Hej mina små smörbjörnar!
Har både varit utan internet OCH förkyld (Misstänker att det är Draco som kastat någon skum förbannelse över mig) så har inte haft någon möjlighet att logga in. Men nu är jag här och det bästa av allt- JAG HAR ETT NYTT LÅNGT KAPITEL ÅT ER.
Det blir nog annorlunda än vad ni har tänkt er...Jag gillar ju som ni vet att överraska Och oroa er inte, nästa kapitel är snart klart det också. Förlåt för att ni fått vänta mina älsklingar.
Överge aldrig mig eller DM, trust me that ♥.

Och jo, jag vill verkligen svara på era underbara kommentarer som får mig att LE- Men misstänker att ni helst vill läsa så fort som möjligt. Så jag svarar på era nya istället

Orkar ni inte kommentera, TUMMA gärna så jag sett att ni läst det! De är bra för mitt värdelösa självförtroende. Om det inte varit för er hade jag inte kommit upp idag. LOVEU♥

Kapitel 62
Pansys utlåtande

”Jag är så otroligt besviken på er, allesammans!” Minerva McGonagall spände sin vassa örnliknande blick i oss, en efter en. Den enda som klarade sig helskinnad från hennes utskällning var Neville.
Med ett lätt chockerat ansiktsuttryck stod han och darrande bredvid Proffesor McGonagall som beskyddande hade lagt armen om hans mulliga axlar. ”Att smyga ut mitt i natten och förbruka alkohol på skolans område... I sådana här tider... Tänk på vad som skulle kunna ha hänt! Jag måste medge att det chockade mig att den enda från mitt elevhem som hade vett nog att hålla sig utanför var Longbottom. Ni borde verkligen skämmas, allesammans!” Neville, som var mycket ovan vid att favoriseras av någon lärare svalde nervöst och stirrade ner på sina smutsiga strumpor. Hermione snyftade tyst till vänster om mig och jag kände ett stygn av dåligt samvete. Det var jag som hade övertalat henne att följa med och nu riskerade hon att bli av med sitt prefektemblem. Som om Proffesor McGonagall hade läst mina tankar vände hon sig mot Ron och Hermione som bägge två förläget mötte hennes blick.
”Och angående ert uppförande, Ms Granger och Mr Weasley- Jag är således mycket besviken. Särskilt på dig, Ms Granger. Weasley har ställt till med en del ofog tidigare -men att du skulle göra det- en riktig chock. Jag hoppas att ni vet vad detta innebär.”
Hermione föll i gråt och Proffesor McGonagall krökte sina läppar på ett obehagligt Snape-liknande sätt. ”Jag måste tyvärr ompröva er prefekt position hos rektorn. Om valet hade stannat hos mig så skulle jag avsatt er båda två omedelbart.”
Hermiones gråt hade stillat sig en smula och jag såg hur hon förkrossat nickade med ansiktet begravt i händerna. Jag tyckte fruktansvärt synd om henne.
Ron stod på hennes andra sida och såg slokörad ut. Även om han inte brydde sig i närheten så mycket om sitt prefektemblem som Hermione, så skulle det ändå vara ett stort misslyckande från hans sida. Hans mamma hade varit oerhört stolt när han hade fått sitt emblem med posten förra året, och bara tanken på att se hennes besvikna ansikte när hon blev varse att han förlorat det och på så vis smutsat ser familjens heder på ett nästan lika makabert vis som hans tvillingbröder, var olidligt skrämmande. Molly Weasley kunde bli mycket arg och Ron hade ingen lust att få ännu ett illvrål skickat till sig vid frukosten.
”Ni kommer alla att få straffkommendering”, Proffesor McGonagall rynkade ogillande på näsan som om ordet smakade illa i munnen, ”Och med tanke på att också det resterande tre elevhemmen har elever från både femte, sjätte och sjunde årskursen som ska straffas kommer ni att ha gemensamma straffkommenderingar. Tid och datum om dessa kommer att levereras snarast. Och den elev som vågar sticka ut sin näsa utanför Hogwarts portar efter mörkretsinbrott igen kommer jag personligen kasta ut härifrån.”
Med de orden och efter en sista rasande blick på sin äldre generation elever marscherade Proffesor McGonagall ut genom porträtthålet som svängde igen med en ilsken smäll efter henne, och lämnade Gryffindortornet betydligt tystare än det hade varit på länge.

Trots att nästan alla skämdes över festen så var det veckans stora samtalsämne.
Och de flesta som deltagit kände sig fortfarande lite möra under måndagens lektioner.
Lappen om min straffkommendering hade kommit tillsammans med morgonposten under tisdagen. Och det var inte direkt så att jag jublade högt över det slarvigt ner krafsade meddelandet.
Jag skulle straffkommenderas tillsammans med Pansy Parkinsson, Millicent Bulstrode och deras väninna Susanna Travers som för övrigt ägde ensamrätten om skolans mest hårresande skratt.
Vår uppgift var att sanera Proffesor Flitwicks klassrum från danstuffssmöss; ett mycket lustigt och obehagligt litet kreatur som till utseendet liknade en liten dammtuss med skära musöron och en stor gapande mun. Vad som gjorde dem obehagliga var det två stora huggtänderna som pekade ut från munnen och deras tendens att hugga till blixtsnabbt. Till råga på allt var dem giftiga; ett bett av en danstuffsmus kunde klia i veckor och gjorde huden runt området där tänderna hade borrat sig in självlysande.
”Klaga inte”, sa Ron och tittade dystert på sitt papper. ”Varför gör dem såhär mot mig? Titta-jag måste ha straffkommendering med både Malfoy och Zabini-samtidigt!”
”Jag byter gärna med dig”, sa Hermione som skulle tillbringa fyra timmar nere i fängelsehålan tillsammans med Crabbe och Goyle, ”Jag är hellre tillsammans med två elakingar som kan tänka än två som inte kan det. Vilka ska du vara med Harry?”
”Seamus, Ernie och Lee, inte så illa antar jag. Vi ska skrubba rent kvastarna i förrådet tillsammans med Madam Hooch.”
”Rena drömscenariot”, sa Ron och stönade. ”Varför ska alltid jag ha sådan otur?”
”Som sagt, jag byter gärna med dig”, svarade Hermione rappt och smällde igen sin trolldrycksbok som hon hade plockat med ner till frukosten, ”Nu är det bäst att vi skyndar oss om vi inte vill ha ännu en straffkommendering att se fram emot. Proffesor McGonagall är inte den som väntar.”
”Så ska det låta, Hermione!” sa Ron imponerat, ”Du börjar nästan bli dig själv igen!”
”Tig med dig!” Fräste hon och dängde ryggsäcken i hans röda bakhuvud, ”Jag orkar inte höra några pikar från dig för tillfället, jag har redan tillräckligt mycket att tänka på.”
Ron reste sig långsamt upp från bordet; fortfarande med ett lätt imponerat ansiktsuttryck och skyndade sig att slänga sin arm om Hermiones avvisande axlar. Jag och Harry gav varandra ett litet leende i samförstånd och följde efter på behörigt avstånd.


Fast han inte ville så höll han ständigt koll på den.
Det lilla myntet som glänste som ny putsat silver i hans handflata.
Oroligt sneglade han på det och varje gång knöt sig hans mage i protest över vad han skulle få se.
Men hittills var det slätt och fint. Inte en enda gång på flera månader hade det blinkat, inte sen den kvällen Bellatrix och de andra hade överasskat honom nere vid sjön. Det värsta av allt var att Draco hade tappat ett av dem. Han hade sökt igenom hela skolan efter det förbannade myntet men utan något resultat. Draco var livrädd för att någon skulle hitta det och överlämna det till Dumbledore, som med säkerhet skulle förstå vad det var för något och vad det var tänkt att användas till, och då skulle allting gå i stöpet. Varför tog dem så lång tid på sig? Ibland verkade det nästan som om dem hade glömt alltihopa. Men sedan, lika oväntat som när Longbottom kunde svara rätt på en fråga; dök Mörkrets herre återigen upp i Dracos huvud för att framföra olika meddelanden. Det fanns inget som Draco avskydde mer än det. Bara för en enda natt hade han kunnat glömma allt som hade med Voldemort att göra. Vid minnet av den lördagsnatten så steg en ofrivillig rodnad upp på hans bleka spetsiga kinder och han blev tvungen att vända sig bort för att inte avslöja sig för Zabini som han delade bänk med. Hade det verkligen hänt? Hade han, Draco Malfoy, förlorat sin oskuld med skolans snyggaste tjej? Hade hon verkligen gett honom det där saliga leendet som utan tvekan kunde jämföras med en av guds änglar, lutat sig ner och kysst honom? Det fanns stunder då han nästan inte kunde tro det. Och det bästa av allt-hon verkade inte komma ihåg någonting.
Rädslan hade sakta kommit krypande över honom dagen efter och hade snart förvandlats till skräck.
Hade hon sett det? Draco visste att hon hade slitit av honom tröjan, och trots att det hade varit dunkelt i det lilla förrådet så hade märket lyst som ny putsat silver på hans vänsterarm.
Han hade bett hela morgonen för att hon skulle ha varit för berusad för att lägga märke till det, och det verkade som om han hade blivit bönhörd. Inte kunde hon veta om att det existerade när det som hastigast stötte ihop med varandra i korridoren, då hade hon väl aldrig gett honom ett sådant bländande leende? Han var tvungen att prata med henne, var tvungen att få veta säkert om hon sett det eller inte.
Alkoholen hade gjort honom oförsiktig och han skulle inte låta det hända igen.
Det var säkert ingen fara, han oroade sig som vanligt helt i onödan.
Ointresserat iaktog han Proffesor Flitwick som med sin pipiga röst förmanade dem om vad som skulle hända om de bröt mot reglerna på ett sådant här illavarslande sätt igen. Draco fnös och la armarna i kors över bröstet medan han stirrade stint på Flitwick tills han nervöst började snurra fingrarna i sitt tjocka vita skägg. Snart skulle det inte finnas någon skola kvar att ha några regler på. Snart skulle Hogwarts vara slaget i ruiner och Draco skulle personligen se till att Flitwick befann sig långt under dem tillsammans med de andra idiotiska lärarna. Varför skulle han ens slösa tid på att lära sig sådant strunt som hur man stoppar förtrollningar och förvandlar djur till bägare? När skulle han få användning för det? När Voldemort hade tagit över världen skulle Draco inte behöva försvara sig längre, då skulle han sitta säkert. Fundersamt lät han blicken svepa över sina klasskamrater. De skulle troligtvis dö allesammans, åtminstone de uppnosiga besserwissrarna i Ravenclaw. Och Hufflepuffarna- Hah, vilket skämt! Över hälften av dumskallarna i det flummiga elevhemmet bestod av smutskallar. Och Gryffindorarna skulle bli mördade bara för att ingen tyckte om dem eller kände någon som inte tyckte om dem, eller helt enkelt för att de hade haft oturen att bli placerade i samma elevhem som Sankte Potter. Tänk Isånafall om det var vän med Potter... Draco svalde och skakade på huvudet som för att befria sig från den gräsliga tanke som hade slagit rot i hans huvud. Bara dem inte dödade henne. De kunde klippa huvudet av varenda en utan att han skulle röra så mycket som en fena, bara dem lät bli henne.
Men innerst inne så visste Draco att det skulle bli ohållbart.
För eller senare skulle hon komma emellan dem på något sätt. Men han skulle göra sitt bästa för att dra ut på det så länge som det bara var möjligt.


Hur jag än försökte kunde jag inte minnas vad som hade hänt efter det att jag lämnat festen.
Den sista minnesbilden jag hade var när jag och Draco gick därifrån. Vart vi gick eller vad vi gjorde kom jag inte ihåg, jag hade vaknat upp med en dundrande huvudvärk i min säng tidigt på söndagsmorgonen och undrat vart Hermione tagit vägen. Senare fick jag reda på att hon stannat kvar på festen tillsammans med Ron tills det hade börjat ljusna, och sedan begett sig iväg ner till sjön med festens eftersläntrare och sett på hur solen hade stigit upp över himlen. Jag hade känt ett stygn av avundsjuka och önskade att jag också hade stannat kvar tillsammans med dem. Men någonting hade fått mig att lämna festen tillsammans med Draco; om jag bara kunde minnas vad.
Jag hade fortfarande inte fått något tillfälle att prata med honom, och det var med ett tungt hjärta som jag insåg att det nog skulle dröja innan ett sådant tillfälle gavs. Antingen så var det bakfyllan som fortfarande satt kvar eller så var skolans lärare ovanligt energiska.
De körde så hårt med oss att till och med Hermione började staka sig när hon svarade på frågor, och hennes hand sköt allt mer sällan upp i vädret för att påkalla uppmärksamhet.
När jag kvart över sex samma kväll sa hejdå till mina vänner och begav mig ner mot Proffesor Flitwicks klassrum förföljdes jag av en bultande huvudvärk som inte blev bättre av den fasansfulla syn jag möttes av. Inne i klassrummet satt nästan hela Slytherins sjätteårskvartett med flickor.
Pansy Parkinsson vred så hastigt på huvudet när jag kom in att hon fick nackspärr och hon gav mig ett ilsket ögonkast som om det vore mitt fel.
Millicent Bulstrode satt och pillade med sina vårtiga händer på en förstorad bild av Gregory Goyle och Susanna Travers stirrade fixerat på sina nymålade naglar.
”Åh, välkommen Ms Jacobsson! Flickorna har väntat på dig.”
Flitwick kunde inte ha haft mer fel. Alla tre såg ut som om det var döden själv som stigit innanför dörren och Pansy gav mig fingret bakom den lilla krumma trollkarlens rygg.
”Vad trevligt”, svarade jag sammanbitet och pressade fram ett leende som smakade värre än sur ättika, ”Vad vill Proffesorn att vi ska göra?”
Medan Flitwick förklarade hur vi bäst tampades med de små luddiga odjuren såg jag mig omkring i rummet. Proffesor Flitwicks klassrum var sig likt förutom det faktum att bänkarna och stolarna som vi brukade arbeta vid på lektionerna var bortflyttade från golvet. De stod nu prydligt uppstaplade ovanpå varandra längs ena väggen för att lämna fältet fritt åt oss.
Vi satte på oss drakskinnshandskarna som vi blivit ombedda att ta med och påbörjade saneringsarbetet medan Flitwick nyfiket betraktade oss bakom katedern.
Det gällde att locka ut danstuffsmössen med deras favoritgodis som bestod av krossad grodmjälte och sedan kvickt pressa ner deras dunmjuka huvuden med pekfingret för att förhindra att de borrade in sina spetsiga huggtänder i handen på en. Sedan skulle man snabbt som ögat rycka upp dem från marken medan de fortfarande var förvirrade och kasta ner dem i en glasbur som Flitwick kommit konkande med. Första halvtimmen var det relativt roande att se hur de andra tre bar sig åt för att fånga dem små monstren; Pansy ryckte bort handen så snart som en danstuffsmus närmade sig, Susanna skrek oavbrutet och Millicent lyckades sätta sig på två stycken så att hon fick vandra upp till sjukhusflygen med ett stort självlysande sår i ändan.
Men efter en timme började det värka i knäna av att krypa runt på det hårda betonggolvet och eftersom varken Pansy eller Susanna gjorde någon större insats så fick jag arbeta så svetten rann.
När halva tiden hade gått reste sig Flitwick och meddelade att han skulle iväg upp till sjukhusflygen för att titta till hur det hade gått med Ms Bullstrodes bakre parti.
I samma ögonblick som dörren slog igen med en försynt liten smäll vände sig Pansy mot mig och flinade. Hennes gulaktiga ögon blänkte illvilligt i skenet från de flimrande lysrören och fick henne att likna Ms Norris som precis lyckats fånga en extra fet råtta mellan sina klor.
”Så det är alltså sant?” Jag hörde på hennes röst att hon hade väntat länge på det här tillfället och jag kunde se triumfen i hennes fula ansikte när hon förstod att jag inte hade den blekaste aning om vad hon pratade om.
”Vadå?”
”Lägg av, säg inte att du inte har hört någonting.”
”Hört vadå?” Jag lyckades inte dölja stygnet av rädsla i rösten och Pansys leende blev ännu bredare. Hon fnissade till och viskade någonting till Susanna som gav upp ett högt skratt. Sedan vände hon sig mot mig igen. ”Alla har hört det. Alla vet om det. Förutom du. Och ändå är det du som kallar dig hans närmaste vän. Lustigt att inte du har hört någonting om det isånafall. Kanske är det helt enkelt så att skenet kan bedra även den bästa, Elli?”
”Vad pratar du om?” Trots att jag hade gjort mitt bästa för att inte lyssna så hade Pansys ord träffat som ett knivhugg rakt i hjärtat och skräcken blossade upp inuti mig. ”Pansy! Säg vem du menar.”
Hon lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Men sanna mina ord, det är ingen vacker syn.”
Innan jag hann öppna munnen för att svara dök Flitwicks lilla siluett upp i dörröppningen.
Han kastade en blick på sitt armbandsur och spärrade upp sina vänliga blåa ögon.
”Flickor! Ni måste genast bege er tillbaka till era uppehållsrum, ni har varit här nere i nästan tre timmar.”
”Men Proffesorn...” Började jag med en snabb blick på Pansy som redan var påväg ut genom dörren tillsammans med Susanna.
”Inga men”, sa Proffesor Flitwick och viftade avfärdande med handen, ”Se till att ge dig iväg nu. Mörkrets inbrott infaller vilken minut som helst och det vore skamligt för dig att bryta rektorns förtroende genom att vara ute och vandra i korridoren nattetid. Iväg med dig nu!”
Han föste ut mig genom klassrummet och stängde med ett leende och en sista förmaning dörren om sig. Jag började småspringa genom korridoren upp mot entrehallen.
Peeves studsade omkring ovanför mitt huvud medan han försökte pricka mig med en smörfylld vattenballong, men efter att ha missat ett par gånger tröttnade han och susade iväg åt motsatt håll.
Flåsande sprang jag uppför marmortrappan och bromsade in framför den tjocka damen som gav mig ett lätt irriterat ögonkast och svängde åt sidan.
För första gången på länge var jag tacksam över att inte stöta på Ron, Harry eller Hermione.
Ingen av dem tycktes ha kommit tillbaka från sin straffkommendering ännu och uppehållsrummet var nästan tomt på folk.
Ett par storögda förstaårselever glodde på mig när jag trängde mig förbi dem och en tredjeårselev vid namn Michael Butler gjorde ett tvärtkast åt sidan för att undvika en krock.
Med andan i halsen störtade jag in i sovsalen och sjönk ner på sängen. Hjärtat bultade i bröstet på mig och jag fick lov att dra flera djupa andetag innan jag fick en chans att tänka klart.
Med största sannolikhet var det där bara någonting som Pansy kommit på för att skrämma mig. Eftersom jag hade norpat Draco framför näsan på henne så hade hon såklart lust att hämnas.
Men någonting sa mig att det inte var så. Fastän att det lät helt logiskt var det något i mitt huvud som sa nej. Om Pansy bara hade varit ute efter att skrämma mig, varför hade hon då inte spöt på ännu mera? Då skulle hon väl dragit till med en mer dramatisk historia. Nu hade hon inte ens velat berätta mer när jag bad henne om det, varför skulle hon vilja missa ett sådant tillfälle att löjlighetgöra mig? Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Skulle hon tipsa en lärare om det och på såvis få mig relegerad? Det lät troligt. Men ändå var det någonting med hennes berättelse som inte stämde. Hon hade låtit så självsäker, så tillfreds-som om hon verkligen visste något som jag inte visste. Någonting som jag bra gärna ville veta. Och vem hade hon syftat på? Min första tanke föll genast på Draco, men det hade likaväl kunnat vara Harry eller Ron. Visserligen var jag och Ron inte i närheten av bästa vänner, men det kunde omöjligt Pansy veta. Det skulle mycket väl kunna vara Harry hon menade, men jag hade en känsla av att hennes ögon inte hade sett fullt så galna ut då. Hon hade verkligen älskat att få bära den här hemligheten och hon hade väntat länge på rätt tillfälle att kasta den i ansiktet på mig. Och det var bara Draco som skulle kunna få henne så lycklig, bara tanken på att Draco hade svikit mig skulle kunna få det att vattnas så i munnen på henne. Tanken på att kanske; kanske om han svek mig alltför hårt så skulle jag vika från hans sida. Och då skulle hon återigen kunna ta plats i hans liv som tidigare. Jo, det var definitivt Draco hon menade. Det bara måste vara han. Jag stönade och gömde ansiktet i händerna. Det fanns ingen jag kunde dela det här med. Hermione skulle flippa ur och tvinga med mig upp till Dumbledore, som i sin tur skulle kalla dit Pansy som skulle se till att jag fick ett helvete utan dess like. Det bästa vore om jag helt enkelt glömde alltesammans och stannade kvar här uppe i sovsalen och väntade på att Hermione skulle komma tillbaka. Sedan kunde vi läsa lite läxor ihop medan vi beklagade oss över hur hemsk kvällen hade varit och jämförde vem som hade haft det värst. Med en suck tog jag fram det gamla svartvita fotot på barnen från barnhemmet. Sakta lät jag pekfingret löpa längs raden med allvarliga ansikten tills det stannade på min pappa. Han flinade mot mig precis som förra gången och mina ansiktsmuskler ville le tillbaka. Försiktigt lutade jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hans panna.
”Vad skulle du ha gjort, pappa?” frågade jag och fixerade min blick vid det suddiga fotot. Jag behövde inte vänta länge på svaret. Långsamt nickade jag åt bilden på ynglingen som fortsatte smila åt mig. Precis när jag skulle stoppa tillbaka fotot i väskan fick jag syn på flickan. Hon stod där hon alltid hade stått; i sin vita klänning och det långa mörka håret böljande nerför axlarna. Det fanns bara en enda sak som skiljde henne nu från då. Hennes uttryckslösa ansiktsuttryck var borta. Istället såg det ut som om hon log.

