OBS!
Innan ni läser måste jag bara varna er lite.
Det här är ett väldigt speciellt kapitel, och eftersom det är så känslosamt så har det varit riktigt,riktigt svårt att skriva.
Satt uppe hela natten igår och skrev om ALLTING från grunden, och ändå är jag inte nöjd.
Jag vet att Draco kommer vara typ... Ja verkligen inte som han brukar, men jag har försökt att komplettera hans karaktär med hur han faktiskt SKULLE reagerat om det här hade hänt på riktigt i böckerna, och ja jag har verkligen gjort mitt bästa C':
Hoppas ni ska tycka om det ändå, nu vet ni iallafall!
Ni är bäst av allt i hela världen ♥
Och Freddie, DU BEHÖVER INTE KOMMENTERA ♥
Bara du finns här är jag tok lycklig.
Älskar dig också Crucioooo! Du borde bli tillsammans med Pansy ♥.
Onödigt P.s:
Jag är kär i dig Trezzan
PUSS ALLA MINA ÄLSKADE BEVAKARE ♥
Ni betyder så himla mycket för mig.

Kapitel 49
När orden inte räcker till

I samma stund som vi satte ner fötterna på det blanka trägolvet inuti det hemtrevliga cirkelformade arbetsrummet visste jag att något var fel.
Riktigt, riktigt fel.
Det var fullt av folk inklämda i det inte alltför rymliga rummet och jag såg med en
lätt ilning av fasa hur samtliga vände sig om och sorgset suckade och skakade beklagande på huvudena när deras ögon föll på oss.
Dumbledore, som med knäppta händer satt bakom sitt skrivbord och väntade med den långa lite spetsiga hakan stödd ovanpå handryggen, Proffesor Snape som med ett mycket bistert ansiktsuttryck stod lutad mot väggen med sina spinkiga vaxbleka armar korsade över bröstet, Madam Pomfrey som då och då ljudligt snöt sig i en skär näsduk och så Proffesor McGonagall som milt schasade in oss i rummet.
”Varsågod och sitt”, sa Dumbledore och tecknade åt mig och Draco att slå oss ner i de skinnbeklädda fåtöljerna som var inskjutna i rummet.
Jag satte mig snällt ner på den yttersta men Draco stod som fastvuxen i dörröppningen och stirrade på Dumbledores åldrade ansikte med sina intensivt gråa ögon.
”Draco”, vädjade Dumbledore och sträckte ut en arm, ”Kom och sätt dig.”
”Vad vill ni?” Dracos röst var kall som is och ögonen var fulla av hat när han med en överdriven skarphet tillade: ”Varför skulle jag lyssna på er?”
Dumbledore svarade inte genast.
Istället reste han sig upp och gick fram till Draco som fortsatte att blänga ilsket på den resliga smala trollkarlen.
”Draco...”
”Varför ska jag ens lyssna till allt groll som ni har att säga? Ni babblar alltid bara en massa strunt
och har aldrig någonting viktigt att prata om så varför skulle jag ens ta mig tid att stanna kvar här?”
”Det borde du”, sa Dumbledore långsamt och såg sorgset på Draco med sina genomträngande blåa ögon bakom de halvmåneformade glasögonen.
”Kom och sätt dig här nu.”
Draco tittade på Dumbledore ett ögonblick för att läsa av allvaret i sin rektors ansikte innan han föraktfullt krökte på läpparna för att visa hur lite han respekterade Dumbledores vädjan och marscherade sedan fram till den andra fåtöljen och kastade sig ner i den utan att bevilja någon en enda blick.
Sedan vred han på huvudet och såg återigen på Dumbledore som hade slagit sig ner bakom skrivbordet igen och som nu satt och betraktade Draco med en slags vördnad.
”Vad vill ni? Vad gör jag här?”
Dracos röst var fortfarande kylig men den darrade till lite och han harklade sig diskret.
”Jag har viktigare saker för mig!”
Dumbledores rynka mellan ögonbrynen djupnande och jag såg hur han oroat tittade på
sina kollegor. Vad skulle han säga? Hur säger man något sådant?
”Vi måste tyvärr meddela dig Draco...”
Dem där orden.
Jag hade hört dem förr.
Det var som om luften pressades ut ur mina lungor, allting blev med ens så stilla och tyst.
När jag sneglade åt sidan fick jag syn på Draco som satt stel som en pinne i stolen med
kroppen lätt framåtlutad och med ansiktet i ett stelnat tillstånd av förvriden fasa.
Jag sträckte långsamt ut min hand och slöt den om hans.
Hans handflator var kalla och svettiga
och när jag kramade hans fingrar kände jag hur han darrade.
”...Att din mamma har påträffats död i sitt hem i natt... Vi...”
Resten av hans ord drunknade i snyftningar, men de kom inte från Draco.
Madam Pomfrey grät hejdlöst i sin näsduk och Proffesor McGonagall skyndade sig fram och la en tröstande arm runt hennes skakande axlar.
Snape såg lika oberörd ut som om Dumbledore just hade avlagt en utförlig rapport om Londons tunnelbanesystem och jag kände för första gången ett starkt hat mot hans gulbleka insjunkna ansikte.
Draco stirrade som besatt på Dumbledore i några sekunder; jag såg hur hans ansiktsmuskler arbetade febrilt under huden och han öppnade och stängde munnen tydligen obenägen till att få fram ett enda ord.
”Vi har inte...” Började Dumbledore på nytt men avbröt sig när han såg Dracos ansikte.
”Draco...”
”NI LJUGER!” Skrek han plötsligt och kastade sig så hastigt upp att jag förskräckt ryckte till.
”NI LJUGER!”
”Nej Draco, det gör jag tyvärr inte”, sa Dumbledore sorgset och det glänste av tårar i det lysande blå ögonen när han betraktade den magra bleka pojken som skakandes i hela kroppen hade ställt sig upp framför honom.
”Jo det gör ni”, sa Draco som tydligen lyckats behärska sig en smula.
”Ni säger bara så för att...För att...För att ni vill försöka få mig att erkänna någonting!
Ni vill sätta mig som skyldig, ni behöver någon som ni kan peka ut som ansvarig för det där överfallet på Elli!”
”Nej Draco”, upprepade Dumbledore. ”Om du vill vara så snäll och sätta dig ner så ska vi...”
”NEJ!” Skrek Draco och ryckte tag i ett par fula prydnader som stod i fönsterbecket.
”NI LJUGER!”
Han dängde dem med all kraft i väggen bakom Dumbledore, som inte gjorde någon ansats överhuvudtaget för att skydda sig när den strök förbi tätt intill hans vänstra öra.
Frustrerat slet Draco ner ännu fler saker från fönstret; Tio burkar, en ask med tuggsnäckor och en rund genomskinlig glasskål innehållande något som såg ut som violetta snokoskåp åkte i backen med en faslig skräll och snokoskåpen rasslade ut på golvet och började snurra runt, runt, runt framför fötterna på Severus Snape medan de gav ifrån sig gälla visslingar när skålen splittrades i tusen bitar.
”HON LEVER, HON ÄR INTE DÖD!”
Jag klarade inte av att se honom såhär, ändå kände jag mig tvingad.
”Draco snälla...” Viskade jag och försökte ta tag i hans hand som grep efter någonting mer att kasta.
”Draco...”
”RÖR MIG INTE!” Vrålade han och slog sig bort från mig, han stirrade på mig med sina vilda oseende ögon medan han backade mot dörren.
”Ni är helt sjuka”, sa han med en röst som darrade som ett asplöv, ”Om ni tror att jag skulle gå på det där... VAD ÄR DET FÖR STRAFF EGENTLIGEN!”
Återigen uppumpad med ilska slet han tag i en av de bevingade paraplykäpparna som stod lutade mot väggen och slängde iväg dem mot ett högrest mörkt glasskåp som stod bakom Dumbledores skrivbord.
Jag slog förskräckt händerna för öronen när skåpets glasdörrar splittrades och lämnade en vass matta efter sig nedanför de gapande dörrarna.

Dumbledore rörde inte en fena för att stoppa Draco från att slå sönder hans kontor.
Han bara satt där bakom sitt lätt röriga skrivbord och såg på medan Draco välte ner den ena av hans ägodelar efter den andra, och jag såg hur han stilla skakade på huvudet åt Snape som hade gjort en ansats till att gripa tag i Dracos flaxande klädnad.
Jag kunde inte förstå.
Narcissa... Död? Vem? Var? Varför?
”NI SKA FÅ FÖR ATT NI SÄGER SÅDANT DÄR OM MIN MAMMA!” Tjöt Draco och jag hörde hur hans röst gick upp i falsett, den höll på att brytas.
”VÄNTA BARA TILLS MIN FAR FÅR HÖRA DET HÄR!”
Med dem orden slängde han omkull fåtöljen i backen, trängde sig förbi mig och rusade ut genom dörren.
Jag kunde höra honom springa nerför trapporna och jag stirrade lamslaget mot dörren och sedan på Dumbledore som såg mycket trött ut.
”Följ efter honom”, sa han och reste sig upp och la sin åldrade hand på min axel.
”Hans mamma är död och jag tror att han behöver dig mer än någonsin.
Ta med dig honom och kom upp till mitt kontor ikväll, du behöver inte gå på flera lektioner idag.”
”Men dem andra...”
”Jag kommer att informera alla dem som behöver stå inför den här vetskapen, oroa dig inte
för det min bästa Eleonora.”
Jag såg respektfullt upp i Dumbledores rynkiga ansikte och kände med hela mitt hjärta att jag
yste en stor lojalitet mot honom.
Han nickade åt mig; de blåa ögonen glittrade trots stundens allvar bakom de halvmåneformade glasögonen och jag fick lov att ruska på huvudet för att återvända tillbaka till den slungande verkligheten.
Efter en sista blick på Dumbledore vände jag mig om och började springa med hjärtat
bankande i halsgropen.
Draco kunde inte ha kommit särskilt långt.

Jag hittade honom snabbare än vad jag hade väntat mig.
Han stod alldeles nedanför trappan och stirrade tomt in i den kalla gråa väggen.
När jag rörde vid hans axel snurrade han runt så hastigt att jag skrämt tog ett steg bakåt.
Han tittade på mig utan att se och vände sig om för att gå.
”Draco”, sa jag försiktigt och tog tag i hans arm, ”Draco vänta...”
”Släpp mig!” Fräste han och försökte dra sig loss, men jag borrade in mina fingrar i hans arm och vägrade släppa.
”Låt mig vara ifred!”
”Draco...”
Jag kunde känna hur varenda en av hans muskler skakade och hur hans kropp desperat försökte finna ett sätt att tygla hans chockade innandöme.
Han hade återigen vänt sig mot väggen och kippade efter luft som en fisk på torra land.
Plötsligt vacklade han till och jag var snabb att lägga armen runt hans midja för att stötta honom.
”Hon är inte död... Nej det är hon inte... Inte min mamma”, mumlade han mer till sig själv än till mig och jag blev tvungen att svälja djupt ett par gånger för att lyckas hålla tillbaka gråten som tryckte på i halsen, ”Jo Draco, hon är det.”
”Varför säger du så?” kved han och såg på mig med ögon som var fyllda till bredden av de tårar som
han hela tiden försökte slå ifrån sig. ”Jag trodde du tyckte om mig Elli! Varför säger du så...”
Han vacklade till igen och höll på att falla ner på knä men jag vägrade låta honom ramla utan fortsatte att hålla fast honom.
”Nej hon är inte död, dem ljuger, säg att dem ljuger...”
Jag svarade inte, jag kunde inte förmå mig till att göra det.
Istället strök jag honom bara över det vitblonda spretiga håret, han andades tungt och stötande och när jag tittade upp på honom gick det upp för mig att sorg faktiskt kunde ha ett ansikte.
Jag slog mina armar om hans ihopsjunkna kropp och kramade honom hårt.
Då var det någonting som brast för Draco och han började gråta.
Inte någon vanlig gråt utan en hög hulkande barngråt och han klamrade sig hårt fast i mig och drog mig neråt, som om han höll på att drunkna.
Kanske var det de han gjorde också, drunknade i sorg.
Jag fortsatte att hålla om honom och hans snyftningar skakade hans smala kropp
så kraftigt att vi flera gånger var nära att ramla.
Varför? Vem gjorde såhär?
Narcissa hade aldrig tyckt om mig och inte jag om henne.
Och hon hade nog inte alltid varit den perfekta mamman.
Men att hon skulle dö, det var alldeles för orättvist.
Jag hittade inga ord för det som hänt lika lite som jag hittade några ord för att kunna trösta.
Istället lät jag honom gråta och stod mest bara där som en mänsklig näsduk.
Jag grät också.
Tårarna trillade nerför mina kinder och blandade sig med hans och när han efter en stund hade lugnat sig kunde jag inte avgöra vems tårar det var som droppade nerför mina kinder.
”Här”, sa jag och räckte fram en bit papper men han rörde det inte utan såg bara plågat på mig.
Hans ögon var alldeles röda och på kinderna löpte det flammande sträck kors och tvärs som visade
vart tårarna hade färdats.
Såret som han hade haft i ansiktet höll på att blekna och i sken med hans rödflammande kinder syntes det nästan inte alls.
Försiktigt torkade jag av hans ansikte och räckte honom sedan en pappersnäsduk och kommenderande att han skulle snyta sig.
Han snöt sig lydigt och släppte sedan ner näsduken på golvet bredvid den hopknölade papperstussen.
”Hur mår du?”
Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
Jag såg hur han fortfarande kämpade med sig själv men jag tvivlade på att han hade några tårar kvar att gråta.
Jag lutade mig långsamt fram och strök honom försiktigt över kinden.
Hans läppar darrade till och en ensam tår letade sig ut genom hans långa ögonfransar och rann stilla nerför kinden.
”Det ordnar sig.”
Hur då? Frågade hans ögon och jag kom inte på något vettigt att svara.
Han harklade sig och stirrade ner i golvet. ”Förlåt.”
Hans röst var hes och lät så ynklig att jag blev tvungen att anstränga mig för att inte ta till lipen.
”Du har inget att säga förlåt för!”
Han tittade uppgivet på mig men svarade inte.
”Dumbledore vill att vi ska till hans kontor ikväll. Orkar du det?”
Han nickade och torkade sig i ansiktet med tröjärmen. ”Tack.”
”För vadå?” sa jag förvånat och fick med en sväng på mitt trollspö näsdukarna att försvinna.
”För att du...” Hans röst dog bort och jag skyndade mig att nicka.
”Det är inga problem.”
”Jag ville aldrig göra det.” Han såg på mig med darrande käke och en ny flod av tårar svämmade över i hans ögon.
”Jag ville inte men han tvingade mig!”
”Jag vet”, sa jag tyst och kramade hans hand. ”Strunta i det där nu.”
Jag blev själv förvånad över vad jag sa, men plötsligt kändes inte någonting annat ett dugg viktigt längre.
Draco hade förlorat sin mamma.
Han var ensam och ledsen och behövde mig.
Och han menade det han sa. Eller?
Han stod framför mig och torkade sig darrande med handen i ansiktet.
Han såg helt nerbruten ut och jag bestämde mig för att tro honom.
”Jag är bara chockad”, sa han skakigt och drog fingrarna under ögonen.
”Jag brukar inte hålla på såhär.”
Förvånat tittade jag på honom. Brukade hålla på såhär?
Hans mamma hade precis hittats mördad och han ursäktade sig för att han var ledsen!
”Det spelar ingen roll Draco”, sa jag tyst och gav honom en snabb kram.
”Ingenting spelar någon roll längre.”




[Okej...Nu är det faktiskt ganska synd om honom...Right?]
Hoppas ni gillade det ♥

Vendela: DU ÄR FÖR SÖT VETU DET.
Nej du vet väl inte det...Men det är du!
Freddelito: Det behöver du inte göra mitt hjärtegull!
Huvudsaken är att du läser och TYCKER om det.
*Återuppväcka dig igen*
Du är så bääst, har jag nämnt det?
LOVEYOU.
Love you all ♥
Hoppas du kommer gilla nästa kapitel också.
Hoppas NI kommer gilla nästa kapitel också trots att det
kommer dagen efter!
Läs det när ni orkar. Ni är min livskraft ♥

Kapitel 47
Balkavaljeren
Mörkrets makter hade lyckats sträcka in sina slingrande armar över Hogwarts murar.
Hogsmeade utflykterna ställdes in tills vidare eftersom lärarna tyckte att det var alldeles för farligt att låta eleverna ströva omkring fritt i den populära trollkarsbyn, och rapporter om mord och försvinnanden blev snart vardagsmat på dagstidningarnas förstaside rubriker.
Flera av eleverna hade plockats hem av hysteriska föräldrar och det var ingen som kunde klandra dem.
Det var naturligt att vilja ha sin familj samlad trots att jag höll med Ron och Harry när de försäkrade stackars Neville om att Hogwarts var den säkraste platsen i hela Storbritannien.
Så länge Dumbledore fanns här var skolan bortom fara.
Så länge Dumbledore fanns här så kunde ingen skada oss.

