Tack för era underbara kommentarer mina ÄLSKLINGAR! ♥
Ni gör mig helt tårögda. Och ni som inte kommenterar, jag är precis lika glad över att ni läser. Ni betyder lika mycket för mig ska ni veta, jag älskar verkligen er allihopa. Och jag tycker att det är helt otroligt att ni följt med hela den här långa tiden.
Ni har fått mig att göra någoting som jag trodde var omöjligt, att SLUTFÖRA en ff:n. Brukar annars sluta skriva efter ett par få kapitel. Så tack hörrni för att ni gör detta möjligt för mig!
Ni har faktiskt räddat mitt liv. Och era kommentarer betyder SUPERMYCKET, även om det "bara" är ett bra. Så jag blir superglad över om ni orkar lämna en kommentar
Men det viktigaste är att ni läser. Jag blir så ledsen när jag märker att någon försvunnit.
Jag tänker faktiskt skippa att svara på era kommentarer idag, och istället slänga upp ett nytt kapitel istället.
SÅ KOMMENTERA NÅGOT, VAD SOM HELST 8D

Och sry om jag varit frånvarande sista tiden, dvs inte svarat på ugglor, kommenterat ff:s osv, men har inte haft varken data eller tid. KRAM PÅ ER ♥

Ni är underbara mina fränds! ♥
Det har surrat minst tusen flugor runt mig (En kröp till och med in i min näsa om någon intresserar sig) medan jag rättade det här kapitlet en sista gång. Jag känner mig populär....Men inte tack vare flugorna. UTAN TACK VARE ER! Herrejösses vad glad jag blir över era kommentarer, oavsett hur långa eller korta dem är. Känns så underbart att jag åtminstone har tio bevakare kvar och jag älskar er alla innerligt. Här har ni iallafall nästa kapitel, lämna gärna en kommentar eller en tumme om ni gillade det så skriver jag mer.
Är du nöjd nu Trezzan? Här får du ett bevis på att din ff:n är så mycket bättre än min!
I nästa kapitel får vi följa med Draco och Blaise när dem jagar råttor i källaren. Det låter väl skoj va?!
Och så vill jag välkomna min nya bevakare Testralis! Söt som socker är hon, välkommen in i hjärngänget på mugglis! ♥ Jaja slutsnackat från min sida nu...Låt oss ha en liten lekstund tillsammans med Nott!
Puss ♥


Kapitel 66
Ett gastkramande besked

Den snövita ugglan landade med ett lätt svischande på min utsträckta arm.
Jag log och strök henne varsamt över den lena fjäderdräkten. Shanti svarade genom att försiktigt hacka mig på handen med näbben innan hon stack in huvudet under vingen och burrade upp sig.
”Är du trött nu?”
Försiktigt bar jag fram henne till en ledig bjälke och hon tog tacksamt emot ugglegodiset som jag stack åt henne. Sedan hoade hon mjukt och flög fram till vattenhon för att ta sig en slurk vatten.
Dracos stora tornuggla gjorde henne sällskap och jag lämnade dem ifred.
Det hade gått två veckor sedan mitt och Dracos lilla uppbrott. Dem två veckorna hade varit de värsta i mitt liv. Först hade jag haft planer på att resa hem för att ta hand om min lillasyster Miranda.
Men Dumbledore hade avböjt förslaget med en nyckfull glimt i de blåa ögonen.
Varför hade han inte velat säga och jag visste sen tidigare att det inte tjänade någonting till att tjata. Tids nog skulle jag få veta.
Istället skrev jag regelbundet brev till min syster. Och för varje gång som bläcket var ut smetat av tårar kände jag ett hugg i hjärtat. Miranda behövde mig och jag svek henne genom att vara egoistisk.
Ännu flera elever hade lämnat skolan. Däribland tvillingarna Patil och deras bästa väninna Lavender Brown. Eftersom två av dem delade sovsal med mig och Hermione blev deras tomrum extra iögonfallande och vi gjorde vårt bästa för att fylla upp det. I hemlighetet hoppades vi att dem snart skulle komma tillbaka och vi aktade oss noga för att lägga så mycket som en hårnål på deras prydligt bäddade sängar. Det hade blivit mycket tyst i Gryffindors sällskapsrum sedan Parvati och Lavender lämnade Hogwarts. Och det var, som Ron uttryckte sig;” En efterlängtad men obehaglig tystnad.”
Lektionstimmarna var också förändrade. Alla lektioner inom försvar mot svartkonster var inställda fram tills det att man funnit en någorlunda vettig vikarie.
Proffesor Lupin hade begett sig iväg för att kunna engagera sig helhjärtat i fenixorden och han lämnade precis som Parvati och Lavender en dyster tystnad efter sig.
Två av växthusen hade sprängts sönder under dödsätarnas flykt från Hogwarts och Proffesor Sprout la all sin tid på att försöka lappa ihop sina skyddslingar och hade ingen ork över till undervisning.
Så för första gången hade vi en massa tid över till att göra alla dem saker som vi ville göra- det märkliga var att ingen verkade särskilt lycklig över det.
Inte ens Fred och George tog tillfället i akt och smällde av smällare, kastade pruttfrisbees i korridorerna eller skrev fula ord på väggen utanför Filchs kontor.
”Visst är det väl konstigt va”, sa Ron när vi gick ner till middagen en torsdagkväll, ”att när vi äntligen får en massa lektioner inställda så är det ingen som är glad åt det.”
”Det är väl inte så konstigt med tanke på allt som har hänt”, sa Hermione. ”Halva skolan har ju så gott som försvunnit. Föräldrarna är helt hysteriska.”
”Jag kan förstå dem”, sa jag. ”I sådana här tider vill man hålla familjen samlad, det är naturligt.”
”Men det finns ingen säkrare plats än Hogwarts”, mässade Hermione övertygande. ”Så länge Dumbledore finns här...”
”... kan ingen skada oss.” avslutade Harry. ”Vi vet, Hermione. Du brukar säga det.”
Taket i stora salen var grått och dystert. De hade det varit dem senaste veckorna och under måltiden var det bara vara Ron som hade någon aptit.
Ideligen kastade jag blickar bort mot Slytherinbordet fast jag egentligen borde ha låtit bli.
Vid Slytherinarnas elevhemsbord fanns det inte några tomma stolar- inga oroliga föräldrar hade hämtat hem sina barn.
Draco syntes inte till.
Det hade han inte gjort den närmaste veckan och jag funderade vart han höll hus. Och det var nära att jag frågade Harry om jag fick ta en titt på marodörkartan men lyckades hindra mig själv i sista sekund. Det fanns gränser och så fanns det gränser.
”Är du fortfarande lika förbannad?” Hermione hade som vanligt satt ord på mina tankar.
”Nej.” Jag tänkte tillbaka på händelsen för två veckor sedan.

Det hade varit dagen efter mitt och Dracos samtal i skrubben och jag hade varit på ett uselt humör.
Delvis på grund av den sorg som härskade inom mig, delvis på grund av att jag kände mig så oerhört sviken.
Jag hade fått syn på Draco utanför troferummet efter trolldomshistorian (ingenting kunde få Proffesor Binns att sluta undervisa) tillsammans med sina kompisar.
De hade skrattat och verkat obehagligt uppmuntrade. Sen hade jag fått syn på stackars Neville som stod inklämd mellan Crabbe och Goyles massiva kroppsmassor med Draco framför sig som en ettrig liten terrier.
”Varför har inte du lämnat skolan?” hörde jag Dracos släpiga röst häva ur sig. ”Jag tror inte att grundarna skulle bli så stolta om de fick reda på att rektorn lät en ynk gå kvar här.”
Jag hade inte behövt höra mer. Snabbare än Merlin hann byta kalsonger var jag framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. ”Hur vågar du tala så till Neville!” fräste jag och stirrade hatiskt på honom. ”Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Draco använde sig genast av sin specialitet- att spela oförstående- och tittade oskyldigt på mig innan han vände sig mot Neville igen och flinade. ”Longbottom, har du skaffat dig en ny flickvän?” Du verkar ha valt en med gnista den här gången, vi får väl för din skull hoppas att hon inte blir övertänd!” Hans ord hög som knivar i mitt bröst. Hur kunde han spela så obrydd efter allt vi gått igenom tillsammans? Jag drabbades av en stor lust att torka bort det falska självbelåtna leendet från hans ansikte med hjälp av min trollstav men nöjde mig med att ge honom en mörk blick som jag hoppades var tillräckligt skrämmande.
”Och du är ju väldigt mycket bättre än Neville”, sa jag istället. ”En liten bortklemad skitunge, det är vad du är. Jag ångrar verkligen att jag lagt ner så mycket tid på dig för ingenting.”
”Jasså, det gör du?” Hans varggråa ögon smalnade till två tunna streck. ”Så tråkigt att jag inte lagt ner hälften så mycket tid på dig då. Jag slutade med det så fort jag upptäckte ditt umgänge med smutskallar.”
”Jasså?” Jag kunde inte låta bli att le trots att jag var så arg att jag skakade. ”Så lät det inte igår.”
Draco rodnade ilsket och jag kände en seger.
Han var helt medveten om att han inte kunde gå på för hårt mot mig. Jag visste alldeles för mycket.
”Du tror att du är så mycket bättre än alla andra, Draco. Men som jag har sagt till dig flera gånger förut; det är du inte. De enda du är, är en dålig kopia av din far. Och det är verkligen ingenting att vara stolt över.”
”Smutskastar du min pappa?”
”Minst sagt. Din pappa är en lika simpel mördare som Voldemort, den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order- Lucius tar bara emot dem.”
Det var så skönt att se Dracos bleka ansikte färgas rött av förargelse. Crabbe och Goyle knöt hotfullt nävarna och Zabini flackade med blicken, rädd för att hamna emellan om det skulle bli bråk.
Det verkade faktiskt som om Draco hade förlorat talförmågan. Men när jag vände mig om för att gå hörde jag hans släpiga röst bakom ryggen. Varje stavelse vibrerade av ilska och det lät som om han inte hade långt till tårar.
”Du kommer att få ångra dig bittert den dagen Mörkrets herre får tag i dig. Du är den största blodsförädaren jag har stött på och jag svär vid min mors dödsbädd att våra förfäder skulle vända sig i graven om de visste att sådana som du gick omkring här på jorden.”
Jag agerade mer på instinkt än efter tanke. Slaget träffade Draco rakt i ansiktet och han vacklade bakåt med huvudet i händerna. Det rann en rännil av blod nedför tippen på hans näsa som hade fått ta emot smällen och han stönade av smärta.
”Du är död för mig, Draco. Hädanefter så är du faktiskt det.”
Efter att ha spottat framför hans fötter vände jag på klacken.
Harry och Ron gav varandra en imponerad blick, flinade roat åt Draco som fortfarande ylade över sin krossade näsa och travade efter min ryggtavla.
”Håll dig borta från mig!” väste jag åt Zabini som hade försökt smita därifrån strax innan jag utdelade slaget. Han dukade skräckslaget undan för min trollstav som jag höll i hans ansiktshöjd och backade lydigt bakåt med händerna höjda över huvudet...

”Nej det har gått över nu.” Jag var återigen tillbaka i verkligheten.
Hermione suckade och smuttade på teet som hon höll i sina skakiga händer. ”Det löser sig.”
”Säkert.”
”Ge henne inte några dumma idéer nu, Hermione” muttrade Ron och sträckte sig efter brödkorgen.
”Det har varit så lugnt och skönt utan den där snorungen.”


Draco travade fram och tillbaka längs den sliriga stigen.
Han kände sig irriterad. Under årens lopp hade han många gånger (faktiskt så många att han för länge sen tappat räkningen) ställt sig frågan varför han hade valt ut Storbritanniens ointelligentaste och minst inkompetenta trollkarlar som sina bästa vänner.
Draco hade inte krävt mycket av dem den här gången heller, ändå dröjde det nästan en timme innan de dök upp.
”Har ni den?” Han slutade vanka och stegade fram till Crabbe och Goyle.
När han läst svaret i deras dumma ansikten svor han högt och slog ut med händerna.
”Jag trodde inte ens att ni skulle kunna misslyckas med det här! Ni har ju straffkommendering hos honom varje kväll- ni borde veta hur man tar sig in på kontoret vid det här laget!”
”Han har bytt lås”, muttrade Goyle. ”Nyckeln passade inte.”
Draco slog sig för ansiktet och stönade högt. ”Nyckeln? Ni kunde väl bara gjort som alla andra och kastat en Alohomorabesvärjelse över dörren? Eller frågat smutskallen om hjälp, hon dyker väl alltid upp när man minst anar det.”
”Förlåt”, grymtade Crabbe.
”Ni får göra om det imorgon bitti. Jag måste ha boken till imorgon kväll. Eller också; Draco bet sig fundersamt i underläppen, ”Så kanske ni kan kasta en imperiusförbannelse över honom, hämta den och sedan sticka därifrån. Sedan dödsätarna tog över ministeriet så är lagen för olovliga förbannelser upphörd. Men jag är tveksam om ni två är tillräckligt kompententa för att klara av det. Sjabblar ni till det är de kört.” Han suckade och tittade uppgivet på dem.
”Om jag talar om för er exakt hur ni ska göra så borde inte ens två träskallar som ni kunna misslyckas.”
Nöjd över att deras ledare hade fattat ett beslut nickade Crabbe och Goyle.
Draco kände hur marken långsamt blev stabilare under hans fötter. Hans plan var suverän.
Om nu Crabbe och Goyle inte förstörde den genom att begå ett eller ett par ödesbestigna misstag.
”Vet ni vad”, sa Draco till dem. ”Vi tränar på förbannelsen. Jag vet ett rum där vi kan hålla till utan att bli störda. Sen kan vi...” Han hann inte avsluta meningen. Två personer var påväg rakt mot deras håll
- två av dem personer som Draco minst av allt hade någon lust att träffa. Och synen av att se bägge två tillsammans var äcklande. Snabbt grep han tag i Crabbe och Goyles klädnader som var i storlek med en mindre jättes och drog in dem bakom en överbevuxen sten.
”Tack för att du räddade mig.” Elli tittade på Nott. ”Jag menar det verkligen. Jag är skyldig dig ännu en gentjänst.”
”Våra tjänster gentemot varandra är avtjänade.”
Elli höjde på ögonbrynen. ”Men jag misslyckades med att varna dig, jag...”
”Du försökte.” Hans tonläge sa tydligt att ämnet var slutdisskuterat.
Draco knep fingrarna hårt om stenen. Han avskydde Nott. Och han avskydde att se hur han gick bara några centimeter ifrån Elli som inte ens verkade obehagad. Hon var den enda som Draco visste som inte blev illa till mods av att ha Nott i närheten.
Från början hade det varit roligt att reta honom. Draco och hans kompisar hade hållit på med det i flera år. Men det konstiga var att Nott inte verkade bry sig ett dugg om dem. Han blev aldrig arg eller visade tecken på rädsla; när de pressade upp honom mot en vägg nere i den mörka delen av fängelsehålan och viskade elaka saker i hans öra tittade han bara på dem som om de vore luft och slank iväg. Det hade hänt flera gånger att saker hade exploderat, satts i rörelse eller till och med rasat ned i närheten av honom. En gång hade Marcus Flint fått en taklampa i skallen när han tagit Notts böcker och en annan gång hade Miles blivit liggande i sjukhusflygen med en stark smärta i buken efter ett osynligt slag när han på skoj hade rivit sönder Notts elevhemsklädnad.
Dessutom hade han dem mest skrämmande ögonen i hela trollkarlshistorien. Och han älskade att stirra. Draco var övertygad om att han bara gjorde det för att jävlas.
Vem som helst skulle få hjärtslag av Notts gulaktiga genomträngande blick.
Umgicks man med Theodore Nott fick man problem. Om inte så blev man ett problem. Så varför ville Elli äventyra sitt rykte genom att vara med honom?
Inte för att det angick Draco (absolut inte) men han kunde inte låta bli att undra.
Elli stannade precis framför deras gömställe och han höll andan. Bara tanken på hur hon skulle reagera om hon upptäckte att han hade gömt sig för att undvika henne var förödmjukande. Sen att idioten Nott dessutom skulle se alltihop avgjorde saken. Draco pressade händerna över Crabbe och Goyles gapande munnar med en våg av illamående. Ingen av dem ägde någon tandborste.
”Theodore, jag måste få fråga dig en sak.”
Nott såg lika förvånad ut som Draco när hon nämnde honom vid förnamn.
”Varför blev Jessica så rädd för dig?”
Nott förblev tyst ett par sekunder. Han betraktade intresserat den grådaskiga himlen och verkade fundera på vad han skulle svara. Till sist sa han: ”Det är en lång historia.”
”Gör den kort då.”
Nott log så att hans spetsiga hörntänder blottade sig under dem bleka läpparna.
”Då skulle du nog inte stå kvar här bredvid mig.”
”Varför inte det?” frågade Elli. ”Tänker du bita mig?”
”Bita dig?” Det var inte frågan som Nott ställde som skrämde Draco utan sättet han sa det på. Han lät eftertänksam; som om han verkligen övervägde det hela och Draco såg hur Elli hajjade till trots att hon inte försökte visa det. ”Det är möjligt.”
Himlen drog ihop sig och ett mullrande höjde sig över slottet. Det omtalade ovädret hade startat och Draco kunde känna hur vattendropparna träffade honom som små vassa nålstick.
Men han ides inte röra sig utan stod precis som Elli fastvuxen i marken. Hon hade blivit blek om kinderna och stirrade rakt framför sig.
Nott närmade sig henne försiktigt och stack sitt ansikte alldeles intill hennes öra.
”Ska du inte ställa flera frågor?”
Elli började darra och pressade sammanbitet ihop sina skallranden tänder.
”Gör det”, befallde Nott. ”Ställ en till fråga.”
”Jag vet vad du är.” Hennes röst var lika tunn som vinden men hon lät förvånansvärt stadig när hon talade. Långsamt vände hon sig om mot Nott som hade hela sin uppmärksamhet riktad mot henne. ”Du är en vampyr.”
Hans ögon smalnade. ”Vad får dig att tro det?”
”Jag har tänkt på det länge.” Hon tvekade men när han inte svarade fortsatte hon. ”Du är stark. Ingen vanlig trollkarl skulle kunna bryta en trollstav mitt itu. Du är snabb, dyker hela tiden upp och sedan försvinner. Dina ögon ändrar färg efter ljuset och du är alltid kall. Och- hon blötte läpparna med saliv- du äter aldrig några måltider.”
”Inte illa”, sa Nott tyst utan att röra sina läppar. ”Är du rädd?”
”Nej”, sa Elli och tittade honom i ögonen. ”Varför skulle jag vara det?”
Draco stönade tyst för sig själv och slog handen för ansiktet.
”Inser du inte det själv?” Den plötsliga styrkan i hans röst fick Elli att rygga tillbaka och Draco kände hur benen skakade som klappträn under honom. ”Du vet inte vem eller vad jag är. Du har ingen aning om vad jag kan göra.”
”Varför skulle du skada mig efter att du räddat livet på mig två gånger?” Hon skakade på huvudet.
”Det är inte realistiskt.”
”Det är inte mycket som är det”, svarade Nott.
”Du borde vara rädd.”
”Jag kommer aldrig att bli rädd för dig.” Draco kunde slå vad om att Elli lät mer övertygad än hon egentligen var. ”Det jag undrar är, varför räddade du mig? Om du tillhör den andra sidan?”
”Jag är inte på någons sida!” fräste Nott. ”Jag föraktar dödsätare och vad dem har gjort med vårt släkte. Jag avskyr dem för att de inte respekterar livet efter detta och leker med döden. Jag skulle aldrig gå i sans med dem.”
”Precis. Så varför skulle jag då behöva vara rädd för dig? Jag tycker att du är snäll och dessutom så har du upprepade gånger räddat livet på mig.”
”Så tanken på att jag skulle kunna kasta mig över dig och döda dig på fläcken skrämmer dig inte det minsta?”
”Inte särskilt.”
Till Dracos förvåning flinade Nott. ”Det verkar inte som man skrämmer dig i första taget.”
”Jag är nog van vid det mesta.” Hon log tillbaka.
Men Nott tittade inte på henne längre. Istället hade han vänt sig om och stirrade utan att blinka mot Dracos gömställe. Draco drabbades med ens av en olustig känsla att Notts ögon kunde se igenom sten och instinktivt slöt han fingrarna om trollstaven. Crabbe och Goyle såg dumt på honom och gjorde sedan samma sak. Vad nu det skulle vara till för nytta. Om det nu verkligen var sant-om han verkligen var en vampyr- så skulle deras förhäxningar vara ungefär lika användbara som en påse ismöss.
”Vad är det?”
Nott svarade inte Elli utan fortsatte att stirra mot Draco, nej rakt på Draco. Sedan gick han sakta fram till stenen och la ena handen på den. Draco kände en ilning i maggropen och han tog ett par steg bakåt.
”Det är nog bäst att du går nu.” Nott vände sitt bleka ansikte mot Elli.
”Varför det?” Hon lät misstänksam. ”Ska du inte med?”
”Jag tror inte att du vill ses i sällskap med mig”, svarade han. ”Gå i förväg du.”
Till Dracos förvåning lydde hon. Kanske låg det någonting i vad Nott sa, för hon ryckte bara på axlarna och började gå tillbaka mot slottet.
När hon var utom synhåll lutade sig Nott fram och viskade: ”Det är bäst att du inte talar om det här för någon, Malfoy. Isånafall måste jag ge dig det tråkiga beskedet att du är väldigt illa ute.”

Hej bejbs!
Tack för alla era fina kommentarer, dem är som sann medicin för själen. Idag tänker jag dock följa Smoke Smokes råd(eller ska jag säga vilja?) och lägga ut kapitlet PÅ EN GÅNG! :'D
Men fortsätt jättegärna kommentera, nästa gång kommer jag att svara som vanligt. Har suttit och skrivit konstant i två dagar nu och fått ihop två nya kapitel så nu kommer ni inte behöva vänta länge.

Tumma supergärna om ni gillade det eller ge mig en kommentar( kort eller lång spelar ingen roll) så blir jag den lyckligaste tjejen i världen! Glöm inte att ni är BÄST.
Puss och kram från mig och Draco!♥

Tror att du kommer gilla det här Trezzan
Sa jag inte att Jessica skulle dyka upp?
Och Freddelito och Hanlio ni är SAKNADE! Ni har väl inte övergett oss?!
Är så tacksam för alla mina bevakare ♥ Ni är bäst!

