HÄR KOMMER DET NYA KAPITLET SOM JAG LOVADE!
Det är jag som jag öh, nämnt tidigare lite skumt. Och det kan ni tacka Smoke Smoke och Trezzan för. Det var Smookie som önskade det och Trezz som gav mig ideen när hon pratade om alkohol i bålen....

Jag har satt PG 13 på det eftersom det är med både alkohol och lite intimt på slutet. MEN: Det betyder INTE att man inte FÅR läsa det om man är under tretton, utan bara så att man vet vad kapitlet kan innehålla.

Men jag tycker absolut att ni kan läsa det allihopa, SÅ hemskt är det inte. Fast själv såg jag barnförbjudna filmer när jag var sju så ska väl inte säga något... Hoppas åtminstone att ni kommer att gilla det, och om ni inte gör det så håller jag tummarna för att ni ska gilla nästa kapitel som jag nästan är klar med.
Älskar er och tack för att ni läser! Känns sorgligt att den här fanfiction närmar sig sitt slut...Puss från er trogna Elzyii♥.

Bara för att ni ska komma i rätt stämmning ---> http://www.youtube.com/watch?v=um463a-x0qk

Kapitel 61
Natten är ung

Luften var kall mot våra bara ansikten där vi i samlad trupp stretade uppför backen mot växthusen.
Över huvudena på oss hördes ett ödsligt ylande från en hungrig varulv som stormade fram mellan träden i den förbjudna skogen och en nyvaken vampyrfladdermus sträckte sömnigt ut sina vingprydda armar och flaxade förbi i sitt sökande efter föda i form av en mus eller harunge.
Trots att skymningen hade lagt sig över skolan så var himlen fortfarande någorlunda ljus mot den vita snön som allteftersom höll på att smälta bort från den än så länge stelfrusna marken.
Spänningen låg och dallrade som två nykläckta drakungar i luften och Lee Jordan var så upphetsad över detta kolossala regelbrott att han utstötte ett högt vrål som fick en flock med silversälor att förskräckt ta till flykten.
Med hjälp av sina stora breda vingar flög fågelkvartetten i en vid båge över oss och slog sig ner i en stor gran i närheten av Hagrids stuga. Där satt det sedan och blängde med sina isblåa ögon och med det långa röda näbbarna ilsket klapprande.
Hade vi inte haft så bråttom så hade jag stannat till för att beundra fåglarnas silverglänsande fjäderdräkt ett ögonblick. Men nu sköts jag framåt av ivriga elever som upphetsat viskade till varandra medan vi tog oss fram genom snön, tysta som möss i skenet från en blek måne.
”Fullmåne”, muttrade någon snett bakom mig. ”Är det någon som vet vart Nott håller hus? Jag glömde låsa in honom i fängelsehålan, hoppas han inte är ute på jakt.”
Spridda skratt hördes och en Hufflepuff pojke vid namn Ernie Macmillan kupade händerna till munnen och utstötte ett lågt ylande. Många gjorde sig lustiga över Theodore vilket kanske inte var så konstigt. Med sina gulbruna ögon och uttryckslösa, stela ansikte -och inte minst med tanke på hans förmåga att dyka upp där man minst anade det- så var det kanske inte så märkligt att folk förknippade honom med det som var obehagligt. Men jag var övertygad om att Theodore inte var någon varulv. Efter min erfarenhet av varulvar att döma (Vi hade bott granne med en tidigare) så var Nott alldeles för fräsch och kontrollerad för att kunna härstamma från den svarta vargen.
Det var bara att slänga ett ögonkast mot Proffesor Lupin för att jämföra om man ville vara säker på sin sak. Theodore kanske var konstig, men han förvandlades definitivt inte till en blodtörstig halvvarg en gång i månaden.
”Schhh! Där är det!”
”Fred, George! Det är vi... Ja, ni kan släppa in oss.”
”Ginny, kolla på det här...”
”Oj! Hur fick du tag i så mycket?”
”Aidan, vänta på mig!”
Elever klädda i rött, gult och blått trängde sig in genom dörröppningen till ett av Hogwarts bortglömda gamla växthus.
Här och där stod gamla vissnande växter kvar i sina spruckna krukor. Någon hade trollat fram en brasa ur tomma intet och flera stolar, bord och fåtöljer hade med hjälp av lite oskyldig magi (Som Fred uttryckte det) smusslats in i växthuset från olika delar av slottet. Med ett brett flin på läpparna fick jag syn på Mr Filchs pälsklädda skrivbordstol som stod i ett hörn längst bort i rummet. I den satt Angelina Johnsson bekvämt tillbakalutad och smuttade på en hallonlikör som Fred stuckit åt henne i samma stund som hon anlänt. Tvillingarna var i full färd med att välkomna gästerna till ”Deras enkla boning” och Lee Jordan hade redan börjat fingra på sin svävande stereo för att koppla in systrarna spökh.
Jag knuffade lite på Hermione som gjorde stora ögon när hon slöt upp bakom mig.
”Elli, tror du verkligen...”
”Får det lov att vara ett glas, Hermione?” George hade dykt upp från ingenstans och räckte nu med ett reklamleende fram ett glas med eldwhisky åt Hermione, som stelt skakade på huvudet.
”Inte? Äsh du har en hel kväll på dig, vi har fixat hur mycket som helst. Du då, Elli?”
”Ja tack”, sa jag och George gav mig glaset med en yvig schest som skulle föreställa en kypare men som mest liknade en mycket utsliten Mr Filch efter en dust med förstaårseleverna.
Jag kikade nyfiket ner i glaset vars innehåll samsades om utrymmet tillsammans med något grönt och slemmigt som hela tiden gjorde tafatta försök att kravla sig uppför kanten. ”Är det riktiga grodor?”
”Nää bara en förtrollning. Vi tänkte ha det först, men Angelina påstod prompt att det inte var någon vidare bra ide... Varför kan jag inte förstå.” Han blinkade åt oss och återvände med stora steg till sin tvillingbror som fortfarande stod på post vid dörren.
”Visst är det toppen?” Jag strålade mot Hermione som tveksamt spanade ut genom ett av fönstren.
”Jag vet inte... Ush vad mycket folk det börjar bli. Tänk om någon upptäcker oss!”
”Det gör dem inte”, sa jag övertygande, ”Försök att slappna av lite nu. Titta, där är Harry och Ron. Kom så går vi och hälsar!” Utan att lyssna på hennes protester tog jag henne under armen och marscherade bort till Ron och Harry som stod tillsammans med Dean och Seamus. Det hade alla varsitt glas i händerna och verkade väldigt nöjda.
”Hej tjejer!” Sa Seamus som redan hade fått i sig en hel del, ”Schysst fest, eller hur?”
”Den har bara börjat!” Sa jag och log mot dem, ”Har ni sett till Neville? Jag försökte övertala honom att komma, men jag vet inte om han nappade.”
”Han är tillsammans med Luna.” Seamus lutade sig mot Deans axel och fnissade våldsamt. ”De har tydligen...Tydligen något...Projekt på gång...Haha, dem där idioterna! Tänk om dem två blir tillsammans! Tillsammans, fattar ni?”
Seamus bröt ut i en ny hysterisk skrattattack och vi gav Dean en medlidsam blick. Eftersom Seamus var hans bästa vän så skulle det bli han som fick ta hand om honom under kvällen.
”Vi ska nog gå bort och sätta oss i soffan, eller hur Sean? Kom så sätter vi oss.”
”Men jag ska stå här och... prata med...den utvalde...Potter...haha! Den utvalde... Löjligt eller hur? Varför är det alltid han som blir utvald? Jag vill också vara utvald, Dean...Varför ska det alltid vara han som är speciell?”
”Kom med här nu.” Dean högg tag i Seamus klädnad och drog honom med sig bort till Katie och Alicia som hade lagt beslag på halva soffan.
”Hur har han hunnit få i sig sådär mycket?” sa Harry förvånat och glodde efter Seamus som hade övergått till att högljutt berätta för alla som ville höra på om hur kolosalt duktig han var på Quidditch, ”De kan inte ha varit här i mer än tio minuter!”
”Fred och George har sina metoder”, muttrade Ron, ”Jag kommer aldrig glömma den gången de hällde i mig en hel tunna isvin, jag slutade inte sluddra på en vecka...”
”Intressant!” Fräste Hermione och trampade nervöst runt på stället. ”Ni får säga vad ni vill, men jag tycker inte alls att det här var någon bra ide från första början, och ni får gärna försöka stoppa mig, men jag kommer ändå...Ron, vad tar du dig till?!”
Ron hade lagt sina båda armar runt Hermiones nacke och dragit in henne i något som liknade en klumpig kram. Med ett brett flin i det fräkniga ansiktet lirkade han henne långsamt mot bålskålen, medan hon ömsom protesterade, ömsom skrattade.
”Ron tänker tydligen gå på hårt ikväll.”
”Det verkar så.”
”Gillar han henne?”
”Öh...Ja det gör han väl.” sa Harry.
”Men på det sättet?”
”Jag tror det”, svarade han svävande och fingrade på brättet till festklädnaden.
”Men... Pratar ni aldrig om sådant?”
”Jag och Ron? Nej vi... Vi pratar inte så mycket om känslor.”
”Inte? Sa jag förvånat och synade Harry som nervöst tog ett par steg åt sidan uppifrån och ner.
”Men hur ska ni då ta reda på vad den andra tycker och tänker?”
Innan Harry hann öppna munnen för att svara dånade musiken ut från Lees bandspelare och hela växthuset fylldes av The Wierd Sisters hitlåt Do The Hippogriff.

Allt fler elever anlände under timmen som gick.
Efter ett par glas med eldwisky så hade tillochmed Hermione slappnat av, men hur Ron lyckats få i henne dem var en gåta. Nu dansade hon outtröttligt tillsammans med honom på det provisoriska dansgolvet och såg ut som om hon aldrig hade önskat annat.
Jag hade svängt om ett par danser med Harry (Tack vare alkoholen så kändes vårt förhållande inte det minsta spänt längre) och hade en ständigt klängig Seamus-som hade tröttnat på Deans moderliga omsorger- vid min sida. Ginny hade blivit uppraggad av en gänglig snygg sjätte årselev från Ravenclaw och verkade mycket belåten med sig själv. Lees bandspelare gick som på räls och spelade upp den ena hitlåten efter den andra och bålskålen fylldes på av sig själv så fort som bottnen började synas. Det var en helt magisk kväll, men den hade kunnat vara bättre.
”Där kommer dem”, sa Harry som om han hade läst mina tankar.
En grupp med Slytherinare tumlade in i rummet med Miles och Flint i spetsen.
Bakom dem spatserade en grupp med uppsminkade flickor från sjunde årskursen och efter de kom Draco, Blaise, Crabbe, Goyle och Pansy tillsammans med hennes fnittrande väninnor.
Som väntat ägnade de inte någon så mycket som en blick utan stövlade ohämmat fram till bordet med alkohol och började ta för sig. Lustigt nog verkade ingen bry sig om det, George dunkade tillochmed Flint i ryggen när han vinglade förbi och Flint såg förvånat efter honom med sina små tjocka grisögon.
Draco sökte med blicken efter mig och jag höjde handen och vinkade frenetiskt tills han hajjade till och började gå mot mitt håll med sina kompisar i släptåg.
”Hej!” sa jag glädjestrålande och gav både Draco och Blaise en stor kram, ”Jag trodde inte att ni skulle komma!”
”Det tänkte vi inte heller”, muttrade Draco och gjorde en äcklad grimas, ”Men er musik hörs ända ner till fängelsehålorna. Hur tror ni att ni ska kunna komma undan med det här? Det är bara en tidsfråga innan någon upptäcker er.”
”Äh, var inte en sån tråkmåns Malfoy!” sa Seamus som hade stannat till bredvid oss med ett tomt glas i handen, ”Knip käft och ha lite kul förengångskull va?” Han gav Draco ett änglalikt leende och fortsatte sin allt vingligare promenad mot bordet med en stressad Dean efter sig.
Draco krökte föraktfullt på läpparna och tittade kyligt på mig. ”Vilka trevliga vänner du har.”
”Äsh, bry dig inte om honom”, sa jag. ”Han är så packad så han inte ens kommer ihåg vilket elevhem han går i.”
”Och du då?” Sa Draco snabbt, ”Hur mycket har du druckit?” Han vädrade i luften som om han på såvis skulle kunna räkna ut hur full jag var.
”Inte mycket”, sa jag sanningsenligt, ”Kvällen har ju bara börjat. Ska ni inte ha ett glas?”
”Jo tack”, sa Blaise snabbt utan att titta på Draco, ”Är det bara att ta?”
”Varsågod”, sa jag leende och Blaise skyndade sig att haka på en grupp femteårselever som trängde sig fram mot bålskålen. ”Ska inte du också ha Draco?”
”Jag? Nej jag tror inte det.”
”Han vågar inte! Vilken fegis va? Och honom ska man ha varit rädd för...” Seamus hade kommit tillbaka med en hel flaska stark honungsöl i näven och pekade anklagande mot Draco med sin lediga hand. ”Han vågar inte!”
”Det gör jag väl visst det!” fräste Draco och spände ögonen i Seamus. ”Ge hit den där!”
Han ryckte flaskan ur handen på Seamus som förvirrat greppade i luften med sin tomma hand.
”Du kan väl fråga snällt nästa gång”, muttrade han och lutade sig mot Crabbe som förskräckt tog ett steg åt sidan, ”Man behöver inte ta saker utan att fråga.”
Draco svarade inte. Istället stirrade han på flaskan som om den vore fylld av en svärm ilskna getingar.
”Du behöver inte...” Började jag men Draco skakade sammanbitet på huvudet. Sedan satte han flaskan till munnen och började dricka. I samma stund som han tömde den återvände Blaise till oss med två stora glas med whiskey. ”Jag trodde inte du skulle dricka?” Sa han förvånat vänd mot Draco. ”Du sa ju innan...”
”Skit i det!” Fräste Draco och slängde ifrån sig flaskan, ”Skit i det du.”
Blaise ryckte på axlarna och sträckte fram ett av glasen mot mig. ”Vill du ha ett?”
”Ja tack”, sa jag och tog emot det ena. ”Vill ni ha något så är det bara att ta.” Jag nickade åt Crabbe och Goyle som förvirrat såg på varandra och sedan på Draco som ryckte på axlarna, ”Gör som ni vill.”
Överväldigade över att inte ha någon order att följa stapplade dem iväg genom rummet för att förse sig med ett litet glas vin.