En eftermiddag efter att ha genomlidit en dubbeltimme i spådomskonst
inträffade något mycket besynnerligt som inte hade någonting med Proffesor Trelawneys förutsägelser att göra.
Jag hade smitit ut från slottet en stund och satt nu ute i den starka strålande december solen och skrev ett brev till min bästa vän Matilda.
Det fanns flera saker som var märkliga med Matilda.
För det första så var hon mugglare, vilket sa sig själv.
För det andra hade hon en lustig tendens att höra av sig när jag behövde henne som mest.
Jag visste att hon bland sina mugglarvänner framstod som lite av en häxa, och jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden varje gång någon påpekade det. Min lilla Matilda.
Jag satt som bäst och sög på pennspetsen medan jag funderade på hur jag bäst skulle kunna formulera mina känslor i ord, då försiktiga steg hördes bakom mig.
”Hej.”
Först trodde jag med en ilning i maggropen att det var Draco; när jag vände på huvudet såg jag en svart och grön klädnad med Slytherins emblem på bröstet.
Men när jag höjde blicken fick jag syn på ett helt annat ansikte.
Den här pojken var utan någon överdrift lika mörk som Draco var ljus och först hade jag svårt att placera honom.
Vad ville en Slytherin elev mig?
”Har Draco skickat dig?” frågade jag spänt och han skakade på huvudet.
”Nej jag kom hit helt på eget behåg.”
Han slog sig ner bredvid mig utan att vänta på en inbjudan.
”Vad gör du?”
”Skriver ett brev”, jag sneglade förvånat på hans ansikte; inte en enda blinning fanns där.
”På svenska?" Han lutade sig fram och betraktade intresserat min prydliga handstil.
”Ja.”
”Vad är det där för konstiga krumelurer?”
Han pekade på ett Å, och jag kunde inte låta bli att flina. ”Vi har tre bokstäver fler än ni i vårt alfabet, den där heter Å.”
”Och vad symboliserar den?”
Jag suckade. Har ni någon gång försökt att förklara svenska för en britt, så vet ni precis hur tröttsamt det är.
”Det är en bokstav som används i massor av svenska ord, som i Åsna tillexempel.”
”Va?”
”Åsna. Donkey på Engelska.”
”Jaha!” Hans ansikte sken upp och jag skakade skrattande på huvudet.
”Det är du som är Zabini eller hur?”
”Blaise Zabini.” Pojken räckte fram handen och jag skakade den, om möjligt ännu mer förvånad.
Vad ville en av Dracos vänner mig om det inte var för att lämna ett meddelande?
”Jag vill inte vara otrevlig...”, började jag men Blaise skakade avfärdande på huvudet.
”Du undrar såklart vad jag gör här?”
Jag nickade och han la huvudet på sned.
”Jag hade bara tänkt fråga dig... Fast du kommer tycka att det låter konstigt...”
Han vred besvärat på sig och en mörk rodnad steg upp på hans smala kinder.
”Jag... Jag har tittat på dig ett tag men har inte kunnat prata med dig för att Draco... Hm,
ja han skulle nog inte gilla det. Men nu när ni inte är vänner längre... Så...då tänkte jag fråga...”
Han harklade sig och jag kramade spänt pennan i handen.
”Jag tänkte fråga... Om du ville... Om du skulle vilja gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade jag och stirrade chockerat på honom.
Jag hade inte kunnat bli mer förvånad om Crabbe eller Goyle hade ställt samma fråga.
”Ja, jag tycker du är väldigt... Söt, men jag trodde att du och Draco...”
”Men jag är ju från Gryffindor!” utbrast jag som om de avgjorde saken och fortsatte att stirra på Blaise, som nu log nervöst.
”Än sen då? Alla Slytherinelever hatar inte Gryffindorare om du trodde det.”
Jag kunde höra det sårade tonfallet i hans röst och jag skyndade mig att skaka på huvudet.
”Nej, nej det var inte så jag menade! Jag blev bara lite...”
”Chockad?”
Jag nickade. ”Just det.”
”Vill du?” Han sneglade förväntansfullt på mig, och jag gjorde ett tafatt försök till att lugna mitt galopperande hjärta.
Gå på balen med honom? Någon jag aldrig hade pratat med och som dessutom var en av Dracos vapendragare. Eller var han det? Jag såg fundersamt på honom.
Han var faktiskt snygg, det måste jag medge.
Kanske inte i Dracos klass, men han dög garanterat för mig.
Mörkt ganska kort hår och bruna lite sneda ögon, ett smalt ansikte och lång vältränad kropp.
Vad hade jag för anledning till att säga nej? Och bara tanken på hur mycket det skulle reta Draco...
”Varför inte?” sa jag och han sken lättat upp.
”Men du ska veta att jag inte är någon hejare på att dansa.”
Han log. ”Då väger vi upp varandra, jag har dansat sen jag kunde stå på benen, min mamma håller på med dans.”
”Är du mugglarfödd?”
”Halvblod”, svarade han obekymrat, ”Min pappa var mugglare, men jag har aldrig sett honom så för mig kvittar det.”
Han reste sig smidigt upp från bänken.
”Jag har lektion nu men vi kan pratas vid senare.”
Jag nickade hänfört och han tog min hand i sin.
”Tack för att du svarade ja.”
”Jag hade ingen anledning till att låta bli”, pep jag och han log igen.
”Det glädjer mig. Vi ses!”
”Ja”, svarade jag andedräktigt och fånglodde efter hans smala ryggtavla som försvann mot skolan.
Äntligen hade jag fått någonting viktigt att skriva i mitt brev.


”Med Blaise?”
Hermione stirrade chockat på mig och jag nickade ivrigt.
”Ja, visst är det sjukt?”
”Mer än så”, mumlade hon och jag skrattade. ”Men vill du verkligen gå med honom?”
Jag suckade och packade ner mina trolldrycksböcker i väskan.
”Jag vet faktiskt inte, men nu är det nog för sent att ändra sig.
”Men han är ju från Slytherin!”
”Ja, men jag tror inte att han är som dem”, svarade jag fundersamt och drog igen dragkedjan.
”Han verkar djupare på något vis, mer mänsklig.”
”Om du säger det så”, Hermione log tappert mot mig och jag log tillbaka.
”Vem ska du gå med?”
”Åh...” Hon rodnade lätt och började nervöst plocka med sina bruna lockar.
”Jag har faktiskt inte frågat någon ännu...”
”Gå med Ron”, sa jag och hivade upp väskan på axeln,
”Jag tror att han skulle uppskatta om du frågade honom.”
”Tror du?” Hermione lyste upp.
”Ja”, svarade jag med ett leende och la armen om henne.
”Det tror jag, jag har väl sett hur han tittar efter dig.”

Det var kallare än vanligt i Snapes klassrum, och Dean muttrade något om att han vridit av värmen
i ett försök att ta kol på oss redan innan examensproven.
Huttrande började vi hacka råtthjärnor och skala masajrötter och Neville skakade så kraftigt att han råkade skära sig själv i fingret när han skulle dela sin komjälte i fyra delar.
Draco stod snett framför oss och jag kunde inte låta bli att snegla på honom.
Han stod nerböjd över sin kittel med det vitblonda håret prydligt kammat och sina gråa ögon som fastklistrade vid sin trolldryck.
Konstigt, han hade väl aldrig varit så förtjust i trolldryckskonst?
Då och då såg jag hur Snape släntrade dit och viskade något i Dracos öra.
”Du ska hacka dem, inte skära!” förmanade Hermione Ron och jag slet blicken från Draco
och fortsatte förstrött med min trolldryck.
När vår timme var tillgodo fyllde vi som vanligt varsitt provrör med trolldrycken som vid korrekt tillagning skulle ha antagit en stark violett färg.
Blaise och jag hade blivit klara samtidigt, och han gav mig ett litet leende när vi lämnade in våra flaskor.
Då hade han ännu inte ändrat sig.
Jag log tillbaka och hoppades elakt att Draco hade sett det.

När vi som vanligt satt och gjorde våra läxor
i uppehållsrummet under kvällen berättade Harry om Sirius.
Jag lyssnade utan att avbryta, och när han var färdig gav jag honom
en snabb kram som svar på hans vädjan om att jag inte skulle säga något.
Harry hade hållit mig kvar som om han ville säga något, men när Ron diskret harklade sig så hade han förläget släppt sitt grepp om mina armar och istället börja prata med Ron om Quidditch.
Vi satt uppe tills långt in på natten, och när jag och Hermione väl bröt och lämnade uppehållsrummet efter att ha ruskat liv i pojkarna som slumrat till i varsin fåtölj under Snapes uppsats, fick vi lov att smyga för att inte väcka Lavender och Parvati som sedan länge snusade lugnt i sina sängar.
Det fanns inte någon tid över till prat och kort efter att vi sagt god natt hörde jag hur Hermiones andning blev tyngre, hon hade redan somnat.
Trots att klockan visade på kvart över två var det svårt att komma till ro.
Månen kastade sitt ljus över sovsalen, och så fort jag blundade såg jag den lilla flickan framför mig, liten och rädd.
Vem hade hon varit? Och varför hade hon hållits inspärrad på Malfoy Manor?
Hade hon... blivit mördad där? Av Dracos föräldrar?
Visste Draco någonting om det?
Antagligen.
Varför hade han annars sett så rädd ut när jag frågat i höstas.
Med dessa tankar låg jag klarvaken en bra stund och jag lyckades inte somna förens det hade börjat ljusna ute.
Om jag bara hade vetat hur morgondagen skulle se ut så hade jag nog legat vaken lite till,
bara för att riktigt få njuta av lugnet före stormen.

Hej mina älsklingar.
Jag tänkte spamma er med ännu ett kapitel bara för att jag tycker om er så mycket.
Kanske dyker upp ännu ett imorgon, om ni har otur.
För nu har jag skrivit två stycken 8D
Hoppas ni orkar läsa dem.
Kramis ♥

Och just ja...
Vendela, Leonora och 123vilde453: TACK!
Kan inte ens beskriva hur glad jag blir.. Ni gjorde min dag BOKSTAVLIGT TALAT! Hoppas ni fortsätter att läsa OCH kommentera
Gellert Luna Dumbledore och Trezzan:

Draco skickar den här hälsningen till alla ni som läser!
[Han är på bra humör idag]


Kapitel 46
Aldrig, aldrig

Du ska veta att inget kan förbättra de du gjort
inga förlåt, jag är ledsen kan va nog
Under så lång tid
kämpa jag så hårt,
att all den kärlek som jag hade faktiskt dog
Och allt det jag känner
under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull
kanske i hopp om att du skulle förstå
Men din värld var aldrig samma värld
som vi andra levde i
vi ville nog aldrig åt samma håll
Och allt det jag känner
under ytan det bränner
Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig.

Jag kunde känna Dracos brännande blickar i ryggen under lektionerna följande dag.
Proffesor McGonagall hade kommit upp till mig i sovsalen och förklarat att hon inte kunde
ge mig ledigt mer än en dag om jag inte hade verkliga skäl till det och iså fall var jag tvungen att bege mig upp till sjukhusflygen och berätta för Madam Pomfrey vad jag led av.
Eftersom jag inte trodde att brustet hjärta skulle räknas som ett giltigt skäl till att vara borta från skolan, följde jag motvilligt med Hermione ner till stora salen på tisdagsmorgonen, men jag skippade frukosten.

”Nya försvinnanden”, sa Harry lågt och böjde sig ner för att Proffesor Sprout inte skulle lägga märke till att vi pratade.
”Får ja se”, mumlade jag, glad över att få något annat att tänka på och Harry smugglade diskret över tidningen till mig under bordet samtidigt som han låtsades vara upptagen med att plocka upp sin fruktkniv från golvet.
Jag kastade en hastig blick på Ron och Hermione, som bägge två spänt iaktog mig och vecklade sedan försiktigt upp tidningen i skydd av bordsskivan.
”Några vi känner?” frågade Harry efter en stund och jag skakade på huvudet.
”Nej, inte vad jag kan se.”
”Får jag kolla?”
Jag lämnade över tidningen till Ron och fortsatte att skala mitt skrumpfikon.
”Titta!” utropade han så högt att Hufflepuffarna bakom oss intresserat vred på huvudet,
”Är inte det där någon släkting till Hanna?”
Han pekade på ett av dem allt fler namnen i listan över försvunna.
”Jo”, viskade Hermione och slog förskräckt händerna för munnen.
”Det där är hennes mamma, hon jobbar på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning... Och jag som just undrade varför Hanna inte var här idag!”
”Hoppas att dem hittar henne”, sa jag sorgset och kastade det skalade fikonet åt sidan innan jag började med nästa. ”Tror ni att hon lever?”
Harry öppnade munnen för att svara, men innan han hann yttra ett enda ord ringde skolklockan
och eleverna slängde tacksamt sina knivar åt sidan och började samla ihop sina saker strängt övervakade av Proffesor Sprout.
Växterna var hennes skyddslingar och dem var hon mycket rädd om.
Jag suckade när jag fick syn på schemat som Hermione raskt hade plockat fram ur sin väska.
Nu väntade en dubbeltimme tillsammans med Slytherin.

”Elli!”
Jag hade nästan hunnit halvvägs ner mot Hagrids stuga när Draco kom springande.
Han var som vanligt tätt följd av sitt lilla gäng med Slytherinelever; de välkända Bodygardsen Crabbe och Goyle, den resliga fåfänga Zabini och en till pojke som jag inte visste namnet på.
Han såg ut att vara äldre än de andra fyra och hade ett utseende som påminde om en pressad citron.
Jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå med blicken stelt riktad framåt och med Hermiones hand tryggt vilande på min axel.
”Stanna då!”
Det tror du va! Tänkte jag sammanbitet och trampade på som om jag inte hörde honom.
Hermione sneglade hela tiden bakåt; hon såg rädd ut.
Varför hade vi bett Harry och Ron att gå före just idag?
Vi var nästan nere vid stugan nu.
Jag kunde se flera av de andra eleverna huttrande stå och vänta på
att Grubbly-Plank skulle dyka upp.
Rons hår syntes tydligt i den vita snön.
Han och Harry stod tillsammans med Neville som
nervöst såg sig omkring.
Kanske var han rädd för att någon skulle försöka dra ner hans byxor med hjälp av en nedrycknings besvärjelse, det hade hänt så sent som igår och Ron hade skrattat så han grät när Seamus berättade det för honom vid middagen.

