Tack för alla kommentarer! Jag kommer att svara på dem när jag har möjlighet! Mintygirl89, blir superglad att du kommenterar och vill jättegärna läsa DIN fanfiction!

Kapitel 25
Följeslagarens revolt

Nevilles andetag ekade mellan de tomma, stenbelagda väggarna. Hans bröstkorg hävdes ut och in som om han sprungit ett maratonlopp och han skakade i hela kroppen. Tårarna blänkte som kristaller i hans runda ansikte och luggen hängde, stripigare än vanligt, ner i den stora pannan.

Med rödgråten blick stirrade han in i den spruckna spegeln, samma spegel som Draco Malfoy stirrat in i ett år tidigare. Krampaktigt höll han på samma sätt som Draco gjort i det vackra, marmorbyggda handfatet, så hårt att huden på hans händer hade tryckts undan och bildat små sår i handflatorna. Neville märkte inte den svidande känslan som såren orsakade i hans båda händer. Han var fullt upptagen med att få bukt på paniken som skenade i bröstet på honom. Han ville inte mer. Han orkade inte längre. När han nu såg sin spegelbild i marmorspegelns reflekterande yta hatade han sig själv mer än någonsin. Men han kunde också lägga till flera andra saker som han hatade, saker som han tidigare blundat för. Han ville inte dansa efter Ginny Weasleys pipa längre. Han ville inte undvika Elli eller sitta instängd i de hemliga gångarna under slottet där det nya Dumbledores Armé ledda av Ginny Weasley och Virginia Werhell höll till. Allting hade blivit värre när Ginny började umgås med Virginia. Det var som om Neville inte kände Ginny längre. Hon hade börjat se mer och mer sliten ut. Ett iögonfallande blekt ansikte i kontrast till hennes fortfarande lika röda hår. Markerande ringar under trötta, ljust bruna ögon och läppar som allt oftare nu för tiden var ihopknipna till ett tunt streck. Neville visste inte när förändringen hade börjat, bara att den hos Ginny var väldigt iögonfallande. Han kunde se den hos alla sina kamrater, och inte minst hos sig själv. Han kunde även känna den i sitt bröst. Men den förändringen var något annat än den han såg hos sina klasskamraters slitna ansikten. Han kunde känna den fylla hans maggrop med en varm, stark känsla av beslutsamhet. Neville höll sig för bröstet och flämtade till. Känslan var nu så stark att han kunde inbilla sig att han kände den bulta innanför bröstkorgen. Toaletten, spegeln - han hade stirrat färdigt i den. Toaletten, duschen - han hade gömt sig färdigt i den. Han hade gömt sig färdigt för gott.




Gåspennan flög över papperet. Den tunna, tunna spetsen skrev, nästan utan att nudda ytan, ut svaret på frågorna som professor Flitwick hade gett oss under dagens prov. Raspandet från ett dussin likadana pennor var det enda som hördes mellan klassrummets fyra väggar. Jag hade fastnat med blicken på mitt eget pergamentstycke, stannat till mitt i rörelsen. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan för att det plötsligt gick upp för mig hur meningslöst det var. Jag hade sett lärarnas blickar. Hade hört dem viska oroligt med varandra i korridorerna. Jag hade känt hur Dödsätarna kom närmare och närmare, hur de bevakade undervisningen allt mer ingående. Till en början hade de hållit sig på avstånd. Nu började de ta över mer och mer. Plötsligt var det inte bara försvar mot svartkonster som de envisades med att lägga beslag på. Jag hade sett hur professor Sprout upprört gestikulerade med armarna så häftigt att hennes hatt nästan åkte på sniskan när hon talade med professor McGonagall, som hade sett mycket sammanbiten ut.
”Inspektion”, kallade Dödsätarna det. Inspektion av lärarna för att se till att de följde den undervisningsplan som skolans nya rektor tillsatt. På varje lektion satt det nu minst en Dödsätare med, stirrande med breda grin i ansiktet eller ivrigt antecknande. Jag hade lärt mig att känna igen deras särskilda kännetecken.
Jävla Snape. Jag gjorde en ofrivillig grimas vid tanken på hans bleka, vaxgula ansikte bakom Dumbledores skrivbord. Han hade förstört alltihop.
”Miss Jacobsson?” Flitwicks pipiga stämma hördes alldeles nedanför min haka och jag hoppade till. ”Hur går det med provet?”
”Öh, det går…” Jag kastade en vaksam blick på idioten Amycus som intresserat betraktade mig och Flitwick från bortre änden av klassrummet. ”Jag tappade bara bort mig en smula, professorn.”
Den lilla trollkarlen gav mig en uppskattande klapp på axeln. Jag lade märke till att han fick stå på tå för att nå upp. ”Seså, ingen fara, Miss. Du ska inte oroa dig. Det här kommer gå så bra så.”
Jag besvarade hans leende och såg hur han på rultiga ben traskade över till Nevilles bänk. Neville hade hela ansiktet förlagt i djup koncentration och jag hoppades att det var ett bra tecken. Även om jag och Neville inte pratade särskilt ofta längre så brydde jag mig fortfarande väldigt mycket om honom.



”Elli!” En bekant röst hindrade mig från min väg till fängelsehålorna.
Nevilles runda ansikte, fortfarande rött efter ansträngningen under trollformelprovet.
Jag blinkade förvånat. Det var flera veckor sedan Neville öppet hade haft en konversation med mig som innefattade mer än ett ord. Jag hade känt hans ledsna ögon i ryggen varje gång vi stötte på varandra, och jag hade fått känslan av att han ville säga något, men aldrig vågade ta chansen. Nu hade han tydligen samlat ihop tillräckligt mycket mod för att göra det.
”Neville”, sa jag utan att kunna dölja förvåningen i min röst. ”Det var länge sen.”
Nevilles kinder blev ännu en nyans rödare och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag pikat honom.
”Elli, förlåt!” Neville omfamnade mig så hastigt att jag nästan for på näsan i stengolvet framför porträttet av Betulus den babblige, som gav upp ett kluckande skratt av förtjusning över mina krumbukter i luften.
”Elli, jag är så hemskt, hemskt ledsen!” flåsade Neville i mitt öra. Hans grepp om mig var så hårt att jag kände hur luften långsamt pressades ur mig. ”Jag har varit feg, så feg!”
”Det är lugnt, Neville”, flämtade jag halvkvävt. ”Det är lugnt…”
”Släpp henne”, hördes plötsligt en kall, entonig stämma. Jag kände hur Neville drog efter andan. Han släppte mig så hastigt att jag återigen var nära att falla framför fötterna på Betulus, som hade slutat skratta och drog efter andan han med.
”Det är okej, Nott”, sa jag medan jag försökte dra in den förlorade luften tillbaka ner i mina lungor. ”Neville skulle bara be om ursäkt.”
”Det såg mer ut som om han ströp dig”, svarade Nott kyligt. Han stirrade på Neville med en sådan blick att Neville såg ut som han skulle kissa på sig. Theodore Nott behövde ingen trollstav för att skrämma någon. Hans blick sa alltid mer än tusen ord.
”Förlåt”, pep Neville och backade rakt in i väggen. Han lyckades slå omkull två dammtroll som kånkade på en gammal, gul socka. Ilsket hötte de med näven åt Neville som nu hade lagt sin fetlagda näve över sockan som låg på pelaren bredvid honom. ”Det var inte meningen.”
”Det är okej, Neville”, sa jag med en övertygande blick riktad mot Nott. Han krökte på läpparna och backade ett steg bort från Neville, som tycktes sjunka ihop flera centimeter. ”Jag är glad över att du kom och bad om ursäkt. Jag vill ju att vi ska vara vänner.”
”Säkert?” sa han nervöst och sneglade på Nott. ”Elli, jag har inte menat… Det bara blev så… Jag var feg… Jag tänker inte vara feg längre, jag tänker…AJ!” Ett av dammtrollen hade satt sina sylvassa små tänder i Nevilles tumme. Triumferande drog trollen loss sockan, lipade åt Neville och skyndade sig iväg över golvet.
”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”
Jag ville få henne att svara, få henne att titta på mig. Men till min stora förtret tittade hon bara bort.
”Var har du din cockerspaniel då?” sa Virginia vänd mot mig. ”Jag trodde han precis som blodsugaren alltid följde dig i hasorna.”
”Virginia, jag tror inte att du ska säga mer just nu”, sa jag och kastade en blick på Nott vars ögon var svarta av ilska.
”Det är just det här som alla pratar om.” Hon hade nu helt släppt Neville och fokuserade bara på mig. ”Hur du tror att du är så mycket bättre än oss andra hela tiden. Hur du först kladdar på Harry, sen på Malfoy och nu på cockerspanieln. Du tror att du kan komma här och få vem som helst att dansa efter din pipa, bara för att Dumbledore såg något speciellt i dig. Men han är död, förstår du? Han är död och Harry är borta. Din bästis Malfoy dödade honom och lämnade dig kvar här utan att ens se sig om. Vad har du kvar? En vampyr och en kille som bara sökt sig till dig för att han är Slytherins hackkyckling. Kom ner på jorden nu. För din egen skull alltså.”
Hon knyckte på nacken och svepte förbi mig så nära att jag kunde känna hennes söta parfym i mina näsborrar.
”Och vad dig beträffar”, sa hon vänd mot Neville, ”så skulle jag tänka mig för innan jag pratar skit nästa gång. Kom Ginny.” Hon tog Ginnys hand i sin. Ginny gav mig ett hastigt ögonkast, så hastigt att jag inte kunde avgöra vad hon tänkte. Men jag tyckte att hon inte såg helt bekväm ut.
”Ska jag döda henne?” frågade Nott med eftertryck.
Jag skakade bara på huvudet. Inombords skrek jag.

Här har ni nästa kapitel! Åh vad jag saknat er! Sitter här med Avis i telefonen och bara njuuter av vår kvällsrutin!

Kapitel 24
Grönt siden

Draco hade tränat på transferens i flera månader. Ändå blev han nervös varje gång han skulle använda sig av det, vilket irriterade honom. Men nu stod han här och blickade upp mot det väldiga slottet. Han kunde känna hur benen under honom skakade lite, och han hade svårt att avgöra om det var för att han var rädd eller nervös. Det han skulle göra nu var idiotiskt och rent av livsfarligt. Men han var tvungen. Någonstans i hans nedkylda hjärta kände han ett stygn av ansvar, ett stygn av dåligt samvete. Han var tvungen att varna Zabini. Draco drog upp den svarta huvan över huvudet så att den täckte större delen av hans ansikte. Sedan satte han sig ner på huk och väntade. Han visste att Zabini skulle komma den här vägen. Det hade han själv sett till. Zabini skulle vara för korkad för att fatta att brevet som Draco skickade var falskt. Först hade Draco tänkt använda sin egen uggla, men med tanke på deras alltför ansträngda relation och att Zabini i allra högsta grad fortfarande var rädd för Draco, inte minst efter att denne nästan hållit på att ta livet av honom under förra året, så hade han kommit till insikten att det var bäst att använda en annan uggla.
Dracos andedräkt blev till imma i den kyliga decembernatten och han frös så han hackade tänder. Rimfrost hade börjat bildas i hans långa, vitblonda lugg och ögonfransarna kändes tyngre än vanligt under iskristallerna som började bildas på dem. Varför gjorde han det här? För vems skull gjorde han det egentligen? Otåligt trampade han runt i snön i ett försök att hålla värmen då han plötsligt frös till och lyssnade. Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.
Blaise Zabinis profil dök upp i Dracos synfält. Till Dracos stora lättnad hade han inte blodsugaren Nott med sig. Nej, Zabini kom gående helt ensam över den snötäckta marken, hela tiden med en orolig blick över axeln. Draco kunde inte låta bli att flina tyst för sig själv. Zabini – alltid lika harig.
Draco väntade tills Zabini hade kommit ända fram till gläntan där han stod gömd bakom träden innan han klev fram. Blaise, som osäkert hade stannat till med det skrynkliga brevet i ena handen och den lysande trollstaven i den andra, höll på att falla omkull i blotta förskräckelsen när Draco plötsligt klev fram ur skuggorna. När han insåg vem det var han hade framför sig – sin före detta klasskamrat och inte Lord Voldemort själv – drog Blaise hastigt efter andan. Hans mörkbruna ögon var så uppspärrade att Draco tyckte att han påminde om Bellatrix.
”Dr…Draco!” utstötte Blaise flämtande. ”Vad…Vad gör du här?”
Även om inte Blaise kunde urskilja Dracos ansikte helt och fullt så fick det han såg honom att dra ännu mer efter andan. Dracos ansikte var visserligen fortfarande blekt, men nu på ett nästan spöklikt sätt i kontrast till den vita snön. Över vänstra kinden hade han ett avlångt rivsår som såg ut att fortfarande blöda lite. Han hade gamla sår här och där i ansiktet och mörka ringar under ögonen.
”Men…hur mår du?” stammade Blaise fram och stirrade på Draco med ett ansiktsuttryck som var både förskräckt och medlidande. ”Vad har hänt med…dig?”
”Ingenting”, sa Draco i ett tonläge som gjorde Blaise ännu mer rädd. Han lät varken hånfull eller elak utan… sorgsen.
”Jag har inte mycket tid, så vi behöver…” Han gjorde en gest mot skogen istället för att avsluta meningen. ”Vi kan inte stå här.” Draco vände på klacken och började snabbt gå bort mot träddungen, samma träddunge där Blaise, Elli och Nott hade gått för att träna med The Snakes. Blaise fick småspringa för att hinna med, fortfarande lätt flämtande efter chocken att träffa Draco när det var sin mamma han förväntade sig möta.
Draco stannade till i gläntan och Blaise försökte möta hans blick. Draco tittade bort, på en punkt ovanför Blaises högra axel. Medan Blaise vuxit över sommaren så kändes det som om Draco blivit mindre.
”Draco, vad…”
”Hör på här nu”, Draco blötte sina torra läppar med tungan. ”Du måste gömma dig.”
”Va?” ekade Blaise. ”Gömma mig?”
”De kommer… vilja rekrytera dig. Till oss.” Det sista ordet sa Draco så snabbt att det mest blev ett mumlande.
”Till Dödsätarna”, svarade Blaise matt.
”Ja”, Draco nickade kort. ”Jag har… strunt samma.” Han suckade, och Blaise kunde se hur han gjorde en grimas när han råkade röra vid rivsåret när han skulle föra luggen bort från ansiktet. ”Jag ville bara att du skulle veta det, så du kan…” Han tystnade igen, verkade tappa orden ännu en gång. Blaise väntade spänt. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att han var rädd att det skulle höras utanpå klädnaden.
”Så”, Blaise harklade sig i ett försök att hålla rösten stadig. Han misslyckades. ”Så vad tänker du att jag, eh, ska göra med den här informationen?”
”Vad du vill”, svarade Draco håglöst medan han lät blicken falla bort mot Hogwarts. ”Är hon…?”
”Ja”, svarade Blaise innan Draco hunnit prata till punkt. ”Vill du…träffa henne?”
Meningen hade tagit all Blaises viljestyrka att yttra. Orden smakade illa i munnen och han svalde ner klumpen av obehag som gjort sig påmind.
”Är du galen?” Draco skrattade till. Ett glädjelöst, kyligt skratt som fick Blaise att önska ännu starkare att han aldrig sagt något.
”Jag är väl den hon allra minst vill träffa om jag gissar rätt. Vårt senaste möte var ju inte direkt… bra.” Draco försökte ge intrycket av att han var lika likgiltig till samtalet ”Elli” som han varit om de diskuterade böjsvansar. Han hade blivit en duktig skådespelare men Blaise kunde ändå se de knappt synbara tecknen som avslöjade att det enbart var en fasad. Dracos pupiller vidgades och han fick ett onaturligt, spänt ansiktsuttryck. När han märkte att Blaise studerade honom lite väl ingående ruskade han på sig, drog upp huvan igen och blängde på honom med sina varggrå ögon.
”Jag trodde i alla fall att du slutat stirra, Zabini…”
Tystnaden lade sig som ett fluffigt täcke över dem där de stod mittemot varandra i den mörka dungen. Blaise ville säga något men han kunde inte komma på vad. Det blev Draco som bröt tystnaden.
”Jag måste återvända nu. De börjar väl undra vart jag… Ja, nu vet du i alla fall.”
Utan att vänta på svar vände Draco på klacken och började ta sig in mot skogen, troligtvis för att kunna transferera sig. Blaise kom plötsligt att sakna Dumbledores skyddsförtrollningar påfallande mycket, när tanken på att om Draco kunde transferera sig in på Hogwarts, så kunde också andra göra det. Dracos späda ryggtavla började försvinna allt längre bort och Blaise fick plötsligt bråttom.
”Draco!” ropade han och Draco stannade till. ”Varför ville du komma ända hit för att berätta det här för mig?”
Långsamt vred Draco på huvudet. Hans ljusa ögon mötte Blaises mörka i ett ögonblick innan Draco tittade bort. Men Blaise hade redan hunnit läsa den outtalade meningen på hans tysta läppar:
”Så att du kan få chansen att välja som jag aldrig fick.”