Hjärtat bankade så hårt i bröstet att jag var rädd för att det skulle avslöja mig.
Tyst som en skugga smög jag mig igenom det sovande slottet. Till min lättnad verkade tavlorna också ha slumrat till och med ljudlösa snabba steg skyndade jag mig genom den mörka korridoren som vätte ut mot skolans område. En stor brun råtta höll på att skrämma vettet ur mig när den pipande pilade iväg framför mina fötter och jag kvävde ett förskräckt skrik. Om någon skulle upptäcka mig nu var jag lika med dödens. Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Beslutsamt öppnade jag den tunga dörren och smet ut i natten.
Himlen var mörk och dyster utan det vanliga utskottet av vänliga stjärnor. Det var nästan som om också den gjorde ett försök att få mig att vända om. Men min beslutsamhet var starkare än min rädsla och som vanligt så tog nyfikenheten överhand.
När jag kommit ett litet stycke ner från åsen och började närma mig Hagrids lilla stuga stannade jag till och vände mig om. Slottet stirrade tillbaka på mig; lika tyst och ödsligt som när jag lämnat det. Lättad drog jag efter andan och stack in mina frusna händer innanför klädnaden. Varför hade jag varit så dum att jag inte tagit med mig drakskinnshandskarna? Ett hårresande ylande från en hungrig varg fick mig att fortsätta. För varje steg bankade mitt hjärta allt snabbare. Vid midnatt hade hon sagt. Det var när som helst nu. Vilket ögonblick som helst skulle jag få reda på om det bara hade varit ännu ett av Pansys korkade påhitt eller inte. Men den här gången trodde jag inte det. Ingen hade följt efter mig ut ur slottet, ingen betraktade mig nu.
Jag svalde och kastade en hastig blick på Hagrids nersläckta stuga. Ett plötsligt brummande fick mig att ta ett skutt åt sidan och jag kände hur skräcken övermannade mig-för att i nästa sekund förvandlats till ett kvävt skratt när jag insåg att det brummande ljudet inte var något annat än Hagrids och Fangs kvartett av snarkningar. Jag flinade åt min egen dumhet och började försiktigt; för att inte falla ner i någon dold jaktfälla i mörkret; gå in bland träden.

UNDERBART ATT NI VILL HA ETT NYTT KAPITEL!
Det är inte så långt och handlar faktiskt till stor del om Harry (Bara för att luna lovegood 21 älskar honom så mycket så skyll på henne haha!) men jag kan glädja er med att jag redan är klar med nästa, det ligger och väntar på att jag ska rätta det! Måste återigen tacka er för att ni läser detta- Det betyder oerhört mycket för mig.
Har inte hunnit rätta det eftersom jag vill passa på att lägga upp det när jag väl har internet, hoppas det är OK ändå.
Älskar er massor allihopa, tack återigen för att ni finns!

Och Trezzan på måndag får jag ett batteri..Så då kommer jag telefonterra dig.
Kommentera eller tumma om ni tycker om det!

Kapitel 59
Vid-behov-rummet

”MORD! MORD PÅ TOALETTEN! MOOOOOORD!”
Missnöjda Myrtles skrik ekade över hela slottet och folk knuffades och trängdes för att se vad
som stod på.
”Släpp fram mig! Jag är faktiskt Prefekt... Ursäkta mig, tack...”
Hermiones röst tystnade med ens när hon nådde fram till toaletten och jag anade onåd.
Harry hade varit borta en bra stund och vad dess värre var- Han hade försvunnit nästan direkt efter Draco. Hade Draco i sin desperation gett sig på Harry och skadat honom så allvarligt att han var döende? Isånafall var det mitt fel.
Med tungt hjärta pressade jag mig fram genom klungan av nyfikna elever som tysta stod och stirrade in i det sönderslagna badrummet. Det första jag fick syn på var blod.
Massor av rött kletigt blod avtecknade sig som en geggig röd matta över det vattenfyllda skitiga golvet och mitt hjärta fastnade i halsgropen när jag fick syn på de två figurerna som låg ovanpå det.
Draco låg alldeles stilla på det våta golvet i en pöl av blod med ena handen över ansiktet.
Hela hans klädnad var nerfläckad och fingrarna greppade fortfarande efter trollstaven som hade rullat bort ifrån honom när han föll till marken.
Vid hans sida satt Severus Snape med sin egen trollstav utsträckt.
Utan att ta någon notis om eleverna som nyfiket betraktade alltesammans rörde han rytmiskt sin stav längs jacken i Dracos hud medan han mumlade någonting ohörbart som fick såren att dra ihop sig . Harry reste sig på darrande ben från golvet och var nära att halka omkull i en vattenpöl.
Jag stirrade på honom utan att kunna tro mina ögon.
”Elli...” Sa Hermione och grep efter min hand men jag knuffade henne ifrån mig och rusade fram till Dracos gestalt.
”ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK!” Tjöt jag åt Harry som förskräckt backade undan, ”Du har dödat honom! Draco… Nej, vad har du gjort!”
Snyftande sjönk jag ihop bredvid Draco och tog hans bleka hand i min.
Den var iskall.
”Snälla Draco... Dö inte!” Viskade jag och blinkade bort de heta tårarna som trängde fram ur ögonvrån, ”Du får inte dö.”
”Han dör inte”, väste Snape, som fortfarande knäböjde bredvid Draco, ”Jag ska ta Malfoy upp till sjukhusflygen och Potter, du stannar precis där du är. Och våga dig inte på några konster, är du inte här när jag kommer tillbaka kan du skatta dig lycklig om du överhuvudtaget är i stånd till att packa din väska.” Efter en sista bister blick på Harry reste sig Snape upp och trollade fram en bår ur tomma intet. Sedan tågade han ut från toaletten med Dracos lealösa kropp svävande framför sig som en trasdocka. Hans hand stack ut från båren och jag kramade hastigt om hans kalla fingrar. Sedan vände jag mig om mot Harry som med sänkt huvud stod och iaktog mig.
”Hur kunde du...” Jag skakade på huvudet och Harry såg oerhört olycklig ut, ”Jag fattar inte hur du kunde!” Demonstrativt vände jag honom ryggen och småsprang efter Snape som redan var halvvägs uppför trappan till sjukhusflygen.
Om Draco skulle dö så skulle han åtminstone slippa göra det ensam.

”Harry, ta det inte så allvarligt! Du gjorde det ju faktiskt inte med flit. Men jag
tror ärligt talat inte att så många skulle ha någonting emot om du gjorde om det...Aaaj! För tusan Hermione... Jag menar, du behöver ju inte göra det till en vana men att cutta upp ett par Slytherinelever om året gör väl ingen skada. Och vi har mycket större chans att vinna qudditchpokalen om inte deras sökare kan spela på söndag.”
Harry satt tillsammans med Ron och Hermione uppe i Gryffindors sällskapsrum.
Väl nedsjunken i sin favoritfåtölj framför brasan fick han en chans till att sortera tankarna som oavbrutet hade snurrat i hans huvud det senaste dygnet. Harry ville inte göra sig av med boken – den slitna gamla trolldrycksboken hade blivit som en vän för honom- men han insåg att Hermione hade rätt. Först när hon hade kommit med sina giftiga gliringar om att Harry borde lämna in den så hade han trott att det berodde på att det för första gången fanns någonting förutom Quidditch som Harry faktiskt var bättre än henne i. Att det helt och hållet berodde på den tidigare ägarens makabra begåvning för trolldryckskonst låtsades han inte om.
Genom att följa instruktionerna som alltid fanns nerklottrade bredvid spalterna i boken så hade Harry höjt sitt betyg från ett ilsket rött B(Bedrövligt) till ett slarvigt Ö (Över förväntan) som hade följts av en rad argsinta blickar från Snape som inte kunde begripa hur hans mest avskydda och sämsta elev plötsligt kunde bli en sådan hejare på trolldryckskonst. Men nu var det alltså slut med det.
Harry skulle aldrig uppnå det betyg som krävdes för att få studera vidare inför kommande läsår, vilket betydde att han kunde sopa sin dröm om att bli auror under mattan. Dessutom hade han fått straffkommendering tillsammans med Snape nere i fängelsehålorna varenda kväll under det följande två veckorna, något som gjorde att hans redan pressade schema nådde sin bristningsgräns. Qudditchträningen tog sin tid tre dagar i veckan och Angelina godtog inga ursäkter för att stå över en kväll. Sedan hade han mötena med Dumbledore att tänka på; och till råga på allt så hade han sina läxor. Eftersom sjätte året var sista året innan F.U.T.T examen skulle hållas så höll alla lärare sina elevers läxhögar på svindlade höjder. Proffesor McGonagall var värst. Hon hade med ett bistert ansikstuttryck under gårdagens lektion i förvandlingskonst talat om för klassen att det bara var Hermione som hade lyckats uppnå kriterierna i uppsatsen om Transfiguration och att allesammans skulle bli tvungna att göra om den till på onsdag.
Harrys fingrar värkte efter två timmars skrivande och han kände hur det snurrade i huvudet av trötthet. Allt han ville var att få lufsa upp till sovsalen tillsammans med de andra pojkarna och krypa ner i sin mjuka himmelsäng. Men han visste att Hermione inte skulle låta honom lägga sig förens han lämnat ifrån sig boken. Harrys fingrar slöt sig om lärobokens malätna pärm och som om hon hela tiden väntat på det tillfället harklade sig Hermione högt.
”Du borde lämna bort den där nu, Harry.”
”Jag vet”, svarade han och kände till sin förvåning ett stygn i hjärtat som inte hade med trötthet att göra, ”Jag ska bara komma på ett ställe att gömma den.”
Hermione såg strängt på honom. ”Du ska inte gömma den, Harry. Du ska kasta den.”
Harry gav henne en knyck på nacken som skulle föreställa en nick och reste sig sedan hastigt upp från den sköna fåtöljen.
”Lika bra att få det gjort då”, Sa han hurtigt och gav Ron och Hermione ett ansträngt leende, ”Ingen tid att förlora.”
”Vill du ha sällskap?” Frågade Ron och gjorde en ansats att resa sig men Harry skakade avfärdande på huvudet. ”Nej, det är bättre att du stannar här och skriver klart uppsatsen. Då hinner i alla fall en av oss klart med den.”
Hermione verkade ha lagt märke till den ansträngning som det kostade Harry att ge sig av därifrån, för hon log medlidande mot honom och utbrast: ”Åh, oroa dig inte för det Harry, jag gör klart den åt dig.”
”Tack så mycket Hermione.” Harry gav henne ett stelt leende innan han pressade sig ut genom porträtthålet och började gå nerför marmortrappan.

Hans steg ekade ödsligt i den tomma korridoren och han såg sig förbryllat omkring.
Slottets nya säkerhetsregler och ryktet om att Dumbledore lät argsinta träsktroll vakta korridorerna nattetid hade verkligen gjort susen. I vanliga fall brukade det krylla av rebelliska förstaårselever som utmanade varandra till att kladda Droobles bästa bubbelgum på väggarna, kasta in stinkbomber i övergivna klassrum och trampa Ms Norris på svansen, men nu var slottet lika tyst som på natten.
Det enda ljud som hördes åstadkoms av Peeves som studsade omkring någonstans på femte våningen. Inte ens Mr Filch syntes till och Harry njöt i fulla drag av tystnaden medan han funderade på vart han skulle kunna gömma boken. För han tänkte givetvis inte följa Hermiones råd till punkt och pricka- han skulle helt enkelt inte klara av att göra sig av med den. Och oavsett Hermiones fördommar om svart magi så kände Harry instinktivt på sig att det var fel. Han hade ju faktiskt haft stor användning av boken- och vem vet? Kanske han skulle behöva den igen.
Ett märkligt ljud utanför biblioteket fick honom att stanna till och lyssna.
Inifrån den låsta dörren hördes ett långt skrapande ljud och ett par kvävda inandningar.
Sedan hördes fem mycket ljudliga dunsar och någon som njutningsfullt skriade till och Harry fick bråttom igen. Med en bisarr lust att skratta fortsatte han sin färd med en mycket äcklig och komisk bild föreställande bibliotekarien Madam Pince och vaktmästaren Mr Filch liggandes avklädda ovanpå skrivbordet inne på Pinces kontor, båda två med ett galet uppspelt ansiktsuttryck.
Den synen följde Harry en bra bit genom korridoren men övergav honom när han kom till en gränd som spärrades av en gobeläng av Babbelitask den babblige. Utan att tänka plockade han fram marodörkartan ur väskan och öppnade den med ett lätt slag av sin trollstav.
Hundratals prickar med namn dök genast upp på det gamla pergamentet och Harry följde som alltid dem med största intresse. Mycket riktigt såg han hur pricken som föreställde Argus Filch långsamt rörde sig ovanpå en prick varsnamn doldes under Argus inne på bibliotekariens kontor, men Harry kände ingen tvivel om vem det var som låg under Filch och lämnade med ett kvävt skratt de båda åt sitt öde och fortsatte studera kartan. Hermione och Ron satt fortfarande kvar uppe i sällskapsrummet och han kunde för sitt inre se Rons ansikte, flammigt av ansträngning när han knep ihop ansiktet av koncentration. Undrar om de bara var läxor som de ägnade sig åt... Demonstrativt sköt Harry bort tanken och sökte med blicken efter en ny prick.
Han fick som väntat syn på henne i Slytherins sällskapsrum tillsammans med Blaise Zabini.
Varför skulle hon envisas med att umgås med de där? Hon var den enda elev som någonsin vitsades i ett annat elevhem än sitt eget och Harry kände en våg av svartsjuka. Varför var inte hon och gjorde sina läxor? Han skulle kunna ha hjälpt henne. Harry bet sig i underläppen och stirrade på pricken som föreställde Eleonora Jacobsson. Hon satt åtminstone inte uppe hos Malfoy i sjukhusflygen. Harrys mage drog ihop sig av dåligt samvete när hans tankar vandrade tillbaka till den ödestigna händelsen kvällen före. Skulle hon någonsin vilja prata med honom igen? Han skulle i alla fall försöka förklara sig. Eftersom Harry var så insjunken i sina tankar märkte han inte figuren som kom gående emot honom, varken på kartan eller i verkligheten. Och därför var det kanske inte så konstigt att han studsade till när han hörde en sävlig drömmande röst alldeles bakom sitt vänstra öra.
”Hejsan Harry.”
”Luna!” Utbrast han och pressade mitt i sin förvirring fram ett leende, ”Vad gör du här?”
”Åh, jag letar efter piplärkor- en present till pappa som tack för det här -hon rasslade med halsbandet av kapsyler som satt runt hennes hals- och det har sin häckningstid nu och pappa skulle så gärna vilja ha ett par ägg till sin samling.”
”Öh, jasså”, sa Harry och försökte låta engagerad trots att han inte förstått ett ord, ”Så intressant.”
”Oh ja, det är mycket speciella djur. Vill du hjälpa till att leta?”
”Tyvärr inte, Luna” Svarade Harry, ”Jag har en sak jag måste göra.”
”Men då hjälper jag dig med det!” Sa Luna glatt och stirrade på Harry med sina utåt stående ögon, ”Vad ska vi göra?”
”Nej... Du förstår inte, det är bättre om jag gör det ensam. Jag menar inte ska du behöva...”
”Du ska gömma den där boken, eller hur? Jag hörde Ginny prata om det med sina vänner. Jag vet ett perfekt gömställe, Aiden Romers brukar alltid gömma mina sockor där men jag överlistar honom varje gång. Ska jag visa dig?” Utan att vänta på svar började Luna gå och Harry hade inget annat val än att följa efter. Hon svängde av till vänster och tog sedan höger förbi ett övergivet klassrum -som en gång för länge sen hade använts av en mycket känd och respekterad man vid namn Gyllenroy Lockman som hade kommit till Hogwarts för att undervisa i svartkonster- och vidare genom en lång tom korridor som Harry mycket väl kände till. När de passerat genom den vek Luna som väntat av till vänster igen och Harrys hjärta tog ett litet skutt i bröstet när han såg den välkända gobilängen av Barnabas den barnslige. Mittemot den fula tavlan fanns det ett rum som Harry hade haft mer nytta av än något annat på Hogwarts. Med ett snabbt ögonkast på Luna som väntade med armarna korsade över bröstet gick han fram och tillbaka längs den tomma väggen tre gånger medan han tänkte intensivit. Innan Harry hann blinka fanns den älskvärda dörren av gjutet trä där och de smög in i vid-behov-rummet. Han drog efter andan. Aldrig hade han sett rummet så fyllt av prylar och han fick lov att tygla sina impulser ordentligt för att inte rusa in och undersöka alltihopa.
Harry kastade en snabb blick på Luna som utan att blinka glodde in i rummet. Han ville inte ha med sig henne i jakten på ett lämpligt gömställe men han hade inte hjärta att säga det till henne; hon hade ju trotsallt försökt att hjälpa honom.
Som om Luna läst Harrys tankar slog hon sig ner på en förfallen trädgårdsstol med inristade initialer (Alla hade någonting med Missnöjda Myrtle att göra och det var inga snälla saker) och lutade tungt sitt huvud åt sidan medan hon ingående betraktade Harry med sin dimmiga blick. ”Ta god tid på dig.”
Harry tackade henne med ett leende innan han ensam stövlade iväg in i rummet.
Det verkade som om tusentals elever hade varit här före honom och alla hade det varit mycket mån om sitt gömställe. Det fanns en mängd olika böcker som definitivt inte hade granskats av någon lärare, ett litet terrarium med något som såg ut som fjälliga hamstrar som låg orörliga på burens bottnen; sedan länge döda. Det fanns tonvis med puffsurrare, stinkbomber och trasiga trollstavar travade i stora högar längs det smutsiga golvet och nedanför en sönderslagen staty som en gång hade föreställt Helga Hufflepuff låg skärvorna av någonting som var misstänkt likt ett drakägg.
En stor skål var placerad mitt bland skärvorna och dess innehåll bestod av tjock mörkröd sörja som inte kunde vara något annat än blod med tillhörande sugrör. Med en rysning tog Harry ett hårdare grepp om sin bok. Han ville gömma den någonstans där han garanterat skulle kunna hitta den igen. Men var? Det var då han fick syn på den. Ovanpå en trasig bänk satt ett fult sprucket sten huvud som föreställde en kvinna. Framför henne låg en röd sidenkudde och ovanpå den ett nött uråldrigt diadem. Harry plockade försiktigt upp det och vidrörde de med fingerspetsarna. En gång i tiden måste det ha varit mycket vackert. Han hörde Luna hosta borta vid dörren och fick bråttom.
Hastigt gav han diademet en sista smekning, pressade ner sin bok bakom den fula kroppslösa statyn och placerade med en viss ansträngning diademet på dennes huvud. Nu skulle han med säkerhet hitta tillbaka hit igen. Harry vände sig om flera gånger för att memorera vägen ordentligt.
Och när han äntligen befann sig borta vid dörren igen blev han nästan förvånad över att finna Luna halvsovandes med huvudet lutat mot den åldersbestigna väggen.
Efter en lätt knackning på hennes axel begav de sig tillsammans ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och Harry kände en känsla av frihet i sitt bröst. Nu skulle ingen kunna ta boken ifrån honom.


