hög snyftning slängde jag min trollstav på marken framför honom, vände på klacken och rusade därifrån.
Han satt kvar och stirrade hänfört efter mig medan Proffesor Grubbly-Plank kom störtande från skolan; hon hade sett vad som inträffat och sprang nu så fort som hennes gamla ben tillät.
Men det var någon mer som sprang, fast i motsatt riktning.
Harry hade tvärvänt och rusat efter mig i samma stund som jag hade börjat fly fältet, och han högg tag i min arm och tvingade mig att stanna.
”Elli... Vad...”
Jag försökte gråtande slå mig fri, men det var omöjligt.
Han höll fast mig utan att vara hårdhänt och efter ett par sekunder lugnade jag ner mig och lutade mig snyftande mot Harrys axel.
Han höll om mig utan att komma med onödiga kommentarer utan stod bara där tyst som en mus och strök mig tröstande över håret.

När mina tårar hade tagit slut drog jag mig generat åt sidan
och torkade mig i ansiktet med klädnaden.
Jag hade snorat ner Harrys axel men han verkade inte bry sig om det; han hade bara ögonen för mig.
Det varken besvärade eller gladde mig, jag orkade inte bry mig om det.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt och jag ryckte på axlarna.
”Jag mår väl som jag mår, jag har mått bättre.”
”Strunta i honom”, sa Harry tyst och la sin arm om mina axlar.
Jag såg in i hans ögon och han såg forskande tillbaka.
Det syntes att han valde sina ord med omsorg och det gjorde mig en smula rörd.
”Han är inte värd dig.”
Jag skrattade och skakade olyckligt på huvudet så håret dansade längs mina axlar, ”Definitivt inte!”
Harry log och jag log tillbaka.
Han puffade lite på mig. ”Orkar du gå tillbaka?”
Jag bet mig i läppen och nickade sammanbitet, ”Ja. Vilken lektion har vi?”
”Eftersom det inte är någon ide att vi går tillbaka till lektionen så...Lunch, och sedan försvar mot svartkonster.”
”Det passar mig perfekt”, sa jag och tänkte på Draco.
”Ska vi gå och äta nu med detsamma, innan de andra kommer tillbaks?”
Harry nickade och slängde en blick på sin klocka. ”Hon är tolv, så maten har börjat serveras.”
Han släppte min axel och fattade istället min hand, ”Kom.”
Jag följde snällt efter honom fortfarande omskakad och med tankarna på ett helt annat håll.


”Vad är det med er idag egentligen?”
Lupin skakade på huvudet åt klassen som verkade vara helt ur gängorna.
De hade övat på Patronusbesvärjelsen i över två veckor nu, och ungdomarna borde kunna den vid det här laget.
Flera av dem hade redan klarat av att frambringa en äkta kroppslig patronus och de som ännu inte hade klarat det var på mycket god väg.
Idag verkade ingen av hans annars så flitiga elever kunna koncentera sig.
Han kliade sig bekymrat i pannan och hoppades att deras okoncentration skulle upphöra när de nu som vanligt skulle börja öva på Boggartarna.
”Harry, skulle du kunna...?”
Harry kilade snabbt ner från sin plats längst fram i klassrummet och hjälpte Lupin att skjuta fram det gamla klädskåpet som de hade använt under dem senaste tre lektionerna.
”Okej hörni!”
Lupin klappade hårt i händerna och klassen såg förvirrat upp.
”Jag tänkte att vi som vanligt skulle börja öva tillsammans, och efter det så
kanske ni kan prova... Vad är det med er två idag?”
Hans blick hade landat på Elli och Draco som såg ut att försöka komma så långt bort från varandra som det var möjligt.
Elli hade nu tagit och helt enkelt skjutit ihop sin bänk bredvid Nevilles och vägrade att se åt Dracos håll.
”Jag tänker inte sitta bredvid honom”, svarade hon enkelt och såg stadigt Lupin i ögonen.
Den flickan hade verkligen skin på näsan.
”Du har din plats bredvid honom”, svarade Lupin förbryllat och rynkade ögonbrynen,
”Det betyder att du ska...”
”Jag tänker inte sitta bredvid honom.” Avbröt hon bestämt och fortsatte att stirra stint på sin lärare.
”Han kan väl sitta bredvid Pansy, henne tycker han ju så mycket om!”
Det hördes spridda fniss ibland Gryffindoreleverna, och Slytherinarna däribland Pansy och Draco gav henne ilskna blickar.
”Ja men dåså...Pansy, gå och sätt dig bredvid Draco.
Men sen vill jag att ni försöker koncentrera er lite!”
Lupin hade tydligt känt att det inte vore lönt att bråka med flickan, och hon gav honom ett soligt leende när hon fick som hon ville.
Neville såg åtminstone nöjd ut, den stackars saten som annars alltid fick sitta själv och Pansy såg inte heller ut att misströsta.
Den enda som inte såg glad ut var Draco.
Han stirrade stint ut genom fönstret utan att ge Pansy så mycket som en blick och Lupin kunde inte
låta bli att känna sig oroad.
Den pojken hade fått utstå en hel del, det var han säker på.
Det var inte helt ostraffbart att vara son till Lucius Malfoy.