”Är du okej?” Oroligt studerade jag Blaise som med huvudet nedvänt satt tyst och läste i sin talmagibok, den boken som Hermione läste ut året innan trots att den tillhörde sjunde årskursen. ”Är allt som det ska?”
”Jag mår fint”, mumlade Blaise utan att lyfta blicken.
”Du har läst samma sida i en halvtimme nu.” Jag tog hans hand i min. Inte förrän då såg han på mig. Hans blick var sorgsen och det stack till i hjärtat på mig. Jag hade lärt mig att avsky sådana blickar.
”Jag ser ju det på dig, vad har hänt?” Mina ögon borrade sig in i hans. En ögonfrans hade fastnat på hans kind och jag plockade försiktigt bort den.
”Du vet att du kan berätta allt för mig, Blaise.”
”Var är Nott?” blev hans svar på min fråga.
”Ute och jagar”, sa jag tyst så att ingen annan skulle höra vad vi sa.
”Kom.” Han drog mig upp på fötter och tog täten, fortfarande med sin hand i min.
Jag hörde viskningarna som kastades efter oss. En två år yngre Gryffindorelev spottade över axeln när vi gick förbi. ”Förrädare!”
Jag försökte att inte låtsas om deras gliringar och brännande blickar. Stint fokuserade jag på Blaise, som med snabba steg mer eller mindre drog mig längs korridor efter korridor. Till min lättnad stötte vi inte på en enda Dödsätare eller Snape, som på sistone tagit sig an den fula ovanan att vandra av och an i korridorerna som en uppretad jakthund. Efter det som hände förra året klarade jag inte av att se på Snape. Däremot kändes det som om han alltid genomskådade mig. Så fort han borrade sina svarta ögon in i mina kändes det som om han tog sig rakt in i min hjärna. Den ville jag inte ge tillträde till åt någon. Inte ens Blaise, som pustande hade stannat framför en låst dörr längst bort i slottet. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag såg mig nyfiket omkring.
Jag insåg att vi befann oss nästan vid Hufflepuffs sällskapsrum med tanke på den stora rörliga grävlingen på väggen att döma. Den såg nyfiket på mig med sina pigga, bruna ögon från kanten på tavelramen, och när den märkte att jag tittade gjorde den en liten snurr av förtjusning. Ovanför tavlan med den söta grävlingen fanns det ett stort, gyllene H i guld. På tavlans vänstra sida hängde det små porträtt av leende häxor och trollkarlar i varierande åldrar, alla fotade framför tavlan som jag nu stod och tittade på. Hufflepuffs hederspris stod det med professor Sprouts snirkliga handstil på mässingsskylten som hängde på sniskan ovanför fotografierna. En våg av värme sköljde över mig när jag insåg hur mycket hon måste älska sina elevhemsbarn. Cedric Diggorys stiliga ansikte mötte mitt leende från en av bilderna, och vågen av värme ersattes med ett stygn av sorg. Harry hade berättat om Cedrics öde tre år tidigare, och jag hade vid mer än ett tillfälle mött Cho Chang, Ravenclawflickan som Cedric haft ihop det med, när hon gråtandes stod och kramade hans halsduk uppe i ugglesalen.
”Här”, Blaises röst fick mig att ta blicken från Cedric.
Han hade öppnat dörren och gestikulerade nu åt mig att följa efter honom in. Jag tvekade lite, kastade en sista blick mot ingången till Hufflepuffs sällskapsrum och följde efter Blaise.
Han skyndade sig att låsa dörren med hjälp av sin trollstav och ett mumlande jag inte kunde urskilja och tittade sen förväntansfullt på mig. ”Nå, vad tycker du?”
Jag såg mig omkring. Vi befann oss i ett stort, luftigt rum. Väggarna var mossgröna och när jag förundrad rörde vid dem var det lent mot mina fingrar. Tapeterna var gjorda av siden. I ena änden av rummet stod tre fåtöljer och en säng. Runt omkring fanns flera bokhyllor. Fascinerad gick jag till andra änden av rummet. Där var möblerna flyttade mot väggarna och det hade bildats något som liknade en duelleringsbana i mitten. En röd matta var utfälld längs golvet. På bänkarna som skjutits tillbaka mot väggen stod det en rad märkliga föremål. Bland annat ett snokoskåp, ett trasigt minnessåll och en fiendespegel, så identisk med den jag fått av Harry att jag funderade på om det faktiskt var den. Ovanpå ett bord i snidat trä låg ett halvt rådjur. De blanka, döda ögonen stirrade oseende rakt fram. Det var så tömt på blod att det såg ihopsjunket ut. Djurets bakdel syntes inte till. Jag var tvungen att svälja hårt för att hålla tillbaka kräkreflexen.
”Öh, det är Nott som har…” Blaise rynkade äcklat på ansiktet. ”Jag sa åt honom att ta bort den där…”
”Vad är det här för ställe?” frågade jag, fortfarande till hälften fascinerad, till hälften äcklad.
”Tja, Nott tänkte att det kanske skulle bli för kallt för oss, ja dig och mig alltså”, lade han snabbt till, ”att hålla The Snakes möten utomhus. Så vi gjorde iordning det här rummet. Eller han gjorde”, rättade Blaise sig själv. ”Jag valde bara tapeter. Förlåt om det blev mycket grönt, men jag tänkte att du kanske var lite trött på rött.”
”Om jag är!” utbrast jag och skrattade förtjust. ”Det är ju helt fantastiskt!”
”Visst är det?” sa Blaise nöjt. ”Det bästa är att ingen kan hitta eller höra oss här. Jag har alltid trott att det bara fanns ett Vid-Behov-Rum på Hogwarts, men det fanns tydligen två! Och det här känner inte Dödsätarna till. Faktiskt känner ingen till det förutom vi tre och professor Lupin.”
”Lupin?” frågade jag nyfiket.
”Det var han som gav Nott upplysning om rummet under vårt tredje år. Han visste väl att Nott var… Ja, du vet. Lupin använde rummet själv under sin skoltid när han hade sina, öh, jobbiga perioder och inte hann till spökande stugan. Jag antar att Nott fick ta del av det i samma syfte. Men du, Elli?” Hans röst blev med ens allvarligare, mer dämpad. ”Det är något jag skulle behöva berätta för dig. Han slog sig ner på sängens gröna sidenlakan och klappade på platsen bredvid. Med den välbekanta klumpen i magen sjönk jag ner bredvid honom. Blaise tvekade, som om han tog sats.
”Jag träffade Draco igår natt.”
Jag stirrade på honom som om han precis sagt att han kysst Goyle på munnen.
”Du träffade… Draco?”
Blaise nickade och hängde med huvudet. Det såg ut som om han skämdes och att blotta tanken på mötet dem emellan fick honom på dåliga tankar. ”Ja, han… Han ville, varna mig.”
”Varna dig?” ekade jag. ”Ville Draco varna dig?”
”Ja”, blev hans svar, så tyst att det knappt var hörbart.
”För vadå?” Jag fick dra ett djupt andetag för att inte studsa upp och ruska Blaise. ”För vadå, Blaise? Du är väl inte inblandad i någonting, du också?”
Han skakade på huvudet och jag kunde dra ett till andetag.
”Det var det han ville varna mig för. Att inte bli indragen i någonting.”
”Den idioten.” Jag fnös. Försökte desperat mota bort klumpen i halsen som fortfarande gjorde sig påmind så fort Draco kom på tal. ”Att han inte kan låta dig vara ifred.”
Blaise öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.
Bilden på Dracos genomträngande ögon och rufsiga, vitblonda hår dök upp för mitt inre synfält.
Jag hörde hans sista mening dåna i öronen: ” Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.” Hur hans ansikte, förvridet i smärta, tittade på mig en sista gång innan han försvunnit. Hans läppar hade format ordet förlåt. Ett ord som för mig nu var lika obetydligt som en påse med drakspillning. Det hade inte betytt någonting. Jag ville sudda ut Draco. Jag ville sudda och sudda tills hans ansikte inte fanns där hos mig längre. Jag ryckte tag i Blaise, som gav mig en förskräckt blick. Jag lutade mig över honom och lät mina läppar möta hans. Mjukt lät jag samtidigt mina händer glida längs med hans kropp, ner över magen. Bort. Bort med Draco.
Blaise var inte sen att följa mitt exempel. Han smekte mina lår, och jag hörde hur hans andhämtning blev tyngre. Jag knuffade ner honom mot kuddarna, lät min hand glida över den hårda utbuktningen innanför hans byxor. Jag knäppte upp hans gylf och lät fingrarna röra honom på det ställe där han var som allra mest känslig. Han stönade till, och jag kunde känna hur det vibrerade mellan mina fingrar. Jag försökte intala mig själv att jag var minst lika upphetsad. Snabbt knäppte jag upp blusen. Blaise hjälpte mig med behån. Inte fumligt som Draco hade gjort, utan självsäkert och korrekt. Han rörde vid mina bröst och jag lät honom göra det. Min blick mötte hans och jag kunde se hur hans hasselnötsbruna ögon glittrade mot mig. Jag satte mig gränsle över honom, fortsatte att kyssa hans läppar, nu allt hastigare medan vi tillsammans drog av först hans byxor, sen mina.
Hela tiden tvingade jag mig själv att se på honom. För hur mycket jag än ville förneka det, så kände jag fortfarande ett stygn i hjärtat när jag gjorde det.

Efteråt låg vi bara där. Allting blev stilla. Jag, bortvänd, stirrandes in i väggen. Han, fortfarande med sina glittrande ögon fästa på mig. Jag kunde mer känna än se dem. Han höll sina armar om mig. Nära och älskvärt, på ett sätt som varje förälskad flicka skulle älskat. Jag försökte febrilt intala mig just det. Att jag var den förälskade flickan. Men desto mer jag försökte se mig själv och Blaise på det sättet, desto starkare blev ångesten. Till sist blev jag tvungen att resa mig upp. Blaise såg forskande på mig. Den välbekanta osäkerheten skuggade återigen hans vackra ansikte.
”Vad är det?” frågade han försiktigt och satte sig också upp. ”Gjorde jag fel?”
”Nej, absolut inte”, sa jag och drog på mig tröjan. ”Tvärtom. Du var fantastisk. Har du gjort det förut?”
Blaise log bara mot mig till svar.
Jag vände mig återigen om och fortsatte att dra på mig kläderna. Han följde mitt exempel under tystnad och snart satt vi där på sängen bredvid varandra igen. Jag strök handen längs det gröna sidentyget, kände hur lent det gled mellan mina fingrar. Draco hade också haft ett sådant påslakan.
”Vi behöver kanske gå tillbaka nu”, sa Blaise tyst och stoppade mina fingrar genom att ta min hand.
”Du har rätt.” Jag reste mig hastigt, hastigare än vad jag tänkt mig och Blaise såg sårad ut när jag snabbt drog bort min hand från hans. Jag skyndade mig att ta den igen och drog upp honom från sängen. ”Vi går.”
”Men vi kommer tillbaka snart igen, eller hur?” frågade han och jag var inte säker på i vilket syfte han menade.
”Självklart”, svarade jag medan jag med spelat intresse betraktade rådjurskroppen som fortfarande stirrade på mig med sin glasartade blick. Det såg både lustigt och kusligt ut och jag kunde inte låta bli att i stundens allvar bli full i skratt. Det var så typiskt Nott att bara lämna den där.
”När kommer han tillbaka?”
Blaise verkade förstå utan att jag behövde nämna några namn.
”Imorgon skulle jag tro. Det ser misstänkt ut om han inte dyker upp på lektionerna. Vi har prov i förvandlingskonst...”
Ett håglöst skratt slapp ur mig. Det var så komiskt att jag inte kunde låta bli.
”Som om Snape lägger någon värdering i vår F. U. T. T. - examen överhuvudtaget”, sa jag och ansträngde mig för att inte brista ut i ännu ett skrattanfall. ”Vi ska vara glada om vi kommer tillbaka från jullovet med livet i behåll.”
”Följer du med mig hem över jul?” Blaise sneglade på mig när vi smög ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och lämnade väggen bakom oss slät och tom. Jag hörde hur hoppfull han lät och bet mig frenetiskt i läppen. ”Jag vet inte”, svarade jag svävande. ”Jag kanske stannar kvar på skolan eller så reser jag kanske hem till Sverige över jul.”
Blaise sneglade på mig när vi gick sida vid sida genom korridoren så snabbt vi vågade för att inte väcka upp det till synes sovande slottet. ”Är inte det lite väl våghalsigt?”
”Kanske”, sa jag svävande och försökte att inte låtsas om blickarna han gav mig. ”Vi får se hur det blir.”
Vi skildes i vanlig ordning vid trappan som ledde upp till Gryffindors sällskapsrum.
Skenet från Blaises osynlighetsförtrollning hade börjat flimra och jag bad en tyst bön att han skulle hinna bege sig till fängelsehålan innan den sviktade helt. Han hade blivit riktigt duktig på att utföra den men ännu höll den inte längre än en kvart åt gången, vilket även det var något mycket ovanligt att kunna. Blaise hade berättat att det var Snape själv som lärde ut vissa specialiteter åt utvalda slytherinelever. Varför just Blaise skulle vara utvald ville vi inte ens tänka på.
Blaise höll mig kvar lite för länge i sin famn när vi kramades adjö och jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag lite för abrupt sköt honom åt sidan, viskade hejdå och tog till flykten mot porträttet av Den tjocka damen som fnös irriterat när jag väckte henne ur sin slummer.
”Vet du vad klockan är, unga fröken?” fräste hon medan hon svängde på vid gavel för att släppa förbi mig.
”Förlåt”, hasplade jag snabbt ur mig och skyndade mig in genom porträtthålet som var betydligt smalare än vad det brukade vara. Uppehållsrummet var öde. En känsla av sorg sköljde över mig när jag lät blicken svepa över rummet. Brasan brann hemtrevligt i ena hörnet. Fåtöljerna såg lika bekväma ut som de alltid gjort. En kvarglömd kortlek låg kvar på ett av borden. Ett hopknycklat papper som vid närmare titt visade sig vara en gammal talmagiläxa låg i en sorglig, kvarglömd hög på golvet. Allting var precis som vanligt, som det alltid varit sen jag började här. Ändå kändes allt annorlunda. Full av tankar sjönk jag ner i Rons gamla favoritfåtölj. Förstrött pillade jag på hålet som Hermiones katt Krumben orsakat en gång då Ron våldsamt försökt slita ner katten från hans dyrbara, röda tron. Jag hade skrivit flera brev senaste månaden. Inte ett enda hade de svarat på. Harry hade lovat att skriva. Det hade han gjort också, åtminstone till en början. Sedan hade svaren uteblivit alltmer tills de hade upprört helt. Likaså Hermiones. Jag visste inte om jag borde oroa mig eller om jag skulle vara arg. Gäspande slöt jag ögonen. Blaises ansikte dök upp på min näthinna och ersatte trions. Vad hade jag ställt till med nu?

JAG ÄLSKAR DIG

Kapitel 1
Malfoy Manor

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över. Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda. Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, Pojken som överlevde. Inte bara en gång, utan flera. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal, hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hans sätt att överleva. Handlade det om ren tur eller skicklighet? Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?” Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!” En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ” Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen. ”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss!” Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...” Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln. Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte. ”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta. Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.” Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt. ”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.” Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon skickade dagen innan jag skulle åka; ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet, vilket såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna nyputsade. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek ”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.” Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck. Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Jaha.. jag menar…okej…så-så bra” Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir” Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.”
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain började fösa mig
mot framsätet där en av herrarna med viktig min stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade. ”Ja”
”Då far vi” Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson”
Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt. Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne att hon inte skulle gå med på att bli inslängd i ett bagageutrymme fler gånger. ”Det är inte mitt fel”, sa jag till den förebrående ugglan. ”Jag hade ingen aning”
”Förlåt?” Mr Grain lät irriterad.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv. Rakt och fint bromsade den sakta in och motorns buller tystnade.
”Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon..”
Hans blick sade mer än tusen ord och jag tystnade.
”Varsågod Miss” En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
”Åh… Tack” Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen. Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det kändes ungefär som att ha klivit in i en av de gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet om den årliga häxjakten som min lärare alltid envisats med att inleda varje lektion i trolldomshistoria med. Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar ytterligare en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se ännu kusligare ut än vad den troligtvis gjorde i dagsljus.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Vid det här laget kände jag mig riktigt illa till mods, och om det inte varit för de två uppklädda herrarna som stod bakom mig, hade jag med största sannolikhet rusat därifrån. Mr Grain reste sig hastigt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken.
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
”Vad…?”
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr Malfoy!” Mr Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande våldnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir”
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam” Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna i något.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dem där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det som dem kallar för spöken. Därför kan ni nog förstå hur förvånad jag blev när jag bländades av ett starkt ljus inne i hallen. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Hur jag än tittade kunde jag inte hitta ett enda spindelnät någonstans. Huset var kliniskt rent.
”God dag mitt herrskap”
En röst som fick Mr Grains att låta riktigt trevlig, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen.
”Sir.” Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Mrs Jacobsson” Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar. ”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade.
”Har resan gått bra?”
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?”
”Lucius” Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med det där obehagliga leende ansiktsuttrycket.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.” Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.”
Draco lyfte huvudet och gav sin pappa en blick som om man ansträngde sig tillräckligt kunde uppfattas som orolig. Han återgick sedan till att stirra på tavlan igen.
Jag svalde. Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma. Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…” Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut, ”...så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.”
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr Malfoy!”, sa Mr Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.” Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånigt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.”
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån.
Jag blev genast nyfiken på vad som fanns därinne.
De två herrarna bugade sig lätt innan dem följde efter i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…”
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert. ”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad. Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt.
*Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara.
”Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jasså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom.
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge!
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus” Sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.”
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra” Sa jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn” la jag till.
”Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger” Sa han kyligt , vände på klacken och spatserade därifrån.
”Granger..?” Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
”Han är knäpp” Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
”Och hans pappa är knäpp… och dem andra tre är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter” Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
”Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem”
Efter min första dag här så kände jag mig inte särskilt hoppfull.