Hoppas ni iallafall tyckte det var HELT ok och är taggade för nästa! Snart händer det grejjer...Puss!

Hade inget internet igår men idag kommer jag att ha det
hela dagen! Är helt klar med kapitlet (Som blir extra långt) och jag lägger upp det direkt efter att jag svarat på alla era kommentarer så KOM IHÅG ATT KOMMENTERA NÅGOT SÅ ATT JAG KAN LÄGGA UPP DET. Vill bara passa på och tacka er för alla kommentarer, har aldrig fått så många och nu när det är jobbigt behöver jag dem som allra mest. Jag är oändligt tacksam för den stöttning jag fått av er, det känns så bra i mitt svidande hjärta. Jag och han kommer att göra ett nytt försök eftersom han verkligen ångrar sig (Och jag tycker att alla borde få en andra chans) men det är ändå skitjobbigt eftersom självförtroendet och tiliten är körd i botten. Och jag har inget som helst emot att ni mördar honom lite, ni får gärna döda äcklet som han låg med också hon är elak ända in i märgen, som Pansy typ. Hon liknar faktiskt henne också.... jaja, nu ska jag svara på era kommentarer. Tänkte bara svara på de första ni skrivit eftersom jag antar (Och Hoppas!) att ni vill ha kapitlet så fort som möjligt Men jag är tacksam för dem andra, ni är faktiskt de som stöttat mig mest i det här och jag önskar att jag fick krama om er allihopa. Men det hoppas jag att ja får på nån mugglisträff småningom, FÖR VI MÅSTE TRÄFFAS.
Det är för er jag skriver, lever och andas. Och det är PÅ GRUND AV ER som jag är lycklig. Och som jag tar mig igenom det jobbiga, ni är guldvärda! Ni får mer än gärna pm:a mig om ni vill, jag blir så glad över att få mail ♥. Ni är bäst mina älsklingar! Puss på er ♥.


Då vet ni båda hur jag känner varje gång jag tittar på er!

Kan bara säga detsamma hörru! Blev lite chockad själv faktiskt...Tack sötnos!

Ikväll mitt älskade hjärta så får du din efterlängtade fortsättning! ♥

Finns det något sötare än detta?
Svar: Nej. Draco har mött sin överkvinna...............

Du är inte den enda som känner dig förvirrad sötnos...
Har jag nämnt att jag älskade din kommentar? Inte? Ido.
Och vet du en sak? Elli är ÄNNU mer förvirrad än du.
Hihi du har gett mig VÄRLDENS bästa ide sötaste lilla du! fast jag tror du kommer vilja döda mig lite.... det kommer du....Ohja... Det kommer du också, Freddelito, om du minns? Du gav mig en mycket elak ide för läääänge sen....Snart är vi där. HAHA.
Haha awwww! Jag älskar Blaise ♥Men Draco ännu mer såklart...Tror Blaise är lite mer mesig i min ff:n, har jag right? Är det din kusin???!! GE HENNE EN FETING KRAM FRÅN MIG. Och en till dig själv också givetvis. Puss!♥

Gah min ängel har bytt profilbild... DET VAR DÄRFÖR JAG INTE KÄNDE IGEN DIG!!!! ♥ Åh min sötnos, du får givetvis en av mig också, som alltid, Tack så mycket det värmer verkligen mitt hjärta. Puss!

Hihi Luna....Jag funderar faktiskt på att avslöja en liten hemlis för dig.... gaha älskar dig din tokfia!!!!!♥333 TACK SÖTNOSEN JAG KAN INTE BESKRIVA MY FEELINGS IN WORLD BUT...Yeah, I loveu. PUSS ♥ och du kommer bli glad ^^

ååååh stora C!
du har aldrig skrivit en sån lång kommentar förut... o_o *Bli helt nerkärad och rusa runt i galopp medan Lucy springer efter* GAHAHHAHA ME GUSTA.
Hihi ja, tycker faktiskt Draco är ovanligt söt där.
Ja varför är du arg du ska få din kyss av Elli vänta lite "Den som väntar på något gott" Bli inte arg i onödan du mår bara dåligt *behandlar honom som om han var tre och ger honom en klapp på huvudet*
Draco: ...................................*Sobsob*
Haha det är rätta takter C, Draco behöver det! och "Som om han var tre...." Han ÄR....
Visserligen gillar jag sirliga slut men inte på det här sättet Så nu låser jag in dig i skrymslet under trappan utan mat i en väcka och sen ska ja gå och tortera Elli för att hon var så dum. Nej det ska jag inte men nu måste du lösa detta för annars kanske jag tar en tidmaskin och gör så att Draco blir omagisk och flyttar honom till en anan familj så att han och Elli aldrig träffas. Dun dun dun Ta detta som en varning från dödsätarna
*Stirr*
Jag är stum älskling.... JAG HAR SKRIVIT ETT SUPERLÅNGT KAPITEL NU SNÄLLA SÄG ATT JAG SLIPPER SKRUBBEN? HAHAH....Ja snälla gör det, Draco i en mugglarfamilj...JAG VILL SE DET.



Hihi sötnos, det är ju du som kikar bland kommentarerna (a)♥

GAHAHAH MIN ÄLSKADE BULLIS!!!!
Finns bara ett enda ord att säga: Detsamma.
Och jag kommer att ge dig feting kommentarer på dina ff:s så fort jag får nåmn tid (Och data) till att lääääsa... DU ÄR ALLT DET DÄR, DE HÄR VAR EN AV DE FINASTE KOMMENTARERNA JAG LÄST, DET ÄR DIN OCH LUNAS ALLTID. Ni är helt fuckiing underbara. Jag gör bara en enda sak: ÄLSKAR ER.
Tack ♥ *Dör av feels*

Hanlio:


Åh finner inga ord hur mycket det värmer... TACK!

HAHAHAHHA JAG VET VISST ÄR DET KUL!!!
*skratta ondskefullt och röra hetiskt i en gryta med halvkokta förstaårselever*
Harry: ....... *Cut cut* HAHAHAAAAAHAHAHAHAH HARRY, HUR KÄNDES DET VA? Ensam och ickeönskvärd.
Jag kom på att du inte heller har det, och kanske just därför som jag springer runt och skriker av lycka.
DU BEVAKAR MIN FF:N OCH DU HAR VARIT HEMLIG UNDER ALL DENNA TID. Omg...Jag är målös. Make my day sweetie! Vi gottar oss tillsammans...NU SKA NEVILLE DÖ!

TACK MIN ÄLSKADE VILDE ♥
Mitt hjärta svämmar över and that feelz goood!


Hihi Blelli låter som nått mycket äckligt (a) ME GUSTA.
Vad sägs som lucelli? Lucius vill faktiskt också vara med på ett hörn. Eller två. Det får han inte, den äckelgubben!
DU GER MIG FEELS HONEY!

Jag blir helt rörd, tack snälla fina rara du.
Tänk om jag kunde ta alla fina ord och stoppa dem i en burk för att ta fram dem när jag är done, då skulle jag vara helt sepelycklig. Jag blir tårögd av glädje, du är en sån vacker person. Tack snälla för att du läser det här...♥
Du har redan dödat mig med feels din lilla luring, tur att jag har nio liv! Puss ♥

Åååh tack Lollo, det värmer verkligen hörru!
Detsamma sötnosen min ♥
Hihi har kärat ner mig helt i dem här staplarna, tack så mycket!!! Detsamma, det ska du veta. Hade inte ens varit medlem här längre om det inte varit för er... Du är underbar.
Lovejo, och detsamma!

JAG BLEV! och på dig såklart ;*♥

tack gumman! Det värmer hoppas du kommer gilla resten ;*♥

Huhu då skulle du se min reaktion....
Trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli glad igen efter det med Jim. Om jag hade fel? Ohja. NU ÄR JAG LYCKLIG.
Detsamma sötnos.

*Lycka*

HAHHA ALLTSÅ DIN KOMMENTAR JAG TYP BARA DÖR AV DEN.
Det var inte direkt det du väntade dig va sötnos? Inte jag heller. Och definitivt inte hon.
Draco: Visst...........Okej då. Kom då
Huh....Glöminte att skydda dig Vendi, tänk dig att få en avkomma med den där! ♥ xD

Din kommentar (blubb) visar precis mina feels.
DET HÄR ÄR FÖR BRA FÖR MIG. Huhahaha.
Nej, jag vet... Hon vet...alla vet... MEN ÄNDÅ GÖR HON DET.
hahahah åh nej... Jag älskar det här!!
"Vem är nästa i kön, Harry eller?" Klockrent.
SÅ FUCKING KLOCKRENT. Hon gör dig besviken, right? Mig också.
Du dödar mig också, men om det är såhär underbart att dö så gör jag gärna om det. ÄLSKAR DIG MITT LYCKOELIXIR.

blubb fisk blubb blubberiblubb......./Draco.

And I love U!

Nawwwwww tack sötnos! ♥ Blir sååå rörd!
detsamma förresten, om jag inte redan sagt det. ILOVEU.
ÄR HAN INNE??? Okej det där var flera dar sen....Damn! I want a DRAKE! Tack återigen ♥

Jag skulle kunna tala om för dig hela dagen om hur underbar du är, men risken för uttråkning skulle dessvärre vara överhängande stor isf...Så jag antar att jag får nöja mig med en sak : DETSAMMA.
Snälla älskling, om du visste....Jag får vingar av dig. DU är den JAG vill ha. Så lucy ska hålla tassarna borta, han vill ha allt å alla den fuling.
Tycker du verkligen det?! Åh Channie, u make me feel CRAZY.
Oh jo, du-vet.vad,,,,, hehe. U NÅW! ♥
Jag tycker du är den bästa. Du är oslagbar. Du är underbar.
Jag mer än älskar dig. Jag AVGUDAR dig.
Puss♥

INTE MÄRKT DET?!
Jodu Glina.... Du är min första bevakare tillsammans med Chookie, så dig kommer jag aldrig att glömma. Okej, jag glömmer ingen...MEN ALDRIG I HELA LIVET DIG.
tRO ALDRIG (oj caps, blev visst lite fööör upprörd) det igen, okej? fdet kommer aldrig i hela livet hända. Du är underbar. PUNKT SLUT.
Det var din kommentar också.
Den fick mig att le som besatt.
Jag är så glad för den, och för dig. Blev rädd att du försvunnit, men nix... TACK och LOV.
Jag är helt tårögd. Ja, jag som aldrig gråter det men nu blir det för mycket hehe... TACK SNÄLLA UNDERBARA DU.
Jag blir så glad...Jag...blir hänförd. Tack detsamma älsk. Tack.♥3333333333333333333333333333333333333333333 Försvinn aldrig från mig.


Jaha du Miles... Du blir, låt mig se, nummer fyra *tråkig receptionsröst* Vilket jävla äckel! Du kan glömma Elli, alla hennes andra uppvaktare är värdiga henne, till skillnad från dig din *skriker svordomar eftersom det här kapitlet gett mig så mycket feels att jag måste ta ut dem på fler sätt än att dunka huvudet i kudden* HAHAH THAT FEELING.
Helt klart ett av dem bästa styckena jag läst, dog lite smått där. HAHAH DET ÄR SÅ UNDERBART BARA.
Verkligen mitt i prick. Du är för underbar.
Visst är han en sådan man bara avskyr?

Ja, Draco är nog lite för svartsjuk är jag rädd...

Du Blaise, bli vän med Theodore istället. Jag vet att du tycker att han är en nobody, men det tycker alla andra om dig, så visst skulle du gå ner ännu mer i respekt om du började prata med honom, men bättre en bra vän än några totalt falska!
Kan man annat än hålla med? Nej. Ytterligare en sak som visar vilken fin människa du är Sofia. Kärlek till dig♥

Har du någon aning om hur många gånger jag var tvungen att gömma ansiktet i händerna för att det blev för mycket för mig i det här kapitlet? När Draco ljög om Blaise, Blellikyssen mm, men när Draco lutade sig frammåt och rörde mina läppar med sina så fick jag ett riktigt Drellianfall. Jag hoppade runt i rummet (vilket fick hunden att börja skälla och pappa att fråga vad tusan jag höll på med "Draco Memoraid så bry er inte" borrade in mig i kudden, låg på alla fyra och pressade pannan mot sängkarmen, rullade runt på golvet i nån yogaställning med knäna mot öronen och massa mer. Jag har ingen aning om varför, det var bara alla feels. Se där, nu fick jag näsblod också, det är nog från när jag dunkade huvudet i madrassen.
Gratulerar älskling, du gav precis en perfekt bild av hur JAG reagerade när jag såg din kommentar. Det sprattlar fortfarande i benen efter min språngmarsch. Vetu hur jag känner när du skriver en massa fint till mig? Jag kan verkligen inte förklara det, de är helt omöjligt. Men det är en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Sluta aldrig skriva, sluta aldrig kommentera, sluta aldrig finnas. Du är helt underbar!

Jag kan äta ditt blod.../ Okänd.
Huh?! Ähum....??!! Vafan.

arför gick du Elli? Draco är för en gångs skull känslosam och ärlig, här är du den hjärtlösa! Stackars Draco! Draco som sjönk ihop med huvudet i händerna När jag kom dit lät jag som min hund gör när han känner sig övergiven och ensam. Som Draco ungefär. Nej nu börjar jag snart gråta, why must you hurt me this way?
Håller återigen med kloka sofia. Stackars Draco...När han verkligen försöker så klantar han ändå till det. Gaha...Jag blir galen av det här!!! *riva sig i håret och skrika*
U kill me av feels sofia. Loveu. FÖRÄVER.
Detta var en av de bästa kommentarerna någonsin. CREDITS.

GAHAHAH NU BLIR JAG GALEN PÅ RIKTIGT.
Har jag fått en ny bevakare???!!! Det får jag ju aldrig.... TACK SNÄLLA DU JAG ÄR HELT MÅLLÖS. Tack för dina fina ord, hoppas verkligen du vill fortsätta läsa! Nu gjorde du min dag

Okej, nu dog jag faktiskt på riktigt. EN TILL?!
Kan ju bara säga, läs kommentaren ovanför dig och ta åt dig.
FÖR DET ÄR TILL ER BÅDA TVÅ. Jag ser verkligen fram emot att få lära känna er, välkommen till gänget! ♥ Ni gjorde min dag. Och TACKTACKTACKTACK. Finner inga ord, så därför,...Tack... GAHAHAH TACK!!!!!! Kul att det är din första tråd....Du kanske inte förstår det, men de är en oerhört stor ära för mig♥


DET SKA NI FÅ OM JAG FÅR MER AV ER!!!!!!!!!!!!!♥

Mitt hjärta svämmar över. Den meningen ger mig så mycket. Tack snälla fina Fannie♥


DU GÖR MIG RÖRD TILL TÅRAR! och du...Det är en omöjlighet. DRACO ÄLSKAR DIG!!!! Jag med. TACK ♥333


Jag har bara en mening. Jag älskar dig.
nej vänta, en till. Detsamma.
Och: Du har ett långt PM: att vänta och jag en ny profilbild.

Min älskade desiree DU ÄR TILLBAKA.
Fan vad jag saknat dig hörru du, nu inser jag verkligen vilken stor plats du har i mitt hjärta trots att vi knappt känner varandra.
Klart jag gör, att få beröm från dig är ju som att vinna miljon på lotto! TACK SNÄLLA DU.

Jag älskar dig lite extra för att du har skrivit så passa mycket om Blaise ( MY MAAAYN ♥ )!!! Och att han var den som fick kyssa Elli först var bara så sjjjuuuuukt awesome 8D - in your face Draco! *Myser*
Om du vill ha honom- Ta honom. Han vill bli tagen, framförallt av dig. SÅ VAD VÄNTAR DU PÅ? Befria honom från hans plågor och gör det NU.

Draco är en mes. Han kommer alltid att förbli en.
BUT I LOVE HIM ÄNDÅ. Om du fattar.Jag älskar ju dig också.
Du och B borde gifta er. Jag trpr ni skulle få söta bebosar :* Okej detta hör väl inte till ämnet... JAG ÄLSKAR DIN KOMMENTAR. Och tare chill, jag blev också förvirrad.
Numåste jag skynda mig att lägga ut fortsättningen innan du får hjärtslag. ÄLSKAR DIG SÖTNOS.♥333


GLAD? DETTA är ingen överdrift. Jag är.... MER LYCKLIG ÄN VAD SOM ÄR TILLÅTET.

gaha min HpSås, jag bara älskar ditt namn.
Du är moset i min marmelad, min brunsås över min geggiga portion... Okej jag är lika kass på poesi som Hagrid. Men, JAG BLIR TOKIG AV DIN KOMMENTAR.
tack så mycket, varje gång du skriver så blir jag så glad så det nästan är kriminellt. Tack snälla underbara finaste du! ♥
Ingen fara mitt älskade hjärta, känner detsamma för dig.
IDAG FÅR DU ETT RARNG! PUss ♥

NU!♥3

åh hej nu blev jag ännu gladare!!! ÄNNU EN NY BEVAKARE OKEJ DETTA ÄR KIMINELLT. Det har framförallt aldrig hänt mig...SÅ JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL MEN LYCKLIG BLEV JAG.
Tack snällasnällasnääällla du!