Kapitel 65
I slutet på mars

Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mig att det mörka hålet som jag hade omslutits av i själva verket var en del av Dracos skyddsförtrollning.
Som om han hela tiden varit beredd på att någonting skulle hända hade han slitit fram sin trollstav av hagtorn och kastat förtrollningen över oss samtidigt som han pressat ner mig mot marken.
För ett förvirrat ögonblick trodde jag att skakningarna som fick porträtten på väggarna att vibrera hade frammandes av Draco, men när jag fick syn på hans ansikte förstod jag att det inte var så.
En bit av en stor gobeläng föreställande en fet trollkarl i stråhatt hade landat bara en ynka meter från våra huvuden och splittrats mitt itu.
Resten av slottet hade vaknat till liv och elever och personal kom springande från sina respektive uppehållsrum och kontor för att se vad som stod på.
På vingliga ben reste jag mig upp och var en hårsmån från att bli omkull sprungen av en skräckslagen Neville som bara iförd en knallgul nattsärk och ett par sammetsgröna luddiga tofflor kom dundrande nerför den sönderslagna trappan.
Mot bröstet höll han sitt älskade keldjur Trevor som gjorde tafatta försök att slingra sig ur hans händer.
”In i stora salen med er!” hojtade Proffesor Sprout som kom marscherade uppifrån källaren där Hufflepuff hade sitt sällskapsrum. Bakom henne kom en lång rad av Hufflepuffare som fick småspringa för att hinna med.
De flesta var bara iklädda pyjamas och verkade mycket förvirrade.
Jag vände mig mot Draco som beslutsamt greppade tag i min arm och drog mig mot stora salen.
Därinne rådde det redan full aktivitet.
Elevhemsföreståndarna gjorde tappra försök till att fösa ihop sina elever i samlade grupper men det var inte längre någon som verkade bry sig om vilket elevhem de tillhörde.
Folk stod i blandade klungor och viskade halvhögt med varandra.
En del vred sig oroligt av och an medan andra (som utgjorde ungefär en sjättedel av Slytherinarna) såg roade ut.
Dumbledore stod alldeles stilla vid podiet och tittade ut över matsalen.
Jag fångade hans blick och kände en ilning av fasa när jag såg att den bottnade i oro.
Men när han talade var rösten lika stabil och sansad som om han hade hållit en föreläsning om skolans ordningsregler.
”Ingen elev lämnar salen utan min tillåtelse. Ingen elev går säker utanför Hogwarts portar förens vi kan fastställa vad som inträffat.”
Två tredjeårsflickor från Ravenclaw brast i gråt och Ernie McMillans ansikte antog en färg som påminde om torkad senap.
Flera elever stack ner händerna i sina fickor för att kontrollera att trollstavarna fanns på plats ifall de skulle bli tal om strid.
Jag kopierade deras rörelse och kände en stöt av lättnad när mina fingertoppar snuddade vid staven innanför byxlinningen.
Sedan sökte jag med blicken efter tre välbekanta ansikten. Ett par huvuden bort fick jag syn på Ginnys röda hårman. Weasley tvillingarna stod tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan ett par meter ifrån henne och bredvid dem skymtade jag Lunas runda ansikte.
Hon stod lätt framåtlutad bredvid Colin Creevey och verkade mycket intresserad av någonting som kröp runt på golvet framför hennes fötter.
Jag fick en känsla av att hon inte hade den blekaste aning om varför hon tillsammans med sina elevhemskamrater hade blivit nedförda från Ravenclaw tornet hit till stora salen efter middagstid.
Det intresserade henne helt enkelt inte.
Nästan lite motvilligt slet jag blicken från Luna och fick syn på dem jag letat efter.
Harry, Ron och Hermione stod tätt tillsammans i en liten grupp bestående av en handfull Gryffindorelever som tystades ner av en stressad McGonagall som ideligen kastade oroliga blickar ut genom de höga fönstren. Jag gjorde ett försök att fånga deras uppmärksamhet och Ron, som stått och pratat med Angelina över huvudet på ett par uppskärrade förstaårselever, fick syn på mig och knuffade till dem andra två.
Tillochmed på det här avståndet kunde jag urskilja Hermiones uppspärrade ögon och Harrys oroliga, sammanbitna ansikte. Plötsligt smalnade hans gröna ögon ogillande och med en ilsken knyck på nacken fick han sina vänner att titta åt samma håll. Jag vände mig också om och fick syn på Severus Snape som ljudlöst likt en dementor flöt fram till Dumbledore och viskade någonting i hans öra. Dumbledore lutade sig fram och lyssnade innan han återgick till sin fulla längd och skakade på huvudet. Sedan mumlade han fram ett svar och Snape nickade korthugget, kastade en blick mot oss och stegade ut ur salen.
”Vi måste få veta vad som hänt!” Parvati Patil stod tillsammans med sin tvillingsyster Padma alldeles nedanför podiet och hennes vackra mörka ögon glänste av tårar. ”Vi vill åka hem!”
Dumbledore satte upp handen framför sig för att få henne att tystna.
Något stort och silverskimrande hade plötsligt brutit fram genom ett av fönstren som krossades som mjöd av den genuina kraft som varelsen utstrålade.
Graciös och glänsande landade lokatten smidigt mittibland de chockade ansiktena som alla vändes mot den.
Folk vred på huvudet och de som stod längst bak i rummet sträckte på halsarna för att få en skymt av den. Proffesor McGonagall slog handen för munnen och Proffesor Sprout höjde på ögonbrynen.
Dumbledore vände sig sakta om mot lokatten som med skarp blick trots den dimmiga konsestens som den var gjord av tittade rakt upp in i hans ansikte.
Sedan öppnade patronusen munnen på vid gavel och talade med en djup och långsam mansröst: ”Ministeriet har fallit. Scrimgor är död. De är på väg.”

Först var det alldeles tyst.
Det var som om hela slottet höll andan.
Sedan bröt tumultet ut som genom en ugglas vingslag.
Folk började skrika hysteriskt och kastade sig i varandras famnar.
Ravenclaw flickorna bredvid mig började stortjuta och det hördes ett högt klagande bröl från Hagrids stol när den böjde sig mitt itu av tyngden som uppkom när han oförsiktigt dunsade ner på ändan.
Ett par rebeller från Gryffindor gjorde ett försök att tränga sig ut genom porten men viftades tillbaka av en mycket upprörd Proffesor Flitwick som darrade från alla håll och kanter.
”Tystnad!” röt Dumbledore och höjde sin trollstav. ”Ingen av er får drabbas av panik. Prefekterna samlar ihop sina respektive elevhem och för dem i säkerhet tillbaks till sovsalarna, lärarna följer med mig ut på skolområdet.”
Dumbledore sänkte sin trollstav och klev ner från podiet.
Återigen steg ljudvolymen och det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla försökte
ta sig fram samtidigt.
Prefekterna radade upp sig och vinkade och viftade för att tillkalla sina skyddslingars uppmärksamhet. Föreståndarna kastade åt dem ett par snabba order innan dem i samspel med de andra lärarna begav sig ut genom portarna tillsammans med Dumbledore.
Över huvudet på ett par förstaårselever från Slytherin fick jag syn på Hermiones hårburr där hon noggrant digraderade Gryffindorarna att ställa upp sig på led med de yngsta i mitten.
Samtliga från mitt elevhem hade dragit fram sina trollstavar och kastade misstänksamma blickar på sina skolkamrater medan de tog sin plats i ledet. Ravenclawarna var redan påväg mot sitt torn i den västra delen av skolan och Hufflepuffarnas prefekter Hanna Abbot och Ernie McMillan gjorde sig beredda att slå följe med dem.
Slytherin hade ingen ordning överhuvudtaget. Flera av eleverna stod fortfarande och pratade som om ingenting hade hänt och de flesta verkade riktigt uppiggade efter meddelandet om att trolldomsministern var mördad och att slottet med största sannolikhet inom kort skulle invaderas av dödsätare.
Jag hörde hur en liten pojke med råttfärgat hår skröt högt om sin pappa och jag kände en våg av illamående när hans kompisar beundrande drog efter andan.
Draco gjorde ingen ansats till att följa Dumbledores order. Han stod kvar där han stod; men det var inte svårt att läsa vad som fanns skrivit i hans ansikte. I de gråa ögonen tampades skräcken och nervositeten med beslutsamhet och illvilja. Jag tog tag i hans arm och skakade den lätt.
”Draco, vad är det som händer?”
”Stick tillbaka till ditt sällskapsrum”, blev hans svar.
Han klev åt sidan.
”Vart ska du?”
”Gör bara som jag säger!” fräste han och slog sig fri från mitt grepp. ”Annars går det illa för dig.”
”Hotar du mig?”
Han svarade inte och jag ilsknade till.
”Har någon sett till Nott?” Miles överlägsna sliskiga stämma hördes bakom min vänstra skuldra.
”Tror aldrig han lämnade Astronomitornet” skrockade Flint. ”Vänta bara tills dödsätarna kommer och hittar honom där uppe, efter vad hans pappa har ställt till med! Notts morsa kommer inte att behöva känna sig ensam i graven länge till...”
Jag hade precis vänt Draco ryggen för att återförena mig med mitt elevhem när jag hajade till.
”Vet inte Nott om att dödsätarna är påväg?” Jag vände mig om mot Miles som skrattade så spottet yrde ur munnen på honom. Flint flinade också brett och visade alla sina förtjusande sneda gula tänder. ”Slytherin kommer inom en väldigt snar framtid befrias från sitt svarta får.”
De skrattade rått och jag gav dem en lång hatisk blick och började småspringa mot portarna.
”Vart ska du?” frågade Draco förvånat. ”Elli!” Med hans vädjande rop ringande i öronen trängde jag mig förbi de sista Ravenclawarna och började springa genom korridoren och uppför trappan till första våningen. Jag kunde inte låta någonting hända Nott.
Jag var skyldig honom en gentjänst för att han räddat mitt liv i den förbjudna skogen och det här var ett utmärkt sätt att återgällda honom på.
Dessutom klappade mitt ädla Gryffindorhjärta lite extra för folk i livsfara. Tänk om det Flint sa var sant? Om nu Notts pappa hade gjort någonting som retade dödsätarna var det långt ifrån omöjligt.
Efter ett par minuters språngmarsch kunde jag konstatera att min kondition var sämre än jag befarat.
Det var många trappor upp till Astronomitornet som var Hogwarts högsta byggnad och mitt hjärta bankade alltmer för varje steg jag tog.
Lungorna skrek efter luft och jag kände den välbekanta metallsmaken i munnen efter en sprucken läpp.
Måtte han vara här uppe.
Genom ett av fönstren såg jag natthimlen avteckna sig ovanför slottet, mörk och stormig. Nedanför patrullerade lärarna omkring; fullt upptagna med att kasta sina skyddsbesvärjelser.
Sista trappan tog jag i två språng och det var med mycket darriga ben jag satte mina fötter ovanpå det hårda trägolvet uppe i tornet där våra lektioner i astronomi vanligtvis brukade hållas.
”Nott?” Min röst ekade spöklikt mellan de öppna väggarna och jag svalde. Han var inte här.
Med sviktande mod började jag gå längs den runda utsiksplatsen. Utanför skymtade jag ett par höga skogsbeväxta kullar som höjde sig mot skyn bortanför horisonten.
I mitten bredde Svartsjön ut sig och någonstans i dess djup trängdes den vänligt sinnade jättebläckfisken (som tagit på sig uppgiften att slunga upp skräckslagna förstaårselever som fallit ur sina båtar tillbaks på torra land igen) med grindylogger, en koloni vattufolk och en mängd andra undervattensdjur-och odjur som alla sett dagens ljus i Svartsjöns undre värld. Mina händer knöts automatiskt om det järnsmidda räcket och jag kastade en sista blick ner mot sjön; slogs av tanken på hur högt upp jag befann mig och började gå tillbaka mot trappan. Halvvägs dit stannade jag till och vädrade i luften. En stank av blod och ruttnande lik stack i mina näsborrar, samma lukt som tillhört den av dödsätarna som hade tilltalats Fenrir. Med ett kvävt skri av fruktan stelnade jag till-och hörde dunsandet från tre kroppar som landade alldeles bakom mig.
”Ser man på! Vi får tydligen efterrätten serverad på silverbricka idag.” En kvinna trädde fram ur skuggorna. Hennes vackra ansikte var lika blekt som månen hon tornade upp sig framför och läpparna var förvridna i ett skadeglatt grin.
”Det är ingen ide att du försöker springa din väg på dina magra stackars ben”, sa hon lugnt och tecknade åt de två andra att komma närmare. ”Det kommer att bespara dig onödigt lidande.”
Fenrir Grårygg flinade åt mig. Ingen av dödsätarna bar några masker och i skenet från månen skymtade jag ett förvridet misskött ansikte och ett par gula vattniga ögon bakom en strimma av mörkt flottigt hår.
”Vi-vilka är ni?”
Kvinnans leende blev bredare. ”Den informationen kommer du inte ha någon nytta av hos Mörkrets herre. Det skulle bara stjäla vår tid.”
Fenrir gav återigen upp sitt skallande skratt och tog ett nästan djuriskt skutt mot mig. Jag backade förskräckt undan och kämpade med mig själv för att inte kräkas när en pust av hans vidriga andedräkt sköljde över mitt ansikte.
”Jessica?” Den tredje dödsätare var lång och reslig. Han hade ett attraktivit stiligt ansikte och verkade vara den av dem som gjorde minst väsen ifrån sig. Nu vände han sig mot kvinnan. ”Hur länge?”
Hon gav honom ett ointresserat ögonkast. ”Så länge som det behövs, Avery.”
Avery. Jag tittade på mannen framför mig med nya ögon. Han hade varit i skogen den natten då Snape trädde fram i sin sanna skepnad.
Avery verkade ha kommit fram till samma sak och ruskade ljudlöst på huvudet-nästan som om han ville befria sig från minnet. ”Kör för det.”
Som en man riktade dem sina trollstavar mot mitt bröst.
”Stoppa undan den där”, Jessica pekade på min stav som jag slitit fram ur klädnaden.
”Du kommer inte att ha någon användning för den.”
”Hur vet ni det?” Rösten darrade vid det här laget nästan lika mycket som knäna,
”Jag tänker inte låta mig föras bort utan strid!”
”Strid?” Jessica la huvudet på sned. ”Här kommer inte att bli någon strid.”
”Dumbledore kommer snart att upptäcka er!” Jag svalde. ”Ni kommer att hamna i Azkaban fortare än ni hinner andas!”
”Åh, jag tror nog att vår käre Albus har fullt upp med sitt.” Återigen log hon och blottade två rader av perfekte vita tänder. ”Om jag inte hörde fel när vi tog oss in över muren så har någon utav er blivit dödad.”
”Dödad?” Viskade jag, ”Är ni fler?”
”Ett par stycken. Jag skulle gärna fortsätta att småprata med dig, men om du ursäktar så har vi ett jobb att sköta.”
Jag öppnade munnen för att skrika men en kall hårig hand pressades över mina läppar och tvingade tillbaka skriket ner i luftstrupen.


Draco hade aldrig tidigare i sitt sextonåriga liv sökt upp Harry Potter på egen hand.
Därför var det kanske inte så märkligt att Harry såg en smula överraskad ut när Draco kom störtande och ryckte tag i hans klädnad.
”Potter! Har du sett till Elli?”
”Elli?” Harry stod där som ett stort frågetecken. ”Hon var väl tillsammans med dig?”
”Inte längre.” Hur man än definierade ordet tillsammans så blev det samma svar och Draco kände svetten bryta fram i pannan. ”Hon gick för att leta reda på Nott, men...”
”Nott?” Harry som så smått började ana onåd rynkade pannan. ”Varför det?”
”Hon ville varna honom.”
”För vadå?”
”Dödsätarna! Det kommer dödsätare hit vilken sekund som helst, och hon ville varna... Vad gör du?!”
Harry hade i samma sekund som Draco uttalat meningen pressat upp sin svurna fiende mot väggen.
”Vad har du gjort med henne?” väste Harry och skakade Draco. ”Om du har gjort minsta lilla som äventyrar Ellis säkerhet...”
”Nej! Du förstår inte!” Dracos röst gick upp i falsett och han slingrade sig som ormen på hans emblem för att komma loss. ”Jag hade ingen aning om det här!”
”Vad är hon?” Harry tryckte sitt ansikte alldeles intill Dracos. ”Var är Elli?”
”Jag vet inte!” Draco kände hur paniken långsamt höll på att övermanna honom.
”Jag vet inte vart hon är!”
”Harry vad håller du på med?!” Hermione kom sättande och slet tag i Harrys axlar och tvingade honom att släppa taget om Draco.
”Vad gör ni?”
”Han säger att det ska komma dödsätare till slottet!”
Hermione såg oroligt från Harry till Draco som gav henne en dräpande blick till svar.
”Dödsätare? Var är Elli?”
”Det är de jag försöker få ur honom!”
”Jag VET inte!” vrålade Draco. ”Hon stack iväg för att varna Nott, jag har ingen aning om vad hon tagit vägen. Det är ju det jag försöker säga, men han lyssnar inte!”
”Vem skulle lyssna på dig?” Ron hade slunkit upp på Harrys andra sida och tittade på Draco med samma blick som när man betraktar något mycket motbjudande. ”Du är ungefär lika tillitsfull som en säck möglig råhjorts potatis.”
”Astronomitornet.” Allas huvuden vändes mot Hermione. ”Hon är vid astronomitornet.”
”Hur vet du...” Började Ron men Harry tystade honom.
Sedan vände han på klacken och började knuffa sig ut genom stora salen.
Draco, som både var förvirrad och förödmjukad bestämde sig för att följa efter.
Paniken växte i hans bröst för varje steg han tog och han var så rädd för vad han skulle få se att han inte ens la märke till de förbryllade blickar som han och Harry drog till sig när dem sida vid sida rusade genom korridorerna. Bakom sig hörde han Hermione och Rons flämtande andetag. Om det inte hade varit för en sådan hemsk sak så skulle han ha stannat upp bara för att garva åt komiken i det hela. Men nu var det blodigt allvar. Draco hoppades intensivt att det inte skulle bli allt för blodigt.
Anledningen till att hans känslor hade gjort uppror var efter att han tagit sig en titt på myntet.
Den hade blinkat och känts varm som en nykläckt drakunge i hans handflata.
Och Draco som var väl införstådd vad det betydde hade drabbats av panik. Men han kunde inte förstå vad dem skulle hit till slottet att göra. Tiden för hans uppdrag var inte inne ännu och Mörkrets herre hade gett dem en order att ligga lågt och invänta rätt ögonblick. Varför hade ett par av dem begett sig till Hogwarts redan ikväll?
Som den egoist han var stannade han vid foten av trappan och lät de andra tränga sig förbi honom.
Med andan i halsen fuktade han sina torra läppar med tungan och slöt ögonen när Harry vrålade den mening som han hade hoppats att han skulle slippa höra.
”Släpp henne!”
Jessicas svar kom omedelbart.
”Men ser man på. Hej på dig, Potter. Tänk att man äntligen får äran att träffa den utvalde.”
”Släpp henne!”
Försiktigt kikade Draco fram bakom pelaren.
Tre dödsätare, den motbjudande varulven Fenrir Grårygg och de förtjusande syskonen Raven stod i ring runt Elli med trollstavarna riktade mot hennes hjärta. Mycket långsamt rätade Jessica på sig och lät istället sin stav slunga iväg en avväpningsbesvärjelse mot Potter som imponerande skickligt avfärdade den. Draco såg hur en rynka bildades mellan Jessicas ögonbryn.
Det här hade hon inte väntat sig.
Ron och Hermione hade bägge två sina trollstavar riktade mot var och en av dödsätarna och Potter avvek inte en tum med blicken från Jessicas ansikte. Sin stav höll han utsträckt framför sig som ett svärd, ständigt beredd att använda den.
”Släpp henne.”
Jessica log. ”Och du har en tanke att tre skolelever skulle klara av tre vuxna mycket skickliga magiker? Jag rekommenderar dig att inte ens försöka om du inte vill se någon av dina vänner dö. Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.”
”Varför är han inte här då?” Harrys röst darrade av ilska. ”Varför är han inte är och möter mig som en man?”
Jessica skrattade och en våg av gnistor sköt fram ur spetsen på hennes oböjliga trollstav. ”För att han inte är någon man, Potter. Mörkrets herre är så mycket mer än så.”
”Han är en simpel mördare.”
Jessicas läppar kröktes i ett ogillande. ”Kanske det, men han har sina principer.”
”Jessica.” Avery pockade på systerns uppmärksamhet, ”Tiden.”
”Tiden? Javisst.” Hon stegade fram till Harry och spände blicken i honom.
”Jag varnar dig för sista gången Potter. Om du vill att dina vänner kommer levande ut härifrån ikväll...”
”Expelliarmus!” vrålade Harry och Jessica tog ett skutt åt sidan.
”Protego!” En mur av osynlig rök dök upp framför henne och stötte bort Harrys förtrollning lika lätt som om den vore luft. ”Expelliarmus!”
Harry gjorde ett hopp efter sin trollstav, men missade med en millimeter och staven rullade fogligt in under Jessicas fot. Harrys ansikte gick från ilsket rött till likblekt och Draco hörde hur Elli gav till ett uppgivet läte.
Han hatade sig själv i ett kort ögonblick för att han var alldeles för rädd om sitt eget skinn för att gripa in och slogs av den obehagliga tanken att dem troligen skulle bli mördade alla fem om han försökte. Draco var tvungen att göra en av dem många saker som han aldrig gjort tidigare. Han skulle bli tvungen att hämta hjälp.
I några sekunder satt han helt stilla, sedan tog han ett darrigt andetag, reste sig och smög nerför trappan.

Hej alla fina ♥
Här har ni det nya kapitlet, hoppas ni kommer att gilla det!
Om ni inte orkar kommentera får ni supergärna tumma, så jag vet att ni läst. Kom ihåg att ni inte behöver skriva långa kommentarer, ett "Bra" räcker helt!
Kram ♥33

Kapitel 64
Sanningens ansikte

Draco skakade i hela kroppen när han som förhäxad stirrade efter den osynliga angriparen.
Den hade rört sig lika smidigt som en skugga och försvunnit lika fort som den kom.
Och vart hade Elli tagit vägen? Hade hon lyckats fly?
Han knöt händerna hårt mot bröstet och hoppades det av hela sitt hjärta.
Snape hade med ett ilsket morrande kommit upp på benen och tittade sig omkring med vild stirrig blick. Masken som han hade slitit av sig låg nedanför hans fötter men han brydde sig inte om att plocka upp den. ”Res er upp!” kommenderade han dem andra dödsätarna som hade fallit eller blivit omkull knuffade av gestalten som helt utan förvarning ljudlöst hade kommit smygande genom skogen.
”Vad var det där för något?” Avery stod lutad mot samma pinjeträd som Elli hade gömt sig bakom och torkade svetten ur pannan. Draco kunde se att han darrade.
”Hur kunde du vara så idiotisk?” Bellatrix gav Snape en hård knuff i bröstet. Hennes ögon var så uppspärrade att det såg ut att när som helst kunna tränga ur sina hålor och det mörka trassliga håret hängde som en otvättad gardin nedanför hennes smala axlar.
”Hur kunde du vara så dum att du slet av dig masken? Du lät henne se ditt ansikte!”
”Hon kände redan igen mig.” svarade Snape kyligt och sköt Bellatrix ifrån sig.
”Ingen kommer att tro henne.”
”Inte?” Bellatrix var långt ifrån övertygad. ”Är inte hon en av Dumbledores gullegrisar?”
Den sista frågan var ställd till Draco som skrämt ryckte på axlarna.
”Dumbledore är långt härifrån.” Snape rätade på sig och borstade bort ett par avbrutna kvistar som hade etsat sig fast i hans klädnad. ”Han kommer inte tillbaka än på ett par dagar. Och varför skulle han tro på ett dumt flickebarn som anklagar hans närmaste man för att vara en dödsätare?”
Bellatrix svarade inte men blicken hon gav Snape var så full av avsky att Draco flämtade till.
”Jag tror att vi är klara här.” Snape vände sig till Draco. ”Gå tillbaka upp mot slottet.”
”Men...”
”Inga men!” fräste Snape och riktade sin trollstav mot Dracos bröst.
”Vi har en del att klara upp här, och det gör vi bäst utan omyndiga trollkarlar i vägen.”
Draco gav Snape ett oroligt ögonkast innan han vände församlingen ryggen och med bultande hjärta började småspringa ut ur skogen. Trots att det inte fanns något han hellre ville än att krypa ner i sin varma himmelsäng och dra täcket över huvudet så var han livrädd för att gå tillbaka till slottet alldeles ensam. Tänk om den där varelsen kom tillbaka och gav sig på honom? Han skulle inte ha en chans att försvara sig. Och tänk om Elli var kvar utanför slottet? Tänk om hon skulle få syn på honom när han kom utknallande ur den förbjudna skogen. Då skulle hon lägga ihop ett plus ett.
Hade hon känt igen honom? Nej, det var omöjligt. Han hade hållit sig så långt ifrån från henne som han tordes. Och tack vare det där odjuret så hade inte Bellatrix hunnit avslöja honom.
Draco studsade till när trampet på en torrkvist fyllde hans öron; och det tog flera sekunder innan han insåg att det var han själv som hade trampat på den. Med en suck åt sin egen feghet snabbade han på stegen.
Skogen öppnade sig med ens framför hans fötter och med en lättad grimas fann han området utanför alldeles tomt. Inte ens halvjätten och hans dreglande jycke syntes till och ändå kunde Draco ha svurit på att han hört de båda klunsarna dundra fram genom skogen åt motsatt håll ett par minuter tidigare. Han kände sig lättad.
Hagrid skulle inte ha något emot att få honom utkastad-han tyckte ungefär lika mycket om Draco som Draco tyckte om honom.
Promenaden upp till slottet tog bara ett ögonlick och Draco hade turen på sin sida.
Inte ens Peeves verkade vara ute på strövartåg; korridoren som ledde ner mot fängelsehålan var mörk och tyst.
Som vanligt satt smutskallens trubbnosade katt på lur ovanpå ett av trappstegen och Draco måttade en hård spark mot det fyrkantiga lurviga huvudet.
Med ett ilsket väsande vände den sitt fula ansikte mot honom och blottade alla sina kritvita vassa tänder men den sprang inte sin väg.
Draco rös till och ignorerade kattens hotfulla mimik. Han hatade den.
Och han kunde inte förstå varför den alltid satt på lur nere i den kalla fängelsehålan. Ibland fick han för sig att den spionerade på honom.
”Det skulle just vara likt Granger”, muttrade han och kastade en sista blick på katten som orörlig satt kvar på sin post och stirrade efter honom. ”Smutskalle.”