HEJ MINA BABYS! (Okej känn er som Draco!)
FÖRLÅT MEN HAR INTE KUNNAT KOMMA ÅT NÅGON DATOR.
Nu har jag emellertid gjort det, så nu kan jag lägga upp mitt nya kapitel! :3 *Glädjedans*
Har redan två till på väg så nu kommer ni få träna er läsförmåga hehe 8D Som vanligt blir jag självmordsbenägen av lycka över era kommentarer/Tummar/Visingar, NI ÄR MIN DROG.
Tycker också att Trezzan, Winny Geasley, Glina2 och Molly Evans borde ta och lägga upp ett nytt kapitel snart ehe... (a) OCH ALLA NI ANDRA SOM HAR FF också ofc, men hann inte tagga fler x)
Ni är bäst, hoppas ni följer med Drelli till slutet!
Och ja, Salem, du är minst den tredje som trott det, de är nog så jag fått mina läsare... Då vet ni alla att om ni vill få mycket visningar, skriv en ff:n om Draco som sjöjungfru! Älskar er alla, och Hanlio, trevlig resa! ♥
EnJoy!

Kapitel 53
Den tredje systern

”Elli!”
Malissa kom springande genom trädgården med armarna utsträckta framför sig och jag såg hur Draco stelnade till.
Förvånat tittade jag på honom innan det gick upp för mig.
Malissa var ohjälpligt lik sin syster.
Hon hade samma blonda hår och identiskt isande blåa ögon.
Hennes ansiksdrag var precis som Narcissas vackra och lite högdragna.
Till ytan var det lika som tvillingar, Narcissa och Malissa och ett otränat öga hade inte sett någon som helst skillnad.
Det var deras personligheter som hade satt spiken i kistan och fört de två systrarna bort från varandra så snart som de slutat skolan och begav sig iväg för att söka sina egna vägar.
Narcissa hade valt att gå i sin mors fotspår och precis som hundratals kvinnor före henne följa sin familjs önskan; att gifta sig med en renblodig man av fin familj, leva ett liv i lyx och glamour och följa dem förnämndas livstill till punkt och pricka.
Malissa däremot hade aldrig varit som sina systrar, till hennes familjs stora besvikelse, och hon hade efter sina studier på Beauxbonstrolldomsskola för häxor vars föräldrar hade en tung penningpung, flyttat tillbaka till England för att jobba som tolk åt trolldomsminsteriet.
Där hade hon träffat den unga nyutbildade Auroren Tom, min pappa, och hans två år yngre bror, Troy som hon sedan förälskade sig i.
Giftermålet med en trollkarl som visserligen var renblodig men som hade växt upp hos en mugglarfamilj och som dessutom kämpade för de mugglarföddas rätt i samhället, blev droppen för familjen Black, och Malissa skars bort från det uråldriga pampiga släktträdet för att aldrig någonsin återvända.
Hon hade inte hört någonting från sin familj ända sedan dess och Draco hade hon bara sett när han varit riktigt liten, Narcissa hade varit noga med att se till att Draco så fort som han kunde tala lärde sig vilken förrädare hans yngsta moster var och att hon och hennes snorvalpar till ungar inte räknades till familjen.
Trots detta syntes inte ett enda spår av förakt i Malissas ansikte när hon först kramade mig hårt och sedan vände sig om mot Draco.
Jag såg hur hon stannade till och bara tittade på honom; och någonting väldigt sorgset djupnade i hennes blick.
”Hej Draco”, sa hon lågt och närmade sig honom försiktigt, så som man närmar sig ett skadeskjutet djur, ”Det var länge sen.”
Han svarade inte utan fortsatte oförskämt att stirra på Malissa; henne som han inte hade sett sen barnsben, hon som sedan länge var utskuren från familj Blacks släktträd.
Malissa tog ännu några steg och stannade alldeles framför Draco som fortfarande inte hade rört sig ur fläcken.
”Du är så lik din mamma”, viskade hon och hennes vackra blåa ögon fylldes långsamt av tårar.
”Du är så lik Narcissa... Min stackars pojke...
Vad har det gjort med dig? Vad har dem låtit dig utstå?”
Hon slog plötsligt armarna om honom och drog honom intill sig.
Jag drog förskräckt efter andan; jag visste mycket väl hur Draco handlade i sådana här situationer och efter allt agg jag hört honom prata om sin moster så skulle jag inte rekommenderat henne till att omfamna honom.
Men till min stora förvåning stod han kvar i hennes omfamning och hon höll honom tätt intill sig.
”Har Lucius fortfarande inte hört av sig?”
Draco skakade långsamt på huvudet och jag såg hur en glimt av vrede glittrade till i Malissas tårfyllda ögon.
”Å, jag ska döda den där Lucius Malfoy! Hur kan man göra så, mot sin egen son... Arma barn, vad har du fått stå ut med? Om jag bara vetat...”
Hon vaggade honom fram och tillbaka som när man tröstar ett litet barn och jag såg hur han borrade in ansiktet mot hennes axel.
Han var i goda händer nu.
Långsamt vände jag mig om och började gå upp mot huset.
När jag kommit halvvägs vände jag på huvudet och blidkade tillbaka.
De stod fortfarande kvar på samma ställe med armarna om varandra
och deras vitblonda hår flöt ihop till en enda massa i mitt synfält.
Det var vackert samtidigt som det låg en stor slöja av vemod över dem och jag blev
tvungen att torka av ansiktet med tröjärmen innan jag fortsatte gå.

”Han repar sig, det gör man alltid.”
Troy nickade ut mot Draco som satt tillsammans med Malissa ute på verandan.
Hon hade sina händer om hans.
Då och då strök hon honom över kinden och sa någonting.
”Vad pratar det om?”
Troy såg fundersamt på mig och ryckte sedan på axlarna.
”Saker som varken du eller jag kan förstå. Om deras familj, gissar jag.
Draco behöver allt stöd han kan få, det är en olidlig tragedi han går igenom, och när man som ung mist sina föräldrar är efterlevande släktingar mycket viktiga för att man ska få en chans till att hitta en förklaring och gå vidare.”
”Jag trodde inte han tyckte om henne.”
”Det gjorde han nog inte heller, tack vare sina föräldras korkade påfund.
Men om det är någonting den här pojken behöver så är det en förälders närvaro, och vem kan inte ge honom det bättre än någon som faktiskt vet hur hans familj fungerar?”
Jag nickade och pillade förstrött bort en fläck på köksbordet innan jag ställde
den fråga som hade sysselsatt mig mest sedan vi kom hit igår kväll.
”Sörjer inte Malissa också Narcissa? Hon var ju hennes syster.”
”Jag tror att Malissa saknar den syster som hon en gång hade, inte den systern som Narcissa blev.”
Jag fick nöja mig med den förklaringen.


”Hur står du ut att bo såhär?”
Draco tittade frågande upp på mig och jag ryckte på axlarna.
”Man vänjer sig.”
”Det är ju en massa mugglare överallt!”
Han krökte föraktfullt på läpparna medan han ilsket följde en fetlagd kvinna som stretade och drog en enorm barnvagn efter sig med blicken.
Hon vände sig om flera gånger och spanade oroligt efter den som iaktog henne, men eftersom vi satt väl dolda bakom den vildvuxna trädgårdshäcken så såg hon oss inte och klapprade efter en sista misstänksam blick åt vårt håll vidare på sina höga klackar.
”Dem är ju också människor.”
Han vred på huvudet och höjde på ögonbrynen,
”Elli, när ska du lära dig att vi är mer än människor? Mugglare ska veta sin plats.”
”Så då är du alltså för det där om att vi med magisk förmåga ska tillåtas praktisera vår trollkonst på mugglare?”
”Kanske.”
Jag stirrade chockat på honom. ”Men det är ju helt sjukt! Hur kan du ens överväga något sådant vansinne? Då är du ju inte ett dugg bättre än dem som föraktar de icke magiska och dödar dem för nöjes skull!”
”Jag har bara en annan åsikt än vad du har.”
Han sneglade osäkert på mig, ”Jag har blivit uppfostrad så.”
”Att de enda som räknas är dem som har förmågan att utöva magi?”
Han nickade. ”Just det.”
”Hur kan det då komma sig att din familj har sådana fördommar gentemot mugglarfödda?
De har ju utvecklat full magisk förmåga.”
Draco grinande illa som om jag hade sagt någonting riktigt fult.
”Smutskallarna har stulit ifrån oss magiker i åratal!”
”Vadå stulit?”
Jag såg förebrående på honom och tänkte på Hermione som kunde utöva magi bättre än någon av oss, ”Hur menar du?”
”Alltså...” Han drog lite på det,
”De är ju inte födda till att använda sig av trolldom, dem har bara haft turen att födas med vår förmåga, den har inte kommit till dem som den har kommit till oss. Därför är de inte äkta och borde inte få ha tillgång till vår värld överhuvudtaget.”
”Du låter precis som din pappa”, sa jag föraktfullt och han ryckte på axlarna,
”Det där är hemskt!”
”Du får det att låta så, men det är bara sanningen.”
”En av mina allra bästa vänner är mugglarfödd och henne är det inget fel på!”
”Nä, inte alls”, svarade Draco ironiskt och reste sig upp.
”Vi kommer aldrig att dela samma åsikt i det här så det finns ingen anledning för oss att diskutera om det.”
Jag nickade tyst, fortfarande upprörd.
Han hade rätt, det var här våra likeheter delade sig.
Men jag kunde inte förstå hur man kunde nedvärdera andra människor på det sättet.
Jag avskydde att han fick det att låta som om vi vore uppdelade i finare och fulare släkten och jag var livrädd för att han skulle ha rätt.
Tänk så skulle faktiskt de här nya lagarna träda in? Då skulle det bli svårt för alla de mugglarfödda som helt hade anpassat sig till den värld som de som små hade blivit valda till, att leva ett normalt liv.
Men Dracos åsikter gick lika lite att ändra på som mina.
Det här var ett av dem prisen som jag fick lov att betala för att vara vän med honom.
Han sträckte ut handen och jag lät honom dra upp mig.
Jag fångade hans blick och han tittade mig snabbt i ögonen som om han ville säga något men ändrade sig och började istället gå ut på gatan.
”Vart ska du?”
”Titta på Sverige”, sa han och stannade till vid grinden. ”Ska du med?”

”Är det där din förra skola?”
Han pekade på byggnaden till den kommunala skolan och jag skrattade.
”Nej, det är där mina vänner går i skola.”
”Men då är det där väl din?”
”Draco, tror du verkligen att jag har vänner från min skola här?”
Han stirrade förfärat på mig. ”Säg inte att du umgås med mugglare!”
”Just det är vad jag gör.”
”Men... Varför det?” Han fortsatte att stirra på mig och jag kunde se hur hans ögon glittrade ikapp med solens strålar, ”Varför umgås du med dem och inte med vår sort?”
”För att vår sort bor väldigt långt härifrån. Tror du verkligen att vi kan bosätta oss
flera familjer på samma ställe? Herregud Draco, så dum är du inte! Folk skulle bli misstänksamma.”
”Men har du berättat för dem vad... Vad du är?”
”En del av dem”, svarade jag och lutade mig mot den stora fontänen som vi hade ryggen mot
och Draco skakade långsamt på huvudet medan han aktade sig för att inte röra vid vattnet som oavbrutet porlade upp i luften, ”Du är ju inte riktigt klok.”
”Det beror på vem man frågar.”
”Om jag inte vore vän med dig så skulle jag säga att du förolämpar vårt släkte.”
Jag svarade inte utan fortsatte att betrakta mugglarna som skyndade fram och tillbaka över det lilla torget. Var vi verkligen så annorlunda dem?
”Du får tycka vad du vill, jag har valt att leva mitt liv på det här sättet, vad du väljer är din ensak.”
”Jag hatar att gå klädd såhär! Som en mugglare...” Han såg föraktfullt ner på sina jeans och den svarta tjocka hoodietröjan, ”Det känns så äckligt!”
”Draco, vi brukar klä oss såhär”, invände jag och borstade ut en tova i mitt mörka hår med fingrarna.
”Vi går alltid klädda i mugglarkläder när vi inte är i skolan.”
”Inte jag!” sa han bestämt, ”Jag skulle aldrig klä mig såhär!”
”Inte? På ditt rum såg jag en hel hög med mugglarkläder, vad har du dem till då? Tittar på?”
Inte fören jag avslutat meningen och Draco stelnade till bredvid mig så kom jag ihåg vad jag hade sagt och slog händerna för ansiktet.
”Har du varit inne i mitt rum?”
Hans röst var plötsligt kall som is och när jag nickade slog han ilsket ut med armarna.
”Varför det?”
”Jag... Jag skulle bara se efter om du hade en bok jag behövde låna.”
”Ljug inte för mig!” Morrade han i en sådan perfekt imitation av Lucius att jag drog efter andan.
”Tog du någonting där?”
”Nej.”
”Ljug inte!”
”Jag ljuger inte”, sa jag snabbt och flyttade mig ifrån honom ett par steg,
”Du skulle väl märkt själv om någonting var borta!”
Han lugnade ner sig lite och jag tänkte med pickande hjärta på den lilla
visselpipan som låg väl gömd nerbäddad längst ner i min koffert.
”Varför skulle jag inte kunna vara i ditt rum förresten?
Du får vara i mitt hur mycket du vill.”
Han vred på huvudet och tittade argt på mig men någonstans i djupet av hans silvergråa ögon såg
jag en glimt av rädsla, ”För att jag inte vill ha någon där.”
”Du döljer någonting alltså.”
”Nej!” han knuffade ilsket till mig och jag blev tvungen att ta emot mig med båda händerna mot fontänen för att inte trilla.
”Jag har bett dig en gång tidigare att inte snoka. Nu ber jag dig för sista gången att låta bli,
och om du ändå är så dum att du gör det så får du skylla dig själv! Det kommer i alla fall inte vara på mitt samvete om du råkar illa ut.”

Hej mina små smörbjörnar!
Har både varit utan internet OCH förkyld (Misstänker att det är Draco som kastat någon skum förbannelse över mig) så har inte haft någon möjlighet att logga in. Men nu är jag här och det bästa av allt- JAG HAR ETT NYTT LÅNGT KAPITEL ÅT ER.
Det blir nog annorlunda än vad ni har tänkt er...Jag gillar ju som ni vet att överraska Och oroa er inte, nästa kapitel är snart klart det också. Förlåt för att ni fått vänta mina älsklingar.
Överge aldrig mig eller DM, trust me that ♥.