Hehe...JKag hatade det namnet. Tänkte ha ett annat först, men glömde bort det i sista sekund..Sedan blev det dedär. Såg sedan att förkortningen DM blev samma som Dracos namnförkortning...Så det var lite kul. Tack så hemskt mycket, hoppas att du kommer att fortsätta läsa!♥

KOMMENTERA OM NI VILL HA ETT NYTT KAPITEL!!!!! ÄLSKAR ER ALLA

Här har ni nästa kapitel mina vänner!
Blev lite kort, men kan trösta er med att jag snart är klar med nästa också
Blir jätte glad om ni kommentarer eller tummar!
Kram på er ♥33

Kapitel 54


Hej Harry, Ron och Hermione.
Jag hoppas verkligen att ni har det bra hemma i kråkboet.
Hermione, jag är verkligen hemskt ledsen för de där med dina föräldrar, hoppas att dem kan återvända från sitt gömställe snart.
Det är skönt att vara hemma igen men samtidigt inte.
Det känns som om jag lämnat kvar någonting i England, men hur jag än funderar så kan jag inte komma på vad.
Draco är precis som vanligt.
Jag förstår inte hur han kan verka så oberörd efter det som hänt.
Jag råkade avslöja för honom att jag varit inne i hans rum när han inte var hemma och han blev inte direkt glad.
Jag är helt säker på att han döljer någonting där.
Han verkar inte vara medveten om att jag tagit visselpipan så antingen är det ingenting som är av värde eller så har han inte upptäckt att den är borta.
Igår vägrade han att prata med mig på hela dagen.
Han och Malissa kommer jättebra överens, så bra att jag faktiskt undrar om hon har glömt bort mig.
Jag börjar faktiskt tro att hon funderar på att adoptera honom.
Vi har fortfarande inte hört någonting från Lucius, och har Draco gjort det så håller han tyst.
Idag kommer min mamma hem från sjukhuset, botarna har gett henne klartecken, hon får vara hemma över jul.
Ni får hälsa alla så gott från mig
och glöm inte att ge Mr Weasley hans present, jag tror att han kommer att uppskatta den.
Ha det så bra tills vidare.
Varma hälsningar
Elli.
P.s
Jag har lånat Dracos uggla så att jag kan skicka era julklappar.
Eftersom jag inte vet hur lång tid det tar för ugglorna att flyga tillbaka till England så skickar jag dem direkt. God jul!

Jag knöt fast pergamentrullen runt Shantis utsträckta ben och strök henne långsamt över den fjäderprydda kroppen.
Hon klapprade med näbben och nafsade mig tillgivet i fingret innan hon hoppade upp på fönsterblecket bredvid Dracos uggla som genast bredde ut sina vingar.
Shanti vände på huvudet och hoade vänligt åt mig innan hon tog sats och försvann ut i solskenet.
Som två flaxande suddiga skuggor avtecknade det ståtliga djuren sig när de med en onaturlig kraft i sina vingslag flög över horisonten, sida vid sida.

När jag gick ner i köket så satt Draco och Malissa där.
De verkade vara inne i ett djupt samtal och hoppade överasskat till när jag hälsade.
”Vill du ha frukost?” Malissa gjorde sig genast beredd att resa sig men jag hejdade henne genom att skaka på huvudet. ”Jag är inte hungrig.”
”Men du måste ju äta!” Sa hon bekymrat och drog fingrarna genom det tjocka blonda håret medan hon oroligt betraktade mig med sina stora vackra ögon. ”Du är redan alldeles för smal.”
”Jag äter till lunchen, jag är inte hungrig nu.”
Utan att se henne i ögonen gick jag ut ur köket och in i hallen.
”Är det mitt fel?”
Draco hade utan att jag märkt det följt efter mig ut ur köket och stod nu lutad mot väggen med armarna i kors över bröstet.
Han såg forskande på mig och jag bet mig i läppen.
”Jag vet inte.”
”Hur är det med dig?” Frågade han och la huvudet på sned. ”Du har varit så tyst.”
”Det är lite märkligt att vara tillbaka bara.”
”Jag förstår. Stör det dig att jag är här?”
Jag sneglade på honom och skakade på huvudet. ”Nej, jag är glad att du följde med.”
Han log och gick fram till mig och lutade tungt sitt huvud mot mitt.
”Jag är också glad att jag följde med.”
”Draco, är du säker på att någon inte kastat en imperiusförbannelse över dig?” frågade jag retsamt och knuffade lite på honom, ”Det är inte riktigt din image att fråga hur folk mår.”
Han log stillsamt mot mig.
”Bäst att du inte vänjer dig vid det.”
Jag skakade flinande på huvudet.
”Ingen risk.”



”Lucius Malfoy.”
Voldemorts glödande röda ögon fästes på Lucius gråa
med en sådan intensivitet att några av betraktarna tittade bort,
tydligen rädda att själva bli svedda av den brinnande blicken.
Lucius svalde djupt och gick på darrande steg framtill sin herre och knäböjde vid dennes
fötter.
När han talade var rösten hes.
”Herre...” Han kysste fållan på Voldemorts klädnad, ”Jag känner en stor vördnad...”
”Tyst med dig!” väste Voldemort och Lucius tystnade genast.
”Är det sant det som sägs, att Draco fortfarande umgås med flickan?”
”Herre... Jag...”
Voldemort gjorde en hastig rörelse och Lucius kröp ihop framför hans fötter med händerna
höjda över det vitblonda huvudet.
”Res dig upp”, befallde Voldemort och Lucius kravlade sig klumpigt upp på fötter.
”Och ta fram din trollstav.”
Med händer som darrade av rädsla och underkastelse räckte Lucius Voldemort sin stav.
Voldemort tog inte emot den utan lät istället sina långa vita fingrar glida innanför manteln och dra ut sin egen stav som han sakta sträckte fram mot Lucius.
När de båda trollstavsspetsarna möttes började dem vibrera och Lucius grep med ett flämtande tag i sin med båda händerna och stirrade hänfört på den lilla silverkula som hade börjat pressa sig fram mellan det två stavarnas yttersta spetsar.
Voldemort väste någonting och kulan blev allt större och större tills den höjde sig upp över
deras ansikten och bildade en perfekt illusion av två ungdomar, en pojke och en flicka som
stod lutade mot varandra med huvudena tätt ihop.
Pojken hade samma vitblonda hår som Lucius och identiska gråa ögon.
Lucius Malfoy drog efter andan när han fick syn på sin son.
Voldemort fortsatte att mumla och flera sekvenser blev tydliga; Draco som förskräckt stirrade in i ett
skåp med ett halvätet äpple framför sig, Draco tillsammans med Elli uppe på Dumbledores kontor, Draco och Elli i Slytherins sällskapsrum, Draco borta vid skåpet igen...”
Voldemort vred på huvudet och betraktade sina anhängare som spänt iaktog bildspelet ovanför deras huvuden.
Bellatrix rynkade på näsan och skakade ogillande på huvudet, ögonen var så uppspärrade att
det såg ut som om de när som helst skulle kunna ploppa ut från huvudet på henne.
”Kan du förklara det här för mig, Lucius?” Sa Voldemort och lät bilderna falla samman.
”Kan du förklara för mig varför din son går bakom ryggen på oss?”
”Herre jag bönfaller dig...” Lucius hade återigen kastat sig framför fötterna på Voldemort och knäppt händerna. ”Jag ska göra allt som står i min makt för att få Draco att sluta vanära oss Herre, jag svär.”
”Krävs det verkligen att hela din familj ska behöva bli utplånad för att du ska förstå hur man tjänar Lord Voldemort?”
Sällskapet runt dem betraktade ängsligt Voldemort, och det syntes
hur rädda alla var för att hamna i samma sits som Malfoy.
Lucius drog ett häftigt inandat andetaget och en hög snyftning lämnade hans strupe.
Han grep med darrande händer tag i fållan på Voldemorts klädnad och lät än en gång
sina läppar snudda vid den.
”Nej Herre... Jag bönfaller dig...”
”Jag vill ha den där flickan”, sa Voldemort eftertänksamt och snurrade på sin trollstav vars förbindelse med Lucius stav hade brutits när denne hade fallit till marken,
”Jag tror att hon kan bli användbar.”
”Jag kan hämta henne åt dig herre!”
Bellatrix hade lösgjort sig ur mängden och kom nu framkrypande till Voldemort
vars läpplösa mun kröktes till något som liknade ett leende när han fick syn på sin favorittjänare.
”Tålamod, Bellatrix, tålamod.” Han strök henne nästan vördnadsfullt över klädnaden och Bellatrix kved till av lycka.
”När tiden är inne så litar jag fullt ut på att du hämtar flickan till mig.
Tillsdess får vi hoppas att lille Draco får bukt på sina känslor, annars lutar det åt att han går samma öde till mötes som sin mor.”
Några av dödsätarna flinade och Lucius såg ut som om han skulle svimma.
Bellatrix rörde inte en enda muskel i sitt ansikte som tydde på att Narcissa hade varit hennes syster,
hon fortsatte att kärleksfullt betrakta Voldemort med sina sotsvarta ögon.
”Herre.”
Ytterligare en kvinna lösgjorde sig från mängden och kom gående fram till Voldemort.
”Jag har uppgifter om flickan som jag tror kan vara till god nytta för dig.”
En glimt av intresse tändes i Voldemorts röda ögon och han vände sig om mot kvinnan
som rak i ryggen och utan att darra stod framför honom.
”Och vad skulle det vara, Natascha?”
”Ingenting som jag vill dela med någon annan här.” Svarade hon kyligt och knyckte på nacken med ett litet leende, ”Uppgifter som bara rör mörkrets herre själv och den trogna tjänaren som hjärtans gärna vill lämna över dem till sin mästare”, tillade hon och bugade vördnadsfullt mot Voldemort vars springor till näsborrar vidgades av nyfikenhet.
”Om det är på så vis...” Han vände sig om till sin församling som alla ryggade tillbaka
av rädsla för att bli åthutade, ”Befaller jag er att lämna rummet... NU.”
Det blev ett fasligt oljud när alla trettio män och kvinnor samtidigt försökte ta sig upp på fötter.
En man i förtiårsåldern som var känd under namnet Avery stelnade till mitt i en rörelse
och lyfte sin blick för att i samma stund möta Nataschas kalla ögon.
När hon såg hur han nästan omärkligt ryggade tillbaka spred sig ett brett leende över hennes smala läppar och hon formade tyst orden ”Du vet.”
Mannens ansikte förvreds av ilska men han gjorde ingen ansats till att säga något, utan gav henne bara en kort mörk blick fylld av fruktan innan han försvann ut ur salen tillsammans med Malfoy och Yaxley.

Eftersom det var ett tag sedan jag la upp så kommer jag att ge
er TVÅ kapitel idag! :3
Ni får ett nu och ett lite senare ikväll.
Hoppas ni ska tycka om det, jag tycker iallafall väldigt mycket om er ♥ Ni är de bästa läsarna man kan önska sig, tack för att ni finns!
[Och ja, jag vet att Fred och George egentligen har slutat, men dem fick gå kvar eftersom jag från början skrivit utifrån femte året, båda är dock födda efter första september så dem är ändå två år äldre än Ron och CO.
Lee Jordan och resterande i deras årskurs förutom dem som inte är födda efter första september är alltså ett år äldre än trion, istället för två]

Nu hoppas jag att du också lagt upp ett kapitel Molly Evans! :*

Kapitel 52
Tillbaka dit allting började

Det mörkröda ångloket gled långsamt in på perrongen.
Jag slöt ögonen och drog in den kyliga luftfläkten ner i mina längtande lungor.
Det skulle dröja flera timmar innan möjligheten att andas frisk luft kom igen så det var bäst att passa på.
”Kommer du?”
Harry hade stannat till framför mig och höjde frågande på ögonbrynen.
Hans ostyriga svarta hår krusade sig i vinddraget från tåget och han drog irriterat bort det ur ansiktet utan att ta ögonen ifrån mitt ansikte.
”Jag vet inte, jag kanske borde...”
Jag vred lite på huvudet och kastade en osäker blick på Draco som vagt gick att urskilja bland alla elever som skulle resa hem över jul.
Hans vitblonda hår var prydligt kammat och luggen hängde som vanligt ner strax ovanför hans skimrande gråa ögon.
Han skrattade åt något som Pansy sa och jag såg hur hon självbelåtet smackade med läpparna och utan att se sig om följde han efter henne in i en tom kupé.
Jag vände mig mot Harry.
”Jag kommer.”
Han gav mig ett brett leende som avslöjade ett par gulvita, lite sneda tänder och vi började tillsammans tränga oss fram genom myllret på perrongen.
Ugglor hoade misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet av tunga koffertar,
och flera gånger blev vi tvungna att stanna för att inte snubbla över någon vilsen förstaårselev som förtvivlat virrade omkring och letade efter sina kamrater i folkvimlet.

När vi efter en svettig kamp mot en uppkäftig andraårselev som spärrat vägen för oss
lyckats stiga ombord ljöd tågets vissla för andra gången och dörrarna stängdes.
Sedan satte Hogwartsexpressen av mot sitt slutgiltiga mål där alla dennes passagerares äventyr en gång hade börjat, Kings Kross.
Vi fann Ron och Hermione tillsammans med Neville och Luna inuti en stor luftig kupé i
andra änden av tåget.
Ron gav mig en hastig blick och jag besvarade den med ett leende.
Jag var inte arg på honom längre.
”Jo sen förstår du, så brukar pappa alltid knipa åt dem med fingrarna runt stjärten, såhär, annars så
är det lätt hänt att dem läcker... Åh, Hej Elli! Hej Harry!”
”Hej Luna”, sa vi i en mun och gav varandra ett roat ögonkast.
”Luna håller på att berätta för oss om...” Hermione tittade hjälplöst på Luna, som högfärdigt satte den lilla potatisformade näsan i vädret och sa med en giftig blick på Hermione: ”Blakobrakarsfiskar!”
”Öh, just det!” sa Hermione generat,
”Luna, ska du inte ta och berätta för Harry och Elli om dem också? Jag är säker på att de mer än gärna hör på om, öh, de här förtjusande fiskarna.”
”Nej jag tror faktiskt att jag ska hälsa på Ginny”, sa Luna fundersamt och reste sig upp.
”Det är nog bäst att jag sitter med henne en stund annars kanske hon blir besviken.”
Neville drog en lättnads suck och lutade sig pustande tillbaka mot sätet.
”Ja säkert”, flinade Ron som visste exat hur glad Ginny skulle bli när Luna vandrade in i deras kupé, ”Hälsa från oss!”
Hon nickade allvarligt åt honom så att det blonda oborstade håret flaxade runt hennes
axlar och sträckte sig sedan fram för att plocka ner sin enorma guloranga väska från bagagehyllan.
När hon svängde runt för att gå ut ur kupén (Harry lyckades nätt och jämt ducka när kofferten kom farande) så tittade jag nyfiket på de rörliga bilderna som satt påklistrade med trolltejp på bägge sidor om väskan.
Inte förens då gick det uppför mig att det var en mängd olika tidningsurklipp, och det sista jag såg
av Luna och hennes packning var ett par knallgula tights och en svartvit rubrik skriven i fet stil med texten Hört och sett- Tidnigen för dig som gillar äkta skvaller.

När lunchvagnen kom ett par timmar senare var vi allesammans utsvultna.
Vi köpte oss varsin måltid av den leende rundkindade kvinnan som drog vagnen och bullade upp ordenligt med saltlakrisstänger, pumpapastejer, chokladgrodor och Bertie Botts bönor i alla smaker som ingen egentligen gillade men som var ett måste om samlingen skulle bli komplett.
Vi mumsade på godsakerna medan vi spelade knallkort och lyssnade till tågets rytmiska dunkande när de i hög hastighet ångade på tillbaka mot London.
Emellan åt fick vi besök av någon vi kände, Fred och George tittade in tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan för att presentera sina nya produkter(Till Hermiones stora förargelse) och Ginny kom in vid mer än ett tillfälle och svor över att vi låtit Luna gå över till hennes kupé.
Jag lade märke till att hon var noga med att inte titta åt Harrys håll och när
hon för tredje gången klampade ut ur vagnen var hennes ögon fulla av tårar.
”Du får ha det så bra i Sverige då”, sa Hermione plötsligt och såg upp från tidningen.
”Hur länge stannar du?”
”Bara en vecka”, sa jag och tuggade njutningsfullt på en lakrisstäng.
”Balen vill jag ju för allt i världen inte missa!”
”Undrar hur det kommer att gå för Draco på flyget?” sa Ron och stack ner handen i godispåsen.
”Kan du inte råka knuffa ut honom om han blir jobbig?”
Jag skakade skrattande på huvudet.
”Jag skulle inte orka ta straffet för det tyvärr!
Dessutom är fönstren nästan omöjliga att öppna, och jag vill ju inte riskera att bli relegerad för en sådan struntsak.”
Draco hade mer än protesterat när jag föreslagit att han skulle följa med mig hem över jul, och då hade jag inte ens nämnt flygningen.
Men han hade ingen annanstans att ta vägen.
Han fick inte stanna kvar på Hogwarts utan en förmyndarens tillåtelse och eftersom Lucius fortfarande var spårlöst försvunnen så var det inte möjligt.
Han hade ju iför sig kunnat följa med någon av sina vänner hem över jul men konstigt nog verkade han inte alls vara i god för den iden, och slutligen så hade han valt Sverige av tre onda ting.
Fast jag var ganska övertygad om att han egentligen inte hade något problem med att följa med mig hem, det var helt enkelt hur vi skulle ta oss dit som skrämde honom.