Det var morgon.
Solen lyste in genom de spröjsade fönstren och värmde den frusna marken som i flera
månader hade legat begravd under snömassorna.
Taket i stora salen var klarblått och strimmat av tunna, fluffiga moln, precis som de fyrkanter av himmel man kunde se utanför de höga fönstren.
Det här var en onsdag inte skild ett dugg från andra onsdagar. Och det var just det som fick min frustration att blomma upp. Under trolldryckslektionen yttrade ingen vid vårt bord ett enda ord och vi turades om att blänga på Snape medan vi skar upp valerianarötter så fort vi kunde.
”Han låtsades som ingenting!” Ron var upprörd. ”Såg ni hans nylle? Han vet att du berättat alltesammans för oss, det bara måste han veta.”
”Det är klart att han gör.” Jag stannade till och drog loss ett par torkade kardborrar som hade fastnat i håret, ”Och jag tror inte att han tycker om det.”
Vi fortsatte mot Proffesor Binns klassrum medan vi viskade halvhögt med varandra.
Att det verkade som om Snape skulle kunna komma undan gladde oss inte det minsta och det var med nöd och näppe som jag och Hermione lyckades stoppa Harry och Ron från att ta hand om honom på egen hand under det tillfällen vi fick syn på Snape ensam i korridorerna.
Snön smälte allteftersom februari närmade sitt slut och ersattes av kylig, trist väta.
Gråvioletta moln hängde lågt över slottet och ständiga kalla regnskurar förvandlade gräsmattorna utanför till en kladdig brun sörja.
Följden av detta blev att sjätteårselevernas första lektion i spöktranferens, som var planerad på en lördagmorgon så att vi inte skulle gå miste om några lektioner, ägde rum i stora salen istället för ute på skolområdet.

Att transferera sig visade sig inte alls vara lika enkelt som det såg ut.
Och det låg en hel teori bakom.
Transferensinstruktören som presenterade sig som Wilkie Twycross var en mycket liten och säregen trollkarl. Han var besynnerligt färglös, med genomskinliga ögonfransar, stripigt tunt hår och bräckligt utseende, som om en enda liten vindpust skulle kunna blåsa bort honom.
Men när han talade var rösten klar och hög.
”Som ni nog vet brukar man inte kunna transferera sig in eller ut inom Hogwarts område.
Rektorn har hävt denna förtrollning under en timme och enbart här i stora salen så att ni ska kunna öva.”
Rektorn? Var Dumbledore tillbaka?
Harry, Ron och Hermione verkade ha tänkt i samma banor och vi utbytte en blick.
Varför hade inte Proffesor McGonagall talat om det för oss?
Utan att veta varför kastade jag en blick på Draco.
Han stod tillsammans med Vincent Crabbe och Gregory Goyle ett stenkast från oss.
Utan att verka det minsta intresserad av vad Twycross hade att säga viskade han halvhögt med Crabbe som imponerat spärrade upp sina grisögon och grymtade gillande.
”Malfoy, var tyst och hör på!” skrek Proffesor McGonagall.
Draco vred snabbt på huvudet och besvarade sin högt avskydda lärares tillrättavisning med en ful grimas. McGonagall lät sig i sin tur inte skrämmas och hon gav honom ett varnande ögonkast.
”Om du inte finner det tillräckligt intressant att lära dig hur man transferar sig föreslår jag att du lämnar salen omedelbart.”
Draco hade blivit röd i ansiktet. Han blängde surmulet på McGonagall men sa ingenting till sitt försvar. Istället vände han sig bort från Crabbe och utbytte en hastig blick med Proffesor Snape som verkade mer förargad över att McGonagall hade tillrättavisat någon från hans elevhem än att Draco hade misskött sig.
”...Och vid det här laget är kanske många av er färdiga att avlägga provet”, fortsatte Twycross som om det inte hade varit något avbrott.
”Får jag understryka att ni inte kan transfera er utanför den här salens väggar och att det
vore oklokt av er att försöka. Om vi tittar på statistiken av dem transferensolyckor vi har haft tidigare i år...”
Oförmögen att kunna koncentrera mig tittade jag återigen på Draco och våra blickar möttes.
Hans intensiva varggråa ögon borrade sig in i mina och gav mig som vanligt den där olustiga känslan av att bli granskad inifrån.
Han hade en liten bekymrad rynka mellan ögonbrynen och ansiktet var blekt och allvarligt.
”Elli!” Hermione knuffade uppfodrande på mig.
Utan att jag hade märkt det hade Twycross avslutat sin predikan och gett eleverna order om att var och en för sig förse sig med ett tomt utrymme på en och en halv meter.
Förvirrat följde jag efter Hermiones ivriga ryggtavla och hamnade någonstans mitt i salen medan Draco stannade kvar på andra sidan.
Föreståndarna med McGonagall i spetsen gick omkring bland eleverna, ställde upp dem på deras platser och avbröt gräl och diskussioner.
”Harry vad ska du ta vägen?” Frågade Hermione förvånat och jag vände förbryllat på huvudet.
Men Harry svarade inte; med snabba steg rörde han sig genom vimlet, trängde undan ett par uppnosiga Ravenclaw elever som tjafsade om vem av dem som skulle stå längst fram utan att ta någon notis om sin elevhemsföreståndare som pipigt försökte digradera dem, förbi Hufflepuffarna som föstes ihop på en lång rad av Proffesor Sprout och bort till Draco som hade återupptagit samtalet med Crabbe.
Det klack till i mig när jag förstod vad Harry tänkte göra.
Genom att ställa sig alldeles bakom Draco, längst bak i skaran, skulle han få full möjlighet att tjuvlyssna. Insikten gjorde mig både nyfiken och ilsken. Varför var Harry tvungen att så prompt tro att Draco skulle ha något att göra med dödsätarna? Samtidigt hade jag också fått känslan av att han dolde någonting. Visselpipan, hans konstiga beteende, konversationerna med Lucius, och det nervösa, nästan fruktade ansiktsuttryck han fick ibland när man ställde alltför närgångna frågor tydde på det. Och mina misstankar hade blivit starkare sedan Narcissas död och Lucius försvinnande.
”Tyst!” Ropade de fyra elevhemsföreståndarna och stillheten sänkte sig över stora salen.
Jag bestämde mig för att fösa mina spekulationer åt sidan så länge och gjorde ett försök att vara uppmärksam när Twycross återigen började tala.
”De viktigaste sakerna att komma ihåg när man transferar sig är de tre B:na!” sa Twycross.
”Bestämmelseort, Beslutsamhet, Behärskning! Vi börjar med steg ett: fixera tankarna hårt på den önskade bestämmelseorten. I det här fallet; Han viftade med sin trollstav och ett femtiotal gammaldags rullband av trä dök genast upp på golvet framför varje elev, insidan av ert rullband. Var vänliga och koncentrera er på den bestämmelseorten nu.”

”Hur gick det för er?” Hermione fullkomligt strålade när vi mötte upp Ron och Harry utanför Entrehallen en timme senare. ”Jag lyckades hamna i mitt rullband på tredje försöket, och Elli på femte!”
”Så trevligt för er då”, muttrade Ron och gned sin nästipp där ett ilsket rött märke hade flagnat upp.
”Jag tror att min näsa splittrade sig... Åtminstone nästan.”
”Stackars Susan.” Hermione skakade beklagande på huvudet, ”Fast det var tur att Flitwick fick fast hennes ben så fort... Splittring är verkligen ingenting att skoja om, Ronald! Jag tycker det verkar mycket obehagligt.”
”Jag skojar inte!” fräste Ron sårat. ”Min näsa värker!”
”Den växer väl.” Hermione gav Ron ett försmädligt leende som fick honom att gnissla tänder av ilska.
Om man ville plussa sig in hos Ron så skulle man definitivt inte göra sig lustig över hans näsa, som både var krokig och ett par nummer för stor.
För att slippa befatta mig med deras bråk slank jag upp bredvid Harry som fundersamt hade plockat fram marodörkartan och ingående studerade den.
”Vad letar du efter?”
”Ingenting.” Han vek snabbt ihop den och gav mig ett osäkert leende. ”Inte någonting viktigt i alla fall. Jag tycker bara det är lite märkligt att Malfoy hela tiden försvinner från kartan.”
Jag höjde oförstående på ögonbrynen. ”Kartan visar väl fel? Den är ju väldigt gammal.”
”Kartan har aldrig fel”, sa Harry tvärsäkert.
”Då gömmer han sig väl.”
Utan att ta någon notis om Harrys förbryllade ansiktsuttryck stoppade jag tillbaka kartan innanför hans klädnad och började dra honom efter mig mot Gryffindortornet, där Lee Jordan väntade med en hel uppsättning stinkbomber för att fira att vi klarat av vår första dödstråkiga lektion inom spöktransferens.

Trots sitt orubbliga beslut att avslöja Draco hade Harry ingen som helst
framgång under de följande veckorna.
Och det var efter en viss måtta av tålamod som vi slutligen blev riktigt irriterade på honom.
När han tillochmed valde att spionera på Draco utanför herrtoaletten mittemot stora salen under Rons födelsedagsfirande blev måttet rågat och resulterade i att Ron vägrade prata med Harry under hela helgen, som i sin tur blev irriterad på Ron för att han var så känslig och arrogant.
Jag strosade runt tillsammans med dem på slottet utan att försöka lägga alltför stor vikt på Harrys hetssökande efter Draco. Men inom mig gnagde ett visst tvivel om hans oskuld som jag så vilt befarade; och när Harry pekade ut honom på kartan utanför förbjudna skogen efter mörkrets inbrott en fredagkväll kunde inte ens jag förneka att han hade någonting skumt i görningen.
Och det blev inte bättre av Harrys ivriga spekulationer om att Draco skulle ha befunnit sig i skogen den kvällen jag blev överfallen.
Till vår förvåning hade inte Dumbledore brytt sig om det jag hade att berätta om Snape, och mitt förtroende för den åldersbestigna men mycket kloka trollkarlen skrumpnade snabbt ihop till ingenting.
”När det gäller Severus Snape kan ni vara alldeles lugna. Jag litar på Severus, gör mig en tjänst och gör det ni också”, hade varit Dumbledores enda ord om händelsen, vartefter han betraktat mig länge och väl med de genomträngande forskande blåa ögonen tills jag känt mig alldeles vimmelkantig. Trots att även Harry kände stor besvikelse över att hans älskade rektor hade tagit så lätt på vår historia, fortsatte han sina lektioner hos Dumbledore och återvände allt oftare med ett gåtfullt ansiktsuttryck. Han berättade för oss om de saker som Dumbledore hade visat honom, men en känsla sa mig att han berättade långt ifrån allt.
En onsdagkväll i slutet på mars fick jag syn på Draco som ensam stod och studerade ett ovalt föremål som vilade mot hans handflata. Jag kände både en lycklig och en orolig stöt i magen.
Det hårda pluggandet hade minskat mina och Dracos stunder tillsammans avsevärt, åtminstone så ville jag tro att det var de som var orsaken. Men nu när jag såg honom stå lutad mot väggen på sitt snobbiga, lite nonchalanta sätt med det ostyriga vitblonda håret slarvigt borstat åt sidan blev jag osäker. Han verkade så inne i att undersöka föremålet att han inte ens lagt märke till att jag närmade mig. Draco som alltid var så på sin vakt. Diskret harklade jag mig och som väntat studsade han till och tittade sig stirrigt omkring. När han upptäcke mig drogs hans bleka läppar ihop i ett svagt leende och han stoppade ner föremålet i fickan och kom framsläntrande till mig.
”Hej.”
”Hej”, svarade jag.
Han lutade sig återigen mot väggen och studerade mig ingående med sina gråa ögon.
”Har det hänt någonting?”
Komiken av att han ställde en sådan fråga med tanke på allt som hade hänt blandades med ironin av att det var han som ställde den. ”Ingenting märkvärdigt, jag ska inte klaga.”
Draco la huvudet på sned. ”Som vanligt alltså.”
Jag nickade och gav honom ett leende som han besvarade. Han såg inte glad ut.
Försiktigt la jag min varma hand mot hans bleka kind och gav den en lätt strykning. Den ärrade huden under mina fingrar påminde mig om den kvällen för flera månader sedan då Draco kommit instapplande på mitt rum med blodet rinnande från ansiktet, darrandes i hela kroppen av den plåga som han hade utsatts för men vägrade berätta om. Det var likadant nu. Hur mycket jag än frågade skulle han inte ge mig några svar.
Långsamt lät jag mina fingrar löpa längs han ansikte och över till hans andra kind.
Den var hel från ärrbildningar men lika kall och frusen som den andra.
Och när jag tittade upp såg jag till min förvåning att han hade tårar i ögonen.
När han märkte att jag sett det vred han förläget bort ansiktet och stirrade in i väggen.
”Draco?” Sa jag försiktigt och la en hand på hans axel. ”Är allt som det ska?”
Han nickade kort och jag kände ett stygn i hjärtat.
Helst av allt ville jag slå mina armar om hans hals och ge honom en djup kyss samtidigt som jag viskade tröstande ord i hans öra.
Men jag visste att han aldrig skulle låta mig.
”Det är tråkigt att vi knappt ses längre”, sa jag istället. ”Jag saknar dig.”
”Det blir väl bättre.” Hans ton var enformig och tårarna i ögonen var försvunna, borttvingade av hans stränga uppfostran. ”Jag måste gå.”
”Redan?”
Han svarade inte och jag suckade.
”Vill du inte träffa mig överhuvudtaget, Draco?”
”Jo men inte just nu.”
Svaret fick mig att höja på ögonbrynen. ”Är du sur för att jag umgås med Harry?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Vad är det då?”
”Det kan jag inte säga.” Uppgivenheten var tillbaka i hans röst och jag ångrade mig nästan att jag hade frågat.
”Du vet att jag tycker om dig.” sa jag och gav honom en snabb kram.
Till min förvåning höll han kvar mig i omfamningen och lutade sin panna mot min axel.
”Mm.”
Det fick duga som svar.
Sakta strök jag honom över håret och blundade. Det var då illusionen kom över mig.
Suddiga bilder började ta form i mitt huvud och jag hörde prat och skratt från alla glada människor ute i det övergivna växthuset.
Kände kylan svedda min kind när vi hand i hand vandrade mot det lilla förrådet, såg för mitt inre hur jag sjönk ner över Dracos nakna kropp. Hans silvergråa ögon tindrade mot mig och han höjde sin vänsterarm för att dra ner mig i en kyss. Hans vänsterarm.
Jag slog upp ögonen och släppte Draco som förvirrat tog ett steg bakåt och tittade på mig.
”Vad är det?” Han lät orolig, kanske såg han svaret i mina ögon.
”Draco, visa mig din vänstra arm.” Min röst var obehagligt lugn och saklig medan hjärtat hamrade därinne.
”Va?” Hans rädsla gav mig ännu mera misstro och jag höjde rösten.
”Draco, visa mig vad du har på din vänstra arm. Nu.”
”Jag har ingenting där!” Han backade flera steg och stirrade förskräckt på mig utan att våga möta min blick. ”Vad är det med dig? Är du sjuk?”
”Draco”, jag gick närmare honom och grep tag i hans axlar. Jag kunde inte hålla rösten lugn längre och den gick upp i falsett när jag upprepade befallningen. Det kunde inte vara möjligt. Draco var ingen dödsätare, det kunde likaväl ha varit en vanlig tatuering jag sett. Så varför ville han inte visa mig den?
”Draco!” Jag pressade upp honom mot väggen, tvingade honom att se in i mina ögon som lyste av förakt och tillbakahållen gråt. ”Visa mig vad du har för märke på din vänsterarm.”
I samma stund exploderade slottet och vi föll ner i ett tomt svart mörker utan vare sig början eller slut.

Har inte hunnit rätta det här ordentligt men hoppas det är okej ändå!
Blir jätteglad om ni lämnar en kommentar eller tummar om ni inte orkar kommentera, så får jag se att jag fortfarande har läsare ♥ Det gör mig motiverad till att fortsätta skriva. Är det något ni vill att jag ska förändra så skriv det! Ni är bäst ♥

Kapitel 63
Enkelt byte

Jag hade bara kommit ett par meter när en olustig känsla av att vara iakttagen drabbade mig.
Kvickt vände jag mig om och snurrade runt på stället.
Vid det här laget hade mina ögon vant sig vid mörkret och utan svårighet spanade jag in bland träden. De var lika ensamma som det hade varit sist jag såg dem och jag drog ett djupt andetag för att lugna mitt galopperande hjärta.
”Det är ingen här, Elli.” Sa jag tyst till mig själv och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden. ”Ingen alls förutom du. Och du har väl aldrig varit spökrädd förut? Fegis.”
Med en suck åt mig själv fortsatte jag vandra längs stigen. Intresserat betraktade jag spåren efter en enhörning som sävligt hade passerat framför mina fötter ett par timmar tidigare. Om det fanns enhörningar i närheten så behövde jag inte oroa mig. De skulle aldrig utsätta sin flock för fara.
Men den olustiga känslan försvann inte och efter ytterligare ett stycke stannade jag. Hur långt hade Pansy menat att jag skulle behöva gå? Jag var ett stycke in i skogen nu, så pass långt bort att jag inte kunde se öppningen men ändå så nära att jag fortfarande kände mig trygg. Hon hade aldrig berättat det för mig. Kanske hade det hela varit ett skämt ändå? Isånafall hade hon misslyckats.
Jag gottade mig åt Pansys besvikna ansiktsuttryck ett ögonblick men blev snabbt allvarlig igen. Saken var den att jag inte trodde att det här hade varit ett skämt från hennes sida. Men varför hände ingenting? Jag sneglade på mitt armbandsur och rynkade förbryllat pannan. Hon var kvart över tolv.
Pansy måste helt enkelt ha lurat mig i sin iver över att få mig relegerad.
Vid det här laget hade hon säkert informerat hela lärarkåren om mitt lilla upptåg och när som helst skulle de komma stormande med trollstavarna i högsta hugg. Vid den tanken sjönk hjärtat som en blyklump i bröstet på mig. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag hade låtit mig luras? Skulle det ens hjälpa att jag berättade för Dumbledore att Pansy lurat mig? Troligtvis inte. Dumbledore var en snäll och mycket förstående man, men även han hade sina gränser. Det var väl lika bra att bege sig upp till slottet och packa på en gång. Kanske kunde jag resa redan tidigt imorgon bitti innan dem andra steg upp och började ställa sina jobbiga frågor. Tanken på vad mina vänner skulle säga(Och inte tal om Draco) fick det att hugga till i magen. Varför kunde jag aldrig lära mig att tänka innan jag handlar? En rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och avbryta mina självömkande tankar. Den här gången var det inte inbillning. Någon eller något var mycket riktigt påväg mot mitt håll, än så länge dold av de kraftiga trädstammarna. Instinktivt kastade jag mig ljudlöst åt sidan och kröp in bakom den tjocka stammen på ett pinjeträd och satt där med klappande hjärta.
Stegen kom allt närmare, så pass nära att jag nu kunde urskilja spridda röster och skratt. Och med en lätt ilning av fasa upptäckte jag att det inte var steg från bara ett par skor, utan från minst tio.
I nästa sekund dök dem upp längs kröken och jag fick lov att bita mig i läppen för att inte flämta till.
Femton par människor travade framför mig på stigen. De bar alla svarta långa klädnader och hade varsin obehaglig mask i form av en grinande dödskalle för ansiktet. Jag hade inte sett dessa figurer sedan jag var mycket liten men det fanns ingen tvekan om vad det var för några.
Den främsta dödsätaren höll upp handen framför sig och det andra stannade som på given signal. Och när han talade började min kropp att skälva.
”Vår herre kommer att tacka er alla för att ni är här idag”, sa Severus Snape och lät sin iskalla blick skölja över klungan som spänt betraktade honom genom sina masker, ”Ni kommer alla att belönas mycket stort.”
”Var?” Väste Bellatrix och slängde otåligt med huvudet, ”Var är han?”
Snape gav henne ett äcklat ögonkast och krökte sedan på sina bleka läppar. ”Mörkrets herre tar igen sig ikväll, han är fortfarande svag efter uppvaknandet...”
”Och hur ska vi kunna lita på dig?” Bellatrix tog ett steg fram mot Snape som denna gång inte berättigade henne med en enda blick, ”Hur ska vi veta att vi kan lita på dig? Du har gjort fler misstag än de flesta av oss! Levde som Dumbledores snuttefilt i sexton år medan vi andra var ute och sökte efter honom, offrade vårt eget blod för att finna...”
”Om mörkrets herre litar på mig så borde du också göra det, Bellatrix”, avbröt Snape och Bellatrix såg ursinnig ut. ”Det är ditt fel att Narcissa är död!” Utbrast hon och slog ut med armarna, ”Om inte du hade röjt till allting så hade det aldrig hänt. Min systers blod spilldes på grund av ett smutsigt halvblod som du, en i familjen Black har fått lämna in tack vare en äcklig liten blodsförädare!”
Trots att jag inte kunde se Snapes ansikte så kunde jag föreställa mig hatet som fick varenda muskel i hans vaxbleka hud att spännas.
”Hur vågar du...”mumlade han lent, ”Hur vågar du förolämpa...”
”Ursäkta mig mitt herrskap”, sa en skarp kvinnoröst som kom från en av dödsätarna som stod snett till vänster om mig där jag satt ihopkrupen, ”Om ni ursäktar så sitter det en dum liten flicka bakom det här trädet och lyssnar på vartenda ord av det ni säger.”
Redan innan kvinnan hunnit uttala klart meningen gjorde jag ett djärvt försök att fly men misslyckades och hamnade i klorna på en ihopsjunken dödsätare som hade naglar som en varg och en andedräkt som var så bisarr att den fick det att vända sig i magen på mig.
”Släpp mig!” tjöt jag och vred mig som en mask i hand händer, ”Jag har inte hört någonting!”
”Ljug inte, dumma flicka!” kraxade Bellatrix och slet tag i min hals och blottade min strupe. ”Ljug inte för Mörkrets herres närmaste undersåtar!”
”Var försiktig, Bellatrix”, förmanade en av dem. ”Du vet att han vill ha flickan levande...”
”Åh, var inte orolig, Avery”, sa Bellatrix och pressade sin vassa nagel mot min pulsåder.
”Hon kommer att vara i allra högsta grad levande när jag överlämnar henne till Mörkrets Herre... Finns det fler?”
Hon ruskade mig hårdhänt mig och jag kippade desperat efter frisk luft.
Den stinkande dödsätaren höll fortfarande min kropp i ett fast grepp mellan sina ruttnande händer och jag kunde inte andas.
”Jag sa: Finns det fler?”
”Ne... Nej...” flämtade jag och Bellatrix släppte sitt grepp om min hals. ”Nej... Det är bara jag här.”
”Vilken otur för dig”, flåsade Stinky bakom mig, ”Stackars lilla flicka... Men jag ska inte göra det smärtsamt för dig, jag äter upp dig i ett nafs...”
”Nej Fenrir”, sa Snape skarpt och skred fram till oss. ”Du vet att hon liksom Potter tillhör Mörkrets herre.”
Fenrir gjorde en grimas och jag drog en suck av lättnad när han rätade på sig.
Istället stirrade jag rakt in i ett dödskallegrin som nätt och jämt täckte min trolldryckslärares kolsvarta ögon. ”Ni...”
”Mycket angenämt.” Svarade Snape ironiskt och slet av sig masken. ”Titta så mycket du bara kan, flicka lilla; för det här kan bli det sista du någonsin ser.”
”Du... Du sa att ni inte skulle...”
”Inte vi”, sa Snape med ett leende som varken var glatt eller vänligt.
”Men Nagini gillar inte att leka med maten. Vi kan givetvis inte släppa dig nu och det kommer inte ta lång tid för Mörkrets herre att pressa ur dig det han vill ha av dig, sedan är du ovärderlig för honom och Nagini får sitt lilla roliga.”
Jag hade ingen aning om vem Nagini var och jag kände ingen som helst lust att ta reda på det heller.
Här gällde det att vinna tid och hoppas på att Pansy mot all förmodan hade fått kalla fötter uppe i slottet och kallat på hjälp. Tyvärr lät det allt för osannolikt för att kunna vara sant och jag kände hur den sista lilla strimman av hopp försvann.
”Vi kanske ska fråga Draco vad han tycker?”
Vid benämningen av Dracos namn ryckte jag till. Var han också här? Nej det var omöjligt. Tänkte dem skada honom? Trodde dem kanske att det var han som hade skickat hit mig?
”Nej! Ni får inte röra honom, jag svär... Han har inte gjort någonting!” skrek jag desperat och till min förvåning började dödsätarna att skratta.
”Inte gjort någonting... Åh, du milde...Så rart.” frustade Bellatrix och höll sig för den grinande munnen. ”Narcissa skulle vända sig i graven om hon hade hört det där!”
Förtvivlat såg jag från den ene dödsätaren till den andra. Varenda en av dem stod och skrattade med det äckliga grinande munnarna öppna.
Allesammans, förutom en. Jag hade inte fått syn på honom tidigare eftersom han stod sist i ledet och i jämförelse med de andra fjorton såg väldigt liten och mager ut. Han hängde med huvudet och tillochmed på det här avståndet kunde jag se att han darrade.
”Ska vi inte ta och fråga Draco vad han tycker?” Bellatrix stack handen innanför masken för att torka bort skratt tårarna, ”Skicka fram honom hit så ska vi allt se vad han...”
Jag, som fortsatte betrakta ynglingen la inte märke till den stelnande fasa av skräck som plötsligt uppenbarade sig i Bellatrix ansikte. Och innan scenariot var ett faktum kunde jag svära på att den lilla dödsätaren sträckte sig efter sin trollstav; i nästa sekund exploderade skogen och jag for till marken när någonting stort och vildsint flög på Fenrir bakifrån.
Springande steg hördes och en röst som ropade något, men vad det var hörde jag inte.
Skräckslaget kröp jag ihop på marken medan skenet från dödsätarnas förbannelser studsade över huvudet på mig. Men vad det än var som hade kommit till min undsättning så verkade det inte besväras av deras ljusgröna blixtar som skulle sända en vanlig trollkarl till en definitiv död.
Någonting träffade mig i sidan och jag kände en skärande smärta i vänster arm, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av att någon satt och stirrade på mig.
Förvirrat slog jag upp ögonen och insåg att jag fortfarande befann mig utomhus men på säkert avstånd från skogen. Det snurrade i huvudet på mig och när jag lyfte handen för att stryka bort en hårslinga från ansiktet sköljde illamåendet över mig.
”Snape”, viskade jag och skakade på huvudet som om jag inte riktigt kunde tro vad jag just hade sett. ”Severus Snape...”
”Kom inte och säg att du är förvånad.”
Den klingande rösten kändes välbekant för mina öron och jag vred förvånat på huvudet.
”Nott?”
Han svarade som vanligt inte utan fortsatte bara att betrakta mig i skenet från en blek måne.
”Vad gör du här?”
”Jag skulle precis fråga dig detsamma.” svarade han kyligt och stirrade in i mina ögon.
Det var inte förens då som jag fick syn på revan över hans högra kindben och insikten kom över mig som ett anfallande djur. ”Tack.”
Han gjorde ingen ansats till att han hade hört mig utan fortsatte bara att se på mig med samma mystiska blick. ”Du kunde ha blivit dödad.” Han sa det på ett sakligt nästan lite ironiskt sätt och jag tittade fundersamt på honom.
”Ja. Varför räddade du mig?”
”Varför ställer du alltid en ny fråga?”
”Och varför ger du aldrig mig några svar?”
Äntligen flyttade han blicken från mina ögon och studerade istället snön som bar små röda fläckar efter såret på min vänsterarm där det fallande trädet hade träffat mig. ”För att du inte kräver några.”
Jag lät tystnaden bevilja oss en stund medan jag omsorgsfullt plockade bort löv och jord från såret.
Efter att noggrant torkat av armen med en flik av min klädnad och baddat ansiktet med en uppfriskande näve snö vände jag mig återigen mot Nott som stod kvar på exakt samma ställe, fortfarande med sin blick djupt rotad på blodet i snön.
”Hur klarade du av alla dem ensam? Dem var femton stycken...”
”Det sa jag inte att jag gjorde”, svarade han.
”Men...Dem försvann...”
”Jag sa aldrig att jag var ensam.”
”Jag såg ingen annan där.”
”Du såg inte mig heller.”
Jag suckade och han log ett litet glädjelöst leende. ”Jag räddade ditt liv, kan du inte bara nöja dig med det? Det kommer inte att hända två gånger.” Han lyfte blicken och tittade återigen utryckslöst upp på mig. Men någonstans i hans tomma djuriska ögon dolde sig ett skimrande ljussken. Något som hade gjort att han valt att rädda mig undan en säker väg mot döden den här kvällen. Och jag kunde inte vara nog tacksam, trots att jag aldrig skulle sluta fundera över hur det gick till.