”Elli, hur går det för dig?”
Lupin kom fram till min bänk och la sin hand på min axel.
”Du brukar ju alltid kunna utföra en oklanderlig patronus!”
”Jag kan inte”, viskade jag och kämpade mot tårarna som hade legat och tryckt under ögonlocken större delen av lektionen.
”Tänk på något som gör dig lycklig.”
Hur skulle jag kunna tänka på något lyckligt?
”Ja Proffesorn.”
”Kalla mig Lupin.”
Han log och jag log tillbaka så tappert som jag kunde.
Jag visste att jag inte skulle lyckats frambringa någon patronus idag.
Men jag verkade inte vara den enda som hade problem.
Draco satt med hakan stödd i händerna och snurrade ointresserat på sin trollstav.
Det enda han lyckades åstadkomma var ett moln av genomskinlig rök, han som hade blivit riktigt duktig på att få sin fjällräv att smyga fram ur trollstavens spets.
Jag undrade vad han tänkte på.
Kanske saknade han mig, åtminstone lite?
Jag sneglade på honom i smyg.
Han var söt, det var han. Och snygg.
Han hade ett vackert ansikte och vitblont ostyrigt hår som var rufsigt på ett sexigt sätt.
Och hans ögon... Jag trodde aldrig att jag hade sett sådana ögon.
Dem kunde uttrycka så mycket känslor trots att de var förseglade med en hinna av kallaste is.
Jag saknade honom så att det gjorde ont i mig och det var nästan så att jag började ångra
att jag blivit så arg.
Demonstrativt sköt jag bort tankarna.
Han förtjänade det och så var de inte mer med den saken.
Men när han vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen så var jag inte så säker på det längre.
Hans bedjande blick rotade sig in i mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig att vända mig bort.
Sluta, bad jag honom med blicken. Snälla sluta titta på mig sådär.
Men han slutade inte utan fortsatte att betrakta mig med sina sorgsna gråa ögon.
Ångrade han sig?
Kanske.
Ångrade jag mig?
Ja.
Fanns det någonting att göra åt saken?
Nej.
Draco var för evigt fångad i ett slags mörker.
Jag kunde inte rädda honom längre, han hade sjunkit alldeles för långt ner under ytan.
Med en kraftansträngning vände jag honom ryggen för att svara på Nevilles fråga.
När jag en liten stund senare sneglade på honom igen satt han och skrattade med Pansy som om ingenting hade hänt.
Kanske hade jag inbillat mig alltihopa.

UNDERBART HÖRNI ♥33
Och A.k... DETSAMMA! Kan vi inte
se till att göra det?!

Här har ni ert kapitel,
hoppas ni kommer tycka om det.
Det är lite längre än normalt, mej om jag känner er rätt så kommer ni inte misstycka
Puss på er ♥


