Tack för att ni fortfarande läser min ff:n ♥ Jag hoppas att ni inte tycker att jag lägger upp för mycket kapitel. Ska lägga in DM på wattpadd om någon vill läsa där framöver. Försöker lära mig hur det funkar, så får ni gärna läsa den om ni vill! Letar också efter nån som är bra på engelska.. Pm:a mig isånafall ♥ Här har ni kvällens kapitel, som jag lovade. Loveu all! ♥

Kapitel 18
Tre små felsteg

”Han förlåter dig.” sa Hermione tröstande när vi mätta och belåtna efter en underbar festmåltid, satt uppe i flickornas sovsalar med korslagda ben i varsin himmelssäng klädda i nattkläder. Hermione i ett vackert rött nattlinne i siden och jag i min pappas gamla alldeles för stora svarta T-shirt.
”Jag är inte säker på att han gör det”, svarade jag sorgset och drog fingrarna igenom mitt mitt hår som blivit tovigt efter flätorna.
”Draco är Draco, tyvärr.”
”Men…” Hermione såg fundersam ut, ”Om er vänskap är stark och så… Jag menar… Han har aldrig visat tendens till att ens bry sig om någon tidigare så han måste verkligen tycka om dig.”
”Kanske det.” Jag suckade och drog igen fönstret efter Shanti så tyst jag kunde för att inte väcka de andra flickorna som lugnt snusade i sina sängar.
”Jag har inte känt honom så länge så jag vet inte.”
Jag kände mig både väldigt lättad och väldigt bedrövad över att ha hamnat i Gryffindor.
Det hade varit det elevhemmet jag absolut helst hade velat hamna i speciellt med tanke på att de enda jag pratat med gick där (Förutom Luna som tillhörde Rawenclaw hur det nu kunde komma sig) och Draco som gick i Slytherin (men där ville jag absolut inte hamna) och det hade varit det elevhem som tilltalade mig mest efter mitt samtal med Professor McGonagall. Men det som gjorde mig ledsen var Dracos reaktion. Tyvärr så hade han reagerat precis så som jag hade trott att han skulle göra. Blicken han hade gett mig efter att jag slagit mig ner vid Gryffindorbordet för att bli hälsad och omklappad av alla gick inte att glömma. Den hade varit full av avsky. Draco och jag hade ofattbart nog blivit vänner och jag blev förvånad över hur nedslagen jag kände mig över att det kanske skulle vara slut på den vänskapen nu. Det kunde kunde bara betyda en sak, att jag tyckt mer om honom än vad jag själv insett. Hermione kunde med all förståelse inte ge mycket stöd. Jag hade insett att hennes tidigare erfarenheter av Draco var allt annat än trevliga och det verkade som om han och Harry hade varit i luven på varandra ända sedan de satte sin första fot här på Hogwarts för fem år sedan.
Hermione hade han tydligen plågat från dag ett eftersom hon var mugglarfödd. Det fick min saknad efter honom att avta lite varje gång jag tänkte på det.

När klockan började närma sig midnatt sa vi god natt och kröp
ner i de varma sköna sängarna. Min stod precis vid fönstret och eftersom jag inte dragit igen förhängena så kunde jag se ut på den svarta klara natthimlen. Någonstans flera mil bort fanns min familj. Kanske låg Miranda just nu och snusade på mammas arm, andades in hennes trygga mammalukt och borrade in ansiktet i hennes hår, precis som jag själv önskade att jag kunde göra. Jag bestämde mig genast för att skicka iväg Shanti med ett brev hem till dem så fort hon var tillbaka från sin musjakt, förhoppningsvis tomnäbbad.
Men vad skulle jag skriva? Hogwarts gick inte att beskriva.
Man var tvungen att uppleva dess sfär, var tvungen att andas
in den friska lukten av sensommar och klart vatten, smaka den underbara festmåltiden med flera hundra olika rätter, titta på alla nya ansikten och försöka memorera i huvudet när de sa sina namn, lyssna på den engelska dialekten och försöka förstå vad som sas, och känna all den här skrämmande förväntan inför morgondagens lektioner. Det var ingenting jag kunde skriva om, det var något som bara var. Men mer än någonsin önskade jag att min familj skulle finnas här och uppleva den här nya fantastiska världen tillsammans med mig. Allt det som jag aldrig skulle kunna formulera i något brev. Tyst vände jag mig på sidan och torkade ögonen mot det mjuka örngottet helt omedveten om att någon en bit under mig låg i sin himmelsäng i pojkarnas sovsal och gjorde precis samma sak.

”Det här är inte sant! Vill de ta kol på oss redan första skoldagen?
Hoppas verkligen att Fred och George skyndar sig med de där skolkgodispåsarna dem håller på och uppfinna, det känns som om jag kommer att behöva förbruka massor…”
Ron kastade ilsket ifrån sig sitt schema som med ett mjukt litet slask landade rakt i Nevilles frukostflingor. Neville gav Ron (Som nu svor högt och försökte fiska upp sitt nersölade achema) en sorgsen blick över kanten på sitt orörda juice glas.
”Gnäll inte. Titta på mitt istället! Jag har dubbelt så många fler lektioner än vad du har, Ron.
Dessutom är det här vårt sista år innan vår FUTT examen och de betygen vi får nu kommer vara avgörande för hela vår framtid!” sa Hermione irriterat till Ron. ”Dessutom…”
”Äsch håll mun, gör det inte värre än vad det redan är”, svarade han ilsket tillbaka och höll sitt uppfiskade schema på en armlängds avstånd.
”Neville, du skulle inte kunna tänka dig att byta det här? Det var ju faktiskt dina flingor…”
Jag återgick till mitt rostade bröd medan Neville försökte protestera när Ron knyckte åt sig hans schema och slängde åt honom sitt eget. Det hade varit en sömnlös natt och jag oroade mig för dagens första lektion, trolldryckskonst.
Det verkade inte vara ett populärt ämne. Neville hade blivit blek som ett spöke i ansiktet när han tagit emot terminens första schema från Professor McGonagall och hade sedan han insett att trolldryckskonst var hans första lektion inte rört sin frukost. Ron hade vält omkull tillbringaren med juice av förargelse och Harry hade suckande lagt huvudet på frukostbordet. Hermione hade helt oberört fortsatt att läsa en jättelik bok vid namn Magins talare som hon hade lutat mot sin frukostskål och såg ut att inte vilja bli störd.
Istället hade jag försiktigt frågat Harry varför ingen ville ha trolldryckskonst som varit ett av mina favoritämnen på min gamla skola. Han hade mumlat något om ”Dålig lärare” och sedan snabbt bytt ämne och börjat prata om quidditch.
Det visade sig att Harry var med som sökare i Gryffindors quidditchlag och att han tillsammans
med laget vunnit quidditch pokalen flera år i rad.
När jag berättade att jag varit med i min förra skolas quidditchlag som jagare hade han sett både
förvånad och väldigt glad ut. Genast började han försöka övertala mig att vara med på uttagningen av nya spelare till laget. Jag nickade till svar medan jag hällde upp lite mera mjölk åt mig och kastade sedan en blick bort mot Slytherinbordet. Draco satt i mitten omgiven av sina kompisar med Pansy som en efterhängsen liten fästing fastklamrad vid sin vänstra arm. Synen gjorde mig illamående.
”Eller hur? Om du provspelar för laget när uttagningen blir så är jag säker på att du kommer få en plats i laget, om du spelat förut menar jag. Ron är också med i laget. Han är vaktare.
Vad har du för kvast?”
”Nimbus tvåtusen”, mumlade jag och fortsatte att stirra bort mot Draco och Pansy.
”Det var min första kvast också. Jag saknar den faktiskt även om Åskviggen är bättre.
Eller vad tycker du?”
”Mm… Javisst!” svarade jag förvirrat och kastade en blick på Harry som ivrigt betraktade mig med sina intensivt gröna ögon.
”Ja det tycker jag med, men en åskvigg…”, Jag skakade på huvudet.
”De är alldeles för dyra.”
”Du kan få prova min om du vill”, sa Harry och log.
”Vi kan gå ner till planen ikväll och flyga lite om vi får tid öv…”
SLAM. Ron, som hade sett surare och surare ut desto mer Harry och jag pratade hade med ett ryck hoppat upp från sin stol och slitit åt sig sin väska så hastigt att han råkat stöta till Hermiones bok som åkte igen med en smäll.
Han gav oss alla tre en dräpande blick innan han vände på klacken och klampade ut ur stora salen
utan att säga ett enda ord.

Ron syntes inte till fören några minuter innan Trolldryckskonsten skulle börja. Jag hade i sällskap med Harry och Hermione tagit mig ner till fängelsehålorna då han kom springande nerför trappan och trängde sig in mellan Harry och mig, fortfarande med ganska ilsken uppsyn.
Ett hastigt hugg i maggropen talade om för mig att Draco också var där. Han stod lutad mot den kala gråa stenväggen med armarna i kors över bröstet och lyssnade uttråkat på Pansy som malde på om något som tydligen inte alls intresserade honom. Crabbe och Goyle svängde triumferande sina gorilla armar när vi kom gående nerför trappan och Draco kastade en iskall blick på mig innan han återgick till att stirra in i väggen. Jag tecknade åt de andra att vänta medan jag trängde mig fram till Draco.
”Sluta nu”, sa jag bedjande och klev precis framför honom inför en chockad Pansy.
”Du kan inte mena att du tänker hata mig bara för att jag hamnade i Gryffindor.”
Han fortsatte att stirra surt in i väggen och fnös högt utan att svara. Jag himlade med ögonen, honom vågade jag bli arg på men samtidigt ville jag inte reta upp honom i onödan.
”Snälla Draco…” bönade jag istället. ”Du kan inte mena…”
”Han vill inte ha något med en liten smutskalle att göra, fattar du inte det?”
Pansy gav mig en hård knuff som fick mig att ramla bakåt.
”Stick härifrån, jag har inte vaccinerat mig än.”
”Jasså”, sa jag förstående. ”Är det de som luktar.”
”Ditt äckliga lilla halvblod”, väste hon.
”Vill du att jag ska klippa till dig va? Goyle, ge mig ett par plasthandskar…”
”Potter, tio poängs avdrag från Gryffindor”, hördes en släpig kall stämma någonstans bakom mig, och jag vände mig snabbt om. Harry hade dragit fram sin trollstav och riktat den mot Pansys ryggtavla medan Hermione frusit fast i sin position att hindra honom.
”Tio poängs till avdrag för att du inte stoppat undan den där, och tio till för att du uppenbarligen tänkte angripa någon av mina elever, bakifrån.”
Mannen som svepte förbi oss och med en lätt svängning på sin trollstav öppnade klassrumsdörren var lång och smal men inte på samma ståtliga vis som Dumbledore. Det flottiga svarta håret nådde honom nästan ända ner till axlarna och hans hy var vaxblek. Jag släpade fram min kittel och placerade den bredvid Hermiones på högersida längst bak i det instängda fuktiga klassrummet som redan gett mig kalla kårar.
Draco, Pansy, och Blaise valde en plats precis framför oss och Crabbe och Goyle pressade in sina massiva kroppshyddor bredvid en blek knotig pojke med nästan lika flottigt hår som Trolldrycksläraren som Harry hade kallat för Snape.
”Idag ska vi gå igenom en av det mest avancerade trolldrycker som ni någonsin kommer
att lära er på mina lektioner. ”
Han lät en svart blick svepa över klassen, ”Eller åtminstone…försöka lära er”, lade han till och gav stackars Neville som såg ut att vara nära till tårar en hånfull blick.
”Jag tar bara upp elever med ett U i min FUTT klass, så tråkigt nog kommer nog hälften av er att få lämna oss efter det här årets slut.”
Han kastade en blick full av avsmak mot Harry och Ron som gav honom precis samma ansiktsuttryck tillbaka.
”Och du måste vara Miss Jacobsson.” Snape såg länge på mig innan han krökte sina bleka läppar i något som skulle kunna vara menat som ett leende.
”Du ser inte ut att ha valt riktigt rätt sällskap… men man lär sig av sina misstag.
Idag ska vi lära oss att brygga Titanuselixiret, också känd som Lyckobryggden.
Är det någon som kan tala om för mig vilka effekter denna bryggd sägs ha? ”
Hermiones hand sköt genast i vädret men Snape ignorerade henne fullständigt.
”Ingen?”
Hermione viftade med handen som om det gällde livet men Snape låtsades om som om han inget såg.
”Tydligen inte… Titanuselixiret är den bryggd som är mest beroendeframkallande av alla trolldrycker som någonsin skapats. Den som dricker denna dryck känner ett kraftigt lyckorus och ger sig själv intrycket av att vara… Oövervinnlig (Han kastade en elak blick på Harry) till dess att effekten avtar och lämnar kvar användaren med mycket svåra ångestfyllda tankar. Jag förväntar mig inte att någon i den här ovanligt obegåvade klassen ska lyckas brygga Titanus elixiret, men de utvalda få… Han nickade gillande mot Dracos håll; ”Som är benägna har stora möjligheter till att få studera Trolldryckskonst nästa år. Då sätter vi igång.
Ingredienserna finns ; Han viftade med trollstaven, Som vanligt i skåpet. Det ni behöver veta står i boken eller; han viftade med trollstaven igen, på tavlan.
Och om alla ser till att hålla sig på behörigt avstånd från Longbottom så är jag säker på att ingen kommer att förolyckas den här lektionen heller. ”
Snape svepte fram till katetern och ställde sig där med armarna i kors över bröstet
och iakttog klassen som plockade upp sina böcker under en obehaglig kvävd tystnad.
”Ni har 75 minuter på er.”

Långsamt vandrade Severus Snape mellan borden och stirrade ner i kittlarna med ett mer eller mindre bistert uttryck.
”Sa jag inte att brygden skulle vara mörkt bronsfärgad, Longbottom?”
Långsamt rörde han om i kitteln med sin trollstav och ett elakt leende spreds sig på hans smala läppar.
”Din bryggd är orange, Longbottom. Orange.”
Stackars Neville, som darrade i hela kroppen kröp ihop i sin klädnad och tittade upp på Snape med
skräckslagna ögon.
”Inget betyg i år heller ser jag… En sådan överraskning.”
Han gjorde en lätt svängning med sin trollstav och hela Nevilles trolldryck försvann och lämnade en geggig kittel kvar.
Jag var ganska säker på att han lät det vara kvar med flit och såg hur stackars Neville stressat började försöka torka rent sin kittel med en flik av sin svarta mantel.
”Renskrubba”, mumlade Hermione ur ena mungipan när Snape vände ryggen till för att inspektera Goyles gråa cement liknande sörja. Nevilles kittel blev som ny igen och han gav henne en blick som var så full av tacksamhet att jag
blev tårögd.
”Och vad har vi här då?”
Hermione rätade genast på ryggen och backade undan från sin kittel så att Snape kunde ta sig en
ordentlig titt. Han tog upp sin stav och rörde långsamt om i drycken som hade antagit en korrekt
mörkt bronsfärgad nyans som var helt överens med bilden i läroboken. Utan ett ord skrev Snape ner en siffra i blocket och rätade sen på sig och kastade istället en blick ner i Rons kittel.
”Noll poäng även här, ser jag. Och för dig också Potter”, sa han nöjt och krafsade ner en nolla i sitt anteckningsblock. Förvånat tittade jag på först Harrys och sen Rons trolldryck.
Rons hade antagit en svagt rödbrun färg och Harrys var rostbrun.
”Jag ser att du lyckats mäta upp rätt antal ingredienser trots att du sitter vid det här bordet.” sa Snape kyligt till mig och rörde om i min trollbryggd.
”Fascinerande.” Han krafsade ner en svag fyra i sitt block och fortsatte sedan bort till bordet
bredvid. Ron var högröd i ansiktet av ilska.
”Han gav Goyle en trea!” väste han. ”Och ni såg väl hur hans dryck såg ut? Visst jag kanske petade i en kikärt för mycket och blandade ihop Äggstjärtsyngel med Svampbotsägg… Men han kan
inte ha tillsatt något av det där överhuvudtaget!”
”Strunta i det bara”, viskade Hermione och kastade oroliga blickar mot Snapes nerböjda ryggtavla.
”Det är inte värt det.”
”Lätt för dig att säga som fick full poäng”, muttrade Ron surt. ”Av Snape dessutom!”
”Jag fick inte alls full poäng”, viskade Hermione ilsket till svar.
”Jag fick en fyra, och det var bara för att han inte kunde hitta något att anmärka på…”
Ron och Hermiones käbblande avbröts av Snape som beordrade oss att plocka ihop våra saker och försvinna ut ur klassrummet illa kvickt, en order som ingen tycktes vara ovillig att följa. Snabbt rafsade vi ihop våra böcker och fyllde upp varsin liten flaska med trolldryck som vi lämnade in framme vid katedern innan vi tömde ur kittlarna och begav oss tillbaka till civilisationen en trappa upp. Nästa lektion som stod på schemat var Örtlära och vi traskade tacksamt ut i det vackra vädret. Solen lyste från en klarblå himmel och det var så varmt att jag svettades i min svarta skolklädnad. Hogwarts verkade vara hur stort som helst och jag undrade om jag någonsin skulle kunna lära mig att hitta här utan vägvisare. Tacksamt såg jag på Hermione och Harry som gick på varsin sida om mig, kisande mot den starka solen.
Ron klampade på bredvid Harry med ett surmulet ansiktsuttryck. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om honom men det var väldigt uppenbart även för ett otränat öga att han inte verkade tycka speciellt mycket om mig.
”Vi ska ha den här lektionen tillsammans med Hufflepuff.” läste Harry från sitt schema.
”Ja men det är väl underbart, en lektion som vi inte tvingas ha tillsammans med Slytherin!” sa Ron och stönade högt.
”Jag fattar inte varför vi alltid måste ha allting tillsammans med dem? Vill lärarna ha slagsmål eller?”
”Har vi alla lektioner tillsammans med dem?” frågade jag försiktigt. ”Med Slytherin, alltså.”
”Nästan.” Harry ögnade igenom Schemat en gång till.
”Vi har några lektioner med Hufflepuff… och en tillsammans med Rawenclaw, det brukar vi inte ha… och resten med Slytherin."
Jag vände ansiktet mot solen och halvblundade medan vi ställde upp oss utanför
ett växthus med texten Växthus 5 ner krafsat på en sned vit liten mässingsskylt som slarvigt satt fastsatt på dörren till växthuset. Nästan alla lektioner tillsammans med Slytherin, det betydde massor av tillfällen att
prata med Draco men också massor av tillfällen för Pansy att mucka gräl. Jag undrade varför hon hatade mig så mycket.
Hade Draco sagt något? Fast hon hade tyckt illa om mig redan första gången då vi träffades hemma hos Malfoys.
Kanske var det helt enkelt tanken på att jag träffat honom mycket mera än vad hon själv gjort under sommaren som störde henne? För om jag la ihop ett och ett så kunde jag slå vad om att hon var väldigt förtjust i Draco.
Visserligen kunde jag förstå henne, han kunde vara bra gullig när han var på det humöret och han såg väldigt bra ut.
Men att vara tillsammans med honom? Träffa honom hela tiden, dagarna i ända… Nej aldrig. Då skulle jag hellre gifta mig med en Boggart.