Som jag väntat mig blev Harry, Ron och Hermione mycket tagna av det jag hade att berätta.
Hermione slog genast händerna för ansiktet och satt alldeles orörlig medan jag snabbt hasplade ur mig vad som hänt. Av någon anledning nämnde jag inte något om Notts uppdykande-någonting sade mig att han helst ville ha det så- och när Harry med rynkad panna undrade hur jag kom undan, ryckte jag bara på axlarna och mumlade någonting om märkliga väsen i skogen.
”Jag visste det”, sa Ron misstroget, ”Jag visste att Snape skulle ligga bakom på ett eller annat sätt!”
”Vi måste tala om det här för Dumbledore”, sa Hermione hastigt. ”Tänk om Snape...”, Hon spärrade upp ögonen, ”Tänk om Snape utsätter Dumbledore för fara!”
”Vi är alla i fara”, sa Harry och reste sig upp ur fåtöljen och började stega fram och tillbaka genom rummet. ”Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att Dumbledore litat så på Snape. Men jag antar att även en sådan stor trollkarl som Dumbledore kan ha fel, eller hur?”
”Jag antar det”, sa jag och tuggade frånvarande på min gåspenna. ”Jag har alltid trott att Dumbledore visste någonting om Snape som vi andra inte visste.”
”Jag också”, sa Harry bistert och stannade till, ”Men vi hade tydligen fel. Dumbledore hade fel.”
”Är du verkligen helt säker på att det var Snape du såg därute i skogen, Elli?” Hermione såg tveksam ut. ”Jag menar, det var väl mörkt och så? Kanske du såg fel.”
”Lägg av Hermione!” svarade Ron i mitt ställe, ”Ingen kan ta fel på den där snorgärsen.”
”Det var Snape”, sa jag och mötte trotsigt Hermiones blick. ”Jag både hörde och såg honom. Om han inte har en tvillingbror vill säga, så var det han som sprang runt ute i skogen i natt tillsammans med fjorton andra dödsätare.”
”Fjorton?” Harry hajade till, ”Var det fjorton stycken?”
Jag nickade och han sjönk tillbaka ner i fåtöljen.
”Femton med Snape?”
Jag nickade igen och Harry bet sig fundersamt i läppen.
Hermione betraktade honom oroligt och rörde försiktigt vid hans arm. ”Harry, är det något som är på tok?”
”Jag tycker bara det är lite märkligt”, mumlade han och stödde hakan i händerna. ”Hur lyckas Snape smuggla in fjorton stycken dödsätare på Hogwarts? Med alla dessa säkerhetsanordningar och skydd som lärarna och Dumbledore har tillsatt... Det borde vara omöjligt.”
Hermione såg fundersam ut. ”Kanske kände Snape till ett knep hur man upphävde förtrollningarna?”
Harry skakade bestämt på huvudet. ”Det skulle Dumbledore aldrig anförtro honom.”
”Är du säker på det?” Ron gav Harry ett osäkert ögonkast, ”Vi vet ju faktiskt inte om...”
”Dumbledore skulle aldrig äventyra elevernas säkerhet!” fräste Harry till svar och blängde på Ron. ”Det trodde jag ni visste lika bra som jag!”
”Harry, jag vet att du står Dumbledore väldigt nära...” började Hermione försiktigt, ”Men även han kan begå små misstag, det vi precis ha fått höra om Snape är ju ett sådant. Om han kanske har berättat för Snape i förtroende om hur man upphäver skyddsförtrollningarna för att kanske; tja, inte vet jag, ifall det skulle behövas om han själv inte kan närvara, så skulle Snape kunna ha använt sig av den informationen i natt.”
”Men det betyder ju att dödsätarna när som helst kan ta sig in på slottet!” Jag stirrade på Hermione som avfärdande skakade på huvudet, ”Nej. Slottet är tio gånger mer bevakat än själva området. Jag vet faktiskt inte om skogen ens är bevakad. Dem skulle mycket väl kunna ha tagit sig intill Hogwarts via förbjudna skogen...”
”Men Hogwarts ligger ju på en ö omgiven av vatten?”
Hermione ryckte på axlarna. ”Jag vet, det nämns flera gånger i Hogwarts historia. Det sägs att det ska vara omöjligt att ta sig ut till ön om man inte har tillåtelse att komma hit. Men det står ingenting om hur skyddet förtär sig runt den förbjudna skogen. Jag menar, den måste ju ha en öppning någonstans, eller hur? Börja någonstans, fast från andra hållet. Jag vet att den inte sträcker sig runt hela ön så jag antar att om man går ett par dagar så kommer man fram till skogens början fast från motsatt håll. Kanske Dumbledore räknade med att ingen skulle vara så pass dum att den skulle försöka ta sig till Hogwarts via skogen? Eller så hoppades han att varelserna som bor där skulle hålla inkräktarna borta. De placerades ju dit av en anledning, eller hur?”
”Kanske det”, sa Harry och drog en djup suck, ”Men den Dumbledore jag känner hoppas inte, han vet.”
”Alla blir väl lite gaggiga med åren.” sa Ron tröstande och gav Harrys axel en vänskaplig dunk.
”Hur som helst så måste vi berätta allting för Dumbledore. Jag vill för allt i världen inte missa Slytherinarnas nylle när deras älskade elevhemsföreståndare blir sänd till Azkaban!”

Till vår besvikelse var Dumbledore inte inne på sitt kontor.
Och när vi omtumlade och med sänkta huvuden var påväg därifrån efter att ha bankat bra länge på hans dörr utan att få så mycket som en harkling till svar, kom en nyvaken och mycket ilsken McGonagall rusande uppför spiraltrappan med sin sammetsgröna nattsärk fladdrande runt benen.
”Proffesor Snape har befunnit sig nere i fängelsehålan HELA tiden!” Fräste hon ilsket till svar när vi upprört talade i munnen på varandra, ”Han har straffkommendering för Mr Malfoy i natt, och om ni inte ligger i era sängar om fem minuter så kommer det att sluta likadant för er!”
”Draco? Varför har Draco straffkommendering?”
”Det angår dig inte!” sa McGonagall och blängde ilsket på mig. ”Att ni ens understår er att anklaga Proffesor Snape för att...” Hon skakade matt på huvudet.
”Men Proffesorn! Det finns dödsätare där ute, jag svär...”
”Nu är det nog, Mr Potter. Marsch i säng nu.”
”Ta er en titt då!” skrek Harry, ”Ta er en titt i den förbjudna skogen så får ni se.”
McGonagall spände sina små vassa ögon i Harry som andades häftigt.
”Hagrid lämnade just in en rapport åt mig, Mr Potter. Han hade hört märkliga ljud inifrån skogen vid midnatt och bestämt sig för att ta en titt. Det han hittade var nässvirkor, Potter, nässvirkor.
Så vidare du inte påstår att en nässvirka skulle kunna anta en dödsätares skepnad, så tror jag att vi är klara här.” Plötsligt hajade hon till och gav alla tre en sträng blick. ”Och hur skulle ni fått syn på dessa dödsätare? Jag förmodar att ni inte knallade omkring utanför slottet. Ni borde vara väl underrättade om vad som händer då vid det här laget.”
”Vi såg dem från ugglesalen, Proffesorn”, sa jag snabbt och filade av ett förhoppningsvis självsäkert leende.
McGonagall höjde på ögonbrynen. ”Och vad gjorde ni alla fyra uppe i ugglesalen vid midnatt?”
”Jag skickade ett brev till min sjuka mamma och ville inte gå dit ensam”, ljög jag. ”Hermione följde med mig och sedan... Sedan så väckte vi Harry och Ron för att berätta vad vi sett.”
McGonagall såg inte övertygad ut och jag skyndade mig att tillägga: ”Vad vi trodde att vi sett.”
”Det må så vara”, muttrade Proffesor McGonagall och viftade med händerna för att få oss i rörelse. ”Jag är trött på att hitta mina elever rännande ute i korridorerna om nätterna, är det förstått?”
Vi nickade och hon såg en smula gladare ut. ”Seså, gå och lägg er nu.”
”Proffesorn?” Harry hade vänt sig om.
”Vad är det Potter?”
”När kommer Proffesor Dumbledore tillbaka?”
En skugga drogs över Proffesor McGonagalls stränga ansikte och rösten var hes när hon svarade: ”Han kommer tillbaka när han fullföljt sitt uppdrag. Det kan ta dagar, det kan ta veckor.
Marsch i säng nu Potter, och inga fler konstigheter.”

HÄR KOMMER DET NYA KAPITLET SOM JAG LOVADE!
Det är jag som jag öh, nämnt tidigare lite skumt. Och det kan ni tacka Smoke Smoke och Trezzan för. Det var Smookie som önskade det och Trezz som gav mig ideen när hon pratade om alkohol i bålen....

Jag har satt PG 13 på det eftersom det är med både alkohol och lite intimt på slutet. MEN: Det betyder INTE att man inte FÅR läsa det om man är under tretton, utan bara så att man vet vad kapitlet kan innehålla.

Men jag tycker absolut att ni kan läsa det allihopa, SÅ hemskt är det inte. Fast själv såg jag barnförbjudna filmer när jag var sju så ska väl inte säga något... Hoppas åtminstone att ni kommer att gilla det, och om ni inte gör det så håller jag tummarna för att ni ska gilla nästa kapitel som jag nästan är klar med.
Älskar er och tack för att ni läser! Känns sorgligt att den här fanfiction närmar sig sitt slut...Puss från er trogna Elzyii♥.

Bara för att ni ska komma i rätt stämmning ---> http://www.youtube.com/watch?v=um463a-x0qk

Kapitel 61
Natten är ung

Luften var kall mot våra bara ansikten där vi i samlad trupp stretade uppför backen mot växthusen.
Över huvudena på oss hördes ett ödsligt ylande från en hungrig varulv som stormade fram mellan träden i den förbjudna skogen och en nyvaken vampyrfladdermus sträckte sömnigt ut sina vingprydda armar och flaxade förbi i sitt sökande efter föda i form av en mus eller harunge.
Trots att skymningen hade lagt sig över skolan så var himlen fortfarande någorlunda ljus mot den vita snön som allteftersom höll på att smälta bort från den än så länge stelfrusna marken.
Spänningen låg och dallrade som två nykläckta drakungar i luften och Lee Jordan var så upphetsad över detta kolossala regelbrott att han utstötte ett högt vrål som fick en flock med silversälor att förskräckt ta till flykten.
Med hjälp av sina stora breda vingar flög fågelkvartetten i en vid båge över oss och slog sig ner i en stor gran i närheten av Hagrids stuga. Där satt det sedan och blängde med sina isblåa ögon och med det långa röda näbbarna ilsket klapprande.
Hade vi inte haft så bråttom så hade jag stannat till för att beundra fåglarnas silverglänsande fjäderdräkt ett ögonblick. Men nu sköts jag framåt av ivriga elever som upphetsat viskade till varandra medan vi tog oss fram genom snön, tysta som möss i skenet från en blek måne.
”Fullmåne”, muttrade någon snett bakom mig. ”Är det någon som vet vart Nott håller hus? Jag glömde låsa in honom i fängelsehålan, hoppas han inte är ute på jakt.”
Spridda skratt hördes och en Hufflepuff pojke vid namn Ernie Macmillan kupade händerna till munnen och utstötte ett lågt ylande. Många gjorde sig lustiga över Theodore vilket kanske inte var så konstigt. Med sina gulbruna ögon och uttryckslösa, stela ansikte -och inte minst med tanke på hans förmåga att dyka upp där man minst anade det- så var det kanske inte så märkligt att folk förknippade honom med det som var obehagligt. Men jag var övertygad om att Theodore inte var någon varulv. Efter min erfarenhet av varulvar att döma (Vi hade bott granne med en tidigare) så var Nott alldeles för fräsch och kontrollerad för att kunna härstamma från den svarta vargen.
Det var bara att slänga ett ögonkast mot Proffesor Lupin för att jämföra om man ville vara säker på sin sak. Theodore kanske var konstig, men han förvandlades definitivt inte till en blodtörstig halvvarg en gång i månaden.
”Schhh! Där är det!”
”Fred, George! Det är vi... Ja, ni kan släppa in oss.”
”Ginny, kolla på det här...”
”Oj! Hur fick du tag i så mycket?”
”Aidan, vänta på mig!”
Elever klädda i rött, gult och blått trängde sig in genom dörröppningen till ett av Hogwarts bortglömda gamla växthus.
Här och där stod gamla vissnande växter kvar i sina spruckna krukor. Någon hade trollat fram en brasa ur tomma intet och flera stolar, bord och fåtöljer hade med hjälp av lite oskyldig magi (Som Fred uttryckte det) smusslats in i växthuset från olika delar av slottet. Med ett brett flin på läpparna fick jag syn på Mr Filchs pälsklädda skrivbordstol som stod i ett hörn längst bort i rummet. I den satt Angelina Johnsson bekvämt tillbakalutad och smuttade på en hallonlikör som Fred stuckit åt henne i samma stund som hon anlänt. Tvillingarna var i full färd med att välkomna gästerna till ”Deras enkla boning” och Lee Jordan hade redan börjat fingra på sin svävande stereo för att koppla in systrarna spökh.
Jag knuffade lite på Hermione som gjorde stora ögon när hon slöt upp bakom mig.
”Elli, tror du verkligen...”
”Får det lov att vara ett glas, Hermione?” George hade dykt upp från ingenstans och räckte nu med ett reklamleende fram ett glas med eldwhisky åt Hermione, som stelt skakade på huvudet.
”Inte? Äsh du har en hel kväll på dig, vi har fixat hur mycket som helst. Du då, Elli?”
”Ja tack”, sa jag och George gav mig glaset med en yvig schest som skulle föreställa en kypare men som mest liknade en mycket utsliten Mr Filch efter en dust med förstaårseleverna.
Jag kikade nyfiket ner i glaset vars innehåll samsades om utrymmet tillsammans med något grönt och slemmigt som hela tiden gjorde tafatta försök att kravla sig uppför kanten. ”Är det riktiga grodor?”
”Nää bara en förtrollning. Vi tänkte ha det först, men Angelina påstod prompt att det inte var någon vidare bra ide... Varför kan jag inte förstå.” Han blinkade åt oss och återvände med stora steg till sin tvillingbror som fortfarande stod på post vid dörren.
”Visst är det toppen?” Jag strålade mot Hermione som tveksamt spanade ut genom ett av fönstren.
”Jag vet inte... Ush vad mycket folk det börjar bli. Tänk om någon upptäcker oss!”
”Det gör dem inte”, sa jag övertygande, ”Försök att slappna av lite nu. Titta, där är Harry och Ron. Kom så går vi och hälsar!” Utan att lyssna på hennes protester tog jag henne under armen och marscherade bort till Ron och Harry som stod tillsammans med Dean och Seamus. Det hade alla varsitt glas i händerna och verkade väldigt nöjda.
”Hej tjejer!” Sa Seamus som redan hade fått i sig en hel del, ”Schysst fest, eller hur?”
”Den har bara börjat!” Sa jag och log mot dem, ”Har ni sett till Neville? Jag försökte övertala honom att komma, men jag vet inte om han nappade.”
”Han är tillsammans med Luna.” Seamus lutade sig mot Deans axel och fnissade våldsamt. ”De har tydligen...Tydligen något...Projekt på gång...Haha, dem där idioterna! Tänk om dem två blir tillsammans! Tillsammans, fattar ni?”
Seamus bröt ut i en ny hysterisk skrattattack och vi gav Dean en medlidsam blick. Eftersom Seamus var hans bästa vän så skulle det bli han som fick ta hand om honom under kvällen.
”Vi ska nog gå bort och sätta oss i soffan, eller hur Sean? Kom så sätter vi oss.”
”Men jag ska stå här och... prata med...den utvalde...Potter...haha! Den utvalde... Löjligt eller hur? Varför är det alltid han som blir utvald? Jag vill också vara utvald, Dean...Varför ska det alltid vara han som är speciell?”
”Kom med här nu.” Dean högg tag i Seamus klädnad och drog honom med sig bort till Katie och Alicia som hade lagt beslag på halva soffan.
”Hur har han hunnit få i sig sådär mycket?” sa Harry förvånat och glodde efter Seamus som hade övergått till att högljutt berätta för alla som ville höra på om hur kolosalt duktig han var på Quidditch, ”De kan inte ha varit här i mer än tio minuter!”
”Fred och George har sina metoder”, muttrade Ron, ”Jag kommer aldrig glömma den gången de hällde i mig en hel tunna isvin, jag slutade inte sluddra på en vecka...”
”Intressant!” Fräste Hermione och trampade nervöst runt på stället. ”Ni får säga vad ni vill, men jag tycker inte alls att det här var någon bra ide från första början, och ni får gärna försöka stoppa mig, men jag kommer ändå...Ron, vad tar du dig till?!”
Ron hade lagt sina båda armar runt Hermiones nacke och dragit in henne i något som liknade en klumpig kram. Med ett brett flin i det fräkniga ansiktet lirkade han henne långsamt mot bålskålen, medan hon ömsom protesterade, ömsom skrattade.
”Ron tänker tydligen gå på hårt ikväll.”
”Det verkar så.”
”Gillar han henne?”
”Öh...Ja det gör han väl.” sa Harry.
”Men på det sättet?”
”Jag tror det”, svarade han svävande och fingrade på brättet till festklädnaden.
”Men... Pratar ni aldrig om sådant?”
”Jag och Ron? Nej vi... Vi pratar inte så mycket om känslor.”
”Inte? Sa jag förvånat och synade Harry som nervöst tog ett par steg åt sidan uppifrån och ner.
”Men hur ska ni då ta reda på vad den andra tycker och tänker?”
Innan Harry hann öppna munnen för att svara dånade musiken ut från Lees bandspelare och hela växthuset fylldes av The Wierd Sisters hitlåt Do The Hippogriff.