”Elli! Där är du ju... För tusan, vi har letat överallt efter dig!” Rons ilskna röst överröstade både musiken och Ginnys högljudda skratt. ”Du får ta hand om honom själv, vi orkar inte mera!”
Harry och Ron släppte samtidigt sitt grepp om Dracos axlar så att han landade bredvid mig i soffan.
”Han är inte så van att dricka va?”
”Öh, nej”, sa jag och ruskade lite i Draco som förvirrat lyfte på huvudet och stirrade på mitt ansikte. Hans blick var dimmig och pupillerna var stora som tefat, ”Nej han har nog aldrig druckit förut.”
”Fattas bara det också!” Stönade Ron när Draco kastade sig framåt och spydde ner mattan framför hans fötter, ”Som nykter är han vidrig, men han är ännu värre när han är full. Vid Merlins fladdriga kalsonger, ta bort honom!”
Draco hade försökt att resa sig och var nära att tumla rakt in i Ron som panikslaget tog ett skutt åt sidan. Men eftersom Ron inte heller var speciellt nykter blev hoppet mycket ostabilt och han lyckades med en hårsmåns marginall undvika att halka i kräkpölen.
Jag suckade och reste mig upp. Hela växthuset gungade till och jag fnissade när jag högg tag i Ginnys röda hår för att inte ramla ner i soffan igen. ”Jag tar hand om honom!” Sa jag självsäkert och tog ett grepp om Draco som stod och vinglade framför Harry, ”Ha så kul nu!”
”Det kan du ge dig på!” Fräste Ron och blängde på sin lillasyster som hade satt igång att hångla med Colin Creevey, ”Ginny låt bli det där! Du är alldeles för liten...”
”Ron, kom här nu. Låt oss leta reda Hermione. Sist jag såg henne var hon tillsammans med Zabini, och han är inget vidare bra sällskap eller hur? ”Harry (Som var den av oss som druckit minst) vinkade åt mig medan han drog med sig en motvillig Ron bort från Ginny som fortfarande låg tätt omslingrad med lilla Colin i McGonagalls sammetssoffa.
”Kom Draco”, sa jag utan att egentligen veta riktigt vart vi skulle. Det var alldeles för varmt inne i rummet. Vi knuffades hit och dit på dansgolvet och jag kände hur luften höll på att ta slut i mina lungor. Överallt blinkade det av ljus och det stack i mina ögon. Jag blundade ett par sekunder för att samla krafter, sträckte mig efter ett till glas whiskey för att släcka törsten. Samtidigt försökte jag hålla koll på Draco som hela tiden försökte rangla iväg åt olika håll. Alla var mer eller mindre fulla nu.
Pansy satt och ylade i ett hörn med Millicent Bullstrodes armar om sig, Blaise hade försvunnit spårlöst tillsammans med en femteårselev från Ravenclaw, Crabbe och Goyle satt som två groteska stenfigurer och slumrade i en maläten soffa, Seamus hade somnat tvärsöver ett bord med en kanna honungsöl som huvudkudde och Dean satt tillsammans med en full Angelina som högljutt klagade på sitt Qudditchlag. Miles och Flint hade lagt beslag på en hel soffgrupp tillsammans med två av sjundeårsflickorna från slytherin. Den elakaste av dem, en robust mörkhårig flicka med vassa grönbruna ögon och stora pösiga bröst som stack fram under den alldeles för vida tröjan vid namn Therese hade krupit upp bredvid Flint och strök hans flottiga hår med ett äckligt självbelåtet leende; som om hon var i det ställe som varenda en av Hogwarts flickor drömde om.
Återigen kände jag den kvävande känslan i bröstet och jag fortsatte att dra Draco mot utgången.
”Vart...Ska vi?” Sluddrade han och tog envist spjärn med fötterna, ”Det är kallt där ute.”
”Vi ska bara ta lite luft”, sa jag och tog honom i handen. ”Kom...”
Så fort som den kyliga nattluften träffade mig i ansiktet slutade världen att snurra.
Girigt drog jag in ett par djupa andetag medan Draco förvirrat stövlade runt mig.
Sedan lutade han sig över mig och strök mig över ansiktet. ”Du är så fin.”
Jag såg in i hans ögon som glänste som ny putsat silver i skenet från lyktorna som Fred och George hade placerat ut tidigare under dagen och lät honom kyssa mig. Han smakade inte alls lika gott som förra gången, men med tanke på att jag nog smakade ungefär likadant gjorde det ingenting.
Vi kysste varandra ett bra tag innan han släppte taget om mig för att spy.
Jag såg medlidsamt på hans hulkande ryggtavla och halade upp en liten flaska ur väskan.
”Ta det här, de hjälper.”
Han skakade sammanbitet på huvudet och torkade sig darrande om munnen med ärmen.
”Jag mår inte bra...”
”Jag vet”, sa jag och stötte flaskan mot hans bleka läppar, ”Drick det här så mår du bättre.”
Han suckade och öppnade munnen, lät mig hälla i honom den genomskinliga drycken som jag själv hade använt så många gånger vid en alldeles för kraftig fylla. Draco slöt sina ögon för ett par sekunder, och när han öppnade dem igen var det betydligt klarare. ”Tack.”
”Mår du bättre?”
Han nickade och jag gav honom en kram. Han höll mig kvar i sin famn och jag kunde känna hur han darrade. Om det var för att han frös eller mådde illa kunde jag inte avgöra men jag strök honom mjukt över ryggen på samma sätt som man tröstar ett litet barn.
”Vill du gå tillbaka?”
Han skakade på huvudet. ”Jag vill bara lägga mig...”
”Vill du att vi går tillbaka till slottet?” Han skakade på huvudet igen. ”Kan vi inte bara ta en promenad? Jag har sådan huvudvärk...”
Jag nickade och stoppade min varma hand i hans kalla. ”Vi kan gå en vända runt slottet om du vill.”
Nu var det hans tur att nicka och vi började i sakta mak eftersom båda var rätt skakiga på benen promenera längs den frusna backen.
När vi kom till ytterligare ett av de tomma växthusen stannade vi för att hämta andan.
Andedräkterna stod som två moln ur munnarna på oss och vi klapprade tänder av kyla.
Därför var det ingen slump att bådas blickar föll på det förfallna uthuset som låg ett par meter bort.
När jag sköt upp den olåsta dörren strålade värmen emot oss och vi skyndade oss in i rummet.
Bortsett från en sned taklampa som kastade ett svagt sken över en trasig säng och två högar med bråte var rummet mörkt. Jag sneglade på Draco som hade stannat till i dörröppningen. Han blinkade lite mot ljuset innan han med ett stön snubblade in över trösken och sjönk ner på sängen.
Jag stängde tyst dörren efter mig och lade mig bredvid honom. Madrassen var mjuk och luktade damm.
Den hade flera hål där stoppningen tittade ut och jag lät mitt ena finger löpa längs fåran av skumgummi fjun.
Plötsligt kände jag Dracos hand ovanpå min och jag tittade upp i hans bleka ansikte.
Sekunden efter var min tunga återigen inne i hans mun och han besvarade min kyss.
Prövande lät jag händerna glida över hans kropp och jag kände hur han blev alldeles stel.
Hans andetag var snabba och när jag strök handen över hans panna kände jag att han svettades.
Långsamt satte jag mig grensle över honom och kysste hans hals.
Hans händer hade automatiskt sträckts upp mot mitt ansikte men jag placerade dem istället på mina bröst som gungade under det tunna linnet. En rysning for genom hans kropp och när jag tittade in i det spetsiga ansiktet såg jag hur hans ögon lyste. Eftersom han inte verkade ha något emot mina handlingar log jag illmarigt och fortsatte sedan med att kyssa honom lite medan min ena hand sökte sig neråt mot hans skrev. Mitt leende blev ännu bredare när jag kände att han verkligen tände på mig och jag gav honom en blöt kyss på munnen. Sedan lät jag återigen min mun kyssa hans hals medan min vänstra hand strök hans bultande innandöme.
Draco hade fortfarande sina händer på mina bröst, och försiktigt som om han var rädd för att dem skulle gå sönder, tryckte han sina handflator mot dem ett par gånger.
Jag tog av mig linnet och knäppte upp Bhn; njöt av glimten i hans ögon när han som fixerad stirrade på mina byst. Målmedvetet knäppte jag upp hans byxor och han gjorde ingen ansats att hindra mig när jag tog av honom dem. Han bara tittade på mig med sina vackra ögon och lät mig dra fingrarna genom hans blonda ostyriga hår och ge honom en kyss på pannan innan jag fortsatte att dra av oss kläderna, plagg för plagg.
Sedan satte jag mig grensle över honom igen med handen vilade på hans mage som hastigt hävdes in och ut. Jag lät på nytt händerna glida längs hans kropp och njöt av rysningen som på nytt gick genom hans magra kropp.
Sedan lutade jag mig fram för att ta av honom kalsongerna men då stelnade han till och såg panikslaget på mig.
”Vad är det? Vill du inte?”
”Jo”, mumlade han och svalde tungt, hans röst var ostadig efter all alkohol, ”Men jag har aldrig gjort det förut.”
”Har du inte?” Sa jag förvånat och han skakade rodnande på huvudet.
”Det gör inget”, viskade jag och pussade honom på pannan, ”Det gör ingenting alls. Det här fixar jag, du behöver inte vara orolig.”
Då log Draco. Han log ett utav sina alldeles speciella leenden som hade fått mig att smälta redan första gången jag såg det; det där leendet som började vid tårna och värmde upp hela honom inifrån. Jag log tillbaka och lät Dracos närhet fylla mig med gränslös lycka.
I natt var vi bara varandras och ingen skulle få ta natten ifrån oss.

Tack för alla era kommentarer!
Ursäktar för ett extra kasst kapitel, men det KAN bero på att jag varit sjuk när jag skrev halva hehe...Men men, jag har gjort mitt bästa och hoppas ni iaf kommer gilla det! Det handlar ju till stor del om Draco så hur ska ni kunna låta bli?!
Jag är så glad för alla mina bevakare och så tacksam över att ni finns och valt just den här ff:n! Tack alla ♥ Älskar er! ♥


Kapitel 60 (Omg...Hur orkar ni?!)
Liten blir stor

Han var inte mer än fem år gammal.
Det vitblonda håret var lika spretigt som det var nu och dem isgråa ögonen var precis desamma.
Hans lilla ansikte var en stel mask av fasa och läpparna darrade av tillbakahållen gråt. Det tunga stegen som ekade genom garderobens trädörrar fick det lilla barnet som satt ihopkrupen ovanpå det kalla golvet intill väggen att rycka till. Tårarna hade börjat rinna nerför hans kinder nu och han blinkade försiktigt ut i mörkret. Stegen närmade sig snabbt och den lilla pojken snörvlade tyst för sig själv. På darrande ben reste han sig upp och gjorde ett försök till att knuffa upp dörren. Den var alldeles för tung för hans späda barnhänder, och hur mycket han än pressade sina smala fingrar mot glipan som släppte in luft i klädskåpet så rubbades den inte. Stegen hade nu stannat till alldeles utanför och han höll andan. Försiktigt sträckte han upp sig i sin fulla längd och gjorde ett försök till att kika ut. Det enda han såg var ett par blankpolerade platåskor och en lång svart mantel. Den lilla pojken studerade kläderna ett ögonblick innan han tog mod till sig och öppnande munnen.
”Pappa?” Hans röst var liten och tunn och hans sköra kropp skakade som ett asplöv där han stod och tittade ut genom springan medan hans händer höll ett krampaktigt tag om varsin sida om dörren.
”Pappa? Jag vill inte vara här inne!”
Mannen utanför lät höra en djup fnysning och när han talade var rösten släpig och full av förakt.
”Det skulle du ha tänkt på tidigare, Draco. Innan du slog sönder min bästa kittel.”
”Det var inte meningen pappa!” Viskade pojken vars kinder var alldeles våta, ”Det bara hände, jag gjorde ingenting!”
”Ljug inte för mig, Draco.” Väste mannen och lutade sig fram mot garderoben, ”Ljug aldrig för din far.”
”Snälla pappa jag vill inte vara här!” Snyftade barnet och gjorde ett sista tafatt försök att knuffa upp dörren, men förgäves, ”Snälla förlåt... förlåt mig pappa!”
”Nu är du tyst”, sa mannen långsamt medan han drog fram sin trollstav ur klädnadens innerficka.
”Du måste lära dig att tiga när jag talar, Draco...”
”Var är mamma?”
”Hon är nere och förbereder middagen och vill inte bli störd. Seså, flytta dig från dörren nu så ska jag släppa ut dig...”
En hög knall och ett starkt ljussken var det den lilla pojken såg innan han medvetslös föll till golvet med ögonen vidöppna och det små armarna utsträckta som om han hade förberett sig på att hamna i sin pappas famn.



”Draco! Draco vakna!”
Det var alldeles mörkt i rummet när han slog upp ögonen.
En hastig känsla av panik erövrade honom och han kastade sig upp i sittande ställning, fortfarande med mardrömmen i starkt bevar. En lampa tändes ovanför honom och han blinkade förvånat mot det starka ljuset. Det tog ett par sekunder innan han insåg att han inte alls var instängd i någon garderob utan kvar uppe i sjukhusflygen på Hogwarts.
”Är du okej?”
Draco vred hastigt på huvudet och fick syn på Elli som satt på hans sängkant och oroligt betraktade honom med sina stora mörka ögon.
”Hmhm”, muttrade han och drog händerna över pannan. Den var alldeles våt av svett.
”Du grät”, sa hon och sneglade på hans blöta kinder, ”Jag trodde först att du var vaken...”
”Det gjorde jag inte alls”, svarade han snabbt och sträckte sig efter pappersrullen som stod på nattduksbordet intill sängen.
”Jo det gjorde du”, sa hon lågt och såg på medan han torkade sig i ansiktet, ”Vad drömde du för någonting?”
”Inget”, sa han och kastade ifrån sig det hopknölade papperet, ”Ingenting som du behöver bekymra dig om i alla fall. Vad är klockan?”
”Halv åtta.”
”Bra.” Han reste sig upp och drog av sig sjukhuskläderna. ”Var är mina kläder?”
Hon pekade på ett klädskåp som stod på andra sidan rummet och Draco marscherade dit och öppnade skåpet. Så givmilt av dem tänkte han ilsket när han drog på sig sina byxor, Det enda klädesplagg Madam Pomfrey låtit mig behålla är kalsongerna, vilken jävla peddokärring!”
Till sin glädje såg han att vem det nu än var som hade lämnat hans kläder hade fått med alla hans favoritplagg, och det var med en lättnadssuck som han drog sin svarta munktröja över huvudet ovanpå den vita t-shirten. Elli satt hela tiden och tittade på honom men när han slängde ett ögonkast på henne skyndade hon sig att vika undan med blicken. Draco sträckte lite på sig och drog fingrarna genom håret så att det skulle ligga rätt. Ush han behövde verkligen duscha... Han gjorde en grimas åt sig själv i spegeln och gick bort till Elli och sjönk ner på sängen en bit ifrån henne. ”Har jag missat mycket i skolan?” Hon gav honom ett snett leende och ryckte på axlarna, ”En del. Men du kommer säkert ikapp.”
”De är den där äckliga ärrskallens fel! Hörde att han fått straffkommendering varenda kväll under två veckor, rätt åt honom.”
”Mm”, sa Elli svävande och borstade bort lite osynligt damm från sina jeans, ”Men han ångrar sig verkligen.”
”Javisst”, sa Draco ironiskt, ”Säkert.”
De satt tysta ett tag.
Klockan tickade på ovanför deras huvuden och Draco sneglade oroligt bort mot Madam Pomfreys kontorsdörr. Konstigt att hon inte hade kommit utrusandes för att skälla ut dem. Men han hade faktiskt fått tillstånd att lämna sjukhusflygen under kvällen, men Draco misstänkte starkt att detta lovord inte gällde fören Madam Pomfrey hade undersökt honom med egna ögon. Han rös till. Aldrig att han skulle låta henne vara och kladda med sina äckliga seniga fingrar på honom. Inte så länge som han var vid medvetande i alla fall.
”Draco, hur ska du ha det?”
”Va?” Han vände på huvudet och tittade på Elli under lugg. ”Ha vadå?”
Hon himlade med ögonen och suckade tungt, ”Ja hur ska vi ha det med oss?”
”Oss?”
”Du har väl inte glömt vad som hände på balen?”
Dracos kinder blev med ens alldeles röda och han vände sig förläget bort och stirrade intensivt på en ovanligt ful tavla som föreställde två nakna trollkarlar som dansade i ring runt en stor rosa svamp.
Nej hur skulle han kunna glömma det? Men hon hade ju inte direkt velat ha honom då, så varför skulle hon vilja ha honom nu? Han hade fortfarande inte glömt vad hon hade gjort mot honom samma dag som han blev överfallen och minnena av detta fick ilskan att tända till i hans bröst.
”Draco, du är väl kär i mig?”
Han ryckte på axlarna, fortsatte att stirra på den gräsliga tavlan. Trollkarlarna hade nu avbrutit sitt dansande och kikade istället nyfiket ner på dem. En av dem dreglade och Draco vände äcklat bort blicken. Dumbledore hade verkligen ingen smak.
”Du vet att jag är ledsen över vad som hände, men jag har redan berättat för dig varför jag gjorde det.”
”Du behöver inte vara tillsammans med mig om du inte vill”, sa han kyligt och reste sig upp från sängen, ”Jag klarar mig utan dig också.”
”Gör du?” Frågade hon ironiskt och ställde sig också och upp, ”Gör du verkligen det?”
Draco bet sig i läppen för att inte rodna igen. ”Jag vet inte.”
”Jag tycker ju om dig”, sa hon och la sina armar om hans nacke och gav honom en varm kram, ”Tro inget annat.”
”Det gör jag inte heller”, sa han och lutade sig tungt mot henne, ”Allting är bara så komplicerat just nu.”
”Och då har du inte sett våra läxor än”, sa Elli och flinade, ”Lärarna har blivit helt tokiga.”
”Blivit?”
De log mot varandra och Dracos hjärta gjorde en frivolt i bröstet när hon som hastigast pressade sina läppar mot hans. ”Kom så sticker vi”, sa hon och räckte honom väskan, ”Innan Madam Pomfrey inser att du inte ligger i din säng.”
Draco nickade och Elli tog honom i handen.


”Fiskebensfjäll...Nej....Skorpion ägg...Vänta! Hermione, lägger skorpioner verkligen ägg?”
Jag stod tillsammans med Harry, Ron och Hermione utanför Proffesor Snapes klassrum.
Ron höll upp ett skamfilat papper framför sig och försökte febrilt memorera in sina anteckningar om Förslitningsdrycken och dess tillverkning, men verkade bara bli mer förvirrad desto längre han höll på. Någonstans bakom oss satt Neville och såg skitnödig ut; hela hans runda ansikte var rött och hoppressat och det blev inte bättre av att Crabbe och Goyle hela tiden tävlade om vem som kunde pricka Neville i bakhuvudet med en spottloska.
Jag blängde ilsket på dem medan Ron och Hermione tjafsade bakom min rygg. Harry hade varit ovanligt lågmäld de senaste dagarna och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Draco stod en bit bort och pratade med Blaise som gång på gång skakade avfärdande på huvudet.
Nott syntes som vanligt inte till och jag kom på mig själv med att undra vart han höll hus.
Pansy var i sitt esse. Hon hade skaffat sig en ny festklädnad som hon skröt om för alla som ville höra på, i det här fallet de andra tre flickorna som hon delade sovsal med. Skadeglatt såg jag att det fanns något mer nytt som hon skaffat sig, men som hon säkerligen inte var lika pigg att skryta om; en stor varig finne mitt på den tjocka lilla uppåt näsan.
Det var en sådan hög ljudnivå att de nästan var en lättnad när Snape kom svepande i sin sunkiga mantel med det långa flottiga håret flaxande runt axlarna. Det behövdes inte mer än en blick från honom för att alla skulle tystna och det var en mycket nervös klass som tågade in i det nerkylda klassrummet. Provet var som väntat hur svårt som helst och hur mycket jag än kämpade blev min trolldryck mer lila än purpurfärgad. Det var med ett lätt obehag som jag räckte över flaskan med trolldryck till Proffesor Snape vid lektionens slut som tog emot den utan ett enda ord, och mina farhågor om ett misslyckande besannades ytterligare.