Hej alla Mugglisar! Kommer ni ihåg mig?
Jag har gjort ett långt uppehåll från mugglis men har nu återigen kommit tillbaka, för att jag saknat er så mycket och för att slutföra min fanfiction Draco Memoraid. Jag påbörjade tvåan & postade den här men beslöt efter uppehållet att starta en ny tråd och skriva om alltihopa. Detta är alltså fortsättningen på min ff Draco Memoraid som ni hittar här nedan under Spoiler ifall ni känner för att läsa den först och jag hoppas att jag kommer få lika många läsare som på den förra. DM handlar framförallt om Draco och hur han tar sig igenom sjunde boken. Vi möter också Elli, min egna karaktär och får följa henne, Draco, Zabini, Harry och de andra i deras kamp för överlevnad. Följer JK:s spår och gör inga direkta ändringar i storyn utan bara min alldeles egna tolkning. Bevaka på om ni tycker att det är läsvärt!

Titel:The end of Draco Memoraid
Författare: Elzyii
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 11
Åldersgräns: Klarar du Harry Potter, så klarar du detta.
Förvarnar alltid om det förekommer innehåll som inte alltid är lämpat för dem under 15.
Prolog/Handling:
Elli tvingas flytta från Sverige till England. Där får hon bo hos familjen Malfoy. Hon blir vän med deras son, Draco. Men det är ingen enkel vänskap. Elli är så mycket som Draco inte gillar. Hon umgås med mugglare, tittar varken snett på smutskallen Granger eller Slytherins hackkyckling, den konstiga och skrämmande Theodore Nott eller respekterar Dracos fördomar mot allt som är annorlunda. Dessutom förstår hon inte de stora klyftorna mellan Gryffindor och Slytherin, utan hävdar att dem alla är densamma. och hon i sin tur förstår sig inte alls på Draco, som verkar hata allt som rör sig. De lyckas trots sina olikheter hålla vänskapen, som sakta växer fram till något större, vid liv. Men Draco har sitt uppdrag att tänka på. Det finns så mycket som han inte kan berätta för Elli pga den obrytbara ed hans föräldrar tvingade honom att svära. Sakta men säkert tar sig mörkret in över Hogwarts sårbara murar och tiden för de unga huvudkaraktärerna börjar rinna ut. Draco älskar Elli, och i ett sista desperat att skydda både henne och sig själv försöker han genomföra uppdraget som Voldemort gett honom; att ta död på Albus Dumbledore. Han misslyckas givetvis och efter ett tårdränkt avsked sticker han och lämnar en förkrossad och förbannad Elli kvar uppe i Astronomitornet medan han själv, sårad och svag beger sig iväg tillsammans med dödsätarna.[/i]

Bra att veta:
Både Draco och Ellis mammor blir mördade i del ett.
Vem mördade dem och varför?
En otäck liten flicka med stirrande svarta ögon och långt stripigt hår hemsöker Elli. För att hjälpa eller stjälpa?
Voldemort vill ha Elli nästan lika mycket som han vill åt Harry. Frågan är bara, varför?
Elli har förutom Draco, två till vänner i Slytherin, Theodore Nott och Blaise Zabini som vi kommer att få se betydligt mer av.
Jag följer inte boken till punkt och pricka men försöker att överensstämma med den så mycket som möjligt.

DM bjuder på en närhet till karaktärerna som jag hoppas mina nya läsare kommer att uppskatta lika mycket som mina gamla.
Du behöver inte ha läst 1:an för att läsa den här.

[/i]

-This broken heart can still survive With a touch of your grace.

The Theme Song ---> http://www.youtube.com/watch?v=6YAn8KwnjNM:
[i]A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier
the civillian
The martyr
the victim
This is war
It's the moment of truth
and the moment to lie
The moment to live
and the moment to die
The moment to fight
the moment to fight
to fight, to fight
to fight
To the right
to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It's a brave new world
From the last to the first
A warning to the prophet
the liar
the honest
This is war
To the leader
the pariah
the victim
the messiah
This is war.



Vill du läsa Draco Memoraid 1? Du hittar den här i länken -->

OBS OBS OBS!
Innan ni mobbar Draco allt för mycket måste jag bekänna en sak.
Han lider av både Borderline/Depression/Personlighetsstörning/ADHD/Psykoser/Schizofreni/Biopolär sjukdom osv osv osv... Iaf enligt mina beräkningar. Låt oss hoppas att han skärper sig inför nästa ff:n.
Öh, ja det var allt... Fortsätt läs nu!

GOD JUL MINA KÄRA VÄNNER!
Och med det vill jag också säga, att här tar Draco Memoraid slut. Tiden har verkligen gått fort. Och det har varit min bästa tid någonsin! Dock tar inte Draco och Ellis äventyr slut här. Jag har nämligen tankar på att göra en tvåa. Och Därför skulle jag uppskatta om ALLA SOM LÄST DM (OAVSETT OM DU KOMMENTERAT TIDIGARE ELLER INTE) slänger in en kommentar, vad som helst, om du vill ha en fortsättning. Anser jag att det är tillräckligt många som vill ha det så kommer jag att börja på del2 (som jag för övrigt redan har i mitt huvud) så snart som möjligt. Så jag håller mina tummar. Tack för den här tiden med er, den har varit helt otrolig. Den bästa i mitt liv! Nedanför kapitlet har jag gjort en liten enkät som ni gärna får fylla i Det hjälper mig att eventuellt skriva en fortsättning.
Jag kommer isf att tagga alla ni som läst den här. Kom ihåg att ni INTE behöver ha läst den här för att läsa tvåan, det kommer finnas en spoiler. GOD JUL!

Kapitel 70
Vägens ände

När Draco hade tagit sig uppför alla de hundratals trappstegen som
ledde upp till Astronomitornet glänste hans ansikte av svett.
Men det var inte utav ansträngning han svettades, utan av rädsla.
Dumbledore stod lutad mot muren runt bröstvärnet. Han var blek om kinderna och verkade mör. Draco kunde se att den gamla mannen darrade och det fick honom att repa mod. En våg av övermakt sköljde över Draco och han avväpnade Dumbledore med en snabb handrörelse, plötsligt säkrare på sig själv. Dumbledores trollstav flög i en vid båge och landade framför Dracos fötter. Han skyndade sig att peta den utom räckhåll bakom en pelare. Sedan rätade han på sig och kastade en blick på Dumbledore för att avgöra sin rektors sinnesstämning. Till Dracos besvikelse såg han varken rädd eller särskilt oroad ut. Lugnt iaktog han Draco med ett artigt och nästan lite nyfiket uttryck i de blå ögonen som glittrade bakom de halvmåneformade glasögonen. De satt lite på sniskan och Dumbledore lyfte sakta en darrande hand och rättade till dem innan han återigen tittade på Draco, som fortfarande stod med trollstaven höjd över huvudet. ”Godkväll Draco. Jag anade nästan att jag skulle träffa på dig här. Ett sant nöje måste jag medge. Hur står det till?”
”Gaggiga gamla idiot!” Draco gav upp ett gällt osäkert skratt. ”Ni har ingen aning om vad som fört mig hit.” Hans blick föll med ens på de två kvastarna som låg slängda intill muren och han rynkade ogillande på näsan. ”Var är Potter?”
Dumbledore höjde förvånat på ögonbrynen. ”I sin säng förmodar jag. Om inte det är så att dina lakejer har väckt upp hela skolan.”
”Prata inte strunt!” Dracos röst var hes. ”Jag vet att ni lämnade slottet tillsammans! Var är han?”
”Inte här som du ser”, svarade Dumbledore lugnt. ”Men om du inte tror ditt blotta öga får du mer än gärna ta dig en titt.” Han gjorde en svepande schest med handen. ”Men jag förmodar att du inte har speciellt gott om tid?” Draco svarade inte. Han kastade en blick över axeln och tog sen ett steg framåt.
”Det jag inte riktigt förstår”, fortsatte Dumbledore i samma samtalston som om de diskuterade en exalterande uppsats; ”Är varför du kommer alldeles ensam? Var har du dina medhjälpare?”
”De stötte på några av era vakter. De slåss där nere just nu. Men de kommer nog snart. Jag gick i förväg. Jag... det är nåt jag måste göra.”
”Då så. Det är väl bäst att du gör det då min käre gosse.” sa Dumbledore stilla. ”Låt inte en gammal mans struntprat hindra dig.”
Det blev tyst. Draco fumlade med sin klädnad och kastade ideligen blickar på Dumbledore som om han var rädd för att han plötsligt skulle få för sig att överfalla honom. Halskedjan klingade muntert runt hans hals och Dumbledore fäste sin blick på den. ”Har du verkligen tänk till ordentligt, Draco?” Draco ryckte till som om Dumbledore gett honom en örfil. Han ilskande till. ”Vad menar ni med det?” ”Du vet mycket väl vad jag menar, Draco.” För första gången sen de stötte ihop uppe i tornet såg Dumbledore sorgsen ut. ”Draco, min käre gosse, du är ingen mördare.”
”Hur vet ni det?” sa Draco genast. Hans bleka ögon glödde i skenet från märket som stoltserade uppe i skyn; ännu mer skrämmande än miniatyren som han bar på sin vänstra arm.
”Ni vet inte vad jag har gjort!”
”Att nästan lyckas ta död på sin närmaste vän och förgifta en skock förstaårselever låter inte som något stordåd i mina öron, Draco.” sa Dumbledore. Draco blinkade ett par gånger och slickade sig över dem spruckna läpparna. ”Det var ett misstag.”
Dumbledore nickade sakta. ”Misstag kan vara förövande åtskiljliga gånger. Så fatta ett klokt beslut och gör inga flera.”
”Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra!” Draco riktade trollstaven mot Dumbledores hjärta.
”Ni vet inte vad det här handlar om!”
”Visst vet jag det”, sa Dumbledore. ”Jag vet allt som du gjort och inte gjort det senaste året.”
”Men varför hindrade ni mig inte då?” frågade Draco hånfullt.
”Jag försökte, Draco. Jag gav Proffesor Snape order om att hålla dig under uppsikt.”
”Han har inte följt era order, han har funnits på min sida hela tiden.”
”Naturligtvis var det vad han sa till dig, Draco, men...”
”Han är dubbelagent, din idiot, han jobbar inte för er, det är bara vad ni tror!”
”Draco, vi är nog inte överens på den punkten. Jag råkar faktiskt lita på Proffesor Snape.”
Draco flinade. ”Då har ni begått ett stort misstag.”
”Det må så vara”, sa Dumbledore milt och log. ”Men jag står fortfarande fast vid mina ord. Jag litar obevekligen på Severus.”
Ett skrik hördes nedanför foten av trappan och Draco snurrade runt. Det lät som om någon föll och hans ansikte vitnade.
”Det verkar som om någon behöver din hjälp, Draco.”
Draco svarade inte. Han stod som förlamad och stirrade utan att blinka mot dörren. Nu lät det som om folk slogs i själva spiraltrappan som ledde upp till dem. Draco ruskade på huvudet och vände sig om igen. Han såg sammanbiten ut. Dumbledore hade också vänt huvudet mot oväsendet. En bekymrad rynka vilade över hans panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore. ”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar. ”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig.
Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.” En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick. ”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Draco rös till. Långsamt och utan att släppa ögonkontakten med Dumbledore sänkte han staven. Plötsligt dundrade steg uppför trappan, och ett ögonblick senare knuffades Draco ur vägen när fyra gestalter i svarta kåpor sprang in genom dörren och ut på bröstvärnet.

Fenrir var en ganska så storvuxen man. Och trots att han var både krum och mager fick hans
tyngd mig att tappa andan. Som om mina flämtande andetag hade gett honom en kick flinade han och pressade sig över min tunna bröstkorg som trycktes ihop som en luftbubbla.
”Nå, hur ska du ha det?” väste han och slungade sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
”Jag har inte tid att diskutera tillagningen av min middag med min middag.” Han gav upp sitt skällande hesa skratt och tryckte sina långa gula naglar mot min strupe. Jag knep ihop ögonen och väntade på att allt skulle ta slut. När trycket plötsligt lossade från mitt bröst trodde jag först att jag var död. Men sedan hördes en mycket bekant röst alldeles ovanför mitt huvud.
”Är du inte riktigt klok, din byracka!” Bellatrix Lestrange slet bort Fenrir och kastade in honom i väggen. Sedan högg hon tag i hans sargade klädnad och tryckte trollstavsspetsen mot hans degiga haka och väste: ”Ingen får röra den flickan! Hon tillhör Mörkrets herre lika mycket som Potter, och han vill ha henne levande.” Fenrir morrade dovt till svar och föste undan Bellatrixs trollstav med handen. Sedan reste han sig upp och kastade en ilsken blick på henne. Men han höll sig på behörigt avstånd. Bellatrix knyckte på nacken och vinkade fram tvillingarna Carrow som stått och trampat bakom henne. ”Skynda på. Han har varit där uppe alldeles för länge nu.”
”Draco!” Jag gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av Alecta Carrow; en tjock liten kvinna som hade ett elakt flin i sitt runda ansikte som inte passade alls till hennes oförargliga utseende. ”Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp mig förtjust i armen. ”Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade.
”Till sin älskling.” Leendet på Bellatrixs smala läppar blev bredare för varje bokstav. Hon vände sitt en gång vackra ansikte mot mig. ”Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om.”
Hon skrattade till. ”Draco är en av oss.”
”Nej!” Jag kastade mig framåt för att slå till henne men hölls tillbaka av Alecta. ”Ni ljuger!”
”Gör jag?” Bellatrix gjorde till rösten och låtsades snyfta. ”Stackars lilla Eleonora... Vad ledsen du kommer att bli när du upptäcker att vi har rätt.”
”Ursäkta, men jag tror att vi borde...” Amycus, den andra tvillingen Carrow, nickade mot trappan och Bellatrix krökte på läpparna. ”Du kan släppa henne.”
Alecta grimaserade och släppte taget om mina armar. Jag trängde mig förbi dem och rusade uppför trappan.