Runt sex tiden började tåget bromsa in och Ron sträckte belåtet på sig
och gäspade.
Vi plockade ner våra koffertar från bagage hyllan och både jag och Hermione fick påminna Neville flera gånger om att inte glömma kvar Trevor på Lunas tomma säte.
Det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla skulle av samtidigt och vi kom bort ifrån varandra i turmultet.
Jag lyckades hugga tag i Harrys utsträckta hand och tillsammans lotsade vi oss ut på stationen
och klev åt sidan för att inte bli översprungna av lyckliga föräldrar som ohämmat och utan att se sig för rusade fram mot loket för att möta sina efterlängtade barn.
Jag och Harry sneglade förstulet på varandra.
Ingen av oss hade någon förälder att vänta.
”Harry!”
En mansröst hördes plötsligt bakom oss och vi vände oss om.
”Åh, god dag Mr Weasley!”
Rons pappa hade lika eldrött hår som sina barn men det var märkbart tunnare.
Högst uppe på huvudet hade han bara en kal fläck.
Ögonen var blåa och snälla och han skakade först Harrys hand och sedan min.
”Och vem har vi här då?”
”Eleonora Jacobson”, sa jag och log mot Mr Weasley. ”Från Sverige.”
”Ja, just det ja! Dig har ju Ginny berättat om.” Han gav mig ett strålande leende och jag fattade genast tycke för honom.
”Du är väl uppväxt med mugglare, inte sant?”
Han synade mig uppifrån och ner som om jag hade varit en extra stor köttbit som han funderade på att äta till middag.
”I princip, jag har flera vänner som är mugglare.”
”Fantastiskt! Då kanske du skulle kunna förklara hur en sådan här mobelfelfeon fungerar?
Jag har nämligen hittat en del intressanta föremål på jobbet som jag tror kan vara delar av en sådan... Men säg ingenting till Molly, hon skulle inte alls tycka om det”, lade han till med en viskning innan han ivrigt började rota igenom sina byxfickor på jakt efter sitt hittegods.
Jag gav Harry ett litet leende.
Ron hade berättat för oss om hur mycket hans pappa älskade mugglare och deras ”Prylar”, och jag hade blivit förmanad av syskonen Weasley om att jag nog skulle falla i kant för deras pappas intresse.
Medan jag tålmodigt förklarade för Mr Weasley att delarna han hittat inte tillhörde en mobil utan en kamera så anslöt sig alla fyra Weasleybarnen plus Hermione till oss, och efter att ha stått och väntat i fem minuter drog Ginny otåligt sin pappa i armen.
”Pappa! Du kan prata mer med Elli sen, hon har ett flyg att passa!”
”Ett flyg? Ska du flyga tillbaka till Sverige? Så geniallt! Hur fungerar...”
Men Ginny hade redan börjat knuffa honom mot den förtrollade spärren, och Mr Weasley hade ingen chans att protestera.
”Nåväl, vi kanske kan prata mer en annan gång. Det var verkligen ett stort nöje att få träffa dig, Eleonora. Du är välkommen hem till oss när helst du vill.”
”Tack Mr Weasley”, sa jag och skakade hans hand igen, ”Jag kommer gärna och hälsar på.”
”Vi ses Elli!” sa Fred och George i en mun innan dem trippade igenom väggen och försvann.
”Ta hand om dig nu.”
Hermione hade tårar i ögonen när hon kramade mig och jag gav henne en extra lång kram innan hon
med ett konstigt gurglande läte lösgjorde sig från mig och försvann ut från perrongen.
”Se till så att inte Malfoy tar livet av dig bara.” Sa Ron när han passerade mig.
Jag log bara till svar innan jag vände mig mot Harry och försvann i hans famn.
”Var försiktig”, mumlade han med näsan inkörd i mitt hår.
”Du med”, sa jag lågt och strök hans svarta lugg bakåt. ”Du får skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
Jag nickade och han log stort mot mig och gav min hand en lätt tryckning innan han
försvann efter Ron och Hermiones ryggtavlor.
”Ska vi gå då?”
Jag vände mig om och fick syn på Draco som uttråkat stod lutad mot en pelare bredvid en mässingskylt med texten Inga ugglor lösa på perrongen av säkerhetskäl.
”Ja”, svarade jag och han lunkade fram till mig.
Även om han var en duktig skådespelare så syntes det att Narcissas död hade tagit hårt på honom.
Hans ögon var sorgsna bakom den glasartade ytan och han såg sliten ut.
Jag såg upp i hans bleka spetsiga ansikte och han öppnade munnen på vid gavel som om han ville säga något, men sedan verkade han ändra sig och var med ett par snabba kliv framme vid spärren och passade genom den.
Jag följde efter i hans kölvatten.

På Kings Cross var det liv och rörelse trots att klockan började närma sig halv sju
och Draco tvärstannade plötsligt bredvid mig och jag såg förvånat på honom.
Javisst ja, han hade ju ingen aning om vart vi skulle ta vägen.
Nu var det jag som hade makten.
Beslutsamt gick jag fram till en fetlagd man i full konduktörutstyrsel som stod och halvsov mot en vägg.
”Ursäkta?”
”Ja?” svarade han vresigt och blängde på oss.
”Är det här något skämt eller?”
Han pekade med ett valkigt finger på mig och Draco som båda två hade stora koffertar och uggleburar i händerna.
”Maskerad”, sa jag urskuldande och konduktören såg lite gladare ut.
”Vi ska ta flyget till Sverige klockan nio och jag undrar...”
”Har ni biljetter?”
”Ja”, svarade jag och räckte Shantis bur till Draco så att jag kunde ta fram det lilla kuvertet.
”Förhandsbokade”, mumlade konduktören och synade mitt kvitto. ”Och pass?”
Jag nickade och han skrev någonting på ett papper.
”Ni kan ta taxin till Heathrow flygplats, därefter är det incheckning i gaten klockan halv nio.”
”Tack så mycket.”
Han nickade nådigt åt mig och släntrade gäspande iväg åt ett annat hål.
”Vänta!” Draco småsprang bredvid mig. ”Vart ska vi?”
”Ut, och sen ska vi ta en taxi till flygplatsen.”
”Taxi?” sa han skrämt, ”Vadå taxi?”
”En bil, ungefär en sådan som vi åkte förra gången när vi skulle hem till dig.”
”En flyttnyckel?”
”Nej”, suckade jag och tryckte på knappen så det automatiska svängdörrarna skulle öppna sig.
”En chaufför kör bilen.”
”Jag tänker inte låta någon mugglare köra mig!”
”Du har inget val tyvärr”, sa jag och gick ut på gatan.
Det var full trafik på de regniga vägarna och Draco höll sig tätt intill mig.
Det här var inte hans värld utan det här var någonting helt okänt som hela hans familj alltid hade föraktat och han kände sig osäker.
Jag läste på den digitala tavlan som hängde på sned utanför stationen, nedbruten av allt regn som öste ner i England, att taxin inte skulle avgå förens om tio minuter.
Under tystnad stod vi där i regnet och såg hur människor skyndade fram längs gatorna.
London var en levande stad, alla var alltid på väg någonstans.
Jag sneglade upp på Draco och undrade vad han tänkte.
Det här var så mycket emot hans natur att det var ett under att han ens hade gått med på det.
Och det var fortfarande bara en vecka sedan som Narcissa hade hittats.
Regnet droppade ner i hans gråa ögon och rann i strida strömmar nerför de bleka kinderna.
Det såg ut som tårar.
När den gula taxibilen rullade in på tvärgatan fick vi bråttom.
Jag betalade och berättade vart vi skulle och den robusta svarthyade chauffören nickade och viftade åt oss att ta plats i taxin.
Vi satte oss tillrätta på det knöliga slitna sätena och jag kom på mig själv med att önska att vi hade haft tillåtelse att kasta en förmjuknings besvärjelse över dem.
Nåja, det var bara ett par dagar kvar tills jag fyllde sjutton.
Att vara född i december och ett år äldre än sina klasskamrater hade sina fördelar på Hogwarts.

”Heathrow Airport”, sa Chauffören och bromsade in utanför en stor byggnad. ”Trevlig resa!”
Vi stuvade ut vår till synes underliga packning och fortsatte in på flygplatsen.
Jag överdriver inte när jag säger att folk stirrade, och jag såg hur Draco kastade ilskna blickar på alla mugglarna som vi passerade.
Han verkade tycka precis lika illa om dem som de tyckte om oss.
”Vi ska checka in nu”, sa jag och pekade på en av incheckningsdiskarna där de hängde en skylt som det stod British Airways- Sweden 21:05 på.
Jag gick med Draco tätt efter mig fram till damen i luckan och kopplade på mitt allra soligaste leende.
”Vi skulle vilja checka in.”
Hon nickade kort mot mig och jag lämnade fram våra biljetter och pass medan Draco stumt såg på
och tog emot boardinkorten som hon räckte mig med.
”De här ska ni visa när ni går ombord på planet”, sa hon uttråkat och jag stoppade ner dem tillsammans med passen i kuvertet.
Sedan vände jag mig om mot Draco som misstänksamt stod och stirrade på rullbandet som jag precis hade slängt upp min väska på.
”Vi ska väga in väskorna”, förklarade jag och damen måste trott att Draco var helt dum i huvudet.
Jag slängde upp hans koffert på vågen utan att ta någon notis om hans häftiga andehämtning.
Eftersom vi hade fått hjälp av Flitwick att kasta en omvandlingsförtrollning över vårt bagage så var en samling kläder och märkliga utländska böcker de enda som mugglarna kunde se när dem undersökte väskornas innehåll.
Efter en konstig blick från damen i luckan fick jag godkänt och jag skyndade mig att skicka iväg Dracos väska efter min på rullbandet innan han hann protestera.
”Djur?” frågade hon och jag nickade.
Hon synade våra biljetter en gång till, lyfte upp ugglornas burar och försvann i väg med dem.
Sedan kom hon tillbaka med ett litet kvitto som jag tog emot och stoppade ner i fickan.
”Gaten öppnar om fem minuter.”
Jag nickade och vi började masa oss fram genom folkvimlet.
Draco var extremt misslynt när vi skulle gå genom säkerhetskontrollen och jag fick till sist knuffa igenom honom, vilket såg så misstänkt ut att vakterna beslutade sig för att ta oss båda två åt sidan för en ordentlig igenom känning.
Efter att de konstaterat att allt vi bar på var två avlånga konstiga föremål som liknade leksakstavar för barn och en samling märkligt godis av utländskt sortiment så fick vi passera och skynda vidare mot gaten som nu var öppen.

Det är nästan så att jag funderar på att
vänta så här länge varje gång .. (a)
Har aldrig fått så mycket kommentarer som nu hihi.
Ni är verkligen bäst, vet ni det?! Utan er skulle jag inte vara lycklig och det är bara sanningen.
Detta kapitel som jag lägger upp ikväll är inte så jättebra, det händer inte speciellt mycket... Men ni ska få ännu ett till snart också, jag har en hel del saker planerade... Så håll ut bara! Vi får väl se vad som händer på balen...

Tänkte skriva ihop en lista med alla era ff:s och länka här också, för ni skriver så sjukt bra allihopa, jag ÄLSKAR ERA HISTORIER ♥
Nu tänkte jag svara på lite kommentarer innan jag ska iväg... Har en halvtimme på mig, hoppas jag hinner ;* ♥
Kommer säkert bli lite kort eftersom jag har bråttom, men glöm inte att det alltid är lika uppskattat.
KOM IHÅG ATT KOMMENTERA NÅGOT SÅ JAG KAN LÄGGA UT KAPITLET SEN.
Puss ♥

Och.... ja, jag kan verkligen inte beskriva vad ni betyder för mig.
Om jag inte hade haft er så vet jag inte hur det hade gått.
NI ÄR BARA BÄST SOM... Ja lika bra som Draco.
Och jag dör när jag läser era kommentarer (Även dem jag inte svarar på) NI ÄR FÖR SÖTA.
Gah, sry för slarvet men hade bara en halvtimme på mig.
Svarar mer nästa gång, ni är allt! Puss


ÅH TACK JONTE
Jag är så glad att du börjat läsa min ff:n, det betyder verkligen grymt mycket för mig.
Du är guldvärd hörru, tack ♥


TAAAAACK MIN ÄLSKADE MOLLY ♥
Ser framemot ikväll då jag ska få läsa din ff:n och uggla en massa med dig (Så våga inte låta bli att logga in...) du gör mig rörd gumman :*
Kan bara skicka allt det fina tillbaka till dig (Fast först tar jag åt mig som satan av det ofc) för du är så otroligt duktig på att skriva.
Jag ska ge dig en rättvis kommentar sen ♥ ;Ä
Och... Den som väntar på nå gott... Som sagt, tror verkligen du kommer att gilla balen, om vi säger så!
Puss ♥


tror jag har läst om din kommentar tio ggr nu eller så..
Behövde lite inspiration när jag skrev, så då missbrukade jag din och några andras kommentarer... Ehe, tack för det (a)

Kan bara som vanligt hålla med dig min älskade vän.
Draco är (Förlåt) en riktig idiot emellan åt.
Men okej, jag vet inte riktigt hur jag skulle ha varit om jag hade haft Lucyboy som far... så han kanske blev ganska bra ändå!
Vi får väl hoppas att Elli inte tröttnar på honom tillslut, skulle inte förvåna mig det minsta om hon gör det så som han håller på.
Tänk dig själv att ha en vän som ideligen ändrar sig..
Och ja vi vet ju alla hur den obrytbara eden fungerar... Dumma lilla unge, Draco!
Jag tror faktiskt han är väldigt rädd just nu.
Han har läst din kommentar men vägrar svara på den, tror han sprang iväg och grinade eller något för han låste in sig på toaletten...Men se det som ett gott tecken!
tacktacktacktack min älskade Sofia ♥
Du förtjänar all kärlek i världen, för du gör mig så lycklig!


Älsklings frun ♥
När ska vi gifta oss? Det är på tiden nu.
Och JA.
Jag älskar Dumbly, jag kommer alltid älska Dumbly.
Draco har ju aldrig någon egen åsikt om något, han tycker bara som alla andra ( I det här fallet sin farsa) och det komplicerar ju saker och ting...

Oh ja... Jag har mycket på gång som är illavarslande...

Draco är en lipsill trots att han inte vill erkänna det.
Smyger in på toaletterna och gråter hos missnöjda Myrtle va... DRACO, DU ÄR AVSLÖJAD.
Hm..Undrar just vad Harry och Ron skulle tycka om det? Jag tror inte dem skulle uppskatta om Draco började springa runt i deras sällskapsrum och speciellt inte uppe i Ellis (Och Hermiones) sovsal...
Hihi allt för dig vetu hjärtat... Vänta du bara...
ALLT är planerat!
Jag håller med Crucio, Draco är som en hund :3
Pansy..♥33 Kan man annat än älska henne?!
Hihi... Blaise ♥
DU SKA FÅ ETT IKVÄLL MIN SKÖNA BÖNA.


Och det ska du säga Glinis?!
Du som skulle kunna bli världskändis bara du fick lust till det...BAH ♥
Men det är en stor ära för mig att få höra det från dig, du är så himla go :*
Tack hjärtat mitt.
Haha jag ska vidarbefodra det till honom... Han är så feg.
Hon är lika modig som du, Glinis ♥ Jag vet att du hade gjort precis samma sak.
PANSY IS THA SHIET ♥. Hon är ju nästan älskvärd.
Älskar din kommentar Glinis, TACK ♥



HAHAHHAHAHAHAAA *Dör*
Vetu hur mycket jag skrattade eller?!
Jag håller faktiskt med dig.
Men... Jag kan ändå inte sluta dö när jag läser meningen.
En sån där liten fluffig hund du vet med rosett i pannan... HAHAHAHAHHA.
Nääe..Men hon gillar dig
Japp! det var väl snällt gjort?
Han hatar dig Crucio...
JAG ÄLSKAR DIG.
Tack hjärtat mitt ♥


Guuuush jag vet hur det känns!!
Jag visste ju att du skulle åka bort, men oj vad jag har längtat efter dig
NU ÄR DU TILLBAKA OCH DET KÄNNS SÅ OTROLIGT BRA ♥
Gaaah... Jag spammade lite där, hehe... Trodde nästan du tröttnat på mig men nej det hade du inte :* *Overhappy*
ELLER HUR JAG HÅLLER MED.
P.s...
Älskar din bild på Voldy. Är typ kär i den.
DU är underbar ♥ TACK!!! Så länge som du läser så, då slutar jag inte.


ÅH LUNA!!!
*Dör*
Inser du hur lycklig jag blir när DU av alla personer KOMMENTERAR här?! Jag...Jag vet inte vad jag ska säga, men ååå jag har hoppats så mycket att du skulle börja läsa den här.
Jag ska läsa och kommentera dina också, ikväll då jag har mer tid ♥
*Stum*
Det där var helt klart en av dem finaste saker någon har sagt till mig (Nåja, skrivit) och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir.
Jag tänker uggla dig sen.... :* ♥
Hihi, kan tänka mig hur många killar som kommer bli kära i dig... DU KOMMER FÅ SPRINGA FÖR LIVET.
Jag känner mig så hedrad, gah Luna... Du får mig till tårar ju, det händer inte ofta.
AWWW LUNA JAG ÄLSKAR DIG SÅ SEPE MYCKET MÅSTE BARA FÅ SÄGA DET.
Sabina också, tycker Draco ska sluta vara så dum mot henne D: ♥
Draco blev rädd för dig... DÅ KANSKE HAN BLIR LITE SNÄLLARE.
Jag är seriöst helt mållös.
Tror inte du förstår det, men den här kommentaren kommer för alltid att betyda väldigt mycket för mig.
Den är speciell. Precis som du!
ILOVEU LUNA OCH TACK ♥

GAAAAAAAAAAAAAAAH NEJ SKOJAR DU MED MIG?!
Det är fan helt otroligt... sådär brukar min data också göra.
Då känner man för att lägga sig ner och självdö eller nått ._. UGH.
Men tänk att du ändå orkar skriva en kommentar... :*
*Lycklig*
DU ÄR SÅ FANTASTISK GUMMAN MIN.

Draco: ..... .... .... *RUSA IVÄG*
Jahap nu började han å grina
Skönt, då blev vi av med honom.
Bra jobbat Mara!
Eh, vart var vi?
Jo...
Han har en crush på dig.
Han påstår att ända sedan du kom in i hans liv har han insett vad äkta kärlek är, och han gör vad som helst för att upptäcka honom. Han planerar till och med att döda Elli för att få dig att se honom!
Den äldre såklart!

Han VILLE kramas med dig (Tror han har något rackartyg på gång och har lite dåligt samvete) Men tack vare Mara så slapp du ju den lilla incidenten.
TACK HANLIO ♥
Du gör mitt hjärta glatt (Och får Lucys knän att darra)
Puss ♥

Tilläggskommentar:
JAG BLIR HELT KÄR NÄR DU SÄGER ATT DU LÄST OM MIN FF:N.
Jag gillar sorteringshatten.
Jag älskar din andra kommentar.
Jag älskar dig ännu mer om du tar bort Harry
Han börjar bli lite väl närgången nu...
OCH DEN DÄR LÅTEN.
Allvarligt, jag har lyssnat på den i veckor nu.
Dracos förtjänst att du hittade den... Han älskar dig påstår han.
Tror han behöver en psykolog.
Puss!


Du är feels du Dessi!
Haha ja, han borde gå någon kurs i hur man uppför sig.
Innan Elli (Och jag) tröttnar på honom... får han flytta hem till dig då Dessi? Tror han skulle trivas bra där.
Detsamma mitt älskade hjärta.
Du gör mig rörd! Kram ♥


DET GÖR INGENTING MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Bättre sent än aldrig vetu väl?
Jag blir helt varm innombords, du ska få en tumme av mig också ♥
Tack gumman, *rörd* ♥


Awwwwwwwwwwwwwww TACK sötnos :*
NU STRAX!


Du ska få äckligt många tummar av mig... *Ond*


Åh, Carri det gör ingenting!
Du behöver inte kommentera långt överhuvudtaget, sålänge som jag vet att du läst och tycker om det så bankar mitt hjärta.
Då är jag glad! ♥
Hatar verkligen datorer ibland hörru... Ush.
Du är Perfection för mig.


VAR DET?!
Nu gjorde du mig riktigt rörd här 8D
Hihi tack sötaste nöten, glad jag blir :*


Låter som mig när jag ska försöka hitta på ett vettigt
svar på era kommentarer... För ni är för bra, så det går inte att beskriva det hela.
Men TACK hjärtat, så länge du finns här så är jag glad.
Kramis ♥


Jag har saknat dig din lilla smurf!
Skönt att du är tillbaka, hoppas du hade det bra där ♥
Draco: Visst. Kom ensam.