”Hermione, vi skulle verkligen behöva ha lite roligt.”
Jag kastade mig på sängen och sträckte på mig som en belåten katt. ”De här proven tar död på mig.”
”Samma här”, sa hon med en suck och slog sig ner bredvid mig på sängen, ”Jag är så fruktansvärt orolig! Jag är säker på att jag stavade fel minst två gånger under forntida runskriften idag, och jag blandade ihop råttsverkor med råttsvenkor på Hagrids lektion... Han kommer säkert att ge mig underkänt och under Trolldrycksprovet...”
”Det kommer att gå hur bra som helst för dig”, avbröt jag henne, ”Du är ett geni hur du än beter dig, det är värre för mig.”
”Åh, säg inte så Elli!” Hermiones kinder hade blivit blossande skära, ”Du är jätteduktig.”
”Inte när det gäller trollkonsthistoria i alla fall”, sa jag tvärsäkert och satte mig upp. ”Jag stavade fel på varenda greve, och så blandade jag ihop svartalfer med husalfer, det kallar jag illa. Nej, vi behöver lite avlastning från skolarbetet. Vi ordnar en fest!”
”En fest?” Hermione gjorde stora ögon, ”Här?”
”Ja? Kanske inte just precis här men någonstans på skolan, jag är säker på att alla skulle tycka att det var jätteroligt.”
”Jag vet inte...”,sa Hermione tveksamt och fingrade på sitt prefektemblem, ”Tror du verkligen att det är en sån bra ide?”
”Den bästa jag haft på länge” Sa jag övertygat och skuttade upp från sängen. ”Och det är världens chans för dig att få ihop det med Ron också, med hjälp av några klunkar eldwhiskey vågar han nog berätta vad han känner för dig, tror du inte det?”
”Jo...Jo det är väl sant, ” sa hon tveksamt, ”Men jag vet ändå inte om det är en sådan bra ide. Jag menar, nu när allt är som det är... Med Du-vet-vem och alla försvinnanden... Och det är förstås väldigt otillåtet, vi skulle bryta mot minst tio skolregler och...”
”...Det är precis vad vi behöver just nu”, avslutade jag meningen. ”Kom igen, vi letar reda på de andra och hör efter vad dem tycker. Var inte så rädd för allting Hermione, ingen kommer att upptäcka något, det blir en kul grej! Och även om Dumbledore skulle få reda på det så blir vi ju knappast relegerade, eller hur? Du hörde ju vad han sa på balen ”Alla har vi varit unga”.

Som väntat blev våra vänner eld och lågor när de fick höra talas om iden.
Fred och George lovade att redan nästa dag smyga in i Hogsmeade för att plocka åt sig en hel del läckerheter som vi skulle kunna tänkas behöva, Lee Jordan utgjorde sig själv till dj och Ginny blev så glad att hon av misstag råkade sätta eld på Amelia Smiths katt. Tillochmed Harry verkade skina upp en smula och under middagen gav han mig ett litet leende. Hermione var fortfarande ganska dämpad och hade inte gett ett enda ljud ifrån sig när vi diskuterade festen. Men hon sneglade emellanåt på Ron som vräkte i sig av kycklingstuvningen och log för sig själv. Jag såg det som ett tecken på att hon inte misstyckte helt om det hela, och när våra blickar möttes över tillbringaren med äppeljuice blinkade jag åt henne.

”Så ni ska ha fest?” Draco höjde frågande på ögonbrynen och jag flinade. ”Vadå vi? Jag förväntar mig att alla kommer, ni också.”
Jag såg hur Slytherinarna omkring Draco vände sig mot varandra och skakade på huvudet. En bit bort ifrån oss stod Miles och såg klurig ut. Honom ville jag absolut inte ha med på festen; och inte hans korkade kompisar heller. Plötsligt ångrade jag att jag sagt alla.
”När ska ni lägga av med det där tramset? Spelar roll vilket elevhem man har blivit tilldelad, man kan väl umgås med varandra för det.” Jag log hemlighetsfullt mot Draco och han log tillbaka. Det var verkligen någonting på gång mellan oss och det kändes bra.
”När blir den då?” Sa Blaise som hade lösgjort sig ur klungan.
”På fredag”, mumlade jag och undvek omsorgsfullt att se honom i ögonen. Jag visste att Blaise Zabini verkligen tyckte om mig och det kändes fortfarande pinsamt att umgås med honom efter det som inträffat under balen.
”Jag kommer”, Sa han. Jag nickade och tittade på Draco som ryckte på axlarna. ”Vi får väl se.”
”Vi har fixat alkohol”, sa jag ur ena mungipan och Blaise nickade. ”Bra.”
”Alkohol?” Sa Draco frågande och spärrade upp ögonen lite, ”Vadå, ska vi dricka sprit?”
”Har du aldrig druckit förut eller?” Sa jag och fnissade, ”Draco, på fest brukar man dricka de är liksom det som är själva grejen med de hela, annars blir det ju inge kul.”
”Vet jag väl!” Fräste han och knuffade till Blaise i sidan, ”Jag bara undrade.”
”Så ni två kommer i alla fall?”
De nickade och jag log, ”Vad bra. Ni får gärna fråga flera om ni vill, desto fler som kommer desto roligare blir det.”
”Vart ska vi vara?” Sa Blaise och såg sig oroligt omkring över axeln efter Proffesor McGonagall som gick förbi, ”Ute?”
”Vi hör av oss när vi hittat något ställe. Ta några sådana här, vi skickar över ett meddelande med dem när vi vet.” Jag räckte de varsin påse med förtrollade mynt som Hermione (Något motvilligt) hade gjort iordning kvällen innan. Det var samma sorts mynt som de hade använt under sitt femte år när dem hade skapat en förbjuden försvarsgrupp som kallades DA (Dumbledores arme) under tiden som skolan styrdes av Proffesor Umbridge, en elak gammal hagga från ministeriet.
Det märkliga var att jag var helt säker på att jag hade sett mynten förut, men när jag hade förklarat det för Hermione hade hon bara ryckt på axlarna och skakat på huvudet. Hon hade inte låtit sina tomma baksidor ligga framme och de fanns troligtvis ingen annan på Hogwarts som använde samma metod eftersom hon själv hade uppfunnit den. Jag måste helt enkelt ha fått för mig det.
När Draco fick påsen med mynt stelnade han till lite och stirrade hänfört på det små färglösa emblemen. Långsamt plockade han upp ett och vägde det i sin handflata.
”Är något på tok?” Frågade jag och han skakade frånvarande på huvudet. ”Nej, ingenting... Zabini, vi måste sticka. Vår lektion börjar nu.” Blaise såg förvånat på Draco innan han stoppade ner sin påse i fickan, nickade åt mig och försvann efter Draco som med snabba steg och utan att se sig om över axeln lämnade korridoren. Förvirrad stod jag kvar och såg efter dem ett ögonblick innan jag skakade på huvudet och började gå uppför trappan som ledde upp till Gryffindortornet.

Luften var kylig mot Dracos ansikte och han rös i sin tunna klädnad.
Tyst såg han ut över det snötäckta landskapet och slogs för första gången av tanken att Hogwarts egentligen var en väldigt vacker plats. Där han stod högst uppe i ett av tornen fick han en mycket bra överblick över skolan. Halvjättens stuga såg ut som tagen ur sagornas värld där den låg intill den förbjudna skogen och isen som täckte den annars så livfulla sjön såg stel och sömning ut vid slottsområdets kant. Draco bet sig frustrerat i underläppen och lutade med en suck sitt bleka ansikte i sina stelfrusna händer. Snön yrde runt i luften framför honom och en vilsekommen snöflinga landade ovanpå hans bakvända handrygg. Han lyfte sakta upp huvudet och plockade bort den med en snabb rörelse. Hur länge skulle allting få fortsätta att vara såhär fridfullt? Varför kunde tiden inte bara stanna till nu när saker och ting äntligen höll på att lösa sig? För en sekund ångrade han bittert att han någonsin lyckats laga det där skåpet. Nu var det bara för Voldemort att bestämma ett lämpligt datum för intrång på skolan och då var det bäst att Draco slutförde sitt uppdrag om han fortfarande höll livet sitt kärt. Men det kunde ta flera månader innan tiden var inne. Draco sände en tanke till Elli som förhoppningsvis lugnt låg och snusade uppe i Gryffindortornet; lyckligt ovetande om det svek som väntande henne. Hur skulle hon reagera när hon fick reda på att allting som skulle ske var på grund av honom? Antingen skulle hon strypa honom med sina bara händer eller så skulle hon med ett leende se på medan Voldemort gjorde slut på honom, han kunde inte bestämma sig för vilket som var värst. Om inte... Om inte Voldemorts plan misslyckades helt. Om inte ministeriet visade sig vara starkare än vad de trodde, om Dumbledore aldrig skulle agera enligt planen....Om han redan nu misstänkte någonting...Draco placerade båda händerna på det iskalla räcket och stirrade ut i natten. Han var en idiot. Precis som hans far alltid hade sagt till honom. En vrede lika stark som hans ångest vällde upp i Dracos bröst. Om det inte hade varit för Lucius så hade Draco aldrig stått här nu.
Om det inte hade varit för honom så hade Draco bekymrat sig för läxor, indragna håltimmar och poängavdrag som alla andra; inte för att dö eller göra en tabbe så stor att hela hans vänskapskrets mördades. Är det såhär det känns att vara Potter? For det genom hans huvud. Kanske jag underskattat honom trotsallt... En röst hördes plötsligt nedanför Draco och fick honom att hastigt titta ner. Det var Mr Filch, Hogwarts skabbiga vaktmästare; Känd för att avsky allt som hade med elever att göra eftersom han själv var en ynk och aldrig hade fått chansen att utbilda sig vid någon trollkarlsskola. Tätt efter honom travade Ms Norris, hans nästan lika elaka katt med den mörkt brunrandiga svansen i vädret. Det var uppenbart att de hade fått upp ett spår på något och Mr Filch stannade alldeles nedanför Draco och vädrade i luften med sin köttiga näsa. ”Vi är dem alldeles på spåren min kära... Den här gången åker han fast, var så säker! Inga fler nattliga promenader för Potters del, vänta bara tills rektorn får höra det här...” Stapplande och flåsande av iver stövlade Filch förbi Draco medan han hela tiden lockade på Ms Norris som med viss tvekan följde sin husse ut i ovädret. Draco spände öronen till det yttersta; nyfiken på att få höra vad ärrskallen hade ställt till med den här gången, men de starka vindarna gjorde att det blev nästintill omöjligt att urskilja Filchs väsande stämma och han gav efter ett par misslyckade försök upp. Filch hade styrt stegen mot Hagrids stuga så det mest troliga var att Potter hade begett sig dit. Undra vad som skulle kunna få honom att hälsa på halvjätten mitt i natten? Troligtvis bölade han väl över ännu ett missfoster till monster som han försökt föda upp och ha som husdjur, och Potter den idioten hade genast begett sig ut för att trösta trots att det medförde en stor risk för honom själv. Många kanske hade sagt att det var ädelt, men i Dracos ögon var det bara korkat. Han kisade bort mot Filch som hade kommit överraskande långt med tanke på det tjocka snötäcket och fick en impuls. Utan att riktigt veta varför drog han fram sin trollstav och riktade den mot Filchs ryggtavla. ”Petrificus Totalus!” Mumlade Draco och såg med ett leende hur en blå ljusblixt lösgjorde sig från hans trollstavsspets och susade ner mot Filch där den med full kraft träffade vaktmästaren i ryggen, som genast föll till marken där han blev liggande orörlig med ansiktet neråt i den kalla snön.
Ms Norris vände genast sina lampliknande ögon mot tornet där Draco stod och öppnade munnen på vidgavel och började jama; högt och klagande. Draco stoppade kvickt tillbaka staven innanför klädnaden igen innan han efter en sista blick på Filchs stela gestalt smög sig tillbaka mot fängelsehålorna, ganska så nöjd över att ha genomfört dagens goda gärning.

Tack Alma123!! och Elixir!

Hoppas ni alla kommer att gilla det, som ni ser är det väldigt långt
men kände för att skriva långt- och tyckte att ni förtjänade det efter ett lååångt avbrott Kommentera eller tumma gärna om ni gillade det, de betyder som ni vet allt för mig.
Älskar er alla! Tack vare era kommentarer om Jim så känner jag mig betydligt starkare. Tack!

Kapitel 58
Sectumsempra

Jag hade aldrig tidigare önskat så innerligt att få bli relegerad.
Min vistelse här på skolan hade utan överdrift nått botten.
De enda som snurrade i mitt huvud var bilden av Dracos bedjande ögon och känslan av hans mjuka läppar mot mina. Hur hade jag kunnat vara så dum?
Jag hade inte berättat för någon om mitt lilla misstag, inte ens för Hermione.
Jag hade inte haft hjärta nog till att på ett sådant bryskt sätt slita ner henne från molnen som hon svävat på ända sedan i lördagskväll. Hon och Ron hade inte kysst varandra ännu men det hade inte varit långt ifrån och nu gick Hermione bara och väntade på att Ron skulle skrapa ihop tillräckligt mycket mod för att bjuda ut henne.
När vi som vanligt traskade upp till tredje våningen för att ha försvar mot svartkonster tillsammans med Slytherin snörpte mitt hjärta ihop sig till en hård klump.
Det verkade som om jag skulle få tillbringa vårterminens första lektion med både Draco och Blaise, toppen.
Jag var så inne i att tycka synd om mig själv att jag inte märke att jag traskade rakt igenom Nästan huvudlöse Nick- Gryffindors elevhemsspöke - och han fnös förolämpat när jag inte bad honom om ursäkt.

Lupins klassrum var som vanligt fyllt av spännande saker.
Han verkade ha skaffat sig ytterligare två akvarium under julledigheten och flera av eleverna stirrade med skräckblandad förtjusning på en stor glasskål där det simmade omkring någonting stort och fjälligt som ideligen pressade sitt fula ansikte mot glaset och gjorde grimaser åt varje elev som passerade. Neville pep förskräckt när den ettriga vattendemonen gjorde ett utfall när han gick förbi Lupins skrivbord och skyndade sig att lägga beslag på en plats längst bak i klassrummet så långt bort från varelsen i akvariet som han kunde komma.
Lupin verkade vara på ett strålande humör trots att han såg mer sliten ut än någonsin.
Han hade en reva i sin klädnad och ett otäckt sår tvärsöver kinden. Ringarna under ögonen vittnade om sömnlösa nätter och luggen hängde slappt ner över hans fårade ansikte, matt och otvättad.
”God dag mina kära elever och välkomna tillbaka. Jag hoppas att ni har haft ett bra jullov?”
Några mumlade jakande till svar och Lupin fortsatte med en röst som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hans medtagna figur, ”Jag hade tänkt att vi skulle börja terminens första lektion med ett litet test för att se efter vad ni har lärt er- Nej inget prov-”, sa han leende när han fick syn på Seamus förskräckta ansiktsuttryck och Hermione såg lätt besviken ut, ”Utan mer som ett litet kunskapstest på de saker som jag- förhoppningsvis- lyckats lära er under höstterminen. Om ni börjar med att plocka fram trollstavarna-Du kan ta ner böckerna Hermione- och tillsammans uttalar patronusbesvärjelsen så ska jag plocka fram en boggart som ni kan öva på. Sätt igång allesammans, säg efter mig: EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Om vi nu tar och rullar fram klädskåpet... Kan du ge vara vänlig och ge mig ett handtag här, Harry… Sådär ja... Nu kan ni komma och ställa upp er, inget spring tack. Var inte blyga, kom fram kom fram, det här har ni gjort flera gånger förut, du också Neville... Sätt igång!”
Ledet började som vanligt rulla fram på löpande band och avståndet mellan mig och det dammiga skåpet som vanligtvis hade sitt hem inne på Proffesor McGonagalls kontor minskade överraskande fort. När Hermione, som var framför mig i ledet, hade kastat en nästan kusligt perfekt patronos över sin dementor och med ett litet överlägset leende etsat i vänstra mungipan spatserat iväg och ställt sig på andra sidan klassrummet för att se efter om någon annan skulle få till det lika bra som hon, så var det bara ett enda minne som cirkulerade inuti mitt huvud.
När dementorn fällde ner sin huva och rosslande gled fram mot mig över golvet med sin döda ruttnande hand framsträckt under manteln var det min och Dracos kyss jag såg framför mig, och dementorn flydde ilsket undan för min gnistrande enhörning som lika graciöst som dimman den var gjord utav reste sig på bakbenen och svingade sitt eleganta horn mot den ohyggliga varelsens innandöme. Trots att jag enligt Lupin hade klarat testet oklanderligt så hade det känts bättre om jag inte hade gjort det och moloket gick jag och ställde mig bredvid Hermione vars leende slocknade när hon såg min blick.
När det var Dracos tur att kasta sin patronus höll jag omedvetet andan av spänning.
Av någon anledning var jag livrädd för att han inte skulle klara det och jag andades inte ut fören jag såg hans fjällräv trava ut ur trollstavsspetsen och med blottade tänder anfalla dementorn bakifrån.