Det hade blivit läckor i taket och för varje trappsteg jag tog mig uppför träffades mitt ansikte av iskalla regndroppar. Hjärtat dunkade så högt att det dånade i mitt huvud och pulsen slog så fort att jag trodde att jag skulle svimma. Precis när jag satte mina fötter på det sista trappsteget knuffades jag åt sidan av fyra gestalter i svarta kåpor. ”Nedra unge att vara ivägen!” hörde jag en utav tvillingarna ropa och jag träffades hårt av en förbannelse i bröstet. Den fick mig att falla åt sidan och helt omtumlad av plågor blev jag liggande på det fuktiga golvet med slutna ögon.
Runt omkring mig surrade ljudet av röster och jag försökte registrera dem. För ett ögonblick snurrade världen till innan den återgick till att bli allt mer stabil igen. ”Draco”, viskade jag och gjorde ett försök att sätta mig upp.
”Dumbledore gick i fällan!” Samma röst som hade kastat förbannelsen på mig jublade. Dumbledore? Jag ruskade förvirrat på huvudet i ett försök att få igång tankeverksamheten. Hade dem verkligen sagt Dumbledore? Men då...
”Bravo Draco, bravo!” Jag kved till och lyckades kravla mig upp i sittande ställning. Lutad mot väggen tog jag ett par djupa andetag medan jag sökte febrilt efter min trollstav innanför klädnaden.
Framför mig hörde jag Dumbledores röst; lika lugn och respektingivande som alltid. Möjligen en smula förtärd. Han förde en konversation med tvillingarna Carrow innan han övergick till att prata med Fenrir Grårygg. Bellatrix verkade hålla låda. Eller var hon inte där? Med ögon som fortfarande skelade omtumlat försökte jag kika åt det håll som rösterna kom ifrån. ”Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.” Jag kröp ofrivilligt ihop när jag hörde vad Grårygg sa. Vart fanns Draco? Och Bellatrix?
”Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, hörde jag Dumbledore svara Grårygg. ”Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.”
”Det gjorde jag inte!” Jag hoppade till när jag hörde Dracos röst, full av motbjudande.
”Jag hade ingen aning om att han skulle komma!”
”Seså, ljug inte nu, Draco.” Även Bellatrix gjorde entré. ”Vi vet allesammans att du har ett gott öga till Grårygg.” Jag lyckades knipa ihop ögonen så att bilden framför mig blev någorlunda stark. Synen fick mig att tappa andan. Dumbledore halvsatt med ryggen lutad mot muren längst ut på bröstvärnet. Framför honom stod Draco med trollstaven riktad mot Dumbledores bröst. Bredvid honom; två på varje sida stod de fyra dödsätarna som jag hade konfronterats med tidigare. Grårygg dreglade och stirrade som förhäxad på Dumbledores hals där det för honom pulserade saftigt uppfriskande blod. Tvillingarna Carrow stod tätt intill varandra en liten bit bakom Draco och på hans andra sida tillsammans med Grårygg, lite framför de andra, stod Bellatrix.
Hon hade samma uttryck i ansiktet som ett barn på julafton. Och när hon talade var rösten full av tillbakahållen glädje. ”Du är dig lik, Dumby. Bara en massa struntprat.” Hon fnissade till, ivrigt påhejad av Alecta. ”Jag fattar inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död. Men vi ska inte göra honom besviken. Kom igen nu, Draco, sätt igång!” Hon viftade menande med handen åt Draco som hade blivit lika vit i ansiktet som Dumbledore var om skägget. Men just då hördes ett brak nerifrån och någon skrek: ”Dem har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!”
”Draco!” Jag kunde höra på Bellatrixs röst att hon hade blivit stressad. ”Vad väntar du på? Gör det nu!” Men Draco bara stod där. Hans ansikte var en stelnad mask av skräck och han skakade så mycket att han knappt kunde sikta.
”Jag gör det”, morrade Grårygg och tog ett par stapplande steg mot Dumbledore. ”I flera år har jag väntat på att få slita upp...”
”Nej!” röt Bellatrix och Amycus i en mun. Med en blixt av blått ljus slungades varulven med huvudet före in i bröstvärnets mur och vacklade åt sidan med ett rasande vrål.
Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som en under om dem inte kunde höra mig.
Med en kraftansträngning lyckades jag hiva mig upp på benen och vacklade framåt. Trollstaven som jag hittat längst in i fodret på min klädnad kramade jag hårt mellan fingrarna. Jag blev tvungen att stanna för att hämta andan. Världen snurrade igen.
”Gör det nu Draco, eller flytta dig så att någon av oss kan...” Alecta blev avbruten av att ännu en person kom instormande. Men denne bar ingen förklädnad. Utan att ta någon notis om mig stövlade Severus Snape förbi. Med sin svarta ogenomträngliga blick strikt riktad rakt fram klev han utan att visa minsta spår av förvåning ut på bröstvärnet. Draco stirrade chockat från Dumbledore till Snape. Trollstaven hängde slappt i hans hand och han visade inga tecken på att använda den.
”Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna...” Snape viftade bort Amycus som om han vore en illa tillagad trolldryck.
”Vi måste nog ordna det i hans ställe...”
Snape svarade inte nu heller. Han såg på Dumbledore på samma sätt som man ser på en döende.
”Severus...” Ljudet av Dumbledores bedjande röst fick det att knyta sig i magen på mig och jag gjorde ett nytt försök att gå. Jag var tvungen att stoppa detta. Det här var osannolikt. Det här hände inte. Det här kunde helt enkelt inte hända.
”Avada kedavra!” En skur av grönt ljus skingrade åskådarna och hela Astronomitornet lyste upp av ett starkt skimmer.
Jag skrek utan att bry mig om att jag gav mig till känna.
Jag skrek utan att ta någon notis om Draco som chockat vände sig om och spärrade upp sina ögon av fasa när han fick se mig komma springande. ”Nej!” Jag kastade mig framåt i ett försök att fånga upp Dumbledores fallande kropp; trots att jag visste att det var omöjligt. Trots att jag visste att det inte tjänade någonting till. Det var för sent.
Som en stor trasdocka föll Dumbledore långsamt över bröstvärnet, och ur sikte.
”Nej snälla, nej!” Jag greppade i tomma luften där Dumbledores vänliga ansikte hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. Tårarna trängde på i ögonvrån men jag brydde mig inte om dem. Utan att tänka lutade jag mig över kanten och spanade efter hans fallande kropp, men utan resultat. Det här hände inte.
”Skynda er, vi måste iväg!” Snape föste de andra framåt. Alla förutom Draco kastade sig mot utgången. Han verkade ha frusit fast i sin position, med ögonen uppspärrade och munnen formad som ett O.
”Draco, rör på påkarna!”
”Inte så snabbt, Severus.” Remus Lupins röst svävade in genom dörren och Snape stelnade till.
Sedan skedde allt mycket snabbt. Dödsätarna med Snape i spetsen trängde sig förbi Fenixorden och rusade nerför trappan. Fenixorden var inte sena att ta upp jakten och snart skallade ropen av förbannelser nere i slottet.

Draco och jag blev stående som två genomdränkta stenfigurer längst ute på bröstvärnet. Jag stirrade fortfarande ner, fast beslutet över att få syn på Dumbledore.
”Elli.” Jag kände hans iskalla händer mot min bara hud och jag snurrade runt.
”Rör mig inte!” tjöt jag och han ryggade tillbaka. Vi bytte plats och utan att jag visste hur det gick till så fann jag mig själv framför honom. ”Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Dracos röst var lugn. Han slöt ögonen ett ögonblick och mumlade tyst för sig själv: ”Du fattar alltså inte.”
Jag skakade sakta på huvudet, backade ifrån honom. ”Sluta. Du skrämmer mig.”
”Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Jag hörde själv hur desperat jag lät. ”Draco, det här är bara en dröm.
En mardröm. Visst är det så?” Draco rörde inte en min. Han skakade bara långsamt på huvudet.
”Jag hade fått ett hedersuppdrag av mörkrets herre. Min far bjöd in mig till deras sekt. Utan dem så vore jag ingenting.”
”Du var min vän!” Jag skrek åt honom för att överösta regnet. Sedan sjönk jag ihop i en hög av snyftningar. ”Du är min allra bästa vän. Jag gör vad som helst för dig! Snälla Draco, gör inte såhär.”
Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Draco stod tyst framför mig. I sin blöta klädnad såg han väldigt ynklig ut. ”Det här är för ditt bästa.”
”Mitt bästa?” Jag hävde mig upp på fötter igen. ”Kallar du det här för mitt bästa? Vad har du gjort?”
”Lägg dig inte i det här!” sa han ilsket. ”Jag vet vad som är rätt för mig. Du är inte som mig. Vi är alldeles för olika.”
”Och det ger dig rätten att döda folk?” skrek jag till svar.
”Jag hade inget val! Jag försökte berätta det, men jag svor på den obrytbara eden! Jag svor inför mina fäder att om jag skulle yttra ett enda ord om mitt uppdrag för en enda levande själ skulle jag dö. Jag kunde inte...” En blixt lyste upp himlen och dränkte Dracos röst i en väldig åskknall.
Jag slöt mina ögon. Blundade så hårt jag bara kunde och hoppades att allting skulle försvinna.
Att jag skulle vakna upp i min varma himmelsäng, svettig och darrig med en orolig Hermione lutad över mig. Men när jag öppnade ögonen fanns allting kvar. Draco stod fortfarande där.
Hans vitblonda hår låg slickat mot huvudet och de varg grå ögonen bar en glans som jag inte hade sett förut. Han såg nästan galen ut. Trollstaven hängde fortfarande slappt vid hans sida, och det var nästan som om jag förväntade mig att han skulle rikta den mot mig. ”Snälla Draco, gör inte såhär.” Jag andades långsamt i ett försök att hålla rösten stadig. ”Du är ingen mördare. Du dödade inte honom. Du ville aldrig skada...”
”Jag dödade Zabini!” Dracos röst gick än engång upp i falsett och han skakade av både rädsla och kyla. ”Jag dödade Zabini...”
”Nej.” Jag skakade på huvudet. Orkade inte höra mer. ”Du är ingen mördare. Draco. Gör inte såhär mot mig.”
”Sluta!” Han viftade med trollstaven. ”Jag är inte den du tror!”
”Du är bättre än såhär. Jag vet det.”
”Förstår du inte?” sa Draco och tittade desperat på mig. ”Jag är tvungen att göra det här.”
”Du är inte tvungen till någonting alls.”
”Jag är ledsen.” Hans röst bröts av och blev till ett hest läte.
Sakta reste jag mig upp. ”För vadå?” Det knöt sig i magen på mig och jag såg på Draco som plötsligt verkade oförmögen att svara. ”För vadå, Draco?”
”Det här!” Plötsligt stegrade hans röst i styrka och han slet fram sin vänsterarm. Mörkrets märke hånflinade åt mig från hans bleka hud och jag blinkade utan att kunna tro mina ögon.
”Nej. Det stämmer inte. Jag såg din arm tidigare. Du bar inget märke...”
Draco skrattade till. Det lät mer som en snyftning. ”Du kan visst inte skilja på höger och vänster.
Det var ingen konst att blidka dig.” Han fortsatte att skratta och viftade med armen.
”Jag har haft det här märket ända sedan den kvällen då jag kom hem till Malfoy Manor, sargad och svag. Minns du? Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.”
”Nej.” Jag stirrade på märket och backade. Marken gungade under fötterna och halsen snörpte ihop sig. Jag fick ingen luft. ”Hur...Hur...” Jag snyftade till och halkade i en pöl av vatten utan att ta blicken från märket. Jag kunde inte tro mina ögon. Försiktigt lyfte jag blicken och såg Draco rakt i ögonen. Han flackade med blicken och jag kunde se; trots att han skickligt försökte dölja det att hans ögonvråer bar spår av tårar. ”Hur kunde du?”
”Draco!” En mörk mansröst dånade utanför bröstvärnet och jag fick syn på en grupp med dödsätare som allesammans satt grensle över någonting stort och svart. ”Vad håller du på med? Snabba på!”
Draco gav mig en sista blick. Hans ansikte var förvridet av smärta och en liten tår letade sig ut från hans öga och rann stilla nedför hans kind. ”Förlåt”, formade hans läppar innan han gick fram till räcket och svingade sig över det.
”Nej!” tjöt jag och rusade fram. ”Nej Draco! Snälla, kom tillbaka!”
Flera av dsödsätarna hånskrattade åt mig. Med en blinkning var de försvunna; susade som ett svart streck över himlen och vidare över den osynliga muren innan dem löstes upp långt bort i fjärran.
Inte förens nu började jag bli medveten om oväsendet. Nerifrån hördes det skrik och ett enfaldigt tjattrande från yrvakna elever. Någon, misstänkt likt Hermione, grät hejdlöst och oljudet av Fred och Georges exploderande Rökbomber letade sig uppför trappan. Men ingenting av det där berörde mig det minsta. Jag tittade åt det håll som Draco hade försvunnit, märkte knappt att jag trampade på något. Utan att egentligen bry mig plockade jag upp föremålet. Det var en konstgjord galleon, identisk med den som jag hittat nere i fängelsehålan. Identisk med den som Dumbledores Arme hade använt föregående år. Dumbledore... När jag med ens insåg sambandet kunde jag inte längre hålla tillbaka det som hölls instängt inom mig och mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder och jag hulkade så att jag knappt kunde andas. Jag snubblade till och var nära att falla över en person som ljudlöst kommit smygande bort till mig. Utan att lägga en tanke på att det skulle kunna vara Voldemort själv, föll jag i dennes armar och lutade mig snyftande mot en spetsig axel. En märklig doft av källare och skog nådde mina näsborrar och jag öppnade mina rödgråtna ögon på vid gavel för att ta reda på vem jag kastat mig om halsen på.
”Han är borta”, snyftade jag, utan att veta om jag syftade på Draco eller Dumbledore.
”Jag vet”, svarade Theodore Nott kort. ”Jag såg honom.”
Jag kved till och borrade in ansiktet i Notts halsgrop. Han verkade inte uppskatta min närhet, men gjorde ingen ansats till att skjuta mig ifrån sig. Överrumplat och spänd som en fjäder stod han där och lät mig gråta. Efter en stund la han försiktigt sin ena hand på min axel. Med den andra plockade han upp sin trollstav, riktade spetsen mot himlen och mumlade en besvärjelse. En kaskad av guldskimrande gnistor sköt ut och for upp i skyn, där dem tillsammans omringade dödsätarmärket och bildade ett stort lysande kryss.

Epilog

Dem hade färdats längre än någonsin tidigare.
Draco kände inte igen sig. Han hade aldrig varit såhär långt norrut tidigare. Hans far trampade på en bra bit framför honom, noga med att hålla sig långt borta från sin son. Han hade ju så gott som misslyckats med sitt uppdrag, och en sådan unge var inget att vara stolt över. Dracos mage knöt ihop sig när han såg sin fars långa glänsande hårsvall framför sig på stigen. Han skulle inte vara nådig.
Om bara inte Draco hade varit så blödig. Om han bara inte hade låtit någon ta sig in innanför de murar som hans föräldrar ägnat sexton år åt att bygga. Dracos händer slöt sig om det lilla silverfärgade hjärtat som satt i en kedja runt hans hals. Han måste bli av med det. Måste kapa alla band till det som varit. Han slängde ett ögonkast åt sidan och fick syn på Avery som log uppmuntrade åt honom. Draco nickade kort och bet ihop. Sedan tog han tag med pekfingret runt kedjan och ryckte till. En skarp smärta sköt igenom hans bröst i samma stund som han avlägsnade föremålet. För ett ögonblick vägde han halskedjan i handflatan. Han kunde spegla sig i den. Draco la huvudet lite på sned och betraktade fundersamt sig själv. Han var tvungen att erkänna att han såg sjuk ut. Halsbandet brände till som om det ville påminna honom om något. Han gav ifrån sig ett rop av smärta och slängde det ifrån sig. Skrämd av styrkan hos det till synes oskyldiga smycket trampade han ner det så långt i mossen som det var möjligt, innan han utan att se sig om fortsatte efter de andra. Draco kände sig betydligt bättre till mods när han hade blivit kvitt halsbandet.
Nu var alla band brutna. Nu kunde det nya livet ta sin början. The end.

ALLA NI SOM LÄST, OAVSETT OM NI SMYGLÄST ELLER INTE, SMYG IN EN KOMMENTAR OM VAD NI TYCKTE OM DEN HÄR FF:N OCH OM NI VILL HA EN TVÅA.

Här har ni lite frågor
Ni får mer än gärna svara på dem om ni vill.
Det hjälper mig sen om jag gör en tvåa, och det är väldigt kul att gå tillbaka och kika på.

1). Vilken i Draco Memoraid är din favorit
karaktär? Varför?
2). Vill du ha en fortsättning?
3). Är det någonting som du saknade i ettan som du
gärna vill läsa om i tvåan?
4). Hur ofta vill du att kapitlen ska komma?
5). Betygsätt DM1 1-10.

Skulle också vilja efterlysa en person!
Du som skrev ett PM till mig för ca två-tre veckor sedan.
Du hade precis börjat läsa min ff:n och skrev en uggla om hur bra den var. jag råkade radera mejlet innan jag hann svara på det och jag kommer inte ihåg ditt användarnamn! Så snälla rara, SKICKA EN NY! Jag måste ha kontakt med dig ,_,!
GODJUL!