Kapitel 44
Ondskans boning

Jag stod som fastfrusen och stirrade på dörren.
Hur kunde det komma sig att jag inte hade lagt märke till den förut?
Vaksamt kastade jag en blick snett över axeln bara för att konstatera att jag verkligen var ensam.
Narcissa och Lucius var borta i ”Diagongränden”, Draco var någonstans och ingen av familjens
tjänare syntes till.
Jag hade inte tid att vänta och plötsligt gick det upp för mig; det var nu eller aldrig.
Jag valde nu och tryckte försiktigt ner det åldrande svarta handtaget.
Det var trögt och jag fick lov att trycka till ordentligt för att dörren skulle gå upp.
Ivrigt famlade jag efter lysknappen men hittade ingen.
Stentrappan var sänkt i egyptiskt mörker och den enda lilla ljuskälla tycktes komma från facklorna som var uppsatta längs de kala väggarna.
Jag slängde en sista orolig blick över axeln innan jag satte min fot på det översta trappsteget, bad en snabb bön om att dörren inte skulle gå i baklås och började sakta gå nerför trappan.
Facklorna på väggarna kastade ett blekt nästan lite otäckt sken över de murade väggarna och
med en rysning kunde jag konstatera tyst för mig själv att min spökstämning var på topp.
Men jag behövde inte tvinga mig själv att fortsätta.
Mina ben rörde sig målmedvetet allt längre ner i källaren, och ju längre ner jag kom desto mer gick det uppför mig vart jag var på väg.
Det här var ingen källare som jag först hade trott.
Det var en fängelsehåla.
Med en rysning såg jag hur två stora celler med äkta järngaller och stora tunga lås; hopplösa att få upp utan nyckel, uppenbara sig längs ena sidan av gången.
Jag hade kommit ner för trappan nu och gick i den riktningen som facklorna pekade.
Det hade blivit mörkare nu och efter en stund gick det upp för mig att det berodde på att det blev allt glesare mellan de brinnande ljuskällorna.
Jag blev tvungen att återigen förlita mig helt på min trollstavs förmåga, och valde den här gången att använda en mer utvecklad form av lumos.
Vägen verkade kröka sig och jag ökade andedräktigt tempot.
Vad som ledde mig visste jag inte riktigt, men det var någonting som jag inte kunde uppfatta med blotta ögat; något som ivrigt pushade mig att gå fortare, som hade lett mig hela vägen ner hit och som nu outtröttligt fortsatte att leda mig till sitt mål.
Jag stannade tvärt och vädrade i luften.
En frän lukt hade nått mina näsborrar och jag blev tvungen att täcka för ansiktet med
armen för att inte kräkas.
Min osynliga vägvisare hade också stannat; jag kunde känna närvaron av någonting som rörde vid mitt ena ben, men jag blev inte rädd.
Instinktivt visste jag att det här inte var något som ville mig illa.
”Vad tusan...”, mumlade jag med armen hårt pressad över näsan. ”Vad är det här?”
Jag tog några steg framåt och upptäckte till min förvåning ytterligare en dörr.
Den var omsorgsfullt förseglad med ett gammalt hänglås och runt handtaget hängde en hel by med spindelnät.
Ingen hade öppnat dörren på mycket länge.
Beslutsamt drog jag ett djupt andetag, riktade trollstaven mot låset och sa med halvkvävd röst för att inte dra in mer än nödvändigt av stanken i lungorna; ”Alohomora!”
Återigen fungerade mitt lilla trick och nyfiket kikade jag in i rummet.
Det var en fängelsecell men det lustiga var att den var möblerad som ett vanligt rum.
Längst bort i det runda rummet stod en smal liten träsäng, omsorgsfullt bäddad med vita lakan och ett blommigt rosa täcke som såg ut att vara sytt för hand tillsammans med en dunkudde med skära små rosor runt brättet.
Bredvid kudden satt en docka med armarna utsträckta.
Hon var täckt av damm, som om det vore mycket länge sedan ett barns armar hade slutits om hennes uppklädda plast kropp.
I cellen fanns också en liten gunghäst och en stol, några böcker och ett rangligt skrivbord.
På golvet stod en speldosa; ni vet en sådan där som man hade när man var liten, med en balettdansös som outtröttligt snurrade runt i sin kjol till en vacker liten melodi så fort man öppnade locket.
Jag såg mig storögt runt i rummet, och upptäckte till min förvåning att varenda millimeter av de kala väggarna var tapetserade med teckningar.
Långsamt gick jag fram och studerade dem.
De flesta verkade föreställa sådant som barn ritar i sjuårsåldern, streckgubbar, hundar och hus.
Men det fanns några teckningar som inte liknade de andra.
Flera stycken av dem föreställde en ensam svarthårig liten flicka som höll ett krampaktigt tag om en sliten teddybjörn, sittandes på en träsäng med vita lakan...
Skrämt kastade jag en blick på sängen och kalla kårar löpte längs min ryggrad.
Det fanns fortfarande en liten grop i madrassen, som om det hade varit alldeles nyligen som hon hade suttit där.
Utan att riktigt veta varför plockade jag upp smyckeskrinet från golvet och öppnade det med darrande fingrar.
Den välkända melodin började spela, och balettdansösen började snurra; något hackigt och långsamt, som om den långa tiden hade gjort henne obalanserad.
Allting kändes så sorgligt att jag fick tårar i ögonen.
Vems rum hade det här varit?
Och den viktigaste frågan av alla; Varför hade barnet lämnat det? Vem förvarar överhuvudtaget ett barn nere i en kall och mörk fängelsehåla? Det hade ju trotsallt suttit hänglås på dörren.
När jag sänkte blicken för att torka av ansiktet fick jag syn på någonting som var instucket under vaddet.
Förvånat lyfte jag på det och drog fram ett skamfilat fotografi.
Bilden var svartvit och föreställde flickan som jag tidigare sett och en kvinna med svart
ostyrigt hår och lätt utåt stående ögon som gav henne ett nästan sinnessjukt utseende.
Hon såg bekant ut.
Jag vände och vred på bilden.
Den var tagen rakt framifrån.
Kvinnan stod på knä med armen om flickans axlar.
Bägge två log mot kameran men det var bara flickan som såg glad ut.
En skugga vilade över kvinnans ansikte, och de gav hennes högdragna utseende
en form av ovilja, som om hon i själva verket inte alls trivdes med att vara i närheten av den lilla flickan men att fotografen tvingat henne till det.
Jag kisade för att se bättre.
Var dem inte lite lika?
Jo, de hade samma svarta hår och mörka ögon.
Kanske samma näsa också, om man tittade riktigt nära.
Men vem var kvinnan?
Hennes mamma?
Jag kunde slå vad om att jag hade sett henne tidigare, frågan var bara vart...
Hastiga steg fick mig att återvända till verkligheten.
Snabbt lät jag bilden slinka ner i fickan tillsammans med skrinets resterande innehåll som jag stressat grävde fram; två handgjorda armband, ett sudd och en noggrant hopvikt lapp som jag inte visste riktigt varför jag tog, den kändes bara viktig.
Jag skulle precis till att släppa ner skrinet på marken och leta reda på ett bra ställe att gömma mig på då fem långa kalla fingrar slöt sig om min handled.