Jag lyckades med nöd och näppe undvika både Blaise och Draco resten av veckan.
Så fort vi höll på att stöta ihop med dem i korridorerna kom jag plötsligt på att jag glömt något och rusade iväg åt motsatt håll. I början verkade varken Ron, Harry eller Hermione reflektera över det men under torsdagens trolldryckslektion då de hade tagit bordet bredvid oss och jag vägrade att svara när Draco försökte prata med mig blev Hermione misstänksam och drog mig diskret åt sidan när vi gick för att lämna in våra provrörsflaskor med trolldryck vid katedern på slutet av lektionen.
”Elli, vad är det frågan om egentligen?” Viskade hon halvhögt samtidigt som hon kämpade med att fästa sin flaska med motgift i behållaren, ”Har ni bråkat igen?”
”Nej”, mumlade jag till svar och undvek omsorgsfullt att se henne i ögonen, ”Vi bara...”
”Är du kär i honom?”
Jag rös till och lyfte hastigt blicken från hennes fötter, ”Aldrig i livet!”
”Varför undviker du honom då?”
”Det gör jag väl inte! Jag bara...” Jag stängde snabbt munnen när jag fick syn på Draco som sakta kom gående mot oss, ensam förengångskull.
”Jag tror jag måste gå på toaletten, hälsa Proffesor Snape att jag... Vi ses senare.”
Snabbt vände jag mig om och kilade ut ur klassrummet med både Hermiones och Dracos ögonpar brännande i nacken.
Sedan tittade de som hastigast på varandra och Hermione bet sig fundersamt i underläppen när hon lade märke till Dracos ansiktsuttryck. Hon ville säga någonting men hon kunde inte komma på vad.
Draco stirrade efter Ellis avvisande ryggtavla ett ögonblick innan han med sänkt huvud släntrade tillbaka mot sin kittel utan att lämna in sin trolldryck.

Jag hade stannat mitt i den avlånga kyliga korridoren.
Till höger om mig tornade de omtalade fängelsecellerna upp sig; uråldriga och förfallna.
Innanför den rasade stenväggen låg drivor med godispapper och avbrutna chokladgrodekort.
En rysning lämnade min kropp när mina ögon föll på en röd intorkad vätska som med snirkliga bokstäver bildade ordet Smutskalle ovanför den spruckna gaveln.
Under texten fanns det ett litet handmålat sigill där det med en helt annan mycket ordentligare handstil stod Arvtagarens fiender, tag er i akt!
Säga vad man ville om Slytherinarna men särskilt påhittiga var dem inte.
En liten evighetseld brann för sig själv längst bort i cellen och ovanpå den sedan länge sönderslagna murverksbänken stod en oval plastbytta där de simmade omkring något som liknade ruttnande sniglar. Slytherinormen avtecknade sig i form av en uppstoppad förtrollad pytonorm som såg riktigt obehaglig ut där den hängde och dinglade från det förfallna taket.
På dess gulnande trubbiga tänder hade man spetsat smycken, trasiga gåspennor, trollstavsdelar och godispapper. När jag tog ett kliv fram för att betrakta alla ingraveringar i den fuktiga väggen trampade jag på någonting. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp föremålet.
Det var ett litet mynt i samma färg som Slytherins emblem, men dess yta var alldeles slät och visade inga tecken på vare sig text eller orm. Storleksmässigt påminde den om en galleon och jag vred nyfiket på den i handflatan.
Utan att riktigt veta varför stoppade jag det lilla myntet i fickan och klev tillbaka över den förfallna muren som en gång i tiden hade använts till att spärra in obehöriga.
Jag var inte ett dugg förvånad över att Slytherinarna hade valt just det här stället till fritidsgård.
Jag skulle just till att vända mig om och återvända till Hogwarts mer civiliserade områden för att ha en dubbeltimme i spådomskonst när ett skrapande ljud fick mig att stelna till.
Uppflugen på en av de tomma gallerkarmarna satt Theodore Nott.
Han var iförd en sliten nött klädnad och håret hängde glanslöst ner strax ovanför axlarna på honom.
De gulbruna ögon var som fastklistrade på mig och när han upptäckte att jag tittade tillbaka log han ett litet leende som blottade ett par vita spetsiga hörntänder.
Hans hastiga uppdykande fick mig att gapa dumt och irriterat upptäckte jag att hans leende blev ännu bredare. ”Det hjälper inte att gömma sig från sanningen, rätt som det är
så kommer den ikapp en.” Det var första gången jag hörde honom tala och hans röst var låg men mycket kraftfull, ”Jag vet varför du kommit hit.”
Jag stirrade upp på honom där han satt, rak i ryggen och med sin trollstav i ett fast grepp mellan pekfingrarna.
”Jasså?” Frågade jag giftigt och kisade upp mot honom, ”Och du själv har förstås en vettig anledning till att sitta här nere alldeles ensam?”
”Både jag och nej”, svarade han stillsamt och drog naglarna mot den steniga ytan; det var de som hade orsakat skrapandet, ”Men jag tycker om att sitta här. Det är en trevlig plats.”
Jag höjde på ögonbrynen och drog ett skälvande djupt andetag för att lugna mina impulser.
Grabben var spritt språngande galen det var de ingen tvekan om. ”Så bra då”, sa jag, ”Om du ursäktar så...”
”Brukar du skolka från dina lektioner varje gång du gjort någonting som du ångrar?” Frågade han och viftade på sin trollstav, ”I sådana fall borde din närvaro vara skrämmande låg.”
”Och det ska du yttra dig om! Varför är inte du på din lektion om jag får fråga? Nu när jag tänker efter så har jag nästan aldrig sett dig i klassen, så om det är någons närvaro du borde bekymra dig om så är det din egen!”
”Man ser bara det man vill se”, svarade han lågmält och jag himlade med ögonen.
”Det där kunde en treåring ha sagt bättre. Varför kommer du inte ner hit istället? Jag gillar att ha ögonkontakt med den jag pratar med.”
Med en nästan omänsklig elegans hoppade han ner från karmen och landade ljudlöst på fötter framför mig utan att släppa ögonkontakten. Sedan tog han ett steg framåt så att han stod alldeles intill mig. Nu såg jag tydligare hans ansikte. Dragen var rättvist sagt ganska vackra. Han hade högt ansatta kindben, smala läppar och nästan vaxgul blek hy. Ögonen var mycket riktigt gulbruna till färgen, de påminde om nytjärad marmelad och efter att ha iakttagit dem ett ögonblick rös jag till.
Han blinkade inte.
”Det är du som är Eleonora, eller hur?”
Jag nickade, förvånad över att höra någon tilltala mig vid mitt hela förnamn. ”Och du är Theodore Nott?”
”Kalla mig Nott. Jag förvisar mig om att din vän Malfoy har berättat en hel del om mig.”
”Nej, han har aldrig ens nämnt dig”, svarade jag och en glimt av vag förvåning tändes i Notts ögon.
”Där ser man”, sa han fortfarande med samma låga sjungande ton, ”Där ser man...”
Han förflyttade sin genomträngande blick till väggen mittemot och jag vägde lite på ena benet, osäker på om jag skulle gå eller stanna kvar.
En kylig vindpust svepte in över den mörka korridoren och jag huttrade ofrivilligt till.
Nott rörde inte en fena och jag la märke till att huden på hans bleka armar som stack fram under den lite för korta klädnaden var helt slät. Jag huttrade till igen och slöt mina skälvande fingrar om trollstavens spets. Det var någonting som sa mig att jag inte borde vara här nere.
Jag vred lite på mig för att se vad Nott höll på med och fick en smärre chock när jag fick syn på honom alldeles bredvid mig. Hur hade han kunnat förflytta sig utan att jag märkt det? En isande kall kåre löpte längs med ryggraden och jag svalde djupt. Notts ögon var kalla och uttryckslösa. När han kände av min rädsla log han och lutade sig ännu närmare mig.
Som från ingenstans slogs jag av en stark impuls att kyssa honom. Hans blodröda läppar och släta rena hy fick det att vattnas i munnen på mig och hans ögon såg med ens inte alls kyliga och tomma ut längre. Istället strålade de av värme och jag ville inget hellre än att få drunkna i deras bottenlösa skimrande ocean.
Jag öppnade munnen och stirrade hänfört på Nott vars läppar var alldeles intill mitt öra.
Jag hade verkligen ingenting emot det, han skulle få komma hur nära mig han ville. Han skulle få göra precis som han ville, bara jag fick stå här och se in i hans vackra ansikte...
Jag ruskade på huvudet och försökte slita blicken ifrån honom. Vad höll jag på med?
Jag ville verkligen inte kyssa honom. Jo, det fanns inget jag ville hellre än det. Nej, definitivt inte. Jag kände ju honom inte ens. Det spelar ingen roll, så länge som han fortsätter vara sådär vacker.
Nej jag vill inte, mitt hjärta tillhör någon annan. Ditt hjärta tillhör bara honom.
”Nej”, mumlade jag och lutade mig mot väggen, ”Nej det stämmer inte...”
Jag slöt ögonen för att undvika att återigen bli fångad av hans blick.
När jag öppnade dem igen stod han fortfarande alldeles intill mitt öra och jag skyndade mig att blunda igen. Vad var det här för magi? Fanns han ens på riktigt eller höll jag på att bli galen?
”Nej du är inte galen”, viskade han i mitt öra, ”Du är stark. Starkare än jag trodde faktiskt. Men räcker det?” Jag drog häftigt efter andan och knep ihop ögonen allt vad jag orkade.
Hjärtat bankade som besatt i bröstet på mig och märkliga röster viskade saker inuti mitt huvud.
Jag kunde inte höra vad dem sa men det behövdes inte. Jag höll på att bli lika tokig som Luna.
Flämtande som om jag sprungit ett maratonlopp slog jag återigen ögonen.
Mitt hjärta for upp i halsgropen och jag var tvungen att ta spjärn med fötterna för att inte svimma.
Korridoren var tom.


”Du kan faktiskt inte undvika mig för alltid.”
Jag stelnade till där jag satt omgiven av mina Gryffindorkamrater och avnjöt kvällens sista måltid som bestod av kokt potatis och kålpudding. Nyfiket kikade det på Draco som ställt sig framför mig med armarna i kors över bröstet och de genomträngande gråa ögonen riktade mot mig.
”Jag vill prata med dig.”
”Jaha”, sa jag och rätade på mig, ”Men tänk om inte jag vill prata med dig då?”
Han hajade till, ”Du kan inte mena att jag gjort något fel!”
”Du har gjort många fel, Draco”, sa jag kyligt och sköt min halvätna middag åt sidan, ”Kan du inte bara vara snäll och låta mig vara ifred?”
”Va?” Sa han och rynkade pannan, ”Vad är det med dig?”
”Frågan är väl vad det är med dig. Kan du inte fatta att jag vill vara ifred? Stick härifrån nu.”
Ett par av Gryffindoreleverna klappade i händerna och Fred busvisslade högt.
Mitt hjärta gick i två delar när jag såg en mörk rodnad stiga upp på Dracos bleka kinder men jag tvingade mig själv att skratta högt och blinka med ögonfransarna åt Fred som log skadeglatt.
”Men...” Började Draco, det såg ut som om luften helt hade gått ur honom, ”Men jag trodde...”
”Jag skiter i vad du tror så länge du inte tråkar ut mig. Kan du inte bara sticka härifrån nu? Ser du inte att vi är upptagna?”
”Men jag...”
”Jag orkar inte med dig längre, kan du inte bara acceptera det? Jag är trött på dig så låt mig
bara vara ifred och gå härifrån nu, och va snäll och låt mig vara i fortsättningen också. Du är patetisk.” Fred och George vek sig dubbelt över varandra, skakande av skratt medan de dunkade nävarna i bordet så tallrikarna skallrade och Lee Jordan gjorde tummen upp åt mig bakom tillbringaren. Draco tittade förvirrat på mig ett par sekunder; som för att avgöra om jag menade allvar eller om allting var ett enda stort skämt.
När jag inte gjorde något som antydde det sista knyckte han på nacken och backade ett par steg. ”Som du vill.” Hans röst var kallare än is och jag rös till inombords när jag såg in i hans ögon.
De var alldeles svarta av ilska och blanka av tillbakahållna tårar.
”Det verkar som om jag missuppfattat allt.”
”Det har du”, sa jag utan att släppa honom med blicken, ”Det har du verkligen gjort.”
Draco knep ihop sina smala läppar; jag kunde se hur han darrade och jag var väl medveten om att jag gjort honom mycket illa. Men jag var tvungen.
Han gav mig en sista lång sårad blick innan han vände på klacken och marscherade ut ur stora salen.
Jag stirrade uttryckslöst efter honom medan skratten och sorlet från eleverna omgav mitt dunkande huvud. Om jag bara kunde bli kvitt den här nedrans huvudvärken...
”Elli, vad håller du på med?” Någon ruskade mig hårt i armen och jag vred förvånat på huvudet.
”Varför sa du sådär till honom för? Det var väl bra onödigt!” Hermione spände blicken i mig och jag ruskade avfärdande på huvudet. ”Det var bäst så...”
”Bäst så?!” Hon reste sig upp och drog obarmhärtigt upp mig på fötter. ”Jag tror att vi har en hel del att prata om, kom med här.”
Utan att protestera lät jag henne dra mig ut ur stora salen och in i ett tomt klassrum.
Hermione stängde dörren efter oss och satte sig sedan ner på en av bänkarna och pekade åt mig att sätta mig bredvid henne.
Jag slog mig ner och hon spände sina hasselnötsbruna ögon i mig.
”Så vad är det som händer?”
Jag drog ett djupt andetag och stirrade ner på mina händer.
”Jag kysste Draco på balen.”
Hermione visslade lågt och suckade. ”Det borde jag ha räknat ut. Hur kändes det?”
”Jag vet inte”, sa jag efter ett par sekunders fundering, ”Både bra och dåligt.”
”Men mest bra?”
Jag ryckte på axlarna. ”Det var dumt, jag vet det. De borde aldrig ha hänt men nu gjorde de det och han verkar tro att...”
”...Du är kär i honom?”
Jag nickade, ”Just precis.”
”Och det är du inte?”
”Jag vet inte.”
Hermione lade armen om mina axlar och jag lutade tungt huvudet mot henne.
”Jag har verkligen ställt till det nu. Jag borde aldrig ha gått med Blaise på balen och jag borde verkligen aldrig ha kysst Draco. Jag vet inte ens varför jag gjorde det, jag kunde helt enkelt inte låta bli när han kom fram till mig sådär! Han... Han är så speciell.”
Hermione sneglade på mig, ”Och ändå försökte du precis såra honom så mycket som du kunde?”
”Jag var tvungen!” utbrast jag, ”Jag vet att det aldrig skulle fungera... Och om han nu är arg på mig istället...”
”Elli, det fungerar inte riktigt så.”
”Nej, jag vet det.”
Vi satt tysta en stund och betraktade ugglorna som oavbrutet flög in och ut från uggleboet med döda möss och ödlor dinglande i näbbarna.
Plötsligt fnissade jag till och Hermione såg förvånat på mig.
”Vad är det?”
”Det märktes att han aldrig kysst någon förut, han visste inte riktigt hur man skulle göra med tungan.”
Hermione var tyst ett ögonblick innan hon försiktigt sneglade på mig, ”Elli... Hur gör man med tungan?” Jag sträckte ut den och vi brast båda två i skratt.