Okej, då ska jag börja uppdatera lika ofta som innan!
Nu när jag vet att alla tycker att det är OK.
Här har ni nyaste kapitlet, en dag senare eftersom jag inte kunde logga in alls igår Fler än jag som hade problem?
Jaja, jag älskar er så sjukt mycket! Tack för alla era fantastiska kommentarer, om ni visste vad det betyder för mig nu när jag allmänt tycker att livet suger. Puss på er!♥

OCHOCHOCHOCH!
Jag skrev en uppsatts om er idag Bara så att ni vet.
Uppgiften var vad som gjorde en lycklig. Så nu vet ni det!

TAGGA FÖR DEL TVÅ. Jag vill ha er ALLA som läsare!


Kapitel 68
Bräckaren

”Och det är du helt säker på?”
Blaise nickade. ”Jag har kollat honom hela veckan. Han försvinner alltid runt klockan tolv och återvänder runt ett, halv två tiden.”
Jag suckade. ”Då har han alltså någonting för sig.”
”Det är ju det jag har sagt hela tiden!” sa Harry ivrigt. ”Jag visste att han...”
”Nej, du har antytt att han skulle vara en dödsätare. Det vet vi faktiskt ingenting om.”
Harry gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli avbruten och vände sig tjurigt bort. Jag blängde på honom ett par sekunder innan jag återigen vände mig till Blaise.
”Vilken våning var han på sa du?”
”Sjunde. Och han smyger fram och tillbaka utanför den där fula gobelängen med idioten som försöker lära trollen att dansa balett. Och sen...” Blaise tvekade ett ögonblick som om han själv misstrodde det han skulle säga härnäst. ”Sen försvinner han.”
”Vid behov rummet”, mumlade Harry.
Blaise såg oförstående ut och jag förklarade pliktskyldigt.
”Var det inte där som ni höll era DA möten förra året?” sa Blaise till Harry.
”Jo. Det måste varit så han fick nys om det.”
Harry verkade plötsligt uppiggad. ”Det är ju självklart!” utbrast han. ”Vid-Behov-Rummet visar sig aldrig på kartan.”
”Vilken karta?” frågade Blaise nyfiket. Harry ignorerade honom och fortsatte:” Det är därför som han har försvunnit spårlöst under hela året. Men vad sysslar han med där inne?”
”Ingen aning. Vi får väl försöka ta reda på det”, sa jag.
”Det enda Potter ska ta reda på under dem närmaste veckorna är vad som händer om man bryter mot så många skolregler att man slutligen blir relegerad.” Den iskalla rösten gick inte att ta miste på och när Harry förskräckt vände sig om hade Severus Snape redan fattat ett hårt tag om hans arm.
Han pressade sitt vaxbleka ansikte tätt intill Harrys och väste mellan sammanbitna käkar: ”Det var sista gången du stal något från mitt kontor, Potter. Den här gången kommer du inte undan, var så säker.” ”Jag har inte stulit något!” sa Harry ilsket och ålade sig för att komma loss. ”Vad håller ni på med?”
”Följer reglerna, Potter. Någonting som jag rekommenderar att du också gör i fortsättningen. Om det nu blir någon fortsättning. Grovt intrång, stöld och misshandel av en lärare... Jag har svårt att tro att självaste Dumbledore ens kommer att kunna bortförklara det här lilla missödet. Och vad gör du tillsammans med dem, Zabini? Jag trodde inte att någon från mitt eget elevhem beblandade sig med sådant patrask. ”Snape kastade ett giftigt ögonkast på Blaise som förskräckt ryggade tillbaka och mumlade någonting ohörbart innan han slank iväg med svansen mellan benen. Jag såg efter honom och vände mig sedan om mot Snape som fortfarande höll sina långa krokiga fingrar om Harrys arm.
”Proffesorn, ni kan inte anklaga Harry.”
”Kan jag inte, Ms Jacobsson? Och varför inte det?”
”För att han inte har varit uppe på ert kontor! Han har varit med mig hela tiden.”
”Och hur vet ni det fröken uppnosig? Eller du kanske sover tillsammans med Potter också? Jag som trodde att det bara var Slytherinare du fnaskade runt med.”
En ilsken rodnad spred sig över mitt ansikte och om blickar kunde döda hade Snape ruttnat från både mitt och Harrys håll. Snape förhöll sig tyvärr väldigt levande och han verkade njuta i fulla drag.
Han krökte på sina smala läppar och knyckte på nacken.
”Trodde väl det. Om du inte har något att tillägga föreslår jag att du beger dig tillbaka till Gryffindortornet. Filch har precis vaskat korridorerna och vi vill väl inte att han ska få göra sig besväret i onödan, eller hur?”
”Vad var det som blev stulet?” Jag tvingade mig själv att trotsigt se upp i Snapes avskyvärda ansikte utan att ta någon notis om det han precis hade sagt.
”Det kanske du kan svara på Potter?” Snape kramade hans handled så den vitnade. Harry bet ihop käkarna och blängde på Snape. ”Tyvärr inte, Snape.”
Snapes tag om Harrys handled hårdnade och han väste: ”Så länge som din smutsiga näsa andas under detta tak så ska du kalla mig Proffesor Snape, Potter.”
”Tyvärr inte, Proffesor Snape.” upprepade Harry ironiskt. ”Vad var det som blev stulet?”
”En bok.” viskade Snape. ”Din bok, Potter. Den som du förgäves försökte gömma men som olyckligtvis hittades av en annan elev och fördes raka vägen till mig. Och nu är den försvunnen.
Märkligt, tycker du inte? Vem, förutom du skulle göra sig besväret att stjäla just ditt exemplar av Avancerad Trolldrycksframställning? ”
Harry svarade inte. Han stirrade på mig och jag rynkade pannan.
Vi visste båda två vem som hade stulit den boken från Snape.
Draco Malfoy.



”Hej.”
Theodore Nott verkade inte direkt överförtjust över att se mig.
Irriterat höjde han blicken från boken han höll på att läsa och stirrade upp på mig.
Hans ögon blänkte som flammande eldar i skenet från de bleka lysrören och han såg enveten och lite trotsig ut; som om han ogillade att ha mig så tätt inpå. Utan att låtsas om hans avvisande beteende drog jag ut en stol och slog mig ner mittemot honom vid bordet. Bortsett från oss och Madam Pince som plockade bland böckerna ett par hyllor bort var biblioteket tomt på folk. ”Vad läser du?”
”En bok.” Nott hade aldrig varit särskilt intresserad av att konversera. Jag harklade mig och kopplade på ett leende. ”Är den intressant?”
”Ja.” svarade han avmätt och blängde på mig under den svarta luggen. ”Var det något särskilt du ville eftersom du sökte upp mig?”
”Öh, ja”, sa jag och harklade mig ett par gånger. ”Har du någon aning om vad det är för bok som Draco stulit från Proffesor Snapes kontor?”
Av hans oföränderliga ansiktsuttryck att döma var det ingen nyhet för honom. Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Är du säker?” Jag hörde själv hur osäker jag lät. ”Jag tänkte om du hade...”
”Sett när han gjorde det? Nej. Bara för att jag är annorlunda så betyder inte det att jag ägnar all min lediga tid åt att utföra små hjältedåd och sätta fast inbrottstjuvar.”
”Nej... Det var inte så jag menade”, stammade jag. ”Verkligen inte. Jag tänkte bara ifall du sett något...”
”Så skulle jag rapportera det till dig.” Han blängde återigen på mig. ”Ser jag ut som en apporthund?”
”Det var inte alls så jag menade.” Jag suckade och kämpade för att inte tappa humöret. ”Jag tänkte att eftersom du går i Slytherin, öh, sover i samma sovsal och rör dig i samma kretsar som Draco, så kanske du hade sett någonting.”
Han lät ekot av mina ord tyna bort innan han svarade. ”Då måste jag dessvärre göra dig besviken.”
”Ingen fara”, jag reste mig upp. ”Men om du får syn på något konstigt så skulle jag verkligen uppskatta om du berättade det för mig.”
”Varför frågar du inte honom själv?” Jag stelnade till i min rörelse att gå därifrån. Notts blick brände mig i ryggen men när jag vände mig om hade han återgått till sin bok. ”För att det är omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt, Eleonora. Inte längre.”
En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig och jag rös. ”Vad menar du med det?”
Men han låtsades inte höra mig. En lång stund stod jag där och väntade. Men när han inte verkade göra någon ansats till att fortsätta ryckte jag uppgivet på axlarna och började gå tillbaka mot Gryffindortornet med en obehaglig känsla om att någonting snart skulle förändras.

Blaise hade börjat bli rädd för Draco.
Visserligen hade han alltid varit det men de hade varit en helt annan sorts rädsla. Den här var mer intensiv, mer verklig. Det var nästan så att Blaise inte kände igenom honom längre.
Draco hade blivit som besatt av den där boken. Och inte nog med det; han verkade besatt av något annat också. Någonting som var bra mycket farligare än en gammal trolldrycksbok.
”Vad är det du letar efter?” frågade Blaise honom en kväll när dem som vanligt satt i soffan framför brasan.
Draco lyfte sitt bleka ansikte från boken och flinade. ”Och du tror att jag hade tänkt tala om det för dig, Zabini?” Han skrattade och skakade på huvudet. ”Du är en utav de sista i världen jag skulle berätta det för.”
Blaise bet ihop och tvingade sig själv att inte bli sårad. Istället repade han nytt mod.
”Du vet att Elli är dig i bakhasorna va?”
”Vadå?” Draco hade ryckt till som om någon gett honom ett rapp över kinden. Det hade han gjort varenda gång någon nämnde hennes namn den senaste tiden.
”Hon har genomskådat dig.” Blaise lät bra mycket säkrare än vad han kände sig. ”Hon vet att du har något på gång.”
”Något på gång!” Draco gjorde ett försök att se oberörd ut men misslyckades. ”Hon har ingen aning om vad jag sysslar med och inte ska hon få det heller. Inte sant?” la han till i skarpare ton. ”Du har väl inte berättat något för henne om boken?”
”Självklart inte”, ljög Blaise. ”Varför skulle jag göra det?”
”För att du skulle göra vad som helst för att få en klapp på huvudet av henne”, sa Draco och flinade igen. ”Just därför. Men jag kan lova dig att om jag får reda på att du yttrat ett enda knyst om det här så är du lika nedtrampad som Longbottom.”
Blaise svalde och stirrade ner på sina händer. Dem var välvårdade som resten av hans kropp. Det var bara hans samvete som var smutsigt.
”Jag kan inte fatta varför du ens blev sorterad till Slytherin.” Att kränka Blaise hade som vanligt piggat upp Draco och han ville ogärna sluta nu när han väl börjat. ”Du har ju ingenting av det Salazar värdesatte. Kan hatten säga fel, tror du? Jag kan slå vad om att du egentligen skulle varit en Hufflepuff.” Han sa det med en äcklad grimas; som om själva ordet Hufflepuff var både fult och opassande att uttala i Slytherinarnas sällskapsrum. ”Du är verkligen en menlös idiot, Zabini.”
Blaise hade lärt sig att inte säga emot Draco, hur svårt det än var. Det bästa var att låta honom hålla på tills han tröttnade och ägnade sig åt att hacka på någon förstaårselev istället.
”Tjenare sötnosar, vad har ni för er då?” De två invånarna i Slytherinhemmet som Blaise tyckte sämst om kom inklampade i uppehållsrummet. Deras kläder var leriga och håret tilltufsat. Mellan sig höll dem sina dyra kvastkäppar i ett hårt grepp.
”Det är förbjudet att spela Quidditch.” Pansy kastade en ogillande blick på deras skor som lämnade stora våta avtryck på golvet.
”Och?” Miles flinade och pressade sig ner mellan henne och Draco i soffan. ”Vem bryr sig.”
Flint garvade som om Miles precis släppt ifrån sig tidernas roligaste skämt och Miles tittade sig belåtet omkring. Sedan fick han syn på boken som Draco höll i famnen.
Han sträckte sina smutsiga fingrar efter den. ”Läser du? Jag visste inte ens att du kunde läsa.”
Draco pressade snabbt boken mot brösten och blängde ilsket på Miles. ”Det är mer än vad man kan säga om dig och Flint. Hur många år var det ni gått om nu igen, tre, fyra?”
”Draco”, väste Blaise och blötte nervöst sina torra läppar.
Flint verkade inte ha uppfattat förolämpningen men det hade Miles. Ilsket tornade han upp sig framför Draco som hade hoppat upp på fötter i sitt försök att hålla boken utom räckhåll.
”Passa dig!” fräste han och tog ett hårt tag i Dracos klädnad. ”Vem tror du egentligen att du är?”
Han knuffade Draco bakåt lika lätt som om han varit en fluglarv. ”Du ska passa dig väldigt noga.”
Draco knep ihop läpparna och blängde på Miles så ilsket som han vågade. Men hans silvergrå ögon var fulla av hat och Blaise såg hur hans fingrar letade sig ner mot jeansfickan där han, precis som Potter, alltid bar trollstaven.
”Fattar du?” Miles gav Draco ännu en hård knuff i bröstet och han snubblade bakåt ett par steg.
”Ja”, svarade han lågt.
”Vad sa du?” Miles spände sina elaka ögon i Draco som trotsigt stirrade tillbaka. ”Jag sa: fattar du?”
”Ja”, upprepade Draco, lite högre än innan. ”Gör du?”
Miles såg ut som ett levande frågetecken. Sedan ruskade han på huvudet och tryckte upp Draco mot den kalla stenväggen. ”Du ska inte sätta dig upp mot mig din lilla skitunge! Fattar du det?” morrade Miles och skakade Draco som fortsatte att obekymrat stirra på honom. ”Din farsa har ställt till det för både sig själv och för dig. Men jag antar att din mamma inte blev mördad för intet. Vart hon lemlästad precis innan hon dog eller satte dem på henne medan hon fortfarande levde?” Blaise såg hur Draco började skaka av ursinne. Men han bet bara ihop käkarna och tvingade sig själv till behärskning. Kanske hade han insett att Miles nävar utan ansträngning kunde åstadkomma lika mycket skada som Crabbe och Goyle tillsammans.
Istället lutade han sig fram och viskade någonting i Miles öra. Miles stelnade till och skakade på huvudet. ”Du är visst dummare än vad jag trodde. Han slog handen för ansiktet och torkade bort en spottloska. Sedan rätade han på sig och skrattade högt. ”Hur kan du tro att jag skulle gå med på det? Din farsa har ju lägre ställning hos Mörkrets herre än en påse drakskit!”
”Alla har vi våra ställningar, Miles.” sa Draco lugnt och kavlade sakta upp ärmen på sin vänsterarm.
”Och jag är övertygad om att min kommer att bräcka din i slutändan.”
Miles stirrade som förhäxad på någonting på Dracos underarm. Han kippade efter luft som en fisk på torra land och skakade på huvudet som om han inte kunde tro sina ögon. Sedan tittade han upp på Draco. ”Du är för fan inte riktigt klok.” Han gjorde ett tecken åt Flint, kastade en sista skrämd blick på Draco och försvann uppför trappan.

Hej mina bejbs!
Här får ni ett långt tråkigt kapitel att gotta er med, om någon fortfarande är vaken.
Isånafall, trevlig kvällsläsning!