”Och vad tror du att du håller på med?”
Lucius, tätt följd av Narcissa och till min lättnad; Draco.
”Ja-Jag...” började jag trevande, men Lucius avbröt mig.
”Jag har ju talat om för dig vad jag tycker om snokare!”
”Jag snokar inte!” skyndade jag mig att säga, ”Jag... Jag såg bara att dörren var öppen, så jag blev nyfiken och...”
”Ljug... Inte... För... Mig.” Lucius röst var iskall och orden kom stötvis, så arg var han.
Skrämt stirrade jag upp i hans spetsiga ansikte; Hans ögon var som två tomma hålor, svarta av ilska och läpparna var ihopknipna till ett smalt streck i de bleka hopsmörda ansiktet.
”Lucius...” började Narcissa, men han tog lika lite notis om henne som han tagit om mig.
Långsamt, likt en tiger som smyger på sitt byte närmade han sig och jag försökte förtvivlat backa, men hans hand höll fortfarande ett hårt grepp om min handled och tvingade mig att stanna.
”Det där borde du inte ha gjort”, sa han tyst och pressade sitt ansikte alldeles intill mitt.
Förvirrat kom jag att tänka på att den bisarra lukten verkade ha försvunnit och att jag inte
hade känt av den sen jag kom in i det lilla rummet, och att Draco inte verkade reagera på den trots att han stod precis utanför dörren där det hade luktat som mest.
Han som var så känslig!
”Draco, kom fram hit”, befallde Lucius och vinkade bestämt fram sin son som förskrämt kom fram till oss.
”Vad tycker du att vi ska göra för att lära Eleonora att veta hut?”
Det var ingen fråga, det var en befallning.
”Jag… Jag vet inte...”, mumlade han och vägrade att se mig i ögonen. ”Vi kanske bara ska...”
”...Släppa upp henne och låtsas att allt är som vanligt? Nej det tror jag inte”, avbröt Lucius och såg forskande på mig.
Han såg fortfarande arg ut men det verkade som om tankarna på bestraffning hade lugnat ner honom en smula.
”Du ska ha klart för dig att jag inte tillåter något snokande i mitt hus.”
”Ni hade henne inlåst här, eller hur?”
Jag stirrade utan att blinka på paret Malfoy.
Narcissa staplade ett par steg bakåt och tog handen för hjärtat.
Lucius höjde emellertid bara på ögonbrynen, men jag kunde se hur en glimt hade tänts i hans ögon.
”Vad som har försiggått i huset har inte smutskallar som du något att göra med.”
Hans röst var lugn, ändå kunde jag känna hur handen som höll fast mig skakade.
”Ni är sjuka”, viskade jag. ”Ni har spärrat in ett barn... Ni har brutit mot varje trollkarlslag...”
”Tystnad!” röt Lucius, och jag såg i ögonvrån hur Draco slog händerna för ansiktet.
”Om du inte vill råka riktigt illa ut, så är det bäst att du kniper igen din glappande käft!
Du har ingenting med att göra vad som har försiggått i det här huset, och du kommer inte att ha något att göra med det heller.
Draco, kom hit sa jag!”
På nytt tvingade han fram Draco till sin sida.
”Draco, säg vad du tycker om flickan. Nu beordrade han, och Draco kastade en snabb blick på mig.
Han såg rädd ut.
”Jag...”
”Draco!”
Draco böjde ner huvudet, svalde djupt och tittade sedan upp på mig.
Skenet från facklan speglades i hans gråa ögon, och jag såg hur han tog sats.
”Jag instämmer helt med min pappa.” Han vilade sina ögon på mig i ett par sekunder innan han vände sig mot sin mor. ”Och det antar jag att du också gör?”
”Givetvis”, sa Narcissa med sin klingande röst. ”Det var mycket dumt gjort av dig, Eleonora... Mycket dumt.”
”Dumheter ska bestraffas”, sa Lucius och hans grepp om min arm hårdnade.
”Eller vad säger du, Draco?”
Jag vände mig om och stirrade bedjande på Draco, försökte verkligen borra in mina bruna ögon i hans, men det var lönlöst. Han hade redan valt sida.
”Ja far.”
”Då så... Då är vi överens. Om det inte vore för att du skulle lägga näsan i blöt alldeles för mycket,
så skulle jag mer än gärna hålla dig inlåst här. Men eftersom du insisterar...”, han riktade sin trollstav mot skrinet som jag fortfarande krampaktigt kramade i handen,
”Så är det bäst att vi tar med dig upp.”
Han fick med en lätt svängning på trollstaven skrinet att flyga ur min hand och rakt in i sin egen, vart efter han stoppade det innanför klädnaden.
”Upp med dig”, han viftade med staven för att få mig att börja gå, ”Raka spåret upp och in i ditt rum...Så ska vi prata lite, du och jag.”
Det kändes som när man var liten och blev tillrättavisad för någonting, bortsett från att den tillrättavisningen inte hade inneburit något obehagligt.
Nu kunde jag riktigt känna hur fjärilarna gjorde mig sällskap längst nere i maggropen, och jag försökte förtvivlat få kontakt med Draco men han gav mig inte så mycket som en blick där han travade före sin pappa; rak i ryggen och utan att se sig om.