Så fort han slöt ögonen så såg han för sitt inre hur hela scenen spelades upp.
Han kunde känna hur marken sviktade till under hans fötter och hur hennes ögon och mun skrattade åt honom.
Åt honom.
Han hade hört vartenda ord hon sagt men han kunde inte förstå att det var sant.
Först så hade hon antytt att hon behövde honom, sen så kysser hon honom och nu trampar hon på honom som en gammal dörrmatta.
Hon hade låtit honom klättra en bra bit uppför repet men sedan hämtade hon saxen och lät honom falla tio meter ner.
Draco hade aldrig gillat höga höjder men han hade klättrat för hennes skull.
Hur han nu kunde vara så dum.
Ilsket slog han näven i väggen så att spegeln skallrade till.
Hoppas den skulle gå sönder.
Slog man sönder en spegel så skulle det enligt sägnen ge en sju års olycka.
Draco hade fått minst det dubbla.
”Snälla du kan väl säga vad det är”, nynnade Missnöjda Myrtle innanför ett av de spruckna toalettbåsen, ”Jag kan hjälpa dig.”
Draco ides inte ens till att svara henne.
Han hade fått nog av hjälp. Dessutom var inte det här någonting som Myrtle skulle kunna hjälpa honom med om hon inte kunde spola tillbaka tiden ville säga.
Hur kunde hon göra såhär mot honom? Varför hade hon velat skämma ut honom inför hela skolan?
Vad hade han gjort för fel? Han kunde inte komma på någonting överhuvudtaget.
Han bet sig hårt i underläppen men det hjälpte inte.
Återigen vann det envisa tårarna över honom och han slöt ögonen när de började rinna nerför hans bleka kinder. I ren desperation slet han av sig den svarta västen som han bar över den vita skjortan och tog ett stadigt tag med båda händerna om varsin sida om handfatet.
Draco stirrade upp på sig själv i den spruckna spegeln och rös.
Han andades häftigt och han kände hur hela käken skakade.
Snabbt drog han på kranen och lät det iskalla vattnet fylla handfatet till bredden.
Vad skulle han ta sig till?
Hans mor var död, hans far var spårlöst försvunnen, Elli ville inte ha något att göra med honom längre och han var dömd till döden om han inte lyckades ta livet av sin rektor som var den största trollkarl som hade funnits. Kanske han skulle ta och dränka sig? Förena sig med Myrtle, då skulle åtminstone hon bli glad. Hur hade han kunnat tro att han skulle klara av det här? Det spelade ingen roll om han lyckades laga det där fördärvade skåpet, han skulle ändå aldrig klara av att mörda honom. Draco var ingen mördare. Det hjälpte inte hur mycket han hatade Dumbledore- för det gjorde han verkligen- han hade ändå inte det i sig, han skulle aldrig kunna stå till svars för en annan mans död. Och dessutom var han chanslös mot Dumbledore, det skulle bara sluta i en cell i Azkaban för hans del och då blev han hellre torterad av Voldemort till döds.
Draco drog händerna genom ansiktet och snyftade högt. Han var dömd till att misslyckas.
Långsamt stack han ner händerna i det iskalla vattnet och svabbade av sitt svidande ansikte.
Vattnet rann i strida strömmar nerför kinderna och blandade sig med tårarna och svetten som hade brutit fram i pannan.
Han skulle göra det. Han skulle dränka sig. Det var ändå ingen som skulle sakna honom...
”Jag vet vad du gjorde, Malfoy. Det var du som gav henne halsbandet, eller hur?”
Den välkände rösten som Draco avskydde mer än allt annat fick honom att frysa till is
och han snurrade runt på stället och grep efter sin trollstav.
Förbannelsen missade Harry med en hårsmån som duckade undan och istället sköt iväg en röd stråle mot Draco som i sista sekund lyckades kasta sig åt sidan.
Ett öronbedövande brak hördes när handfatet där Draco just stått splittrades i tusen bitar och Missnöjda Myrtle började storgråta inne på sitt favoritbås.
Draco var ursinning. Han hade aldrig tidigare önskat att skada någon så mycket och han sköt förbannelse efter förbannelse mot Harry som hela tiden tycktes väja undan.
”SLUTA, SNÄLLA SLUTAAAAAAA!” Ylade Myrtle där hon svävade ovanför deras huvuden med silverfärgade tårar rinnande ner för sina genomskinliga kinder, ”SLUTA!”
Men Draco hade inga planer på att sluta.
Han jagade efter Harry som en utsvulten katt efter en råtta och Harry sicksackade mellan toalettbåsen för att undvika att bli träffad av Dracos förhäxningar medan han kastade egna över axeln. Efter att de hade jagat varandra ett helt varv runt toaletten gick Harry upp i rök.
Draco stannade förvirrat på stället och såg sig omkring.
Han skakade fortfarande av ilska och var inte ens medveten om att golvet fyllts av vatten.
Långsamt gick han över det våta, sliriga golvet.
Vid varje bås stannade han och lyssnade andedräktigt med sin trollstav i högsta hugg.
Plötsligt dök Harry upp framför honom och båda öppnade munnen samtidigt.
Harry var en kvartsekund före Draco som inte hann vika undan från förbannelsen som träffade honom rakt i bröstet.
Han slungades bakåt och rullade över det genomblöta golvet medan en outhärdlig smärta skar genom hans kropp.
Han var knappt medveten om Harry som förskräckt sjönk ihop vid hans sida och han kunde varken höra eller förstå vad han sa.
Det sista Draco såg innan han förlorade medvetandet var blod som sipprade genom stora jack över hans bröst och skjortan som långsamt färgades röd.

Gaha nu har jag flera underbara kommentarer
som jag bara mååååste svara på!
Har jag nämnt att jag älskar er? Om inte- Här kommer det: JAG ÄLSKAR ER.
Här har ni nästa kapitel, och som ni ser- Jag har hållit mitt ord gällande kysserier.
Känner att jag bara måååste få citera Sofia Albuslovers kommentar lite här, eftersom den passar så grymt bra till det här kapitlet:

Seriöst, skulle jag gå i Hufflepuff eller Ravenclaw skulle jag tro att hon var den där kaxiga typen som playar tre killar samtidigt... Haha, itz thä true darling.

Hoppas ni gillar det oavsett vad, blir superduperlycklig om ni tummar eller slänger i någon kommentar.
Desiree,Prutt,twisted,Crucio Expulso,Trezzan
Josefine96 emso1109 missdraco nu vill jag höra ett pip från er, det var alldeles förlänge sen!
Glöm inte att ni alla är underbara, lavjoall!♥

Kapitel 57
Romeo

Oh Romeo, where do you have your Juliet now?
Oh Romeo, where do you have your girlfriend now?
You used to be the one everyone wanted to be
You used to be the one and only for those girls
But look at you.
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?


Det var något magiskt med bålen.
Någonting som gjorde oss pigga, glada och starka, något som fick oss att orka dansa hela natten.
Eller kanske var det de gnistrande lamporna i taket som gav salen ett vackert silverlysande sken som gjorde att ingen av oss kände av tröttheten.
Eller så var det helt enkelt så enkelt att vi var lyckliga.
Jag dansade flera danser med Harry innan Blaise dök upp från ingenstans och frågade Harry på ett nästan vänligt sätt om han kunde få tillbaka sin balkavaljer.
Och trots att Harry inte varit hälften så duktig på att dansa som Blaise så dämpades min lyckokänsla när jag fick lämna Harrys svettiga händer åt ett ännu okänt öde och följa med Blaise ut på dansgolvet.
Vi svängde runt, runt, runt bland alla stampade fötter och flaxande armar, och jag lät på nytt mitt huvud fyllas av den underbara musiken.
Jag hade helt glömt bort Draco och det var inte förens vi nästan krockade in i honom som jag blev påmind om att han fortfarande fanns.
Han dansade med Pansy, och till min glädje såg jag att hon inte alls rörde sig lika smidigt som honom vilket fick det hela att se klumpigt och ryckigt ut.
Hon kastade en giftig blick efter mig när vi snurrade förbi och jag hann uppfatta en skymt av Dracos ögon som dröjde sig kvar vid oss ett ögonblick innan han förde klumpedunsen Pansy vidare över dansgolvet. Jag försökte att inte låtsas om dem, men kunde inte låta bli att snegla åt deras håll varje gång vi dansade förbi. Men Draco tittade inte bakåt någon mer gång.
Han verkade vara fullt upptagen med att dansa med Pansy som var slående lik en övergödd flodhäst där hon hängde i hans armar. Hon tindrade med ögonen i varje steg det tog och hennes uppsvällda bulldogsliknande ansikte som lyste av lycka och tillfredsställelse fick mig att må illa.

”Sluta... Nej men seriöst, lägg av, jag vill inte.”
Draco drog bort sin hand från Pansy som besviket putade med läpparna.
”Kom igen nu Draco, vi har ju bara dansat ett par danser, du kan inte vara trött redan.”
Hon gjorde ett nytt försök att slita upp honom från bänken och han blev tvungen att ta spjärn med hela sin kroppsvikt för att stå emot.
”Lägg av! Jag vill inte.”
”Usch vad du är tråkigt!” Fräste hon och slängde sig ner bredvid honom. ”Jag trodde att vi skulle dansa...”
”Vi har ju dansat”, sa han irriterat och gned sitt dunkande huvud med handflatan. ”Kan du inte bara gå härifrån en stund?”
”Vill du inte ha mig här?” Frågade hon sårat och slängde med det korta svarta håret. ”Jag trodde att du tyckte om mig!” Draco suckade tungt och lät hennes skräniga hesa röst skölja över honom.
Det spelade ändå ingen roll vad han sa, Pansy skulle aldrig låta honom vara ifred en sådan här kväll.
Förstrött lät han sin blick svepa över de entusiaster som trotsade huvudvärken och den kväljande värmen. Han fick syn på Elli och Zabini ute på dansgolvet och hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på honom. Den lilla råttan! Draco hade ju varnat honom för just det här, och om Zabini ändå var så dum att han inte tog en Malfoys varning på allvar så var han riktigt illa ute.
”Kolla på Zabini”, sa Draco högt och nickade mot den mörkhåriga pojken som med ett brett leende förde sin lika mörkhåriga kavaljer över dansgolvet, ”Han tror verkligen att han är något.”
De tre pojkarna som precis anlänt till bordet nickade instämmande. Den längsta av dem, en sjundeårselev vid namn Miles Bletchley, skakade flinande på huvudet.
”Man har ingen heder i kroppen överhuvudtaget om man är sådär närgången med en smutskalle, han borde skämmas.”
”Elli är ingen smutskalle!” Sa Draco häftigt och Miles flin blev ännu bredare.
”Nä, just det... Hon är ju din kompis, eller hur? Söt tjej.” Han betraktade hungrigt Ellis kropp ett ögonblick innan han återigen vände sig till Draco. ”Det vore bäst för oss alla om det där halvblodet lär sig en liten läxa. Ge mig lite tid, någonting kommer jag på som kan sätta stopp för hans ohälsosamma framfarter.”
”Dracooo”, gnällde Pansy och tog tag i hans utsträckta hand. ”Ska vi dansa eller?”
”Jag vill inte, säger jag ju!” Snäste han och skakade av sig Pansys svettiga näve, ”Dansa med Goyle!”
Goyle, som tillsammans med Crabbe hade tillbringat hela kvällen vid matbordet för att inte gå miste om en enda av det godsaker som serverades kvällen till ära vände sig förvirrat om när han hörde sitt namn nämnas. Han hade hela munnen full av cupcake och tuggade frenetiskt på den sötsliskiga bakelsen medan han förvånat tittade upp på Pansy med sina små slöa ögon. Hans feta hand hade redan sträckt sig efter ännu ett bakverk och Pansy rynkade äcklat på näsan och vände sig bort.
”Ja, eller så kanske du kan dansa med Theodore, han står ju där borta”, sa Miles elakt och nickade i riktning mot Slytherins hackkyckling som alldeles ensam satt uppflugen på ett av borden och utan att blinka betraktade de dansande, ”Då får du säkert en härlig kväll!”
”Åh vad ni är barnsliga!” Pansy satte näsan i vädret och reste sig upp.
”Jag är borta vid Millicent ifall du ändrar dig”, sa hon med en blick på Draco innan hon rak i ryggen stegade iväg mot bakre änden av salen.
Miles lutade sig fram och narglade fast Draco med blicken medan han tog en djup klunk ur sitt glas. ”Så, hurdan är hon då?”
”Va?” Draco höjde på ögonbrynen, ”Vad menar du?”
”Elli såklart, är hon bra?”
”Lägg av!” fräste Draco och en gäll rodnad steg upp på hans bleka kinder.
”Vi är bara kompisar, hon bodde hos mig!”
”Desto större chans”, sa Miles och snurrade på sitt bålglas, ”Är hon tillsammans med det där äckliga halvblodet?”
”Nä”, svarade Draco trumpet och strök den blonda luggen ur ansiktet, ”Hon är inte tillsammans med någon.”
”Bra”, sa Miles, ”Hon verkar ju inte ha något emot Slytherinare i alla fall. Är hon renblodig?”
”Naturligtvis.”
”Bra”, upprepade han, ”Då får vi väl se vad som händer.”
Om det händer något alls så dödar jag dig, tänkte Draco och kastade en ilsken blick på Miles som hade tappat intresset för deras konversation och istället underhöll sig med att försöka lägga krokben för femteårseleverna som passerade deras bord, det är inte ett dugg förvånande att du är bästa kompis med Marcus Flint, ni är båda två riktiga träskallar.
De fortsatte att diskutera Blaise Zabini ett slag innan Miles och hans två kompisar reste sig upp och försvann bort till en grupp fnissande flickor.
Draco gjorde ett tafatt försök till att diskutera Quidditch med Crabbe och Goyle (Som fortfarande mumsade för fullt på kökets alla läckerheter) utan att ta ögonen från Elli som outtröttligt fortsatte att dansa med Zabini.
Hur kunde han? Okej, han kunde omöjligt veta att Draco hade känslor för Elli men han hade ju lovat att hålla sig borta ifrån henne, skulle det vara för mycket begärt?
Han bet sig irriterat i underläppen och stödde hakan i händerna.
Hur skulle han bära sig åt för att lösa det här?
En sak var definitivt alldeles säker: Han kunde inte tillåta att Zabini kladdade mer på Elli ikväll.
Kanske han helt enkelt skulle bli tvungen att berätta för henne hur han kände.
Draco rös till trots att han fortfarande svettades. Nej det skulle han aldrig våga göra.
Men den där blodsförädaren Zabini skulle inte tro att han hade någon chans på Elli...
Och om han nu trodde det, så skulle Draco sätta stopp för det. Ville Draco ha någonting så var han van att få det. Och han hade aldrig tidigare velat ha något så mycket.

Jag kunde vagt uppfatta de brännande blickarna som satt som fastnaglade i min rygg.
När jag efter ännu ett par danser släntrade iväg för att ta ett uppfriskande glas bål var det någon som spärrade vägen för mig och jag såg förvånat upp i ett blekt spetsigt ansikte.
”Draco!” Sa jag överasskat och log prövande, ”Har du sett Hermione?”
”Jag har inte sett smutskallen sen balen öppnade, tack och lov. Hon och Weasley tätt omslingrande kan inte vara någon trevlig syn.”
”Hon är ingen...” började jag men tystnade när jag såg hans ansiktsuttryck. Han såg ut som om han svalt en hel påse med kräkkarameller.
”Du fattar väl att han bara utnyttjar dig”, sa Draco släpigt och nickade mot Blaise som stod en bit bort tillsammans med sina kompisar. ”Du inser väl att enda anledningen till att han bjöd dig på den här idiotiska balen var för att vi skulle ha någonting att skratta åt?”
”Va? Vad menar du?”
”Fattar du ingenting? Han har lurat dig.”
”Vadå lurat?”
Draco tog ett steg närmare mig och stack sitt ansikte tätt intill mitt.
”Han vill göra dig till åtlöje, Elli.”
”Lägg av!” Sa jag och knuffade bort honom, ”Det är inte sant.”
”Inte?” Sa han hånfullt. ”Fråga vem som helst så får du se. Alla skrattar redan åt dig bakom din rygg, gör det inte värre än vad det redan är.” Just då vände sig ett par flickor sig om och fnissade mot mig och jag blev alldeles iskall inombords.
”Vad menar...” började jag men Draco var försvunnen.
På darrande ben trängde jag mig fram över dansgolvet.
Jag ignorerade helt Blaises vinkning utan fortsatte bara rakt fram utan att riktigt veta vart jag var påväg, fortfarande med Dracos förmaningar ringande i öronen. Han har lurat dig.
Jag hade verkligen inga sådana känslor för Blaise, men vi hade haft en rolig kväll tillsammans.
Åtminstone hade jag trott det.
Kanske hade allting bara varit ett spel, det enda han hade varit ute efter när vi valsade omkring till musiken var att såra mig så mycket som möjligt.
Men det skulle han inte lyckas med!
Ilskan gjorde mig stark och jag blinkade bort tårarna som trängde på i ögonvrån.
Nu ville jag leta på Harry och de andra och ge mig av härifrån.
Den härliga decemberkvällen hade förvandlats till en mardröm och musiken lät inte alls lika vacker längre.
Jag hittade Ron och Hermione sittandes tätt intill varandra vid ett tomt bord och de flög isär när jag snubblade fram till dem.
”Åh, hej Elli... Jag undrade just vart du var någonstans!” Sa Hermione och blev röd om kinderna.
”Vi skulle just...”
”Har ni sett Harry?”
De skakade på huvudet och jag satte mig suckande ner på andra sidan om Hermione.
”Jag tror att det är bäst att jag går och lägger mig.”
”Varför det?” Frågade Hermione förvånat, ”Jag trodde att du och Blaise hade jättekul.”
”Det hade vi också”, svarade jag sammanbitet och sökte med blicken efter en svart rufsig kalufs, ”Men jag tror...”
”Elli!”
Jag stelnade till när jag hörde Blaises röst och stålsatte mig för att inte verka konstig.
”Jag ropade på dig men du verkade inte höra.”
”Vad märkligt”, sa jag kyligt och han såg osäkert på mig.
”Jag tänkte... Vill du följa med bort och ta ett glas?”
”Varför det?”
”För att...” Han slog ut med armarna och såg hjälplöst på mig, ”Har jag gjort något fel?”
”Vänta här”, sa jag till Ron och Hermione som följde händelseförloppet med stort intresse, ”Jag är strax tillbaka.”
De nickade, märkbart lättade över att slippa ifrån Blaises sällskap och jag reste mig upp.
”Vart ska vi?”
Han nickade bakåt mot bålen och jag ryckte avfärdande på axlarna.
”Visst.”
”Är du arg på mig?”
”Det beror på.”
Han stannade och jag drog honom lite åt sidan så att Hagrid kunde vingla förbi, högt skrålande på en gammal dansbandslåt, ”Det beror på om det här är ett skämt eller inte.”
”Ett skämt?” Sa han förskräckt och stirrade på mig, ”Vadå ett skämt?”
”Bjöd du mig bara för att dina elevhemskamrater skulle få någonting att skratta åt?”
”Va? Nej! Jag skulle aldrig... Jag menar, vem påstår det? Elli, du är skolans snyggaste tjej, det är ingen som skulle skratta åt dig, allra minst jag!”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder innan jag svarade.
Hans bruna ögon var uppspärrade och munnen var formad till ett litet o.
Det verkade faktiskt som om han menade allvar och jag bestämde mig för att tro honom.
”Okej, jag tror dig.”
Han såg så lättad ut att jag blev tvungen att skratta. ”Men vem har sagt...?”
”Strunt i det” svarade jag och viftade avfärdande med handen, ”Skulle vi ta något att dricka?”