Kapitel 67
Råttor i mörkret

”Hans pappa är en dödsätare.”
”Det gör ingen skillnad.”
”Elli, du vet att Malfoy alltid har strävat efter att bli som sin far.”
”Sluta nu Harry!” Jag slängde ner mitt exemplar av De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv på bordet med en smäll. ”Jag har berättat det för dig flera gånger. Jag såg hans vänsterarm, han har inget märke!”
”Det finns garanterat flera sätt att dölja det på.” envisades Harry. ”Förhäxningar, salvor, osynligt bläck...”
”Bläck?”
”Ja, inte vet jag vad han har använt sig av! Det enda jag vet är att han har någonting i kikarn och att dödsätarna garanterat har med det att göra. Hur förklarar du annars att dem kunde ta sig in på slottet?”
”Så du menar alltså att Draco skulle ha släppt in dem?”
”Det förklarar varför han sökte upp mig. Om han visste att dem höll till i astronomitornet så är det sannolikt att han ville få med sig mig dit upp. Jag menar, vad kan inte vara ett bättre sätt att ställa sig in hos Voldemort än att servera honom med mig?”
”Harry”, sa Hermione tveksamt, ”Draco var vettskrämd, det var han faktiskt. Och jag tror inte att han skulle använda Elli som lockfågel.”
”Dessutom”, fortsatte jag, ”Så var det inte dig dem var ute efter. Det var mig. Minns du inte vad den där Jessica sa? ”Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.” Varför skulle då Draco lura upp dig till dem? Ingen av dem visste att ni skulle komma. Dem hade inte förväntat sig det.”
Harry vände sig till Ron som förskräckt satte upp händerna. ”Blanda inte in mig i det här! Jag vill bara äta upp min bakelse, göra klart den här ohyggligt tråkiga uppsatsen och lägga mig som en oskyldig man.”
”Man!” Hermione fnös. ”Snarare skolpojke.”
De blängde på varandra ett par sekunder innan Ron tjurigt vred huvudet åt sidan.
”Har du sett något mer av din spökflicka?” sa Hermione för att lätta upp stämningen.
Jag skakade på huvudet. ”Inte sedan hon dök upp i Gryffindortornet samma natt som jag begav mig till skogen.”
”Du skulle inte ha gått dit själv.”
”Ni var ju på straffkommendering alla tre så jag hade inget val.”
”Du kunbe tagth me näville!” sa Ron med hela munnen full av choklad. ”Han är bättre än ingen alls...”
Precis då traskade Neville in genom porträtthålet med samma dystra uppsyn som han hade haft sedan förra onsdagen. Ron blev knallröd i ansiktet och Hermione började nervöst plocka med sin stickning. ”Hej Neville”, sa Harry. ”Är allt som det ska?”
”Javisst”, mumlade Neville och gav oss ett skrämt ögonkast. ”Ja det är inga problem med mig...”
Vi följde bekymrat hans slokande ryggtavla med blicken när han försvann upp till pojkarnas sovsal.
”Det måste ha hänt honom något.”
”Hans föräldrar blev torterade av dödsätarna.” Hermione hade sänkt rösten till en viskning. ”Så det kan vara därför han är lite nedstämd.”
”Det hade jag ingen aning om.” Jag kände ett stygn av medlidande.
”Hur skulle du kunna ha det?” Hermione gav upp en suck. ”Det är ingenting man pratar om i första taget.”
”Är du verkligen säker på att han inte hade något märke?”
”Harry!” utropade jag och Hermione i kör.
”Ja, jag är säker på att han inte hade något märke. Och om han nu hade det så måste han smusslat in blindstoft i mina ögon. Släpp det där nu. Ibland skulle man nästan kunna tro att du vore förälskad.”
”Vem vet”, sa Ron och sträckte sig efter ännu en chocklad bakelse. ”Han har inte haft någon flickvän sen den där lipsillen Chang, och vi vet ju alla hur det slutade. Och så besatt av Malfoy som du varit på senaste tiden Harry, så måste jag medge att det gör mig lätt oroad. Du vet, du påminner mig allt mer om Percy när han träffade Pernelle och det är ett riktigt dåligt tecken. Jag behöver väl inte oroa mig kompis?”
”Lägg av!” Harry hade rest sig upp och blängde ilsket på Ron. ”Jag är bara intresserad av att ta reda på vad Malfoy sysslar med. Om ni inte är det så gärna för mig. Men kom inte och klaga sen när det visar sig att jag hade rätt hela tiden!”
”Vad tog det åt honom?” Ron stirrade efter Harry som med en smäll hade dragit igen sovsalsdörren efter sig. ”Neville lär inte få det roligt där uppe.”
”Jag tycker att du ska prata med honom”, sa Hermione. ”Det här är inte likt Harry.”
”Äsh”, Ron torkade sig om munnen med tröjärmen. ”Det är väl bara hormonerna.”
”Hormonerna?”
”Jamen, tänk efter lite här nu. Harry är den enda av oss som fortfarande inte fyllt sjutton. Alltså är han den enda som inte får utöva magi utanför skolan...”
”Ron, jag tror inte den regeln existerar längre med tanke på...”
”...Han får inte ens avlägga sitt transferensprov fören nästa år”, avslutade Ron utan att ta någon notis om Hermiones inflikande. ”Så det är väl inte så konstigt om han är lite instabil. Vem skulle förresten inte bli deprimerad om man var född i juli bara ett par dagar efter Malfoy?”


Draco gäspade stort. Han kände sig extremt sömnig och hade svårt att hålla ögonen öppna.
Huvudet dunkade och han kände sig yr och illamående. Men om han gick och la sig nu kunde hela hans plan gå i stöpet. Den risken kunde han inte ta.
En fluga irriterade honom med sitt surrande och han slog ilsket efter den.
Bortsett från honom och flugan var de alldeles ödsligt i korridoren. Draco gnuggade sig i ansiktet och gäspade igen. Borde dem inte vara här snart?
Som svar på sina tankar hördes springande steg. Han kom snabbt upp på fötter och gömde sig bakom ett par rasslande rustningar. Med trollstaven riktad mot mörkret väntade han spänt.
”Draco”, flåsade en välbekant röst. ”Du kan komma fram nu.”
”Har allt gått enligt planerna, Zabini?”
”Javisst.” Blaise halade fram en sliten trolldrycksbok under tröjan. ”Inte för att jag förstår vad du ska med den här till...”
”Ge hit den.”
Blaise gav Draco en blick som tydligt sa vad han tyckte om honom och sträckte fram boken.
Draco snappade tag i den. ”Är du säker på att det var den här som Potter använde?”
”Helt säker. Ska du brygga en kärleksdryck?”
Draco himlade med ögonen utan att ta blicken från boken.
”Nu var du bra lustig va, Zabini? Jag behöver inga kärleksdrycker för att få en flickvän. Till skillnad från dig har jag tillräckligt med värdighet för att skaffa fram en på egen hand.”
Blaise svarade inte utan tittade ner på sina skor som helt uppslukades av mörkret.
”Vart är Crabbe och Goyle?”
”De håller på och baxar undan kroppen.”
”När vaknar han igen?”
Blaise kastade en blick på sitt armbandsur. ”Om ungefär en halvtimme.”
”Då har vi gott om tid.” Utan att ge Blaise så mycket som ett tack stoppade Draco in boken innanför klädnaden och stack ner sin trollstav i jeansfickan. ”Crabbe och Goyle möter oss nere i fängelsehålan så fort dem är klara. Om vi skyndar oss på så kommer ingen märka att vi inte ligger i våra sängar.”
”Och om dem gör det då?”
Draco fnös. ”Det är inte mitt problem. Jag har inte gjort något.”
Blaise himlade med ögonen när han trodde att Draco inte såg.
”Om jag inte tycker att ni har skött det här tillräckligt snyggt så kanske jag råkar berätta för Proffesor Snape att det var ni som bröt er in på hans kontor och kastade en imperiusförbannelse över honom, vartefter ni slog honom medvetslös och stal en utav hans konfiskerade trolldrycksböcker. Och eftersom alla vet att Crabbe och Goyle inte är direkt klipska så kommer skulden att väga tyngst på dig, Zabini. Så mitt tips är att du tänker efter hur du bemöter mig och inte öppnar din käft i onödan. Är det förstått?”
”Ja Malfoy”, mumlade Blaise.
”Toppen.” Draco klappade sig belåtet på utbuktningen i sin ficka. ”Jag kommer att ha bra användning för dig. Nu sticker vi.”
De vandrade i tystnad genom korridoren. Draco kände sig mer upprymd än vad han hade gjort på länge. Den här boken skulle kunna hjälpa honom en hel del, det var han säker på. Han hade sett vad den hade gjort med Potters betyg under hela höstterminen. Det första Draco skulle försäkra sig om när han kom tillbaka till sällskapsrummet var att förbannelsen som Potter kastade över honom inne på flicktoaletten fanns med. Då visste han att det var rätt bok. Tänk vad mycket han skulle kunna göra med den. Han skulle så snart han fick tillfälle sätta sig ned och skumma igenom varenda centimeter av innehållet för att hitta en lämplig förbannelse att hämnas med. Helst någon som var oerhört plågsam...
”Draco!” Blaise hade tvärstannat. ”Det står någon där borta vid troferummet.”
Draco stannade också och kastade en skrämd blick åt det håll som Blaise pekade. Det fanns ingenting där.
”Ja, jag ser det!” viskade han ilsket. ”Lägg av med att tramsa dig, kom nu.”
De gick ännu en bit innan ljudet av snabba fotsteg stoppade dem.
Draco kände hur hjärtat tog sig en graciös luftfärd genom halsen på honom och han högg tag i Blaises arm. Fotstegen ökade i styrka. Vad det än var så var det påväg hitåt.
”Vi sticker.” Blaise hade gjort sig beredd att ta till flykten men Dracos hand hindrade honom.
”Är du galen?” väste han. ”Vi kan inte springa tillbaka till sjätte våningen, tänk om Dumbledore får syn på oss! Skulle inte det se lite misstänkt ut tycker du?”
Klirrr. Ljudet av en flaska som rullade över golvet. Fotstegen hade försvunnit och Draco bad en tyst bön om att ägaren hade gett sig av.
Efter att ha stått som förstenade på samma fläck i flera minuter ruskade Draco på sig och fortsatte framåt. Blaise följde honom hack i hälarna som en tystlåten skärrad vakthund.
”Vad äckligt!” Ljudet av Dracos plötsliga skrik fick det att eka mellan väggarna. Han grimaserade.
Med nöd och näppe hade han undviktit att trampa på en stor ful råtta.
Den låg i en orörlig brun hög på golvet med dem blanka svarta knappnålsögonen stirrande tomt framför sig.
”Vad är det?” Blaise klev fram och rynkade på näsan. ”Åh fy!”
”Är den död?”
Blaise lyfte upp råttan i svansen. Den hängde och dinglade som en bisarr trasdocka i luften framför dem. ”Nej”, sa Blaise och klämde råttan på den feta magen. ”Den verkar ha utsatts för någon förbannelse. Känn.” Han sträckte fram råttan mot Draco som förskräckt tog ett skutt åt sidan.
”Aldrig i livet! Jag skulle hellre dö än att ta i den där.”
”Varför skulle man vilja förhäxa en råtta?” Blaise tittade misstänksamt på den lealösa kroppen.
”Ja inte vet jag”, sa Draco och rös. ”Kasta bort den där nu.”
”Vänta lite.” Blaise kisade mot djurets ena tass. ”Är inte det här Weasleys råtta?”
”Va?” Draco kom närmare och böjde sig också ner. ”Jo, jag tror det”, sa han utan att lyckas dölja förvåningen i rösten. ”Jag har sett den där flera gånger. Typiskt Vesslan att inte hålla koll på sina husdjur. Korkat egentligen, han skulle ju aldrig ha råd att köpa ett nytt.”
”Mm.” Blaise släppte ner Råttan på marken. Den slog huvudet i golvet, gav till ett svagt pip och blev liggande orörlig.
”Inte död”, konstaterade Draco och gav den en spark. ”Nu sticker vi härifrån om du nödvändigtvis inte känner att du måste plocka upp fler äckliga djur.”
När de kom ner i fängelsehålorna igen hade Draco piggnat till ordentligt.
Han snodde sig som en orm genom korridorlabyrinten som ledde fram till Slytherins uppehållsrum och uttalade lösenordet (Smutskalle) till den kala stenväggen innan Blaise ens hade hunnit halvvägs.
Crabbe och Goyle satt nervräkta i en utav sofforna. Båda två reste sig upp när Draco stegade fram till dem.
”Hur gick det?”
”Bra” grymtade Goyle.
”Bra”, upprepade Draco.
Blaise ålade sig in genom väggen. ”Jag går upp och lägger mig nu.”
Han tittade skyggt på Draco. ”God natt.”
”Glöm inte att tvätta händerna.” Draco flinade hånfullt med näsan i boken. ”Sov sött.”

”Hela den här skolan kryllar av Slytherinare!” Ron dunkade huvudet i bordet och stönade.
”Snart finns det bara dem kvar.”
Det låg faktiskt någonting i det han sa.
Hogwarts majoritet av elever var efter förra onsdagen överlägset från Slytherin. Rons dåliga humör hade hängt med sedan frukosten då han fått ta emot ett brev från sin mamma där hon berättade att hans pappa hade blivit inkallad till förhör på ministeriet.
”Dem kommer att sparka pappa vilken dag som helst”, Ron stirrade dystert på sin spå kula.
”Det kanske är lika bra”, sa Harry. ”Hela ministeriet kryllar ju av dödsätare.”
”Hur går det för er små vänner?” Proffesor Trelawney svepte fram till oss. Hennes andedräkt stank av cherry och pupillerna var stora som doxyägg.
”Bra”, svarade vi och hon nickade översvållat innan hon gick vidare.
”Hon ser inte särskilt kry ut va?” mumlade Ron.
”Vem gör det.” Jag suckade. ”Det känns som om hela skolan håller på att falla samman.”
”Det är bara förnamnet.” Dean och Seamus hade anslutit sig till oss. ”Men jag kommer att kämpa till slutet.” Seamus såg viktigt ut. ”Vi tänker inte svika Dumbledore, visst tänker vi inte Dean?”
”Aldrig i livet”, instämde Dean. ”Vi tror på dig, Harry.”
Harry gav dem ett ansträngt leende. På senaste tiden hade trollkarlsvärlden delat upp sig i två delar.
Dem som var övertygade om att Harry var den enda som kunde stoppa Voldemort och dem som inte trodde det. Vart man än vände sig viskade folk med huvudet över tidningsartiklar som skrek ut saker som: Är Harry Potter den utvalde? Potter, vän eller fiende eller: Ska Harry lyckas? En redovisning om Potters kommande år vid makten. Harry själv var givetvis mycket trött på alltesammans och vi hade börjat gå omvägar i korridorerna för att förskona honom från alla blickar.
Vårsolen hade börjat sippra in genom de dystra fönstren och lyste upp stora salen.
Till fleras stora förtret (Inte minst Harrys) var säsongens quidditchmatcher inställda och ingen pokal skulle delas ut i slutet av läsåret. Angelina som hade kämpat sig blodig för att ta laget till en finalplats grät stora bittra tårar och om man ville undvika ett slag i ansiktet skulle man passa sig noga för att tala med henne mellan klockan åtta och halvfem.

En morgon när jag satt ute tillsammans med Harry, Ron och Hermione vid ett av borden utanför skolan för att slutföra vårt grupparbete om snorbetsalor dök Blaise upp.
Ron var den som upptäckte honom först och han puttade mig uppfodrande sidan.
”Hej”, sa jag förvånat. ”Vad gör du här?”
”Kan du följa med en sväng?” Han nickade mot stranden. ”Jag behöver prata med dig.”
Han såg trött ut. Hans annars så färgstarka ansikte var grådaskigt och han hade stora ringar under ögonen.
”Okej.” Jag la ifrån mig uppsatsen och reste mig upp. ”Kan ni gå igenom den här åt mig?”
Hermione nickade och jag följde efter Blaise.
Det var en mycket fin vårdag. Jag vände ansiktet mot solen och njöt av värmen som kittlade min kind.
Blaise verkade inte ha tid att njuta. Han gick fort och jag blev tvungen att småspringa för att hinna med. ”Vad är det?”
Han vände sig om för att kontrollera att ingen fanns inom hörhåll innan han stannade.
”Det är Malfoy.”
”Vad är det med honom?”
Blaise tvekade. ”Jag tror att han håller på att ta sig vatten över huvudet.”
Jag visslade lågt. ”Det har han väl alltid gjort.”
”På riktigt den här gången. Jag tror... Jag tror att han har någonting ihop med Du-vet-vem.”
”Voldemort?”
Blaise nickade.
”Men... Varför tror du det?”
”För ett par veckor sedan så bad han mig om hjälp med en sak”, Blaise harklade sig, ”Han ville att jag skulle hjälpa honom att få tag i någon bok.”
”En bok?”
”Ja. I alla fall så öh, gjorde jag det”, Blaise såg skamset på mig, ”och han har varit alldeles besatt av den ända sen dess. Och han försvinner iväg om nätterna. Ibland får jag en känsla av att han träffar någon. Och han har väl ingen hemlig dejt direkt, eller hur?”
”Definitivt inte”, svarade jag. ”Har du någon aning om hur ofta han försvinner?”
”Tja... Ett par gånger i veckan ungefär. Jag är väldigt lättväckt så jag vaknar varje gång någon reser sig upp. Jag vet inte hur ni har det i Gryffindortornet men våra sängar gnisslar hemskt mycket och...”
”Hur länge är han borta?” avbröt jag.
”Det vet jag inte. Mellan en till två timmar tror jag.”
”Och ungefär samma tidpunkt varje gång?”
”Jag tror det.”
Jag funderade ett ögonblick. ”Du Blaise?”
”Ja?”
”Har Draco någonsin nämnt någonting om mörkrets märke för dig?”
Blaise rynkade oförstående pannan. ”Hur då menar du?”
”Ja, alltså... Har han någon gång antytt att han skulle ha ett sånt?”
”Nej. Men han pratar väldigt mycket om det.”
”Om mörkrets märke?”
”Ja. Han brukar nämna det för mig ibland, att snart är det hans tur.”
”Men du har aldrig sett att han har haft ett?”
”Nej. Kom igen!”, utropade han när han såg min blick, ”Min mamma är dödsätare så det är ingenting jag skulle ha missat.”
Jag gav honom en urskuldande blick. ”Förlåt jag visste inte det.”
Han log. ”Du borde väl utgått från det med tanke på vilket elevhem jag tillhör.”
”Alla i Slytherin har väl ändå inte föräldrar som är dödsätare?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Så gott som.”
”Tack för att du berättade det här för mig.” Jag strök handen över ansiktet för att mota bort en envis hårslinga.
”Det är klart. Jag vet ju att du bryr dig om honom.”
”Irriterande nog, ja”, muttrade jag. ”Skulle du kunna göra mig en tjänst?”
”Om det inte innefattar att smyga efter Malfoy så visst.”
”Nej det sätter jag någon annan på. Jag tänkte om du skulle kunna ta reda på exakt vilken tid han lämnar sovsalen och vilken tid han kommer tillbaka.”
Blaise stönade. ”Så det innebär att jag kommer få sova ännu mindre än vanligt?”
”Tyvärr”, flinade jag.
”Jag går med på det på ett villkor.”
”Vadå?”
”Om du går på dejt med mig.”
”Tyckte du inte att vår förra dejt var tillräckligt misslyckad?”
Han la huvudet på sned. ”Inte riktigt.”
”Okej, kör för det då.” Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Cockerspanielblicken var på sin plats igen och om han hade haft en svans hade den garanterat viftat. ”En tjänst mot en annan.”
”Jag kommer att göra mitt bästa för att inte göra dig besviken.” Han gjorde en manöver med handen över hjärtat och jag skrattade ännu mer. ”Jag ska försöka lita på det.”
Jag gav honom en snabb kram.
”Du, Elli?”
”Ja?”
”Säg inte det här till Malfoy är du snäll.”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder sedan skakade jag på huvudet och han såg lättad ut. ”Självklart inte. Du ska inte få mer problem än nödvändigt.”