Och jo, jag vill verkligen svara på era underbara kommentarer som får mig att LE- Men misstänker att ni helst vill läsa så fort som möjligt. Så jag svarar på era nya istället

Orkar ni inte kommentera, TUMMA gärna så jag sett att ni läst det! De är bra för mitt värdelösa självförtroende. Om det inte varit för er hade jag inte kommit upp idag. LOVEU♥

Kapitel 62
Pansys utlåtande

”Jag är så otroligt besviken på er, allesammans!” Minerva McGonagall spände sin vassa örnliknande blick i oss, en efter en. Den enda som klarade sig helskinnad från hennes utskällning var Neville.
Med ett lätt chockerat ansiktsuttryck stod han och darrande bredvid Proffesor McGonagall som beskyddande hade lagt armen om hans mulliga axlar. ”Att smyga ut mitt i natten och förbruka alkohol på skolans område... I sådana här tider... Tänk på vad som skulle kunna ha hänt! Jag måste medge att det chockade mig att den enda från mitt elevhem som hade vett nog att hålla sig utanför var Longbottom. Ni borde verkligen skämmas, allesammans!” Neville, som var mycket ovan vid att favoriseras av någon lärare svalde nervöst och stirrade ner på sina smutsiga strumpor. Hermione snyftade tyst till vänster om mig och jag kände ett stygn av dåligt samvete. Det var jag som hade övertalat henne att följa med och nu riskerade hon att bli av med sitt prefektemblem. Som om Proffesor McGonagall hade läst mina tankar vände hon sig mot Ron och Hermione som bägge två förläget mötte hennes blick.
”Och angående ert uppförande, Ms Granger och Mr Weasley- Jag är således mycket besviken. Särskilt på dig, Ms Granger. Weasley har ställt till med en del ofog tidigare -men att du skulle göra det- en riktig chock. Jag hoppas att ni vet vad detta innebär.”
Hermione föll i gråt och Proffesor McGonagall krökte sina läppar på ett obehagligt Snape-liknande sätt. ”Jag måste tyvärr ompröva er prefekt position hos rektorn. Om valet hade stannat hos mig så skulle jag avsatt er båda två omedelbart.”
Hermiones gråt hade stillat sig en smula och jag såg hur hon förkrossat nickade med ansiktet begravt i händerna. Jag tyckte fruktansvärt synd om henne.
Ron stod på hennes andra sida och såg slokörad ut. Även om han inte brydde sig i närheten så mycket om sitt prefektemblem som Hermione, så skulle det ändå vara ett stort misslyckande från hans sida. Hans mamma hade varit oerhört stolt när han hade fått sitt emblem med posten förra året, och bara tanken på att se hennes besvikna ansikte när hon blev varse att han förlorat det och på så vis smutsat ser familjens heder på ett nästan lika makabert vis som hans tvillingbröder, var olidligt skrämmande. Molly Weasley kunde bli mycket arg och Ron hade ingen lust att få ännu ett illvrål skickat till sig vid frukosten.
”Ni kommer alla att få straffkommendering”, Proffesor McGonagall rynkade ogillande på näsan som om ordet smakade illa i munnen, ”Och med tanke på att också det resterande tre elevhemmen har elever från både femte, sjätte och sjunde årskursen som ska straffas kommer ni att ha gemensamma straffkommenderingar. Tid och datum om dessa kommer att levereras snarast. Och den elev som vågar sticka ut sin näsa utanför Hogwarts portar efter mörkretsinbrott igen kommer jag personligen kasta ut härifrån.”
Med de orden och efter en sista rasande blick på sin äldre generation elever marscherade Proffesor McGonagall ut genom porträtthålet som svängde igen med en ilsken smäll efter henne, och lämnade Gryffindortornet betydligt tystare än det hade varit på länge.

Trots att nästan alla skämdes över festen så var det veckans stora samtalsämne.
Och de flesta som deltagit kände sig fortfarande lite möra under måndagens lektioner.
Lappen om min straffkommendering hade kommit tillsammans med morgonposten under tisdagen. Och det var inte direkt så att jag jublade högt över det slarvigt ner krafsade meddelandet.
Jag skulle straffkommenderas tillsammans med Pansy Parkinsson, Millicent Bulstrode och deras väninna Susanna Travers som för övrigt ägde ensamrätten om skolans mest hårresande skratt.
Vår uppgift var att sanera Proffesor Flitwicks klassrum från danstuffssmöss; ett mycket lustigt och obehagligt litet kreatur som till utseendet liknade en liten dammtuss med skära musöron och en stor gapande mun. Vad som gjorde dem obehagliga var det två stora huggtänderna som pekade ut från munnen och deras tendens att hugga till blixtsnabbt. Till råga på allt var dem giftiga; ett bett av en danstuffsmus kunde klia i veckor och gjorde huden runt området där tänderna hade borrat sig in självlysande.
”Klaga inte”, sa Ron och tittade dystert på sitt papper. ”Varför gör dem såhär mot mig? Titta-jag måste ha straffkommendering med både Malfoy och Zabini-samtidigt!”
”Jag byter gärna med dig”, sa Hermione som skulle tillbringa fyra timmar nere i fängelsehålan tillsammans med Crabbe och Goyle, ”Jag är hellre tillsammans med två elakingar som kan tänka än två som inte kan det. Vilka ska du vara med Harry?”
”Seamus, Ernie och Lee, inte så illa antar jag. Vi ska skrubba rent kvastarna i förrådet tillsammans med Madam Hooch.”
”Rena drömscenariot”, sa Ron och stönade. ”Varför ska alltid jag ha sådan otur?”
”Som sagt, jag byter gärna med dig”, svarade Hermione rappt och smällde igen sin trolldrycksbok som hon hade plockat med ner till frukosten, ”Nu är det bäst att vi skyndar oss om vi inte vill ha ännu en straffkommendering att se fram emot. Proffesor McGonagall är inte den som väntar.”
”Så ska det låta, Hermione!” sa Ron imponerat, ”Du börjar nästan bli dig själv igen!”
”Tig med dig!” Fräste hon och dängde ryggsäcken i hans röda bakhuvud, ”Jag orkar inte höra några pikar från dig för tillfället, jag har redan tillräckligt mycket att tänka på.”
Ron reste sig långsamt upp från bordet; fortfarande med ett lätt imponerat ansiktsuttryck och skyndade sig att slänga sin arm om Hermiones avvisande axlar. Jag och Harry gav varandra ett litet leende i samförstånd och följde efter på behörigt avstånd.


Fast han inte ville så höll han ständigt koll på den.
Det lilla myntet som glänste som ny putsat silver i hans handflata.
Oroligt sneglade han på det och varje gång knöt sig hans mage i protest över vad han skulle få se.
Men hittills var det slätt och fint. Inte en enda gång på flera månader hade det blinkat, inte sen den kvällen Bellatrix och de andra hade överasskat honom nere vid sjön. Det värsta av allt var att Draco hade tappat ett av dem. Han hade sökt igenom hela skolan efter det förbannade myntet men utan något resultat. Draco var livrädd för att någon skulle hitta det och överlämna det till Dumbledore, som med säkerhet skulle förstå vad det var för något och vad det var tänkt att användas till, och då skulle allting gå i stöpet. Varför tog dem så lång tid på sig? Ibland verkade det nästan som om dem hade glömt alltihopa. Men sedan, lika oväntat som när Longbottom kunde svara rätt på en fråga; dök Mörkrets herre återigen upp i Dracos huvud för att framföra olika meddelanden. Det fanns inget som Draco avskydde mer än det. Bara för en enda natt hade han kunnat glömma allt som hade med Voldemort att göra. Vid minnet av den lördagsnatten så steg en ofrivillig rodnad upp på hans bleka spetsiga kinder och han blev tvungen att vända sig bort för att inte avslöja sig för Zabini som han delade bänk med. Hade det verkligen hänt? Hade han, Draco Malfoy, förlorat sin oskuld med skolans snyggaste tjej? Hade hon verkligen gett honom det där saliga leendet som utan tvekan kunde jämföras med en av guds änglar, lutat sig ner och kysst honom? Det fanns stunder då han nästan inte kunde tro det. Och det bästa av allt-hon verkade inte komma ihåg någonting.
Rädslan hade sakta kommit krypande över honom dagen efter och hade snart förvandlats till skräck.
Hade hon sett det? Draco visste att hon hade slitit av honom tröjan, och trots att det hade varit dunkelt i det lilla förrådet så hade märket lyst som ny putsat silver på hans vänsterarm.
Han hade bett hela morgonen för att hon skulle ha varit för berusad för att lägga märke till det, och det verkade som om han hade blivit bönhörd. Inte kunde hon veta om att det existerade när det som hastigast stötte ihop med varandra i korridoren, då hade hon väl aldrig gett honom ett sådant bländande leende? Han var tvungen att prata med henne, var tvungen att få veta säkert om hon sett det eller inte.
Alkoholen hade gjort honom oförsiktig och han skulle inte låta det hända igen.
Det var säkert ingen fara, han oroade sig som vanligt helt i onödan.
Ointresserat iaktog han Proffesor Flitwick som med sin pipiga röst förmanade dem om vad som skulle hända om de bröt mot reglerna på ett sådant här illavarslande sätt igen. Draco fnös och la armarna i kors över bröstet medan han stirrade stint på Flitwick tills han nervöst började snurra fingrarna i sitt tjocka vita skägg. Snart skulle det inte finnas någon skola kvar att ha några regler på. Snart skulle Hogwarts vara slaget i ruiner och Draco skulle personligen se till att Flitwick befann sig långt under dem tillsammans med de andra idiotiska lärarna. Varför skulle han ens slösa tid på att lära sig sådant strunt som hur man stoppar förtrollningar och förvandlar djur till bägare? När skulle han få användning för det? När Voldemort hade tagit över världen skulle Draco inte behöva försvara sig längre, då skulle han sitta säkert. Fundersamt lät han blicken svepa över sina klasskamrater. De skulle troligtvis dö allesammans, åtminstone de uppnosiga besserwissrarna i Ravenclaw. Och Hufflepuffarna- Hah, vilket skämt! Över hälften av dumskallarna i det flummiga elevhemmet bestod av smutskallar. Och Gryffindorarna skulle bli mördade bara för att ingen tyckte om dem eller kände någon som inte tyckte om dem, eller helt enkelt för att de hade haft oturen att bli placerade i samma elevhem som Sankte Potter. Tänk Isånafall om det var vän med Potter... Draco svalde och skakade på huvudet som för att befria sig från den gräsliga tanke som hade slagit rot i hans huvud. Bara dem inte dödade henne. De kunde klippa huvudet av varenda en utan att han skulle röra så mycket som en fena, bara dem lät bli henne.
Men innerst inne så visste Draco att det skulle bli ohållbart.
För eller senare skulle hon komma emellan dem på något sätt. Men han skulle göra sitt bästa för att dra ut på det så länge som det bara var möjligt.


Hur jag än försökte kunde jag inte minnas vad som hade hänt efter det att jag lämnat festen.
Den sista minnesbilden jag hade var när jag och Draco gick därifrån. Vart vi gick eller vad vi gjorde kom jag inte ihåg, jag hade vaknat upp med en dundrande huvudvärk i min säng tidigt på söndagsmorgonen och undrat vart Hermione tagit vägen. Senare fick jag reda på att hon stannat kvar på festen tillsammans med Ron tills det hade börjat ljusna, och sedan begett sig iväg ner till sjön med festens eftersläntrare och sett på hur solen hade stigit upp över himlen. Jag hade känt ett stygn av avundsjuka och önskade att jag också hade stannat kvar tillsammans med dem. Men någonting hade fått mig att lämna festen tillsammans med Draco; om jag bara kunde minnas vad.
Jag hade fortfarande inte fått något tillfälle att prata med honom, och det var med ett tungt hjärta som jag insåg att det nog skulle dröja innan ett sådant tillfälle gavs. Antingen så var det bakfyllan som fortfarande satt kvar eller så var skolans lärare ovanligt energiska.
De körde så hårt med oss att till och med Hermione började staka sig när hon svarade på frågor, och hennes hand sköt allt mer sällan upp i vädret för att påkalla uppmärksamhet.
När jag kvart över sex samma kväll sa hejdå till mina vänner och begav mig ner mot Proffesor Flitwicks klassrum förföljdes jag av en bultande huvudvärk som inte blev bättre av den fasansfulla syn jag möttes av. Inne i klassrummet satt nästan hela Slytherins sjätteårskvartett med flickor.
Pansy Parkinsson vred så hastigt på huvudet när jag kom in att hon fick nackspärr och hon gav mig ett ilsket ögonkast som om det vore mitt fel.
Millicent Bulstrode satt och pillade med sina vårtiga händer på en förstorad bild av Gregory Goyle och Susanna Travers stirrade fixerat på sina nymålade naglar.
”Åh, välkommen Ms Jacobsson! Flickorna har väntat på dig.”
Flitwick kunde inte ha haft mer fel. Alla tre såg ut som om det var döden själv som stigit innanför dörren och Pansy gav mig fingret bakom den lilla krumma trollkarlens rygg.
”Vad trevligt”, svarade jag sammanbitet och pressade fram ett leende som smakade värre än sur ättika, ”Vad vill Proffesorn att vi ska göra?”
Medan Flitwick förklarade hur vi bäst tampades med de små luddiga odjuren såg jag mig omkring i rummet. Proffesor Flitwicks klassrum var sig likt förutom det faktum att bänkarna och stolarna som vi brukade arbeta vid på lektionerna var bortflyttade från golvet. De stod nu prydligt uppstaplade ovanpå varandra längs ena väggen för att lämna fältet fritt åt oss.
Vi satte på oss drakskinnshandskarna som vi blivit ombedda att ta med och påbörjade saneringsarbetet medan Flitwick nyfiket betraktade oss bakom katedern.
Det gällde att locka ut danstuffsmössen med deras favoritgodis som bestod av krossad grodmjälte och sedan kvickt pressa ner deras dunmjuka huvuden med pekfingret för att förhindra att de borrade in sina spetsiga huggtänder i handen på en. Sedan skulle man snabbt som ögat rycka upp dem från marken medan de fortfarande var förvirrade och kasta ner dem i en glasbur som Flitwick kommit konkande med. Första halvtimmen var det relativt roande att se hur de andra tre bar sig åt för att fånga dem små monstren; Pansy ryckte bort handen så snart som en danstuffsmus närmade sig, Susanna skrek oavbrutet och Millicent lyckades sätta sig på två stycken så att hon fick vandra upp till sjukhusflygen med ett stort självlysande sår i ändan.
Men efter en timme började det värka i knäna av att krypa runt på det hårda betonggolvet och eftersom varken Pansy eller Susanna gjorde någon större insats så fick jag arbeta så svetten rann.
När halva tiden hade gått reste sig Flitwick och meddelade att han skulle iväg upp till sjukhusflygen för att titta till hur det hade gått med Ms Bullstrodes bakre parti.
I samma ögonblick som dörren slog igen med en försynt liten smäll vände sig Pansy mot mig och flinade. Hennes gulaktiga ögon blänkte illvilligt i skenet från de flimrande lysrören och fick henne att likna Ms Norris som precis lyckats fånga en extra fet råtta mellan sina klor.
”Så det är alltså sant?” Jag hörde på hennes röst att hon hade väntat länge på det här tillfället och jag kunde se triumfen i hennes fula ansikte när hon förstod att jag inte hade den blekaste aning om vad hon pratade om.
”Vadå?”
”Lägg av, säg inte att du inte har hört någonting.”
”Hört vadå?” Jag lyckades inte dölja stygnet av rädsla i rösten och Pansys leende blev ännu bredare. Hon fnissade till och viskade någonting till Susanna som gav upp ett högt skratt. Sedan vände hon sig mot mig igen. ”Alla har hört det. Alla vet om det. Förutom du. Och ändå är det du som kallar dig hans närmaste vän. Lustigt att inte du har hört någonting om det isånafall. Kanske är det helt enkelt så att skenet kan bedra även den bästa, Elli?”
”Vad pratar du om?” Trots att jag hade gjort mitt bästa för att inte lyssna så hade Pansys ord träffat som ett knivhugg rakt i hjärtat och skräcken blossade upp inuti mig. ”Pansy! Säg vem du menar.”
Hon lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Men sanna mina ord, det är ingen vacker syn.”
Innan jag hann öppna munnen för att svara dök Flitwicks lilla siluett upp i dörröppningen.
Han kastade en blick på sitt armbandsur och spärrade upp sina vänliga blåa ögon.
”Flickor! Ni måste genast bege er tillbaka till era uppehållsrum, ni har varit här nere i nästan tre timmar.”
”Men Proffesorn...” Började jag med en snabb blick på Pansy som redan var påväg ut genom dörren tillsammans med Susanna.
”Inga men”, sa Proffesor Flitwick och viftade avfärdande med handen, ”Se till att ge dig iväg nu. Mörkrets inbrott infaller vilken minut som helst och det vore skamligt för dig att bryta rektorns förtroende genom att vara ute och vandra i korridoren nattetid. Iväg med dig nu!”
Han föste ut mig genom klassrummet och stängde med ett leende och en sista förmaning dörren om sig. Jag började småspringa genom korridoren upp mot entrehallen.
Peeves studsade omkring ovanför mitt huvud medan han försökte pricka mig med en smörfylld vattenballong, men efter att ha missat ett par gånger tröttnade han och susade iväg åt motsatt håll.
Flåsande sprang jag uppför marmortrappan och bromsade in framför den tjocka damen som gav mig ett lätt irriterat ögonkast och svängde åt sidan.
För första gången på länge var jag tacksam över att inte stöta på Ron, Harry eller Hermione.
Ingen av dem tycktes ha kommit tillbaka från sin straffkommendering ännu och uppehållsrummet var nästan tomt på folk.
Ett par storögda förstaårselever glodde på mig när jag trängde mig förbi dem och en tredjeårselev vid namn Michael Butler gjorde ett tvärtkast åt sidan för att undvika en krock.
Med andan i halsen störtade jag in i sovsalen och sjönk ner på sängen. Hjärtat bultade i bröstet på mig och jag fick lov att dra flera djupa andetag innan jag fick en chans att tänka klart.
Med största sannolikhet var det där bara någonting som Pansy kommit på för att skrämma mig. Eftersom jag hade norpat Draco framför näsan på henne så hade hon såklart lust att hämnas.
Men någonting sa mig att det inte var så. Fastän att det lät helt logiskt var det något i mitt huvud som sa nej. Om Pansy bara hade varit ute efter att skrämma mig, varför hade hon då inte spöt på ännu mera? Då skulle hon väl dragit till med en mer dramatisk historia. Nu hade hon inte ens velat berätta mer när jag bad henne om det, varför skulle hon vilja missa ett sådant tillfälle att löjlighetgöra mig? Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Skulle hon tipsa en lärare om det och på såvis få mig relegerad? Det lät troligt. Men ändå var det någonting med hennes berättelse som inte stämde. Hon hade låtit så självsäker, så tillfreds-som om hon verkligen visste något som jag inte visste. Någonting som jag bra gärna ville veta. Och vem hade hon syftat på? Min första tanke föll genast på Draco, men det hade likaväl kunnat vara Harry eller Ron. Visserligen var jag och Ron inte i närheten av bästa vänner, men det kunde omöjligt Pansy veta. Det skulle mycket väl kunna vara Harry hon menade, men jag hade en känsla av att hennes ögon inte hade sett fullt så galna ut då. Hon hade verkligen älskat att få bära den här hemligheten och hon hade väntat länge på rätt tillfälle att kasta den i ansiktet på mig. Och det var bara Draco som skulle kunna få henne så lycklig, bara tanken på att Draco hade svikit mig skulle kunna få det att vattnas så i munnen på henne. Tanken på att kanske; kanske om han svek mig alltför hårt så skulle jag vika från hans sida. Och då skulle hon återigen kunna ta plats i hans liv som tidigare. Jo, det var definitivt Draco hon menade. Det bara måste vara han. Jag stönade och gömde ansiktet i händerna. Det fanns ingen jag kunde dela det här med. Hermione skulle flippa ur och tvinga med mig upp till Dumbledore, som i sin tur skulle kalla dit Pansy som skulle se till att jag fick ett helvete utan dess like. Det bästa vore om jag helt enkelt glömde alltesammans och stannade kvar här uppe i sovsalen och väntade på att Hermione skulle komma tillbaka. Sedan kunde vi läsa lite läxor ihop medan vi beklagade oss över hur hemsk kvällen hade varit och jämförde vem som hade haft det värst. Med en suck tog jag fram det gamla svartvita fotot på barnen från barnhemmet. Sakta lät jag pekfingret löpa längs raden med allvarliga ansikten tills det stannade på min pappa. Han flinade mot mig precis som förra gången och mina ansiktsmuskler ville le tillbaka. Försiktigt lutade jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hans panna.
”Vad skulle du ha gjort, pappa?” frågade jag och fixerade min blick vid det suddiga fotot. Jag behövde inte vänta länge på svaret. Långsamt nickade jag åt bilden på ynglingen som fortsatte smila åt mig. Precis när jag skulle stoppa tillbaka fotot i väskan fick jag syn på flickan. Hon stod där hon alltid hade stått; i sin vita klänning och det långa mörka håret böljande nerför axlarna. Det fanns bara en enda sak som skiljde henne nu från då. Hennes uttryckslösa ansiktsuttryck var borta. Istället såg det ut som om hon log.