Vi kom upp fortare än jag hade räknat med och Lucius ledde mig förbi vardagsrummet
och uppför trappan.
När vi kom fram till rummet så gav han mig en hård knuff över tröskeln vartefter han själv följde efter och stängde dörren.
Jag hade fått ta stöd med händerna mot väggen för att inte ramla omkull, och när jag vände mig om
såg jag till min förvåning och lättnad att Draco hade följt med och nu stod lutad mot väggen och iaktog mina tafatta försök till att stabilisera min darrande kropp.
”Draco, du vet väl hur man bestraffas här?”
”Ja”, svarade han uttryckslöst och stirrade tomt framför sig. ”Ja det vet jag far.”
”Då kanske du skulle vilja...?”
”Nej!” hans röst fick mig att haja till; han såg utan överdrift livrädd ut och pupillerna vidgades
när han ihärdigt skakade på det blonda huvudet. ”Nej, nej… Jag kan inte göra det...”
”Varför inte det?” Lucius hade nu vänt sig mot sin son och betraktade denne med en slags triumf som om han vore fullt medveten vilken situation han försatte Draco i.
”För att...Jag inte vet hur man gör...”
”Nonsens! Du har ju övat flera gånger på tjänarna, har du glömt det? Och om du kan uträtta förbannelsen på en husalf blir en människa inget problem. Varsågod, Draco.”
”Nej snälla, jag vill inte...” Draco hade slutit ögonen och drog händerna över ansiktet.
”Snälla far, jag ber dig, tvinga mig inte...”
”Om inte du gör som jag säger Draco, så vet du vad som händer.
Då kanske du får smaka på det hela också, och vi vet ju båda två hur obehagligt du tycker att det är...”
”Nej! Nej, nej, nej snälla...Vad som helst, men inte det...”
”Gör det nu Draco.”
Draco vred långsamt på huvudet och såg på mig genom sina fingrar.
Jag stirrade vädjande tillbaka på honom, försökte be honom med blicken att göra något, vad som helst.
Sakta drog han fram sin trollstav och mitt mod sjönk som en sten i bröstet. Tänkte han döda mig?
”Jag ber dig... Snälla, låt det vara... Vad som helst men inte det, jag vill inte... Jag kan inte...”
”Du kan!” morrade Lucius och knuffade sonen framåt så han hamnade rakt framför mig.
”Och om du inte gör det NU så vet du vad som händer, jag räknar till tre... Ett...”
”NEJ!”
”Två...”
”Förlåt!” mimade han till mig; jag kunde vagt urskilja tårarna som sakta fyllde hans silvergrå ögon innan han med darrande stämma sa: ”Crucio!”
En smärta så intensiv att jag hellre hade valt döden framför detta
strömmade plötsligt igenom min kropp och fick mig att sjunka ner på knä ovanpå den
vita mattan.
Det gjorde så ont att varje andetag jag försökte dra stockade sig i halsen, och desperat slog jag omkring mig för att försöka undkomma smärtan.
Tårarna rann nerför mitt kallsvettiga ansikte och jag kunde höra mig själv skrika; ett högt utdraget vansinnighets skrik som skar mellan märg och ben, och samtidigt som jag skrek tänkte jag att jag måste rädda hon som skriker, flickan som ligger ovanpå den nystrukna mattan och har så ont att helvetet vore en bättre plats att visats på.
Smärtan hade gjort mig oseende, och därför la jag varken märke till den
blonda smala pojken med det spetsiga skräckslagna ansiktet som fortfarande stod med sin trollstav pekandes mot mig medan tårarna forsade nerför hans bleka ansikte och droppade ner på golvet,
eller den högresta mannen med långt blont hår som diskret hade stuckit fram sin egen trollstav under klädnaden och nu stod och mumlade förbannelsen i takt med sin son
eftersom han visste att Dracos tafatta försök inte skulle orsaka mig någon smärta överhuvudtaget.
Han visste precis lika bra som du och jag, att en oförlåtlig förbannelse inte har någon som helst verkan om förövaren inte helhjärtat vill utföra den.

*Skäms för att kapitlet återigen är alldeles för långt*
Jag kan inte låta bli...