”Tänker du inte prata med mig alls idag?”
Draco hade släntrat fram till oss och stod nu med armarna korsade över bröstet
och stirrade frågande på mig med ett överlägset uttryck i det spetsiga ansiktet.
Jag vände ilsket ryggen åt honom.
Vagt undrade jag om han njöt av att stå i centrum eller om han vandes det; han visste ju inte alls hur jag skulle reagera.
”Det du har gjort är oförlåtligt Malfoy”, morrade Harry, och jag kunde höra Dracos kalla skratt eka bakom mig.
”Det var inte dig jag frågade Potter, jag skulle personligen aldrig nedlåta mig så pass att jag skulle tala till en icke önskvärd. Och vad beträffar dig, Granger, så skulle jag uppskatta om du inte stod så nära mig, mina kläder är faktiskt alldeles nya...”
”ELLI, ne...”, började Hermione men jag hörde inte vad hon sa, hennes ord drunknade i min förbannelse.
Draco hoppade förskräckt till och drog armarna över huvudet för att skydda ansiktet, Crabbe och Goyle tog förskräckt ett steg bakåt; mot trollkonst hjälpte inte deras muskler och Zabini hade tagit till flykten.
Vad jag kastade för någonting var jag inte medveten om.
Det enda jag visste var att jag ville skada Draco så mycket som möjligt.
Förhäxningen missade honom med en millimeter, men istället för att ta chansen och lägga benen på ryggen precis som Zabini hade gjort, stod han kvar och stirrade chockat på mig.
”Ta det lugnt!” tjöt han när ännu en förtrollning snuddade vid hans vänstra öra, ”Lyssna i alla fall!”
”JAG TÄNKER ALDRIG MER LYSSNA PÅ DIG!” Skrek jag och svingade återigen min trollstav,
”JAG VILL ALDRIG MER SE DIG IGEN, FATTAR DU?”
Jag gav honom en hård knuff och han var nära att halka omkull i den djupa snön.
”ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!”
Jag knuffade till honom igen och den här gången snavade han och blev sittande i en snöhög
med sina gråa ögon som nu var klotrunda av förvåning, fästa på mitt sammanbitna tårstrimmiga ansikte.
Med darrande händer riktade jag trollstaven mot hans bröst på exakt samma sätt som han hade gjort mot mig några dagar tidigare.
”Om du så mycket som tittar åt mig igen, Draco, så lovar jag att jag kommer göra mitt allra bästa
för att din mamma inte ska känna igen dig längre.”
Han svalde utan att ta blicken från mitt ansikte och jag kunde känna en viss triumf när jag såg att han darrade; om de var av rädsla eller av köld visste jag inte, men det spelade ingen roll.
”Håll dig borta från mig. Jag menar allvar. Du är inte värd någonting i mina ögon längre.”
Jag lyckades hålla rösten relativt stadig och stark, men när jag såg hur han bedjande tittade upp på mig och öppnade munnen för att säga något, orkade jag inte längre.
Med en hög snyftning slängde jag min trollstav på marken framför honom, vände på klacken och rusade därifrån.
Han satt kvar och stirrade hänfört efter mig medan Proffesor Grubbly-Plank kom störtande från skolan; hon hade sett vad som inträffat och sprang nu så fort som hennes gamla ben tillät.
Men det var någon mer som sprang, fast i motsatt riktning.
Harry hade tvärvänt och rusat efter mig i samma stund som jag hade börjat fly fältet, och han högg tag i min arm och tvingade mig att stanna.
”Elli... Vad...”
Jag försökte gråtande slå mig fri, men det var omöjligt.
Han höll fast mig utan att vara hårdhänt och efter ett par sekunder lugnade jag ner mig och lutade mig snyftande mot Harrys axel.
Han höll om mig utan att komma med onödiga kommentarer utan stod bara där tyst som en mus och strök mig tröstande över håret.

När mina tårar hade tagit slut drog jag mig generat åt sidan
och torkade mig i ansiktet med klädnaden.
Jag hade snorat ner Harrys axel men han verkade inte bry sig om det; han hade bara ögonen för mig.
Det varken besvärade eller gladde mig, jag orkade inte bry mig om det.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt och jag ryckte på axlarna.
”Jag mår väl som jag mår, jag har mått bättre.”
”Strunta i honom”, sa Harry tyst och la sin arm om mina axlar.
Jag såg in i hans ögon och han såg forskande tillbaka.
Det syntes att han valde sina ord med omsorg och det gjorde mig en smula rörd.
”Han är inte värd dig.”
Jag skrattade och skakade olyckligt på huvudet så håret dansade längs mina axlar, ”Definitivt inte!”
Harry log och jag log tillbaka.
Han puffade lite på mig. ”Orkar du gå tillbaka?”
Jag bet mig i läppen och nickade sammanbitet, ”Ja. Vilken lektion har vi?”
”Eftersom det inte är någon ide att vi går tillbaka till lektionen så...Lunch, och sedan försvar mot svartkonster.”
”Det passar mig perfekt”, sa jag och tänkte på Draco.
”Ska vi gå och äta nu med detsamma, innan de andra kommer tillbaks?”
Harry nickade och slängde en blick på sin klocka. ”Hon är tolv, så maten har börjat serveras.”
Han släppte min axel och fattade istället min hand, ”Kom.”
Jag följde snällt efter honom fortfarande omskakad och med tankarna på ett helt annat håll.


”Vad är det med er idag egentligen?”
Lupin skakade på huvudet åt klassen som verkade vara helt ur gängorna.
De hade övat på Patronusbesvärjelsen i över två veckor nu, och ungdomarna borde kunna den vid det här laget.
Flera av dem hade redan klarat av att frambringa en äkta kroppslig patronus och de som ännu inte hade klarat det var på mycket god väg.
Idag verkade ingen av hans annars så flitiga elever kunna koncentera sig.
Han kliade sig bekymrat i pannan och hoppades att deras okoncentration skulle upphöra när de nu som vanligt skulle börja öva på Boggartarna.
”Harry, skulle du kunna...?”
Harry kilade snabbt ner från sin plats längst fram i klassrummet och hjälpte Lupin att skjuta fram det gamla klädskåpet som de hade använt under dem senaste tre lektionerna.
”Okej hörni!”
Lupin klappade hårt i händerna och klassen såg förvirrat upp.
”Jag tänkte att vi som vanligt skulle börja öva tillsammans, och efter det så
kanske ni kan prova... Vad är det med er två idag?”
Hans blick hade landat på Elli och Draco som såg ut att försöka komma så långt bort från varandra som det var möjligt.
Elli hade nu tagit och helt enkelt skjutit ihop sin bänk bredvid Nevilles och vägrade att se åt Dracos håll.
”Jag tänker inte sitta bredvid honom”, svarade hon enkelt och såg stadigt Lupin i ögonen.
Den flickan hade verkligen skin på näsan.
”Du har din plats bredvid honom”, svarade Lupin förbryllat och rynkade ögonbrynen,
”Det betyder att du ska...”
”Jag tänker inte sitta bredvid honom.” Avbröt hon bestämt och fortsatte att stirra stint på sin lärare.
”Han kan väl sitta bredvid Pansy, henne tycker han ju så mycket om!”
Det hördes spridda fniss ibland Gryffindoreleverna, och Slytherinarna däribland Pansy och Draco gav henne ilskna blickar.
”Ja men dåså...Pansy, gå och sätt dig bredvid Draco.
Men sen vill jag att ni försöker koncentrera er lite!”
Lupin hade tydligt känt att det inte vore lönt att bråka med flickan, och hon gav honom ett soligt leende när hon fick som hon ville.
Neville såg åtminstone nöjd ut, den stackars saten som annars alltid fick sitta själv och Pansy såg inte heller ut att misströsta.
Den enda som inte såg glad ut var Draco.
Han stirrade stint ut genom fönstret utan att ge Pansy så mycket som en blick och Lupin kunde inte
låta bli att känna sig oroad.
Den pojken hade fått utstå en hel del, det var han säker på.
Det var inte helt ostraffbart att vara son till Lucius Malfoy.

”Elli, hur går det för dig?”
Lupin kom fram till min bänk och la sin hand på min axel.
”Du brukar ju alltid kunna utföra en oklanderlig patronus!”
”Jag kan inte”, viskade jag och kämpade mot tårarna som hade legat och tryckt under ögonlocken större delen av lektionen.
”Tänk på något som gör dig lycklig.”
Hur skulle jag kunna tänka på något lyckligt?
”Ja Proffesorn.”
”Kalla mig Lupin.”
Han log och jag log tillbaka så tappert som jag kunde.
Jag visste att jag inte skulle lyckats frambringa någon patronus idag.
Men jag verkade inte vara den enda som hade problem.
Draco satt med hakan stödd i händerna och snurrade ointresserat på sin trollstav.
Det enda han lyckades åstadkomma var ett moln av genomskinlig rök, han som hade blivit riktigt duktig på att få sin fjällräv att smyga fram ur trollstavens spets.
Jag undrade vad han tänkte på.
Kanske saknade han mig, åtminstone lite?
Jag sneglade på honom i smyg.
Han var söt, det var han. Och snygg.
Han hade ett vackert ansikte och vitblont ostyrigt hår som var rufsigt på ett sexigt sätt.
Och hans ögon... Jag trodde aldrig att jag hade sett sådana ögon.
Dem kunde uttrycka så mycket känslor trots att de var förseglade med en hinna av kallaste is.
Jag saknade honom så att det gjorde ont i mig och det var nästan så att jag började ångra
att jag blivit så arg.
Demonstrativt sköt jag bort tankarna.
Han förtjänade det och så var de inte mer med den saken.
Men när han vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen så var jag inte så säker på det längre.
Hans bedjande blick rotade sig in i mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig att vända mig bort.
Sluta, bad jag honom med blicken. Snälla sluta titta på mig sådär.
Men han slutade inte utan fortsatte att betrakta mig med sina sorgsna gråa ögon.
Ångrade han sig?
Kanske.
Ångrade jag mig?
Ja.
Fanns det någonting att göra åt saken?
Nej.
Draco var för evigt fångad i ett slags mörker.
Jag kunde inte rädda honom längre, han hade sjunkit alldeles för långt ner under ytan.
Med en kraftansträngning vände jag honom ryggen för att svara på Nevilles fråga.
När jag en liten stund senare sneglade på honom igen satt han och skrattade med Pansy som om ingenting hade hänt.
Kanske hade jag inbillat mig alltihopa.

UNDERBART HÖRNI ♥33
Och A.k... DETSAMMA! Kan vi inte
se till att göra det?!

Här har ni ert kapitel,
hoppas ni kommer tycka om det.
Det är lite längre än normalt, mej om jag känner er rätt så kommer ni inte misstycka
Puss på er ♥


Kapitel 44
Ondskans boning

Jag stod som fastfrusen och stirrade på dörren.
Hur kunde det komma sig att jag inte hade lagt märke till den förut?
Vaksamt kastade jag en blick snett över axeln bara för att konstatera att jag verkligen var ensam.
Narcissa och Lucius var borta i ”Diagongränden”, Draco var någonstans och ingen av familjens
tjänare syntes till.
Jag hade inte tid att vänta och plötsligt gick det upp för mig; det var nu eller aldrig.
Jag valde nu och tryckte försiktigt ner det åldrande svarta handtaget.
Det var trögt och jag fick lov att trycka till ordentligt för att dörren skulle gå upp.
Ivrigt famlade jag efter lysknappen men hittade ingen.
Stentrappan var sänkt i egyptiskt mörker och den enda lilla ljuskälla tycktes komma från facklorna som var uppsatta längs de kala väggarna.
Jag slängde en sista orolig blick över axeln innan jag satte min fot på det översta trappsteget, bad en snabb bön om att dörren inte skulle gå i baklås och började sakta gå nerför trappan.
Facklorna på väggarna kastade ett blekt nästan lite otäckt sken över de murade väggarna och
med en rysning kunde jag konstatera tyst för mig själv att min spökstämning var på topp.
Men jag behövde inte tvinga mig själv att fortsätta.
Mina ben rörde sig målmedvetet allt längre ner i källaren, och ju längre ner jag kom desto mer gick det uppför mig vart jag var på väg.
Det här var ingen källare som jag först hade trott.
Det var en fängelsehåla.
Med en rysning såg jag hur två stora celler med äkta järngaller och stora tunga lås; hopplösa att få upp utan nyckel, uppenbara sig längs ena sidan av gången.
Jag hade kommit ner för trappan nu och gick i den riktningen som facklorna pekade.
Det hade blivit mörkare nu och efter en stund gick det upp för mig att det berodde på att det blev allt glesare mellan de brinnande ljuskällorna.
Jag blev tvungen att återigen förlita mig helt på min trollstavs förmåga, och valde den här gången att använda en mer utvecklad form av lumos.
Vägen verkade kröka sig och jag ökade andedräktigt tempot.
Vad som ledde mig visste jag inte riktigt, men det var någonting som jag inte kunde uppfatta med blotta ögat; något som ivrigt pushade mig att gå fortare, som hade lett mig hela vägen ner hit och som nu outtröttligt fortsatte att leda mig till sitt mål.
Jag stannade tvärt och vädrade i luften.
En frän lukt hade nått mina näsborrar och jag blev tvungen att täcka för ansiktet med
armen för att inte kräkas.
Min osynliga vägvisare hade också stannat; jag kunde känna närvaron av någonting som rörde vid mitt ena ben, men jag blev inte rädd.
Instinktivt visste jag att det här inte var något som ville mig illa.
”Vad tusan...”, mumlade jag med armen hårt pressad över näsan. ”Vad är det här?”
Jag tog några steg framåt och upptäckte till min förvåning ytterligare en dörr.
Den var omsorgsfullt förseglad med ett gammalt hänglås och runt handtaget hängde en hel by med spindelnät.
Ingen hade öppnat dörren på mycket länge.
Beslutsamt drog jag ett djupt andetag, riktade trollstaven mot låset och sa med halvkvävd röst för att inte dra in mer än nödvändigt av stanken i lungorna; ”Alohomora!”
Återigen fungerade mitt lilla trick och nyfiket kikade jag in i rummet.
Det var en fängelsecell men det lustiga var att den var möblerad som ett vanligt rum.
Längst bort i det runda rummet stod en smal liten träsäng, omsorgsfullt bäddad med vita lakan och ett blommigt rosa täcke som såg ut att vara sytt för hand tillsammans med en dunkudde med skära små rosor runt brättet.
Bredvid kudden satt en docka med armarna utsträckta.
Hon var täckt av damm, som om det vore mycket länge sedan ett barns armar hade slutits om hennes uppklädda plast kropp.
I cellen fanns också en liten gunghäst och en stol, några böcker och ett rangligt skrivbord.
På golvet stod en speldosa; ni vet en sådan där som man hade när man var liten, med en balettdansös som outtröttligt snurrade runt i sin kjol till en vacker liten melodi så fort man öppnade locket.
Jag såg mig storögt runt i rummet, och upptäckte till min förvåning att varenda millimeter av de kala väggarna var tapetserade med teckningar.
Långsamt gick jag fram och studerade dem.
De flesta verkade föreställa sådant som barn ritar i sjuårsåldern, streckgubbar, hundar och hus.
Men det fanns några teckningar som inte liknade de andra.
Flera stycken av dem föreställde en ensam svarthårig liten flicka som höll ett krampaktigt tag om en sliten teddybjörn, sittandes på en träsäng med vita lakan...
Skrämt kastade jag en blick på sängen och kalla kårar löpte längs min ryggrad.
Det fanns fortfarande en liten grop i madrassen, som om det hade varit alldeles nyligen som hon hade suttit där.
Utan att riktigt veta varför plockade jag upp smyckeskrinet från golvet och öppnade det med darrande fingrar.
Den välkända melodin började spela, och balettdansösen började snurra; något hackigt och långsamt, som om den långa tiden hade gjort henne obalanserad.
Allting kändes så sorgligt att jag fick tårar i ögonen.
Vems rum hade det här varit?
Och den viktigaste frågan av alla; Varför hade barnet lämnat det? Vem förvarar överhuvudtaget ett barn nere i en kall och mörk fängelsehåla? Det hade ju trotsallt suttit hänglås på dörren.
När jag sänkte blicken för att torka av ansiktet fick jag syn på någonting som var instucket under vaddet.
Förvånat lyfte jag på det och drog fram ett skamfilat fotografi.
Bilden var svartvit och föreställde flickan som jag tidigare sett och en kvinna med svart
ostyrigt hår och lätt utåt stående ögon som gav henne ett nästan sinnessjukt utseende.
Hon såg bekant ut.
Jag vände och vred på bilden.
Den var tagen rakt framifrån.
Kvinnan stod på knä med armen om flickans axlar.
Bägge två log mot kameran men det var bara flickan som såg glad ut.
En skugga vilade över kvinnans ansikte, och de gav hennes högdragna utseende
en form av ovilja, som om hon i själva verket inte alls trivdes med att vara i närheten av den lilla flickan men att fotografen tvingat henne till det.
Jag kisade för att se bättre.
Var dem inte lite lika?
Jo, de hade samma svarta hår och mörka ögon.
Kanske samma näsa också, om man tittade riktigt nära.
Men vem var kvinnan?
Hennes mamma?
Jag kunde slå vad om att jag hade sett henne tidigare, frågan var bara vart...
Hastiga steg fick mig att återvända till verkligheten.
Snabbt lät jag bilden slinka ner i fickan tillsammans med skrinets resterande innehåll som jag stressat grävde fram; två handgjorda armband, ett sudd och en noggrant hopvikt lapp som jag inte visste riktigt varför jag tog, den kändes bara viktig.
Jag skulle precis till att släppa ner skrinet på marken och leta reda på ett bra ställe att gömma mig på då fem långa kalla fingrar slöt sig om min handled.