Vi tog för oss av bålen medan vi såg oss omkring.
Stora salen började tömmas på folk, bara de mest hängivna stannade kvar och när jag fick syn på Neville som dansade tätt intill Ginny fylldes mitt hjärta av samma sjungande lycka som tidigare.
Jag följde utan att tveka med Blaise ut på dansgolvet igen och lät för en stund lejonet ta ormen i handen och begrava allt som hette fiendskap mellan de två viljestarka elevhemmen som var varandra så olika, ändå så lika.
Jag kände hur Blaise kom närmare och närmare mig för varje andetag vi tog, och utan att jag hann reflektera över det var hans läppar alldeles intill mina och jag besvarade hans kyss.
Det var som om världen stannade upp ett ögonblick och höll andan.
Jag kunde känna hans varma armar om min nacke och hans dyra parfym stack i mina näsborrar.
Försiktigt lät jag hans läppar vidröra mina och han drog mig tätt intill sig.
Det var så länge sedan jag hade kysst någon, och det var tydligt att min kropp hade
längtat efter det, den skälvde av längtan. Omedvetet pressade jag min kropp mot hans och lät musiken vagga oss fram och tillbaka genom salen utan att ta någon notis om de föraktfulla blickarna som kastades på oss.
Plötsligt strök någon förbi alldeles intill oss, någon som inte alls gillade vad han såg.
Jag släppte hastigt greppet om Blaise som förvirrat öppnande munnen för att fråga vad som stod på.
Men mina ögon var som klistrade på Dracos avvisande ryggtavla som försvann ut genom marmordörrarna.
”Draco vänta!” Ropade jag och trängde mig (efter en urskulande blick på Blaise som fortfarande såg alldeles överrumplad ut) förbi och tog upp jakten på den blonda gestalten som med snabba steg och utan att se sig om marscherade bort ifrån mig.
Jag sprang ut ur salen, bort från alla dansande som inte hade lagt märke till det som nyss inträffat, förbi Hagrid som snarkade så takkronorna skallrade över ett övergivet bord och långt bort från stackars Blaise som med armarna hängande längs sidorna fortfarande stirrade efter mig.

”Draco!”
Den kyliga luften slog emot mitt ansikte när jag följde efter honom ut på skolområdet.
Han sprang inte men han gick mycket snabbt och jag fick länga på stegen för att komma ikapp honom. ”Draco, Stanna!” Jag tog tag i hans arm men han ryckte den till sig och fortsatte att gå utan att se sig om över axeln.
Jag stannade till ett ögonblick för att samla luft innan jag med en kraftansträngning sprang ikapp honom och högg tag i hans arm. ”Varför stannar du inte när jag ber dig om det?”
”Varför tror du?” Fräste han och vände sig mot mig. Jag ryggade förskräckt tillbaka.
Hans ögon var vilt uppspärrade och han var rödflammig i ansiktet av ilska.
Käken skakade och han såg ut som om han när som helst kunde tänka sig att döda om det tillfället skulle uppenbara sig.
”Inte vet jag, jag har inte...”
”Lista ut det då!” Sa han och gjorde ett försök till att åla sig loss ur mitt grepp men jag höll fast honom i ett skruvstäd och han gav upp. ”Vad vill du?”
”Vad är det med dig egentligen? Varför säger du att Blaise var ute efter att lura mig när det inte alls stämmer?”
”Skyll dig själv om du inte tror mig!”
Jag kunde känna hur hans arm skakade i mitt grepp och han stirrade nästan hatiskt på mig.
”Varför kysser du honom för? Du sa ju att du inte var intresserad av honom!”
”Jag vet inte! Det bara... Varför bryr du dig om vilka jag kysser förresten? Nyss brydde du dig inte om mig överhuvudtaget!”
”Det är inte sant”, sa han och kikade på mig under lugg, ”Jag har alltid brytt mig.”
”Du är då verkligen bra på att visa det.”
”Förlåt”, sa han skamset och hängde med huvudet. ”Jag vet bara inte hur jag ska göra.”
En iskall vind svepte förbi och vi flyttade oss automatiskt närmare varandra.
Jag kände hur mitt hjärta dunkade i bröstet när jag tittade upp i hans allvarliga, fortfarande lite upprörda ansikte.
Han var verkligen vacker.
Ofelbar.
”Draco, varför bryr du dig så mycket om att jag kysste Blaise?” Sa jag och tog ett steg närmare honom. ”För att...” sa han lågt och stirrade in i mina ögon, ”För att jag inte tycker att han är värdig dig.” Vi såg på varandra under tystnad i ett par sekunder innan han lutade sig fram och snuddade vid mina läppar.
Utan att tänka eller ens känna efter lät jag min mun besvara hans kyss.
Att kyssa Draco kändes helt annorlunda än att kyssa Blaise.
Det var inte alls som jag trodde att det skulle kännas; varken häftigt eller upphetsande utan mer försiktigt och snällt.
Det kändes som om jag vandrade in i en djup skimrande dimma och just då så existerade ingenting annat. Det enda som betydde något var att jag skulle fortsätta få ha hans läppar emot mina.
Prövande stack jag in tungan i hans mun och han var inte sen att härma min rörelse.
Han smakade som jordgubbsglass och varm sommar och jag lutade mig fram för att bättre kunna ge hän för mina känslor som okontrollerat rusade runt i kroppen, mycket vildare än någon av de danser som jag dansat under hela kvällen.
Han lyfte sina händer och lät dem glida genom mitt hår, nerför min klänning
och fram till min midja där han försiktigt stödde dem.
Jag tryckte mig närmare honom och lät hans underbara doft fylla mina näsborrar medan jag öppnade munnen lite till för att kunna bemöta hans kyss som hade djupnat ytterligare.
Så med ens upphörde magin och jag fann mig själv stå ute på skolans område med mina läppar fortfarande tryckta mot Dracos och jag backade förvirrat undan.
”Det är nog bäst att jag går nu”, sa jag hastigt och fortsatte att backa bort från honom.
”Men...” Sa han och tittade förvånat på mig. ”Men vi...”
”Det här är inte någon bra ide, det...Nej, det fungerar inte...Vi ses. God natt.”
”Elli vänta”, sa han bedjande och försökte hålla mig kvar men jag slet mig loss och började springa mot slottet. Han stod kvar och stirrade efter mig med stora blanka ögon ett slag innan han sjönk ner på huk i snön och gömde ansiktet i händerna.

You never thought somebody like her would come in your way
You never thought, no, your lady in chains could walk out on you
Yesterdays flowers they don't mean much now
(Flowers they don't mean a thing)
You treated her just like dirt and now it's too late
So look at you
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?
I know you know the lady was a 10 out of 10
She was a knockout!
Everybody knew about the 2 of you
And why a son of a gun like you let her go
If you can't treat your lady with respect
/You're not a true man for her)
Hand her over to real men, to somebody who cares
Who respect her...
[i]Oh Romeo, where do you have your Juliet? Romeo, wheres your girlfriend? Where is your little pretty girlfriend? Oh Romeo, how could you do this to her?

Det här kapitlet i ett nötskal ---> https://www.youtube.com/watch?v=y9kMjOf1ECM

Va bra!
Här kommer det.
Måste bara passa på att tacka min mugglismamma ditto för att hon har sådan bra koll så allting ser bra ut, och för den fantastiska text hon skrev till mig... Och så vill jag hälsa Lovisa Granger välkomen!
Jag kommer att lägga upp nästa kapitel om balen inom någon dag, ni ska inte behöva vänta alltför länge på fortsättningen mina älsklingar.
Hoppas ni ska gilla det, massa pussar! ♥

Kapitel 56
Skolbalen

Jag stirrade på mig själv i spegeln. Ett par mörka ögon som såg alldeles för stora ut i det likbleka ansiktet stirrade tillbaka.
Jag rös och skyndade mig att stryka på lite mera av Maximas bästa förmörkningskräm över de bleka kinderna.
Jag såg ut som ett levande lik.
”Är du klar?” Sa Hermione och skuttade upp från himmelsängen.
Prasslandet från hennes midnattsblå klänning fyllde rummet på ett hemtrevligt sätt och fick mig att vakna upp ur mina dagdrömmar.
”Du ser fantastisk ut”, sa jag och Hermione strålade mot mig.
Kvällen till ära hade hon använt en stelningsförhäxning över sitt annars så krusiga hår och varenda brun slinga var prydligt uppsatt i en knut bak i nacken. Hon var verkligen en fröjd för ögat och Ron skulle inte behöva skämmas.
”Ingen kommer att känna igen dig.”
Hon skrattade och svängde runt ett varv i rummet.
”Du tycker inte att jag överdriver?”
Jag skakade bestämt på huvudet. ”Inte ett dugg, du är jättefin.”
Hon stannade upp i sitt snurrande och lät sina hasselnötsbruna ögon vila på mig.
”Du är också väldigt vacker ikväll, Elli”, sa hon allvarligt, ”Men du verkar så nedstämd, mår du inte bra?”
”Jo...”Svarade jag och skruvade besvärat på mig.
”Jag känner mig inte bekväm i sådant här bara, jag använder aldrig klänning.”
”Du är fantastiskt vacker”, sa Hermione och böjde sig fram för att rätta till brättet på min korsett, ”Rött klär dig verkligen, du ser ut som en prinsessa.”
Jag såg på henne att hon menade vart enda ord och en våg av värme sköljde igenom mig.
”Tack.”
Jag kastade återigen en snabb blick på mig själv i spegeln.
Var jag verkligen lika blek? För säkerhetsskull smetade jag på lite extra av krämen, drog åt den slarvigt uppsatta nackknuten och hälsade på Parvati Patil och Lavender Brown som kom inramlande i sovsalen högljutt fnissande.
”Öh, du Hermione?” Frågade jag nervöst medan vi begrundade vårt utseende en sista gång i den guldsmidda slitna spegeln.
”Mm?”
”Tror du... Tror du att Blaise har talat om för Draco att jag ska gå med honom?”
Hermione ryckte på axlarna medan hon försökte peta in en extra hårnål för att hålla sin knut på plats, ”Jag vet inte, är du nervös?”
”Lite”, erkände jag och svalde, ”Mest för att Draco ska ställa till med något rabalder.”
”Äsh, det vågar han inte när det är så mycket folk.”
”Hm”, sa jag och strök på ett tunt lager med läppglans på mina torra läppar, ”Ska vi gå?”

Magen höll på att slå knut på sig själv när vi tågade nerför trappan.
Slottet var fullt med folk. Överallt fanns det elever från femte, sjätte och sjunde årskursen som passade upp eller inväntande sin respektive.
Jag fick syn på Dean som gjorde tummen upp där han stod med handen om Parvatis midja och Lavender såg mycket belåten ut när hon tågade förbi oss arm i arm med Seamus som inte såg fullt lika nöjd ut. Hur skulle jag kunna hitta Blaise i den här röran?
Vi skulle infinna oss utanför marmordörrarna klockan sex innan vi under gemensam marsch fick ta plats i stora salen. Vad skulle hända om jag inte träffade på Blaise? Skulle jag nekas att bli insläppt då?
”Elli, Elli!”
Förvirrat vred jag på huvudet och fick syn på Luna som ivrigt vinkade åt mig att komma bort till henne. Dagen till ära var hon iförd en senapsgul klädnad som räckte henne ända ner till vristen och håret böljade långt och silverblont nerför hennes axlar.
Jag kopplade på ett leende och tog ett par steg för att hälsa men stelnade till när jag fick syn på hennes kavaljer. Bredvid Luna i en vacker svart festklädnad som passade utmärkt ihop med hans rufsiga lika svarta hår stod Harry.
Han såg sorgset på mig med sina genomträngande gröna ögon och jag tittade hastigt bort.
Om han bara hade frågat mig lite tidigare. Tänk om jag hade vetat om att han ville gå med mig, då hade jag aldrig tackat ja till Blaise!
”Där är Ron... Jag kanske borde...”
Hermione tittade tveksamt på mig och jag gav henne en liten puff i sidan.
”Gå du, Blaise kommer säkert snart.” Tänk om allting var ett skämt?
”Okej, vi ses sen.” Hon gav mig en snabb kram och trängde sig fram i vimlet bort mot ett eldrött hårsvall som guppade någonstans i bakre änden av entréhallen.
Jag fuktade mina knastertorra läppar med tungan och klev åt sidan för ett gäng Hufflepuffare som skrattande passerade. Det var säkert Pansy som låg bakom alltihopa, och nu stod hon någonstans i närheten och skrattade åt min dumhet. Varför hade jag inte gått med Harry?
”Hej.”
Rösten fick mig att hoppa till och jag snurrade runt.
Blaise Zabini stod framför mig iförd en stilig smaragdgrön klädnad och det korta mörka håret kammat bakåt i en gammaldags frisyr som klädde honom mycket bra.
Han gav mig ett bländande leende med sina perfekta vita tänder och mitt hjärta smälte obevekligt.
Tänk att jag för ett ögonblick inte trott att han skulle komma.
”Ska vi?” Jag nickade och lät honom leda mig fram till marmorporten där det redan hade bildats en lång kö. Vi tog plats bakom två hånglande sjundeårselever som envisades med att vara mer innanför kläderna än utanpå och generat tittade vi på varandra och fnissade.
”Du är fantastiskt vacker”, sa Blaise och såg andedräktigt på mig, ”Jag menar det verkligen, helt otroligt.”
”Tack”, sa jag och log stort, ”Du ser inte heller så tokig ut.”
”Det tog mig ett bra tag att fixa till håret, men de var det värt.”
”Det är väldigt snyggt”, instämde jag och flyttade mig en bit ifrån det kyssande paret.
”Har du sett till Draco någonting?”
”Han står där borta med Pansy.”
Jag tittade snabbt åt det håll som Blaise pekade. Draco verkade inte ha ansträngt sig nämnvärt för att få sitt hår att ligga ordentligt. Det spretade lika mycket som det brukade göra, och i sin svarta festklädnad var han skrattretande lik Harry.
När han vände sig om för att växla några ord med Proffesor Snape såg jag att ett glittrande mörkgrönt emblem med Slytherins orm prydde hans bröst och när jag tittade närmare på Blaise fick jag syn på ett exakt likadant märke på hans klädnad.
”Det är en grej bara”, sa han snabbt och täckte för sitt med handen, ”För att visa att vi är stolta över att gå i Slytherin.”
”På så vis”, sa jag fundersamt och studerade hans hand som fortfarande täckte över emblemet.
Han verkade inte vara särskilt stolt.
Plötsligt svängde marmordörrarna upp på vid gavel och ledet med elever började under ett högt osammanhängande sorl tåga in i stora salen.
Jag klamrade mig fast i Blaise arm och lät honom föra mig in i aulan som gnistrade av ett bländade ljussken från den enorma julgranen som hade placerats i mitten av salen.
Runt dess förtrollade snötäckta grenar flaxade en flock med älvor omkring, bärande på julgransglitter i regnbågens alla nyanser och julgranskulor som var lika stora som strutsägg.
Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv stycken mindre granar stod runt om i rummet, några gnistrade av pyttesmå istappar och några strålade av hundratals levande ljus.
Där Gryffindorbordet tidigare hade stått var flera mindre bord utplacerade och på Slytherinarnas gamla plats fanns istället en stor scen där en grupp med elever från skolkören höll på att förbereda sig. Resten av golvet var fritt från bråte och så blankt att man kunde spegla sig i det.
Ovanför våra huvuden avtecknade sig natthimlen och ljusen som vanligtvis svävade uppe i det förtrollade taket var ersatta med ett hundratal glittrande lampor.
Salen såg verkligen praktfull ut. Det var så vackert att jag blev tvungen att dra efter andan.
Vi följde efter skaran av elever som nästan alla hade med sig en balkavaljer och ställde upp oss på en lång rad ute på det tomma dansgolvet.
Spänningen hängde och dallrade i luften, och när Albus Dumbledore reste sig upp från honnörsbordet fick han lov att harkla sig flera gånger för att fånga sina elevers uppmärksamhet.
”Välkomna till Hogwarts jul bal! Jag hoppas att ni alla ska minnas hur trevligt vi hade sist den anordnades, och jag vill att vi allesammans gör vårt bästa för att den ska bli lika trevlig igen.
Jag tänker inte uppehålla er längre än så, era hjärtan är fortfarande unga och törstar efter kärlekens porlande vatten. Ta en ordentlig klunk av dess väldoftande yta och låt de väl er smaka, men passa er noga för att ta er vatten över huvudet. Jag önskar er en riktigt minnesvärd kväll som jag hoppas att ni sent ska glömma. Skål!”
Han höjde sin silverbägare och alla applåderade flitigt.
Sedan hördes ett öronbedövande vrål och orkestern, ledda av den kortväxta Flitwick, började spela.
Zabini vände sig om mot mig och jag fick lov att luta mig tätt intill honom för att höra vad han sa.
”Vill du dansa?”
Jag nickade efter en sekunds tvekan och följde med honom ut på dansgolvet.
Musiken var bra och jag slöt ögonen och lät den fylla mitt huvud med sin skrikiga ballad om olycklig kärlek. Det var ett välkänt engelskt band som spelade, och av de förtjusta utropen från klungan som hade barrikerat sig framför scenen att döma, mycket populärt.