Hjärtat bankade så hårt i bröstet att jag var rädd för att det skulle avslöja mig.
Tyst som en skugga smög jag mig igenom det sovande slottet. Till min lättnad verkade tavlorna också ha slumrat till och med ljudlösa snabba steg skyndade jag mig genom den mörka korridoren som vätte ut mot skolans område. En stor brun råtta höll på att skrämma vettet ur mig när den pipande pilade iväg framför mina fötter och jag kvävde ett förskräckt skrik. Om någon skulle upptäcka mig nu var jag lika med dödens. Gå till den förbjudna skogen vid midnatt så får du se. Beslutsamt öppnade jag den tunga dörren och smet ut i natten.
Himlen var mörk och dyster utan det vanliga utskottet av vänliga stjärnor. Det var nästan som om också den gjorde ett försök att få mig att vända om. Men min beslutsamhet var starkare än min rädsla och som vanligt så tog nyfikenheten överhand.
När jag kommit ett litet stycke ner från åsen och började närma mig Hagrids lilla stuga stannade jag till och vände mig om. Slottet stirrade tillbaka på mig; lika tyst och ödsligt som när jag lämnat det. Lättad drog jag efter andan och stack in mina frusna händer innanför klädnaden. Varför hade jag varit så dum att jag inte tagit med mig drakskinnshandskarna? Ett hårresande ylande från en hungrig varg fick mig att fortsätta. För varje steg bankade mitt hjärta allt snabbare. Vid midnatt hade hon sagt. Det var när som helst nu. Vilket ögonblick som helst skulle jag få reda på om det bara hade varit ännu ett av Pansys korkade påhitt eller inte. Men den här gången trodde jag inte det. Ingen hade följt efter mig ut ur slottet, ingen betraktade mig nu.
Jag svalde och kastade en hastig blick på Hagrids nersläckta stuga. Ett plötsligt brummande fick mig att ta ett skutt åt sidan och jag kände hur skräcken övermannade mig-för att i nästa sekund förvandlats till ett kvävt skratt när jag insåg att det brummande ljudet inte var något annat än Hagrids och Fangs kvartett av snarkningar. Jag flinade åt min egen dumhet och började försiktigt; för att inte falla ner i någon dold jaktfälla i mörkret; gå in bland träden.

UNDERBART ATT NI VILL HA ETT NYTT KAPITEL!
Det är inte så långt och handlar faktiskt till stor del om Harry (Bara för att luna lovegood 21 älskar honom så mycket så skyll på henne haha!) men jag kan glädja er med att jag redan är klar med nästa, det ligger och väntar på att jag ska rätta det! Måste återigen tacka er för att ni läser detta- Det betyder oerhört mycket för mig.
Har inte hunnit rätta det eftersom jag vill passa på att lägga upp det när jag väl har internet, hoppas det är OK ändå.
Älskar er massor allihopa, tack återigen för att ni finns!

Och Trezzan på måndag får jag ett batteri..Så då kommer jag telefonterra dig.
Kommentera eller tumma om ni tycker om det!

Kapitel 59
Vid-behov-rummet

”MORD! MORD PÅ TOALETTEN! MOOOOOORD!”
Missnöjda Myrtles skrik ekade över hela slottet och folk knuffades och trängdes för att se vad
som stod på.
”Släpp fram mig! Jag är faktiskt Prefekt... Ursäkta mig, tack...”
Hermiones röst tystnade med ens när hon nådde fram till toaletten och jag anade onåd.
Harry hade varit borta en bra stund och vad dess värre var- Han hade försvunnit nästan direkt efter Draco. Hade Draco i sin desperation gett sig på Harry och skadat honom så allvarligt att han var döende? Isånafall var det mitt fel.
Med tungt hjärta pressade jag mig fram genom klungan av nyfikna elever som tysta stod och stirrade in i det sönderslagna badrummet. Det första jag fick syn på var blod.
Massor av rött kletigt blod avtecknade sig som en geggig röd matta över det vattenfyllda skitiga golvet och mitt hjärta fastnade i halsgropen när jag fick syn på de två figurerna som låg ovanpå det.
Draco låg alldeles stilla på det våta golvet i en pöl av blod med ena handen över ansiktet.
Hela hans klädnad var nerfläckad och fingrarna greppade fortfarande efter trollstaven som hade rullat bort ifrån honom när han föll till marken.
Vid hans sida satt Severus Snape med sin egen trollstav utsträckt.
Utan att ta någon notis om eleverna som nyfiket betraktade alltesammans rörde han rytmiskt sin stav längs jacken i Dracos hud medan han mumlade någonting ohörbart som fick såren att dra ihop sig . Harry reste sig på darrande ben från golvet och var nära att halka omkull i en vattenpöl.
Jag stirrade på honom utan att kunna tro mina ögon.
”Elli...” Sa Hermione och grep efter min hand men jag knuffade henne ifrån mig och rusade fram till Dracos gestalt.
”ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK!” Tjöt jag åt Harry som förskräckt backade undan, ”Du har dödat honom! Draco… Nej, vad har du gjort!”
Snyftande sjönk jag ihop bredvid Draco och tog hans bleka hand i min.
Den var iskall.
”Snälla Draco... Dö inte!” Viskade jag och blinkade bort de heta tårarna som trängde fram ur ögonvrån, ”Du får inte dö.”
”Han dör inte”, väste Snape, som fortfarande knäböjde bredvid Draco, ”Jag ska ta Malfoy upp till sjukhusflygen och Potter, du stannar precis där du är. Och våga dig inte på några konster, är du inte här när jag kommer tillbaka kan du skatta dig lycklig om du överhuvudtaget är i stånd till att packa din väska.” Efter en sista bister blick på Harry reste sig Snape upp och trollade fram en bår ur tomma intet. Sedan tågade han ut från toaletten med Dracos lealösa kropp svävande framför sig som en trasdocka. Hans hand stack ut från båren och jag kramade hastigt om hans kalla fingrar. Sedan vände jag mig om mot Harry som med sänkt huvud stod och iaktog mig.
”Hur kunde du...” Jag skakade på huvudet och Harry såg oerhört olycklig ut, ”Jag fattar inte hur du kunde!” Demonstrativt vände jag honom ryggen och småsprang efter Snape som redan var halvvägs uppför trappan till sjukhusflygen.
Om Draco skulle dö så skulle han åtminstone slippa göra det ensam.

”Harry, ta det inte så allvarligt! Du gjorde det ju faktiskt inte med flit. Men jag
tror ärligt talat inte att så många skulle ha någonting emot om du gjorde om det...Aaaj! För tusan Hermione... Jag menar, du behöver ju inte göra det till en vana men att cutta upp ett par Slytherinelever om året gör väl ingen skada. Och vi har mycket större chans att vinna qudditchpokalen om inte deras sökare kan spela på söndag.”
Harry satt tillsammans med Ron och Hermione uppe i Gryffindors sällskapsrum.
Väl nedsjunken i sin favoritfåtölj framför brasan fick han en chans till att sortera tankarna som oavbrutet hade snurrat i hans huvud det senaste dygnet. Harry ville inte göra sig av med boken – den slitna gamla trolldrycksboken hade blivit som en vän för honom- men han insåg att Hermione hade rätt. Först när hon hade kommit med sina giftiga gliringar om att Harry borde lämna in den så hade han trott att det berodde på att det för första gången fanns någonting förutom Quidditch som Harry faktiskt var bättre än henne i. Att det helt och hållet berodde på den tidigare ägarens makabra begåvning för trolldryckskonst låtsades han inte om.
Genom att följa instruktionerna som alltid fanns nerklottrade bredvid spalterna i boken så hade Harry höjt sitt betyg från ett ilsket rött B(Bedrövligt) till ett slarvigt Ö (Över förväntan) som hade följts av en rad argsinta blickar från Snape som inte kunde begripa hur hans mest avskydda och sämsta elev plötsligt kunde bli en sådan hejare på trolldryckskonst. Men nu var det alltså slut med det.
Harry skulle aldrig uppnå det betyg som krävdes för att få studera vidare inför kommande läsår, vilket betydde att han kunde sopa sin dröm om att bli auror under mattan. Dessutom hade han fått straffkommendering tillsammans med Snape nere i fängelsehålorna varenda kväll under det följande två veckorna, något som gjorde att hans redan pressade schema nådde sin bristningsgräns. Qudditchträningen tog sin tid tre dagar i veckan och Angelina godtog inga ursäkter för att stå över en kväll. Sedan hade han mötena med Dumbledore att tänka på; och till råga på allt så hade han sina läxor. Eftersom sjätte året var sista året innan F.U.T.T examen skulle hållas så höll alla lärare sina elevers läxhögar på svindlade höjder. Proffesor McGonagall var värst. Hon hade med ett bistert ansikstuttryck under gårdagens lektion i förvandlingskonst talat om för klassen att det bara var Hermione som hade lyckats uppnå kriterierna i uppsatsen om Transfiguration och att allesammans skulle bli tvungna att göra om den till på onsdag.
Harrys fingrar värkte efter två timmars skrivande och han kände hur det snurrade i huvudet av trötthet. Allt han ville var att få lufsa upp till sovsalen tillsammans med de andra pojkarna och krypa ner i sin mjuka himmelsäng. Men han visste att Hermione inte skulle låta honom lägga sig förens han lämnat ifrån sig boken. Harrys fingrar slöt sig om lärobokens malätna pärm och som om hon hela tiden väntat på det tillfället harklade sig Hermione högt.
”Du borde lämna bort den där nu, Harry.”
”Jag vet”, svarade han och kände till sin förvåning ett stygn i hjärtat som inte hade med trötthet att göra, ”Jag ska bara komma på ett ställe att gömma den.”
Hermione såg strängt på honom. ”Du ska inte gömma den, Harry. Du ska kasta den.”
Harry gav henne en knyck på nacken som skulle föreställa en nick och reste sig sedan hastigt upp från den sköna fåtöljen.
”Lika bra att få det gjort då”, Sa han hurtigt och gav Ron och Hermione ett ansträngt leende, ”Ingen tid att förlora.”
”Vill du ha sällskap?” Frågade Ron och gjorde en ansats att resa sig men Harry skakade avfärdande på huvudet. ”Nej, det är bättre att du stannar här och skriver klart uppsatsen. Då hinner i alla fall en av oss klart med den.”
Hermione verkade ha lagt märke till den ansträngning som det kostade Harry att ge sig av därifrån, för hon log medlidande mot honom och utbrast: ”Åh, oroa dig inte för det Harry, jag gör klart den åt dig.”
”Tack så mycket Hermione.” Harry gav henne ett stelt leende innan han pressade sig ut genom porträtthålet och började gå nerför marmortrappan.