”Och vad tror du att du håller på med?”
Lucius, tätt följd av Narcissa och till min lättnad; Draco.
”Ja-Jag...” började jag trevande, men Lucius avbröt mig.
”Jag har ju talat om för dig vad jag tycker om snokare!”
”Jag snokar inte!” skyndade jag mig att säga, ”Jag... Jag såg bara att dörren var öppen, så jag blev nyfiken och...”
”Ljug... Inte... För... Mig.” Lucius röst var iskall och orden kom stötvis, så arg var han.
Skrämt stirrade jag upp i hans spetsiga ansikte; Hans ögon var som två tomma hålor, svarta av ilska och läpparna var ihopknipna till ett smalt streck i de bleka hopsmörda ansiktet.
”Lucius...” började Narcissa, men han tog lika lite notis om henne som han tagit om mig.
Långsamt, likt en tiger som smyger på sitt byte närmade han sig och jag försökte förtvivlat backa, men hans hand höll fortfarande ett hårt grepp om min handled och tvingade mig att stanna.
”Det där borde du inte ha gjort”, sa han tyst och pressade sitt ansikte alldeles intill mitt.
Förvirrat kom jag att tänka på att den bisarra lukten verkade ha försvunnit och att jag inte
hade känt av den sen jag kom in i det lilla rummet, och att Draco inte verkade reagera på den trots att han stod precis utanför dörren där det hade luktat som mest.
Han som var så känslig!
”Draco, kom fram hit”, befallde Lucius och vinkade bestämt fram sin son som förskrämt kom fram till oss.
”Vad tycker du att vi ska göra för att lära Eleonora att veta hut?”
Det var ingen fråga, det var en befallning.
”Jag… Jag vet inte...”, mumlade han och vägrade att se mig i ögonen. ”Vi kanske bara ska...”
”...Släppa upp henne och låtsas att allt är som vanligt? Nej det tror jag inte”, avbröt Lucius och såg forskande på mig.
Han såg fortfarande arg ut men det verkade som om tankarna på bestraffning hade lugnat ner honom en smula.
”Du ska ha klart för dig att jag inte tillåter något snokande i mitt hus.”
”Ni hade henne inlåst här, eller hur?”
Jag stirrade utan att blinka på paret Malfoy.
Narcissa staplade ett par steg bakåt och tog handen för hjärtat.
Lucius höjde emellertid bara på ögonbrynen, men jag kunde se hur en glimt hade tänts i hans ögon.
”Vad som har försiggått i huset har inte smutskallar som du något att göra med.”
Hans röst var lugn, ändå kunde jag känna hur handen som höll fast mig skakade.
”Ni är sjuka”, viskade jag. ”Ni har spärrat in ett barn... Ni har brutit mot varje trollkarlslag...”
”Tystnad!” röt Lucius, och jag såg i ögonvrån hur Draco slog händerna för ansiktet.
”Om du inte vill råka riktigt illa ut, så är det bäst att du kniper igen din glappande käft!
Du har ingenting med att göra vad som har försiggått i det här huset, och du kommer inte att ha något att göra med det heller.
Draco, kom hit sa jag!”
På nytt tvingade han fram Draco till sin sida.
”Draco, säg vad du tycker om flickan. Nu beordrade han, och Draco kastade en snabb blick på mig.
Han såg rädd ut.
”Jag...”
”Draco!”
Draco böjde ner huvudet, svalde djupt och tittade sedan upp på mig.
Skenet från facklan speglades i hans gråa ögon, och jag såg hur han tog sats.
”Jag instämmer helt med min pappa.” Han vilade sina ögon på mig i ett par sekunder innan han vände sig mot sin mor. ”Och det antar jag att du också gör?”
”Givetvis”, sa Narcissa med sin klingande röst. ”Det var mycket dumt gjort av dig, Eleonora... Mycket dumt.”
”Dumheter ska bestraffas”, sa Lucius och hans grepp om min arm hårdnade.
”Eller vad säger du, Draco?”
Jag vände mig om och stirrade bedjande på Draco, försökte verkligen borra in mina bruna ögon i hans, men det var lönlöst. Han hade redan valt sida.
”Ja far.”
”Då så... Då är vi överens. Om det inte vore för att du skulle lägga näsan i blöt alldeles för mycket,
så skulle jag mer än gärna hålla dig inlåst här. Men eftersom du insisterar...”, han riktade sin trollstav mot skrinet som jag fortfarande krampaktigt kramade i handen,
”Så är det bäst att vi tar med dig upp.”
Han fick med en lätt svängning på trollstaven skrinet att flyga ur min hand och rakt in i sin egen, vart efter han stoppade det innanför klädnaden.
”Upp med dig”, han viftade med staven för att få mig att börja gå, ”Raka spåret upp och in i ditt rum...Så ska vi prata lite, du och jag.”
Det kändes som när man var liten och blev tillrättavisad för någonting, bortsett från att den tillrättavisningen inte hade inneburit något obehagligt.
Nu kunde jag riktigt känna hur fjärilarna gjorde mig sällskap längst nere i maggropen, och jag försökte förtvivlat få kontakt med Draco men han gav mig inte så mycket som en blick där han travade före sin pappa; rak i ryggen och utan att se sig om.

Vi kom upp fortare än jag hade räknat med och Lucius ledde mig förbi vardagsrummet
och uppför trappan.
När vi kom fram till rummet så gav han mig en hård knuff över tröskeln vartefter han själv följde efter och stängde dörren.
Jag hade fått ta stöd med händerna mot väggen för att inte ramla omkull, och när jag vände mig om
såg jag till min förvåning och lättnad att Draco hade följt med och nu stod lutad mot väggen och iaktog mina tafatta försök till att stabilisera min darrande kropp.
”Draco, du vet väl hur man bestraffas här?”
”Ja”, svarade han uttryckslöst och stirrade tomt framför sig. ”Ja det vet jag far.”
”Då kanske du skulle vilja...?”
”Nej!” hans röst fick mig att haja till; han såg utan överdrift livrädd ut och pupillerna vidgades
när han ihärdigt skakade på det blonda huvudet. ”Nej, nej… Jag kan inte göra det...”
”Varför inte det?” Lucius hade nu vänt sig mot sin son och betraktade denne med en slags triumf som om han vore fullt medveten vilken situation han försatte Draco i.
”För att...Jag inte vet hur man gör...”
”Nonsens! Du har ju övat flera gånger på tjänarna, har du glömt det? Och om du kan uträtta förbannelsen på en husalf blir en människa inget problem. Varsågod, Draco.”
”Nej snälla, jag vill inte...” Draco hade slutit ögonen och drog händerna över ansiktet.
”Snälla far, jag ber dig, tvinga mig inte...”
”Om inte du gör som jag säger Draco, så vet du vad som händer.
Då kanske du får smaka på det hela också, och vi vet ju båda två hur obehagligt du tycker att det är...”
”Nej! Nej, nej, nej snälla...Vad som helst, men inte det...”
”Gör det nu Draco.”
Draco vred långsamt på huvudet och såg på mig genom sina fingrar.
Jag stirrade vädjande tillbaka på honom, försökte be honom med blicken att göra något, vad som helst.
Sakta drog han fram sin trollstav och mitt mod sjönk som en sten i bröstet. Tänkte han döda mig?
”Jag ber dig... Snälla, låt det vara... Vad som helst men inte det, jag vill inte... Jag kan inte...”
”Du kan!” morrade Lucius och knuffade sonen framåt så han hamnade rakt framför mig.
”Och om du inte gör det NU så vet du vad som händer, jag räknar till tre... Ett...”
”NEJ!”
”Två...”
”Förlåt!” mimade han till mig; jag kunde vagt urskilja tårarna som sakta fyllde hans silvergrå ögon innan han med darrande stämma sa: ”Crucio!”
En smärta så intensiv att jag hellre hade valt döden framför detta
strömmade plötsligt igenom min kropp och fick mig att sjunka ner på knä ovanpå den
vita mattan.
Det gjorde så ont att varje andetag jag försökte dra stockade sig i halsen, och desperat slog jag omkring mig för att försöka undkomma smärtan.
Tårarna rann nerför mitt kallsvettiga ansikte och jag kunde höra mig själv skrika; ett högt utdraget vansinnighets skrik som skar mellan märg och ben, och samtidigt som jag skrek tänkte jag att jag måste rädda hon som skriker, flickan som ligger ovanpå den nystrukna mattan och har så ont att helvetet vore en bättre plats att visats på.
Smärtan hade gjort mig oseende, och därför la jag varken märke till den
blonda smala pojken med det spetsiga skräckslagna ansiktet som fortfarande stod med sin trollstav pekandes mot mig medan tårarna forsade nerför hans bleka ansikte och droppade ner på golvet,
eller den högresta mannen med långt blont hår som diskret hade stuckit fram sin egen trollstav under klädnaden och nu stod och mumlade förbannelsen i takt med sin son
eftersom han visste att Dracos tafatta försök inte skulle orsaka mig någon smärta överhuvudtaget.
Han visste precis lika bra som du och jag, att en oförlåtlig förbannelse inte har någon som helst verkan om förövaren inte helhjärtat vill utföra den.

*Skäms för att kapitlet återigen är alldeles för långt*
Jag kan inte låta bli...

Och: Ni är bäst. JAG ÄLSKAR ER.
Hermione1234 HÅLL DIG HEMMA NU.
Och Channwolfz... Kom hem är du snäll.
Kram till er alla! Och sluta inte bevaka snälla... Jag behöver er mina sötnötter ^.^ Puss! :'D ♥

Innan ni läser måste jag bara varna er.
Draco flippar ut lite i det här kapitlet, så ni som är känsliga... Ni kommer svimma eller något. Det gjorde jag.
Gay Draco </3.



Kapitel 39
Skammens tårar

Vintern slog med ens till på allvar och det började snöa på riktigt.
Istället för att kunna stanna kvar i uppehållsrummet och spela ett parti knallkort med en kopp rykande varm choklad framför sig medan man motvilligt lyssnade till Lavenders och Parvatis smöriga jultopps låtar, så blev vi tvungna att vada ner till Hagrids stuga i meter tjock snö och med kylan bitande i kinderna för att uthärda veckans tre lektioner i Skötsel och vård av magiska djur.
Hagrid var fortfarande avstängd och det var enbart på grund av vår starka lojalitet mot honom som vi lät bli att hålla med resten av klassen om att Proffesor Grubbly-Planks lektioner inte bara var mer ofarliga utan också betydligt mer lärorika.
Quidditch träningen blev också lidande och ingen blev speciellt förvånad när Angelina fick ett nervöst sambrott vid frukosten en vecka innan matchen mot Ravenclaw.
Men det var inte bara Angelina som led nervkval inför matchen.
Ron drabbades nu dagligen av mystiska intensiva skakningar och kräkreflexer, så det var säkrast att alltid se till att det fanns en toalett inom synhåll som kunde fylla upp Rons behov eller helt enkelt se till att hålla sig på behörigt avstånd från honom när symptomen började ge sig till känna.
Jag däremot hade den senaste veckan förföljts av en plågsam huvudvärk som den; liksom Rons ofrivilliga kräkningar, kunde slå till när som helst och göra mig svimfärdig, men det hade ingenting med nervositet att göra.
”Gå upp till sjukhusflygen?” föreslog Hermione när jag för tredje gången den här veckan blev tvungen att lämna en lektion med bultande huvud, ”Jag kan följa med!”
”Om det inte går över snart, så gör jag nog det”, stönade jag och la tungt ner huvudet i händerna.
”Jag vet inte vad jag ska göra med det! Och om det inte går över tills på lördag...”
Jag suckade tungt och skrapade irriterat fötterna i golvet.
Harry, som tyst hade suttit bredvid mig i soffan la osäkert sin arm runt mina axlar.
”Du ska se att det blir bättre snart”, sa han tröstande och strök mig försiktigt över håret.
”Du kanske har blivit allergisk mot Malfoy?”
Jag blev tvungen att skratta trots att det resulterade i att mitt huvud exploderade i flera bitar.
”Honom har jag nog utvecklat immunitet emot vid det här laget.”
Efter att ha torkat skratt tårarna ur ögonen sa Hermione i ett försök till att låta allvarlig:
”Men jag tycker ändå att du ska kolla upp det där, att ha huvudvärk är aldrig bra...”
”Äsh, skärp dig nu Hermione!” frustade Ron, som för ovanlighetens skull inte stod nerböjd över någon toalett, ”Lite huvudvärk dör man inte av, och säg den som inte skulle få huvudvärk av vårt schema?”

En kväll när jag som vanligt hade avslutat en utsökt middag nere i stora salen
och var påväg upp tillbaka mot sällskapsrummet tillsammans med trion, för att på Hermiones befallning gå igenom förvandlingskonstläxan ännu en gång inför provet morgonen där på, blev jag stoppad av Draco.
Det verkade som om han hade sprungit hela vägen från stora salen för att hinna ikapp oss
och jag vände mig överraskat om när jag hörde hans flämtande andetag i nacken.
”Jag måste prata med dig. Har du tid?”
”Ja...?” svarade jag osäkert och såg frågande på mina kompisar.
Harry bet ihop käkarna och verkade vara beredd på en sammanstötning, men föregångskull verkade inte Draco vara ute efter att bråka, han hade sina silvergråa ögon fästa på mig och verkade helt ha glömt bort de andra tre.
”Jag tror att vi måste göra klart läxan, vi ses sen Elli!”
Hermione log urskuldande mot mig och tog ett hårt tag i Harry och Rons armar och började halvt släpa dem efter sig uppför trappan.
”Vad var det du ville pra...”
”Inte här!” väste han snabbt och tog tag i min hand. ”Kom, jag vet ett bra ställe.”