Ojojoj Vendela... Haff här på gång eller ska du helt enkelt bara lära snorungen en liten läxa... ?
Ja du är en vettig människa... DU ÄR SMART O.O
Lucius lever, kan jag glädja dig med
Elli hälsar att du kan ta Draco med dig och försvinna så hon kan gifta sig med Blaise istället =)
TACK VENDELA ♥33 *Dör av lycka*


TACK BROR ♥


Först och främst: DITT NAMN.
När jag såg att HP Sås hade kommenterat min ff:n så dog jag typ, jag fick så skumma bilder i huvudet och jag älskade bara namnet.
Sen går jag in... Och ser att jag fått en ny bevakare.
OCH EN HELT UNDERBAR KOMMENTAR SOM FICK MIG ATT RUSA TRE VARV I RUMMET VILT SKRIKANDES (Nej jag skojar inte, det är sant)
TACK.
Tycker du verkligen det? Den här kommentaren har tagit en mycket stor plats i mitt hjärta ska du veta.
Jag blev så glad! Hoppas du kommer att fortsätta läsa den, jag kommer skutta runt på små rosa moln resten av kvällen...
Opps... My bad... Eller vi skyller på Draco.
Jag fixar det!
TACK SKA DU HA ♥



ÅH EN EXTRA LÅNG KOMMENTAR
FRÅN MIN UNDERBARA KAJSA,
VAD MER KAN MAN BEGÄRA? PUSS PÅ DIG.
Draco säger att han tänker göra Crucio på dig, men var bara lugn, han varken vågar eller vill för han tycker om dig för mycket.... (a)
HAHAH!!
Vilken hemsk pizza, ingen skulle vilja äta den.
Utom möjligen Goyle...
HAHAHHAHAAH *Dör av skratt*
Nu fick jag den där låten på hjärnan, tack sötnos
Jag saknar dig redan... Kram ♥


SOM DU VILL ÄLSKLING!!!! ♥3333333
Du är mitt livselixir, OM DU BARA VISSTE HUR GLAD JAG BLIR ALLTSÅ AV DINA KOMMENTARER KAN INTE FÖRKLARA I ORD MEN... DET ÄR OTROLIGT. PUNKT.


Det gör inget hjärtat.
Huvudsaken är att du gillar det! Jag vill skriva med dig snart.. C: När börjar vi?!♥3


Hihi tänker inte spamma dig med något drygt svar nu
men... DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG.
(Jag har ju redan skrivit allt i en uggla... )


OMFG!!!!! JAG HAR FÅTT EN TILL BEVAKARE... Det här kan inte vara sant.
Vad har jag gjort för bra för att förtjäna detta?! OCH SÅ DIG DESSUTOM.
Hihi Bree, du har en fasligt snygg profilbild ska du veta... ÄLSKAR DEN.
Samma med din Fannie.... *Lovelovelovelove*
SKOJAR DU MED MIG ELLER??!! Herregud kvinna... är du medveten om hur glad jag blev nu? Det här är helt sjukt men... HERREGUD TACK SKA DU HA!!! ♥
Förstår inte vad du gillar men... JAG GILLAR IALLAFALL DIG.
Jag tänker ha dig i mitt våld nu.

Trezzan... Ska svara på din
kommentar med ETT TILL KAPITEL som du brukar säga, bara för att jävlas ._.
Men jag ska svara så fort jag kommer hem.. Pus´ på dig ditt fanskap! ♥

Bläää på er mina sötnosar ♥
Sry för min oaktivitet men har varit på westerläger med unghästen min och har inte kunnat vara inne något på datan.
Sen har internet typ krånglat som vanligt också...
Men nu är jag tillbaka!♥
Ni och era kommentarer betyder allt för mig, och jag försöker hela tiden bättra mig ( Ja jag tycker att jag suger..Hade det inte varit för er hade jag typ suttit å deppat i nått hörn) och...
JAG SKA LÄGGA UPP ETT KAPITEL TILL IKVÄLL.
Har försökt fixa det så bra jag kan, men är ändå inte ett dugg nöjd.
Men som sagt, har gjort mitt bästa.
Hoppas ni ska gilla det...Trotsallt :* ♥ Ni är bäst ♥


Tack för den UNDERBARA kommentaren MIN NyTo :* ♥
*Förälskad*
Du gör så in i Draco lycklig! Snälla rara fina underbara du sluta inte med det...Då vet jag inte vad jag gör.
Och DU.. NÄR SKA VI BÖRJA MED FF:N?♥


HAH!
Önsketänkande där va?! Önskar samma sak om jag ska vara
helt ärlig.
Och det gör nog typ alla andra också, utom möjligen Draco.
Men det är sådana smällar man får ta...
Kanske era typ dödsönskningar har fungerat?! *Hoppas*
HAHA! Barnhem! Skolan har insett att Draco sprider smitta och måste genast saneras.. *Ful bild i huvudet* HAHA! Förlåt my preacius, det lät bara så underbart i mina öron!
Nu fick du något att fundera på va? Hihi :*♥



Draco:

Huh... Jag tror han stöter på dig Vendela!
Bäst att du passar dig... Det skulle jag gjort.
TACK MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Åh, en husalf! Gäääärna, om den ser ut som Krake så 8D ♥

Hanlio [Bara för att du är söt]:


YÄS NU FÅR VI TILLBAKA VÅR HERMIONE!!!
Jag saknar dig nääär du inte är här din lilla sötnöt :* ♥
DÅ KOMMER DU FLIPPA UR ÄNNU MER SNART.
Din lillasyster kommer få en hjärtattack...Bäst att du förvarnar henne ._. ♥ *Dåligt samvete* Ehe... åååååh!
Du måste komma tillbaka snart Mione, jag saknar dig.
Så skaffa internet är du snäll.
Jag är så glad att du gillade det, TACK! ♥


För att det är de roligaste som finns såklart! 8D.
En död Crucio är en snell Crucio, åtminstone för det mesta.
HUH O_O Men jag föredrar nog dig levande trots allt.. Så därför återuppväcker jag dig med ännu ett kapitel, överens?! 8D ♥


Hihi ja sånna är jag bra på 8D
Du med dessutom.. JAG MÅSTE FÅ ETT NYTT KAPITEL AV DIG. ANNARS...dör jag. Bokstavligt talat!
Oh yeaaah...BIG troubel.
Vet faktiskt inte vem det blir värst för... När du läst så kommer du fatta vad jag menar!
Hihi för att jävlas lite såklart.
DETSAMMA ♥


TACK! ♥

EN TILL ÖVERLYCKLIG ELZYII!!!!
Tack så mycket min bästa Josse! ♥ :*


Och det DÄR är mobbning!
Men...Jag fick åtminstone underhålla mig en hel kväll 8D
Du också tydligen.. HERE I COME!

fEEL LIKE "..." efter att ha klickat på sex stycken och sen försökt
trycka på sjuan i tio minuter utan att fatta att den inte går att trycka på...

JAAA JAG HITTADE DEN!!!!!!
*Total jävla cp lycka och kasta sig över kommentaren som självklart är det bästa man får läsa*


JA DET GÖR HON .
Det gör jag med. Men han älskar inte mig. Fan också...
Hihi! Theoboy går ju i samma årskurs som dem, men han har inte varit med ännu. Varför? Jo för att han typ är en Trezzanboystile, han finns men man tänker inte så mycket på honom, för att han inte är beroende av att fjanta runt med Dracos gäng utan håller sig antingen för sig själv eller med sina äldre kompisar.
DU kommer bli kär. Du ska faktiskt få vara med också. Tack för iden smulan min :* ♥
OCH JAG ÄR FAN LIKA BEROENDE AV DIN. Därför.. Snälla lägg upp en bild på hur DU tänker dig Lucy. Jag ser bara hans fulhet och får spykänslor när Jessica är med honom
Huhu we are like sisters.. Vi är precis lika på den punkten.
OCH DET KÄNS BRA.
Ja eller hur... Fyfan, jag sätter snart det förbannade krullet i halsen.
Snälla, hoppas tillsammans med mig på att hon tröttnar på min stackars Teddy snart.... HON KAN TA LUCIUS. Dem skulle ha kul ihop.

*Läsa om fem gånger och bli lika varm inombords alla gångerna*
tack Trezz, jag är för en gångskull typ nästan seriös, TACK.
Jag ser bara hur jag ska kunna bli bättre, när jag läser andra ff:s (Din är ett jävligt bra exempel) får jag typ värsta ångesten och måste skriva om en massa bara för att jag tycker att du skriver så mycket bättre än mig.
Älskar som sagt ditt blandade ordförråd, dina karaktärer...Din story, allt! Så allt beröm skickar jag tillbaka till dig, men tro inte att jag tar åt mig! Det gör jag... OCH JAG BLIR SÅ GLAD.

Hm... Haru provat sånna här tvångströjor?
Det borde väl funka. Ta en skär isåfall, jag tycker verkligen lilla Lucia passar UTMÄRKT i rosa.
Eller kastrering, har funderat på att genomföra det på Draco många gånger när han varit lite jobbig, det kanske ligger i släkten?
Tack igen mitt älskade hjärta :^* Försöker verkligen få till Draco så verklighetstrogen som möjligt, även om han är lite... Wierd emellanåt, tex i det här kommande kapitlet. Där är han typ för gay, men med tanke på öh, situationen så är det kanske inte så konstigt.
Hehe.. PUSS MIN ÄLSKLING ♥

P.s
Harry sitter nu och cuttar sig i ett hörn med tårarna rinnande nerför sina fula kinder... BRA GJORT TREZZ! ♥

du ska få hångel....OM DU TAR BORT LUCIUS.
Snälla...Ta bara...BORT HONOM! Nu, okej? HAN ÄR DITT ANSVAR, JAG TÄNKER INTE BETALA MER FÖR DDEN DÄR LÅNGHÅRIGA BLONDINEN.

TREZZ!!!!!
Du ska bara veta HUR misshandlad jag känner mig
över att bara behövs SE den där fula blondiegayen här!
TA BORT HONOM. SÅ lovar jag dig... Ja, det kan jag inte gå in på här pga medelåldern... MEN DU FÖRSTÅR VÄL VAD JAG MENAR?!

OMFG JAG HITTADE DE ANDRA KAPITLET REDAN EFTER ANDRA KLICKET! (Okej jag borde ha lärt mig utantill eftersom jag läst kommentarerna minst tjugo ggr redan, men du vet...Vissa lär sig ju aldrig)

HIHI JAG VET!
Visst är det underbart?! *Slicka på skärmen i ett försök att verkligen berätta hur lycklig jag är*
SÖTBILD. Tänker bara på dig när jag ser den, är det elakt eller en ren sanning? Äsh... Vi kör på sanningen.

hAHA DU Är så....Riddiculus Trezz!
Jag hade inte ens planerat att han skulle dyka upp, he jus´t did, okay?! Men men...HAN ÄR VÄLKOMMEN.
Han är ju blatte i filmerna, men inte i böckerna... --->?! EHE?
Men i min ff:n är han som i böckerna... D: SÅDESÅ.
Jag håller som vanligt med dig Trezz, förutom på det där sista.
Du snackar bara om dig själv, du är helt fuckiing fantastisk (KOlla bara på alla kommentarer du får!) JAG VILL HA MERA.
Och du vet vad jag vill ha...

Spöken? Näe... Så speciell är det väl bara sankte Potter som är, kan jag tro ._, Glöm inte det nu Trezz, ingen får vara märkvärdigare än lilla Harry!
Hihi jag älskar dina spekulationer... Jessica ska också vara med...

MEN EN UNGE MED LUCY? Herregud... Räcker det inte med EN Draco?! /Elli

VÄNTA... Va?! BLEKNINGSMEDEL?
Nä den där historien känner jag att du allt får berätta ORDENTLIGT.
Huh. Alla är Gravida. Puss ♥

HAHAHHAA I KIND OF DÖR AV DET DÄR SISTA!!!
Ser bara allting framför mig...
Nån skum typ, kanske typ Igor Karkarof (?!) eller Voldy kommer in och häller sprit i bålen, för att ingen ska märka att dem rövar bort Harry P... (Vem skulle bry sig?) och alla typ blir skitfulla och.. HAHAHAH! *Ide* Du är grym vetu det?
Och jag är inte säker på om det är positivt!

Jag vill också kunna copy-paste......
LOVEJO.

OMFG DRACO KAPITEL!
Trezzan den store har landat.
..................JAJA, JAG ERKÄNNER.
OKEJOKEJOKEJ! Jag skrev fel från början...Fråga inte hur jag lyckades...Men det sket sig ju. MEN WHATÄVER NI FÅR LEVA MED DET ÄNDÅ. HAha. SUG PÅ DEN DU :3
JAG ÄLSKAR DIG MED.
Jag avskyr kaffe.
HAHHAHAHAHAHAH!
Okej,okejokej... jag VET att jag redan skrivit världens kommentar om dem där meningarna till dig i PM för att jag dog... MEN HAHAHHAHAHAHAH!
Jag tror att Draco luktar babypuder.
Harry å andra sidan...Hm, det ska vi faktiskt inte ens gå in på men det är långt ifrån rosor.
Dem byter ju för helvete aldrig kläder.
Min teddy luktade bara svett ibland... *Grina med dig* NU LUKTAR HAN PRECIS SOM TINA (Hon brukar använda samma trosor en vecka ungefär) alltså--- = SKIT.
Allvarligt. Det luktar lik och helvete när dem stiger på bussen. AllA VET när dem närmar sig. Obehagligt.

Ja det tycker jag också ♥33
Nästan iallafall, vad som helst är bättre än Harry...
Okej jag vet att jag är elak, men idag är jag sur på honom.
Fråga mig inte varför...det bara ÄR så.
*Fnisselifniss* HIHI *Älskar att vara sepemänniska*
Det kanske är Lucy som kikar fram ur skåpet? Fan vilken mardröm..

GIFT?" HAR DU GIFT DIG MED DE ASET?!
Men... NEJ FÖR HELVETE!!! Du sa ju att.... att... att... ATT DU VAR MED SIRIUS OCH INTE MED DET DÄR ASET.
Och Huh, tror inte Gonagall hade grinat om han åkt in i Azkaban.
fast kanske. Många äldre har ju hemliga förälskelser nu för tiden... EUW. *Spyr*
"Han och hans jävla svartkonster", HAHA Åh... Dör!
Tja, han har väl litegrann att vara nervös över...eller vad säger du? och det kan mycket väl vara lilla Draco som ställt till det för sig, de brukar han ju göra. Den lilla jäveln!
I do it for U bby...MEN OM DU VILL ATT VI SKA FORTSÄTTA MED VÅR RELATION... Gör för helvete slut med Lucy först.
Det är ingen vädjan, det är ett krav.

Och ja... Dumby är gammal. Och lill snippan Snape har skvallrat om allting redan, så vad är problemet?
Kasta bara ut ungen (Draco) det är väl inte svårare än så? Om ens Snape vet precis vad Draco håller på med.. Jag vet faktiskt inte.
DU FÅR ALDRIG SLUTA BABBLA.
Huh...Jag är ganska säker på att du är Bellas gengångare.
Älskar dig darling ♥ Puss!

Jag?!
Utan dig så skulle det väl inte gått
förstår du väl!
Du är ju min lilla ängel som lyser upp allting
och alltid får mig på så braaaaaaaa humör!
♥
Hihi vilket aweeesum shipnamn!
Draco blev riktigt svartsjuk faktiskt...Han är rädd för att du inte tycker lika mycket om honom längre (Ja, han är mogen)
DU GÖR MIG SÅ HIMLA LYCKLIG SLUTA INTE LÄSA VÄNNEN MIN! LOva det, okej??!!
Tumme till dig med... TACK ♥


KLARTJAGKUNDELÄSADETDÄRMYSWEETNES! ♥
Jag typ tokälskade det, TROR DU INTE JAG BLIR SUPERGLAD NÄR JAG FÅR EN KOMMENTAR/UGGLA/DUELL/WHATÄVER FRÅN DIG DÅ VA?
Gaha.... Tänk dig samma lycka som jag får när Draco förengångskull inte är arg på mig, så inser du nog.
Puss ♥
P.s OFC

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw!
Tack, vad glad jag blir över din kommentar!
Jag tycker det är så kul att lite Hufflepuffare ÄNTLIGEN börjat läsa min ff:n, ni är så fina ♥


*STIRR*
OMG... IM in heaven.
Seriöst, vetu hur glad jag blir?! Brukar aldrig få nya bevakare typ eftersom jag skriver så lååångt...Men GAH TACK!
Hoppas du stannar kvar *Dobby eyes fast mer som Draco* JAG BLIR SÅ HIMLA GLAD :*
Skriver du något?♥
Kramis och puss!!! ♥


Åh vännen min! ♥
Jag har verkligen saknat dig, var rädd att du hade glömt bort mig ett tag (Trots att jag vet att du inte har varit hemma) men nu är jag både glad och tacksam att du är hemma igen!
Jag vet inte vad jag ska säga... Finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet.

JO Carri..Han ÄR jobbig.
Det var ett mycket bra ord för honom tycker jag.
Nej..Men det värsta är att varken hon eller ens Draco är medveten om att det inte ens var han som torterade henne.
det är sjukt, men Lucy är ju inte speciellt normal.
HAHA inte jag heller!
Blir det bättre när jag säger att hon typ aldrig byter underkläder...?
Såklart det ska! ♥ (Speciellt nu när du är här och styr upp allt hihi)
Jag tror det är rätt (Shiet du har mer koll på kapitlen än vad jag har... eheh) Jag har läst ett par ff:s där Blaise har framstått som Dracos elaka vapendragare, men alltså.. Jag tyckte inte att han passade som det. Alla i Slytherin är ju faktiskt inte likadana, det är de jag vill få fram.
Jag är så glad att du gillade det!
Håjå precis... med Draco i närheten kan ALLT hända...
Håhåhå...Är du verkligen HELT säker på att du vill veta det?
Draco: :@!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *Avada Kedavra*
Harry: ...Men...Jaha?.... ... ... ;________;

Hihi ja det var han!
Du kan få vara med i min & Hanlios Älska Lupin klubb ♥
Äääääsh! Är man så underbar som du så är det inte
konstigt att man blir lite virrig ibland!
Du är verkligen en ängel och man kan inte skriva en bättre!
Jag tackar dig med ännu ett kapitel (Som faktiskt är totalt vedervärdigt...USH) Men som sagt... Hoppas du kommer gilla det.
Och jag måste läsa om din kommentar...
KRAMIS ♥


Hur kan du göra mig såååå glad?! 8D
Du liksom bara dyker upp här och börjar bomba mig med lycka- RIDDICULUS! ♥
Det är ju synd om honom ._. ♥ ); Lite iallafall...
KLART JAG SKA- MEN BARA OM DU LÄSER 8D♥


..... Du är ju GIFT med Lucy.
Jag kräver att du gör slut!
Well, i will!
Och du... Din profilbild = Het.se
Puss ♥

Molly Evans:


Och tack till er alla andra också förstås! Vad skulle jag gjort utan er? Ni är värda i guld för mig, allihopa. LAVJO♥

OBS!
Jag har bestämt mig för att ändra deras år.
[det var meningen från början men jag skrev fel ehe..]
Så, dem går alltså sitt sjätte år och inte sitt femte.
Blir ju ingen skillnad alls för er, eftersom ja skrivit som dem gått sjätte hela tiden..Men nu vet ni iallafall det!
Så låtsades inte som någonting utan läs bara som ni brukar 8D
Var ba tvungen att skriva det eftersom jag tror att jag nämnt någonstans tidigare att dem går sitt femte.


Alltså jag är kär i er ._.
Det är bara att acceptera.
PUNKT SLUT.
Ni är dem bästa som finns i hela världen ♥
Synd att ni snart kommer dampa på mig igen <;D
Och Vendela... Det här är till dig från Draco:

Fråga mig inte vad han menar, men jag tror att han försöker se sexig ut.