Hans steg ekade ödsligt i den tomma korridoren och han såg sig förbryllat omkring.
Slottets nya säkerhetsregler och ryktet om att Dumbledore lät argsinta träsktroll vakta korridorerna nattetid hade verkligen gjort susen. I vanliga fall brukade det krylla av rebelliska förstaårselever som utmanade varandra till att kladda Droobles bästa bubbelgum på väggarna, kasta in stinkbomber i övergivna klassrum och trampa Ms Norris på svansen, men nu var slottet lika tyst som på natten.
Det enda ljud som hördes åstadkoms av Peeves som studsade omkring någonstans på femte våningen. Inte ens Mr Filch syntes till och Harry njöt i fulla drag av tystnaden medan han funderade på vart han skulle kunna gömma boken. För han tänkte givetvis inte följa Hermiones råd till punkt och pricka- han skulle helt enkelt inte klara av att göra sig av med den. Och oavsett Hermiones fördommar om svart magi så kände Harry instinktivt på sig att det var fel. Han hade ju faktiskt haft stor användning av boken- och vem vet? Kanske han skulle behöva den igen.
Ett märkligt ljud utanför biblioteket fick honom att stanna till och lyssna.
Inifrån den låsta dörren hördes ett långt skrapande ljud och ett par kvävda inandningar.
Sedan hördes fem mycket ljudliga dunsar och någon som njutningsfullt skriade till och Harry fick bråttom igen. Med en bisarr lust att skratta fortsatte han sin färd med en mycket äcklig och komisk bild föreställande bibliotekarien Madam Pince och vaktmästaren Mr Filch liggandes avklädda ovanpå skrivbordet inne på Pinces kontor, båda två med ett galet uppspelt ansiktsuttryck.
Den synen följde Harry en bra bit genom korridoren men övergav honom när han kom till en gränd som spärrades av en gobeläng av Babbelitask den babblige. Utan att tänka plockade han fram marodörkartan ur väskan och öppnade den med ett lätt slag av sin trollstav.
Hundratals prickar med namn dök genast upp på det gamla pergamentet och Harry följde som alltid dem med största intresse. Mycket riktigt såg han hur pricken som föreställde Argus Filch långsamt rörde sig ovanpå en prick varsnamn doldes under Argus inne på bibliotekariens kontor, men Harry kände ingen tvivel om vem det var som låg under Filch och lämnade med ett kvävt skratt de båda åt sitt öde och fortsatte studera kartan. Hermione och Ron satt fortfarande kvar uppe i sällskapsrummet och han kunde för sitt inre se Rons ansikte, flammigt av ansträngning när han knep ihop ansiktet av koncentration. Undrar om de bara var läxor som de ägnade sig åt... Demonstrativt sköt Harry bort tanken och sökte med blicken efter en ny prick.
Han fick som väntat syn på henne i Slytherins sällskapsrum tillsammans med Blaise Zabini.
Varför skulle hon envisas med att umgås med de där? Hon var den enda elev som någonsin vitsades i ett annat elevhem än sitt eget och Harry kände en våg av svartsjuka. Varför var inte hon och gjorde sina läxor? Han skulle kunna ha hjälpt henne. Harry bet sig i underläppen och stirrade på pricken som föreställde Eleonora Jacobsson. Hon satt åtminstone inte uppe hos Malfoy i sjukhusflygen. Harrys mage drog ihop sig av dåligt samvete när hans tankar vandrade tillbaka till den ödestigna händelsen kvällen före. Skulle hon någonsin vilja prata med honom igen? Han skulle i alla fall försöka förklara sig. Eftersom Harry var så insjunken i sina tankar märkte han inte figuren som kom gående emot honom, varken på kartan eller i verkligheten. Och därför var det kanske inte så konstigt att han studsade till när han hörde en sävlig drömmande röst alldeles bakom sitt vänstra öra.
”Hejsan Harry.”
”Luna!” Utbrast han och pressade mitt i sin förvirring fram ett leende, ”Vad gör du här?”
”Åh, jag letar efter piplärkor- en present till pappa som tack för det här -hon rasslade med halsbandet av kapsyler som satt runt hennes hals- och det har sin häckningstid nu och pappa skulle så gärna vilja ha ett par ägg till sin samling.”
”Öh, jasså”, sa Harry och försökte låta engagerad trots att han inte förstått ett ord, ”Så intressant.”
”Oh ja, det är mycket speciella djur. Vill du hjälpa till att leta?”
”Tyvärr inte, Luna” Svarade Harry, ”Jag har en sak jag måste göra.”
”Men då hjälper jag dig med det!” Sa Luna glatt och stirrade på Harry med sina utåt stående ögon, ”Vad ska vi göra?”
”Nej... Du förstår inte, det är bättre om jag gör det ensam. Jag menar inte ska du behöva...”
”Du ska gömma den där boken, eller hur? Jag hörde Ginny prata om det med sina vänner. Jag vet ett perfekt gömställe, Aiden Romers brukar alltid gömma mina sockor där men jag överlistar honom varje gång. Ska jag visa dig?” Utan att vänta på svar började Luna gå och Harry hade inget annat val än att följa efter. Hon svängde av till vänster och tog sedan höger förbi ett övergivet klassrum -som en gång för länge sen hade använts av en mycket känd och respekterad man vid namn Gyllenroy Lockman som hade kommit till Hogwarts för att undervisa i svartkonster- och vidare genom en lång tom korridor som Harry mycket väl kände till. När de passerat genom den vek Luna som väntat av till vänster igen och Harrys hjärta tog ett litet skutt i bröstet när han såg den välkända gobilängen av Barnabas den barnslige. Mittemot den fula tavlan fanns det ett rum som Harry hade haft mer nytta av än något annat på Hogwarts. Med ett snabbt ögonkast på Luna som väntade med armarna korsade över bröstet gick han fram och tillbaka längs den tomma väggen tre gånger medan han tänkte intensivit. Innan Harry hann blinka fanns den älskvärda dörren av gjutet trä där och de smög in i vid-behov-rummet. Han drog efter andan. Aldrig hade han sett rummet så fyllt av prylar och han fick lov att tygla sina impulser ordentligt för att inte rusa in och undersöka alltihopa.
Harry kastade en snabb blick på Luna som utan att blinka glodde in i rummet. Han ville inte ha med sig henne i jakten på ett lämpligt gömställe men han hade inte hjärta att säga det till henne; hon hade ju trotsallt försökt att hjälpa honom.
Som om Luna läst Harrys tankar slog hon sig ner på en förfallen trädgårdsstol med inristade initialer (Alla hade någonting med Missnöjda Myrtle att göra och det var inga snälla saker) och lutade tungt sitt huvud åt sidan medan hon ingående betraktade Harry med sin dimmiga blick. ”Ta god tid på dig.”
Harry tackade henne med ett leende innan han ensam stövlade iväg in i rummet.
Det verkade som om tusentals elever hade varit här före honom och alla hade det varit mycket mån om sitt gömställe. Det fanns en mängd olika böcker som definitivt inte hade granskats av någon lärare, ett litet terrarium med något som såg ut som fjälliga hamstrar som låg orörliga på burens bottnen; sedan länge döda. Det fanns tonvis med puffsurrare, stinkbomber och trasiga trollstavar travade i stora högar längs det smutsiga golvet och nedanför en sönderslagen staty som en gång hade föreställt Helga Hufflepuff låg skärvorna av någonting som var misstänkt likt ett drakägg.
En stor skål var placerad mitt bland skärvorna och dess innehåll bestod av tjock mörkröd sörja som inte kunde vara något annat än blod med tillhörande sugrör. Med en rysning tog Harry ett hårdare grepp om sin bok. Han ville gömma den någonstans där han garanterat skulle kunna hitta den igen. Men var? Det var då han fick syn på den. Ovanpå en trasig bänk satt ett fult sprucket sten huvud som föreställde en kvinna. Framför henne låg en röd sidenkudde och ovanpå den ett nött uråldrigt diadem. Harry plockade försiktigt upp det och vidrörde de med fingerspetsarna. En gång i tiden måste det ha varit mycket vackert. Han hörde Luna hosta borta vid dörren och fick bråttom.
Hastigt gav han diademet en sista smekning, pressade ner sin bok bakom den fula kroppslösa statyn och placerade med en viss ansträngning diademet på dennes huvud. Nu skulle han med säkerhet hitta tillbaka hit igen. Harry vände sig om flera gånger för att memorera vägen ordentligt.
Och när han äntligen befann sig borta vid dörren igen blev han nästan förvånad över att finna Luna halvsovandes med huvudet lutat mot den åldersbestigna väggen.
Efter en lätt knackning på hennes axel begav de sig tillsammans ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och Harry kände en känsla av frihet i sitt bröst. Nu skulle ingen kunna ta boken ifrån honom.


Hoppas ni iallafall tyckte det var HELT ok och är taggade för nästa! Snart händer det grejjer...Puss!

Hade inget internet igår men idag kommer jag att ha det
hela dagen! Är helt klar med kapitlet (Som blir extra långt) och jag lägger upp det direkt efter att jag svarat på alla era kommentarer så KOM IHÅG ATT KOMMENTERA NÅGOT SÅ ATT JAG KAN LÄGGA UPP DET. Vill bara passa på och tacka er för alla kommentarer, har aldrig fått så många och nu när det är jobbigt behöver jag dem som allra mest. Jag är oändligt tacksam för den stöttning jag fått av er, det känns så bra i mitt svidande hjärta. Jag och han kommer att göra ett nytt försök eftersom han verkligen ångrar sig (Och jag tycker att alla borde få en andra chans) men det är ändå skitjobbigt eftersom självförtroendet och tiliten är körd i botten. Och jag har inget som helst emot att ni mördar honom lite, ni får gärna döda äcklet som han låg med också hon är elak ända in i märgen, som Pansy typ. Hon liknar faktiskt henne också.... jaja, nu ska jag svara på era kommentarer. Tänkte bara svara på de första ni skrivit eftersom jag antar (Och Hoppas!) att ni vill ha kapitlet så fort som möjligt Men jag är tacksam för dem andra, ni är faktiskt de som stöttat mig mest i det här och jag önskar att jag fick krama om er allihopa. Men det hoppas jag att ja får på nån mugglisträff småningom, FÖR VI MÅSTE TRÄFFAS.
Det är för er jag skriver, lever och andas. Och det är PÅ GRUND AV ER som jag är lycklig. Och som jag tar mig igenom det jobbiga, ni är guldvärda! Ni får mer än gärna pm:a mig om ni vill, jag blir så glad över att få mail ♥. Ni är bäst mina älsklingar! Puss på er ♥.


Då vet ni båda hur jag känner varje gång jag tittar på er!

Kan bara säga detsamma hörru! Blev lite chockad själv faktiskt...Tack sötnos!

Ikväll mitt älskade hjärta så får du din efterlängtade fortsättning! ♥

Finns det något sötare än detta?
Svar: Nej. Draco har mött sin överkvinna...............

Du är inte den enda som känner dig förvirrad sötnos...
Har jag nämnt att jag älskade din kommentar? Inte? Ido.
Och vet du en sak? Elli är ÄNNU mer förvirrad än du.
Hihi du har gett mig VÄRLDENS bästa ide sötaste lilla du! fast jag tror du kommer vilja döda mig lite.... det kommer du....Ohja... Det kommer du också, Freddelito, om du minns? Du gav mig en mycket elak ide för läääänge sen....Snart är vi där. HAHA.
Haha awwww! Jag älskar Blaise ♥Men Draco ännu mer såklart...Tror Blaise är lite mer mesig i min ff:n, har jag right? Är det din kusin???!! GE HENNE EN FETING KRAM FRÅN MIG. Och en till dig själv också givetvis. Puss!♥

Gah min ängel har bytt profilbild... DET VAR DÄRFÖR JAG INTE KÄNDE IGEN DIG!!!! ♥ Åh min sötnos, du får givetvis en av mig också, som alltid, Tack så mycket det värmer verkligen mitt hjärta. Puss!

Hihi Luna....Jag funderar faktiskt på att avslöja en liten hemlis för dig.... gaha älskar dig din tokfia!!!!!♥333 TACK SÖTNOSEN JAG KAN INTE BESKRIVA MY FEELINGS IN WORLD BUT...Yeah, I loveu. PUSS ♥ och du kommer bli glad ^^

ååååh stora C!
du har aldrig skrivit en sån lång kommentar förut... o_o *Bli helt nerkärad och rusa runt i galopp medan Lucy springer efter* GAHAHHAHA ME GUSTA.
Hihi ja, tycker faktiskt Draco är ovanligt söt där.
Ja varför är du arg du ska få din kyss av Elli vänta lite "Den som väntar på något gott" Bli inte arg i onödan du mår bara dåligt *behandlar honom som om han var tre och ger honom en klapp på huvudet*
Draco: ...................................*Sobsob*
Haha det är rätta takter C, Draco behöver det! och "Som om han var tre...." Han ÄR....
Visserligen gillar jag sirliga slut men inte på det här sättet Så nu låser jag in dig i skrymslet under trappan utan mat i en väcka och sen ska ja gå och tortera Elli för att hon var så dum. Nej det ska jag inte men nu måste du lösa detta för annars kanske jag tar en tidmaskin och gör så att Draco blir omagisk och flyttar honom till en anan familj så att han och Elli aldrig träffas. Dun dun dun Ta detta som en varning från dödsätarna
*Stirr*
Jag är stum älskling.... JAG HAR SKRIVIT ETT SUPERLÅNGT KAPITEL NU SNÄLLA SÄG ATT JAG SLIPPER SKRUBBEN? HAHAH....Ja snälla gör det, Draco i en mugglarfamilj...JAG VILL SE DET.



Hihi sötnos, det är ju du som kikar bland kommentarerna (a)♥

GAHAHAH MIN ÄLSKADE BULLIS!!!!
Finns bara ett enda ord att säga: Detsamma.
Och jag kommer att ge dig feting kommentarer på dina ff:s så fort jag får nåmn tid (Och data) till att lääääsa... DU ÄR ALLT DET DÄR, DE HÄR VAR EN AV DE FINASTE KOMMENTARERNA JAG LÄST, DET ÄR DIN OCH LUNAS ALLTID. Ni är helt fuckiing underbara. Jag gör bara en enda sak: ÄLSKAR ER.
Tack ♥ *Dör av feels*

Hanlio:


Åh finner inga ord hur mycket det värmer... TACK!

HAHAHAHHA JAG VET VISST ÄR DET KUL!!!
*skratta ondskefullt och röra hetiskt i en gryta med halvkokta förstaårselever*
Harry: ....... *Cut cut* HAHAHAAAAAHAHAHAHAH HARRY, HUR KÄNDES DET VA? Ensam och ickeönskvärd.
Jag kom på att du inte heller har det, och kanske just därför som jag springer runt och skriker av lycka.
DU BEVAKAR MIN FF:N OCH DU HAR VARIT HEMLIG UNDER ALL DENNA TID. Omg...Jag är målös. Make my day sweetie! Vi gottar oss tillsammans...NU SKA NEVILLE DÖ!

TACK MIN ÄLSKADE VILDE ♥
Mitt hjärta svämmar över and that feelz goood!


Hihi Blelli låter som nått mycket äckligt (a) ME GUSTA.
Vad sägs som lucelli? Lucius vill faktiskt också vara med på ett hörn. Eller två. Det får han inte, den äckelgubben!
DU GER MIG FEELS HONEY!

Jag blir helt rörd, tack snälla fina rara du.
Tänk om jag kunde ta alla fina ord och stoppa dem i en burk för att ta fram dem när jag är done, då skulle jag vara helt sepelycklig. Jag blir tårögd av glädje, du är en sån vacker person. Tack snälla för att du läser det här...♥
Du har redan dödat mig med feels din lilla luring, tur att jag har nio liv! Puss ♥

Åååh tack Lollo, det värmer verkligen hörru!
Detsamma sötnosen min ♥
Hihi har kärat ner mig helt i dem här staplarna, tack så mycket!!! Detsamma, det ska du veta. Hade inte ens varit medlem här längre om det inte varit för er... Du är underbar.
Lovejo, och detsamma!

JAG BLEV! och på dig såklart ;*♥

tack gumman! Det värmer hoppas du kommer gilla resten ;*♥

Huhu då skulle du se min reaktion....
Trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli glad igen efter det med Jim. Om jag hade fel? Ohja. NU ÄR JAG LYCKLIG.
Detsamma sötnos.

*Lycka*

HAHHA ALLTSÅ DIN KOMMENTAR JAG TYP BARA DÖR AV DEN.
Det var inte direkt det du väntade dig va sötnos? Inte jag heller. Och definitivt inte hon.
Draco: Visst...........Okej då. Kom då
Huh....Glöminte att skydda dig Vendi, tänk dig att få en avkomma med den där! ♥ xD

Din kommentar (blubb) visar precis mina feels.
DET HÄR ÄR FÖR BRA FÖR MIG. Huhahaha.
Nej, jag vet... Hon vet...alla vet... MEN ÄNDÅ GÖR HON DET.
hahahah åh nej... Jag älskar det här!!
"Vem är nästa i kön, Harry eller?" Klockrent.
SÅ FUCKING KLOCKRENT. Hon gör dig besviken, right? Mig också.
Du dödar mig också, men om det är såhär underbart att dö så gör jag gärna om det. ÄLSKAR DIG MITT LYCKOELIXIR.

blubb fisk blubb blubberiblubb......./Draco.

And I love U!

Nawwwwww tack sötnos! ♥ Blir sååå rörd!
detsamma förresten, om jag inte redan sagt det. ILOVEU.
ÄR HAN INNE??? Okej det där var flera dar sen....Damn! I want a DRAKE! Tack återigen ♥

Jag skulle kunna tala om för dig hela dagen om hur underbar du är, men risken för uttråkning skulle dessvärre vara överhängande stor isf...Så jag antar att jag får nöja mig med en sak : DETSAMMA.
Snälla älskling, om du visste....Jag får vingar av dig. DU är den JAG vill ha. Så lucy ska hålla tassarna borta, han vill ha allt å alla den fuling.
Tycker du verkligen det?! Åh Channie, u make me feel CRAZY.
Oh jo, du-vet.vad,,,,, hehe. U NÅW! ♥
Jag tycker du är den bästa. Du är oslagbar. Du är underbar.
Jag mer än älskar dig. Jag AVGUDAR dig.
Puss♥

INTE MÄRKT DET?!
Jodu Glina.... Du är min första bevakare tillsammans med Chookie, så dig kommer jag aldrig att glömma. Okej, jag glömmer ingen...MEN ALDRIG I HELA LIVET DIG.
tRO ALDRIG (oj caps, blev visst lite fööör upprörd) det igen, okej? fdet kommer aldrig i hela livet hända. Du är underbar. PUNKT SLUT.
Det var din kommentar också.
Den fick mig att le som besatt.
Jag är så glad för den, och för dig. Blev rädd att du försvunnit, men nix... TACK och LOV.
Jag är helt tårögd. Ja, jag som aldrig gråter det men nu blir det för mycket hehe... TACK SNÄLLA UNDERBARA DU.
Jag blir så glad...Jag...blir hänförd. Tack detsamma älsk. Tack.♥3333333333333333333333333333333333333333333 Försvinn aldrig från mig.


Jaha du Miles... Du blir, låt mig se, nummer fyra *tråkig receptionsröst* Vilket jävla äckel! Du kan glömma Elli, alla hennes andra uppvaktare är värdiga henne, till skillnad från dig din *skriker svordomar eftersom det här kapitlet gett mig så mycket feels att jag måste ta ut dem på fler sätt än att dunka huvudet i kudden* HAHAH THAT FEELING.
Helt klart ett av dem bästa styckena jag läst, dog lite smått där. HAHAH DET ÄR SÅ UNDERBART BARA.
Verkligen mitt i prick. Du är för underbar.
Visst är han en sådan man bara avskyr?

Ja, Draco är nog lite för svartsjuk är jag rädd...