Tack för era underbara kommentarer mina ÄLSKLINGAR! ♥
Ni gör mig helt tårögda. Och ni som inte kommenterar, jag är precis lika glad över att ni läser. Ni betyder lika mycket för mig ska ni veta, jag älskar verkligen er allihopa. Och jag tycker att det är helt otroligt att ni följt med hela den här långa tiden.
Ni har fått mig att göra någoting som jag trodde var omöjligt, att SLUTFÖRA en ff:n. Brukar annars sluta skriva efter ett par få kapitel. Så tack hörrni för att ni gör detta möjligt för mig!
Ni har faktiskt räddat mitt liv. Och era kommentarer betyder SUPERMYCKET, även om det "bara" är ett bra. Så jag blir superglad över om ni orkar lämna en kommentar
Men det viktigaste är att ni läser. Jag blir så ledsen när jag märker att någon försvunnit.
Jag tänker faktiskt skippa att svara på era kommentarer idag, och istället slänga upp ett nytt kapitel istället.
SÅ KOMMENTERA NÅGOT, VAD SOM HELST 8D

Och sry om jag varit frånvarande sista tiden, dvs inte svarat på ugglor, kommenterat ff:s osv, men har inte haft varken data eller tid. KRAM PÅ ER ♥

Ni är underbara mina fränds! ♥
Det har surrat minst tusen flugor runt mig (En kröp till och med in i min näsa om någon intresserar sig) medan jag rättade det här kapitlet en sista gång. Jag känner mig populär....Men inte tack vare flugorna. UTAN TACK VARE ER! Herrejösses vad glad jag blir över era kommentarer, oavsett hur långa eller korta dem är. Känns så underbart att jag åtminstone har tio bevakare kvar och jag älskar er alla innerligt. Här har ni iallafall nästa kapitel, lämna gärna en kommentar eller en tumme om ni gillade det så skriver jag mer.
Är du nöjd nu Trezzan? Här får du ett bevis på att din ff:n är så mycket bättre än min!
I nästa kapitel får vi följa med Draco och Blaise när dem jagar råttor i källaren. Det låter väl skoj va?!
Och så vill jag välkomna min nya bevakare Testralis! Söt som socker är hon, välkommen in i hjärngänget på mugglis! ♥ Jaja slutsnackat från min sida nu...Låt oss ha en liten lekstund tillsammans med Nott!
Puss ♥


Kapitel 66
Ett gastkramande besked

Den snövita ugglan landade med ett lätt svischande på min utsträckta arm.
Jag log och strök henne varsamt över den lena fjäderdräkten. Shanti svarade genom att försiktigt hacka mig på handen med näbben innan hon stack in huvudet under vingen och burrade upp sig.
”Är du trött nu?”
Försiktigt bar jag fram henne till en ledig bjälke och hon tog tacksamt emot ugglegodiset som jag stack åt henne. Sedan hoade hon mjukt och flög fram till vattenhon för att ta sig en slurk vatten.
Dracos stora tornuggla gjorde henne sällskap och jag lämnade dem ifred.
Det hade gått två veckor sedan mitt och Dracos lilla uppbrott. Dem två veckorna hade varit de värsta i mitt liv. Först hade jag haft planer på att resa hem för att ta hand om min lillasyster Miranda.
Men Dumbledore hade avböjt förslaget med en nyckfull glimt i de blåa ögonen.
Varför hade han inte velat säga och jag visste sen tidigare att det inte tjänade någonting till att tjata. Tids nog skulle jag få veta.
Istället skrev jag regelbundet brev till min syster. Och för varje gång som bläcket var ut smetat av tårar kände jag ett hugg i hjärtat. Miranda behövde mig och jag svek henne genom att vara egoistisk.
Ännu flera elever hade lämnat skolan. Däribland tvillingarna Patil och deras bästa väninna Lavender Brown. Eftersom två av dem delade sovsal med mig och Hermione blev deras tomrum extra iögonfallande och vi gjorde vårt bästa för att fylla upp det. I hemlighetet hoppades vi att dem snart skulle komma tillbaka och vi aktade oss noga för att lägga så mycket som en hårnål på deras prydligt bäddade sängar. Det hade blivit mycket tyst i Gryffindors sällskapsrum sedan Parvati och Lavender lämnade Hogwarts. Och det var, som Ron uttryckte sig;” En efterlängtad men obehaglig tystnad.”
Lektionstimmarna var också förändrade. Alla lektioner inom försvar mot svartkonster var inställda fram tills det att man funnit en någorlunda vettig vikarie.
Proffesor Lupin hade begett sig iväg för att kunna engagera sig helhjärtat i fenixorden och han lämnade precis som Parvati och Lavender en dyster tystnad efter sig.
Två av växthusen hade sprängts sönder under dödsätarnas flykt från Hogwarts och Proffesor Sprout la all sin tid på att försöka lappa ihop sina skyddslingar och hade ingen ork över till undervisning.
Så för första gången hade vi en massa tid över till att göra alla dem saker som vi ville göra- det märkliga var att ingen verkade särskilt lycklig över det.
Inte ens Fred och George tog tillfället i akt och smällde av smällare, kastade pruttfrisbees i korridorerna eller skrev fula ord på väggen utanför Filchs kontor.
”Visst är det väl konstigt va”, sa Ron när vi gick ner till middagen en torsdagkväll, ”att när vi äntligen får en massa lektioner inställda så är det ingen som är glad åt det.”
”Det är väl inte så konstigt med tanke på allt som har hänt”, sa Hermione. ”Halva skolan har ju så gott som försvunnit. Föräldrarna är helt hysteriska.”
”Jag kan förstå dem”, sa jag. ”I sådana här tider vill man hålla familjen samlad, det är naturligt.”
”Men det finns ingen säkrare plats än Hogwarts”, mässade Hermione övertygande. ”Så länge Dumbledore finns här...”
”... kan ingen skada oss.” avslutade Harry. ”Vi vet, Hermione. Du brukar säga det.”
Taket i stora salen var grått och dystert. De hade det varit dem senaste veckorna och under måltiden var det bara vara Ron som hade någon aptit.
Ideligen kastade jag blickar bort mot Slytherinbordet fast jag egentligen borde ha låtit bli.
Vid Slytherinarnas elevhemsbord fanns det inte några tomma stolar- inga oroliga föräldrar hade hämtat hem sina barn.
Draco syntes inte till.
Det hade han inte gjort den närmaste veckan och jag funderade vart han höll hus. Och det var nära att jag frågade Harry om jag fick ta en titt på marodörkartan men lyckades hindra mig själv i sista sekund. Det fanns gränser och så fanns det gränser.
”Är du fortfarande lika förbannad?” Hermione hade som vanligt satt ord på mina tankar.
”Nej.” Jag tänkte tillbaka på händelsen för två veckor sedan.

Det hade varit dagen efter mitt och Dracos samtal i skrubben och jag hade varit på ett uselt humör.
Delvis på grund av den sorg som härskade inom mig, delvis på grund av att jag kände mig så oerhört sviken.
Jag hade fått syn på Draco utanför troferummet efter trolldomshistorian (ingenting kunde få Proffesor Binns att sluta undervisa) tillsammans med sina kompisar.
De hade skrattat och verkat obehagligt uppmuntrade. Sen hade jag fått syn på stackars Neville som stod inklämd mellan Crabbe och Goyles massiva kroppsmassor med Draco framför sig som en ettrig liten terrier.
”Varför har inte du lämnat skolan?” hörde jag Dracos släpiga röst häva ur sig. ”Jag tror inte att grundarna skulle bli så stolta om de fick reda på att rektorn lät en ynk gå kvar här.”
Jag hade inte behövt höra mer. Snabbare än Merlin hann byta kalsonger var jag framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. ”Hur vågar du tala så till Neville!” fräste jag och stirrade hatiskt på honom. ”Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Draco använde sig genast av sin specialitet- att spela oförstående- och tittade oskyldigt på mig innan han vände sig mot Neville igen och flinade. ”Longbottom, har du skaffat dig en ny flickvän?” Du verkar ha valt en med gnista den här gången, vi får väl för din skull hoppas att hon inte blir övertänd!” Hans ord hög som knivar i mitt bröst. Hur kunde han spela så obrydd efter allt vi gått igenom tillsammans? Jag drabbades av en stor lust att torka bort det falska självbelåtna leendet från hans ansikte med hjälp av min trollstav men nöjde mig med att ge honom en mörk blick som jag hoppades var tillräckligt skrämmande.
”Och du är ju väldigt mycket bättre än Neville”, sa jag istället. ”En liten bortklemad skitunge, det är vad du är. Jag ångrar verkligen att jag lagt ner så mycket tid på dig för ingenting.”
”Jasså, det gör du?” Hans varggråa ögon smalnade till två tunna streck. ”Så tråkigt att jag inte lagt ner hälften så mycket tid på dig då. Jag slutade med det så fort jag upptäckte ditt umgänge med smutskallar.”
”Jasså?” Jag kunde inte låta bli att le trots att jag var så arg att jag skakade. ”Så lät det inte igår.”
Draco rodnade ilsket och jag kände en seger.
Han var helt medveten om att han inte kunde gå på för hårt mot mig. Jag visste alldeles för mycket.
”Du tror att du är så mycket bättre än alla andra, Draco. Men som jag har sagt till dig flera gånger förut; det är du inte. De enda du är, är en dålig kopia av din far. Och det är verkligen ingenting att vara stolt över.”
”Smutskastar du min pappa?”
”Minst sagt. Din pappa är en lika simpel mördare som Voldemort, den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order- Lucius tar bara emot dem.”
Det var så skönt att se Dracos bleka ansikte färgas rött av förargelse. Crabbe och Goyle knöt hotfullt nävarna och Zabini flackade med blicken, rädd för att hamna emellan om det skulle bli bråk.
Det verkade faktiskt som om Draco hade förlorat talförmågan. Men när jag vände mig om för att gå hörde jag hans släpiga röst bakom ryggen. Varje stavelse vibrerade av ilska och det lät som om han inte hade långt till tårar.
”Du kommer att få ångra dig bittert den dagen Mörkrets herre får tag i dig. Du är den största blodsförädaren jag har stött på och jag svär vid min mors dödsbädd att våra förfäder skulle vända sig i graven om de visste att sådana som du gick omkring här på jorden.”
Jag agerade mer på instinkt än efter tanke. Slaget träffade Draco rakt i ansiktet och han vacklade bakåt med huvudet i händerna. Det rann en rännil av blod nedför tippen på hans näsa som hade fått ta emot smällen och han stönade av smärta.
”Du är död för mig, Draco. Hädanefter så är du faktiskt det.”
Efter att ha spottat framför hans fötter vände jag på klacken.
Harry och Ron gav varandra en imponerad blick, flinade roat åt Draco som fortfarande ylade över sin krossade näsa och travade efter min ryggtavla.
”Håll dig borta från mig!” väste jag åt Zabini som hade försökt smita därifrån strax innan jag utdelade slaget. Han dukade skräckslaget undan för min trollstav som jag höll i hans ansiktshöjd och backade lydigt bakåt med händerna höjda över huvudet...

”Nej det har gått över nu.” Jag var återigen tillbaka i verkligheten.
Hermione suckade och smuttade på teet som hon höll i sina skakiga händer. ”Det löser sig.”
”Säkert.”
”Ge henne inte några dumma idéer nu, Hermione” muttrade Ron och sträckte sig efter brödkorgen.
”Det har varit så lugnt och skönt utan den där snorungen.”