Jag upptäckte snart att Blaise inte hade överdrivit när han sa att han var bra på att dansa, och efter ett par låtar blev jag tvungen att gå iväg för att ta något läskande att dricka.
Blaise mumlade någonting om att han borde växla några ord med sina Slytherinvänner och försvann iväg åt motsatt håll. Jag hittade ett ledigt bord och slog mig ner och tog ett par djupa klunkar av min iskalla pumpajuice medan jag förstrött betraktade de dansande paren.
Hermione och Ron virvlade förbi och jag gav Hermione ett strålande leende när hon mimade någonting över Rons axel.
Jag var så inne i att vara lycklig för hennes skull att jag knappt märkte att någon slog sig ner bredvid mig på bänken.
”Har du kul?” Frågade Harry och pillade på en av knapparna på hans klädnad som höll på att lossna från sitt brätte. Han var ensam.
”Ja, men det är svettigt”, sa jag och fläktade med handen i luften framför mig, ”Vart har du Luna då?”
Han ryckte ointresserat på axlarna. ”Vet inte.”
”Tycker du om henne?”
Harry skakade avfärdande på huvudet. ”Inte på det sättet. Jag gick mest för henne för att vara snäll, hon skulle inte haft någon att gå med annars. Luna är lite... Speciell.”
”Harry...”
Jag la handen ovanpå hans arm. ”Harry, jag är hemskt, hemskt ledsen. Om jag bara hade vetat... Om du bara hade frågat mig lite tidigare...”
”Det är okej”, sa han, ”Vi sitter ju här nu, eller hur? Och om inte jag hade gått med Luna så tror jag inte att hon hade kommit hit överhuvudtaget.”
Vi satt tysta ett tag och betraktade Luna som skuttade omkring alldeles ensam ute på dansgolvet med den långa klädnaden släpande efter sig.
”Vart har du Zabini då?”
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag sanningsenligt, ”Han försvann någonstans.”
”Är du kär i honom?”
Harrys röst var onormalt oskyldig och när jag höjde på ögonbrynen vände han sig bort
och låtsades vara mycket intresserad av att titta på Hagrid som valsade förbi med en högröd McGonagall i sina enorma nävar.
”Nej, verkligen inte”, svarade jag och tog en klunk till av pumpajuicen.
Den hade blivit ljummen nu. ”Han är inte riktigt min typ.”
”Och hur är din typ, då?” frågade Harry och sneglade på mig.
Hans rodnade inte men kinderna hade blivit en nyans skärare och han fingrade nervöst på sitt tomma dricksglas.
”Lite mer som... Äsh jag vet inte. Vill du dansa?”

Tack alla som läst eller LÄSER (om det nu finns någon som gör det ), den här ff:n gav mig en ny mening med livet. Den gav mig självförtroende och en dröm- att bli författare. Även om det är många år sedan nu, så lever drömmen kvar i mig. Tack vare alla ER som trodde på mig!

Jag har börjat skriva på andra delen, nu flera år senare. Jag hoppas att jag utvecklats något i mitt skrivande. Jag har redigerat dessa kapitel lite grann (stavade myyyycket fel förut hehe), och har ändrat en del smådetaljer. Vill ni läsa får ni gärna göra det och följa del två sedan när den kommer upp. Många av er har försvunnit från mugglis men några finns kvar. Oavsett vad så betyder ni så otroligt mycket för mig. Tack för ALLT ♥

OBS!
Ni hittar alla kapitel länkade under rubriken Kapitel.

Kram från er Elzyii

HEJ MINA SÖTNOSAR!
Sry att ni fått vänta, mitt internet ni vet...
Har inte alls rättat det här, så det är säkert massa fel överallt och så, men hoppas det duger iallafall.
Tack för alla era kommentarer, ni ska veta att det värmer oerhört ♥ Jag är så glad att ni uppskattar mig och den här ff:n, ni ger mig möjligheter som jag aldrig tidigare haft ♥
Nu ska jag fortsätta skriva på Bal kapitlet och make lite kyssar, bland vilka säger jag dock inte...
EnjoY!


Kapitel 53
Hemma fast ändå så långt bort

”Jag går inte in i det där!”
Draco hade tvärstannat och lagt armarna i kors över bröstet.
”Det här är löjligt!”
Jag följde hans blick och såg hur han stirrade på det stora flygplanet framför oss.
”Draco, det är mycket säkrare än att flyga på en kvast”, försökte jag men han skakade bara bestämt på huvudet.
”Jag gör det inte, jag har fått nog av det här!”
Demonstrativt satte han sig ner i en av sofforna borta vid gaten och stirrade hypnotiserat ut genom fönstret där ett av planen hade börjat rulla.
Jag kände hur irritationen började krypa inuti mig och jag försökte intensivt tänka bort den.
Det här var självklart hur konstigt som helst för honom och det var inte ett dugg märkligt att han blev lite skeptisk, många mugglare var ju också flygrädda.
Och han som dessutom avskydde allt som hade med mugglare att göra, självklart trodde han inte på att de kunde få en sådan där stor tung apparat att hålla sig kvar i luften utan magi!
Snabbt började jag förklara för honom hur det var möjligt att ett flygplan kunde hålla sig kvar i luften samtidigt som jag försäkrade honom om att vi bara skulle vara i luften i en och en halvtimme, det var en mycket kort resa och vi hade ju med oss våra trollstavar ifall någonting skulle hända
(Jag struntade i att nämna att vi inte skulle kunna använda oss av någon magi ifall planet störtade) och efter lite övertalning reste han sig upp och följde motvilligt efter mig in i flygplanet.
Vi visade upp våra boardingkort och blev visade till våra platser längst bak i flyget.
Draco tvärvägrade att sitta vid fönstret så jag skuttade tacksamt längst in och han satte sig på yttersidan.
När planet började brumma och långsamt började glida längs landningsbanan så
kramade han sätet så hårt att hans fingrar blev alldeles vita.
”Draco, ta det lugnt”, sa jag och tog honom i handen. ”Det är inte farligt, du behöver inte... Draco!”
Han snurrade runt åt alla hål (Tack och lov för säkerhetsbältet) och stirrade vilt ut genom fönstret.
Hans hjärta slog så fort att jag var rädd för att han skulle få hjärtslag, och när planet lyfte slet han åt sig sin hand och slog båda händerna för ögonen.
Jag lät honom vara och roade mig istället med att titta ut genom fönstret.
Det var fascinerande att se hur London blev allt mindre och mindre under oss; snart såg den stora staden ut som en liten leksaksstad med höga hus av lego och radiostyrda bilar som rusade fram längs vägarna långt under oss.
Snart var vi omgivna av fluffiga vita moln och jag lutade mig tillbaka mot sätet och kastade en blick på Draco som fortfarande satt med händerna pressade över ansiktet.
”Jag tror att du kan titta nu”, sa jag retsamt, ”Vi är uppe i luften.”
Långsamt tog han bort händerna för ögonen och såg med en rysning ut genom det lilla fönstret.
”Jag hatar mugglare.”
”Bara dem eller deras konstiga uppfinningar också?”
Han sneglade på mig, ”Både och.”
Jag skrattade och fortsatte att titta ut genom fönstret.
Det kändes så konstigt att efter den här långa tiden vara påväg tillbaka hem igen.
Det kändes som en annan demission, en annan världstid.
Samtidigt pirrade det förväntansfullt i magen.
Äntligen skulle jag få träffa alla dem som jag hatat så att behöva lämna.
Men skulle allting vara sig likt? Skulle jag kunna känna samhörighet med dem längre?
Jag var en annan person nu, jag levde ett helt annat liv.
I ett annat land med annat folk.
I en annan världstid.
Skulle någonting kunna bli detsamma igen?
Jag tittade fundersamt på Draco och blev varm inombords.
Han hade inte bara följt med för sin egen skull, utan också för min.
Hur det än skulle bli att komma hem igen så skulle jag åtminstone ha honom vid min sida.
Det kändes tryggt trots att han var den mest oberäkneliga vän jag haft.

När vi äntligen fick stiga av planet efter en enligt Draco, mycket obehaglig landning så var det mörkt ute.
Eftersom Sverige låg en timme före i tiden så var klockan redan halv tolv här.
Det skulle dröja ytterligare ett par timmar med tåg innan vi kom fram till min hemstad, Söderfors.
Min farbror, Troy hade lovat att hämta upp oss på stationen och köra oss hem till mitt barndomshem.
Mamma var så pass dålig att hon låg inne på Obotliga sjukdomar och mystiska åkommor, palliativ vård i livets slutskede, och Troy och Malissa hade rest hem från Amerika för att kunna finnas vid hennes sida dygnet runt.
Plötsligt knuffade Draco till mig hårt i sidan och jag såg förvirrat upp.
En konduktör stod framför oss och pekade frågande mot tåget.
”Ska ni med det här? Det avgår om bara någon minut så det är bäst att ni skyndar er på.”
Att få höra svenska efter en sådan lång tid gjorde mig mållös, huvudet kändes som en vätskefylld bubbla och jag var tvungen att tänka till ett ögonblick för att kunna sätta ihop en mening på mitt hemspråk.
”Ja, tack. Vi har biljetterna här.”
Jag vände mig om mot Draco och slogs av ännu en tanke.
Han kunde ju inte språket så han hade inte förstått någonting när konduktören kommit fram till oss.
Stackars Draco! Jag skulle bli tvungen att skärpa mig.

Vi gick ombord på tåget och letade oss fram till våra platser.
Den här gången protesterade han inte, tågen i mugglarvärlden var densamma som Hogwartsexpressen.
När vi ett par timmar senare steg av tåget på Söderfors station
och jag såg hur Troy stod och väntade borta vid parkeringen så fylldes mitt hjärta av ett enda stort lugn.
Jag var hemma igen.
Min älskade farbror vände sig om när han hörde våra mot den framskottade betongen och jag gav honom en lång kram.
Han rufsade om mig i håret och vände sig sedan mot Draco som hade stått lite avsides och betraktat oss.
”Och du måste vara Lucius grabb.” Han såg forskande på Draco som nickade kort.
”Du är väldigt lik din mamma.”
Draco ryckte på axlarna, han såg lika oberörd ut som om han hade pratat om vädret.
Troy hade fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och skakade lite på huvudet innan han återigen vände sig mot mig.
”Ni kan kasta in allting i bilen. Malissa kommer imorgon bitti, hon lämnar ungarna hos fru Petrell.
De får stanna där tills... Ja tills vi ser hur det blir.”
Jag nickade och svalde ner klumpen i halsen
och satte mig ner bredvid Draco i baksätet.

Med Troy bakom ratten körde vi igenom den lilla staden som till skillnad från hetsiga London var sömnig och lugn såhär fram på småtimmarna.
Färden fortsatte över Säderstorg och in på en gropig landsväg, förbi den gamla herrgården som är övergiven sedan många år, en hastig sväng till vänster och sedan raka spåret fram.
Jag hade kunnat hitta hit i sömnen.
Vi körde in genom alen och fram till det stora röda huset där jag hade bott så länge som jag kunde minnas.
Det såg mörkt och dystert ut i den vita snön och jag kände ett visst vemod.
Hur längesen hade det varit som någon brytt sig om att se över huset?
”Ni måste vara trötta.”
Troy låste upp dörren med en knyck på sin trollstav och vi gick in.
Jag strök med handen över väggarna när vi smög uppför den knarrande trappan och log för mig själv.
Darrande sträckte jag mig efter lysknappen.
Mitt rum var sig likt.
De blommiga tapeterna som jag valt själv för så många år sedan, skrivbordet som såg nästan ödsligt ut under allt damm, hyllan över sängen som pryddes av mina älskade gosedjur, garderoben, tavlorna, den stora spegeln... Var det verkligen så länge sedan jag varit här?
Jag märkte inte att Draco kom upp bakom mig och hoppade till när hans axel snuddade vid min skuldra.
Nyfiket såg han sig omkring i rummet innan hans blick fastnade på den ålderstigna spegeln som satt ordentligt fastnaglad ovanför byrån.
Han stirrade in i den och spegeln stirrade tillbaka på honom med sin glasartade blick.
”Hur gör ni med sovplatser? Vill du att jag ska...?” Han gjorde en gest upp mot vinden och jag skakade på huvudet. ”Vi har sovit tillsammans förut, en natt går bra.”
”Är ni...?”
”Bara vänner”, skyndade jag mig att säga, ”Bra vänner.”
Troy såg forskande på mig ett ögonblick innan han vände på klacken och gick mot dörren.
”Ja, sov så gott då. Jag är här nere om ni behöver något.”
Han stängde tyst dörren bakom sig och jag torkade ansiktet med baksidan av handen.
”Ska vi lägga oss?”
Hastigt gick jag fram till sängen och drog av överkastet.
Kroppen skälvde av trötthet och jag kände hur det snurrade till i huvudet.
Det hade varit en lång dag.
Allt jag ville nu var att få somna in i min sköna varma säng och vaggas av tystnaden.
Draco gick långsamt fram och satte sig på sängen.
Han såg fundersam ut och jag kände en orolig stöt i magen.
”Ska du inte lägga dig?”
”Snart”, sa han svävande med blicken fortfarande fastklistrad på spegeln.
”Sov du så länge.”
Jag högg tag i hans arm och han vred förvånat på huvudet.
”Du går väl ingenstans?”
Han flinade retsamt innan han gjorde sig fri.
”Vart skulle det vara? Jag hittar inte här.”
Jag log matt tillbaka, vände mig på sidan och slöt ögonen.
Efter en stund hörde jag hur han reste sig upp och började gå runt i rummet.
Jag undrade vagt vad han höll på med men var alldeles för trött för att se efter.
När jag för tredje gången vaknat till ur min halvslummer såg jag honom ligga bredvid mig och stirra upp i taket.
Jag tog hans hand i min och han vände på huvudet och tittade på mig.
Jag undrade vad han tänkte på.

”Elli!”
”Elli... Vakna!”
Jag öppnade motvilligt ögonen och upptäckte till min förvåning att det fortfarande var mörkt ute.
Stönande vände jag mig om på sidan för att somna om igen, men Draco drog fortfarande i mig.
Jag kisade mot honom i mörkret och såg att han satt upp och stirrade ut mot fönstret.
”Elli vakna! Det står någon där ute.”
”Du drömmer bara”, mumlade jag och gäspade stort, ”Lägg dig...”
”Nej!” sa han envist och fortsatte att dra i mig. ”Det står någon flicka där ute och stirrar upp mot ditt fönster. Är det din syster?”
Jag satte mig hastigt upp och snubblade fram till fönstret och lutade mig fram för att titta.
Hjärtat snörpte ihop sig i en liten knut och jag drog efter andan.
Alldeles nedanför fönstret stod den lilla flickan och stirrade upp på mig.
Hennes ansikte var vitt som snö och håret böljade rakt och svart ända ner till midjan på henne.
De svarta ögonen såg onaturligt stora ut i det bleka ansiktet och klänningen rörde sig rytmiskt runt hennes nakna fötter.
Bakom henne syntes ännu en gestalt som kom framglidandes genom snön.
Hon hade det långa blonda håret fastsatt i en knut i nacken och hennes fötter rörde sig så lätt så att det såg ut som om hon svävade fram över backen.
Jag drog hastigt för gardinerna och famlade mig tillbaka i sängen och drog täcket över huvudet.
”Vem var det? Varför står hon därute?”
Hans röst var gäll och upprörd. ”Vad var det där för något?”
”Ingenting”, svarade jag snabbt och drog ner honom i sängen.
”Du drömde, det var ingen där. Sov nu.”
Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han somnat, men så hörde jag hans viskande andetag alldeles intill mitt öra.
”Elli, jag tror att jag såg min mamma.”
Jag lät hans ord sjunka in i tystnaden innan jag svarade: ”Jag med.”
Han snodde runt ett varv i sängen och iaktog mig med sina stora silvergråa ögon.
”Tror du på spöken, Elli?”
”Ja”, sa jag fundersamt och blinkade mot honom. ”Gör du?”
”Nej”, svarade han och kvävde en gäspning. ”Jag tror inte på några vidskepligheter.”
”Då har du missat något”, sa jag tyst och tänkte på den gången då jag berättat för Draco om änglar.
Om han inte vågade tro på något, hur skulle han då våga tro på sig själv?
”God natt”, sa han och vände sig om. ”Sov sött.”
”God natt”, viskade jag blundade.
Jag undrar om flickan också sov.

SLUTA DET KOMMER HAN INTE ALLS ATT GÖRA.
Elaka Ida bara för att din CEDRIC DÖR så betyder inte det att MIN DRACO DÖR.
*Upprörd*
Öhum... jaja här har ni nästa kapitel!
Som sagt, det är inte ett av de mest lyckade men...
Ja, jag fick helt enkelt inte till det.
Men nästa är betydligt bättre, hoppas ni ska gilla det mina små sötnosar ;*
Ni är verkligen min glädje här i livet (Dracos också även om han inte vill erkänna det) ÄLSKAR ER ALLA.