Vi gick under tystnad.
Han höll fortfarande min hand i sin, och jag kände verkligen inte för att släppa taget om hans kalla fingrar.
”Här inne blir perfekt”, sa han plötsligt och öppnade en sliten trädörr och föste in mig i rummet.
”Ööh, Draco”, sa jag försiktigt medan han omsorgsfullt stängde dörren efter sig.
”Draco, det här är en flicktoalett...”
”Äsh, det är ju Missnöjda Myrtles toalett”, svarade han som om det avgjorde saken.
”Ingen går någonsin in hit, jag har varit här massor av gånger...”
Han tystnade tvärt som om han insett att han hade avslöjat någonting som han inte borde, och släntrade istället fram till mig där jag stod och kisande betraktade en gammal ingraverad text ovanför en av de gyllene kranarna.
”Draco”, sa jag och vände mig mot honom, ”Exakt vem är Missnöjda Myrtle?”
”Det vill du nog inte veta, tro mig”, svarade han bistert och lutade sig mot ett av de gamla handfaten. ”Var bara glad att hon inte är här just nu.”
”Okej, jag är glad att någon jag inte vet ett dugg om inte är här, kan du nu tala om för mig vad
som var så viktigt att du var tvungen att hoppa på mig direkt efter middagen?”
Draco betraktade tyst mig ett ögonblick, sedan suckade han tungt och bet sig i läppen, sådär som han alltid gjorde när det var något som bekymrade honom.
Han tog ett djupt andetag, slöt ögonen och tog sats: ”Du kommer att hata mig.”
”Va?” Chocken var så stor att jag höll på att halka ner från handfatet, av alla dem saker så var det där inte alls något jag hade väntat mig.
”Vad menar du? Jag skulle aldrig hata dig, aldrig någonsin!”
”Jo det kommer du”, sa han tyst och jag såg till min förvåning att tårar sakta fyllde hans vackra ögon.
”Snälla Draco, säg inte sådär! Jag kommer aldrig att hata dig, vad är det frågan om?”
”Jag kan inte berätta... Tro mig jag vill!” Sa han häftigt när han såg mitt ansiktsuttryck,
” Men jag kan inte. Du kommer att dö Elli, och det är mitt fel.”
Nu rann tårarna nerför hans bleka ansikte och droppade ner i handfatet.
”Ingen ska dö”, sa jag bestämt och strök honom över det blonda spretiga håret.
”Vad har du nu fått för dig?”
”Jag vet att det är så! Du förstår inte.
Han ser mig nu, han ser mig överallt... Han kommer att skada dig! För att du...”
Draco la huvudet i händerna och snörvlade tyst.
”Snälla Draco... Kan du inte bara tala om vad det är?”
”Jag hörde honom”, viskade han mellan sina fingrar. ”Han kommer att ta dig om jag inte lyckas, och jag kan inte... Min mamma hade rätt, det går inte. Jag har försökt men jag kan inte få det att fungera! Jag är så ledsen... Snälla du måste förlåta mig...”
”Draco”, sa jag försiktigt och försökte dra bort hans händer från ansiktet, men han höll dem så hårt för ögonen att de inte gick att rubba; det var som om han inte ville att jag skulle se honom gråta.
”Draco, jag vet att vi kan ordna det här, bara du berättar för mig vad det är, jag lovar, jag kan hjälpa dig. Du måste lita på mig.”
”Jag kan inte!” skrek han plötsligt och stirrade på mig med rödkantade ögon som fortfarande var fyllda till bredden av tårar. ”Om jag gör det, så dödar han mig! Du måste ge dig av härifrån, åk tillbaka till Sverige, åk hem till din familj!”
”Jag kan inte åka tillbaka, och du vet varför”, svarade jag tyst och såg in i hans nedbrutna ansikte, ”Och dessutom så vill jag inte lämna dig.”
”Det kommer du i alla fall bli tvungen till, för eller senare!”
”Och vem säger det?” Jag ställde mig alldeles inpå honom, drog girigt in hans lukt i mina näsborrar.
”Du kommer aldrig att förlåta mig...”
”Om du berättar för mig vad du ska göra, så kommer jag det.”
”Men jag kan inte”, viskade han och flera tårar droppade nerför hans långa ögonfransar och rann ner för kinderna. ”Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte. Jag vågar inte, jag kan erkänna det nu.
Jag är rädd Elli, jag vill inte mer. Men jag kan inte dra mig ur nu, det går inte.
Jag måste göra det här och om jag inte lyckas...” Han svalde och slöt ögonen, ”Så kommer vi båda att dö. Men om jag gör det, om jag trots allt skulle lyckas... Då kommer du aldrig vilja se mig mer.”
Tystnaden sjönk emellan oss och det enda som hördes var vattnet som droppade från de läckande kranarna och Dracos snörvlande andetag när han försökte andas genom sin täppta näsa.
Efter ett ögonblicks tystnad harklade jag mig och såg upp på honom där han stod och apatiskt stirrade ner i golvet.
”Jag litar på dig, och det vet du.”
”Snälla gör inte det...”
”Tyst med dig, och lyssna. Jag litar på dig och jag litar också på att du kommer att klara det här.
Jag kommer inte att lämna dig förens du ber mig om det.”
”Om jag gör det nu då?” Han tittade upp på mig genom en slöja av tårar. ”Om jag ber dig att...Lämna mig? Att glömma mig?”
”Det gör du inte”, svarade jag bestämt och lutade mig fram för att torka hans våta kind.
”Du gråter som en fontän bara för att du tror att jag kommer att avsky dig, så hur sjutton skulle du då kunna klara av att be mig lämna dig? Jag kan genomskåda dig alldeles för lätt, Draco.”
Han flinade förläget och lät mig torka hans ansikte med min tröjärm.
Sedan tog han sin egen hand och drog den under ögonen innan han såg upp på sig själv i den spruckna spegeln, och en stark rysning skälvde genom hans smala kropp.
”Ser jag verkligen sådär hemsk ut?” frågade han med nästan sin vanliga släpiga röst och stirrade med djup avsmak på sitt eget svullna ansikte i spegeln. ”Ser man ut sådär efter att man gråtit?”
”Ja det gör man”, svarade jag utan att kunna undgå att känna en viss sorg över hans uppfostran.
”Alla gråter ibland, det är inget fel med det. Och jag tycker att du är precis lika söt som du brukar vara, kanske tillochmed sötare... Du ser förengångskull lite mänsklig ut.”
Han skrattade till och log ett av sina magiska leenden; ett sådant där som börjar nere vid tårna och sprider sig genom hela kroppen, ett sådant där leende som värmer upp en inifrån.
Och efter att ha tagit två försiktiga steg närmare mig sträckte han ut sina armar och drog utan att tveka in mig i den första riktiga kram som han hade gett till någon.


Efter mitt och Dracos möte på Missnöjda Myrtles toalett verkade det som om
han bestämt sig för att inte bli sur på mig mer.
Varje gång han fick syn på mig så log han, och när vi stötte ihop med varandra i korridorerna mellan lektionerna så nöjde han sig med att bara kasta några föraktfulla blickar på mina vänner innan han med näsan i vädret traskade vidare.
Veckan innan matchen krympte snart ihop till ingenting och när det bara var två
dagar kvar drabbades halva Gryffindors qudditchlag av en särskilt elak förkylning.
Fred och George fortsatte tappert att träna med rinnande näsor, men fick tillslut erkänna sig besegrade och med sänkta huvuden traska upp till sjukhusflygen där Ron och Alicia redan låg nerbäddade med en förfärlig hosta.
Ravenclawarna däremot verkade nästan oförskämt friska.
Och efter att tillsammans med Harry suttit på den kalla åskådarläktaren och iakttagit hur
Ravenclawlagets jagare susade fram på sina kvastar och bollade med klonken medan deras vaktare gjorde den ena snygga räddningen efter den andra, så var till och med Harry tvungen att erkänna att det skulle bli svårt att slå Ravenclaw på lördag, särskilt med tanke på att halva laget fortfarande låg och snorade uppe i sjukhusflygen strängt övervakade av Madam Pomfrey.

På lördagsmorgonen kom Angelina fram till mig och Harry vid frukostbordet.
Hennes ansikte var stramt och rösten när hon talade var fylld av tillkämpat lugn.
”Det blir ingen match.”
”Va?!” sa Harry bestört och tappade smörkniven på min tallrik. ”Vadå ingen Match?”
”Vi kan inte spela med ett halvt lag, jag går och meddelar Madam Hooch att Gryffindor måste lämna in.”
”Men... Kan vi inte låna spelare från något annat lag?” sa jag försiktigt och lyfte upp smörkniven och räckte den till Harry.
Angelina skakade sorgset på huvudet. ”Det går inte, och det är för sent för att ha någon ny uttagning.” Hon suckade och drog händerna genom ansiktet.
”Och jag som verkligen ville vinna det här! Om vi inte spelar idag så kommer vi bli diskade ur finalen!”
”Och vem har sagt att vi inte ska spela?” hördes plötsligt en illmarig och mycket välbekant röst och Angelina snurrade runt och stirrade chockat på Fred.
”Vi är så gott som nya, bara att klä om och knata ner till planen min gode fru!” sa George och kom med ett stort leende på läpparna upp bakom sin tvillingbror.
Ron stack också fram sin röda kalufs och vinkade med en darrig hand, och Alicia som var siste man att komma in i stora salen, log strålande.
”Men... Men hur…?” stammade Angelina och kastade sig om halsen på Fred som såg mycket nöjd ut.
”Återställningselixir! Tydligen har de där Echinacea plantorna som vi försökte dränka under vårt andra år blivit könsmogna nu, och då kan man tydligen tappa dem på någonting som används för att bota förkylningar!”
”Ååå det är ju UNDERBART!” Pep Angelina och kysste Fred rakt på munnen.
”Helt OTROLIGT!”
Vi andra kunde inte göra annat än att hålla med.
Gryffindor skulle trots allt få en värdig chans till att visa vad vi går för.
Och den här gången tänkte jag inte ramla av kvasten.

Gahahaha ni är så söta/underbara/dracoaktiga/BÄSTA Människorna jag någonsin mött! 8'D
Har längtat hela dagen efter att kunna få logga in här en snabbis och få se era underbara kommentarer! Ni are thä bääzt! ♥
Hanlio...det gör ingenting!
Jag gillar dina ögon...Speciellt med glasyr och en liten kola sträng på toppen .. :3 *Dregla*
HERE I COME!
För din skulle, lite slarvigt Channwolfz.. Men tyckte verkligen du skulle få hinna läsa det innan du åker till älskade Turkiet ♥ Hälsa Voldy från mig, hört att han semestrar där i sommar.

Kapitel 37
Narcissas bävan

”Kommer Hagrid att få sparken nu?”
Min röst var orolig då jag kastade en medlidsam blick mot den lilla stugan vars fönster lyste inbjudande bortanför den Förbjudna skogen.
”Det tror jag inte”, svarade Harry och lutade sig tillbaka mot väggen. ”Han har klarat värre saker än det här. Men om de låter Malfoys pappa bestämma så...” Han skakade sorgset på huvudet och drämde knytnäven i räcket.
”Jag vet att Hagrid aldrig ville att det här skulle inträffa!”
”Det vet jag också”, svarade jag tröstande och la min hand över hans.
”Hagrid kan inte rå för att de där... Vad det nu än var, tyckte att vi inkräktade på deras territorium.”
Harry nickade tyst och vände sig hoppfullt mot mig.
”Har du pratat med Malfoy?”
Jag suckade och sänkte blicken; såg ut över slottets vidsträckta marker som nu skiftade i brunt och gult medan jag lät den kalla höstvinden smeka mitt hår, njöt av tystnaden ett ögonblick innan jag svarade:
”Ja flera gånger, men du vet ju hur han är. Han vägrar att prata med Lucius, han säger bara att han har bättre saker för sig och att han inte bryr sig de minsta om den där halvjätten åker ut ur skolan, att han ändå är helt värdelös som lärare.” Jag suckade tungt och Harry såg modstulet på mig.
”Ibland förstår jag faktiskt inte varför du tycker om honom.”
”Inte jag heller, men han har sina stunder.” Svarade jag Harry med ett leende som fick hans allvarliga ansikte att spricka upp till ett brett grin, ”Han är som han är, men han är en fin människa innerst inne.”
”Hmhm”, sa Harry och jag kunde se precis vad han tänkte.
”Du... På vilket sätt gillar du honom egentligen? Jag menar; skyndade sig Harry att säga när han såg mina höjda ögonbryn, tycker du om honom... på det sättet eller...”
”Jag tycker om honom som en bror.” svarade jag sanningsenligt och såg ut över vidderna.
Lampan i Hagrids köksfönster släcktes med ens och det blev alldeles svart i den lilla stugan.
Kanske var det läggdags för honom nu, klockan måste väl börja närma sig nio och som skogvaktare innebar det oftast mycket tidigare mornar.
”Som den bror jag aldrig fick, fast i början tyckte jag inte alls om honom.”
Jag tänkte med ett leende tillbaka på mitt och Dracos första möte i hallen på Draco Manor, hur jag hade föraktat hans arrogans och ovilja. ”Men jag blev tvungen att umgås med honom varje dag under flera veckor och till sist så insåg jag att han faktiskt inte var så hemsk, bara man ger honom en chans.
Och emellan åt är han faktiskt nästan riktig gullig, det får mig ibland att faktiskt börja tro att han tycker om mig, lite i alla fall.”
”Det menar du inte”, muttrade Harry och drog fingrarna genom sitt svarta rufsiga hår på exakt samma sätt som hans far en gång brukade göra precis här för länge sedan.
”Han älskar dig. Du skulle sett honom efter Quidditch matchen...” Harrys röst dog ut och jag kände inte alls någon lust att återuppta ämnet.
Den där matchen var något som jag helst av allt ville glömma.
”Han är okej, jag kommer alltid att tycka om honom, det är någonting som du får acceptera.”
”Det gör jag!” svarade Harry hastigt och sneglade oroligt upp på mig. ”Det är bara det... Jag kan inte förstå det.”
”Man kan inte förstå allt.” svarade jag nonchalant och strök bort en mörk hårslinga ur ansiktet.
”Men han är... Han är ju en dödsätare.”
”Draco?” utbrast jag och frustade till av skratt. ”Skulle Draco vara en dödsätare? Snälla Harry, har du slagit i huvudet eller något? Draco! En dödsätare...” Jag torkade mig i ögonen och skakade skrattande på huvudet. ”Draco kommer aldrig att bli en dödsätare Harry.”
”Hur vet du det?” frågade han envist och fortsatte att se på mig.
”Båda hans föräldrar är det, och han har betett sig underligt på senaste tiden, konstigare än vad han brukar alltså. Jag tror...”
”Nej”, avbröt jag honom bestämt och rätade på mig, ”Jag bara vet det, Draco är ingen dödsätare så du kan lägga av med dem där orättvisa spekulationerna. Det börjar bli kyligt här ute, jag går in nu.
Ska du med?”
Utan att vänta på svar vände jag ryggen åt Harry och började marschera mot trapporna utan att låtsas om hans bedjande gröna som kallade mig tillbaka.


Trots att Draco hade fullt upp med ett mycket pressat schema och ett
växande berg av läxor som alla andra i årskurs fem, och trots att han var tvungen att lägga
all sin lediga tid på Quidditch träning så hade han inte glömt sitt uppdrag.
Hans tankar vandrade oavbrutet tillbaka till det Voldemort gett honom order om att utföra innan årets slut och ibland kunde han komma på sig själv med att sitta och grubbla i timmar över det som han måste göra, och tiden rann som vatten mellan hans fingrar.
Den första snön hade lagt sig över Hogwarts trots att det bara var i mitten på november.
Hagrid, som tills vidare var avstängd från all undervisning till Draco och de andra Slytherin elevernas förtjusning, sågs allt oftare spatsera över de snötäckta markerna med sin stora Jakthund Fang i hälarna och ett dött djur slängt över axeln.
De enda som var uppriktigt ledsna för att Hagrids lektioner hade ersatts av Proffesor Grubbly-Plank, en mager och rödkindad liten häxa, var Potter och hans vapendragare; men endast av den anledningen att Hagrid var deras vän, inte för att det saknade honom som lärare.
Draco vaknade med ett litet ryck upp ur sina tankar och sänkte återigen blicken mot det brev som han höll i sin utsträckta hand.
Hans mors handstil var slarvig och brevet verkade vara ner krafsat i all hast.

Möt mig i Hogsmeade utanför Svinhuvudet den
12/11 klockan 14:00.
Är jag inte där, gå in på Puben och vänta.
Ta med Eleonora.
Kram Narcissa.

Kram.
Som om hon någonsin hade kramat honom!
Ilsket smulade han ihop brevet och kastade det i en närliggande papperskorg avsedd för ugglespillning.
Draco kunde inte hjälpa den plötsliga vreden som flammade upp inom honom.
Han kunde nästan säkert förutspå varför hans mamma ville träffa honom.
Hon ville självklart veta hur det gick med hans uppdrag, om han hade någon plan.
Och så ville hon ta reda på om hur mycket han hade anförtrott Elli.
Isånafall skulle hon bli besviken, för han hade inte anförtrott någon levande själ någonting utan han hade hållit allting för sig själv precis som han lovat Mörkrets Herre.
Draco skulle inte göra några felsteg den här gången, han hade redan en ny plan i sitt huvud.
Om han bara ville få det att fungera...
En smäll i dörren och klapprande steg mot cement talade om för honom att det var någon påväg upp till Ugglesalen och han skyndade sig att skicka iväg sitt svar tillsammans med sin uggla.
Han hade precis viftat iväg den ståtliga Tornugglan då dörren gnisslande svängde upp på sina gångjärn och in kom två av dem personer som han mist och helst ville träffa.
Först såg han bara Potters ovårdade kalufs sticka upp mellan pelarna, men sedan skymtade han Ellis pigga bruna ögon bakom ärrskallens smala rygg.
Och när hon klev fram bakom honom föll en strimma av solljuset rakt på henne och fick hennes vackra ansikte att glittra.
Hennes kinder var rosiga och mössan hon bar tillsammans med dem tjocka vantarna skvallrade om att hon hade varit utomhus.
”Hej Draco!” sa hon överasskat och kom fram till honom. ”Har du skickat brev?”
”Ja”, svarade han och sträckte lite på sig, ”Till min mamma.”
”Du får hälsa henne”, svarade Elli muntert och hjälpte Harry att locka ner Hedwig som ensam satt uppflugen på en av bjälkarna, ”Har du sett Shanti? Jag skickade iväg henne för över en vecka sen...” Hon såg bekymrad ut när hon fastnade i tankar om vad som skulle kunna hänt hennes älskade uggla, ”Jag tycker att hon borde vara tillbaka snart.”
”Jag har inte sett henne”, svarade Draco lågt och blängde på Harry som besvarade hans blick genom en ogillande grimas. ”Vart har ni Smutskallen... Oj förlåt, jag menar Granger då? Eller har hon och Vesslan bildat sitt egna lilla gäng och stängt dig ute, Potter?”
”Håll truten Malfoy”, fräste Harry och knöt omsorgsfullt fast ett stycke pergament runt sin snövita ugglas utsträckta ben, ”Det angår dig inte.”
”Draco, sluta!” utropade Elli och suckade tungt. ”Vad är det med dig egentligen? Kan du inte bara vara snäll och trevlig för omväxlingsskull? Ni skulle väl åtminstone kunna se på varandra i två minuter utan att börja bråka, eller är det för mycket begärt?”
Utan att vänta på svar vände hon sig återigen mot Harry som nu var i full färd att bära fram ugglan till fönstret.
Draco kämpade med sig själv i några sekunder; frestelsen att kasta en förbannelse mot Potters nakna nacke brottades med konsekvenserna om han gjorde det, och till sist bestämde han sig för att stå emot och vänta på ett bättre tillfälle, gärna ett då Elli befann sig så långt bort som möjligt.
”Förlåt då”, sa han motvilligt och hon såg förvånat upp.
”Mamma vill att du träffar henne tillsammans med mig i Hogsmeade imorgon.”
”Jasså?” Om Elli hade låtit förvånad tidigare, så var det inget emot vad hon gjorde nu.
”Varför det?”
”Det skrev hon inte.” Utan att ta någon notis om Harry som misstänksamt betraktade honom så gick Draco fram till Elli och såg henne stadigt i ögonen.
Hennes blick var lika mörk som hans var ljus, och det var något med den som fick hans synfällt att suddas ut.
Han var tvungen att blinka ett par gånger för att få det att bli skarpt igen.
”Du följer väl med?”
”Det är klart.” svarade hon och han kände hur han ofrivilligt drog en suck av lättnad.
”Jag undrar bara varför.”
”Hon kanske bara vill prata.”
”Din mamma gillar inte mig”, sa Elli utan att släppa deras ögonkontakt. ”Men självklart följer jag med.”
”Tack.”
Han nickade avmätt åt henne utan att riktigt kunna ta blicken från hennes bruna ögon och det var med en kraftansträngning som han tvingade sina ben att börja röra sig mot dörren.
”Vi ses.”
Hon nickade och han lämnade de båda bakom sig medan hjärtat febrilt pumpade runt en massa känslor i hans taniga tonårs kropp.