Allt fler elever anlände under timmen som gick.
Efter ett par glas med eldwisky så hade tillochmed Hermione slappnat av, men hur Ron lyckats få i henne dem var en gåta. Nu dansade hon outtröttligt tillsammans med honom på det provisoriska dansgolvet och såg ut som om hon aldrig hade önskat annat.
Jag hade svängt om ett par danser med Harry (Tack vare alkoholen så kändes vårt förhållande inte det minsta spänt längre) och hade en ständigt klängig Seamus-som hade tröttnat på Deans moderliga omsorger- vid min sida. Ginny hade blivit uppraggad av en gänglig snygg sjätte årselev från Ravenclaw och verkade mycket belåten med sig själv. Lees bandspelare gick som på räls och spelade upp den ena hitlåten efter den andra och bålskålen fylldes på av sig själv så fort som bottnen började synas. Det var en helt magisk kväll, men den hade kunnat vara bättre.
”Där kommer dem”, sa Harry som om han hade läst mina tankar.
En grupp med Slytherinare tumlade in i rummet med Miles och Flint i spetsen.
Bakom dem spatserade en grupp med uppsminkade flickor från sjunde årskursen och efter de kom Draco, Blaise, Crabbe, Goyle och Pansy tillsammans med hennes fnittrande väninnor.
Som väntat ägnade de inte någon så mycket som en blick utan stövlade ohämmat fram till bordet med alkohol och började ta för sig. Lustigt nog verkade ingen bry sig om det, George dunkade tillochmed Flint i ryggen när han vinglade förbi och Flint såg förvånat efter honom med sina små tjocka grisögon.
Draco sökte med blicken efter mig och jag höjde handen och vinkade frenetiskt tills han hajjade till och började gå mot mitt håll med sina kompisar i släptåg.
”Hej!” sa jag glädjestrålande och gav både Draco och Blaise en stor kram, ”Jag trodde inte att ni skulle komma!”
”Det tänkte vi inte heller”, muttrade Draco och gjorde en äcklad grimas, ”Men er musik hörs ända ner till fängelsehålorna. Hur tror ni att ni ska kunna komma undan med det här? Det är bara en tidsfråga innan någon upptäcker er.”
”Äh, var inte en sån tråkmåns Malfoy!” sa Seamus som hade stannat till bredvid oss med ett tomt glas i handen, ”Knip käft och ha lite kul förengångskull va?” Han gav Draco ett änglalikt leende och fortsatte sin allt vingligare promenad mot bordet med en stressad Dean efter sig.
Draco krökte föraktfullt på läpparna och tittade kyligt på mig. ”Vilka trevliga vänner du har.”
”Äsh, bry dig inte om honom”, sa jag. ”Han är så packad så han inte ens kommer ihåg vilket elevhem han går i.”
”Och du då?” Sa Draco snabbt, ”Hur mycket har du druckit?” Han vädrade i luften som om han på såvis skulle kunna räkna ut hur full jag var.
”Inte mycket”, sa jag sanningsenligt, ”Kvällen har ju bara börjat. Ska ni inte ha ett glas?”
”Jo tack”, sa Blaise snabbt utan att titta på Draco, ”Är det bara att ta?”
”Varsågod”, sa jag leende och Blaise skyndade sig att haka på en grupp femteårselever som trängde sig fram mot bålskålen. ”Ska inte du också ha Draco?”
”Jag? Nej jag tror inte det.”
”Han vågar inte! Vilken fegis va? Och honom ska man ha varit rädd för...” Seamus hade kommit tillbaka med en hel flaska stark honungsöl i näven och pekade anklagande mot Draco med sin lediga hand. ”Han vågar inte!”
”Det gör jag väl visst det!” fräste Draco och spände ögonen i Seamus. ”Ge hit den där!”
Han ryckte flaskan ur handen på Seamus som förvirrat greppade i luften med sin tomma hand.
”Du kan väl fråga snällt nästa gång”, muttrade han och lutade sig mot Crabbe som förskräckt tog ett steg åt sidan, ”Man behöver inte ta saker utan att fråga.”
Draco svarade inte. Istället stirrade han på flaskan som om den vore fylld av en svärm ilskna getingar.
”Du behöver inte...” Började jag men Draco skakade sammanbitet på huvudet. Sedan satte han flaskan till munnen och började dricka. I samma stund som han tömde den återvände Blaise till oss med två stora glas med whiskey. ”Jag trodde inte du skulle dricka?” Sa han förvånat vänd mot Draco. ”Du sa ju innan...”
”Skit i det!” Fräste Draco och slängde ifrån sig flaskan, ”Skit i det du.”
Blaise ryckte på axlarna och sträckte fram ett av glasen mot mig. ”Vill du ha ett?”
”Ja tack”, sa jag och tog emot det ena. ”Vill ni ha något så är det bara att ta.” Jag nickade åt Crabbe och Goyle som förvirrat såg på varandra och sedan på Draco som ryckte på axlarna, ”Gör som ni vill.”
Överväldigade över att inte ha någon order att följa stapplade dem iväg genom rummet för att förse sig med ett litet glas vin.

”Elli! Där är du ju... För tusan, vi har letat överallt efter dig!” Rons ilskna röst överröstade både musiken och Ginnys högljudda skratt. ”Du får ta hand om honom själv, vi orkar inte mera!”
Harry och Ron släppte samtidigt sitt grepp om Dracos axlar så att han landade bredvid mig i soffan.
”Han är inte så van att dricka va?”
”Öh, nej”, sa jag och ruskade lite i Draco som förvirrat lyfte på huvudet och stirrade på mitt ansikte. Hans blick var dimmig och pupillerna var stora som tefat, ”Nej han har nog aldrig druckit förut.”
”Fattas bara det också!” Stönade Ron när Draco kastade sig framåt och spydde ner mattan framför hans fötter, ”Som nykter är han vidrig, men han är ännu värre när han är full. Vid Merlins fladdriga kalsonger, ta bort honom!”
Draco hade försökt att resa sig och var nära att tumla rakt in i Ron som panikslaget tog ett skutt åt sidan. Men eftersom Ron inte heller var speciellt nykter blev hoppet mycket ostabilt och han lyckades med en hårsmåns marginall undvika att halka i kräkpölen.
Jag suckade och reste mig upp. Hela växthuset gungade till och jag fnissade när jag högg tag i Ginnys röda hår för att inte ramla ner i soffan igen. ”Jag tar hand om honom!” Sa jag självsäkert och tog ett grepp om Draco som stod och vinglade framför Harry, ”Ha så kul nu!”
”Det kan du ge dig på!” Fräste Ron och blängde på sin lillasyster som hade satt igång att hångla med Colin Creevey, ”Ginny låt bli det där! Du är alldeles för liten...”
”Ron, kom här nu. Låt oss leta reda Hermione. Sist jag såg henne var hon tillsammans med Zabini, och han är inget vidare bra sällskap eller hur? ”Harry (Som var den av oss som druckit minst) vinkade åt mig medan han drog med sig en motvillig Ron bort från Ginny som fortfarande låg tätt omslingrad med lilla Colin i McGonagalls sammetssoffa.
”Kom Draco”, sa jag utan att egentligen veta riktigt vart vi skulle. Det var alldeles för varmt inne i rummet. Vi knuffades hit och dit på dansgolvet och jag kände hur luften höll på att ta slut i mina lungor. Överallt blinkade det av ljus och det stack i mina ögon. Jag blundade ett par sekunder för att samla krafter, sträckte mig efter ett till glas whiskey för att släcka törsten. Samtidigt försökte jag hålla koll på Draco som hela tiden försökte rangla iväg åt olika håll. Alla var mer eller mindre fulla nu.
Pansy satt och ylade i ett hörn med Millicent Bullstrodes armar om sig, Blaise hade försvunnit spårlöst tillsammans med en femteårselev från Ravenclaw, Crabbe och Goyle satt som två groteska stenfigurer och slumrade i en maläten soffa, Seamus hade somnat tvärsöver ett bord med en kanna honungsöl som huvudkudde och Dean satt tillsammans med en full Angelina som högljutt klagade på sitt Qudditchlag. Miles och Flint hade lagt beslag på en hel soffgrupp tillsammans med två av sjundeårsflickorna från slytherin. Den elakaste av dem, en robust mörkhårig flicka med vassa grönbruna ögon och stora pösiga bröst som stack fram under den alldeles för vida tröjan vid namn Therese hade krupit upp bredvid Flint och strök hans flottiga hår med ett äckligt självbelåtet leende; som om hon var i det ställe som varenda en av Hogwarts flickor drömde om.
Återigen kände jag den kvävande känslan i bröstet och jag fortsatte att dra Draco mot utgången.
”Vart...Ska vi?” Sluddrade han och tog envist spjärn med fötterna, ”Det är kallt där ute.”
”Vi ska bara ta lite luft”, sa jag och tog honom i handen. ”Kom...”
Så fort som den kyliga nattluften träffade mig i ansiktet slutade världen att snurra.
Girigt drog jag in ett par djupa andetag medan Draco förvirrat stövlade runt mig.
Sedan lutade han sig över mig och strök mig över ansiktet. ”Du är så fin.”
Jag såg in i hans ögon som glänste som ny putsat silver i skenet från lyktorna som Fred och George hade placerat ut tidigare under dagen och lät honom kyssa mig. Han smakade inte alls lika gott som förra gången, men med tanke på att jag nog smakade ungefär likadant gjorde det ingenting.
Vi kysste varandra ett bra tag innan han släppte taget om mig för att spy.
Jag såg medlidsamt på hans hulkande ryggtavla och halade upp en liten flaska ur väskan.
”Ta det här, de hjälper.”
Han skakade sammanbitet på huvudet och torkade sig darrande om munnen med ärmen.
”Jag mår inte bra...”
”Jag vet”, sa jag och stötte flaskan mot hans bleka läppar, ”Drick det här så mår du bättre.”
Han suckade och öppnade munnen, lät mig hälla i honom den genomskinliga drycken som jag själv hade använt så många gånger vid en alldeles för kraftig fylla. Draco slöt sina ögon för ett par sekunder, och när han öppnade dem igen var det betydligt klarare. ”Tack.”
”Mår du bättre?”
Han nickade och jag gav honom en kram. Han höll mig kvar i sin famn och jag kunde känna hur han darrade. Om det var för att han frös eller mådde illa kunde jag inte avgöra men jag strök honom mjukt över ryggen på samma sätt som man tröstar ett litet barn.
”Vill du gå tillbaka?”
Han skakade på huvudet. ”Jag vill bara lägga mig...”
”Vill du att vi går tillbaka till slottet?” Han skakade på huvudet igen. ”Kan vi inte bara ta en promenad? Jag har sådan huvudvärk...”
Jag nickade och stoppade min varma hand i hans kalla. ”Vi kan gå en vända runt slottet om du vill.”
Nu var det hans tur att nicka och vi började i sakta mak eftersom båda var rätt skakiga på benen promenera längs den frusna backen.
När vi kom till ytterligare ett av de tomma växthusen stannade vi för att hämta andan.
Andedräkterna stod som två moln ur munnarna på oss och vi klapprade tänder av kyla.
Därför var det ingen slump att bådas blickar föll på det förfallna uthuset som låg ett par meter bort.
När jag sköt upp den olåsta dörren strålade värmen emot oss och vi skyndade oss in i rummet.
Bortsett från en sned taklampa som kastade ett svagt sken över en trasig säng och två högar med bråte var rummet mörkt. Jag sneglade på Draco som hade stannat till i dörröppningen. Han blinkade lite mot ljuset innan han med ett stön snubblade in över trösken och sjönk ner på sängen.
Jag stängde tyst dörren efter mig och lade mig bredvid honom. Madrassen var mjuk och luktade damm.
Den hade flera hål där stoppningen tittade ut och jag lät mitt ena finger löpa längs fåran av skumgummi fjun.
Plötsligt kände jag Dracos hand ovanpå min och jag tittade upp i hans bleka ansikte.
Sekunden efter var min tunga återigen inne i hans mun och han besvarade min kyss.
Prövande lät jag händerna glida över hans kropp och jag kände hur han blev alldeles stel.
Hans andetag var snabba och när jag strök handen över hans panna kände jag att han svettades.
Långsamt satte jag mig grensle över honom och kysste hans hals.
Hans händer hade automatiskt sträckts upp mot mitt ansikte men jag placerade dem istället på mina bröst som gungade under det tunna linnet. En rysning for genom hans kropp och när jag tittade in i det spetsiga ansiktet såg jag hur hans ögon lyste. Eftersom han inte verkade ha något emot mina handlingar log jag illmarigt och fortsatte sedan med att kyssa honom lite medan min ena hand sökte sig neråt mot hans skrev. Mitt leende blev ännu bredare när jag kände att han verkligen tände på mig och jag gav honom en blöt kyss på munnen. Sedan lät jag återigen min mun kyssa hans hals medan min vänstra hand strök hans bultande innandöme.
Draco hade fortfarande sina händer på mina bröst, och försiktigt som om han var rädd för att dem skulle gå sönder, tryckte han sina handflator mot dem ett par gånger.
Jag tog av mig linnet och knäppte upp Bhn; njöt av glimten i hans ögon när han som fixerad stirrade på mina byst. Målmedvetet knäppte jag upp hans byxor och han gjorde ingen ansats att hindra mig när jag tog av honom dem. Han bara tittade på mig med sina vackra ögon och lät mig dra fingrarna genom hans blonda ostyriga hår och ge honom en kyss på pannan innan jag fortsatte att dra av oss kläderna, plagg för plagg.
Sedan satte jag mig grensle över honom igen med handen vilade på hans mage som hastigt hävdes in och ut. Jag lät på nytt händerna glida längs hans kropp och njöt av rysningen som på nytt gick genom hans magra kropp.
Sedan lutade jag mig fram för att ta av honom kalsongerna men då stelnade han till och såg panikslaget på mig.
”Vad är det? Vill du inte?”
”Jo”, mumlade han och svalde tungt, hans röst var ostadig efter all alkohol, ”Men jag har aldrig gjort det förut.”
”Har du inte?” Sa jag förvånat och han skakade rodnande på huvudet.
”Det gör inget”, viskade jag och pussade honom på pannan, ”Det gör ingenting alls. Det här fixar jag, du behöver inte vara orolig.”
Då log Draco. Han log ett utav sina alldeles speciella leenden som hade fått mig att smälta redan första gången jag såg det; det där leendet som började vid tårna och värmde upp hela honom inifrån. Jag log tillbaka och lät Dracos närhet fylla mig med gränslös lycka.
I natt var vi bara varandras och ingen skulle få ta natten ifrån oss.

Tack för alla era kommentarer!
Ursäktar för ett extra kasst kapitel, men det KAN bero på att jag varit sjuk när jag skrev halva hehe...Men men, jag har gjort mitt bästa och hoppas ni iaf kommer gilla det! Det handlar ju till stor del om Draco så hur ska ni kunna låta bli?!
Jag är så glad för alla mina bevakare och så tacksam över att ni finns och valt just den här ff:n! Tack alla ♥ Älskar er! ♥


Kapitel 60 (Omg...Hur orkar ni?!)
Liten blir stor

Han var inte mer än fem år gammal.
Det vitblonda håret var lika spretigt som det var nu och dem isgråa ögonen var precis desamma.
Hans lilla ansikte var en stel mask av fasa och läpparna darrade av tillbakahållen gråt. Det tunga stegen som ekade genom garderobens trädörrar fick det lilla barnet som satt ihopkrupen ovanpå det kalla golvet intill väggen att rycka till. Tårarna hade börjat rinna nerför hans kinder nu och han blinkade försiktigt ut i mörkret. Stegen närmade sig snabbt och den lilla pojken snörvlade tyst för sig själv. På darrande ben reste han sig upp och gjorde ett försök till att knuffa upp dörren. Den var alldeles för tung för hans späda barnhänder, och hur mycket han än pressade sina smala fingrar mot glipan som släppte in luft i klädskåpet så rubbades den inte. Stegen hade nu stannat till alldeles utanför och han höll andan. Försiktigt sträckte han upp sig i sin fulla längd och gjorde ett försök till att kika ut. Det enda han såg var ett par blankpolerade platåskor och en lång svart mantel. Den lilla pojken studerade kläderna ett ögonblick innan han tog mod till sig och öppnande munnen.
”Pappa?” Hans röst var liten och tunn och hans sköra kropp skakade som ett asplöv där han stod och tittade ut genom springan medan hans händer höll ett krampaktigt tag om varsin sida om dörren.
”Pappa? Jag vill inte vara här inne!”
Mannen utanför lät höra en djup fnysning och när han talade var rösten släpig och full av förakt.
”Det skulle du ha tänkt på tidigare, Draco. Innan du slog sönder min bästa kittel.”
”Det var inte meningen pappa!” Viskade pojken vars kinder var alldeles våta, ”Det bara hände, jag gjorde ingenting!”
”Ljug inte för mig, Draco.” Väste mannen och lutade sig fram mot garderoben, ”Ljug aldrig för din far.”
”Snälla pappa jag vill inte vara här!” Snyftade barnet och gjorde ett sista tafatt försök att knuffa upp dörren, men förgäves, ”Snälla förlåt... förlåt mig pappa!”
”Nu är du tyst”, sa mannen långsamt medan han drog fram sin trollstav ur klädnadens innerficka.
”Du måste lära dig att tiga när jag talar, Draco...”
”Var är mamma?”
”Hon är nere och förbereder middagen och vill inte bli störd. Seså, flytta dig från dörren nu så ska jag släppa ut dig...”
En hög knall och ett starkt ljussken var det den lilla pojken såg innan han medvetslös föll till golvet med ögonen vidöppna och det små armarna utsträckta som om han hade förberett sig på att hamna i sin pappas famn.



”Draco! Draco vakna!”
Det var alldeles mörkt i rummet när han slog upp ögonen.
En hastig känsla av panik erövrade honom och han kastade sig upp i sittande ställning, fortfarande med mardrömmen i starkt bevar. En lampa tändes ovanför honom och han blinkade förvånat mot det starka ljuset. Det tog ett par sekunder innan han insåg att han inte alls var instängd i någon garderob utan kvar uppe i sjukhusflygen på Hogwarts.
”Är du okej?”
Draco vred hastigt på huvudet och fick syn på Elli som satt på hans sängkant och oroligt betraktade honom med sina stora mörka ögon.
”Hmhm”, muttrade han och drog händerna över pannan. Den var alldeles våt av svett.
”Du grät”, sa hon och sneglade på hans blöta kinder, ”Jag trodde först att du var vaken...”
”Det gjorde jag inte alls”, svarade han snabbt och sträckte sig efter pappersrullen som stod på nattduksbordet intill sängen.
”Jo det gjorde du”, sa hon lågt och såg på medan han torkade sig i ansiktet, ”Vad drömde du för någonting?”
”Inget”, sa han och kastade ifrån sig det hopknölade papperet, ”Ingenting som du behöver bekymra dig om i alla fall. Vad är klockan?”
”Halv åtta.”
”Bra.” Han reste sig upp och drog av sig sjukhuskläderna. ”Var är mina kläder?”
Hon pekade på ett klädskåp som stod på andra sidan rummet och Draco marscherade dit och öppnade skåpet. Så givmilt av dem tänkte han ilsket när han drog på sig sina byxor, Det enda klädesplagg Madam Pomfrey låtit mig behålla är kalsongerna, vilken jävla peddokärring!”
Till sin glädje såg han att vem det nu än var som hade lämnat hans kläder hade fått med alla hans favoritplagg, och det var med en lättnadssuck som han drog sin svarta munktröja över huvudet ovanpå den vita t-shirten. Elli satt hela tiden och tittade på honom men när han slängde ett ögonkast på henne skyndade hon sig att vika undan med blicken. Draco sträckte lite på sig och drog fingrarna genom håret så att det skulle ligga rätt. Ush han behövde verkligen duscha... Han gjorde en grimas åt sig själv i spegeln och gick bort till Elli och sjönk ner på sängen en bit ifrån henne. ”Har jag missat mycket i skolan?” Hon gav honom ett snett leende och ryckte på axlarna, ”En del. Men du kommer säkert ikapp.”
”De är den där äckliga ärrskallens fel! Hörde att han fått straffkommendering varenda kväll under två veckor, rätt åt honom.”
”Mm”, sa Elli svävande och borstade bort lite osynligt damm från sina jeans, ”Men han ångrar sig verkligen.”
”Javisst”, sa Draco ironiskt, ”Säkert.”
De satt tysta ett tag.
Klockan tickade på ovanför deras huvuden och Draco sneglade oroligt bort mot Madam Pomfreys kontorsdörr. Konstigt att hon inte hade kommit utrusandes för att skälla ut dem. Men han hade faktiskt fått tillstånd att lämna sjukhusflygen under kvällen, men Draco misstänkte starkt att detta lovord inte gällde fören Madam Pomfrey hade undersökt honom med egna ögon. Han rös till. Aldrig att han skulle låta henne vara och kladda med sina äckliga seniga fingrar på honom. Inte så länge som han var vid medvetande i alla fall.
”Draco, hur ska du ha det?”
”Va?” Han vände på huvudet och tittade på Elli under lugg. ”Ha vadå?”
Hon himlade med ögonen och suckade tungt, ”Ja hur ska vi ha det med oss?”
”Oss?”
”Du har väl inte glömt vad som hände på balen?”
Dracos kinder blev med ens alldeles röda och han vände sig förläget bort och stirrade intensivt på en ovanligt ful tavla som föreställde två nakna trollkarlar som dansade i ring runt en stor rosa svamp.
Nej hur skulle han kunna glömma det? Men hon hade ju inte direkt velat ha honom då, så varför skulle hon vilja ha honom nu? Han hade fortfarande inte glömt vad hon hade gjort mot honom samma dag som han blev överfallen och minnena av detta fick ilskan att tända till i hans bröst.
”Draco, du är väl kär i mig?”
Han ryckte på axlarna, fortsatte att stirra på den gräsliga tavlan. Trollkarlarna hade nu avbrutit sitt dansande och kikade istället nyfiket ner på dem. En av dem dreglade och Draco vände äcklat bort blicken. Dumbledore hade verkligen ingen smak.
”Du vet att jag är ledsen över vad som hände, men jag har redan berättat för dig varför jag gjorde det.”
”Du behöver inte vara tillsammans med mig om du inte vill”, sa han kyligt och reste sig upp från sängen, ”Jag klarar mig utan dig också.”
”Gör du?” Frågade hon ironiskt och ställde sig också och upp, ”Gör du verkligen det?”
Draco bet sig i läppen för att inte rodna igen. ”Jag vet inte.”
”Jag tycker ju om dig”, sa hon och la sina armar om hans nacke och gav honom en varm kram, ”Tro inget annat.”
”Det gör jag inte heller”, sa han och lutade sig tungt mot henne, ”Allting är bara så komplicerat just nu.”
”Och då har du inte sett våra läxor än”, sa Elli och flinade, ”Lärarna har blivit helt tokiga.”
”Blivit?”
De log mot varandra och Dracos hjärta gjorde en frivolt i bröstet när hon som hastigast pressade sina läppar mot hans. ”Kom så sticker vi”, sa hon och räckte honom väskan, ”Innan Madam Pomfrey inser att du inte ligger i din säng.”
Draco nickade och Elli tog honom i handen.


”Fiskebensfjäll...Nej....Skorpion ägg...Vänta! Hermione, lägger skorpioner verkligen ägg?”
Jag stod tillsammans med Harry, Ron och Hermione utanför Proffesor Snapes klassrum.
Ron höll upp ett skamfilat papper framför sig och försökte febrilt memorera in sina anteckningar om Förslitningsdrycken och dess tillverkning, men verkade bara bli mer förvirrad desto längre han höll på. Någonstans bakom oss satt Neville och såg skitnödig ut; hela hans runda ansikte var rött och hoppressat och det blev inte bättre av att Crabbe och Goyle hela tiden tävlade om vem som kunde pricka Neville i bakhuvudet med en spottloska.
Jag blängde ilsket på dem medan Ron och Hermione tjafsade bakom min rygg. Harry hade varit ovanligt lågmäld de senaste dagarna och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Draco stod en bit bort och pratade med Blaise som gång på gång skakade avfärdande på huvudet.
Nott syntes som vanligt inte till och jag kom på mig själv med att undra vart han höll hus.
Pansy var i sitt esse. Hon hade skaffat sig en ny festklädnad som hon skröt om för alla som ville höra på, i det här fallet de andra tre flickorna som hon delade sovsal med. Skadeglatt såg jag att det fanns något mer nytt som hon skaffat sig, men som hon säkerligen inte var lika pigg att skryta om; en stor varig finne mitt på den tjocka lilla uppåt näsan.
Det var en sådan hög ljudnivå att de nästan var en lättnad när Snape kom svepande i sin sunkiga mantel med det långa flottiga håret flaxande runt axlarna. Det behövdes inte mer än en blick från honom för att alla skulle tystna och det var en mycket nervös klass som tågade in i det nerkylda klassrummet. Provet var som väntat hur svårt som helst och hur mycket jag än kämpade blev min trolldryck mer lila än purpurfärgad. Det var med ett lätt obehag som jag räckte över flaskan med trolldryck till Proffesor Snape vid lektionens slut som tog emot den utan ett enda ord, och mina farhågor om ett misslyckande besannades ytterligare.