Hoppas ni ska gilla kapitlet lika mycket
som jag gillar er! :*

Kapitel 48
Besked

När Draco vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Eftersom Slytherins uppehållsrum låg under sjön så fanns det inga fönster i sovsalen
att titta ut genom, men han kunde ändå räkna ut att klockan inte kunde vara mer än fem, sex genom att kasta en blick på sina kamraters snarkande gestalter som avtecknade sig i de tre himmelssängarna.
Försiktigt resta han sig upp och famlade med handen efter trollstaven.
”Lumos”, mumlade han och en svag ljuskälla strömmade ut ur spetsen på hans trollstav och lyste upp rummet så pass att han kunde rota fram sina kläder.
Han drog på sig sin skolklädnad och fiskade fram ett par rena strumpor ur kofferten.
Sedan drog han handen genom håret, kastade en sista blick mot sina kompisar och smög ut ur sovsalen.
Nere i uppehållsrummet var det tomt på folk.
Inte ens husalferna hade gjort sitt jobb ännu; brasorna var släckta och godispapperet från gårdagen låg fortfarande hopknycklade där Crabbe hade lämnat det.
Draco slängde en snabb blick på klockan när han passerade.
Visaren pekade på kvart i fyra.
Han skulle ha minst två timmar på sig innan de andra började vakna.

Slottet var tomt och tyst.
Den enda levande varelse som Draco stötte på var smutskallens stora röda katt Krumben.
Den satt och lurpassade på någonting; säkert en äcklig råtta, alldeles utanför Slytherins uppehållsrum och vände sitt platta fula tryne mot Draco när han gick förbi.
”Stick härifrån!” väste han och måttade en spark mot katten som ilsket väsande försvann uppför trappan.
Draco längde på stegen när han vandrade genom det tysta slottet.
Han kände sig både upprymd och nervös, hade det fungerat?
Om det hade de... Han kunde nästan inte lägga band på sig själv; då skulle det här vara över.
Allting som han hade fått lov att genomlida skulle vara slut.
Han var framme.
Målmedvetet gick han fram och tillbaka utanför den tomma väggen och tänkte intensivt.
Jag behöver ett ställe där jag får vara ifred och slutföra mitt arbete.
Som vanligt dök dörren upp och Draco skyndade sig att öppna den.
Den här gången behövde han inte se sig omkring, han visste redan att han var ensam.
Skåpet stod där det alltid hade stått och det var med darrande fingrar som Draco öppnade det.
Han hade slutit ögonen och blundade hårt medan hjärtat dunkade i bröstet på honom.
Skulle den vara borta?
Han drog ett djupt andetag och öppnade ögonen.
Chockat drog han efter andan och stirrade in i skåpet.
Vad i hela fridens namn skulle det här betyda?


Ingen vettig människa vill väl börja morgonen med en dubbeltimme i trolldryckskonst.
Just det var anledningen till att vi fann Snapes lektion högst upp på schemat dagen där på.
Eftersom jag inte hade fått många timmars sömn den natten drog jag stönande täcket över huvudet när klockan ringde, men Hermione lyckades som vanligt jaga upp mig och utan att ha någon chans till att hitta på en bra ursäkt för en sovmorgon följde jag med henne, Parvati och Lavender ner till frukosten.
”Har ni sett det här?”
Harry viftade med tidningen och jag kastade en hastig blick på den men blev tvungen att stanna till.
”Ministeriet inför registrering av mugglarfödda”, läste jag högt och rynkade pannan.
”Vadå registrering av mugglarfödda? Dem tänker väl inte...”
”Jo det tänker dem”, svarade Hermione i mitt ställe.
Hon hade röda fläckar på halsen som hon alltid fick när hon blev upprörd.
”Men de har inte lyckats driva igenom sin önskan ännu, det finns fortfarande folk som sätter fingret för.”
”Men ministeriet har väl aldrig...”
”Det är dödsätarna”, avbröt Harry och skakade misstroget på huvudet.
”Dödsätarna har tagit över ministeriet.”
”Men det står ju här...”
”I tidningen ja”, fortsatte Ron, ”Min pappa arbetar för ministeriet. Han säger att allting håller på att spåra ur, att saker och ting bara blir mer och mer vrickade.
Det är bara en tidsfråga innan den nya trolldomsministern lyckas driva igenom det.”
”Vad hände med den förra?”
Ron, Hermione och Harry gav varandra en blick.
”Han hittades död i början av sommaren, och den föregående ministern Cornelius Fudge vägrar att återigen träda in i tjänst, han tycker att det är alldeles för farligt.”
”Och han har rätt”, sa Hermione med en viskning.
”Saker och ting förändras hela tiden, ingenting är säkert längre.”
”Inte ens Hogwarts?”
”Så länge som Dumbledore...” började hon men blev avbruten av Neville som med en skräll och illröda kinder välte omkull sitt mjölkglas.

Proffesor McGonagall verkade vara på uselt humör.
Hon skred fram och tillbaka i klassrummet och inspekterade noggrant med sina hökögon
våra tafatta försök att förvandla knipvisslare till fågelholkar och när lektionen äntligen var slut
var det bara Hermiones holk som var utan vingar.
McGonagall skakade missnöjt på huvudet och gav hemläxa åt halva klassen.
Jag klarade mig med en hårsmån med motiveringen att min holks vingar verkade glesa och var överhängande träfärgade.
Vi ramlade ut ur klassrummet tillsammans med hufflepuffarna som efter händelsen
med Hannas mamma hade hållit en låg profil.
De mumlade tyst med huvudena tätt ihop och såg sig då och då omkring för att kontrollera så att ingen tjuvlyssnade.
Jag förstod att det måste känna sig hotade, förra året hade en pojke vid namn Cedric Diggory mist livet under den magiska trekampen; mördad av självaste Lord Voldemort och nu hade en flicka från deras elevhems mamma försvunnit, med största sannolikhet mördad.
Jag sände en medlidande tanke till Hanna och hoppades att hon mådde bra.
Hon hade inte setts till mer efter händelsen och rykten sade att hon lämnat skolan.
Jag klandrade henne inte.
Dämpade av hufflepuffarnas nedstämdhet vandrade vi under tystnad upp till astronomitornet för att lämna in vår uppsatts om planeternas solsystem.
Eftersom astronomilektionerna alltid hölls vid midnatt så hade vi bara de en gång i veckan och då tillsammans med slytherin.
Tidigare hade vi haft lektionerna med ravenclaw, men efter att åtskilliga elever från den klassen kommit och klagat över gryffindorarnas brist på intresse så hade vi fått byta med hufflepuff till Rons stora förargelse.
Proffesor Aurora Sinistra tog utan att blinka emot våra uppsatser och återgick sedan till att drömsk stirra ut genom de stora öppna fönstren utan att yttra oss ett enda ord och vi skyndade tacksamt oss tillbaka ner för den långa trappan.
När vi en liten stund senare begav oss mot Lupins klassrum klagade Ron högljutt för alla som ville höra på om lock för öronen och Hermione skakade som vanligt på huvudet åt honom under djupa suckar.

Proffesor Lupin satt bakom sitt ruggslitna överbelastade skrivbord när vi som första trupp anlände till klassrummet och när han fick syn på oss sken han upp och reste sig.
”Är de andra på ingång?”
Vi nickade och han såg glad ut.
Jag var noga med att hamna i bänken bredvid Hermione så att jag skulle slippa påpekningar om att jag egentligen skulle sitta bredvid Draco, men Lupin sa ingenting utan fortsatte att hälsa resten av eleverna som började ramla in i klassrummet välkomna.
Jag mer kände än såg när Draco kom in och hans lukt fångades i mina näsborrar.
Jag fnös och kände mig löjlig, men kunde inte låta bli att försiktigt snegla upp på honom när han släntrade förbi min bänk.
Han hade sin blick stelt riktad framåt och slog sig ner på sin vanliga plats, den här gången med Crabbe vid sin sida.
När de sista eleverna som utgjordes av två fnissande flickor från slytherin kommit in i klassrummet stängde Lupin dörren med en lätt sväng på sin trollstav och tittade med ett
leende ut över klassen.
”Idag ska vi ha ett litet prov på kapitlet som vi gått igenom”, han viftade återigen med staven och en hög med papper flög upp från katedern och började med ett svischande läte att dela ut sig på våra bänkar.
”Ni har timmen ut på er, lycka till!”
Ron stönade högt och fick snabbt en tillrättavisande blick av Hermione.
Jag förstod henne, vi hade hållit på med patronusbesvärjelsen i flera veckor nu och Ron var inte ett dugg sämre än oss andra bara han ansträngde sig.
Jag såg förstrött ner på mitt papper.
Tänk så lustigt egentligen, för bara några månader sedan hade jag varit orolig för hur jag skulle klara av engelskan och nu hade jag tillochmed börjat tänka på engelska.
Det handlade helt enkelt bara om att sätta ihop ord till meningar precis som man gjorde i svenskan och sedan se till att de kom ut på ett någorlunda rätt sätt.
Noggrant lät jag fjäderpennan glida över papperet.
Det här kunde jag och det fanns ingen anledning till att slarva.

Det var inte särskilt svåra frågor som Lupin hade satt ihop, och när jag kastade en snabb sidoblick på Neville som satt snett framför mig såg jag med ett litet leende hur han skrynklade ihop hela sitt
runda ansikte i koncentration medan hans hand flög över papperet.
Lupin hade en förmåga att ta fram de bästa hos varje elev och han gav aldrig upp hoppet
eller förklarade någon som ett hopplöst fall.
Han var utan tvekan min favoritlärare och jag tror faktiskt inte ens att slytherinarna tyckte illa om honom, inte egentligen.
De kunde helt enkelt inte acceptera honom för att deras föräldrar inte tillät dem att göra det.
”Ni kan vända på provet när ni är klara.”
Jag tittade omsorgsfullt igenom mina svar och gjorde en liten rättning här och där.
Försvar mot svartkonster ville jag ha bra betyg i och en liten del av mig ville inte heller göra Lupin besviken.
Han trodde på mig och jag ville visa honom vad jag kunde.
”Tio minuter kvar.”
Jag såg mig lugnt om i klassrummet.
De flesta verkade vara färdiga men det var ändå ingen som pratade, alla
satt tyst och stilla på sina platser och väntade tills Lupin skulle ge klartecken åt oss att lämna in proven.
Draco satt och snurrade på sin fjäderpenna och Goyle låg framstupa över bänken och stirrade slött framför sig.
”Sådär nu kan ni...”
”Ursäkta mig Proffesor Lupin.”
Lupin hade blivit avbruten av Proffesor McGonagall som plötsligt stod i dörröppningen.
Hon hade ett mycket bistert uttryck i ansiktet och hennes röst darrade till lite när hon fortsatte:
”Jag måste omgående få låna en av dina elever om det går för sig, Proffesor Lupin.”
”Givetvis”, svarade Lupin och betraktade fundersamt McGonagall. ”Varsågod Minerva.”
”Tack.”
McGonagall skred fram till klassen och snöt sig ljudligt i en servett innan hon harklade sig.
”Draco Malfoy, om du skulle vilja vara så vänlig att komma...”
Hon hann inte ens slutföra meningen innan Draco reste sig upp.
Utan att se på någon tågade han fram och ställde sig bredvid henne.
När han passerade mig bänk såg jag att hans händer skakade och han hade ett sammanbitet uttryck
i de bleka ansiktet.
”Och...”, Proffesor McGonagall vände sig tveksamt om i dörröppningen.
”Jag tror att det är bra om Ms Jacobsson också följer med.”
Jag nickade och reste mig långsamt upp.
En klump lika stor som en tennisboll hade fastnat i halsen och den blev inte mindre när
Proffesor McGonagall snöt sig ännu en gång och torkade sig i ögonen.
Jag gav mina vänner en blick och det log tappert mot mig alla tre fastän jag kunde se i deras ansikten att det var minst lika oroliga som jag.
Med darrande händer räckte jag över mitt prov till Lupin, och han tryckte min hand som hastigast när han tog emot det.
Jag log tacksamt mot honom och skyndade mig sedan fram till McGonagall som väntade vid dörren.
Draco stod någon meter bort och trampade, han var nervös.
”Den här vägen”, sa Proffesor McGonagall och började leda oss uppför en stentrappa.
”Vi ska in till rektorn.”

Ni är så underbara så jag inte riktigt vet
VAD jag ska ta mig till!
Jag är så glad att ni tycker om att läsa för jag ÄLSKAR verkligen att skriva!
Det här kapitlet är nog ett av dem jag är mindre nöjd med, kanske för att jag slarvat lite och inte rättat ordentligt, sen är det lite kortare också.
Men hoppas ni ska gilla det ändå!
Kommer nog att lägga upp nästa snart eftersom detta blev lite kort.
Btw... VI ÄR SNART PÅ SIDA HUNDRA!
Loveyouall♥
Jag lever för er och era kommentarer!

Kapitel 45
Smutskallens förbarmelse

”Du ser trött ut. Hur är det fatt?”
Harry la huvudet på sned och studerade mig ingående med sina gröna ögon.
Egentligen hade jag velat kasta mig om halsen på honom och stortjuta, men jag lyckades lägga band på mig och pressa fram ett litet leende.
”Jag har inte sovit så mycket bara.”
”Var det inte bra hos Malfoys?”
Han släppte mig fortfarande inte med blicken och jag ålade mig för att komma undan.
”Det var väl som vanligt, antar jag.”
”Inte bra alltså?”
”Snälla Harry!” Jag drog händerna genom ansiktet och lyckades med en kraftansträngning hålla tillbaka tårarna, ”Jag är bara trött efter resan, kan vi inte ta det här imorgon istället?
Jag behöver verkligen sova.”
”Men... Hermione och Ron kommer tillbaka från middagen snart, och jag är säker på att dem...”
”Du får hälsa dem så jätte mycket från mig, men jag är verkligen trött. Jag ska gå och lägga mig nu på en gång.
Det är jätte kul att få träffa dig igen, men... Jag är verkligen trött, okej? Vi kan väl snälla ta det här imorgon?”
”Jamen... Okej”, sa han uppgivet och det högg till i hjärtat på mig av dåligt samvete när jag såg hur hela han slokade.
Jag skyndade mig att ge honom en kram. ”Jag har verkligen saknat dig, men jag måste lägga mig.
Vi pratar mer imorgon, okej?”
”Okej”, sa han och såg betydligt gladare ut. ”Lova att du säger till om det är något.”
”Såklart, god natt.”
”God natt.”
Jag gav honom ett ansträngt leende ur ena mungipan som han glatt besvarade, och skyndade mig att slinka upp för trappan till flickornas sovsalar.
Direkt efter att jag kontrollerat att jag var helt ensam och hade stängt dörren ordentligt bakom mig så släppte jag ut mina tårar.
Snyftande kastade jag mig på sängen och begravde ansiktet i händerna.
Varför kunde aldrig någonting bli som jag hade planerat?


”Draco, varför lyssnar du inte?”
”Jag lyssnar väl.”
”Du verkar ju inte ens höra på!”
Pansy gav Draco en ilsken blick och reste sig upp ur fåtöljen och ställde sig
alldeles intill honom med armarna korsade över bröstet.
”Jag frågade dig om du ville gå på balen med mig och du svarade inte ens!”
”Balen?” ekade han och lyfte förskräckt blicken och stirrade upp på Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle explodera av ilska.
”Ja, Balen! Skolbalen som anordnas på jullovet!”
”Jasså den...”, sa Draco svävande utan att ha den blekaste aning om vad Pansy pratade om.
”Nej den kan jag nog inte gå på, jag ska resa hem över jul.”
”MEN EFTER JUL SA JAG JU!”
Pansy som hade tappat den lilla gnutta tålamod som hon hade i sitt bevar, slog ut med händerna och vrålade så att spottet yrde.
”Ta det lugnt! Jag går väl på den där balen med dig då. Jag har bara mycket att tänka på, så jag har inte... Äsh vafan!” Draco reste sig också upp, men han stannade inte som Pansy hade gjort utan marscherade bort till porträtthålet, knuffade två förskräckta förstaårselever åt sidan på ett sätt som hade fått Hermione att dra efter andan och trängde sig ut genom passagen.
”Och varför har du så bråttom?”
Draco stelnade till när han hörde den välbekanta låga rösten och Severus Snape svepte in i hans synfällt; som vanligt klädd helt i svart och med sin trollstav i säkert förvar innanför klädnaden.
”Jag...”
”Du borde inte rusa omkring på det här sättet, Draco. Folk börjar bli misstänksamma...”
Deras ögon möttes över kanten på Snapes krokiga läsa och Draco kunde känna hur Snapes korpsvarta ögon letade efter ett sätt att ta sig in i hans huvud.
Draco flämtade till och vände snabbt bort blicken och han kände mer än såg hur ett leende lekte på Snapes läppar. ”Låt mig hjälpa dig, Draco.”
”Aldrig”, mumlade han och lyfte blicken och såg trotsigt in i Snapes vaxbleka ansikte.
”Jag behöver ingen hjälp, inte från dig, inte från någon!”
”Så bra då.”
Det där leendet på Snapes läppar var verkligen illavarslande.
”Då förutser jag att du också utan problem kan handskas med Potters nyfikenhet.
Jag hörde han och hans lösk till vänner tala om dig i biblioteket härom kvällen.
Det verkar faktiskt som om de vet någonting som de inte borde veta om dig, och om du frågar efter min åsikt, så kanske det inte var det klokaste att bli förälskad i en av Potters vapendragare.
Men det är ju tur att du är så klipsk, Draco. Det här blir verkligen ingen lätt match.”
Han gav Draco en lätt nick innan han fortsatte ner i fängelsehålorna.
Draco stirrade rakt framför sig.
Hade hon...? Nej. Det kunde hon inte ha gjort!
Okej, han kanske hade varit lite oförskämd mot henne men inte så mycket att det skulle ha gett henne en anledning till att skvallra.
Fast å andra sidan… Draco slöt fingrarna om sin vänstra underarm, så visste hon faktiskt ingenting.
Ingenting mer än att Draco var tvungen att utföra ett uppdrag för att inte själv stryka med, och hur flummigt lät inte det egentligen?
Han måste ändå prata med henne, försäkerhetsskull.