Och: Ni är bäst. JAG ÄLSKAR ER.
Hermione1234 HÅLL DIG HEMMA NU.
Och Channwolfz... Kom hem är du snäll.
Kram till er alla! Och sluta inte bevaka snälla... Jag behöver er mina sötnötter ^.^ Puss! :'D ♥

Innan ni läser måste jag bara varna er.
Draco flippar ut lite i det här kapitlet, så ni som är känsliga... Ni kommer svimma eller något. Det gjorde jag.
Gay Draco </3.



Kapitel 39
Skammens tårar

Vintern slog med ens till på allvar och det började snöa på riktigt.
Istället för att kunna stanna kvar i uppehållsrummet och spela ett parti knallkort med en kopp rykande varm choklad framför sig medan man motvilligt lyssnade till Lavenders och Parvatis smöriga jultopps låtar, så blev vi tvungna att vada ner till Hagrids stuga i meter tjock snö och med kylan bitande i kinderna för att uthärda veckans tre lektioner i Skötsel och vård av magiska djur.
Hagrid var fortfarande avstängd och det var enbart på grund av vår starka lojalitet mot honom som vi lät bli att hålla med resten av klassen om att Proffesor Grubbly-Planks lektioner inte bara var mer ofarliga utan också betydligt mer lärorika.
Quidditch träningen blev också lidande och ingen blev speciellt förvånad när Angelina fick ett nervöst sambrott vid frukosten en vecka innan matchen mot Ravenclaw.
Men det var inte bara Angelina som led nervkval inför matchen.
Ron drabbades nu dagligen av mystiska intensiva skakningar och kräkreflexer, så det var säkrast att alltid se till att det fanns en toalett inom synhåll som kunde fylla upp Rons behov eller helt enkelt se till att hålla sig på behörigt avstånd från honom när symptomen började ge sig till känna.
Jag däremot hade den senaste veckan förföljts av en plågsam huvudvärk som den; liksom Rons ofrivilliga kräkningar, kunde slå till när som helst och göra mig svimfärdig, men det hade ingenting med nervositet att göra.
”Gå upp till sjukhusflygen?” föreslog Hermione när jag för tredje gången den här veckan blev tvungen att lämna en lektion med bultande huvud, ”Jag kan följa med!”
”Om det inte går över snart, så gör jag nog det”, stönade jag och la tungt ner huvudet i händerna.
”Jag vet inte vad jag ska göra med det! Och om det inte går över tills på lördag...”
Jag suckade tungt och skrapade irriterat fötterna i golvet.
Harry, som tyst hade suttit bredvid mig i soffan la osäkert sin arm runt mina axlar.
”Du ska se att det blir bättre snart”, sa han tröstande och strök mig försiktigt över håret.
”Du kanske har blivit allergisk mot Malfoy?”
Jag blev tvungen att skratta trots att det resulterade i att mitt huvud exploderade i flera bitar.
”Honom har jag nog utvecklat immunitet emot vid det här laget.”
Efter att ha torkat skratt tårarna ur ögonen sa Hermione i ett försök till att låta allvarlig:
”Men jag tycker ändå att du ska kolla upp det där, att ha huvudvärk är aldrig bra...”
”Äsh, skärp dig nu Hermione!” frustade Ron, som för ovanlighetens skull inte stod nerböjd över någon toalett, ”Lite huvudvärk dör man inte av, och säg den som inte skulle få huvudvärk av vårt schema?”

En kväll när jag som vanligt hade avslutat en utsökt middag nere i stora salen
och var påväg upp tillbaka mot sällskapsrummet tillsammans med trion, för att på Hermiones befallning gå igenom förvandlingskonstläxan ännu en gång inför provet morgonen där på, blev jag stoppad av Draco.
Det verkade som om han hade sprungit hela vägen från stora salen för att hinna ikapp oss
och jag vände mig överraskat om när jag hörde hans flämtande andetag i nacken.
”Jag måste prata med dig. Har du tid?”
”Ja...?” svarade jag osäkert och såg frågande på mina kompisar.
Harry bet ihop käkarna och verkade vara beredd på en sammanstötning, men föregångskull verkade inte Draco vara ute efter att bråka, han hade sina silvergråa ögon fästa på mig och verkade helt ha glömt bort de andra tre.
”Jag tror att vi måste göra klart läxan, vi ses sen Elli!”
Hermione log urskuldande mot mig och tog ett hårt tag i Harry och Rons armar och började halvt släpa dem efter sig uppför trappan.
”Vad var det du ville pra...”
”Inte här!” väste han snabbt och tog tag i min hand. ”Kom, jag vet ett bra ställe.”