”Har du hört något mer från henne?”
”Nej, ingenting.” Draco rynkade pannan när han svarade, och trots att han
försökte spela över det så kunde jag se på honom att han var orolig.
”Det är nog ingen fara”, svarade jag lugnande och sträckte fram min tillståndsblanket till Mr Filch som muttrande tog emot den, ”Det är nog inget allvarligt ska du se.”
Det kändes konstigt att vara ensam med Draco igen.
Veckorna i Wilt Shire då jag bara hade haft honom till sällskap kändes med ens mycket avlägsna, och jag sneglade upp på honom där han traskade bredvid mig med sitt vanliga stela, lite snobbiga ansiktsuttryck.
”Här är det.” Draco nickade mot en raggig skylt som stod lutad mot det igen immade skyltfönstret och ovanför dörren hängde en sned träskylt med en bild av ett avhugget grishuvud, från vilken det sipprade tjockt rött blod.
”Hon är inte här ännu, vi går in och väntar.”
Draco höll upp dörren och jag gick något motvillig in.
En lukt av vidbrända plommon och damm slog emot mig och jag fick ta ett djupt andetag för att inte nysa.
”Vi sätter oss här så länge.”
Draco gick fram till ett av de grova runda träborden och slogs sig ner på en bräcklig stol som garanterat hade brakat ihop under Goyles tyngd.
Jag följde efter i hans kölvatten och satte mig på en likadan stol mittemot honom och såg mig nyfiket omkring.
Puben var mycket mindre och inte ens i närheten så trevlig som Tre kvastar.
Baren bestod bara av ett enda rum som inte hade några andra fönster än det dimmiga skyltfönstret och golvet täcktes av ett tjockt lager uråldrig smuts.
Bakom oss satt två personer dolda bakom huvor med varsin stor kopp rykande tee
framför sig medan de förde ett lågt samtal, så när som på dem och en märklig häxa med gröna bölder utstickande från huvudet var puben tom.
Det enda ljuskällorna inne på Svinhuvudet verkade komma från de smala stearinljusen som fanns ut placerade på varje bord.
”Draco... Är du säker på att hon sa att vi skulle möta henne här?” frågade jag försiktigt och kunde inte hålla tillbaka en rysning av obehag när häxan framför oss blev serverad en skål vars innehåll var skrämmande likt ett mosat spädbarn.
”Ja”, svarade han med en röst som inte lät fullt så säker som han hade tänkt sig,
”Ja hon sa utanför Svinhuvudet...”
”Hon kanske har kommit?” föreslog jag med blicken på de båda männen i huvorna som hungrigt betraktade mig. ”Låt oss gå ut och se efter.”
Vi reste oss som en man och skyndade mot utgången.
Eftersom Dracos mamma fortfarande inte syntes till så sjönk vi ner på bänken utanför puben för att vänta efter en stum överenskommelse om att inte gå in igen.
Vi satt där under tystnad och betraktade alla människor som hastade förbi oss; Häxor och trollkarlar i olika former och storlekar, alla ivriga över att hinna med sina ärenden innan dagen var till ända och Mörkrets inbrott gjorde byn till en farlig plats.
”Varför är ni inte inne och väntar som jag sa åt dig Draco?” Narcissas ilskna röst svävade plötsligt ovanför våra huvuden och när jag lyfte blicken såg jag rakt in i hennes högdragna, vackra ansikte.
”Vi...” Började Draco men hon viftade bara bort hans förklaring med handen.
”Strunt i det, du brukar ju inte lyssna på vad man säger åt dig. Kom med här nu, båda två.”
Utan att vänta på svar svängde hon runt och började med snabba steg gå åt motsatt riktning.
Jag och Draco hoppade ner från bordet och småsprang för att hinna ikapp henne.

Vi gick under tystnad, Narcissa först, Draco efter och jag tätt bakom.
Efter tio minuters snabb promenad kom vi fram till en liten kulle där det var tomt på levande varelser så när som på några fåglar som sävligt strosade omkring och letade efter under den vita snön.
Narcissa stannade tvärt och drog fram sin trollstav.
”Homenum Revelio”, mumlade hon och såg belåten ut när trollstaven gav ifrån några glittrande gnistor. ”Vi är ensamma... Så bra.”
Hon stoppade tillbaka staven innanför klädanden igen och såg sedan ordentligt på mig och Draco för första gången sen hon anlänt till Svinhuvudet.
”Ni undrar förstås vad ni gör här?”
Ingen av oss sa någonting men Narcissa såg svaret i våra ansikten och nickade långsamt för sig själv.
”Ni måste ge er av härifrån.”
”Va?” utropade Draco och stirrade på sin mor. ”Varför det?”
”Det fungerar inte, Draco.” svarade Narcissa med sitt vackra ansikte vänt mot sin son, som ilsket mötte hennes blick. ”Ge dig av medan du kan, och ta Eleonora med dig. Planen fungerar inte.”
”Och vad vet ni om det?” Dracos röst hade fått en misstrogen klang.
”Ni är inte den som har fått det, ni har ingen aning om hur det går!”
”Jo det har jag, Draco.” Svarade hon stramt utan att ta blicken från hans bleka ansikte, nästan identiskt med hennes eget. ”Jag får höra mer än vad du tror, och mitt råd till dig är att ge dig av tillsammans med Flickan...”
”Ni vill bara ta åt er äran! Ni tror att om jag misslyckas...”
”Han vill att du ska misslyckas Draco.” Narcissas röst var fortfarande sansad men en glimt av rädsla hade tänts i hennes blåa ögon. ”Du är bara en pojke, du förstår inte...”
”Jag förstår bra mycket mer än vad ni gör!”
”Draco, jag är din mor! Jag beordrar dig att ge dig av härifrån.”
”Ni kan inte beordra mig till någonting, jag är ingen småunge längre!”
Jag såg förvånat från Narcissa till Draco som båda två betraktade varandra med en tyst avsky.
Draco lade armarna i kors över bröstet och vägrade att vika undan med blicken, och Narcissa skakade bara långsamt på huvudet.
”Snälla Draco, du måste lyssna på mig...”
Jag hade aldrig hört Narcissa låta bedjande förut, och det hade tydligen inte Draco heller.
För ett ögonblick stod han som fastfrusen och stirrade på sin mammas ansikte för att i nästa sekund ilsket fräsa någonting ohörbart tillbaka innan han vände på klacken och började marschera i snabb takt därifrån, ilsknare än en uppretad taggsvans.
”Öh... Jag kanske ska...” började jag trevande och såg efter Dracos avvisande ryggtavla, men Narcissa skakade bara på huvudet.
”Få honom att ändra sig. Planen fungerar inte, han måste ta sig härifrån. Hälsa honom det.”
Jag nickade stumt och hon gav mig ett glädjelöst litet leende innan hon med ett svagt Poof var försvunnen och lämnade kvar en stark doft av parfym.
Jag stirrade på fläcken där hon hade försvunnit; snön var fortfarande hel och ren som om hon aldrig hade stått där, innan jag började springa mot de håll som Draco hade försvunnit åt.

Jag fick syn på honom redan bakom nästa krök, han hade saktat ner nu
och gick i vanligt tempo.
Jag skyndade mig upp jämsides med honom.
”Varför fick du så bråttom?”
Han svarade inte utan gav mig istället en blick som var full av iskallt förakt, som om det
vore mitt fel att Narcissa försökt lägga sig i.
”Hon försökte ju bara hjälpa dig...”
”Jag behöver inte någon hjälp!”
”Men hon är ju din mamma...”
”Det har jag kommit fram till alldeles själv utan dina upplysningar, tack!” fräste han och längde på stegen.
”Vad menade hon med ”Planen fungerar inte”, vadå för plan?”
”Ingenting som angår dig!”
Jag ryckte tag i hans arm och tvingade honom att stanna.
”Att du inte vill berätta för mig kan jag acceptera, men din egen mamma!”
”Hon tror att jag fortfarande är fem år! Dessutom vet hon redan allt.”
Jag höjde på ögonbrynen. ”Draco, har det här möjligtvis någonting med Dödsätare att göra?”
”Nej”, muttrade han och skakade av sig min arm, ”Jag kan inte berätta, har jag ju sagt. Och hon har aldrig brytt sig om mig förut, så varför ska hon börja göra det nu?”
”Hon bryr sig visst om dig”, svarade jag övertygande. ”Det vet jag att hon gör, och jag tycker att du ska ta hennes varning på allvar.
Men en sak jag inte riktigt förstår, vad har jag med det här att göra? Hon sa ju att du och jag...”
”Ingen aning, hon snackar bara strunt.” svarade han trumpet och trampade runt i snön.
”Jag fixar det här, okej? Låt mig bara vara ifred nu, jag behöver tänka.”
Den här gången hindrade jag honom inte och snart var han utom synhåll.
Jag väntade ytterligare några minuter så att han verkligen skulle få ett stort försprång innan jag långsamt började vandra tillbaka mot byn.
Det var fortfarande två timmar kvar tills vi skulle åka tillbaka till skolan, och dem två timmarna tänkte jag tillbringa tillsammans med mina vänner utan att kunna ignorera klumpen i magen som skvallrade om att min bästa vän just hade begått ett stort misstag.

Tycker ni alla är alldeles för underbara för ert eget
bästa & tack vare att NI finns och läser & kommenterar så gör ni mig till en lycklig människa, knäppt va?!

Och till dig Ey så måste jag bara
säga att känslan när man loggar in och ser att jag fått ännu en ny bevakare som skrivit en helt fantstisk kommentar...Den känslan går inte att förklara, och det finns inga ord att tacka med heller för det du skrivit, mer än att du är helt fantastisk och verkligen gjorde mitt humör på topp!
Tack så himlans mycket, & jag håller med dig till varje ORD!
DU är bäst! Tack för att du läser den här smörjan!

Nu tänker jag tråka ut er med ännu ett
alldeles för långt och orättat kapitel, men ni får skylla er själva när ni skriver så snälla kommentarer...(a)
All min kärlek & respekt = TILL ER!

Kapitel 33
Vajjande vidder och dödsätarnas kall


Vajjande vidder och dödsätarnas kall

Harrys värsta farhågor besannades så snart som han satte ner sina fötter på den
leriga marken.
Han såg hur Malfoy kastade sig av sin kvast som han sedan slängde ifrån sig innan han rusade fram till Elli som orörlig låg raklång på marken med sin tilltufsade kvastkäpp bredvid sig. Den verkade mirakulöst klarat fallet utan så mycket som en skråma.
Lera stänkte upp i Malfoys ansikte när han sjönk ner på knä framför henne och stirrade in i hennes slutna ögon.
Harry såg hur Dumbledore långsamt böjde sig ner över det omaka paret och mumlade någonting medan han försiktigt petade med sin trollstav mot Ellis bröst som sakta började röra sig upp och ner.
Draco drog sina händer genom sitt genomblöta ansikte i ett försök att få bort leran ur ögonen, men hans suddiga synfält berodde inte på någon lera och han var mycket glad över att det fortfarande regnade.
Hans lag stod en bit bort och betraktade honom men han vände demonstrativt ryggen åt deras föraktfulla blickar och struntade i deras nedfällande kommentarer som han vagt kunde
uppfatta genom oväsendet som började bryta ut runt omkring honom.
Granger kom sättande med händerna för munnen och tvärstannade alldeles bredvid honom
där hon blev stående med ett chockat uttryck i det regnstänkta ansiktet och bara stirrade på Elli som långsamt började röra sig vart efter hon slog upp ögonen och tittade upp på Draco.
”Hej”, sa hon svagt och blinkade sakta med ögonfransarna som om det kostade henne en enorm ansträngning att göra det. ”Var är jag?”
”Vet du vad du heter?” sa Draco spänt och fortsatte att stirra på henne som om han precis sett henne uppstå från de döda.
”Självklart din idiot!” fräste hon till svar och gjorde ett försök att ta sig upp från den blöta marken men Dumbledore, som fortfarande stod böjd över dem tvingande henne varsamt tillbaka med ena handen.
”Eleonora, det är bäst att du ligger kvar här tills vi kan få dig upp till sjukhusflygen” sa han med sin lugna stabila röst och såg på henne med ögon som var blåare än själva himmelen innan han vände sig om och började gå bort mot folkmassorna.
”Jag är inte skadad!” svarade Elli och gjorde ännu ett försök att resa sig men blev den här gången ner knuffad av Draco som såg på henne med ögon som var nästan bedjande. ”Jag var ju precis i sjukhusflygen! Lägg av Draco!”
” Hon försökte ta bort hans hand men misslyckades.
”Snälla…” sa han tyst utan att rubba sig ur fläcken medan regnet strilade ner i håret på honom och droppade ner genom den blonda luggen. ”Bara tills Dumbledore kommer…”
”Sen när bryr du dig om Dumbledore?” frågade hon matt och la sig ner igen eftersom det hade börjat snurra konstigt i huvudet. ”Jag behöver inte någon hjälp, jag är inte skadad…”
Draco satte händerna för ansiktet samtidigt som en ohygglig knall for genom luften och den grådaskiga himlen lystes med ens upp av en väldig blixt som fick flera av eleverna att krypa ihop tätt intill varandra medan regnet tilltog ännu mer i styrka.