Han skyndade sig uppför trappan och började små springa mot stora salen.
Han skulle ha gott om tid på sig innan förvandlingskonsten skulle börja.
Men vad hade Gryffindoreleverna för lektion nu, eller hade dem rast?
Förvirrat såg han sig omkring i korridoren.
Hundratals ungdomar trängde sig förbi honom där han dumt stod och glodde i mitten av längan.
Han hade aldrig insett hur många elever det gick på Hogwarts, och att lyckats urskilja en femteårselev från Gryffindor bland alla dem... Han spärrade förvånat upp sina gråa ögon när han fick syn på ett välbekant ansikte som han sett alldeles för mycket av på sista tiden, och trängde sig fram genom strömmen för att nå sitt mål.
”Potter!”
Harry stannade tvärt och snurrade runt på stället.
När han såg vem det var som hade ropat på honom slet han fram sin trollstav ur byxfickan och
pekade med den mot Dracos hjärta.
”Våga inte försöka med någonting, Malfoy!”
Draco kom helt av sig och stirrade chockat på Harrys trollstav med munnen formad som ett litet o av förvåning. ”Vad håller du på med?” sa han skrämt och stirrade från Harry till hans trollstav, som fortfarande pekade mot hans bröst.
”Vad jag håller på med?” Harry gav upp ett ironiskt skratt. ”Frågan är väl snarare vad du håller på med!”
Han vet, tänkte Draco och hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
Han vet, och nu tänker han avslöja allting.
”Vad är Elli?” frågade han med en lätt darrande röst. ”Vart har...”
”Och du tror hon vill prata med dig? avbröt Harry och sänkte efter en menande blick från Hermione sin stav. ”Efter allt du gjort? Du är dummare än vad jag trodde när jag först såg dig, Malfoy!”
”Vart är hon?”
”Det ska du strunta i!” skrek Harry och tog ett par steg fram mot Draco, som fick tvinga sig själv att inte backa undan, ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT HENNE?”
Draco förmådde sig inte ens att svara, han stirrade bara kallt på Harry med sina uttryckslösa gråa ögon, men inuti honom pågick en känslomässig kamp. Hade hon berättat eller inte? Eller syftade den där idiotiska ärrskallen bara på deras bråk? Det var omöjligt att veta, han skulle bli tvungen att fråga.
Men inte den där gaphalsen.
Hans blick svepte över Harry och landande på Hermiones gråtfärdiga ansikte.
”Kan jag få prata med dig?” sa han helt vänd mot henne medan han bad en tyst bön om att ingen från hans eget elevhem varken skulle se eller höra honom.
”M-m-med m-mig?” stammade hon förskräckt och spärrade upp ögonen. ”Ja-ja-ja visst...”
”DU LÅTER HENNE VARA!” Tjöt Harry, som nu hölls tillbaka av Ron som såg minst lika arg ut,
”DU RÖR HENNE INTE!”
”Det skulle aldrig falla mig in”, svarade Draco bistert och såg äcklat på Hermione, vars kinder blossade upp av en ilsken rodnad, ”Kan jag få prata med dig eller inte?”
Hon nickade bara och följde efter en rädd blick på Harry och Ron som liknade två ilskna stridstuppar där det stod och flämtade, efter Draco.

Han stannade bara ett par meter därifrån, väl dold bakom ett par rustningar.
Snabbt kastade han en blick över axeln för att kunna försäkra sig om att de vart utom synhåll innan han tog sats och tvingade sig själv att se på Hermione, som fortfarande såg rädd ut.
”Vart är Elli?”
”Uppe i sovsalen”, viskade Hermione; hon harklade sig och plockade nervöst med håret,
”Hon har varit där sedan igår kväll.”
”Varför det?” En ton av oro kröp in i Dracos röst, och han såg noga till att hålla sig på behörigt avstånd för att inte bli nersmutsad.
”Det borde väl du veta!” Hermiones röst hade blivit stärkt av harklingen och nu såg hon ilsket upp på Draco. ”Det är ju ditt fel!”
”Vad menar du med det?” sa han skarpt och höjde på ögonbrynen,
”Det är väl inte mitt fel att hon är så känslig!”
”Du kallade henne en massa saker! Sen höll du med din pappa när han sa att hon borde lära sig en läxa, han låste in henne och du gick med på det!”
”Hon var uppkäftig!” försvarade han sig, medan rösten i hans huvud vrålade Jag hade inget val!
Han kunde trots allt inte låta bli att dra en suck av lättnad.
Hon hade tydligen inte berättat det värsta han gjort...
”Hon gör allt FÖR DIG!” Hermiones ansikte glänste nu av tårar, och hennes röst
var gäll och bruten. ”Allting! Och du bara står där... Och...Och... Hon vill inte se dig mer, så håll dig borta!” Hermione gömde ansiktet i händerna och vände sig om för att rusa därifrån, men alla Dracos skyddsmanövrar för att komma undan sin pappas bestraffningar hade gjort honom snabb och smidig.
Han högg tag i hennes arm innan hon hann börja springa, och vände henne mot sig igen.
”Det var inte meningen!” flämtade han och hans grepp om hennes handled hårdnande.
”Låt mig få prata med henne! Vad är ert lösenord?”
Men Hermione skakade bara på huvudet och slet sig loss från hans grepp.
”Vi vet vad du är, Draco”, sa hon och backade snyftande ifrån honom.
”Vi vet vad du är, och snart vet hon också det.”

Men hörni!
Klart jag svarar på era kommentarer, det är ju de bästa som finns!
NI är det bästa som finns, älskar er alla sååååå mycket!
och jag är så tacksam för det som ni ger mig.
Om ni bara visste vad det betyder för mig ♥
Här har ni nästa kapitlet, det är inte så jätte bra (Ett av de sämre jag skrivit) men hoppas det ändå är OKEJ.
Kommer ett nytt alldeles för snart... KEEP GOING MINA BABYS ♥

Kapitel 40
Tillbaka på Malfoy Manor

Vi hade inte behövt oroa oss för matchens utgång.
Ron vars nervositet verkade ha dämpats av återställningsdrycken, släppte inte in ett enda
mål och Harry fångade kvicken efter bara tjugo minuter vilket resulterade i att vi vann med etthundraåttio-noll.
Gryffindor var återigen tillbaka i spelet, och tillsammans med resterande Gryffindorare firade vi segern med högar av läckerheter som Fred och George smög iväg för att hämta nere i köket, och festen avslutades inte förens efter midnatt då en mycket irriterad och trött McGonagall klampade in i uppehållsrummet insvept i en mossgrön sidenrock och gråa luddiga tofflor.

”Jag önskar också att jag kunde stanna kvar på Hogwarts”, sa jag sorgset och såg på medan Rons springare högg huvudet av Harrys kung för tredje gången i rad, ”Det är mycket roligare här.”
”Gör det då”, sa Harry utan att ta blicken från schackbrädet, ”Stanna här med oss istället!”
”Jag kan inte... Jag måste åka tillbaka dit.”
Jag suckade och lutade mig tungt mot Hermione, som såg lika dyster ut som jag kände mig.
”Dem kan väl inte tvinga dig heller”, sa Ron oberört och flinade brett åt Harry som demonstrativt sköt brädet åt sidan och vände sig åt vårt håll efter ytterligare en ödestigen attack från Rons schackpjäs.
Jag svarade inte eftersom han ändå inte skulle förstå.
Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Malfoys på höstlovet trots att jag mycket hellre
skulle velat stanna kvar på skolan som de flesta andra skulle göra.
Det var bara ett fåtal som skulle åka hem över lovet, där ibland Draco och alltså jag också.
”Hörni, jag kan verkligen inte förstå varför dem släppte Lucius”, sa Harry och sänkte rösten så att inte de tjattrande tredjeårseleverna bakom oss skulle höra,
”Det är väl ganska uppenbart att han var skyldig, inte sant?”
”Jag vet inte”, sa Hermione osäkert och kastade en ängslig blick på mig.
”Om trolldomsministeriet anser att det var ett misstag så antar jag att...Å Elli, varför kan du inte bara stanna kvar här hos oss!”
Hermione torkade sig snabbt under ögonen med handflatan och fnissade till.
”Förlåt, jag är så fånig”, snörvlade hon och tog tacksamt emot näsduken som Ron räckte henne.
”Men det känns som om allting inte står rätt till bara! Som om någonting fasansfullt kommer att hända...”
”Hermione, det är Malfoy vi snackar om, vad kan vara mer fasansfullt än att bo hos honom?”
Hermione kvävde ett olyckligt skratt bakom näsduken och snöt sig sedan ljudligt.
Jag la armen om hennes axlar och Harry log stillsamt mot mig med sina glittrande gröna ögon fästa på mitt ansikte.
”Jag är tillbaka om en vecka”, sa jag tröstande och gav Hermione en lång kram som hon tacksamt besvarade.
”Allting kommer att gå bra, jag lovar att vara försiktig.”

När jag några timmar senare anslöt mig till den lilla gruppen av elever som skulle resa hem över höstlovet kände jag mig inte alls lika säker.
Shanti hoade oroligt i sin bur och flaxade ilsket med vingarna för att riktigt framföra sitt missnöje över att bli tvungen att sitta inspärrad ombord på ett varmt tåg i flera timmar, och jag var i fullfärd med att försöka tysta ner den upprörda ugglan när springande steg hördes bakom mig.
”Elli!” Harry kom rusande nerför backen med sin svarta skolklädnad fladdrande efter sig och med de runda glasögonen på sned ovanför den runda näsan.
Han bromsade in framför mig och var nära att halka på en isfläck som lurade under den vita snön.
”Jag glömde att ge dig det här.”
Han stack in handen innanför klädnaden och tog ut ett litet fyrkantigt föremål och räckte över det till mig, som förvånat tog emot det.
När jag kisande betraktade den blanka ytan gick det uppför mig att det var en spegel i miniatyr.
Innanför ramen rörde sig suddiga figurer, men de var så långt bort att man inte kunde urskilja annat än konturerna.
”Det är en fiendespegel”, sa Harry innan jag hann fråga. ”I miniatyr. Jag fick den av en god vän och tänkte att...Jag tror att du kommer ha bättre användning för den än vad jag har.”
”Oj! Tack så mycket Harry”, sa jag överrumplat och gav honom en hastig kram. ”Men inte kan jag...”
”Det är inte förens du ser ögonvitorna på dem som de utgör en fara för ditt liv.” avbröt Harry och studerade mitt ansikte för att kontrollera att jag hade förstått. ”Den kan nog vara användbar.”
”Ja, verkligen. Tack så mycket!” Jag log mot honom och han lutade sig fram och drog in mig i sin famn.
”Lova att skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
”Varje dag”, svarade han allvarligt och såg in i mina ögon. ”Var försiktig.”
”Du med.”
Han nickade och släppte mig när tågvisslan ljöd bakom oss.
”Håll ett öga på Malfoy åt mig, är du snäll. Jag tror fortfarande att han planerar någonting.”
”Jag lovar”, svarade jag och stoppade försiktigt ner den lilla spegeln i väskan.
”Ta hand om dig Harry.”
”Du med.”
Jag nickade och blinkade bort tårarna som sakta steg i mina mörka ögon och jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men rösten höll inte.
Istället gav jag honom en fuktig blick fylld av tacksamhet innan jag vände mig om och skyndade
fram till den öppna dörren och steg in i tåget medan visslan ljöd en andra gång och tåget sattes i rörelse.
Alldeles stilla stod jag sedan med väskan slängd över axeln och Shantis bur i ett hårt grepp i höger hand och betraktade hur siluetten av Harry blev allt mindre och mindre tills den slutligen flöt ihop vid en krök och försvann.

Eftersom tåget var nästan helt tomt på folk så var det inte
särskilt ont om platser.
Jag hittade Draco i en av de många lediga kupéerna längst bak i tåget.
Han tittade upp när jag kom in och studerade mig ingående med sina gråa ögon innan han vände sig bort och såg ut genom fönstret.
”Kan jag sitta här?”
Han ryckte på axlarna och jag stängde med en suck kupédörren bakom oss och slank ner på sätet mittemot honom.
”Vad är det nu då?”
”Är du kär i Potter?” Hans röst var överdrivet nonchalant men jag kunde höra en viss klang av oro i den.
”Hur så? Stör det dig?”
”Ja, faktiskt!” fräste han och kastade en svart blick på mig. ”Är du det?”
”Det angår inte dig!” svarade jag irriterat tillbaka och kände ilskan bubbla till i magen när han himlade med ögonen. ”Nu får du väl ge dig i alla fall! Du beter dig som en riktig barnunge.
Vem jag är kär i har inte du med att göra!”
”Jag trodde vi var vänner!” spottade han fram och slet loss en bit vadd ur det trasiga sätet.
”Ja, och du verkar ju verkligen tycka att man ska berätta allt för sina vänner, det märks ju tydligt eftersom du inte ens talar om för mig vad du sysslar med på kvällarna!”
Hans tystnad kändes till en början som en befrielse, men snart började den gå mig på nerverna.
När han fortfarande inte hade sagt något efter tio minuter la jag ner boken som jag försökt distrahera mig med och kastade en trött blick på honom.
Draco som hade återgått till sin fönstertittning ignorerade mig helt.
”Nej, jag är inte kär i Harry, vi är bara vänner. Är du nöjd nu?”
”Ja”, sa han och vände sig med ett brett flin mot mig igen. ”Ja, nu är jag nöjd.”
Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade fnissande på huvudet. ”Du är verkligen knäpp, Draco.”
Han svarade inte utan nöjde sig bara med att leende rycka på axlarna, och jag lutade mig lättad tillbaka mot sätet och slöt ögonen.

”Elli, vi är framme nu.”
Jag väcktes ur min dröm av försiktiga händer som rörde vid mig, och när jag med en gäspning öppnade ögonen såg jag Dracos suddiga kontur stå böjd över mig.
”Vi måste av tåget, alla andra har redan gått av.”
”Är vi redan framme?” frågade jag sluddrigt och såg mig förvirrat omkring.
”Redan?” sa han spydigt och slängde åt mig väskan. ”Du har sovit i nästan fyra timmar.”
”Oj då.”
Jag reste mig upp på vingliga ben och sträckte gäspande på mig innan jag lyfte upp Shanti,
som slött öppnade ena ögat och såg på mig innan hon stängde det igen och stack tillbaka huvudet under vingen.
”Pappa väntar på oss.”
Draco lät nervös och jag såg hur hans hand skakade när han fumligt sköt upp kupédörren och försvann ut i korridoren.
Lucius var inte speciellt svår att urskilja där han rak i ryggen och med armarna i kors över bröstet stod längst bort på perrongen.
Jag såg hur flera av de andra barnens föräldrar kastade oroliga eller förebrående blickar på honom medan det skyndade sig att fösa sina barn genom den förtrollade väggen och ut på Kings Cross station.
Jag kunde känna hur Draco tryckte sig närmare mig och utan att tänka på det tog jag hans kalla hand i min varma.
Han släppte den inte utan kramade hårt mina fingrar när vi kom fram till hans pappa.
”Ser man på”, sa Lucius kallt och stirrade med djup avsmak på mig och Draco, som fortfarande kramade varandras händer.
”Jag vill minnas att sist vi sågs hade ni inte alls det tycket för varandra, eller har jag haft fel Draco?”
Draco släppte snabbt min hand som om han hade bränt sig och såg skamset ner på sina egna fötter.
Jag blängde på Lucius, som verkade njuta av min ilska.
”Bäst vi skyndar oss på, Narcissa vill inte att vi ska bli sena.”
Han vände med en svepning på sin svarta resemantel på klacken och försvann utan att så mycket som spänna en muskel ut genom den förtrollade väggen.
Jag knuffade lite på Draco som darrande följde efter sin far, slöt ögonen
och koncentrerade mig på att hålla tankarna på någonting helt annat när jag själv klev genom väggen och dök upp på andra sidan.
Stationen var alldeles öde, det verkade som om mugglarna inte hade några avgående tåg vid den här tidpunkten.
Nyfiket betraktade jag alla skyltar med olika tider och nummer; eftersom mina två närmaste vänner var mugglare så var jag i princip uppväxt i deras samhälle men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur bra mugglarna klarade sig utan magi.
”In med er.”
Vi hade kommit ut på parkeringen och Lucius nickade åt en avlång grå bil, samma bil som jag anlänt i när jag för första gången kommit till Familjen Malfoy.
Jag och Draco klev utan ett ord in från varsitt hål i baksätet medan Lucius satte sig tillrätta bredvid Mr Grain.
”Du vet vart vi ska.”
”Ja, Sir.”
Återigen fick jag uppleva känslan av att vara tyngdlös, och efter några få sekunder landade vi på familjen Malfoys gårdsplan.
Allting såg precis likadant ut bortsett från att taket på det vita huset var täckt med ett tjockt lager snö.
Gården hade någon, med all säkerhet en tjänare, skottat omsorgsfullt och Djävulsrankan som verkade ha växt sig flera decimeter större sen jag senast såg den, var omgiven av ett slags blått mörkt ljus som skyddade den mot både snö och kyla.
”Efter er, Ms.”
Mr Grain böjde artigt sin åldrande rygg och jag följde efter Draco och Lucius in i den praktfulla hallen.
Den lilla husalfen stod alldeles framför dörren iförd sin vanliga smutsiga blus och kjol, hon såg upp på mig med stora rädda ögon och sträckte upp sina smala armar för att ta emot min jacka.
”Jag kan göra det där själv, tack”, sa jag vänligt och hon backade förskräckt bakåt och såg storögt på medan jag hängde upp mina kläder på en av de silversmidda krokarna.
”Man har husalfer för att man ska slippa sådant där, Ms Jacobsson”, sa Mr Grain torrt och bugade sig djupt för mig innan han drog igen ytterdörren efter oss. ”Om Ms behagar...”
”Jag tycker inte att det är så jobbigt att hänga upp mina kläder så att jag måste be en stackars husalf att göra det åt mig, Mr Grain”, svarade jag artigt och följde efter Draco in i matsalen.
När Narcissa såg mig komma reste hon sig upp för att säga något, men satte sig efter en blick från Lucius ner igen.
Jag slog mig ner bredvid Draco, som fortfarande inte hade yttrat ett enda ord och
tittade sedan upp på Lucius som iaktog mig med sina kalla gråa ögon, och jag kunde inte förstå
hur jag en gång hade kunnat tycka att han och Draco var lika.
”Välkomna tillbaka, jag hoppas ni har haft en...Lärorik termin?”
”Terminen är inte slut än, Mr Malfoy”, svarade jag rappt och låtsades inte om Dracos förmanande blickar.
”Självfallet inte, du är en skarpsynt flicka. Trivs du på skolan?”
”Mycket bra tack”, svarade jag och tänkte på Dumbledores vänliga blåa ögon.
”Hogwarts har en mycket bra rektor.”
Vid den meningen utbytte alla tre i familjen Malfoy menande blickar, och jag la märke till hur Draco svalde stort och stirrade ner i tallriken.
”Dumbledore är en enastående trollkarl”, svarade Lucius långsamt och knäppte sina händer.
”Men även den bästa når slutligen sin överman... Hur går det för dig i skolan då, Draco?
Låter du fortfarande den där smutskallen överträffa dig i vartenda prov?”
”Hermione är ingen smutskalle!” utropade jag innan Draco hann svara,
”Hon är den bästa häxan i hela vår årskurs!”
”Aha... Ja just det ja, du hamnade ju i Gryffindor”, sa Lucius med en betoning på det sista ordet som om det avgjorde saken, ”Där verkar dem ta in allt möjligt lösk, till skillnad från Slytherin.
Det var verkligen synd att du inte hade mera komplex än så, du hade lyckats bra där.”
Jag bestämde mig för att inte svara utan koncentrerade mig istället på att studera alla de föremål som hängde fastspikade på mörka väggarna.
Två smala män i mörka kostymer kom in för att servera maten och vi åt under tystnad.
När tallrikarna återigen var tomma reste jag mig upp från bordet och tackade tyst för maten innan jag utan att vända mig om skyndade mig uppför trappan.
Rummet var sig nästan identiskt med hur det hade varit när jag lämnade det.
Sängen var ren bäddad och golvet avtorkat, det lilla skrivbordet stod på sin plats med
en skinande ren bordsyta och de vita gardinerna var strukna och nytvättade.
Jag satte mig på den lilla skrivbordsstolen och kastade en blick ut genom fönstret.
Himlen var svart till den vita marken och träden såg ut som maskerade snögubbar med sina ståtliga kronor.
Shanti hoade sorgset i sin bur och jag stödde hakan i händerna.
Den här veckan skulle bli en av de längsta i mitt liv.