Draco travade fram och tillbaka längs den sliriga stigen.
Han kände sig irriterad. Under årens lopp hade han många gånger (faktiskt så många att han för länge sen tappat räkningen) ställt sig frågan varför han hade valt ut Storbritanniens ointelligentaste och minst inkompetenta trollkarlar som sina bästa vänner.
Draco hade inte krävt mycket av dem den här gången heller, ändå dröjde det nästan en timme innan de dök upp.
”Har ni den?” Han slutade vanka och stegade fram till Crabbe och Goyle.
När han läst svaret i deras dumma ansikten svor han högt och slog ut med händerna.
”Jag trodde inte ens att ni skulle kunna misslyckas med det här! Ni har ju straffkommendering hos honom varje kväll- ni borde veta hur man tar sig in på kontoret vid det här laget!”
”Han har bytt lås”, muttrade Goyle. ”Nyckeln passade inte.”
Draco slog sig för ansiktet och stönade högt. ”Nyckeln? Ni kunde väl bara gjort som alla andra och kastat en Alohomorabesvärjelse över dörren? Eller frågat smutskallen om hjälp, hon dyker väl alltid upp när man minst anar det.”
”Förlåt”, grymtade Crabbe.
”Ni får göra om det imorgon bitti. Jag måste ha boken till imorgon kväll. Eller också; Draco bet sig fundersamt i underläppen, ”Så kanske ni kan kasta en imperiusförbannelse över honom, hämta den och sedan sticka därifrån. Sedan dödsätarna tog över ministeriet så är lagen för olovliga förbannelser upphörd. Men jag är tveksam om ni två är tillräckligt kompententa för att klara av det. Sjabblar ni till det är de kört.” Han suckade och tittade uppgivet på dem.
”Om jag talar om för er exakt hur ni ska göra så borde inte ens två träskallar som ni kunna misslyckas.”
Nöjd över att deras ledare hade fattat ett beslut nickade Crabbe och Goyle.
Draco kände hur marken långsamt blev stabilare under hans fötter. Hans plan var suverän.
Om nu Crabbe och Goyle inte förstörde den genom att begå ett eller ett par ödesbestigna misstag.
”Vet ni vad”, sa Draco till dem. ”Vi tränar på förbannelsen. Jag vet ett rum där vi kan hålla till utan att bli störda. Sen kan vi...” Han hann inte avsluta meningen. Två personer var påväg rakt mot deras håll
- två av dem personer som Draco minst av allt hade någon lust att träffa. Och synen av att se bägge två tillsammans var äcklande. Snabbt grep han tag i Crabbe och Goyles klädnader som var i storlek med en mindre jättes och drog in dem bakom en överbevuxen sten.
”Tack för att du räddade mig.” Elli tittade på Nott. ”Jag menar det verkligen. Jag är skyldig dig ännu en gentjänst.”
”Våra tjänster gentemot varandra är avtjänade.”
Elli höjde på ögonbrynen. ”Men jag misslyckades med att varna dig, jag...”
”Du försökte.” Hans tonläge sa tydligt att ämnet var slutdisskuterat.
Draco knep fingrarna hårt om stenen. Han avskydde Nott. Och han avskydde att se hur han gick bara några centimeter ifrån Elli som inte ens verkade obehagad. Hon var den enda som Draco visste som inte blev illa till mods av att ha Nott i närheten.
Från början hade det varit roligt att reta honom. Draco och hans kompisar hade hållit på med det i flera år. Men det konstiga var att Nott inte verkade bry sig ett dugg om dem. Han blev aldrig arg eller visade tecken på rädsla; när de pressade upp honom mot en vägg nere i den mörka delen av fängelsehålan och viskade elaka saker i hans öra tittade han bara på dem som om de vore luft och slank iväg. Det hade hänt flera gånger att saker hade exploderat, satts i rörelse eller till och med rasat ned i närheten av honom. En gång hade Marcus Flint fått en taklampa i skallen när han tagit Notts böcker och en annan gång hade Miles blivit liggande i sjukhusflygen med en stark smärta i buken efter ett osynligt slag när han på skoj hade rivit sönder Notts elevhemsklädnad.
Dessutom hade han dem mest skrämmande ögonen i hela trollkarlshistorien. Och han älskade att stirra. Draco var övertygad om att han bara gjorde det för att jävlas.
Vem som helst skulle få hjärtslag av Notts gulaktiga genomträngande blick.
Umgicks man med Theodore Nott fick man problem. Om inte så blev man ett problem. Så varför ville Elli äventyra sitt rykte genom att vara med honom?
Inte för att det angick Draco (absolut inte) men han kunde inte låta bli att undra.
Elli stannade precis framför deras gömställe och han höll andan. Bara tanken på hur hon skulle reagera om hon upptäckte att han hade gömt sig för att undvika henne var förödmjukande. Sen att idioten Nott dessutom skulle se alltihop avgjorde saken. Draco pressade händerna över Crabbe och Goyles gapande munnar med en våg av illamående. Ingen av dem ägde någon tandborste.
”Theodore, jag måste få fråga dig en sak.”
Nott såg lika förvånad ut som Draco när hon nämnde honom vid förnamn.
”Varför blev Jessica så rädd för dig?”
Nott förblev tyst ett par sekunder. Han betraktade intresserat den grådaskiga himlen och verkade fundera på vad han skulle svara. Till sist sa han: ”Det är en lång historia.”
”Gör den kort då.”
Nott log så att hans spetsiga hörntänder blottade sig under dem bleka läpparna.
”Då skulle du nog inte stå kvar här bredvid mig.”
”Varför inte det?” frågade Elli. ”Tänker du bita mig?”
”Bita dig?” Det var inte frågan som Nott ställde som skrämde Draco utan sättet han sa det på. Han lät eftertänksam; som om han verkligen övervägde det hela och Draco såg hur Elli hajjade till trots att hon inte försökte visa det. ”Det är möjligt.”
Himlen drog ihop sig och ett mullrande höjde sig över slottet. Det omtalade ovädret hade startat och Draco kunde känna hur vattendropparna träffade honom som små vassa nålstick.
Men han ides inte röra sig utan stod precis som Elli fastvuxen i marken. Hon hade blivit blek om kinderna och stirrade rakt framför sig.
Nott närmade sig henne försiktigt och stack sitt ansikte alldeles intill hennes öra.
”Ska du inte ställa flera frågor?”
Elli började darra och pressade sammanbitet ihop sina skallranden tänder.
”Gör det”, befallde Nott. ”Ställ en till fråga.”
”Jag vet vad du är.” Hennes röst var lika tunn som vinden men hon lät förvånansvärt stadig när hon talade. Långsamt vände hon sig om mot Nott som hade hela sin uppmärksamhet riktad mot henne. ”Du är en vampyr.”
Hans ögon smalnade. ”Vad får dig att tro det?”
”Jag har tänkt på det länge.” Hon tvekade men när han inte svarade fortsatte hon. ”Du är stark. Ingen vanlig trollkarl skulle kunna bryta en trollstav mitt itu. Du är snabb, dyker hela tiden upp och sedan försvinner. Dina ögon ändrar färg efter ljuset och du är alltid kall. Och- hon blötte läpparna med saliv- du äter aldrig några måltider.”
”Inte illa”, sa Nott tyst utan att röra sina läppar. ”Är du rädd?”
”Nej”, sa Elli och tittade honom i ögonen. ”Varför skulle jag vara det?”
Draco stönade tyst för sig själv och slog handen för ansiktet.
”Inser du inte det själv?” Den plötsliga styrkan i hans röst fick Elli att rygga tillbaka och Draco kände hur benen skakade som klappträn under honom. ”Du vet inte vem eller vad jag är. Du har ingen aning om vad jag kan göra.”
”Varför skulle du skada mig efter att du räddat livet på mig två gånger?” Hon skakade på huvudet.
”Det är inte realistiskt.”
”Det är inte mycket som är det”, svarade Nott.
”Du borde vara rädd.”
”Jag kommer aldrig att bli rädd för dig.” Draco kunde slå vad om att Elli lät mer övertygad än hon egentligen var. ”Det jag undrar är, varför räddade du mig? Om du tillhör den andra sidan?”
”Jag är inte på någons sida!” fräste Nott. ”Jag föraktar dödsätare och vad dem har gjort med vårt släkte. Jag avskyr dem för att de inte respekterar livet efter detta och leker med döden. Jag skulle aldrig gå i sans med dem.”
”Precis. Så varför skulle jag då behöva vara rädd för dig? Jag tycker att du är snäll och dessutom så har du upprepade gånger räddat livet på mig.”
”Så tanken på att jag skulle kunna kasta mig över dig och döda dig på fläcken skrämmer dig inte det minsta?”
”Inte särskilt.”
Till Dracos förvåning flinade Nott. ”Det verkar inte som man skrämmer dig i första taget.”
”Jag är nog van vid det mesta.” Hon log tillbaka.
Men Nott tittade inte på henne längre. Istället hade han vänt sig om och stirrade utan att blinka mot Dracos gömställe. Draco drabbades med ens av en olustig känsla att Notts ögon kunde se igenom sten och instinktivt slöt han fingrarna om trollstaven. Crabbe och Goyle såg dumt på honom och gjorde sedan samma sak. Vad nu det skulle vara till för nytta. Om det nu verkligen var sant-om han verkligen var en vampyr- så skulle deras förhäxningar vara ungefär lika användbara som en påse ismöss.
”Vad är det?”
Nott svarade inte Elli utan fortsatte att stirra mot Draco, nej rakt på Draco. Sedan gick han sakta fram till stenen och la ena handen på den. Draco kände en ilning i maggropen och han tog ett par steg bakåt.
”Det är nog bäst att du går nu.” Nott vände sitt bleka ansikte mot Elli.
”Varför det?” Hon lät misstänksam. ”Ska du inte med?”
”Jag tror inte att du vill ses i sällskap med mig”, svarade han. ”Gå i förväg du.”
Till Dracos förvåning lydde hon. Kanske låg det någonting i vad Nott sa, för hon ryckte bara på axlarna och började gå tillbaka mot slottet.
När hon var utom synhåll lutade sig Nott fram och viskade: ”Det är bäst att du inte talar om det här för någon, Malfoy. Isånafall måste jag ge dig det tråkiga beskedet att du är väldigt illa ute.”

Hej bejbs!
Tack för alla era fina kommentarer, dem är som sann medicin för själen. Idag tänker jag dock följa Smoke Smokes råd(eller ska jag säga vilja?) och lägga ut kapitlet PÅ EN GÅNG! :'D
Men fortsätt jättegärna kommentera, nästa gång kommer jag att svara som vanligt. Har suttit och skrivit konstant i två dagar nu och fått ihop två nya kapitel så nu kommer ni inte behöva vänta länge.

Tumma supergärna om ni gillade det eller ge mig en kommentar( kort eller lång spelar ingen roll) så blir jag den lyckligaste tjejen i världen! Glöm inte att ni är BÄST.
Puss och kram från mig och Draco!♥

Tror att du kommer gilla det här Trezzan
Sa jag inte att Jessica skulle dyka upp?
Och Freddelito och Hanlio ni är SAKNADE! Ni har väl inte övergett oss?!
Är så tacksam för alla mina bevakare ♥ Ni är bäst!

Kapitel 65
I slutet på mars

Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mig att det mörka hålet som jag hade omslutits av i själva verket var en del av Dracos skyddsförtrollning.
Som om han hela tiden varit beredd på att någonting skulle hända hade han slitit fram sin trollstav av hagtorn och kastat förtrollningen över oss samtidigt som han pressat ner mig mot marken.
För ett förvirrat ögonblick trodde jag att skakningarna som fick porträtten på väggarna att vibrera hade frammandes av Draco, men när jag fick syn på hans ansikte förstod jag att det inte var så.
En bit av en stor gobeläng föreställande en fet trollkarl i stråhatt hade landat bara en ynka meter från våra huvuden och splittrats mitt itu.
Resten av slottet hade vaknat till liv och elever och personal kom springande från sina respektive uppehållsrum och kontor för att se vad som stod på.
På vingliga ben reste jag mig upp och var en hårsmån från att bli omkull sprungen av en skräckslagen Neville som bara iförd en knallgul nattsärk och ett par sammetsgröna luddiga tofflor kom dundrande nerför den sönderslagna trappan.
Mot bröstet höll han sitt älskade keldjur Trevor som gjorde tafatta försök att slingra sig ur hans händer.
”In i stora salen med er!” hojtade Proffesor Sprout som kom marscherade uppifrån källaren där Hufflepuff hade sitt sällskapsrum. Bakom henne kom en lång rad av Hufflepuffare som fick småspringa för att hinna med.
De flesta var bara iklädda pyjamas och verkade mycket förvirrade.
Jag vände mig mot Draco som beslutsamt greppade tag i min arm och drog mig mot stora salen.
Därinne rådde det redan full aktivitet.
Elevhemsföreståndarna gjorde tappra försök till att fösa ihop sina elever i samlade grupper men det var inte längre någon som verkade bry sig om vilket elevhem de tillhörde.
Folk stod i blandade klungor och viskade halvhögt med varandra.
En del vred sig oroligt av och an medan andra (som utgjorde ungefär en sjättedel av Slytherinarna) såg roade ut.
Dumbledore stod alldeles stilla vid podiet och tittade ut över matsalen.
Jag fångade hans blick och kände en ilning av fasa när jag såg att den bottnade i oro.
Men när han talade var rösten lika stabil och sansad som om han hade hållit en föreläsning om skolans ordningsregler.
”Ingen elev lämnar salen utan min tillåtelse. Ingen elev går säker utanför Hogwarts portar förens vi kan fastställa vad som inträffat.”
Två tredjeårsflickor från Ravenclaw brast i gråt och Ernie McMillans ansikte antog en färg som påminde om torkad senap.
Flera elever stack ner händerna i sina fickor för att kontrollera att trollstavarna fanns på plats ifall de skulle bli tal om strid.
Jag kopierade deras rörelse och kände en stöt av lättnad när mina fingertoppar snuddade vid staven innanför byxlinningen.
Sedan sökte jag med blicken efter tre välbekanta ansikten. Ett par huvuden bort fick jag syn på Ginnys röda hårman. Weasley tvillingarna stod tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan ett par meter ifrån henne och bredvid dem skymtade jag Lunas runda ansikte.
Hon stod lätt framåtlutad bredvid Colin Creevey och verkade mycket intresserad av någonting som kröp runt på golvet framför hennes fötter.
Jag fick en känsla av att hon inte hade den blekaste aning om varför hon tillsammans med sina elevhemskamrater hade blivit nedförda från Ravenclaw tornet hit till stora salen efter middagstid.
Det intresserade henne helt enkelt inte.
Nästan lite motvilligt slet jag blicken från Luna och fick syn på dem jag letat efter.
Harry, Ron och Hermione stod tätt tillsammans i en liten grupp bestående av en handfull Gryffindorelever som tystades ner av en stressad McGonagall som ideligen kastade oroliga blickar ut genom de höga fönstren. Jag gjorde ett försök att fånga deras uppmärksamhet och Ron, som stått och pratat med Angelina över huvudet på ett par uppskärrade förstaårselever, fick syn på mig och knuffade till dem andra två.
Tillochmed på det här avståndet kunde jag urskilja Hermiones uppspärrade ögon och Harrys oroliga, sammanbitna ansikte. Plötsligt smalnade hans gröna ögon ogillande och med en ilsken knyck på nacken fick han sina vänner att titta åt samma håll. Jag vände mig också om och fick syn på Severus Snape som ljudlöst likt en dementor flöt fram till Dumbledore och viskade någonting i hans öra. Dumbledore lutade sig fram och lyssnade innan han återgick till sin fulla längd och skakade på huvudet. Sedan mumlade han fram ett svar och Snape nickade korthugget, kastade en blick mot oss och stegade ut ur salen.
”Vi måste få veta vad som hänt!” Parvati Patil stod tillsammans med sin tvillingsyster Padma alldeles nedanför podiet och hennes vackra mörka ögon glänste av tårar. ”Vi vill åka hem!”
Dumbledore satte upp handen framför sig för att få henne att tystna.
Något stort och silverskimrande hade plötsligt brutit fram genom ett av fönstren som krossades som mjöd av den genuina kraft som varelsen utstrålade.
Graciös och glänsande landade lokatten smidigt mittibland de chockade ansiktena som alla vändes mot den.
Folk vred på huvudet och de som stod längst bak i rummet sträckte på halsarna för att få en skymt av den. Proffesor McGonagall slog handen för munnen och Proffesor Sprout höjde på ögonbrynen.
Dumbledore vände sig sakta om mot lokatten som med skarp blick trots den dimmiga konsestens som den var gjord av tittade rakt upp in i hans ansikte.
Sedan öppnade patronusen munnen på vid gavel och talade med en djup och långsam mansröst: ”Ministeriet har fallit. Scrimgor är död. De är på väg.”