Vi gick under tystnad.
Han höll fortfarande min hand i sin, och jag kände verkligen inte för att släppa taget om hans kalla fingrar.
”Här inne blir perfekt”, sa han plötsligt och öppnade en sliten trädörr och föste in mig i rummet.
”Ööh, Draco”, sa jag försiktigt medan han omsorgsfullt stängde dörren efter sig.
”Draco, det här är en flicktoalett...”
”Äsh, det är ju Missnöjda Myrtles toalett”, svarade han som om det avgjorde saken.
”Ingen går någonsin in hit, jag har varit här massor av gånger...”
Han tystnade tvärt som om han insett att han hade avslöjat någonting som han inte borde, och släntrade istället fram till mig där jag stod och kisande betraktade en gammal ingraverad text ovanför en av de gyllene kranarna.
”Draco”, sa jag och vände mig mot honom, ”Exakt vem är Missnöjda Myrtle?”
”Det vill du nog inte veta, tro mig”, svarade han bistert och lutade sig mot ett av de gamla handfaten. ”Var bara glad att hon inte är här just nu.”
”Okej, jag är glad att någon jag inte vet ett dugg om inte är här, kan du nu tala om för mig vad
som var så viktigt att du var tvungen att hoppa på mig direkt efter middagen?”
Draco betraktade tyst mig ett ögonblick, sedan suckade han tungt och bet sig i läppen, sådär som han alltid gjorde när det var något som bekymrade honom.
Han tog ett djupt andetag, slöt ögonen och tog sats: ”Du kommer att hata mig.”
”Va?” Chocken var så stor att jag höll på att halka ner från handfatet, av alla dem saker så var det där inte alls något jag hade väntat mig.
”Vad menar du? Jag skulle aldrig hata dig, aldrig någonsin!”
”Jo det kommer du”, sa han tyst och jag såg till min förvåning att tårar sakta fyllde hans vackra ögon.
”Snälla Draco, säg inte sådär! Jag kommer aldrig att hata dig, vad är det frågan om?”
”Jag kan inte berätta... Tro mig jag vill!” Sa han häftigt när han såg mitt ansiktsuttryck,
” Men jag kan inte. Du kommer att dö Elli, och det är mitt fel.”
Nu rann tårarna nerför hans bleka ansikte och droppade ner i handfatet.
”Ingen ska dö”, sa jag bestämt och strök honom över det blonda spretiga håret.
”Vad har du nu fått för dig?”
”Jag vet att det är så! Du förstår inte.
Han ser mig nu, han ser mig överallt... Han kommer att skada dig! För att du...”
Draco la huvudet i händerna och snörvlade tyst.
”Snälla Draco... Kan du inte bara tala om vad det är?”
”Jag hörde honom”, viskade han mellan sina fingrar. ”Han kommer att ta dig om jag inte lyckas, och jag kan inte... Min mamma hade rätt, det går inte. Jag har försökt men jag kan inte få det att fungera! Jag är så ledsen... Snälla du måste förlåta mig...”
”Draco”, sa jag försiktigt och försökte dra bort hans händer från ansiktet, men han höll dem så hårt för ögonen att de inte gick att rubba; det var som om han inte ville att jag skulle se honom gråta.
”Draco, jag vet att vi kan ordna det här, bara du berättar för mig vad det är, jag lovar, jag kan hjälpa dig. Du måste lita på mig.”
”Jag kan inte!” skrek han plötsligt och stirrade på mig med rödkantade ögon som fortfarande var fyllda till bredden av tårar. ”Om jag gör det, så dödar han mig! Du måste ge dig av härifrån, åk tillbaka till Sverige, åk hem till din familj!”
”Jag kan inte åka tillbaka, och du vet varför”, svarade jag tyst och såg in i hans nedbrutna ansikte, ”Och dessutom så vill jag inte lämna dig.”
”Det kommer du i alla fall bli tvungen till, för eller senare!”
”Och vem säger det?” Jag ställde mig alldeles inpå honom, drog girigt in hans lukt i mina näsborrar.
”Du kommer aldrig att förlåta mig...”
”Om du berättar för mig vad du ska göra, så kommer jag det.”
”Men jag kan inte”, viskade han och flera tårar droppade nerför hans långa ögonfransar och rann ner för kinderna. ”Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte. Jag vågar inte, jag kan erkänna det nu.
Jag är rädd Elli, jag vill inte mer. Men jag kan inte dra mig ur nu, det går inte.
Jag måste göra det här och om jag inte lyckas...” Han svalde och slöt ögonen, ”Så kommer vi båda att dö. Men om jag gör det, om jag trots allt skulle lyckas... Då kommer du aldrig vilja se mig mer.”
Tystnaden sjönk emellan oss och det enda som hördes var vattnet som droppade från de läckande kranarna och Dracos snörvlande andetag när han försökte andas genom sin täppta näsa.
Efter ett ögonblicks tystnad harklade jag mig och såg upp på honom där han stod och apatiskt stirrade ner i golvet.
”Jag litar på dig, och det vet du.”
”Snälla gör inte det...”
”Tyst med dig, och lyssna. Jag litar på dig och jag litar också på att du kommer att klara det här.
Jag kommer inte att lämna dig förens du ber mig om det.”
”Om jag gör det nu då?” Han tittade upp på mig genom en slöja av tårar. ”Om jag ber dig att...Lämna mig? Att glömma mig?”
”Det gör du inte”, svarade jag bestämt och lutade mig fram för att torka hans våta kind.
”Du gråter som en fontän bara för att du tror att jag kommer att avsky dig, så hur sjutton skulle du då kunna klara av att be mig lämna dig? Jag kan genomskåda dig alldeles för lätt, Draco.”
Han flinade förläget och lät mig torka hans ansikte med min tröjärm.
Sedan tog han sin egen hand och drog den under ögonen innan han såg upp på sig själv i den spruckna spegeln, och en stark rysning skälvde genom hans smala kropp.
”Ser jag verkligen sådär hemsk ut?” frågade han med nästan sin vanliga släpiga röst och stirrade med djup avsmak på sitt eget svullna ansikte i spegeln. ”Ser man ut sådär efter att man gråtit?”
”Ja det gör man”, svarade jag utan att kunna undgå att känna en viss sorg över hans uppfostran.
”Alla gråter ibland, det är inget fel med det. Och jag tycker att du är precis lika söt som du brukar vara, kanske tillochmed sötare... Du ser förengångskull lite mänsklig ut.”
Han skrattade till och log ett av sina magiska leenden; ett sådant där som börjar nere vid tårna och sprider sig genom hela kroppen, ett sådant där leende som värmer upp en inifrån.
Och efter att ha tagit två försiktiga steg närmare mig sträckte han ut sina armar och drog utan att tveka in mig i den första riktiga kram som han hade gett till någon.