Du Blaise, bli vän med Theodore istället. Jag vet att du tycker att han är en nobody, men det tycker alla andra om dig, så visst skulle du gå ner ännu mer i respekt om du började prata med honom, men bättre en bra vän än några totalt falska!
Kan man annat än hålla med? Nej. Ytterligare en sak som visar vilken fin människa du är Sofia. Kärlek till dig♥

Har du någon aning om hur många gånger jag var tvungen att gömma ansiktet i händerna för att det blev för mycket för mig i det här kapitlet? När Draco ljög om Blaise, Blellikyssen mm, men när Draco lutade sig frammåt och rörde mina läppar med sina så fick jag ett riktigt Drellianfall. Jag hoppade runt i rummet (vilket fick hunden att börja skälla och pappa att fråga vad tusan jag höll på med "Draco Memoraid så bry er inte" borrade in mig i kudden, låg på alla fyra och pressade pannan mot sängkarmen, rullade runt på golvet i nån yogaställning med knäna mot öronen och massa mer. Jag har ingen aning om varför, det var bara alla feels. Se där, nu fick jag näsblod också, det är nog från när jag dunkade huvudet i madrassen.
Gratulerar älskling, du gav precis en perfekt bild av hur JAG reagerade när jag såg din kommentar. Det sprattlar fortfarande i benen efter min språngmarsch. Vetu hur jag känner när du skriver en massa fint till mig? Jag kan verkligen inte förklara det, de är helt omöjligt. Men det är en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Sluta aldrig skriva, sluta aldrig kommentera, sluta aldrig finnas. Du är helt underbar!

Jag kan äta ditt blod.../ Okänd.
Huh?! Ähum....??!! Vafan.

arför gick du Elli? Draco är för en gångs skull känslosam och ärlig, här är du den hjärtlösa! Stackars Draco! Draco som sjönk ihop med huvudet i händerna När jag kom dit lät jag som min hund gör när han känner sig övergiven och ensam. Som Draco ungefär. Nej nu börjar jag snart gråta, why must you hurt me this way?
Håller återigen med kloka sofia. Stackars Draco...När han verkligen försöker så klantar han ändå till det. Gaha...Jag blir galen av det här!!! *riva sig i håret och skrika*
U kill me av feels sofia. Loveu. FÖRÄVER.
Detta var en av de bästa kommentarerna någonsin. CREDITS.

GAHAHAH NU BLIR JAG GALEN PÅ RIKTIGT.
Har jag fått en ny bevakare???!!! Det får jag ju aldrig.... TACK SNÄLLA DU JAG ÄR HELT MÅLLÖS. Tack för dina fina ord, hoppas verkligen du vill fortsätta läsa! Nu gjorde du min dag

Okej, nu dog jag faktiskt på riktigt. EN TILL?!
Kan ju bara säga, läs kommentaren ovanför dig och ta åt dig.
FÖR DET ÄR TILL ER BÅDA TVÅ. Jag ser verkligen fram emot att få lära känna er, välkommen till gänget! ♥ Ni gjorde min dag. Och TACKTACKTACKTACK. Finner inga ord, så därför,...Tack... GAHAHAH TACK!!!!!! Kul att det är din första tråd....Du kanske inte förstår det, men de är en oerhört stor ära för mig♥


DET SKA NI FÅ OM JAG FÅR MER AV ER!!!!!!!!!!!!!♥

Mitt hjärta svämmar över. Den meningen ger mig så mycket. Tack snälla fina Fannie♥


DU GÖR MIG RÖRD TILL TÅRAR! och du...Det är en omöjlighet. DRACO ÄLSKAR DIG!!!! Jag med. TACK ♥333


Jag har bara en mening. Jag älskar dig.
nej vänta, en till. Detsamma.
Och: Du har ett långt PM: att vänta och jag en ny profilbild.

Min älskade desiree DU ÄR TILLBAKA.
Fan vad jag saknat dig hörru du, nu inser jag verkligen vilken stor plats du har i mitt hjärta trots att vi knappt känner varandra.
Klart jag gör, att få beröm från dig är ju som att vinna miljon på lotto! TACK SNÄLLA DU.

Jag älskar dig lite extra för att du har skrivit så passa mycket om Blaise ( MY MAAAYN ♥ )!!! Och att han var den som fick kyssa Elli först var bara så sjjjuuuuukt awesome 8D - in your face Draco! *Myser*
Om du vill ha honom- Ta honom. Han vill bli tagen, framförallt av dig. SÅ VAD VÄNTAR DU PÅ? Befria honom från hans plågor och gör det NU.

Draco är en mes. Han kommer alltid att förbli en.
BUT I LOVE HIM ÄNDÅ. Om du fattar.Jag älskar ju dig också.
Du och B borde gifta er. Jag trpr ni skulle få söta bebosar :* Okej detta hör väl inte till ämnet... JAG ÄLSKAR DIN KOMMENTAR. Och tare chill, jag blev också förvirrad.
Numåste jag skynda mig att lägga ut fortsättningen innan du får hjärtslag. ÄLSKAR DIG SÖTNOS.♥333


GLAD? DETTA är ingen överdrift. Jag är.... MER LYCKLIG ÄN VAD SOM ÄR TILLÅTET.

gaha min HpSås, jag bara älskar ditt namn.
Du är moset i min marmelad, min brunsås över min geggiga portion... Okej jag är lika kass på poesi som Hagrid. Men, JAG BLIR TOKIG AV DIN KOMMENTAR.
tack så mycket, varje gång du skriver så blir jag så glad så det nästan är kriminellt. Tack snälla underbara finaste du! ♥
Ingen fara mitt älskade hjärta, känner detsamma för dig.
IDAG FÅR DU ETT RARNG! PUss ♥

NU!♥3

åh hej nu blev jag ännu gladare!!! ÄNNU EN NY BEVAKARE OKEJ DETTA ÄR KIMINELLT. Det har framförallt aldrig hänt mig...SÅ JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL MEN LYCKLIG BLEV JAG.
Tack snällasnällasnääällla du!

Hehe...JKag hatade det namnet. Tänkte ha ett annat först, men glömde bort det i sista sekund..Sedan blev det dedär. Såg sedan att förkortningen DM blev samma som Dracos namnförkortning...Så det var lite kul. Tack så hemskt mycket, hoppas att du kommer att fortsätta läsa!♥

KOMMENTERA OM NI VILL HA ETT NYTT KAPITEL!!!!! ÄLSKAR ER ALLA

Här har ni nästa kapitel mina vänner!
Blev lite kort, men kan trösta er med att jag snart är klar med nästa också
Blir jätte glad om ni kommentarer eller tummar!
Kram på er ♥33

Kapitel 54


Hej Harry, Ron och Hermione.
Jag hoppas verkligen att ni har det bra hemma i kråkboet.
Hermione, jag är verkligen hemskt ledsen för de där med dina föräldrar, hoppas att dem kan återvända från sitt gömställe snart.
Det är skönt att vara hemma igen men samtidigt inte.
Det känns som om jag lämnat kvar någonting i England, men hur jag än funderar så kan jag inte komma på vad.
Draco är precis som vanligt.
Jag förstår inte hur han kan verka så oberörd efter det som hänt.
Jag råkade avslöja för honom att jag varit inne i hans rum när han inte var hemma och han blev inte direkt glad.
Jag är helt säker på att han döljer någonting där.
Han verkar inte vara medveten om att jag tagit visselpipan så antingen är det ingenting som är av värde eller så har han inte upptäckt att den är borta.
Igår vägrade han att prata med mig på hela dagen.
Han och Malissa kommer jättebra överens, så bra att jag faktiskt undrar om hon har glömt bort mig.
Jag börjar faktiskt tro att hon funderar på att adoptera honom.
Vi har fortfarande inte hört någonting från Lucius, och har Draco gjort det så håller han tyst.
Idag kommer min mamma hem från sjukhuset, botarna har gett henne klartecken, hon får vara hemma över jul.
Ni får hälsa alla så gott från mig
och glöm inte att ge Mr Weasley hans present, jag tror att han kommer att uppskatta den.
Ha det så bra tills vidare.
Varma hälsningar
Elli.
P.s
Jag har lånat Dracos uggla så att jag kan skicka era julklappar.
Eftersom jag inte vet hur lång tid det tar för ugglorna att flyga tillbaka till England så skickar jag dem direkt. God jul!

Jag knöt fast pergamentrullen runt Shantis utsträckta ben och strök henne långsamt över den fjäderprydda kroppen.
Hon klapprade med näbben och nafsade mig tillgivet i fingret innan hon hoppade upp på fönsterblecket bredvid Dracos uggla som genast bredde ut sina vingar.
Shanti vände på huvudet och hoade vänligt åt mig innan hon tog sats och försvann ut i solskenet.
Som två flaxande suddiga skuggor avtecknade det ståtliga djuren sig när de med en onaturlig kraft i sina vingslag flög över horisonten, sida vid sida.

När jag gick ner i köket så satt Draco och Malissa där.
De verkade vara inne i ett djupt samtal och hoppade överasskat till när jag hälsade.
”Vill du ha frukost?” Malissa gjorde sig genast beredd att resa sig men jag hejdade henne genom att skaka på huvudet. ”Jag är inte hungrig.”
”Men du måste ju äta!” Sa hon bekymrat och drog fingrarna genom det tjocka blonda håret medan hon oroligt betraktade mig med sina stora vackra ögon. ”Du är redan alldeles för smal.”
”Jag äter till lunchen, jag är inte hungrig nu.”
Utan att se henne i ögonen gick jag ut ur köket och in i hallen.
”Är det mitt fel?”
Draco hade utan att jag märkt det följt efter mig ut ur köket och stod nu lutad mot väggen med armarna i kors över bröstet.
Han såg forskande på mig och jag bet mig i läppen.
”Jag vet inte.”
”Hur är det med dig?” Frågade han och la huvudet på sned. ”Du har varit så tyst.”
”Det är lite märkligt att vara tillbaka bara.”
”Jag förstår. Stör det dig att jag är här?”
Jag sneglade på honom och skakade på huvudet. ”Nej, jag är glad att du följde med.”
Han log och gick fram till mig och lutade tungt sitt huvud mot mitt.
”Jag är också glad att jag följde med.”
”Draco, är du säker på att någon inte kastat en imperiusförbannelse över dig?” frågade jag retsamt och knuffade lite på honom, ”Det är inte riktigt din image att fråga hur folk mår.”
Han log stillsamt mot mig.
”Bäst att du inte vänjer dig vid det.”
Jag skakade flinande på huvudet.
”Ingen risk.”



”Lucius Malfoy.”
Voldemorts glödande röda ögon fästes på Lucius gråa
med en sådan intensivitet att några av betraktarna tittade bort,
tydligen rädda att själva bli svedda av den brinnande blicken.
Lucius svalde djupt och gick på darrande steg framtill sin herre och knäböjde vid dennes
fötter.
När han talade var rösten hes.
”Herre...” Han kysste fållan på Voldemorts klädnad, ”Jag känner en stor vördnad...”
”Tyst med dig!” väste Voldemort och Lucius tystnade genast.
”Är det sant det som sägs, att Draco fortfarande umgås med flickan?”
”Herre... Jag...”
Voldemort gjorde en hastig rörelse och Lucius kröp ihop framför hans fötter med händerna
höjda över det vitblonda huvudet.
”Res dig upp”, befallde Voldemort och Lucius kravlade sig klumpigt upp på fötter.
”Och ta fram din trollstav.”
Med händer som darrade av rädsla och underkastelse räckte Lucius Voldemort sin stav.
Voldemort tog inte emot den utan lät istället sina långa vita fingrar glida innanför manteln och dra ut sin egen stav som han sakta sträckte fram mot Lucius.
När de båda trollstavsspetsarna möttes började dem vibrera och Lucius grep med ett flämtande tag i sin med båda händerna och stirrade hänfört på den lilla silverkula som hade börjat pressa sig fram mellan det två stavarnas yttersta spetsar.
Voldemort väste någonting och kulan blev allt större och större tills den höjde sig upp över
deras ansikten och bildade en perfekt illusion av två ungdomar, en pojke och en flicka som
stod lutade mot varandra med huvudena tätt ihop.
Pojken hade samma vitblonda hår som Lucius och identiska gråa ögon.
Lucius Malfoy drog efter andan när han fick syn på sin son.
Voldemort fortsatte att mumla och flera sekvenser blev tydliga; Draco som förskräckt stirrade in i ett
skåp med ett halvätet äpple framför sig, Draco tillsammans med Elli uppe på Dumbledores kontor, Draco och Elli i Slytherins sällskapsrum, Draco borta vid skåpet igen...”
Voldemort vred på huvudet och betraktade sina anhängare som spänt iaktog bildspelet ovanför deras huvuden.
Bellatrix rynkade på näsan och skakade ogillande på huvudet, ögonen var så uppspärrade att
det såg ut som om de när som helst skulle kunna ploppa ut från huvudet på henne.
”Kan du förklara det här för mig, Lucius?” Sa Voldemort och lät bilderna falla samman.
”Kan du förklara för mig varför din son går bakom ryggen på oss?”
”Herre jag bönfaller dig...” Lucius hade återigen kastat sig framför fötterna på Voldemort och knäppt händerna. ”Jag ska göra allt som står i min makt för att få Draco att sluta vanära oss Herre, jag svär.”
”Krävs det verkligen att hela din familj ska behöva bli utplånad för att du ska förstå hur man tjänar Lord Voldemort?”
Sällskapet runt dem betraktade ängsligt Voldemort, och det syntes
hur rädda alla var för att hamna i samma sits som Malfoy.
Lucius drog ett häftigt inandat andetaget och en hög snyftning lämnade hans strupe.
Han grep med darrande händer tag i fållan på Voldemorts klädnad och lät än en gång
sina läppar snudda vid den.
”Nej Herre... Jag bönfaller dig...”
”Jag vill ha den där flickan”, sa Voldemort eftertänksamt och snurrade på sin trollstav vars förbindelse med Lucius stav hade brutits när denne hade fallit till marken,
”Jag tror att hon kan bli användbar.”
”Jag kan hämta henne åt dig herre!”
Bellatrix hade lösgjort sig ur mängden och kom nu framkrypande till Voldemort
vars läpplösa mun kröktes till något som liknade ett leende när han fick syn på sin favorittjänare.
”Tålamod, Bellatrix, tålamod.” Han strök henne nästan vördnadsfullt över klädnaden och Bellatrix kved till av lycka.
”När tiden är inne så litar jag fullt ut på att du hämtar flickan till mig.
Tillsdess får vi hoppas att lille Draco får bukt på sina känslor, annars lutar det åt att han går samma öde till mötes som sin mor.”
Några av dödsätarna flinade och Lucius såg ut som om han skulle svimma.
Bellatrix rörde inte en enda muskel i sitt ansikte som tydde på att Narcissa hade varit hennes syster,
hon fortsatte att kärleksfullt betrakta Voldemort med sina sotsvarta ögon.
”Herre.”
Ytterligare en kvinna lösgjorde sig från mängden och kom gående fram till Voldemort.
”Jag har uppgifter om flickan som jag tror kan vara till god nytta för dig.”
En glimt av intresse tändes i Voldemorts röda ögon och han vände sig om mot kvinnan
som rak i ryggen och utan att darra stod framför honom.
”Och vad skulle det vara, Natascha?”
”Ingenting som jag vill dela med någon annan här.” Svarade hon kyligt och knyckte på nacken med ett litet leende, ”Uppgifter som bara rör mörkrets herre själv och den trogna tjänaren som hjärtans gärna vill lämna över dem till sin mästare”, tillade hon och bugade vördnadsfullt mot Voldemort vars springor till näsborrar vidgades av nyfikenhet.
”Om det är på så vis...” Han vände sig om till sin församling som alla ryggade tillbaka
av rädsla för att bli åthutade, ”Befaller jag er att lämna rummet... NU.”
Det blev ett fasligt oljud när alla trettio män och kvinnor samtidigt försökte ta sig upp på fötter.
En man i förtiårsåldern som var känd under namnet Avery stelnade till mitt i en rörelse
och lyfte sin blick för att i samma stund möta Nataschas kalla ögon.
När hon såg hur han nästan omärkligt ryggade tillbaka spred sig ett brett leende över hennes smala läppar och hon formade tyst orden ”Du vet.”
Mannens ansikte förvreds av ilska men han gjorde ingen ansats till att säga något, utan gav henne bara en kort mörk blick fylld av fruktan innan han försvann ut ur salen tillsammans med Malfoy och Yaxley.