”Hermione, vi skulle verkligen behöva ha lite roligt.”
Jag kastade mig på sängen och sträckte på mig som en belåten katt. ”De här proven tar död på mig.”
”Samma här”, sa hon med en suck och slog sig ner bredvid mig på sängen, ”Jag är så fruktansvärt orolig! Jag är säker på att jag stavade fel minst två gånger under forntida runskriften idag, och jag blandade ihop råttsverkor med råttsvenkor på Hagrids lektion... Han kommer säkert att ge mig underkänt och under Trolldrycksprovet...”
”Det kommer att gå hur bra som helst för dig”, avbröt jag henne, ”Du är ett geni hur du än beter dig, det är värre för mig.”
”Åh, säg inte så Elli!” Hermiones kinder hade blivit blossande skära, ”Du är jätteduktig.”
”Inte när det gäller trollkonsthistoria i alla fall”, sa jag tvärsäkert och satte mig upp. ”Jag stavade fel på varenda greve, och så blandade jag ihop svartalfer med husalfer, det kallar jag illa. Nej, vi behöver lite avlastning från skolarbetet. Vi ordnar en fest!”
”En fest?” Hermione gjorde stora ögon, ”Här?”
”Ja? Kanske inte just precis här men någonstans på skolan, jag är säker på att alla skulle tycka att det var jätteroligt.”
”Jag vet inte...”,sa Hermione tveksamt och fingrade på sitt prefektemblem, ”Tror du verkligen att det är en sån bra ide?”
”Den bästa jag haft på länge” Sa jag övertygat och skuttade upp från sängen. ”Och det är världens chans för dig att få ihop det med Ron också, med hjälp av några klunkar eldwhiskey vågar han nog berätta vad han känner för dig, tror du inte det?”
”Jo...Jo det är väl sant, ” sa hon tveksamt, ”Men jag vet ändå inte om det är en sådan bra ide. Jag menar, nu när allt är som det är... Med Du-vet-vem och alla försvinnanden... Och det är förstås väldigt otillåtet, vi skulle bryta mot minst tio skolregler och...”
”...Det är precis vad vi behöver just nu”, avslutade jag meningen. ”Kom igen, vi letar reda på de andra och hör efter vad dem tycker. Var inte så rädd för allting Hermione, ingen kommer att upptäcka något, det blir en kul grej! Och även om Dumbledore skulle få reda på det så blir vi ju knappast relegerade, eller hur? Du hörde ju vad han sa på balen ”Alla har vi varit unga”.

Som väntat blev våra vänner eld och lågor när de fick höra talas om iden.
Fred och George lovade att redan nästa dag smyga in i Hogsmeade för att plocka åt sig en hel del läckerheter som vi skulle kunna tänkas behöva, Lee Jordan utgjorde sig själv till dj och Ginny blev så glad att hon av misstag råkade sätta eld på Amelia Smiths katt. Tillochmed Harry verkade skina upp en smula och under middagen gav han mig ett litet leende. Hermione var fortfarande ganska dämpad och hade inte gett ett enda ljud ifrån sig när vi diskuterade festen. Men hon sneglade emellanåt på Ron som vräkte i sig av kycklingstuvningen och log för sig själv. Jag såg det som ett tecken på att hon inte misstyckte helt om det hela, och när våra blickar möttes över tillbringaren med äppeljuice blinkade jag åt henne.

”Så ni ska ha fest?” Draco höjde frågande på ögonbrynen och jag flinade. ”Vadå vi? Jag förväntar mig att alla kommer, ni också.”
Jag såg hur Slytherinarna omkring Draco vände sig mot varandra och skakade på huvudet. En bit bort ifrån oss stod Miles och såg klurig ut. Honom ville jag absolut inte ha med på festen; och inte hans korkade kompisar heller. Plötsligt ångrade jag att jag sagt alla.
”När ska ni lägga av med det där tramset? Spelar roll vilket elevhem man har blivit tilldelad, man kan väl umgås med varandra för det.” Jag log hemlighetsfullt mot Draco och han log tillbaka. Det var verkligen någonting på gång mellan oss och det kändes bra.
”När blir den då?” Sa Blaise som hade lösgjort sig ur klungan.
”På fredag”, mumlade jag och undvek omsorgsfullt att se honom i ögonen. Jag visste att Blaise Zabini verkligen tyckte om mig och det kändes fortfarande pinsamt att umgås med honom efter det som inträffat under balen.
”Jag kommer”, Sa han. Jag nickade och tittade på Draco som ryckte på axlarna. ”Vi får väl se.”
”Vi har fixat alkohol”, sa jag ur ena mungipan och Blaise nickade. ”Bra.”
”Alkohol?” Sa Draco frågande och spärrade upp ögonen lite, ”Vadå, ska vi dricka sprit?”
”Har du aldrig druckit förut eller?” Sa jag och fnissade, ”Draco, på fest brukar man dricka de är liksom det som är själva grejen med de hela, annars blir det ju inge kul.”
”Vet jag väl!” Fräste han och knuffade till Blaise i sidan, ”Jag bara undrade.”
”Så ni två kommer i alla fall?”
De nickade och jag log, ”Vad bra. Ni får gärna fråga flera om ni vill, desto fler som kommer desto roligare blir det.”
”Vart ska vi vara?” Sa Blaise och såg sig oroligt omkring över axeln efter Proffesor McGonagall som gick förbi, ”Ute?”
”Vi hör av oss när vi hittat något ställe. Ta några sådana här, vi skickar över ett meddelande med dem när vi vet.” Jag räckte de varsin påse med förtrollade mynt som Hermione (Något motvilligt) hade gjort iordning kvällen innan. Det var samma sorts mynt som de hade använt under sitt femte år när dem hade skapat en förbjuden försvarsgrupp som kallades DA (Dumbledores arme) under tiden som skolan styrdes av Proffesor Umbridge, en elak gammal hagga från ministeriet.
Det märkliga var att jag var helt säker på att jag hade sett mynten förut, men när jag hade förklarat det för Hermione hade hon bara ryckt på axlarna och skakat på huvudet. Hon hade inte låtit sina tomma baksidor ligga framme och de fanns troligtvis ingen annan på Hogwarts som använde samma metod eftersom hon själv hade uppfunnit den. Jag måste helt enkelt ha fått för mig det.
När Draco fick påsen med mynt stelnade han till lite och stirrade hänfört på det små färglösa emblemen. Långsamt plockade han upp ett och vägde det i sin handflata.
”Är något på tok?” Frågade jag och han skakade frånvarande på huvudet. ”Nej, ingenting... Zabini, vi måste sticka. Vår lektion börjar nu.” Blaise såg förvånat på Draco innan han stoppade ner sin påse i fickan, nickade åt mig och försvann efter Draco som med snabba steg och utan att se sig om över axeln lämnade korridoren. Förvirrad stod jag kvar och såg efter dem ett ögonblick innan jag skakade på huvudet och började gå uppför trappan som ledde upp till Gryffindortornet.

Luften var kylig mot Dracos ansikte och han rös i sin tunna klädnad.
Tyst såg han ut över det snötäckta landskapet och slogs för första gången av tanken att Hogwarts egentligen var en väldigt vacker plats. Där han stod högst uppe i ett av tornen fick han en mycket bra överblick över skolan. Halvjättens stuga såg ut som tagen ur sagornas värld där den låg intill den förbjudna skogen och isen som täckte den annars så livfulla sjön såg stel och sömning ut vid slottsområdets kant. Draco bet sig frustrerat i underläppen och lutade med en suck sitt bleka ansikte i sina stelfrusna händer. Snön yrde runt i luften framför honom och en vilsekommen snöflinga landade ovanpå hans bakvända handrygg. Han lyfte sakta upp huvudet och plockade bort den med en snabb rörelse. Hur länge skulle allting få fortsätta att vara såhär fridfullt? Varför kunde tiden inte bara stanna till nu när saker och ting äntligen höll på att lösa sig? För en sekund ångrade han bittert att han någonsin lyckats laga det där skåpet. Nu var det bara för Voldemort att bestämma ett lämpligt datum för intrång på skolan och då var det bäst att Draco slutförde sitt uppdrag om han fortfarande höll livet sitt kärt. Men det kunde ta flera månader innan tiden var inne. Draco sände en tanke till Elli som förhoppningsvis lugnt låg och snusade uppe i Gryffindortornet; lyckligt ovetande om det svek som väntande henne. Hur skulle hon reagera när hon fick reda på att allting som skulle ske var på grund av honom? Antingen skulle hon strypa honom med sina bara händer eller så skulle hon med ett leende se på medan Voldemort gjorde slut på honom, han kunde inte bestämma sig för vilket som var värst. Om inte... Om inte Voldemorts plan misslyckades helt. Om inte ministeriet visade sig vara starkare än vad de trodde, om Dumbledore aldrig skulle agera enligt planen....Om han redan nu misstänkte någonting...Draco placerade båda händerna på det iskalla räcket och stirrade ut i natten. Han var en idiot. Precis som hans far alltid hade sagt till honom. En vrede lika stark som hans ångest vällde upp i Dracos bröst. Om det inte hade varit för Lucius så hade Draco aldrig stått här nu.
Om det inte hade varit för honom så hade Draco bekymrat sig för läxor, indragna håltimmar och poängavdrag som alla andra; inte för att dö eller göra en tabbe så stor att hela hans vänskapskrets mördades. Är det såhär det känns att vara Potter? For det genom hans huvud. Kanske jag underskattat honom trotsallt... En röst hördes plötsligt nedanför Draco och fick honom att hastigt titta ner. Det var Mr Filch, Hogwarts skabbiga vaktmästare; Känd för att avsky allt som hade med elever att göra eftersom han själv var en ynk och aldrig hade fått chansen att utbilda sig vid någon trollkarlsskola. Tätt efter honom travade Ms Norris, hans nästan lika elaka katt med den mörkt brunrandiga svansen i vädret. Det var uppenbart att de hade fått upp ett spår på något och Mr Filch stannade alldeles nedanför Draco och vädrade i luften med sin köttiga näsa. ”Vi är dem alldeles på spåren min kära... Den här gången åker han fast, var så säker! Inga fler nattliga promenader för Potters del, vänta bara tills rektorn får höra det här...” Stapplande och flåsande av iver stövlade Filch förbi Draco medan han hela tiden lockade på Ms Norris som med viss tvekan följde sin husse ut i ovädret. Draco spände öronen till det yttersta; nyfiken på att få höra vad ärrskallen hade ställt till med den här gången, men de starka vindarna gjorde att det blev nästintill omöjligt att urskilja Filchs väsande stämma och han gav efter ett par misslyckade försök upp. Filch hade styrt stegen mot Hagrids stuga så det mest troliga var att Potter hade begett sig dit. Undra vad som skulle kunna få honom att hälsa på halvjätten mitt i natten? Troligtvis bölade han väl över ännu ett missfoster till monster som han försökt föda upp och ha som husdjur, och Potter den idioten hade genast begett sig ut för att trösta trots att det medförde en stor risk för honom själv. Många kanske hade sagt att det var ädelt, men i Dracos ögon var det bara korkat. Han kisade bort mot Filch som hade kommit överraskande långt med tanke på det tjocka snötäcket och fick en impuls. Utan att riktigt veta varför drog han fram sin trollstav och riktade den mot Filchs ryggtavla. ”Petrificus Totalus!” Mumlade Draco och såg med ett leende hur en blå ljusblixt lösgjorde sig från hans trollstavsspets och susade ner mot Filch där den med full kraft träffade vaktmästaren i ryggen, som genast föll till marken där han blev liggande orörlig med ansiktet neråt i den kalla snön.
Ms Norris vände genast sina lampliknande ögon mot tornet där Draco stod och öppnade munnen på vidgavel och började jama; högt och klagande. Draco stoppade kvickt tillbaka staven innanför klädnaden igen innan han efter en sista blick på Filchs stela gestalt smög sig tillbaka mot fängelsehålorna, ganska så nöjd över att ha genomfört dagens goda gärning.

Tack Alma123!! och Elixir!

Hoppas ni alla kommer att gilla det, som ni ser är det väldigt långt
men kände för att skriva långt- och tyckte att ni förtjänade det efter ett lååångt avbrott Kommentera eller tumma gärna om ni gillade det, de betyder som ni vet allt för mig.
Älskar er alla! Tack vare era kommentarer om Jim så känner jag mig betydligt starkare. Tack!

Kapitel 58
Sectumsempra

Jag hade aldrig tidigare önskat så innerligt att få bli relegerad.
Min vistelse här på skolan hade utan överdrift nått botten.
De enda som snurrade i mitt huvud var bilden av Dracos bedjande ögon och känslan av hans mjuka läppar mot mina. Hur hade jag kunnat vara så dum?
Jag hade inte berättat för någon om mitt lilla misstag, inte ens för Hermione.
Jag hade inte haft hjärta nog till att på ett sådant bryskt sätt slita ner henne från molnen som hon svävat på ända sedan i lördagskväll. Hon och Ron hade inte kysst varandra ännu men det hade inte varit långt ifrån och nu gick Hermione bara och väntade på att Ron skulle skrapa ihop tillräckligt mycket mod för att bjuda ut henne.
När vi som vanligt traskade upp till tredje våningen för att ha försvar mot svartkonster tillsammans med Slytherin snörpte mitt hjärta ihop sig till en hård klump.
Det verkade som om jag skulle få tillbringa vårterminens första lektion med både Draco och Blaise, toppen.
Jag var så inne i att tycka synd om mig själv att jag inte märke att jag traskade rakt igenom Nästan huvudlöse Nick- Gryffindors elevhemsspöke - och han fnös förolämpat när jag inte bad honom om ursäkt.

Lupins klassrum var som vanligt fyllt av spännande saker.
Han verkade ha skaffat sig ytterligare två akvarium under julledigheten och flera av eleverna stirrade med skräckblandad förtjusning på en stor glasskål där det simmade omkring någonting stort och fjälligt som ideligen pressade sitt fula ansikte mot glaset och gjorde grimaser åt varje elev som passerade. Neville pep förskräckt när den ettriga vattendemonen gjorde ett utfall när han gick förbi Lupins skrivbord och skyndade sig att lägga beslag på en plats längst bak i klassrummet så långt bort från varelsen i akvariet som han kunde komma.
Lupin verkade vara på ett strålande humör trots att han såg mer sliten ut än någonsin.
Han hade en reva i sin klädnad och ett otäckt sår tvärsöver kinden. Ringarna under ögonen vittnade om sömnlösa nätter och luggen hängde slappt ner över hans fårade ansikte, matt och otvättad.
”God dag mina kära elever och välkomna tillbaka. Jag hoppas att ni har haft ett bra jullov?”
Några mumlade jakande till svar och Lupin fortsatte med en röst som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hans medtagna figur, ”Jag hade tänkt att vi skulle börja terminens första lektion med ett litet test för att se efter vad ni har lärt er- Nej inget prov-”, sa han leende när han fick syn på Seamus förskräckta ansiktsuttryck och Hermione såg lätt besviken ut, ”Utan mer som ett litet kunskapstest på de saker som jag- förhoppningsvis- lyckats lära er under höstterminen. Om ni börjar med att plocka fram trollstavarna-Du kan ta ner böckerna Hermione- och tillsammans uttalar patronusbesvärjelsen så ska jag plocka fram en boggart som ni kan öva på. Sätt igång allesammans, säg efter mig: EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Om vi nu tar och rullar fram klädskåpet... Kan du ge vara vänlig och ge mig ett handtag här, Harry… Sådär ja... Nu kan ni komma och ställa upp er, inget spring tack. Var inte blyga, kom fram kom fram, det här har ni gjort flera gånger förut, du också Neville... Sätt igång!”
Ledet började som vanligt rulla fram på löpande band och avståndet mellan mig och det dammiga skåpet som vanligtvis hade sitt hem inne på Proffesor McGonagalls kontor minskade överraskande fort. När Hermione, som var framför mig i ledet, hade kastat en nästan kusligt perfekt patronos över sin dementor och med ett litet överlägset leende etsat i vänstra mungipan spatserat iväg och ställt sig på andra sidan klassrummet för att se efter om någon annan skulle få till det lika bra som hon, så var det bara ett enda minne som cirkulerade inuti mitt huvud.
När dementorn fällde ner sin huva och rosslande gled fram mot mig över golvet med sin döda ruttnande hand framsträckt under manteln var det min och Dracos kyss jag såg framför mig, och dementorn flydde ilsket undan för min gnistrande enhörning som lika graciöst som dimman den var gjord utav reste sig på bakbenen och svingade sitt eleganta horn mot den ohyggliga varelsens innandöme. Trots att jag enligt Lupin hade klarat testet oklanderligt så hade det känts bättre om jag inte hade gjort det och moloket gick jag och ställde mig bredvid Hermione vars leende slocknade när hon såg min blick.
När det var Dracos tur att kasta sin patronus höll jag omedvetet andan av spänning.
Av någon anledning var jag livrädd för att han inte skulle klara det och jag andades inte ut fören jag såg hans fjällräv trava ut ur trollstavsspetsen och med blottade tänder anfalla dementorn bakifrån.

Jag lyckades med nöd och näppe undvika både Blaise och Draco resten av veckan.
Så fort vi höll på att stöta ihop med dem i korridorerna kom jag plötsligt på att jag glömt något och rusade iväg åt motsatt håll. I början verkade varken Ron, Harry eller Hermione reflektera över det men under torsdagens trolldryckslektion då de hade tagit bordet bredvid oss och jag vägrade att svara när Draco försökte prata med mig blev Hermione misstänksam och drog mig diskret åt sidan när vi gick för att lämna in våra provrörsflaskor med trolldryck vid katedern på slutet av lektionen.
”Elli, vad är det frågan om egentligen?” Viskade hon halvhögt samtidigt som hon kämpade med att fästa sin flaska med motgift i behållaren, ”Har ni bråkat igen?”
”Nej”, mumlade jag till svar och undvek omsorgsfullt att se henne i ögonen, ”Vi bara...”
”Är du kär i honom?”
Jag rös till och lyfte hastigt blicken från hennes fötter, ”Aldrig i livet!”
”Varför undviker du honom då?”
”Det gör jag väl inte! Jag bara...” Jag stängde snabbt munnen när jag fick syn på Draco som sakta kom gående mot oss, ensam förengångskull.
”Jag tror jag måste gå på toaletten, hälsa Proffesor Snape att jag... Vi ses senare.”
Snabbt vände jag mig om och kilade ut ur klassrummet med både Hermiones och Dracos ögonpar brännande i nacken.
Sedan tittade de som hastigast på varandra och Hermione bet sig fundersamt i underläppen när hon lade märke till Dracos ansiktsuttryck. Hon ville säga någonting men hon kunde inte komma på vad.
Draco stirrade efter Ellis avvisande ryggtavla ett ögonblick innan han med sänkt huvud släntrade tillbaka mot sin kittel utan att lämna in sin trolldryck.

Jag hade stannat mitt i den avlånga kyliga korridoren.
Till höger om mig tornade de omtalade fängelsecellerna upp sig; uråldriga och förfallna.
Innanför den rasade stenväggen låg drivor med godispapper och avbrutna chokladgrodekort.
En rysning lämnade min kropp när mina ögon föll på en röd intorkad vätska som med snirkliga bokstäver bildade ordet Smutskalle ovanför den spruckna gaveln.
Under texten fanns det ett litet handmålat sigill där det med en helt annan mycket ordentligare handstil stod Arvtagarens fiender, tag er i akt!
Säga vad man ville om Slytherinarna men särskilt påhittiga var dem inte.
En liten evighetseld brann för sig själv längst bort i cellen och ovanpå den sedan länge sönderslagna murverksbänken stod en oval plastbytta där de simmade omkring något som liknade ruttnande sniglar. Slytherinormen avtecknade sig i form av en uppstoppad förtrollad pytonorm som såg riktigt obehaglig ut där den hängde och dinglade från det förfallna taket.
På dess gulnande trubbiga tänder hade man spetsat smycken, trasiga gåspennor, trollstavsdelar och godispapper. När jag tog ett kliv fram för att betrakta alla ingraveringar i den fuktiga väggen trampade jag på någonting. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp föremålet.
Det var ett litet mynt i samma färg som Slytherins emblem, men dess yta var alldeles slät och visade inga tecken på vare sig text eller orm. Storleksmässigt påminde den om en galleon och jag vred nyfiket på den i handflatan.
Utan att riktigt veta varför stoppade jag det lilla myntet i fickan och klev tillbaka över den förfallna muren som en gång i tiden hade använts till att spärra in obehöriga.
Jag var inte ett dugg förvånad över att Slytherinarna hade valt just det här stället till fritidsgård.
Jag skulle just till att vända mig om och återvända till Hogwarts mer civiliserade områden för att ha en dubbeltimme i spådomskonst när ett skrapande ljud fick mig att stelna till.
Uppflugen på en av de tomma gallerkarmarna satt Theodore Nott.
Han var iförd en sliten nött klädnad och håret hängde glanslöst ner strax ovanför axlarna på honom.
De gulbruna ögon var som fastklistrade på mig och när han upptäckte att jag tittade tillbaka log han ett litet leende som blottade ett par vita spetsiga hörntänder.
Hans hastiga uppdykande fick mig att gapa dumt och irriterat upptäckte jag att hans leende blev ännu bredare. ”Det hjälper inte att gömma sig från sanningen, rätt som det är
så kommer den ikapp en.” Det var första gången jag hörde honom tala och hans röst var låg men mycket kraftfull, ”Jag vet varför du kommit hit.”
Jag stirrade upp på honom där han satt, rak i ryggen och med sin trollstav i ett fast grepp mellan pekfingrarna.
”Jasså?” Frågade jag giftigt och kisade upp mot honom, ”Och du själv har förstås en vettig anledning till att sitta här nere alldeles ensam?”
”Både jag och nej”, svarade han stillsamt och drog naglarna mot den steniga ytan; det var de som hade orsakat skrapandet, ”Men jag tycker om att sitta här. Det är en trevlig plats.”
Jag höjde på ögonbrynen och drog ett skälvande djupt andetag för att lugna mina impulser.
Grabben var spritt språngande galen det var de ingen tvekan om. ”Så bra då”, sa jag, ”Om du ursäktar så...”
”Brukar du skolka från dina lektioner varje gång du gjort någonting som du ångrar?” Frågade han och viftade på sin trollstav, ”I sådana fall borde din närvaro vara skrämmande låg.”
”Och det ska du yttra dig om! Varför är inte du på din lektion om jag får fråga? Nu när jag tänker efter så har jag nästan aldrig sett dig i klassen, så om det är någons närvaro du borde bekymra dig om så är det din egen!”
”Man ser bara det man vill se”, svarade han lågmält och jag himlade med ögonen.
”Det där kunde en treåring ha sagt bättre. Varför kommer du inte ner hit istället? Jag gillar att ha ögonkontakt med den jag pratar med.”
Med en nästan omänsklig elegans hoppade han ner från karmen och landade ljudlöst på fötter framför mig utan att släppa ögonkontakten. Sedan tog han ett steg framåt så att han stod alldeles intill mig. Nu såg jag tydligare hans ansikte. Dragen var rättvist sagt ganska vackra. Han hade högt ansatta kindben, smala läppar och nästan vaxgul blek hy. Ögonen var mycket riktigt gulbruna till färgen, de påminde om nytjärad marmelad och efter att ha iakttagit dem ett ögonblick rös jag till.
Han blinkade inte.
”Det är du som är Eleonora, eller hur?”
Jag nickade, förvånad över att höra någon tilltala mig vid mitt hela förnamn. ”Och du är Theodore Nott?”
”Kalla mig Nott. Jag förvisar mig om att din vän Malfoy har berättat en hel del om mig.”
”Nej, han har aldrig ens nämnt dig”, svarade jag och en glimt av vag förvåning tändes i Notts ögon.
”Där ser man”, sa han fortfarande med samma låga sjungande ton, ”Där ser man...”
Han förflyttade sin genomträngande blick till väggen mittemot och jag vägde lite på ena benet, osäker på om jag skulle gå eller stanna kvar.
En kylig vindpust svepte in över den mörka korridoren och jag huttrade ofrivilligt till.
Nott rörde inte en fena och jag la märke till att huden på hans bleka armar som stack fram under den lite för korta klädnaden var helt slät. Jag huttrade till igen och slöt mina skälvande fingrar om trollstavens spets. Det var någonting som sa mig att jag inte borde vara här nere.
Jag vred lite på mig för att se vad Nott höll på med och fick en smärre chock när jag fick syn på honom alldeles bredvid mig. Hur hade han kunnat förflytta sig utan att jag märkt det? En isande kall kåre löpte längs med ryggraden och jag svalde djupt. Notts ögon var kalla och uttryckslösa. När han kände av min rädsla log han och lutade sig ännu närmare mig.
Som från ingenstans slogs jag av en stark impuls att kyssa honom. Hans blodröda läppar och släta rena hy fick det att vattnas i munnen på mig och hans ögon såg med ens inte alls kyliga och tomma ut längre. Istället strålade de av värme och jag ville inget hellre än att få drunkna i deras bottenlösa skimrande ocean.
Jag öppnade munnen och stirrade hänfört på Nott vars läppar var alldeles intill mitt öra.
Jag hade verkligen ingenting emot det, han skulle få komma hur nära mig han ville. Han skulle få göra precis som han ville, bara jag fick stå här och se in i hans vackra ansikte...
Jag ruskade på huvudet och försökte slita blicken ifrån honom. Vad höll jag på med?
Jag ville verkligen inte kyssa honom. Jo, det fanns inget jag ville hellre än det. Nej, definitivt inte. Jag kände ju honom inte ens. Det spelar ingen roll, så länge som han fortsätter vara sådär vacker.
Nej jag vill inte, mitt hjärta tillhör någon annan. Ditt hjärta tillhör bara honom.
”Nej”, mumlade jag och lutade mig mot väggen, ”Nej det stämmer inte...”
Jag slöt ögonen för att undvika att återigen bli fångad av hans blick.
När jag öppnade dem igen stod han fortfarande alldeles intill mitt öra och jag skyndade mig att blunda igen. Vad var det här för magi? Fanns han ens på riktigt eller höll jag på att bli galen?
”Nej du är inte galen”, viskade han i mitt öra, ”Du är stark. Starkare än jag trodde faktiskt. Men räcker det?” Jag drog häftigt efter andan och knep ihop ögonen allt vad jag orkade.
Hjärtat bankade som besatt i bröstet på mig och märkliga röster viskade saker inuti mitt huvud.
Jag kunde inte höra vad dem sa men det behövdes inte. Jag höll på att bli lika tokig som Luna.
Flämtande som om jag sprungit ett maratonlopp slog jag återigen ögonen.
Mitt hjärta for upp i halsgropen och jag var tvungen att ta spjärn med fötterna för att inte svimma.
Korridoren var tom.