Harry som nu lyckats bryta sig loss ifrån sin förlamning snubblade fram genom
leran fortfarande med kvicken i ett hårt grepp och sin kvastkäpp tryggt förvarad under ena armen.
Han hade aldrig tidigare känt sig så eländig och han kunde heller aldrig minnas
att han tidigare haft lust att försöka trösta Malfoy, säga att allting skulle ordna sig och att han inte skulle oroa sig.
”Åå Harry, tack och lov!” Hermione kastade sig om halsen på honom och snyftade mot hans halsgrop.
”Å Harry… Vad hände?”
”Vi måste spela om matchen”, mumlade Harry och sköt henne försiktigt ifrån sig.
”Var är Madam Hooch?”
Svaret på sin fråga behövde han inte vänta på, domaren kom framstövlade till honom med ett bistert uttryck sitt stränga ansikte och med handen utsträckt.
”Fångade du kvicken?”
När Harry nickade gav hon honom ett stelt leende och befriade den gyllene lilla bollen från hans skakande hand.
”Då vinner Gryffindor alltså matchen” sa hon barskt och stegade fram till den lilla lådan där de båda dunkarna och klonken nu satt ordentligt fastspända.
”Professorn! ” Harry sprang ikapp hennes stela ryggtavla medan han försökte torka av glasögonen.
”Matchen måste spelas om.”
”Ni vann hederligt och rent, Potter”, svarade Madam Hooch kort och lät kvicken återförenas med de andra bollarna. ”Det kan ingen neka till.”
”Malfoy skulle ha fångat kvicken före mig om inte han sett att Elli blivit träffad av dunkaren!” protesterade Harry eldigt. ”Jag svär Professorn, han var minst en meter framför mig!”
”Om Malfoy inte kan sköta sitt spelande på grund av att en av Gryffindors jagare blir knockad av en dunkare så kanske han ska ta och överväga om han verkligen borde behålla sin plats i laget.” Hon stängde med en smäll igen lådan där bollarna förvarades, lyfte upp den i famnen och började gå.
”Men Professorn!” sa Harry och sprang återigen ikapp henne, lätt flåsande.
”Elli är Malfoys… Vän!”
Madam Hooch stannade så hastigt att Harry med nöd och näppe lyckades undkomma en sammanstötning. ”Hon är väl din vän också, Potter? Och du verkar ju fortsätta spela trots det.”
Hon gav Harry en sista blick som tydligt gjorde det klart för honom att diskussionen var avslutad.


”Du förstörde vår match! Vi skulle ha vunnit om det inte vore för dig ditt lilla kryp!”
Marcus Flint tryckte upp Draco mot väggen med en sådan kraft att ormviskarna på porträttet intill skräckslaget tog betäckning i den närliggande tavlan av två män som tillsammans tuggade på en avskalad människa.
”Fattar du vad det här innebär?”
Han pressade sitt stora fula ansikte tätt intill Draco som flinade i ett försök att verka självsäker.
”Om min pappa får veta att du hotar mig…”
”Jag skiter i din farsa, fattar du inte det?” Flint gav upp ett högt hånfullt skratt som ekade mellan väggarna i fängelsehålan. ”Han har gjort bort sig för all framtid och kan skatta sig lycklig om han hinner fixa sig en trygg cell i Azkaban innan Mörkrets herre får tag i honom.”
Han andades tungt och långsamt i örat på Draco som äcklat drog sig tillbaka när Flints stinkande andedräkt nådde hans känsliga näsborrar.
Resten av laget nickade instämmande och Draco var noga med att inte se någon av dem i ögonen.
Han skulle hellre dö än att erkänna att han var så rädd att han höll på att svimma, skulle lagkaptenen släppa honom nu skulle han utan tvekan inte kunna hålla sig kvar på benen.
”Jag trodde du var bättre än såhär Malfoy.”
Flint skakade långsamt på huvudet medan han grävde ner sina grova smutsiga fingrar djupare ner i Dracos tunna armar.
”Om du låter ditt äckliga umgänge sabba för laget en enda gång till så svär jag att jag kommer vrida nacken av dig.”
Han spottade en stor loska framför Dracos fötter innan han släppte taget om honom och
vände sig till sina övriga lagkamrater.
”Vi pratar med Snape. Han kan säkert tvinga Madam Hooch att spela om matchen.”
De gav alla Draco varsin hånfull blick innan de försvann ut ur uppehållsrummet och lämnade honom kvar där han stod på vingliga ben lutad mot väggen darrandes i hela kroppen.
Långsamt strök han händerna upp och ner över ansiktet ett par gånger.
Han hade gjort bort sig en gång för mycket nu, och det var någonting som inte under några omständigheter fick upprepas.
Han tog några djupa andetag för att komma tills sans innan han tyst smet ut genom sällskapsrummet och fann till sin stora lättnad att fängelsehålan var öde.
Långsamt började han gå och hans steg ekade mellan de fuktiga mörka väggarna.
Han hade egentligen aldrig gillat den här delen av skolan, den påminde honom om kall och bråd död och om det var något som Draco verkligen fruktade så var det döden.

Han kände sig en smula lättad när han slutligen nådde sitt mål och kunde spatsera ut på skolområdet utan några som helst sammanstötningar med varken Pansy eller Potter och hans äckliga gäng.
Draco drog efter andan och det var en befrielse att känna hur den kyliga kvälls luften sögs ner i hans lungor.
Han såg sig omkring för att kontrollera att han verkligen var ensam innan han sakta började
gå längs skolan och bort till andra sidan byggnaden, så långt bort som han kunde komma .
Han stannade till alldeles vid ett par träd som vätte ut mot sjön och slog sig ner på den stora stenen som var placerad mittemellan de höga alarna och glodde ut över sjön.
Det hade aldrig varit så svårt för Draco att vara en Malfoy som nu och han visste inte riktigt
hur han skulle tackla allting som kom emot honom som en epidemi av Drakkoppor.
Han skulle dock aldrig sjunka så lågt att han skulle visa sig svag, be om hjälp.
Han flinade lite åt bara tanken.
Det skulle de säkert gilla va, de andra… De som redan förberedde sig på att få göra
det istället för honom.
Men Draco hade aldrig misslyckats förut och han tänkte inte misslyckas den här gången heller.
Ett plötsligt hasande fick honom att stelna till och snabbt slita fram sin trollstav som genast for ur handen på honom medan ett galet skratt som fick hans blod att frysa till is ekade bakom hans rygg.
Han visste redan vad det var redan innan han vände sig om och han hade aldrig tidigare önskat så innerligt att han skulle ha fel.
”Godkväll Draco”, sa Dolochov hest.
”Njuter du inte av vårt sällskap? Eller du kanske rentutav… Skräms av det?”
Bellatrix gav upp ännu ett skratt som fick hennes systerson att rysa.
”Är du inte glad över att se din moster Dracogubben?” Hon sträckte ut sina beniga händer och rörde vid hans ansikte med sina långa svarta naglar.
”Är du inte glad över att din favorit moster kommer och hälsar på?”
Draco kunde inte ens förmå sig att svara. Han tittade bara in Bellatrixs ansikte som en gång hade varit lika vackert och högdraget som hans mors, men som nu var insjunket och blekt med ögon som nästan lämnade sina hålor av upphetsning när hon såg på honom.
”Hur går det med uppdraget Draco?” sade Avery som nu kom upp bakom sina två kamrater.
”Vi har fått information om att det inte går särskilt bra.”
”Ni har fel!” utropade Draco snabbt och stirrade på Avery som såg tillbaka på honom utan att visa
spår av en enda känsla i det smala ansiktet.
”Ni bara hoppas att jag ska misslyckas så att ni ska kunna ta åt er äran, men ni kommer att bli besvikna! Jag har allt under kontroll!”
”Jasså, har du?” Dolochov tornade upp sig framför Draco med de mörka ögonen stadigt fästa på hans
osäkra ansikte.
”Det var då märkligt, för enligt vår källa så har du inte gjort mycket annat än att misslyckats.”
”Jag ordnade så att halsbandet kom in på Hogwarts!” svarade Draco häftigt och rodnade när han insåg hur barnslig han lät.
”Men du lyckades inte leverera det till rätt person, verkligen genialt!” Utbrast Dolochov och ett elakt leende som inte alls klädde hans surmulna ansikte dök upp. ”Jag förstår inte ens varför Mörkrets Herre vill ge dig den här chansen… Jag hade kunnat ordna det här för länge sedan.”
”Åå, vi vet alla varför Dolochov”, sa Avery och log mot Draco som sjönk ihop framför honom på skakiga ben.
Bellatrix kom upp alldeles intill honom och lade sina beniga armar om Dracos axlar och drog honom närmare så han kunde känna hennes flåsande andetag i örat. ”Vad tyckte du om min dunkare, Draco? Jag såg att den träffade sitt mål trots dina halvhjärtade försök att spela hjälte.”
Draco slet sig loss från sin mosters armar och backade bakåt så hastigt att han snubblade på sin mantel och föll handlöst framför dödsätarnas fötter som allesammans gav upp ett ekande skratt.
Om bara någon skulle kunna komma, vem som helst…
”Det är ingen ide att du hoppas, Draco” sade Dolochov tyst som om han hade läst hans tankar.
”Det är ingen som varken ser eller hör oss här, förutom du.
Och om du mot förmodan försöker trotsa mig och kallar på hjälp med din fåniga lilla trollstav; han drog undan den med foten precis när Draco sträckte sig efter den; ” så ska jag se till att det blir det sista du någonsin gör.”
”Va-va-vad vill ni då?” stammade Draco. ”Jag är inte klar än…”
”Vi ville bara försäkra oss om att du gör allt du kan för att genomföra ditt uppdrag”, svarade Dolochov lågt och sparkade tillbaka Dracos stav in i hans öppna hand. ”För det gör du väl? Om inte… Så antar jag att jag tyvärr måste meddela Mörkrets herre om dina förhinder…”
”Nej!” ropade Draco hest och reste sig darrande upp medan han stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden. ”Nej…Nej jag ska försöka mera…Snälla!” sade han och såg bedjande på alla tre i tur och ordning, någonting som fick dem att återigen bryta ut i skratt.
”Så rart!” nynnade Bellatrix och fnissade med händerna för ansiktet. ”Lilla Dejco pojken bej åss om att ite säja någonting till Mörkrets herre… För lilla Dejco pojken tänner sig lite jädd!”
Hon begravde ansiktet i händerna och Draco kunde med en rysning höra hennes motbjudande kvävda skratt.
Dolochov höll upp en hand och Bellatrix slutade genast att skratta,
men Draco kunde se hur hon fortsatte att slänga blickar på honom som lyste av triumf.
”Vi litar på dig den här gången Draco”, sade Dolochov och fäste sina kalla ögon på honom.
”Men om det inte kommer någon förbättring, och det snarast kommer vi att besöka dig snart igen.
Är det uppfattat?”
Draco nickade med huvudet nerböjt och blicken sänkt i marken och Dolochov tecknade åt dem att de var dags att ge sig iväg.
Avery såg sig lite nervöst omkring innan han skyndade sig att följa efter gruppens ledare men Bellatrix stannade till vid Dracos sida och drog honom återigen tätt intill sig. ”Vi ses lilla vännen! Gör ingenting förhastat nu!” Hon fnissade i hans öra och knuffade sedan honom hårdhänt ur vägen innan hon slog följe med de andra två som stått och väntat på henne innan de tillsammans med ett litet poof försvann.
Draco såg skrämt efter dem.
Han kunde inte förstå hur det hade tagit sin in.
Han visste mycket väl att det inte gick att använda sig av vanlig spöktransferens innanför skolan.
Han började springa tillbaka mot slottet utan att fundera mera på det.
Nu ville han bara ner i sin varma trygga säng.
Men han kände också något annat än rädsla där han sprang genom det fallande mörkret.
En känsla som om att han från och med den här dagen skulle vara helt ensam.

Trezzan, i loveuto darling!♥
Crucio expulsoElixir & glina2 mina älskade sötnötter!
Vad glad jag blir över att ni verkligen läääääääängtar till ett nytt kapitel...Och här kommer det!
Håller redan på med nästa, & ber om ursäkt för att denna fanfiction är så pass lång...Hoppas ni alla som läser hänger med till slutet!

Kramisar ♥♥♥
Ni är min änglar.

Kapitel 30
Det okontrollerade monstret

[i]Have you ever done something you can't change
Something you can never rearrange
I have, I have
Have you ever been so sad you can hardly stand
Lying on the ground, head in your hands
I have, I have.

”Att du ens kan tänka så, Harry!”
Hermione skakade missnöjt på huvudet så att hennes tjocka hårburr dansade ner
längs hennes smala axlar. ”Att Malfoy skulle…”
”Jag vet att han har någonting på gång, okej?” avbröt Harry henne och lutade sig fram över bordet.
”Han har hållit på med någonting, jag vet inte vad, men jag har bara en känsla av att han har med det här att göra.”
”Så du tror att Malfoy skulle försökt döda henne? Herregud, det här är ju fånigt!”
Harry låtsades inte om Hermiones spydiga kommentar utan sträckte istället ut handen och drog undan boken som hon upprört stoppat näsan under för att markera att diskussionen var över för hennes del.
”Hermione, lyssna. Jag tror att han har något med det här att göra.”
”Oavsett hur mycket du avskyr Malfoy och vad du än tror om honom så är det där vansinnigt!”
Hon slog bort hans hand och pressade boken mot bröstet som för att skydda sig mot Harrys irriterande påståenden, ”Han skulle aldrig skada henne Harry!”
”Hur vet du det?” Harry stirrade envist på Hermione som besvärat skruvade på sig i stolen. ”Hur vet du att det inte är de här han planerat från första början?”
”För att jag har ögon att se med!” svarade hon häftigt och stoppade med skakande händer ner boken i väskan, ”Och jag tycker era spekulationer är vansinniga och rent omänskliga!”
Hon reste sig så tvärt att Krumben, som legat hopkurad i hennes knä och tagit sig en skön tupplur, åkte i golvet med ett förödmjukat fräsande och skyndade sig att snabbt kila bort till några första års elever som lyckligt tog emot honom med förtjusta tillrop och ivriga händer.
”Jag tänker i alla fall inte sitta här och lyssna på erat struntprat!” Hon slängde väskan över axeln så häftigt att den träffade Ron på näsan innan hon med ilskna steg marscherade iväg och försvann ut genom porträtthålet.
”Aojajajajaj vad skulle det där vara bra för?” Stönade Ron och gned sin bultande kroppsdel,
”Hur orkar man leva med ett sådant där humör?”
”Hon vet att jag har rätt helt enkelt, det är bara det.” Harry lutade sig långsamt tillbaka i fåtöljen och bet sig fundersamt i läppen.
”Öh…Är du helt säker på det?” frågade Ron försiktigt och såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Att Malfoy verkligen skulle kunna försöka döda henne?”
”Jag vet inte”, Harry suckade och gned sig sömnigt i ögonen, ”men jag skulle inte bli förvånad, något skumt är det. Det måste du väl hålla med om?”
”Ja, jo”, svarade Ron osäkert och sneglade på Harry som nu satt med ögonen hårt slutna mittemot honom.
”Men öh, Malfoy är väl inte riktigt sådan va?”
”Han är ju en dödsätare”, sa Harry tvärsäkert och slog upp ögonen igen medan han kvävde en gäspning, ”Han måste ha blivit en av dem…Kom igen Ron”, utbrast han när han såg Rons tveksamma ansiktsuttryck. ”Hela hans familj är ju Dödsätare! Såklart att Malfoy bara ha gått och väntat på att få bli en av dem.”
”Men Harry…”, sa Ron långsamt och fingrade på sin slitna fjäderpenna som han hade använt för att fylla i sin trolldrycksläxa någon timme tidigare, ”Tror du verkligen att du-vet-vem skulle vilja ha Malfoy i sitt team? Han är ju bara sexton, en liten skitunge för Mörkrets herre! Vad skulle han ha för användning av honom? Han är ju inte ens myndig.”
”Jag tror att han har gett Malfoy ett uppdrag.”
Harry stirrade frånvarande in i lågorna som virvlade runt som ett sprakande orange mönster inuti brasan. ”Ett uppdrag som han inte vill sätta någon annan på.”
”Vadå för slags uppdrag? Vad skulle Malfoy kunna göra som ingen annan kan? Han är inte särskilt duktig om du frågar mig.”
”Kanske han gör det här på skolan? Mumlade Harry för sig själv.
”För på skolan får man använda magi… Och…”
”Hej! Vad gör ni?”
Nevilles runda lilla ansikte dök plötsligt upp alldeles intill dem.
Hans blåa ögon lyste av förväntan och i handen höll han som vanligt sitt motstridiga husdjur Trevor, som hela tiden slingrade och vred sig för att komma ur sin ägares grepp som hårdnade allt mera som paddan sprattlade. ”Ni kan aldrig gissa vad som hänt!”
”Har din mormor skickat dig en ny trollstav?” frågade Ron uttråkat och gäspade stort.
”Eller har Slytherinbordet brunnit upp?”
”Nej”, sa Neville och strålade med hela ansiktet, ”Elli får komma tillbaka imorgon!”
”Vi vet, Neville”, svarade Harry irriterat och såg upp på den rundkindade pojken som nu kramade så hårt om paddan att dess ögon höll på att lämna sina hålor, ”Varför är du så glad för det?”
Harry ångrade sig direkt efter att orden hoppat ur munnen på honom och han skyndade sig att låtsas bli väldigt upptagen med uppsatsen om Wingel elixiret som Snape tvingat dem att skriva föregående dag (Minst tre pergament rullar långt om ni inte vill få straffkomedering) för att slippa se på Nevilles rodnande ansikte.
Varför hade han sagt sådär?
Han var väl medveten om att Neville inte hade så många vänner och att han brukade
hänga efter Elli så ofta som han kunde.
Vid den mycket otrevliga tanken kände Harry en stöt i magen av ogillande vid tanken på Neville och Elli tillsammans.
Nej, han gillade verkligen inte alls tanken på att dem två skulle umgås.
”Jag går och lägger mig”, sa han kort och reste sig upp från fåtöljen och skyndade sig att rafsade ihop sina tillhörigheter medan Ron förvånat såg på.
”Va? Nu? Men vi har ju inte skrivit klart…”
”Jag skriver klart den imorgon. God natt.” Han nickade mot Ron och gav Nevilles axel ett snabbt leende innan han rundade några andraårs elever som genast började viska och klampade uppför trappan till pojkarnas sovsal.