Eftersom det var ett tag sedan jag la upp så kommer jag att ge
er TVÅ kapitel idag! :3
Ni får ett nu och ett lite senare ikväll.
Hoppas ni ska tycka om det, jag tycker iallafall väldigt mycket om er ♥ Ni är de bästa läsarna man kan önska sig, tack för att ni finns!
[Och ja, jag vet att Fred och George egentligen har slutat, men dem fick gå kvar eftersom jag från början skrivit utifrån femte året, båda är dock födda efter första september så dem är ändå två år äldre än Ron och CO.
Lee Jordan och resterande i deras årskurs förutom dem som inte är födda efter första september är alltså ett år äldre än trion, istället för två]

Nu hoppas jag att du också lagt upp ett kapitel Molly Evans! :*

Kapitel 52
Tillbaka dit allting började

Det mörkröda ångloket gled långsamt in på perrongen.
Jag slöt ögonen och drog in den kyliga luftfläkten ner i mina längtande lungor.
Det skulle dröja flera timmar innan möjligheten att andas frisk luft kom igen så det var bäst att passa på.
”Kommer du?”
Harry hade stannat till framför mig och höjde frågande på ögonbrynen.
Hans ostyriga svarta hår krusade sig i vinddraget från tåget och han drog irriterat bort det ur ansiktet utan att ta ögonen ifrån mitt ansikte.
”Jag vet inte, jag kanske borde...”
Jag vred lite på huvudet och kastade en osäker blick på Draco som vagt gick att urskilja bland alla elever som skulle resa hem över jul.
Hans vitblonda hår var prydligt kammat och luggen hängde som vanligt ner strax ovanför hans skimrande gråa ögon.
Han skrattade åt något som Pansy sa och jag såg hur hon självbelåtet smackade med läpparna och utan att se sig om följde han efter henne in i en tom kupé.
Jag vände mig mot Harry.
”Jag kommer.”
Han gav mig ett brett leende som avslöjade ett par gulvita, lite sneda tänder och vi började tillsammans tränga oss fram genom myllret på perrongen.
Ugglor hoade misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet av tunga koffertar,
och flera gånger blev vi tvungna att stanna för att inte snubbla över någon vilsen förstaårselev som förtvivlat virrade omkring och letade efter sina kamrater i folkvimlet.

När vi efter en svettig kamp mot en uppkäftig andraårselev som spärrat vägen för oss
lyckats stiga ombord ljöd tågets vissla för andra gången och dörrarna stängdes.
Sedan satte Hogwartsexpressen av mot sitt slutgiltiga mål där alla dennes passagerares äventyr en gång hade börjat, Kings Kross.
Vi fann Ron och Hermione tillsammans med Neville och Luna inuti en stor luftig kupé i
andra änden av tåget.
Ron gav mig en hastig blick och jag besvarade den med ett leende.
Jag var inte arg på honom längre.
”Jo sen förstår du, så brukar pappa alltid knipa åt dem med fingrarna runt stjärten, såhär, annars så
är det lätt hänt att dem läcker... Åh, Hej Elli! Hej Harry!”
”Hej Luna”, sa vi i en mun och gav varandra ett roat ögonkast.
”Luna håller på att berätta för oss om...” Hermione tittade hjälplöst på Luna, som högfärdigt satte den lilla potatisformade näsan i vädret och sa med en giftig blick på Hermione: ”Blakobrakarsfiskar!”
”Öh, just det!” sa Hermione generat,
”Luna, ska du inte ta och berätta för Harry och Elli om dem också? Jag är säker på att de mer än gärna hör på om, öh, de här förtjusande fiskarna.”
”Nej jag tror faktiskt att jag ska hälsa på Ginny”, sa Luna fundersamt och reste sig upp.
”Det är nog bäst att jag sitter med henne en stund annars kanske hon blir besviken.”
Neville drog en lättnads suck och lutade sig pustande tillbaka mot sätet.
”Ja säkert”, flinade Ron som visste exat hur glad Ginny skulle bli när Luna vandrade in i deras kupé, ”Hälsa från oss!”
Hon nickade allvarligt åt honom så att det blonda oborstade håret flaxade runt hennes
axlar och sträckte sig sedan fram för att plocka ner sin enorma guloranga väska från bagagehyllan.
När hon svängde runt för att gå ut ur kupén (Harry lyckades nätt och jämt ducka när kofferten kom farande) så tittade jag nyfiket på de rörliga bilderna som satt påklistrade med trolltejp på bägge sidor om väskan.
Inte förens då gick det uppför mig att det var en mängd olika tidningsurklipp, och det sista jag såg
av Luna och hennes packning var ett par knallgula tights och en svartvit rubrik skriven i fet stil med texten Hört och sett- Tidnigen för dig som gillar äkta skvaller.

När lunchvagnen kom ett par timmar senare var vi allesammans utsvultna.
Vi köpte oss varsin måltid av den leende rundkindade kvinnan som drog vagnen och bullade upp ordenligt med saltlakrisstänger, pumpapastejer, chokladgrodor och Bertie Botts bönor i alla smaker som ingen egentligen gillade men som var ett måste om samlingen skulle bli komplett.
Vi mumsade på godsakerna medan vi spelade knallkort och lyssnade till tågets rytmiska dunkande när de i hög hastighet ångade på tillbaka mot London.
Emellan åt fick vi besök av någon vi kände, Fred och George tittade in tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan för att presentera sina nya produkter(Till Hermiones stora förargelse) och Ginny kom in vid mer än ett tillfälle och svor över att vi låtit Luna gå över till hennes kupé.
Jag lade märke till att hon var noga med att inte titta åt Harrys håll och när
hon för tredje gången klampade ut ur vagnen var hennes ögon fulla av tårar.
”Du får ha det så bra i Sverige då”, sa Hermione plötsligt och såg upp från tidningen.
”Hur länge stannar du?”
”Bara en vecka”, sa jag och tuggade njutningsfullt på en lakrisstäng.
”Balen vill jag ju för allt i världen inte missa!”
”Undrar hur det kommer att gå för Draco på flyget?” sa Ron och stack ner handen i godispåsen.
”Kan du inte råka knuffa ut honom om han blir jobbig?”
Jag skakade skrattande på huvudet.
”Jag skulle inte orka ta straffet för det tyvärr!
Dessutom är fönstren nästan omöjliga att öppna, och jag vill ju inte riskera att bli relegerad för en sådan struntsak.”
Draco hade mer än protesterat när jag föreslagit att han skulle följa med mig hem över jul, och då hade jag inte ens nämnt flygningen.
Men han hade ingen annanstans att ta vägen.
Han fick inte stanna kvar på Hogwarts utan en förmyndarens tillåtelse och eftersom Lucius fortfarande var spårlöst försvunnen så var det inte möjligt.
Han hade ju iför sig kunnat följa med någon av sina vänner hem över jul men konstigt nog verkade han inte alls vara i god för den iden, och slutligen så hade han valt Sverige av tre onda ting.
Fast jag var ganska övertygad om att han egentligen inte hade något problem med att följa med mig hem, det var helt enkelt hur vi skulle ta oss dit som skrämde honom.

Runt sex tiden började tåget bromsa in och Ron sträckte belåtet på sig
och gäspade.
Vi plockade ner våra koffertar från bagage hyllan och både jag och Hermione fick påminna Neville flera gånger om att inte glömma kvar Trevor på Lunas tomma säte.
Det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla skulle av samtidigt och vi kom bort ifrån varandra i turmultet.
Jag lyckades hugga tag i Harrys utsträckta hand och tillsammans lotsade vi oss ut på stationen
och klev åt sidan för att inte bli översprungna av lyckliga föräldrar som ohämmat och utan att se sig för rusade fram mot loket för att möta sina efterlängtade barn.
Jag och Harry sneglade förstulet på varandra.
Ingen av oss hade någon förälder att vänta.
”Harry!”
En mansröst hördes plötsligt bakom oss och vi vände oss om.
”Åh, god dag Mr Weasley!”
Rons pappa hade lika eldrött hår som sina barn men det var märkbart tunnare.
Högst uppe på huvudet hade han bara en kal fläck.
Ögonen var blåa och snälla och han skakade först Harrys hand och sedan min.
”Och vem har vi här då?”
”Eleonora Jacobson”, sa jag och log mot Mr Weasley. ”Från Sverige.”
”Ja, just det ja! Dig har ju Ginny berättat om.” Han gav mig ett strålande leende och jag fattade genast tycke för honom.
”Du är väl uppväxt med mugglare, inte sant?”
Han synade mig uppifrån och ner som om jag hade varit en extra stor köttbit som han funderade på att äta till middag.
”I princip, jag har flera vänner som är mugglare.”
”Fantastiskt! Då kanske du skulle kunna förklara hur en sådan här mobelfelfeon fungerar?
Jag har nämligen hittat en del intressanta föremål på jobbet som jag tror kan vara delar av en sådan... Men säg ingenting till Molly, hon skulle inte alls tycka om det”, lade han till med en viskning innan han ivrigt började rota igenom sina byxfickor på jakt efter sitt hittegods.
Jag gav Harry ett litet leende.
Ron hade berättat för oss om hur mycket hans pappa älskade mugglare och deras ”Prylar”, och jag hade blivit förmanad av syskonen Weasley om att jag nog skulle falla i kant för deras pappas intresse.
Medan jag tålmodigt förklarade för Mr Weasley att delarna han hittat inte tillhörde en mobil utan en kamera så anslöt sig alla fyra Weasleybarnen plus Hermione till oss, och efter att ha stått och väntat i fem minuter drog Ginny otåligt sin pappa i armen.
”Pappa! Du kan prata mer med Elli sen, hon har ett flyg att passa!”
”Ett flyg? Ska du flyga tillbaka till Sverige? Så geniallt! Hur fungerar...”
Men Ginny hade redan börjat knuffa honom mot den förtrollade spärren, och Mr Weasley hade ingen chans att protestera.
”Nåväl, vi kanske kan prata mer en annan gång. Det var verkligen ett stort nöje att få träffa dig, Eleonora. Du är välkommen hem till oss när helst du vill.”
”Tack Mr Weasley”, sa jag och skakade hans hand igen, ”Jag kommer gärna och hälsar på.”
”Vi ses Elli!” sa Fred och George i en mun innan dem trippade igenom väggen och försvann.
”Ta hand om dig nu.”
Hermione hade tårar i ögonen när hon kramade mig och jag gav henne en extra lång kram innan hon
med ett konstigt gurglande läte lösgjorde sig från mig och försvann ut från perrongen.
”Se till så att inte Malfoy tar livet av dig bara.” Sa Ron när han passerade mig.
Jag log bara till svar innan jag vände mig mot Harry och försvann i hans famn.
”Var försiktig”, mumlade han med näsan inkörd i mitt hår.
”Du med”, sa jag lågt och strök hans svarta lugg bakåt. ”Du får skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
Jag nickade och han log stort mot mig och gav min hand en lätt tryckning innan han
försvann efter Ron och Hermiones ryggtavlor.
”Ska vi gå då?”
Jag vände mig om och fick syn på Draco som uttråkat stod lutad mot en pelare bredvid en mässingskylt med texten Inga ugglor lösa på perrongen av säkerhetskäl.
”Ja”, svarade jag och han lunkade fram till mig.
Även om han var en duktig skådespelare så syntes det att Narcissas död hade tagit hårt på honom.
Hans ögon var sorgsna bakom den glasartade ytan och han såg sliten ut.
Jag såg upp i hans bleka spetsiga ansikte och han öppnade munnen på vid gavel som om han ville säga något, men sedan verkade han ändra sig och var med ett par snabba kliv framme vid spärren och passade genom den.
Jag följde efter i hans kölvatten.

På Kings Cross var det liv och rörelse trots att klockan började närma sig halv sju
och Draco tvärstannade plötsligt bredvid mig och jag såg förvånat på honom.
Javisst ja, han hade ju ingen aning om vart vi skulle ta vägen.
Nu var det jag som hade makten.
Beslutsamt gick jag fram till en fetlagd man i full konduktörutstyrsel som stod och halvsov mot en vägg.
”Ursäkta?”
”Ja?” svarade han vresigt och blängde på oss.
”Är det här något skämt eller?”
Han pekade med ett valkigt finger på mig och Draco som båda två hade stora koffertar och uggleburar i händerna.
”Maskerad”, sa jag urskuldande och konduktören såg lite gladare ut.
”Vi ska ta flyget till Sverige klockan nio och jag undrar...”
”Har ni biljetter?”
”Ja”, svarade jag och räckte Shantis bur till Draco så att jag kunde ta fram det lilla kuvertet.
”Förhandsbokade”, mumlade konduktören och synade mitt kvitto. ”Och pass?”
Jag nickade och han skrev någonting på ett papper.
”Ni kan ta taxin till Heathrow flygplats, därefter är det incheckning i gaten klockan halv nio.”
”Tack så mycket.”
Han nickade nådigt åt mig och släntrade gäspande iväg åt ett annat hål.
”Vänta!” Draco småsprang bredvid mig. ”Vart ska vi?”
”Ut, och sen ska vi ta en taxi till flygplatsen.”
”Taxi?” sa han skrämt, ”Vadå taxi?”
”En bil, ungefär en sådan som vi åkte förra gången när vi skulle hem till dig.”
”En flyttnyckel?”
”Nej”, suckade jag och tryckte på knappen så det automatiska svängdörrarna skulle öppna sig.
”En chaufför kör bilen.”
”Jag tänker inte låta någon mugglare köra mig!”
”Du har inget val tyvärr”, sa jag och gick ut på gatan.
Det var full trafik på de regniga vägarna och Draco höll sig tätt intill mig.
Det här var inte hans värld utan det här var någonting helt okänt som hela hans familj alltid hade föraktat och han kände sig osäker.
Jag läste på den digitala tavlan som hängde på sned utanför stationen, nedbruten av allt regn som öste ner i England, att taxin inte skulle avgå förens om tio minuter.
Under tystnad stod vi där i regnet och såg hur människor skyndade fram längs gatorna.
London var en levande stad, alla var alltid på väg någonstans.
Jag sneglade upp på Draco och undrade vad han tänkte.
Det här var så mycket emot hans natur att det var ett under att han ens hade gått med på det.
Och det var fortfarande bara en vecka sedan som Narcissa hade hittats.
Regnet droppade ner i hans gråa ögon och rann i strida strömmar nerför de bleka kinderna.
Det såg ut som tårar.
När den gula taxibilen rullade in på tvärgatan fick vi bråttom.
Jag betalade och berättade vart vi skulle och den robusta svarthyade chauffören nickade och viftade åt oss att ta plats i taxin.
Vi satte oss tillrätta på det knöliga slitna sätena och jag kom på mig själv med att önska att vi hade haft tillåtelse att kasta en förmjuknings besvärjelse över dem.
Nåja, det var bara ett par dagar kvar tills jag fyllde sjutton.
Att vara född i december och ett år äldre än sina klasskamrater hade sina fördelar på Hogwarts.

”Heathrow Airport”, sa Chauffören och bromsade in utanför en stor byggnad. ”Trevlig resa!”
Vi stuvade ut vår till synes underliga packning och fortsatte in på flygplatsen.
Jag överdriver inte när jag säger att folk stirrade, och jag såg hur Draco kastade ilskna blickar på alla mugglarna som vi passerade.
Han verkade tycka precis lika illa om dem som de tyckte om oss.
”Vi ska checka in nu”, sa jag och pekade på en av incheckningsdiskarna där de hängde en skylt som det stod British Airways- Sweden 21:05 på.
Jag gick med Draco tätt efter mig fram till damen i luckan och kopplade på mitt allra soligaste leende.
”Vi skulle vilja checka in.”
Hon nickade kort mot mig och jag lämnade fram våra biljetter och pass medan Draco stumt såg på
och tog emot boardinkorten som hon räckte mig med.
”De här ska ni visa när ni går ombord på planet”, sa hon uttråkat och jag stoppade ner dem tillsammans med passen i kuvertet.
Sedan vände jag mig om mot Draco som misstänksamt stod och stirrade på rullbandet som jag precis hade slängt upp min väska på.
”Vi ska väga in väskorna”, förklarade jag och damen måste trott att Draco var helt dum i huvudet.
Jag slängde upp hans koffert på vågen utan att ta någon notis om hans häftiga andehämtning.
Eftersom vi hade fått hjälp av Flitwick att kasta en omvandlingsförtrollning över vårt bagage så var en samling kläder och märkliga utländska böcker de enda som mugglarna kunde se när dem undersökte väskornas innehåll.
Efter en konstig blick från damen i luckan fick jag godkänt och jag skyndade mig att skicka iväg Dracos väska efter min på rullbandet innan han hann protestera.
”Djur?” frågade hon och jag nickade.
Hon synade våra biljetter en gång till, lyfte upp ugglornas burar och försvann i väg med dem.
Sedan kom hon tillbaka med ett litet kvitto som jag tog emot och stoppade ner i fickan.
”Gaten öppnar om fem minuter.”
Jag nickade och vi började masa oss fram genom folkvimlet.
Draco var extremt misslynt när vi skulle gå genom säkerhetskontrollen och jag fick till sist knuffa igenom honom, vilket såg så misstänkt ut att vakterna beslutade sig för att ta oss båda två åt sidan för en ordentlig igenom känning.
Efter att de konstaterat att allt vi bar på var två avlånga konstiga föremål som liknade leksakstavar för barn och en samling märkligt godis av utländskt sortiment så fick vi passera och skynda vidare mot gaten som nu var öppen.