”Du kan faktiskt inte undvika mig för alltid.”
Jag stelnade till där jag satt omgiven av mina Gryffindorkamrater och avnjöt kvällens sista måltid som bestod av kokt potatis och kålpudding. Nyfiket kikade det på Draco som ställt sig framför mig med armarna i kors över bröstet och de genomträngande gråa ögonen riktade mot mig.
”Jag vill prata med dig.”
”Jaha”, sa jag och rätade på mig, ”Men tänk om inte jag vill prata med dig då?”
Han hajade till, ”Du kan inte mena att jag gjort något fel!”
”Du har gjort många fel, Draco”, sa jag kyligt och sköt min halvätna middag åt sidan, ”Kan du inte bara vara snäll och låta mig vara ifred?”
”Va?” Sa han och rynkade pannan, ”Vad är det med dig?”
”Frågan är väl vad det är med dig. Kan du inte fatta att jag vill vara ifred? Stick härifrån nu.”
Ett par av Gryffindoreleverna klappade i händerna och Fred busvisslade högt.
Mitt hjärta gick i två delar när jag såg en mörk rodnad stiga upp på Dracos bleka kinder men jag tvingade mig själv att skratta högt och blinka med ögonfransarna åt Fred som log skadeglatt.
”Men...” Började Draco, det såg ut som om luften helt hade gått ur honom, ”Men jag trodde...”
”Jag skiter i vad du tror så länge du inte tråkar ut mig. Kan du inte bara sticka härifrån nu? Ser du inte att vi är upptagna?”
”Men jag...”
”Jag orkar inte med dig längre, kan du inte bara acceptera det? Jag är trött på dig så låt mig
bara vara ifred och gå härifrån nu, och va snäll och låt mig vara i fortsättningen också. Du är patetisk.” Fred och George vek sig dubbelt över varandra, skakande av skratt medan de dunkade nävarna i bordet så tallrikarna skallrade och Lee Jordan gjorde tummen upp åt mig bakom tillbringaren. Draco tittade förvirrat på mig ett par sekunder; som för att avgöra om jag menade allvar eller om allting var ett enda stort skämt.
När jag inte gjorde något som antydde det sista knyckte han på nacken och backade ett par steg. ”Som du vill.” Hans röst var kallare än is och jag rös till inombords när jag såg in i hans ögon.
De var alldeles svarta av ilska och blanka av tillbakahållna tårar.
”Det verkar som om jag missuppfattat allt.”
”Det har du”, sa jag utan att släppa honom med blicken, ”Det har du verkligen gjort.”
Draco knep ihop sina smala läppar; jag kunde se hur han darrade och jag var väl medveten om att jag gjort honom mycket illa. Men jag var tvungen.
Han gav mig en sista lång sårad blick innan han vände på klacken och marscherade ut ur stora salen.
Jag stirrade uttryckslöst efter honom medan skratten och sorlet från eleverna omgav mitt dunkande huvud. Om jag bara kunde bli kvitt den här nedrans huvudvärken...
”Elli, vad håller du på med?” Någon ruskade mig hårt i armen och jag vred förvånat på huvudet.
”Varför sa du sådär till honom för? Det var väl bra onödigt!” Hermione spände blicken i mig och jag ruskade avfärdande på huvudet. ”Det var bäst så...”
”Bäst så?!” Hon reste sig upp och drog obarmhärtigt upp mig på fötter. ”Jag tror att vi har en hel del att prata om, kom med här.”
Utan att protestera lät jag henne dra mig ut ur stora salen och in i ett tomt klassrum.
Hermione stängde dörren efter oss och satte sig sedan ner på en av bänkarna och pekade åt mig att sätta mig bredvid henne.
Jag slog mig ner och hon spände sina hasselnötsbruna ögon i mig.
”Så vad är det som händer?”
Jag drog ett djupt andetag och stirrade ner på mina händer.
”Jag kysste Draco på balen.”
Hermione visslade lågt och suckade. ”Det borde jag ha räknat ut. Hur kändes det?”
”Jag vet inte”, sa jag efter ett par sekunders fundering, ”Både bra och dåligt.”
”Men mest bra?”
Jag ryckte på axlarna. ”Det var dumt, jag vet det. De borde aldrig ha hänt men nu gjorde de det och han verkar tro att...”
”...Du är kär i honom?”
Jag nickade, ”Just precis.”
”Och det är du inte?”
”Jag vet inte.”
Hermione lade armen om mina axlar och jag lutade tungt huvudet mot henne.
”Jag har verkligen ställt till det nu. Jag borde aldrig ha gått med Blaise på balen och jag borde verkligen aldrig ha kysst Draco. Jag vet inte ens varför jag gjorde det, jag kunde helt enkelt inte låta bli när han kom fram till mig sådär! Han... Han är så speciell.”
Hermione sneglade på mig, ”Och ändå försökte du precis såra honom så mycket som du kunde?”
”Jag var tvungen!” utbrast jag, ”Jag vet att det aldrig skulle fungera... Och om han nu är arg på mig istället...”
”Elli, det fungerar inte riktigt så.”
”Nej, jag vet det.”
Vi satt tysta en stund och betraktade ugglorna som oavbrutet flög in och ut från uggleboet med döda möss och ödlor dinglande i näbbarna.
Plötsligt fnissade jag till och Hermione såg förvånat på mig.
”Vad är det?”
”Det märktes att han aldrig kysst någon förut, han visste inte riktigt hur man skulle göra med tungan.”
Hermione var tyst ett ögonblick innan hon försiktigt sneglade på mig, ”Elli... Hur gör man med tungan?” Jag sträckte ut den och vi brast båda två i skratt.


Så fort han slöt ögonen så såg han för sitt inre hur hela scenen spelades upp.
Han kunde känna hur marken sviktade till under hans fötter och hur hennes ögon och mun skrattade åt honom.
Åt honom.
Han hade hört vartenda ord hon sagt men han kunde inte förstå att det var sant.
Först så hade hon antytt att hon behövde honom, sen så kysser hon honom och nu trampar hon på honom som en gammal dörrmatta.
Hon hade låtit honom klättra en bra bit uppför repet men sedan hämtade hon saxen och lät honom falla tio meter ner.
Draco hade aldrig gillat höga höjder men han hade klättrat för hennes skull.
Hur han nu kunde vara så dum.
Ilsket slog han näven i väggen så att spegeln skallrade till.
Hoppas den skulle gå sönder.
Slog man sönder en spegel så skulle det enligt sägnen ge en sju års olycka.
Draco hade fått minst det dubbla.
”Snälla du kan väl säga vad det är”, nynnade Missnöjda Myrtle innanför ett av de spruckna toalettbåsen, ”Jag kan hjälpa dig.”
Draco ides inte ens till att svara henne.
Han hade fått nog av hjälp. Dessutom var inte det här någonting som Myrtle skulle kunna hjälpa honom med om hon inte kunde spola tillbaka tiden ville säga.
Hur kunde hon göra såhär mot honom? Varför hade hon velat skämma ut honom inför hela skolan?
Vad hade han gjort för fel? Han kunde inte komma på någonting överhuvudtaget.
Han bet sig hårt i underläppen men det hjälpte inte.
Återigen vann det envisa tårarna över honom och han slöt ögonen när de började rinna nerför hans bleka kinder. I ren desperation slet han av sig den svarta västen som han bar över den vita skjortan och tog ett stadigt tag med båda händerna om varsin sida om handfatet.
Draco stirrade upp på sig själv i den spruckna spegeln och rös.
Han andades häftigt och han kände hur hela käken skakade.
Snabbt drog han på kranen och lät det iskalla vattnet fylla handfatet till bredden.
Vad skulle han ta sig till?
Hans mor var död, hans far var spårlöst försvunnen, Elli ville inte ha något att göra med honom längre och han var dömd till döden om han inte lyckades ta livet av sin rektor som var den största trollkarl som hade funnits. Kanske han skulle ta och dränka sig? Förena sig med Myrtle, då skulle åtminstone hon bli glad. Hur hade han kunnat tro att han skulle klara av det här? Det spelade ingen roll om han lyckades laga det där fördärvade skåpet, han skulle ändå aldrig klara av att mörda honom. Draco var ingen mördare. Det hjälpte inte hur mycket han hatade Dumbledore- för det gjorde han verkligen- han hade ändå inte det i sig, han skulle aldrig kunna stå till svars för en annan mans död. Och dessutom var han chanslös mot Dumbledore, det skulle bara sluta i en cell i Azkaban för hans del och då blev han hellre torterad av Voldemort till döds.
Draco drog händerna genom ansiktet och snyftade högt. Han var dömd till att misslyckas.
Långsamt stack han ner händerna i det iskalla vattnet och svabbade av sitt svidande ansikte.
Vattnet rann i strida strömmar nerför kinderna och blandade sig med tårarna och svetten som hade brutit fram i pannan.
Han skulle göra det. Han skulle dränka sig. Det var ändå ingen som skulle sakna honom...
”Jag vet vad du gjorde, Malfoy. Det var du som gav henne halsbandet, eller hur?”
Den välkände rösten som Draco avskydde mer än allt annat fick honom att frysa till is
och han snurrade runt på stället och grep efter sin trollstav.
Förbannelsen missade Harry med en hårsmån som duckade undan och istället sköt iväg en röd stråle mot Draco som i sista sekund lyckades kasta sig åt sidan.
Ett öronbedövande brak hördes när handfatet där Draco just stått splittrades i tusen bitar och Missnöjda Myrtle började storgråta inne på sitt favoritbås.
Draco var ursinning. Han hade aldrig tidigare önskat att skada någon så mycket och han sköt förbannelse efter förbannelse mot Harry som hela tiden tycktes väja undan.
”SLUTA, SNÄLLA SLUTAAAAAAA!” Ylade Myrtle där hon svävade ovanför deras huvuden med silverfärgade tårar rinnande ner för sina genomskinliga kinder, ”SLUTA!”
Men Draco hade inga planer på att sluta.
Han jagade efter Harry som en utsvulten katt efter en råtta och Harry sicksackade mellan toalettbåsen för att undvika att bli träffad av Dracos förhäxningar medan han kastade egna över axeln. Efter att de hade jagat varandra ett helt varv runt toaletten gick Harry upp i rök.
Draco stannade förvirrat på stället och såg sig omkring.
Han skakade fortfarande av ilska och var inte ens medveten om att golvet fyllts av vatten.
Långsamt gick han över det våta, sliriga golvet.
Vid varje bås stannade han och lyssnade andedräktigt med sin trollstav i högsta hugg.
Plötsligt dök Harry upp framför honom och båda öppnade munnen samtidigt.
Harry var en kvartsekund före Draco som inte hann vika undan från förbannelsen som träffade honom rakt i bröstet.
Han slungades bakåt och rullade över det genomblöta golvet medan en outhärdlig smärta skar genom hans kropp.
Han var knappt medveten om Harry som förskräckt sjönk ihop vid hans sida och han kunde varken höra eller förstå vad han sa.
Det sista Draco såg innan han förlorade medvetandet var blod som sipprade genom stora jack över hans bröst och skjortan som långsamt färgades röd.

Gaha nu har jag flera underbara kommentarer
som jag bara mååååste svara på!
Har jag nämnt att jag älskar er? Om inte- Här kommer det: JAG ÄLSKAR ER.
Här har ni nästa kapitel, och som ni ser- Jag har hållit mitt ord gällande kysserier.
Känner att jag bara måååste få citera Sofia Albuslovers kommentar lite här, eftersom den passar så grymt bra till det här kapitlet:

Seriöst, skulle jag gå i Hufflepuff eller Ravenclaw skulle jag tro att hon var den där kaxiga typen som playar tre killar samtidigt... Haha, itz thä true darling.

Hoppas ni gillar det oavsett vad, blir superduperlycklig om ni tummar eller slänger i någon kommentar.
Desiree,Prutt,twisted,Crucio Expulso,Trezzan
Josefine96 emso1109 missdraco nu vill jag höra ett pip från er, det var alldeles förlänge sen!
Glöm inte att ni alla är underbara, lavjoall!♥

Kapitel 57
Romeo

Oh Romeo, where do you have your Juliet now?
Oh Romeo, where do you have your girlfriend now?
You used to be the one everyone wanted to be
You used to be the one and only for those girls
But look at you.
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?


Det var något magiskt med bålen.
Någonting som gjorde oss pigga, glada och starka, något som fick oss att orka dansa hela natten.
Eller kanske var det de gnistrande lamporna i taket som gav salen ett vackert silverlysande sken som gjorde att ingen av oss kände av tröttheten.
Eller så var det helt enkelt så enkelt att vi var lyckliga.
Jag dansade flera danser med Harry innan Blaise dök upp från ingenstans och frågade Harry på ett nästan vänligt sätt om han kunde få tillbaka sin balkavaljer.
Och trots att Harry inte varit hälften så duktig på att dansa som Blaise så dämpades min lyckokänsla när jag fick lämna Harrys svettiga händer åt ett ännu okänt öde och följa med Blaise ut på dansgolvet.
Vi svängde runt, runt, runt bland alla stampade fötter och flaxande armar, och jag lät på nytt mitt huvud fyllas av den underbara musiken.
Jag hade helt glömt bort Draco och det var inte förens vi nästan krockade in i honom som jag blev påmind om att han fortfarande fanns.
Han dansade med Pansy, och till min glädje såg jag att hon inte alls rörde sig lika smidigt som honom vilket fick det hela att se klumpigt och ryckigt ut.
Hon kastade en giftig blick efter mig när vi snurrade förbi och jag hann uppfatta en skymt av Dracos ögon som dröjde sig kvar vid oss ett ögonblick innan han förde klumpedunsen Pansy vidare över dansgolvet. Jag försökte att inte låtsas om dem, men kunde inte låta bli att snegla åt deras håll varje gång vi dansade förbi. Men Draco tittade inte bakåt någon mer gång.
Han verkade vara fullt upptagen med att dansa med Pansy som var slående lik en övergödd flodhäst där hon hängde i hans armar. Hon tindrade med ögonen i varje steg det tog och hennes uppsvällda bulldogsliknande ansikte som lyste av lycka och tillfredsställelse fick mig att må illa.

”Sluta... Nej men seriöst, lägg av, jag vill inte.”
Draco drog bort sin hand från Pansy som besviket putade med läpparna.
”Kom igen nu Draco, vi har ju bara dansat ett par danser, du kan inte vara trött redan.”
Hon gjorde ett nytt försök att slita upp honom från bänken och han blev tvungen att ta spjärn med hela sin kroppsvikt för att stå emot.
”Lägg av! Jag vill inte.”
”Usch vad du är tråkigt!” Fräste hon och slängde sig ner bredvid honom. ”Jag trodde att vi skulle dansa...”
”Vi har ju dansat”, sa han irriterat och gned sitt dunkande huvud med handflatan. ”Kan du inte bara gå härifrån en stund?”
”Vill du inte ha mig här?” Frågade hon sårat och slängde med det korta svarta håret. ”Jag trodde att du tyckte om mig!” Draco suckade tungt och lät hennes skräniga hesa röst skölja över honom.
Det spelade ändå ingen roll vad han sa, Pansy skulle aldrig låta honom vara ifred en sådan här kväll.
Förstrött lät han sin blick svepa över de entusiaster som trotsade huvudvärken och den kväljande värmen. Han fick syn på Elli och Zabini ute på dansgolvet och hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på honom. Den lilla råttan! Draco hade ju varnat honom för just det här, och om Zabini ändå var så dum att han inte tog en Malfoys varning på allvar så var han riktigt illa ute.
”Kolla på Zabini”, sa Draco högt och nickade mot den mörkhåriga pojken som med ett brett leende förde sin lika mörkhåriga kavaljer över dansgolvet, ”Han tror verkligen att han är något.”
De tre pojkarna som precis anlänt till bordet nickade instämmande. Den längsta av dem, en sjundeårselev vid namn Miles Bletchley, skakade flinande på huvudet.
”Man har ingen heder i kroppen överhuvudtaget om man är sådär närgången med en smutskalle, han borde skämmas.”
”Elli är ingen smutskalle!” Sa Draco häftigt och Miles flin blev ännu bredare.
”Nä, just det... Hon är ju din kompis, eller hur? Söt tjej.” Han betraktade hungrigt Ellis kropp ett ögonblick innan han återigen vände sig till Draco. ”Det vore bäst för oss alla om det där halvblodet lär sig en liten läxa. Ge mig lite tid, någonting kommer jag på som kan sätta stopp för hans ohälsosamma framfarter.”
”Dracooo”, gnällde Pansy och tog tag i hans utsträckta hand. ”Ska vi dansa eller?”
”Jag vill inte, säger jag ju!” Snäste han och skakade av sig Pansys svettiga näve, ”Dansa med Goyle!”
Goyle, som tillsammans med Crabbe hade tillbringat hela kvällen vid matbordet för att inte gå miste om en enda av det godsaker som serverades kvällen till ära vände sig förvirrat om när han hörde sitt namn nämnas. Han hade hela munnen full av cupcake och tuggade frenetiskt på den sötsliskiga bakelsen medan han förvånat tittade upp på Pansy med sina små slöa ögon. Hans feta hand hade redan sträckt sig efter ännu ett bakverk och Pansy rynkade äcklat på näsan och vände sig bort.
”Ja, eller så kanske du kan dansa med Theodore, han står ju där borta”, sa Miles elakt och nickade i riktning mot Slytherins hackkyckling som alldeles ensam satt uppflugen på ett av borden och utan att blinka betraktade de dansande, ”Då får du säkert en härlig kväll!”
”Åh vad ni är barnsliga!” Pansy satte näsan i vädret och reste sig upp.
”Jag är borta vid Millicent ifall du ändrar dig”, sa hon med en blick på Draco innan hon rak i ryggen stegade iväg mot bakre änden av salen.
Miles lutade sig fram och narglade fast Draco med blicken medan han tog en djup klunk ur sitt glas. ”Så, hurdan är hon då?”
”Va?” Draco höjde på ögonbrynen, ”Vad menar du?”
”Elli såklart, är hon bra?”
”Lägg av!” fräste Draco och en gäll rodnad steg upp på hans bleka kinder.
”Vi är bara kompisar, hon bodde hos mig!”
”Desto större chans”, sa Miles och snurrade på sitt bålglas, ”Är hon tillsammans med det där äckliga halvblodet?”
”Nä”, svarade Draco trumpet och strök den blonda luggen ur ansiktet, ”Hon är inte tillsammans med någon.”
”Bra”, sa Miles, ”Hon verkar ju inte ha något emot Slytherinare i alla fall. Är hon renblodig?”
”Naturligtvis.”
”Bra”, upprepade han, ”Då får vi väl se vad som händer.”
Om det händer något alls så dödar jag dig, tänkte Draco och kastade en ilsken blick på Miles som hade tappat intresset för deras konversation och istället underhöll sig med att försöka lägga krokben för femteårseleverna som passerade deras bord, det är inte ett dugg förvånande att du är bästa kompis med Marcus Flint, ni är båda två riktiga träskallar.
De fortsatte att diskutera Blaise Zabini ett slag innan Miles och hans två kompisar reste sig upp och försvann bort till en grupp fnissande flickor.
Draco gjorde ett tafatt försök till att diskutera Quidditch med Crabbe och Goyle (Som fortfarande mumsade för fullt på kökets alla läckerheter) utan att ta ögonen från Elli som outtröttligt fortsatte att dansa med Zabini.
Hur kunde han? Okej, han kunde omöjligt veta att Draco hade känslor för Elli men han hade ju lovat att hålla sig borta ifrån henne, skulle det vara för mycket begärt?
Han bet sig irriterat i underläppen och stödde hakan i händerna.
Hur skulle han bära sig åt för att lösa det här?
En sak var definitivt alldeles säker: Han kunde inte tillåta att Zabini kladdade mer på Elli ikväll.
Kanske han helt enkelt skulle bli tvungen att berätta för henne hur han kände.
Draco rös till trots att han fortfarande svettades. Nej det skulle han aldrig våga göra.
Men den där blodsförädaren Zabini skulle inte tro att han hade någon chans på Elli...
Och om han nu trodde det, så skulle Draco sätta stopp för det. Ville Draco ha någonting så var han van att få det. Och han hade aldrig tidigare velat ha något så mycket.