När han kom in klampade i sovsalen riktade han en ilsken spark mot Deans koffert som hans slarviga klasskamrat som vanligt placerat precis mitt i rummet och sjönk sedan ner på sin himmelsäng utan att klä av sig.
Han hade verkligen behövt prata med Sirius.

”Hej kära Tramptass, jag känner mig konstig och skulle behöva lite
tips och råd av dig.
Det har börjat en ny flicka i vår årskurs och jag vill
inte att hon umgås med någon annan kille överhuvudtaget, speciellt inte med Neville Longbottom eller Draco Malfoy.
Vad är ditt bästa råd?
Finns det möjligen någon förtrollning som snabbt tar kol på dessa rivaler?
Tacksam för ett snabbt svar.
Undertecknat din gudson Harry fjanten Potter”

Men han skulle aldrig mer kunna skriva till Sirius. Han var borta precis som Harrys mamma och pappa. Harry hade ingen familj kvar. Vid den tanken kände han ett hugg i bröstet som inte berodde på svartsjuka. Han klädde snabbt av sig och ålade sig in under det varma
täcket och drog det omkring sig. Om han vred på huvudet så kunde han se stjärnorna utanför på den becksvarta himlen. De blinkade retsamt mot honom genom det stora fönstret och han kände sig mycket löjlig när ännu en våg av ilska sköljde genom kroppen på honom och fick odjuret där inne att vakna till liv och ställa sig upp på sina väldiga tassar, precis som den gjort året innan när Cho gått på julbalen med Cedric…
Han ruskade på huvudet och snurrade över på mage.
Harry struntade i vad de andra två trodde, han var säker på att Malfoy hade något med det här att göra. Och om han försökte skada Elli… Harry knöt hårt näven när han återigen kände den välbekanta stöten i magen av ilska, kraftigare den här gången, så skulle han personligen förtrolla Malfoy till den äckliga lilla insekt som han faktiskt var…
”Jag ska ta reda på vad du håller på med, var så säker”, mumlade Harry lågt ut i den
tomma sovsalen innan han krånglade sig över på rygg igen och gäspade stort.
”Var så säker Malfoy, var så säker…”


Draco hade funderat på att ge sig av från skolan.
Samtidigt så visste han att han hade sitt uppdrag att utföra, de uppdrag som han svurit på vid sitt liv att han skulle genomföra. Han kunde inte vara så svag att han stack efter bara ett misslyckande. Han skulle försöka igen. Han skulle bara hitta något sätt att stänga av sina känslor som gav upptåg till alla de där tankarna som ständigt virvlade runt i hans redan överbelastade huvud.
Det fick honom att tappa koncentrationen, något som var livsfarligt i en situation som hans.
Ibland kände han sig återigen som ett litet barn och fick en stark lust till att ställa sig upp och skrika.
Skrika att han bara var sexton år och inte vuxen.
Skrika att han inte ville döda någon.
Att han bara ville fortsätta sitt menlösa överklassliv, fortsätta leva över andra. Inte av andra.
Men det här var tankar som han bittert höll för sig själv långt, långt inne i sitt huvud, väl dolda för allmänheten och för sig själv. Allra längst in där han bar alla sina förbjudna tankar och känslor, tankarna och känslorna som han skämdes för.
Rädsla var en sådan sak.
En Malfoy var ju aldrig rädd, givetvis inte.
Men han hade blivit livrädd när Elli legat där på marken.
Han hade varit helt säker på att det var slut, att han hade dödat henne.
Men hon hade ju klarat sig så nu borde han kunna raderade den där händelsen ur sitt minne för gott och fortsätta vidare som om ingenting hänt.
Det kunde han inte.
Om han lyckades stänga ut det på dagarna så hemsökte det alltid honom om nätterna.
Hemska mardrömmar om skärande skrik och tomma stirrande ögon.
Han vaknade alltid upp helt blöt av svett och täcket snurrat som en snara runt hans kropp.
Han var livrädd för att somna eftersom han var livrädd för vad han skulle drömma.
Och ännu mera rädd var han för att någon av de andra pojkarna skulle vakna före honom och se honom i det tillståndet av fruktan. Crabbe, Goyle, Zabini, Nott. Vad visste de om livet, egentligen? De levde sina meningslösa liv i en meningslös värld och nöjde sig med det. Det gjorde inte han. Han ville mer. Han ville lyckas och bli Någon. Den där Någon som hans föräldrar alltid önskat att han skulle bli.

Han var så trött på dagarna så att han knappt orkade bita ifrån åt Pansy när hon med sina sträva händer strök honom över kinden och frågade om han verkligen var okej, som om hon brydde sig om det. Han tittade bara tomt på henne och återgick sedan utan ett ord till sin äckliga frukost som han egentligen inte alls ville ha.
”Draco, är du sjuk?” frågade hon och log milt mot honom. ”Du är alldeles blek!”
”Sovit dåligt.” svarade han kort och kvävde en gäspning, ”Är det förbjudet eller?”
”Nej men…”
”Titta!” avbröt Zabini dem båda och pekade ivrigt på sin upplaga av The Daily Prophet som han slagit upp mot tillbringaren, ”Kolla in det här.”
De lutade sig allesammans fram för att läsa och Draco fick sträcka på sig för att se över
axeln på Goyle.
”MASS FLYKT FRÅN AZKABAN - FUDGE AVGÅR”
Draco lät långsamt blicken glida ner mot den svartvita rörliga bilden under rubriken.
Han stirrade rakt in i sin mosters galna utstående ögon.
Bellatrix hade munnen öppen i ett tyst skratt och man kunde riktigt höra henne ta ton
och få liv genom tidningen.
Hennes tidigare vackra utseende, inte helt olik hans mammas, hade förlorat all sin skönhet under åren i fängelset och hade gett henne någon slags förvildning som var mycket obehaglig att iaktta.
Draco hade aldrig gillat sin moster.
Han kastade en ointresserad blick på de suddiga personerna bakom Bellatrix och hörde hur Pansy läste upp namnen högt för Crabbe och Goyle.
”Fattar ni?” avslutade hon upphetsat och slet åt sig tidningen igen innan Draco hunnit läsa vad som stod under rubriken, ”De kommer och hämtar oss! Äntligen är vårt slavande vid den här skolan över… Äntligen ska Dumbledore få vad han förtjänar!”
De andra instämde nickande och Draco skyndade sig att haka på, trots att han mer kände obehag än glädje. Han var nämligen inte så säker på att det var riskfritt för honom längre, snarare tvärtom.
Och om han misslyckades med sitt uppdrag… Nej, han orkade inte ens tänka på det.
Han skulle inte misslyckas, han skulle komma igen.
En Malfoy ger sig aldrig, speciellt inte om det är för fruktan om sitt eget liv.
Det var ju trots allt de enda deras familj var känt för.
Sin omåttliga egoism.

Vet att jag spammar er med nya kapitel
men tycker ju att det är så nedra roligt!
Det här blev lite kort, men det kommer längre imorgon.
Hoppas ni inte tröttnar på den bara för att den är lång,
jag hoppas ni hänger med ända till slutet!

OBS!
Gråtvarning på denna, jag bölade iallafall nästan när
jag skrev slutet bara för att det var så...Jag vet inte, synd om Draco för jag vet ju vad som kommer hända!
Puss alla hoppas det duger ♥

Kapitel 24
Inte som innan

”Jag fattar inte att ni inte stoppade dem!”
Hermiones ögon sköt blixtar mot Harry när vi vandrade ner mot dagens första lektion vid växthusen på onsdagsmorgonen.
”Sälja sånt där… till förstaårselever dessutom! Nu går jag till Dumbledore och berättar vad de där båda håller på med. De kommer bli relegerade bums!
”Hermione”, sa Ron i en märkligt bedjande ton som inte alls lät som honom, ;"Man kan inte säga åt Fred och George vad dem ska göra eller inte göra, de gör som det vill i alla fall. För att vara helt ärlig tror jag att de struntar i om det blir relegerade.”
Hermione såg chockad ut.
”Sant” instämde Harry och svor tyst för sig själv när han snubblade till över någonting som visade sig vara en död Numbul. Den låg mosad framför fötterna på honom med det tjocka stockarna till ben rätt ut och kvistarna uppstickande i en konstig vinkel. Den var misstänkt lik den Numbul som Draco hade jagat efter igår och Harry tog ett stort kliv över den innan han, utan att ta någon notis om den irriterat utbrast:
”Jag kunde inte göra någonting, och jag tänker inte ens försöka göra det!”
”Han talar sanning, Hermione”, sa jag blidkande och önskade innerligt att jag var någon annanstans.
”Jag känner dem visserligen inte alls, men de verkade…öh…väldigt säkra på sin sak och…Hej Draco!”
Aldrig hade jag blivit så glad över att se hans vitblonda hår och surmulna uppsyn som nu.
Han verkade inte alls lika glad över att se mig utan högg bara tag i min arm och stannade mig mittemellan slottet och växthuset. Utan att ta någon notis om de andra tre som han i vanliga fall aldrig missade ett tillfälle att mobba, sa han lågt: ”Vi måste prata.” Det var någonting i hans röst som fick det att hugga till i magen på mig. Lät han rädd?
”Vi har ju lektion nu?”, svarade jag förvirrat och tittade på Harry, Ron och Hermione som alla tre hade tystnat och som nu stod och betraktade oss med stort intresse.
Ron snörpte på munnen och Hermione rynkade pannan. Att missa en lektion var tydligen ingenting som var bra om man var ute efter att imponera på henne.
”Jag skiter i lektionen”, sa han kort och såg sig om. ”Kom med nu.”
”Du kan inte tvinga henne till någonting Malfoy”, sa Harry plötsligt och tog ett steg närmare Draco som höjde på ögonbrynet.
”Om hon inte vill följa med dig…”
”Lägg dig inte i Potter.”
”… så kan du inte tvinga henne.”
”Du har inte med det här att göra!” fräste Draco vars ögon blev alldeles svarta.
Han såg läskigt arg ut och jag drog lite i honom i ett försök att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vi går väl då, nej det är okej Harry, jag kommer snart.”
”Om du får problem…” Harry nickade mot Draco som stirrade på honom med en blick som var så full av hat att jag blev tårögd, ”Så vet du att vi backar upp dig.”
”Vi” var kanske en snudd på överdrift.
Ron såg ut som om han med glädje skulle låta Draco förvandla mig till en Pixignom om han ville det och Hermione verkade mest besviken.
Jag nickade till svar och vände mig om mot Draco som fortfarande med blicken full av avsky betraktade Harry.
”Kom då.”
Utan ett ord vände Draco på klacken och marscherade bort över den gulnande gräsmattan, bort mot
ett stort bokträd som ståtade med sin kraftfulla krona över oss när vi stannade precis under det.

Han vände sig bort från mig, stirrande in i den tjocka stammen.
”Draco vad…?”
Han sa ingenting utan fortsatte att stirra rätt fram och jag följde hans blick men kunde inte se någonting som skulle kunna fånga hans uppmärksamhet, så därför gjorde jag ett nytt försök genom att ta tag i hans arm och långsamt vända honom mot mig.
”Draco vad är det?”
”Du måste lova mig en sak.” sa han bittert och tittade mig rakt i ögonen.
Blicken han gav mig var bestämd, men samtidigt så fanns där en glimt av någonting annat, ett spår av vanmakt och osäkerhet. Rädsla för att jag inte skulle lyssna, inte förstå.
”Vadå?”
”Lova först”, sa han och tittade bedjande på mig med sina genomträngande gråa ögon.
”Jag kan inte lova om jag inte vet vad det är”, sa jag oförstående. ”Vad ska jag lova?”
Han drog en djup suck och vände sig om och såg ut över sjön vars yta långsamt rörde på sig
i den kyliga vinden.
”Att du inte blir tillsammans med Potter.”
”Va?” sa jag och blev så chockad att jag var nära på att göra Jättebläckfisken, som långsamt kom glidande fram över vattnet, sällskap. Den stannade till och vinkade till oss med sina långa slemmiga armar innan den fortsatte sin simtur över sjön.
”Bli tillsammans med… Harry? Vad menar du med det? Varför skulle jag… Va?”
”Om du blir det så kommer du göra allt så mycket svårare för mig”, sa Draco lågt och såg mig på nytt rätt i ögonen med den där blicken som jag snabbt lärde mig att hata.
”Och det är redan tillräckligt svårt, okej? Så lova mig att inte bli tillsammans med den där äckliga ärrskallen.”
”Jag kan inte lova en sådan sak fattar du väl!” Min röst hade tagit en upprörd tonart.
”Inte för att jag tror…”
”Så du gillar honom?” avbröt han mig ilsket. ”Gillar du Potter?”
”Nej!” sa jag ilsket och lutade mig mot trädet. ”Jag känner honom ju knappt! Men det låter bara så sjukt…att lova en sådan sak…Varför då?”
”För att”, svarade Draco lågmält.
”För att annars kommer det bli svårt.”
”Vad blir svårt?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte det?”
”Jag kan bara inte.”
”Men Draco. ” Jag såg bedjande på honom. ”Varför kan du inte…”
”För att jag inte kan det, okej?” sa han tvärt och backade ifrån mig. ”För att jag lovat.”
”Vem har du lovat?”
”Snälla Elli, bli inte mer inblandad än vad du redan är!” Hans röst var fylld av både panik och ilska. ”Jag vill inte att... något ska hända dig. ”
Han rodnade när han sa det, vände bort blicken.
Stillsamt såg jag på honom och kände en våg av glädje skölja över mitt hjärta.
Hade han sagt att han brydde sig om mig? Han som var så uppblåst att jag faktiskt börjat tveka på om han någonsin skulle kunna tycka om någon annan än sig själv.
”Draco, du är min vän.” sa jag försiktigt och vände honom på nytt mot mig. ”Min bästa vän.” la jag till och kände med hela mitt hjärta att jag faktiskt menade det. ”Om du håller på med något dumt…”
”Är jag?” sa han. ”Är jag din bästa vän?”
”Ja det är du”, svarade jag och lutade mig fram mot honom. ”Även om jag har svårt att förstå det själv ibland.”
Han log mot mig, inte elakt som han brukade utan ett riktigt leende. Det första riktiga leende jag sett hos honom, och det var det finaste jag sett. Det lyste upp honom inifrån och fick hans ögon att glänsa till på ett helt nytt sätt som avslöjade hur vackra det egentligen var. Jag lutade mig fram och drog honom intill mig i en riktig kram. Han stod alldeles stilla i min omfamning men den här gången var han inte alls lika stel som han varit förra gången. Försiktigt, nästan omärkbart lutade han sig mot mig och jag kunde tydligt känna hur hans hjärta
slog snabba lite ojämna slag. Han var rädd för något, och jag skulle mer än allt annat i hela världen vilja veta vad.

Åh va härligt med ett nytt kapitel!!

Jättekul att få läsa om 1a generationen! Älskar det. Längtar redan efter nästa, hoppas det kommer snart. Älskar Snape (hatar honom annars), men han är ju nästan söt i den här ff:n xD Undra vad som är konstigt med Rosier....? Spännande!!

P.s
Spoila lite för mig va?