Efter mitt och Dracos möte på Missnöjda Myrtles toalett verkade det som om
han bestämt sig för att inte bli sur på mig mer.
Varje gång han fick syn på mig så log han, och när vi stötte ihop med varandra i korridorerna mellan lektionerna så nöjde han sig med att bara kasta några föraktfulla blickar på mina vänner innan han med näsan i vädret traskade vidare.
Veckan innan matchen krympte snart ihop till ingenting och när det bara var två
dagar kvar drabbades halva Gryffindors qudditchlag av en särskilt elak förkylning.
Fred och George fortsatte tappert att träna med rinnande näsor, men fick tillslut erkänna sig besegrade och med sänkta huvuden traska upp till sjukhusflygen där Ron och Alicia redan låg nerbäddade med en förfärlig hosta.
Ravenclawarna däremot verkade nästan oförskämt friska.
Och efter att tillsammans med Harry suttit på den kalla åskådarläktaren och iakttagit hur
Ravenclawlagets jagare susade fram på sina kvastar och bollade med klonken medan deras vaktare gjorde den ena snygga räddningen efter den andra, så var till och med Harry tvungen att erkänna att det skulle bli svårt att slå Ravenclaw på lördag, särskilt med tanke på att halva laget fortfarande låg och snorade uppe i sjukhusflygen strängt övervakade av Madam Pomfrey.

På lördagsmorgonen kom Angelina fram till mig och Harry vid frukostbordet.
Hennes ansikte var stramt och rösten när hon talade var fylld av tillkämpat lugn.
”Det blir ingen match.”
”Va?!” sa Harry bestört och tappade smörkniven på min tallrik. ”Vadå ingen Match?”
”Vi kan inte spela med ett halvt lag, jag går och meddelar Madam Hooch att Gryffindor måste lämna in.”
”Men... Kan vi inte låna spelare från något annat lag?” sa jag försiktigt och lyfte upp smörkniven och räckte den till Harry.
Angelina skakade sorgset på huvudet. ”Det går inte, och det är för sent för att ha någon ny uttagning.” Hon suckade och drog händerna genom ansiktet.
”Och jag som verkligen ville vinna det här! Om vi inte spelar idag så kommer vi bli diskade ur finalen!”
”Och vem har sagt att vi inte ska spela?” hördes plötsligt en illmarig och mycket välbekant röst och Angelina snurrade runt och stirrade chockat på Fred.
”Vi är så gott som nya, bara att klä om och knata ner till planen min gode fru!” sa George och kom med ett stort leende på läpparna upp bakom sin tvillingbror.
Ron stack också fram sin röda kalufs och vinkade med en darrig hand, och Alicia som var siste man att komma in i stora salen, log strålande.
”Men... Men hur…?” stammade Angelina och kastade sig om halsen på Fred som såg mycket nöjd ut.
”Återställningselixir! Tydligen har de där Echinacea plantorna som vi försökte dränka under vårt andra år blivit könsmogna nu, och då kan man tydligen tappa dem på någonting som används för att bota förkylningar!”
”Ååå det är ju UNDERBART!” Pep Angelina och kysste Fred rakt på munnen.
”Helt OTROLIGT!”
Vi andra kunde inte göra annat än att hålla med.
Gryffindor skulle trots allt få en värdig chans till att visa vad vi går för.
Och den här gången tänkte jag inte ramla av kvasten.