Kapitel 51

Fyra sorger och ett fiasko
”Jag kan inte fatta hur han kan bry sig så lite... Kolla bara på honom, han beter sig ju precis som vanligt.”
”Om det hade varit min mamma som hade dött så hade inte jag varit på lektionerna...”
Viskningarna hade nått mina öron i samma stund som jag satte fötterna innanför Proffesor Trelawneys klassrumsdörr morgonen därpå.
Jag vet inte om Draco var medveten om dem, och om han var det så måste jag medge att han spelade bra.
Han satt som vanligt tillsammans med Crabbe och Goyle vid ett av de skrangliga borden längst fram i klassrummet och verkade till synes helt oberörd.
Medan vi andra kippade efter luft i det hettande klassrummet såg han
lika avkyld ut som om han hade ätit en påse ismöss.
Det verkade faktiskt som om Trelawney hade gjort sitt bästa för att ta tillvara stundens allvar.
Hennes klassrum var ännu kvavare än vad det brukade vara och bara två av de annars åtta stearinljusen brann, vilket gav rummet en instängd och nästan lite kuslig atmosfär.
Det tyckte Neville också.
Den rundkindade pojken hade kurat ihop sig till en mänsklig version av klonken ovanpå sin alldeles för smala stol som nätt och jämt bar upp hans kroppsvikt och stirrade med stora rädda ögon på Trelawney som sakta gled runt bland borden iförd en lång purpurfärgade klädnad som räckte henne nedanför fötterna, och viskade mystiska saker i örat på utvalda elever medan hon dramatiskt kupade händerna över sin rödmålade mun.
När hon upptäckte oss fick hon så bråttom att hon var nära att snava på sin alldeles för långa klädnad.
”Harry Potter...” Viskade hon och grep Harry om handleden, ”Min stackars pojke...”
Harry skakade irriterat av sig henne och skyndade sig att sjunka ner på stolen närmast väggen, så långt bort från Proffesor Trelawneys gråtmilda ansikte (som törstade efter att få lämna en högdragen utvärdering om hans förutspådda död) som han kunde komma.
Efter att ha fått gotta sig i Harrys olyckliga framtid en bra stund log hon något som skulle föreställa ett medlidsamt leende och gav honom en mjuk klapp på kinden med sin seniga cherry luktande hand och lät oss sedan (till Harrys stora glädje) arbeta ifred.
Vi hade äntligen lämnat kapitlet om drömmar bakom oss och var nu sysselsatta med att fördjupa oss
i konsten att spå i tarokort, något som vi alla tre fann betydligt mer intressant än att sitta och krafsa ner nattens drömmar varje morgon vid frukosten.
Jag kunde inte låta bli att lyfta blicken från min kortlek och titta upp på Draco emellan åt.
Eftersom han satt ett par platser framför oss så kunde jag inte se hans ansikte.
Istället lät jag blicken vila på hans späda bleka nacke som stack fram under det vitblonda håret.
Stackars Draco.
Harry och Hermione hade blivit skakade när de fick reda på vad som hade hänt hans mamma.
Hermione hade till och med gråtit en skvätt, vilket enligt Ron var både pinsamt och överdrivet.
Fundersamt sneglade jag på Ron som satt snett mittemot mig med den långa fräkniga näsan nerböjd över sin kortlek på andra sidan om Harry.
Jag hade fått intrycket av att han innerst inne tyckte att de var rätt åt Draco.
Visserligen klandrade jag honom inte det minsta för att han inte grät ögonen ur sig för Dracos skull,
jag hade på ett tidigt stadium insett att chansen att Ron och Draco skulle begrava stridsyxan var ungefär lika stor som att Hermione skulle få underkänt på ett prov.
Men att inte bry sig och att glädjas över någon annans olycka var två helt skilda ting.
Jag hoppades att jag hade misstagit mig.

Efter spådomskonsten mötte vi upp Hermione som ivrigt underhöll oss
med Proffesor Vektors senaste deklaration om indonesiska runor hela vägen ner till Hagrids stuga.
Det rykte hemtrevligt ur skorstenen och med all snö ovanpå taket
såg den lilla skogvaktarstugan ut som ett gräddigt pepparkakshus.
Till min förvåning upptäckte jag att de rödrutiga gardinerna som hängde för de små fönstren var fördragna och dörren ordentligt låst.
Inte heller något sällskapstörstande hundskall ekade inne från stugan och jag antog att Hagrid var ute
och arbetade i den förbjudna skogen tillsammans med Fang.
”Elli!”
En liten grupp av Slytherinelever, ledda av ingen mindre än Blaise Zabini kom gående mot oss.
Harry spände sig omedelbart bredvid mig och jag la en hand på hans axel.
”Det gör ingenting, dem vill inte bråka.”
Blaise och hans lilla trupp travade fram till oss där dem prydligt gjorde halt.
Hans mörka ögon mötte mina och han harklade sig.
”Jo”, började han utan att ta någon notis om Ron som gjorde en ful grimas,
”Jag ville bara säga att jag håller med om det där du sa igår.”
Han gjorde en paus och nickade mot Harry och Ron som båda två såg ut som de skulle kräkas.
”Det där om att det är onödigt att Slytherinare och Gryffindorare ska vara så osams.
Så jag tänkte bara om ni ville sluta fred.”
Han räckte fram en ordentligt renskrubbad hand med fem omsorgsfullt manikyrerade naglar
mot Harry, som efter ett ögonblicks tvekan skakade den.
Blaise nickade kort till svar och sträckte sedan fram sin hand mot Ron vars ansikte bleknade till en färg som påminde om torkad senap.
Först verkade det inte som om Ron skulle röra vid Blaise överhuvudtaget,
men efter att ha fått syn på Hermiones hasselnötsbruna bedjande ögon svalde han djupt, blundade och lät sina fingrar snudda vid Blaises utsträckta handflata
Han släppte den lika fort som om han hade bränt sig och rös till.
Utan att låtsas om Ron som chockat stirrade ner på sina egna händer rätade Blaise på sig
och fick syn på Hermione.
”Och... Ja du också antar jag”, sa han och sträckte med en viss tvekan fram handen mot Hermione som darrande fattade den.
”Vad bra”, sa Blaise och släppte taget om Hermiones fingrar.
”Då ska väl jag...”, han gjorde en gest mot andra sidan dungen där Slytherinarna hade sin samlingsplats, ”Vi hörs väl.”
”Det gör vi”, sa jag med ett leende och såg hur hans blick dröjde sig kvar vid mig en kort sekund innan han vände oss ryggen och vandrade bort över den frusna marken tätt följa av sin yngre trupp.
När han kommit halvvägs såg han sig oroligt om över axeln och spanade upp mot slottet.
Det var inte svårt att lista ut vem han letade efter.
”Ta bort mig...” Viskade Ron och försökte torka av händerna på sin klädnad.
”Jag är förorenad!”
”Du kan nog inte bli mer förorenad än vad du redan är, Weasley.”
Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet när jag hörde den välbekanta släpiga rösten.
Draco, Crabbe och Goyle hade stannat alldeles framför oss; ironiskt nog på exakt samma ställe som Blaise hade stått på bara några minuter tidigare.
Dracos gråa ögon stirrade med djupaste avsmak på Ron, och jag såg hur ett elakt litet
leende lekte på hans smala läppar när han synade Rons begagnade skolkläder uppifrån och ner.
”Vem har du ärvt den där jackan av då, Weasley? Ser ut som om den var modern för en sisådär tvåhundra år sedan eller så.”
Han skrattade rått åt sitt eget skämt och Crabbe och Goyle flinade dumt tillbaka.
Där de stod på var sin sida om Draco såg det ut som två livvakter.
Ron, som de närmaste sekunderna verkade ha befunnit sig i någon slags dvala ruskade ilsket på huvudet och sträckte på sin långa hals så att han blev huvudet längre än Draco.
”Ska du säga någonting om det?” fräste han vars öron lyste nästan lika röda som håret,
”Om det inte vore för dig så skulle den här skolan vara betydligt mindre förpestad!”
Dracos flin blev ännu bredare.
”Om det vore någon som borde ha läst på om föroreningar så är det din mamma, Weasley.
Så många ungar som hon har skaffat sig och ändå är de lika fula allihop.
Jag undrar om det går i släkten eller om hon helt enkelt lider av något kroniskt fel?”
Harry högg tag i Rons klädnad i samma stund som han med ett konstigt fräsande ljud gjorde sig beredd att flyga på Draco.
Hermione började mässa sin vanliga ”Han-är-inte-värd-det” ramsa och jag hörde Pansys fiskmåsskratt eka bakom ryggen.
Det här var ett levande bevis på det som vi hade tjafsat om igår kväll.
Ron hade slutat att kämpa emot i Harrys armar och nöjde sig med att flämtande och flåsande
stirra på Draco.
Om blickar kunde döda så skulle det bara vara en liten förkolnad hög kvar av honom.
”Har du inget svar på det, Weasley? Jag som trodde att du värdesatte din familj så högt...”
Jag öppnade munnen för att gripa in och säga åt Draco att sluta, när Ron fann svar på tal.
”Ja, jag har ju åtminstone en mamma Malfoy! Din verkar ju ha kolnat av för gott.”
Draco stelnade till mitt i ett elakt leende och spärrade upp ögonen.
Det var som om luften hade gått ur honom; han öppnade och stängde munnen som en fisk på torra land och stirrade som paralyserad på Ron som hade blivit alldeles skär om kinderna.
”Nej! Du jag menade inte så...” Ron hade direkt efter att han avslutat meningen insett sitt misstag
och han såg förskräckt på Draco som fortfarande kippade efter andan. ”Du, alltså...”
Först såg det ut som om Draco skulle ge Ron en ordentlig höger, han höjde knytnäven i luften men lät sedan armen falla slappt intill sidan och vände istället på klacken och marscherade därifrån till allas häpnad.
Crabbe och Goyle såg ut som två levande frågetecken.
De tittade förvirrat först på varandra och sedan på oss.
Draco hade inte gett dem någon order om att slåss, nu blev det tvungna att agera helt på eget behåg och det var dem inte vana vid.
Jag kunde höra hur de andra Slytherineleverna började skrika åt Ron.
Pansys skränande röst hördes högst av alla och Ron såg helt knäckt ut där han stod med armarna hängande längs sidorna och munnen fortfarande öppen.
”Din idiot!” sa jag ilsket och gav honom en hård knuff i sidan. ”Det där var väl bra onödigt!”
”Men han...” började Ron häftigt som genast kände behovet av att försvara sig, men jag hade tagit upp jakten på Draco och hörde inte fortsättningen.


”Så vadå, är hon arg på mig?” sa Ron ilsket och spottade ut sitt halvätna kycklinglår för att inte
sätta i halsen, ”Det var ju Malfoy som höll på!”
”Hans mamma har precis dött, Ronald!” Fräste Hermione och blängde på Ron över middagsbordet. ”Kunde du inte ha betett dig lite mer moget?”
”Du försvarar ju honom hela tiden!” Sa Ron och slängde ner sina bestick på tallriken som gav ifrån sig
ett ilsket litet kling.
”Är du kär i honom eller något?”
”Nej!” utbrast Hermione och blev blossande röd om kinderna,
”Nej det är jag inte, hur kan du ens påstå något så dumt!”
”Påstå? Det är ju så det ligger till!” gormade Ron så upprört att spottet yrde som en liten fontän ur munnen på honom. ”Han har kallat dig smutskalle i hur många år som helst och ändå är du förälskad i honom! Det är ju helt sjukt. Eller hur Harry?”
Harry orkade inte öppna munnen för att svara, han kände dem båda alltför väl vid det här laget för att veta att det vettigaste var att inte lägga sig i.
Han hade länge misstänkt att Rons känslor för Hermione var mer än vänskapliga.
Men den senaste tiden så hade han blivit helt säker, inte minst med tanke på att Ron yste svartsjuka så fort Hermione yttrade sig om någon som råkade vara av motsatt kön.
Ibland verkade det faktiskt som om Ron behövde ha något att vara svartsjuk på för att kunna
fungera i hennes sällskap.
Förra året hade det varit den Bulgariska världskända sökaren Viktor Krum som hade varit offer för Rons svartsjuka (Eftersom han hade bjudit ut Hermione under sitt besök på Hogwarts och gått med henne på julbalen ett år tidigare) och nu hade Ron bestämt sig för att flytta fram stapeln ett steg och peka ut Malfoy som Hermiones nya hemliga kärlek.
Den här gången tyckte Harry att Ron hade sträckt sig lite väl långt över gränsen.
Sannolikheten att Hermione skulle dejta Malfoy var obefintlig och var alldeles för osannolik att överhuvudtaget diskutera om.
”Det är inte sant!” Hörde han Hermione snyfta, hon hade ställt sig upp och var så arg
att han hade passat sig noga om han varit i Rons ställe, ”Att du ens kan antyda någonting sådant, jag trodde att jag kände dig R-R-Ron m-men det var t-t-tydli-g-gen alldeles f-f-el av mig!”
Hon begravde ansiktet i händerna och rusade storgråtande ut från stora salen med
Ron ilsket stövlande efter sig.
Harry reste sig upp från det nästan tomma middagsbordet och gjorde sitt bästa för att le oberört mot en skock förstaårselever som förundrat glodde efter de två prefekterna som enligt paragrafen skulle framstå som förebilder.
Han drog fingrarna genom sitt ostyriga svarta hår och rättade till de runda glasögonen
som hade halkat ner över näsan.
Sedan vände han sig om för att gå tillbaka till uppehållsrummet och göra klart sin uppsats om Spiknarvlar som Proffesor Grubbly-Plank hade gett dem efter förmiddagens lektion och fann plötsligt sig själv stirrades in i ett par leende blåa ögon inramade av rött silkeslent hår och blek nästan vit hy.
”Är det något problem Harry?”
Ginny stod med ens framför honom och han blev tvungen att ta ett steg tillbaka för att inte gå rakt in i henne.
”Öh, nej allt är fint tack... Det är bara lite...” Harry visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig men Ginny verkade förstå precis vad han menade och himlade med ögonen.
”Låt Ron hålla på, tids nog tröttnar han och bjuder ut henne.”
”Tror du?”
Ginny log bara till svar och Harry log tillbaka.
Hon hade verkligen vuxit till sig sedan i somras.
Hennes röda hår hade blivit längre och tjockare, hon hade vuxit en bra bit på längden och hon hade till och med fått riktiga bröst som putade ut under skolklädnaden.
Harry höjde generat blicken och tvingade sig själv att tänka på något annat.
Quidditch tillexempel.
Quidditch var alltid bra att tänka på vid sådana här specifika tillfällen.
”...Skulle du kanske vilja det?”
”Öh, va?” Harry kände sig så dum när han inte hade lyssnat, och Ginny rodnade förläget.
”Jo, jag och Michael har gjort slut nu... Så jag tänkte... Om du kanske ville gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade Harry medan hans hjärna såg möjligheten att gå med Elli försvinna hand i hand med Malfoy.
”Öh, jag...”
”Du behöver inte om du inte vill”, sa hon snabbt och log överslätande.
Men honom kunde hon inte lura, Harry såg tårarna som började stiga i hennes ögon.
Först tänkte han svara ja bara för att slippa göra henne ledsen men i sista stund bestämde han sig istället för att vara ärlig.
Harry tog ett djupt andetag och såg Ginny rakt i ögonen.
”Ginny, hör på här”, sa han så lättsamt som han kunde, ”Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå med dig, men... Jag har redan tänkt fråga någon annan. Men om du skulle vilja...”
”Det är okej”, sa hon hastigt och blinkade flera gånger, ”Ingen fara.”
”Det är inte det att jag inte vill...”
”Jag förstår Harry”, viskade hon och en tår lösgjorde sig från hennes vänstra öga och rann långsamt nerför kinden, ”Ha det så bra nu, och lycka till.”
”Ginny...” sa Harry försiktigt och sträckte ut en arm för att hålla henne kvar men hon drog sig loss och skyndade sig med snabba steg därifrån.
Han suckade och kastade en blick mot Gryffindorbordet för att kontrollera så
att inte tvillingarna, som verkade fullt upptagna med att skriva upp fler beställningar till sin planerade butik med skämtartiklar, hade sett någonting.
Harry ville verkligen inte bli osams med någon av dem få personer som han tyckte om på grund av sin egen klantighet.

Åh nu gjorde du min dag!
TACK så mycket, du också!

Åh tack!♥ Även du gjorde min dag.. :')

Och du såklart! tacktacktack!!
säger detsamma om dina fanfictions.. ska läsa lite mer av dem nu..

Tycker personligen inte att det här kapitlet vart så bra eftersom jag gjorde det i all hast..Men det får duga!

Det här är min allra första Fanfiction
och jag hoppas att någon kommer gilla den.
Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja, men läs gärna ändå. Efterföljaren "Skam" finns ute på forumet.
Antal kapitel: 70
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är Blodsband egentligen?

Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Och om hur det kunde blivit, om mörkrets herre återfunnit makten
ännu tidigare.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet.

Jag kommer följa bokens handling men gjort en del ändringar för att det ska passa min story. Hoppas ni ska tycka om den!



- A broken heart that the world forgot.

Har spoilat alla kapitlen här så ni slipper leta efter dem eftersom det här är en ganska lång Fanfiction.
Tack Glina2 för förslaget
OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Klicka på spoilern för att komma till kapitlen


Det här är det finaste någon någonsin skrivit
till mig om min ff:n, tack så otroligt mycket min fina underbara vän Ditto.
Detsamma hjärtat, du gör mig rörd till tårar.