Jag kunde vagt uppfatta de brännande blickarna som satt som fastnaglade i min rygg.
När jag efter ännu ett par danser släntrade iväg för att ta ett uppfriskande glas bål var det någon som spärrade vägen för mig och jag såg förvånat upp i ett blekt spetsigt ansikte.
”Draco!” Sa jag överasskat och log prövande, ”Har du sett Hermione?”
”Jag har inte sett smutskallen sen balen öppnade, tack och lov. Hon och Weasley tätt omslingrande kan inte vara någon trevlig syn.”
”Hon är ingen...” började jag men tystnade när jag såg hans ansiktsuttryck. Han såg ut som om han svalt en hel påse med kräkkarameller.
”Du fattar väl att han bara utnyttjar dig”, sa Draco släpigt och nickade mot Blaise som stod en bit bort tillsammans med sina kompisar. ”Du inser väl att enda anledningen till att han bjöd dig på den här idiotiska balen var för att vi skulle ha någonting att skratta åt?”
”Va? Vad menar du?”
”Fattar du ingenting? Han har lurat dig.”
”Vadå lurat?”
Draco tog ett steg närmare mig och stack sitt ansikte tätt intill mitt.
”Han vill göra dig till åtlöje, Elli.”
”Lägg av!” Sa jag och knuffade bort honom, ”Det är inte sant.”
”Inte?” Sa han hånfullt. ”Fråga vem som helst så får du se. Alla skrattar redan åt dig bakom din rygg, gör det inte värre än vad det redan är.” Just då vände sig ett par flickor sig om och fnissade mot mig och jag blev alldeles iskall inombords.
”Vad menar...” började jag men Draco var försvunnen.
På darrande ben trängde jag mig fram över dansgolvet.
Jag ignorerade helt Blaises vinkning utan fortsatte bara rakt fram utan att riktigt veta vart jag var påväg, fortfarande med Dracos förmaningar ringande i öronen. Han har lurat dig.
Jag hade verkligen inga sådana känslor för Blaise, men vi hade haft en rolig kväll tillsammans.
Åtminstone hade jag trott det.
Kanske hade allting bara varit ett spel, det enda han hade varit ute efter när vi valsade omkring till musiken var att såra mig så mycket som möjligt.
Men det skulle han inte lyckas med!
Ilskan gjorde mig stark och jag blinkade bort tårarna som trängde på i ögonvrån.
Nu ville jag leta på Harry och de andra och ge mig av härifrån.
Den härliga decemberkvällen hade förvandlats till en mardröm och musiken lät inte alls lika vacker längre.
Jag hittade Ron och Hermione sittandes tätt intill varandra vid ett tomt bord och de flög isär när jag snubblade fram till dem.
”Åh, hej Elli... Jag undrade just vart du var någonstans!” Sa Hermione och blev röd om kinderna.
”Vi skulle just...”
”Har ni sett Harry?”
De skakade på huvudet och jag satte mig suckande ner på andra sidan om Hermione.
”Jag tror att det är bäst att jag går och lägger mig.”
”Varför det?” Frågade Hermione förvånat, ”Jag trodde att du och Blaise hade jättekul.”
”Det hade vi också”, svarade jag sammanbitet och sökte med blicken efter en svart rufsig kalufs, ”Men jag tror...”
”Elli!”
Jag stelnade till när jag hörde Blaises röst och stålsatte mig för att inte verka konstig.
”Jag ropade på dig men du verkade inte höra.”
”Vad märkligt”, sa jag kyligt och han såg osäkert på mig.
”Jag tänkte... Vill du följa med bort och ta ett glas?”
”Varför det?”
”För att...” Han slog ut med armarna och såg hjälplöst på mig, ”Har jag gjort något fel?”
”Vänta här”, sa jag till Ron och Hermione som följde händelseförloppet med stort intresse, ”Jag är strax tillbaka.”
De nickade, märkbart lättade över att slippa ifrån Blaises sällskap och jag reste mig upp.
”Vart ska vi?”
Han nickade bakåt mot bålen och jag ryckte avfärdande på axlarna.
”Visst.”
”Är du arg på mig?”
”Det beror på.”
Han stannade och jag drog honom lite åt sidan så att Hagrid kunde vingla förbi, högt skrålande på en gammal dansbandslåt, ”Det beror på om det här är ett skämt eller inte.”
”Ett skämt?” Sa han förskräckt och stirrade på mig, ”Vadå ett skämt?”
”Bjöd du mig bara för att dina elevhemskamrater skulle få någonting att skratta åt?”
”Va? Nej! Jag skulle aldrig... Jag menar, vem påstår det? Elli, du är skolans snyggaste tjej, det är ingen som skulle skratta åt dig, allra minst jag!”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder innan jag svarade.
Hans bruna ögon var uppspärrade och munnen var formad till ett litet o.
Det verkade faktiskt som om han menade allvar och jag bestämde mig för att tro honom.
”Okej, jag tror dig.”
Han såg så lättad ut att jag blev tvungen att skratta. ”Men vem har sagt...?”
”Strunt i det” svarade jag och viftade avfärdande med handen, ”Skulle vi ta något att dricka?”

Vi tog för oss av bålen medan vi såg oss omkring.
Stora salen började tömmas på folk, bara de mest hängivna stannade kvar och när jag fick syn på Neville som dansade tätt intill Ginny fylldes mitt hjärta av samma sjungande lycka som tidigare.
Jag följde utan att tveka med Blaise ut på dansgolvet igen och lät för en stund lejonet ta ormen i handen och begrava allt som hette fiendskap mellan de två viljestarka elevhemmen som var varandra så olika, ändå så lika.
Jag kände hur Blaise kom närmare och närmare mig för varje andetag vi tog, och utan att jag hann reflektera över det var hans läppar alldeles intill mina och jag besvarade hans kyss.
Det var som om världen stannade upp ett ögonblick och höll andan.
Jag kunde känna hans varma armar om min nacke och hans dyra parfym stack i mina näsborrar.
Försiktigt lät jag hans läppar vidröra mina och han drog mig tätt intill sig.
Det var så länge sedan jag hade kysst någon, och det var tydligt att min kropp hade
längtat efter det, den skälvde av längtan. Omedvetet pressade jag min kropp mot hans och lät musiken vagga oss fram och tillbaka genom salen utan att ta någon notis om de föraktfulla blickarna som kastades på oss.
Plötsligt strök någon förbi alldeles intill oss, någon som inte alls gillade vad han såg.
Jag släppte hastigt greppet om Blaise som förvirrat öppnande munnen för att fråga vad som stod på.
Men mina ögon var som klistrade på Dracos avvisande ryggtavla som försvann ut genom marmordörrarna.
”Draco vänta!” Ropade jag och trängde mig (efter en urskulande blick på Blaise som fortfarande såg alldeles överrumplad ut) förbi och tog upp jakten på den blonda gestalten som med snabba steg och utan att se sig om marscherade bort ifrån mig.
Jag sprang ut ur salen, bort från alla dansande som inte hade lagt märke till det som nyss inträffat, förbi Hagrid som snarkade så takkronorna skallrade över ett övergivet bord och långt bort från stackars Blaise som med armarna hängande längs sidorna fortfarande stirrade efter mig.

”Draco!”
Den kyliga luften slog emot mitt ansikte när jag följde efter honom ut på skolområdet.
Han sprang inte men han gick mycket snabbt och jag fick länga på stegen för att komma ikapp honom. ”Draco, Stanna!” Jag tog tag i hans arm men han ryckte den till sig och fortsatte att gå utan att se sig om över axeln.
Jag stannade till ett ögonblick för att samla luft innan jag med en kraftansträngning sprang ikapp honom och högg tag i hans arm. ”Varför stannar du inte när jag ber dig om det?”
”Varför tror du?” Fräste han och vände sig mot mig. Jag ryggade förskräckt tillbaka.
Hans ögon var vilt uppspärrade och han var rödflammig i ansiktet av ilska.
Käken skakade och han såg ut som om han när som helst kunde tänka sig att döda om det tillfället skulle uppenbara sig.
”Inte vet jag, jag har inte...”
”Lista ut det då!” Sa han och gjorde ett försök till att åla sig loss ur mitt grepp men jag höll fast honom i ett skruvstäd och han gav upp. ”Vad vill du?”
”Vad är det med dig egentligen? Varför säger du att Blaise var ute efter att lura mig när det inte alls stämmer?”
”Skyll dig själv om du inte tror mig!”
Jag kunde känna hur hans arm skakade i mitt grepp och han stirrade nästan hatiskt på mig.
”Varför kysser du honom för? Du sa ju att du inte var intresserad av honom!”
”Jag vet inte! Det bara... Varför bryr du dig om vilka jag kysser förresten? Nyss brydde du dig inte om mig överhuvudtaget!”
”Det är inte sant”, sa han och kikade på mig under lugg, ”Jag har alltid brytt mig.”
”Du är då verkligen bra på att visa det.”
”Förlåt”, sa han skamset och hängde med huvudet. ”Jag vet bara inte hur jag ska göra.”
En iskall vind svepte förbi och vi flyttade oss automatiskt närmare varandra.
Jag kände hur mitt hjärta dunkade i bröstet när jag tittade upp i hans allvarliga, fortfarande lite upprörda ansikte.
Han var verkligen vacker.
Ofelbar.
”Draco, varför bryr du dig så mycket om att jag kysste Blaise?” Sa jag och tog ett steg närmare honom. ”För att...” sa han lågt och stirrade in i mina ögon, ”För att jag inte tycker att han är värdig dig.” Vi såg på varandra under tystnad i ett par sekunder innan han lutade sig fram och snuddade vid mina läppar.
Utan att tänka eller ens känna efter lät jag min mun besvara hans kyss.
Att kyssa Draco kändes helt annorlunda än att kyssa Blaise.
Det var inte alls som jag trodde att det skulle kännas; varken häftigt eller upphetsande utan mer försiktigt och snällt.
Det kändes som om jag vandrade in i en djup skimrande dimma och just då så existerade ingenting annat. Det enda som betydde något var att jag skulle fortsätta få ha hans läppar emot mina.
Prövande stack jag in tungan i hans mun och han var inte sen att härma min rörelse.
Han smakade som jordgubbsglass och varm sommar och jag lutade mig fram för att bättre kunna ge hän för mina känslor som okontrollerat rusade runt i kroppen, mycket vildare än någon av de danser som jag dansat under hela kvällen.
Han lyfte sina händer och lät dem glida genom mitt hår, nerför min klänning
och fram till min midja där han försiktigt stödde dem.
Jag tryckte mig närmare honom och lät hans underbara doft fylla mina näsborrar medan jag öppnade munnen lite till för att kunna bemöta hans kyss som hade djupnat ytterligare.
Så med ens upphörde magin och jag fann mig själv stå ute på skolans område med mina läppar fortfarande tryckta mot Dracos och jag backade förvirrat undan.
”Det är nog bäst att jag går nu”, sa jag hastigt och fortsatte att backa bort från honom.
”Men...” Sa han och tittade förvånat på mig. ”Men vi...”
”Det här är inte någon bra ide, det...Nej, det fungerar inte...Vi ses. God natt.”
”Elli vänta”, sa han bedjande och försökte hålla mig kvar men jag slet mig loss och började springa mot slottet. Han stod kvar och stirrade efter mig med stora blanka ögon ett slag innan han sjönk ner på huk i snön och gömde ansiktet i händerna.

You never thought somebody like her would come in your way
You never thought, no, your lady in chains could walk out on you
Yesterdays flowers they don't mean much now
(Flowers they don't mean a thing)
You treated her just like dirt and now it's too late
So look at you
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?
I know you know the lady was a 10 out of 10
She was a knockout!
Everybody knew about the 2 of you
And why a son of a gun like you let her go
If you can't treat your lady with respect
/You're not a true man for her)
Hand her over to real men, to somebody who cares
Who respect her...
[i]Oh Romeo, where do you have your Juliet? Romeo, wheres your girlfriend? Where is your little pretty girlfriend? Oh Romeo, how could you do this to her?

Det här kapitlet i ett nötskal ---> https://www.youtube.com/watch?v=y9kMjOf1ECM

Va bra!
Här kommer det.
Måste bara passa på att tacka min mugglismamma ditto för att hon har sådan bra koll så allting ser bra ut, och för den fantastiska text hon skrev till mig... Och så vill jag hälsa Lovisa Granger välkomen!
Jag kommer att lägga upp nästa kapitel om balen inom någon dag, ni ska inte behöva vänta alltför länge på fortsättningen mina älsklingar.
Hoppas ni ska gilla det, massa pussar! ♥

Kapitel 56
Skolbalen

Jag stirrade på mig själv i spegeln. Ett par mörka ögon som såg alldeles för stora ut i det likbleka ansiktet stirrade tillbaka.
Jag rös och skyndade mig att stryka på lite mera av Maximas bästa förmörkningskräm över de bleka kinderna.
Jag såg ut som ett levande lik.
”Är du klar?” Sa Hermione och skuttade upp från himmelsängen.
Prasslandet från hennes midnattsblå klänning fyllde rummet på ett hemtrevligt sätt och fick mig att vakna upp ur mina dagdrömmar.
”Du ser fantastisk ut”, sa jag och Hermione strålade mot mig.
Kvällen till ära hade hon använt en stelningsförhäxning över sitt annars så krusiga hår och varenda brun slinga var prydligt uppsatt i en knut bak i nacken. Hon var verkligen en fröjd för ögat och Ron skulle inte behöva skämmas.
”Ingen kommer att känna igen dig.”
Hon skrattade och svängde runt ett varv i rummet.
”Du tycker inte att jag överdriver?”
Jag skakade bestämt på huvudet. ”Inte ett dugg, du är jättefin.”
Hon stannade upp i sitt snurrande och lät sina hasselnötsbruna ögon vila på mig.
”Du är också väldigt vacker ikväll, Elli”, sa hon allvarligt, ”Men du verkar så nedstämd, mår du inte bra?”
”Jo...”Svarade jag och skruvade besvärat på mig.
”Jag känner mig inte bekväm i sådant här bara, jag använder aldrig klänning.”
”Du är fantastiskt vacker”, sa Hermione och böjde sig fram för att rätta till brättet på min korsett, ”Rött klär dig verkligen, du ser ut som en prinsessa.”
Jag såg på henne att hon menade vart enda ord och en våg av värme sköljde igenom mig.
”Tack.”
Jag kastade återigen en snabb blick på mig själv i spegeln.
Var jag verkligen lika blek? För säkerhetsskull smetade jag på lite extra av krämen, drog åt den slarvigt uppsatta nackknuten och hälsade på Parvati Patil och Lavender Brown som kom inramlande i sovsalen högljutt fnissande.
”Öh, du Hermione?” Frågade jag nervöst medan vi begrundade vårt utseende en sista gång i den guldsmidda slitna spegeln.
”Mm?”
”Tror du... Tror du att Blaise har talat om för Draco att jag ska gå med honom?”
Hermione ryckte på axlarna medan hon försökte peta in en extra hårnål för att hålla sin knut på plats, ”Jag vet inte, är du nervös?”
”Lite”, erkände jag och svalde, ”Mest för att Draco ska ställa till med något rabalder.”
”Äsh, det vågar han inte när det är så mycket folk.”
”Hm”, sa jag och strök på ett tunt lager med läppglans på mina torra läppar, ”Ska vi gå?”

Magen höll på att slå knut på sig själv när vi tågade nerför trappan.
Slottet var fullt med folk. Överallt fanns det elever från femte, sjätte och sjunde årskursen som passade upp eller inväntande sin respektive.
Jag fick syn på Dean som gjorde tummen upp där han stod med handen om Parvatis midja och Lavender såg mycket belåten ut när hon tågade förbi oss arm i arm med Seamus som inte såg fullt lika nöjd ut. Hur skulle jag kunna hitta Blaise i den här röran?
Vi skulle infinna oss utanför marmordörrarna klockan sex innan vi under gemensam marsch fick ta plats i stora salen. Vad skulle hända om jag inte träffade på Blaise? Skulle jag nekas att bli insläppt då?
”Elli, Elli!”
Förvirrat vred jag på huvudet och fick syn på Luna som ivrigt vinkade åt mig att komma bort till henne. Dagen till ära var hon iförd en senapsgul klädnad som räckte henne ända ner till vristen och håret böljade långt och silverblont nerför hennes axlar.
Jag kopplade på ett leende och tog ett par steg för att hälsa men stelnade till när jag fick syn på hennes kavaljer. Bredvid Luna i en vacker svart festklädnad som passade utmärkt ihop med hans rufsiga lika svarta hår stod Harry.
Han såg sorgset på mig med sina genomträngande gröna ögon och jag tittade hastigt bort.
Om han bara hade frågat mig lite tidigare. Tänk om jag hade vetat om att han ville gå med mig, då hade jag aldrig tackat ja till Blaise!
”Där är Ron... Jag kanske borde...”
Hermione tittade tveksamt på mig och jag gav henne en liten puff i sidan.
”Gå du, Blaise kommer säkert snart.” Tänk om allting var ett skämt?
”Okej, vi ses sen.” Hon gav mig en snabb kram och trängde sig fram i vimlet bort mot ett eldrött hårsvall som guppade någonstans i bakre änden av entréhallen.
Jag fuktade mina knastertorra läppar med tungan och klev åt sidan för ett gäng Hufflepuffare som skrattande passerade. Det var säkert Pansy som låg bakom alltihopa, och nu stod hon någonstans i närheten och skrattade åt min dumhet. Varför hade jag inte gått med Harry?
”Hej.”
Rösten fick mig att hoppa till och jag snurrade runt.
Blaise Zabini stod framför mig iförd en stilig smaragdgrön klädnad och det korta mörka håret kammat bakåt i en gammaldags frisyr som klädde honom mycket bra.
Han gav mig ett bländande leende med sina perfekta vita tänder och mitt hjärta smälte obevekligt.
Tänk att jag för ett ögonblick inte trott att han skulle komma.
”Ska vi?” Jag nickade och lät honom leda mig fram till marmorporten där det redan hade bildats en lång kö. Vi tog plats bakom två hånglande sjundeårselever som envisades med att vara mer innanför kläderna än utanpå och generat tittade vi på varandra och fnissade.
”Du är fantastiskt vacker”, sa Blaise och såg andedräktigt på mig, ”Jag menar det verkligen, helt otroligt.”
”Tack”, sa jag och log stort, ”Du ser inte heller så tokig ut.”
”Det tog mig ett bra tag att fixa till håret, men de var det värt.”
”Det är väldigt snyggt”, instämde jag och flyttade mig en bit ifrån det kyssande paret.
”Har du sett till Draco någonting?”
”Han står där borta med Pansy.”
Jag tittade snabbt åt det håll som Blaise pekade. Draco verkade inte ha ansträngt sig nämnvärt för att få sitt hår att ligga ordentligt. Det spretade lika mycket som det brukade göra, och i sin svarta festklädnad var han skrattretande lik Harry.
När han vände sig om för att växla några ord med Proffesor Snape såg jag att ett glittrande mörkgrönt emblem med Slytherins orm prydde hans bröst och när jag tittade närmare på Blaise fick jag syn på ett exakt likadant märke på hans klädnad.
”Det är en grej bara”, sa han snabbt och täckte för sitt med handen, ”För att visa att vi är stolta över att gå i Slytherin.”
”På så vis”, sa jag fundersamt och studerade hans hand som fortfarande täckte över emblemet.
Han verkade inte vara särskilt stolt.
Plötsligt svängde marmordörrarna upp på vid gavel och ledet med elever började under ett högt osammanhängande sorl tåga in i stora salen.
Jag klamrade mig fast i Blaise arm och lät honom föra mig in i aulan som gnistrade av ett bländade ljussken från den enorma julgranen som hade placerats i mitten av salen.
Runt dess förtrollade snötäckta grenar flaxade en flock med älvor omkring, bärande på julgransglitter i regnbågens alla nyanser och julgranskulor som var lika stora som strutsägg.
Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv stycken mindre granar stod runt om i rummet, några gnistrade av pyttesmå istappar och några strålade av hundratals levande ljus.
Där Gryffindorbordet tidigare hade stått var flera mindre bord utplacerade och på Slytherinarnas gamla plats fanns istället en stor scen där en grupp med elever från skolkören höll på att förbereda sig. Resten av golvet var fritt från bråte och så blankt att man kunde spegla sig i det.
Ovanför våra huvuden avtecknade sig natthimlen och ljusen som vanligtvis svävade uppe i det förtrollade taket var ersatta med ett hundratal glittrande lampor.
Salen såg verkligen praktfull ut. Det var så vackert att jag blev tvungen att dra efter andan.
Vi följde efter skaran av elever som nästan alla hade med sig en balkavaljer och ställde upp oss på en lång rad ute på det tomma dansgolvet.
Spänningen hängde och dallrade i luften, och när Albus Dumbledore reste sig upp från honnörsbordet fick han lov att harkla sig flera gånger för att fånga sina elevers uppmärksamhet.
”Välkomna till Hogwarts jul bal! Jag hoppas att ni alla ska minnas hur trevligt vi hade sist den anordnades, och jag vill att vi allesammans gör vårt bästa för att den ska bli lika trevlig igen.
Jag tänker inte uppehålla er längre än så, era hjärtan är fortfarande unga och törstar efter kärlekens porlande vatten. Ta en ordentlig klunk av dess väldoftande yta och låt de väl er smaka, men passa er noga för att ta er vatten över huvudet. Jag önskar er en riktigt minnesvärd kväll som jag hoppas att ni sent ska glömma. Skål!”
Han höjde sin silverbägare och alla applåderade flitigt.
Sedan hördes ett öronbedövande vrål och orkestern, ledda av den kortväxta Flitwick, började spela.
Zabini vände sig om mot mig och jag fick lov att luta mig tätt intill honom för att höra vad han sa.
”Vill du dansa?”
Jag nickade efter en sekunds tvekan och följde med honom ut på dansgolvet.
Musiken var bra och jag slöt ögonen och lät den fylla mitt huvud med sin skrikiga ballad om olycklig kärlek. Det var ett välkänt engelskt band som spelade, och av de förtjusta utropen från klungan som hade barrikerat sig framför scenen att döma, mycket populärt.

Jag upptäckte snart att Blaise inte hade överdrivit när han sa att han var bra på att dansa, och efter ett par låtar blev jag tvungen att gå iväg för att ta något läskande att dricka.
Blaise mumlade någonting om att han borde växla några ord med sina Slytherinvänner och försvann iväg åt motsatt håll. Jag hittade ett ledigt bord och slog mig ner och tog ett par djupa klunkar av min iskalla pumpajuice medan jag förstrött betraktade de dansande paren.
Hermione och Ron virvlade förbi och jag gav Hermione ett strålande leende när hon mimade någonting över Rons axel.
Jag var så inne i att vara lycklig för hennes skull att jag knappt märkte att någon slog sig ner bredvid mig på bänken.
”Har du kul?” Frågade Harry och pillade på en av knapparna på hans klädnad som höll på att lossna från sitt brätte. Han var ensam.
”Ja, men det är svettigt”, sa jag och fläktade med handen i luften framför mig, ”Vart har du Luna då?”
Han ryckte ointresserat på axlarna. ”Vet inte.”
”Tycker du om henne?”
Harry skakade avfärdande på huvudet. ”Inte på det sättet. Jag gick mest för henne för att vara snäll, hon skulle inte haft någon att gå med annars. Luna är lite... Speciell.”
”Harry...”
Jag la handen ovanpå hans arm. ”Harry, jag är hemskt, hemskt ledsen. Om jag bara hade vetat... Om du bara hade frågat mig lite tidigare...”
”Det är okej”, sa han, ”Vi sitter ju här nu, eller hur? Och om inte jag hade gått med Luna så tror jag inte att hon hade kommit hit överhuvudtaget.”
Vi satt tysta ett tag och betraktade Luna som skuttade omkring alldeles ensam ute på dansgolvet med den långa klädnaden släpande efter sig.
”Vart har du Zabini då?”
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag sanningsenligt, ”Han försvann någonstans.”
”Är du kär i honom?”
Harrys röst var onormalt oskyldig och när jag höjde på ögonbrynen vände han sig bort
och låtsades vara mycket intresserad av att titta på Hagrid som valsade förbi med en högröd McGonagall i sina enorma nävar.
”Nej, verkligen inte”, svarade jag och tog en klunk till av pumpajuicen.
Den hade blivit ljummen nu. ”Han är inte riktigt min typ.”
”Och hur är din typ, då?” frågade Harry och sneglade på mig.
Hans rodnade inte men kinderna hade blivit en nyans skärare och han fingrade nervöst på sitt tomma dricksglas.
”Lite mer som... Äsh jag vet inte. Vill du dansa?”