Först var det alldeles tyst.
Det var som om hela slottet höll andan.
Sedan bröt tumultet ut som genom en ugglas vingslag.
Folk började skrika hysteriskt och kastade sig i varandras famnar.
Ravenclaw flickorna bredvid mig började stortjuta och det hördes ett högt klagande bröl från Hagrids stol när den böjde sig mitt itu av tyngden som uppkom när han oförsiktigt dunsade ner på ändan.
Ett par rebeller från Gryffindor gjorde ett försök att tränga sig ut genom porten men viftades tillbaka av en mycket upprörd Proffesor Flitwick som darrade från alla håll och kanter.
”Tystnad!” röt Dumbledore och höjde sin trollstav. ”Ingen av er får drabbas av panik. Prefekterna samlar ihop sina respektive elevhem och för dem i säkerhet tillbaks till sovsalarna, lärarna följer med mig ut på skolområdet.”
Dumbledore sänkte sin trollstav och klev ner från podiet.
Återigen steg ljudvolymen och det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla försökte
ta sig fram samtidigt.
Prefekterna radade upp sig och vinkade och viftade för att tillkalla sina skyddslingars uppmärksamhet. Föreståndarna kastade åt dem ett par snabba order innan dem i samspel med de andra lärarna begav sig ut genom portarna tillsammans med Dumbledore.
Över huvudet på ett par förstaårselever från Slytherin fick jag syn på Hermiones hårburr där hon noggrant digraderade Gryffindorarna att ställa upp sig på led med de yngsta i mitten.
Samtliga från mitt elevhem hade dragit fram sina trollstavar och kastade misstänksamma blickar på sina skolkamrater medan de tog sin plats i ledet. Ravenclawarna var redan påväg mot sitt torn i den västra delen av skolan och Hufflepuffarnas prefekter Hanna Abbot och Ernie McMillan gjorde sig beredda att slå följe med dem.
Slytherin hade ingen ordning överhuvudtaget. Flera av eleverna stod fortfarande och pratade som om ingenting hade hänt och de flesta verkade riktigt uppiggade efter meddelandet om att trolldomsministern var mördad och att slottet med största sannolikhet inom kort skulle invaderas av dödsätare.
Jag hörde hur en liten pojke med råttfärgat hår skröt högt om sin pappa och jag kände en våg av illamående när hans kompisar beundrande drog efter andan.
Draco gjorde ingen ansats till att följa Dumbledores order. Han stod kvar där han stod; men det var inte svårt att läsa vad som fanns skrivit i hans ansikte. I de gråa ögonen tampades skräcken och nervositeten med beslutsamhet och illvilja. Jag tog tag i hans arm och skakade den lätt.
”Draco, vad är det som händer?”
”Stick tillbaka till ditt sällskapsrum”, blev hans svar.
Han klev åt sidan.
”Vart ska du?”
”Gör bara som jag säger!” fräste han och slog sig fri från mitt grepp. ”Annars går det illa för dig.”
”Hotar du mig?”
Han svarade inte och jag ilsknade till.
”Har någon sett till Nott?” Miles överlägsna sliskiga stämma hördes bakom min vänstra skuldra.
”Tror aldrig han lämnade Astronomitornet” skrockade Flint. ”Vänta bara tills dödsätarna kommer och hittar honom där uppe, efter vad hans pappa har ställt till med! Notts morsa kommer inte att behöva känna sig ensam i graven länge till...”
Jag hade precis vänt Draco ryggen för att återförena mig med mitt elevhem när jag hajade till.
”Vet inte Nott om att dödsätarna är påväg?” Jag vände mig om mot Miles som skrattade så spottet yrde ur munnen på honom. Flint flinade också brett och visade alla sina förtjusande sneda gula tänder. ”Slytherin kommer inom en väldigt snar framtid befrias från sitt svarta får.”
De skrattade rått och jag gav dem en lång hatisk blick och började småspringa mot portarna.
”Vart ska du?” frågade Draco förvånat. ”Elli!” Med hans vädjande rop ringande i öronen trängde jag mig förbi de sista Ravenclawarna och började springa genom korridoren och uppför trappan till första våningen. Jag kunde inte låta någonting hända Nott.
Jag var skyldig honom en gentjänst för att han räddat mitt liv i den förbjudna skogen och det här var ett utmärkt sätt att återgällda honom på.
Dessutom klappade mitt ädla Gryffindorhjärta lite extra för folk i livsfara. Tänk om det Flint sa var sant? Om nu Notts pappa hade gjort någonting som retade dödsätarna var det långt ifrån omöjligt.
Efter ett par minuters språngmarsch kunde jag konstatera att min kondition var sämre än jag befarat.
Det var många trappor upp till Astronomitornet som var Hogwarts högsta byggnad och mitt hjärta bankade alltmer för varje steg jag tog.
Lungorna skrek efter luft och jag kände den välbekanta metallsmaken i munnen efter en sprucken läpp.
Måtte han vara här uppe.
Genom ett av fönstren såg jag natthimlen avteckna sig ovanför slottet, mörk och stormig. Nedanför patrullerade lärarna omkring; fullt upptagna med att kasta sina skyddsbesvärjelser.
Sista trappan tog jag i två språng och det var med mycket darriga ben jag satte mina fötter ovanpå det hårda trägolvet uppe i tornet där våra lektioner i astronomi vanligtvis brukade hållas.
”Nott?” Min röst ekade spöklikt mellan de öppna väggarna och jag svalde. Han var inte här.
Med sviktande mod började jag gå längs den runda utsiksplatsen. Utanför skymtade jag ett par höga skogsbeväxta kullar som höjde sig mot skyn bortanför horisonten.
I mitten bredde Svartsjön ut sig och någonstans i dess djup trängdes den vänligt sinnade jättebläckfisken (som tagit på sig uppgiften att slunga upp skräckslagna förstaårselever som fallit ur sina båtar tillbaks på torra land igen) med grindylogger, en koloni vattufolk och en mängd andra undervattensdjur-och odjur som alla sett dagens ljus i Svartsjöns undre värld. Mina händer knöts automatiskt om det järnsmidda räcket och jag kastade en sista blick ner mot sjön; slogs av tanken på hur högt upp jag befann mig och började gå tillbaka mot trappan. Halvvägs dit stannade jag till och vädrade i luften. En stank av blod och ruttnande lik stack i mina näsborrar, samma lukt som tillhört den av dödsätarna som hade tilltalats Fenrir. Med ett kvävt skri av fruktan stelnade jag till-och hörde dunsandet från tre kroppar som landade alldeles bakom mig.
”Ser man på! Vi får tydligen efterrätten serverad på silverbricka idag.” En kvinna trädde fram ur skuggorna. Hennes vackra ansikte var lika blekt som månen hon tornade upp sig framför och läpparna var förvridna i ett skadeglatt grin.
”Det är ingen ide att du försöker springa din väg på dina magra stackars ben”, sa hon lugnt och tecknade åt de två andra att komma närmare. ”Det kommer att bespara dig onödigt lidande.”
Fenrir Grårygg flinade åt mig. Ingen av dödsätarna bar några masker och i skenet från månen skymtade jag ett förvridet misskött ansikte och ett par gula vattniga ögon bakom en strimma av mörkt flottigt hår.
”Vi-vilka är ni?”
Kvinnans leende blev bredare. ”Den informationen kommer du inte ha någon nytta av hos Mörkrets herre. Det skulle bara stjäla vår tid.”
Fenrir gav återigen upp sitt skallande skratt och tog ett nästan djuriskt skutt mot mig. Jag backade förskräckt undan och kämpade med mig själv för att inte kräkas när en pust av hans vidriga andedräkt sköljde över mitt ansikte.
”Jessica?” Den tredje dödsätare var lång och reslig. Han hade ett attraktivit stiligt ansikte och verkade vara den av dem som gjorde minst väsen ifrån sig. Nu vände han sig mot kvinnan. ”Hur länge?”
Hon gav honom ett ointresserat ögonkast. ”Så länge som det behövs, Avery.”
Avery. Jag tittade på mannen framför mig med nya ögon. Han hade varit i skogen den natten då Snape trädde fram i sin sanna skepnad.
Avery verkade ha kommit fram till samma sak och ruskade ljudlöst på huvudet-nästan som om han ville befria sig från minnet. ”Kör för det.”
Som en man riktade dem sina trollstavar mot mitt bröst.
”Stoppa undan den där”, Jessica pekade på min stav som jag slitit fram ur klädnaden.
”Du kommer inte att ha någon användning för den.”
”Hur vet ni det?” Rösten darrade vid det här laget nästan lika mycket som knäna,
”Jag tänker inte låta mig föras bort utan strid!”
”Strid?” Jessica la huvudet på sned. ”Här kommer inte att bli någon strid.”
”Dumbledore kommer snart att upptäcka er!” Jag svalde. ”Ni kommer att hamna i Azkaban fortare än ni hinner andas!”
”Åh, jag tror nog att vår käre Albus har fullt upp med sitt.” Återigen log hon och blottade två rader av perfekte vita tänder. ”Om jag inte hörde fel när vi tog oss in över muren så har någon utav er blivit dödad.”
”Dödad?” Viskade jag, ”Är ni fler?”
”Ett par stycken. Jag skulle gärna fortsätta att småprata med dig, men om du ursäktar så har vi ett jobb att sköta.”
Jag öppnade munnen för att skrika men en kall hårig hand pressades över mina läppar och tvingade tillbaka skriket ner i luftstrupen.


Draco hade aldrig tidigare i sitt sextonåriga liv sökt upp Harry Potter på egen hand.
Därför var det kanske inte så märkligt att Harry såg en smula överraskad ut när Draco kom störtande och ryckte tag i hans klädnad.
”Potter! Har du sett till Elli?”
”Elli?” Harry stod där som ett stort frågetecken. ”Hon var väl tillsammans med dig?”
”Inte längre.” Hur man än definierade ordet tillsammans så blev det samma svar och Draco kände svetten bryta fram i pannan. ”Hon gick för att leta reda på Nott, men...”
”Nott?” Harry som så smått började ana onåd rynkade pannan. ”Varför det?”
”Hon ville varna honom.”
”För vadå?”
”Dödsätarna! Det kommer dödsätare hit vilken sekund som helst, och hon ville varna... Vad gör du?!”
Harry hade i samma sekund som Draco uttalat meningen pressat upp sin svurna fiende mot väggen.
”Vad har du gjort med henne?” väste Harry och skakade Draco. ”Om du har gjort minsta lilla som äventyrar Ellis säkerhet...”
”Nej! Du förstår inte!” Dracos röst gick upp i falsett och han slingrade sig som ormen på hans emblem för att komma loss. ”Jag hade ingen aning om det här!”
”Vad är hon?” Harry tryckte sitt ansikte alldeles intill Dracos. ”Var är Elli?”
”Jag vet inte!” Draco kände hur paniken långsamt höll på att övermanna honom.
”Jag vet inte vart hon är!”
”Harry vad håller du på med?!” Hermione kom sättande och slet tag i Harrys axlar och tvingade honom att släppa taget om Draco.
”Vad gör ni?”
”Han säger att det ska komma dödsätare till slottet!”
Hermione såg oroligt från Harry till Draco som gav henne en dräpande blick till svar.
”Dödsätare? Var är Elli?”
”Det är de jag försöker få ur honom!”
”Jag VET inte!” vrålade Draco. ”Hon stack iväg för att varna Nott, jag har ingen aning om vad hon tagit vägen. Det är ju det jag försöker säga, men han lyssnar inte!”
”Vem skulle lyssna på dig?” Ron hade slunkit upp på Harrys andra sida och tittade på Draco med samma blick som när man betraktar något mycket motbjudande. ”Du är ungefär lika tillitsfull som en säck möglig råhjorts potatis.”
”Astronomitornet.” Allas huvuden vändes mot Hermione. ”Hon är vid astronomitornet.”
”Hur vet du...” Började Ron men Harry tystade honom.
Sedan vände han på klacken och började knuffa sig ut genom stora salen.
Draco, som både var förvirrad och förödmjukad bestämde sig för att följa efter.
Paniken växte i hans bröst för varje steg han tog och han var så rädd för vad han skulle få se att han inte ens la märke till de förbryllade blickar som han och Harry drog till sig när dem sida vid sida rusade genom korridorerna. Bakom sig hörde han Hermione och Rons flämtande andetag. Om det inte hade varit för en sådan hemsk sak så skulle han ha stannat upp bara för att garva åt komiken i det hela. Men nu var det blodigt allvar. Draco hoppades intensivt att det inte skulle bli allt för blodigt.
Anledningen till att hans känslor hade gjort uppror var efter att han tagit sig en titt på myntet.
Den hade blinkat och känts varm som en nykläckt drakunge i hans handflata.
Och Draco som var väl införstådd vad det betydde hade drabbats av panik. Men han kunde inte förstå vad dem skulle hit till slottet att göra. Tiden för hans uppdrag var inte inne ännu och Mörkrets herre hade gett dem en order att ligga lågt och invänta rätt ögonblick. Varför hade ett par av dem begett sig till Hogwarts redan ikväll?
Som den egoist han var stannade han vid foten av trappan och lät de andra tränga sig förbi honom.
Med andan i halsen fuktade han sina torra läppar med tungan och slöt ögonen när Harry vrålade den mening som han hade hoppats att han skulle slippa höra.
”Släpp henne!”
Jessicas svar kom omedelbart.
”Men ser man på. Hej på dig, Potter. Tänk att man äntligen får äran att träffa den utvalde.”
”Släpp henne!”
Försiktigt kikade Draco fram bakom pelaren.
Tre dödsätare, den motbjudande varulven Fenrir Grårygg och de förtjusande syskonen Raven stod i ring runt Elli med trollstavarna riktade mot hennes hjärta. Mycket långsamt rätade Jessica på sig och lät istället sin stav slunga iväg en avväpningsbesvärjelse mot Potter som imponerande skickligt avfärdade den. Draco såg hur en rynka bildades mellan Jessicas ögonbryn.
Det här hade hon inte väntat sig.
Ron och Hermione hade bägge två sina trollstavar riktade mot var och en av dödsätarna och Potter avvek inte en tum med blicken från Jessicas ansikte. Sin stav höll han utsträckt framför sig som ett svärd, ständigt beredd att använda den.
”Släpp henne.”
Jessica log. ”Och du har en tanke att tre skolelever skulle klara av tre vuxna mycket skickliga magiker? Jag rekommenderar dig att inte ens försöka om du inte vill se någon av dina vänner dö. Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.”
”Varför är han inte här då?” Harrys röst darrade av ilska. ”Varför är han inte är och möter mig som en man?”
Jessica skrattade och en våg av gnistor sköt fram ur spetsen på hennes oböjliga trollstav. ”För att han inte är någon man, Potter. Mörkrets herre är så mycket mer än så.”
”Han är en simpel mördare.”
Jessicas läppar kröktes i ett ogillande. ”Kanske det, men han har sina principer.”
”Jessica.” Avery pockade på systerns uppmärksamhet, ”Tiden.”
”Tiden? Javisst.” Hon stegade fram till Harry och spände blicken i honom.
”Jag varnar dig för sista gången Potter. Om du vill att dina vänner kommer levande ut härifrån ikväll...”
”Expelliarmus!” vrålade Harry och Jessica tog ett skutt åt sidan.
”Protego!” En mur av osynlig rök dök upp framför henne och stötte bort Harrys förtrollning lika lätt som om den vore luft. ”Expelliarmus!”
Harry gjorde ett hopp efter sin trollstav, men missade med en millimeter och staven rullade fogligt in under Jessicas fot. Harrys ansikte gick från ilsket rött till likblekt och Draco hörde hur Elli gav till ett uppgivet läte.
Han hatade sig själv i ett kort ögonblick för att han var alldeles för rädd om sitt eget skinn för att gripa in och slogs av den obehagliga tanken att dem troligen skulle bli mördade alla fem om han försökte. Draco var tvungen att göra en av dem många saker som han aldrig gjort tidigare. Han skulle bli tvungen att hämta hjälp.
I några sekunder satt han helt stilla, sedan tog han ett darrigt andetag, reste sig och smög nerför trappan.

Hej alla fina ♥
Här har ni det nya kapitlet, hoppas ni kommer att gilla det!
Om ni inte orkar kommentera får ni supergärna tumma, så jag vet att ni läst. Kom ihåg att ni inte behöver skriva långa kommentarer, ett "Bra" räcker helt!
Kram ♥33

Kapitel 64
Sanningens ansikte

Draco skakade i hela kroppen när han som förhäxad stirrade efter den osynliga angriparen.
Den hade rört sig lika smidigt som en skugga och försvunnit lika fort som den kom.
Och vart hade Elli tagit vägen? Hade hon lyckats fly?
Han knöt händerna hårt mot bröstet och hoppades det av hela sitt hjärta.
Snape hade med ett ilsket morrande kommit upp på benen och tittade sig omkring med vild stirrig blick. Masken som han hade slitit av sig låg nedanför hans fötter men han brydde sig inte om att plocka upp den. ”Res er upp!” kommenderade han dem andra dödsätarna som hade fallit eller blivit omkull knuffade av gestalten som helt utan förvarning ljudlöst hade kommit smygande genom skogen.
”Vad var det där för något?” Avery stod lutad mot samma pinjeträd som Elli hade gömt sig bakom och torkade svetten ur pannan. Draco kunde se att han darrade.
”Hur kunde du vara så idiotisk?” Bellatrix gav Snape en hård knuff i bröstet. Hennes ögon var så uppspärrade att det såg ut att när som helst kunna tränga ur sina hålor och det mörka trassliga håret hängde som en otvättad gardin nedanför hennes smala axlar.
”Hur kunde du vara så dum att du slet av dig masken? Du lät henne se ditt ansikte!”
”Hon kände redan igen mig.” svarade Snape kyligt och sköt Bellatrix ifrån sig.
”Ingen kommer att tro henne.”
”Inte?” Bellatrix var långt ifrån övertygad. ”Är inte hon en av Dumbledores gullegrisar?”
Den sista frågan var ställd till Draco som skrämt ryckte på axlarna.
”Dumbledore är långt härifrån.” Snape rätade på sig och borstade bort ett par avbrutna kvistar som hade etsat sig fast i hans klädnad. ”Han kommer inte tillbaka än på ett par dagar. Och varför skulle han tro på ett dumt flickebarn som anklagar hans närmaste man för att vara en dödsätare?”
Bellatrix svarade inte men blicken hon gav Snape var så full av avsky att Draco flämtade till.
”Jag tror att vi är klara här.” Snape vände sig till Draco. ”Gå tillbaka upp mot slottet.”
”Men...”
”Inga men!” fräste Snape och riktade sin trollstav mot Dracos bröst.
”Vi har en del att klara upp här, och det gör vi bäst utan omyndiga trollkarlar i vägen.”
Draco gav Snape ett oroligt ögonkast innan han vände församlingen ryggen och med bultande hjärta började småspringa ut ur skogen. Trots att det inte fanns något han hellre ville än att krypa ner i sin varma himmelsäng och dra täcket över huvudet så var han livrädd för att gå tillbaka till slottet alldeles ensam. Tänk om den där varelsen kom tillbaka och gav sig på honom? Han skulle inte ha en chans att försvara sig. Och tänk om Elli var kvar utanför slottet? Tänk om hon skulle få syn på honom när han kom utknallande ur den förbjudna skogen. Då skulle hon lägga ihop ett plus ett.
Hade hon känt igen honom? Nej, det var omöjligt. Han hade hållit sig så långt ifrån från henne som han tordes. Och tack vare det där odjuret så hade inte Bellatrix hunnit avslöja honom.
Draco studsade till när trampet på en torrkvist fyllde hans öron; och det tog flera sekunder innan han insåg att det var han själv som hade trampat på den. Med en suck åt sin egen feghet snabbade han på stegen.
Skogen öppnade sig med ens framför hans fötter och med en lättad grimas fann han området utanför alldeles tomt. Inte ens halvjätten och hans dreglande jycke syntes till och ändå kunde Draco ha svurit på att han hört de båda klunsarna dundra fram genom skogen åt motsatt håll ett par minuter tidigare. Han kände sig lättad.
Hagrid skulle inte ha något emot att få honom utkastad-han tyckte ungefär lika mycket om Draco som Draco tyckte om honom.
Promenaden upp till slottet tog bara ett ögonlick och Draco hade turen på sin sida.
Inte ens Peeves verkade vara ute på strövartåg; korridoren som ledde ner mot fängelsehålan var mörk och tyst.
Som vanligt satt smutskallens trubbnosade katt på lur ovanpå ett av trappstegen och Draco måttade en hård spark mot det fyrkantiga lurviga huvudet.
Med ett ilsket väsande vände den sitt fula ansikte mot honom och blottade alla sina kritvita vassa tänder men den sprang inte sin väg.
Draco rös till och ignorerade kattens hotfulla mimik. Han hatade den.
Och han kunde inte förstå varför den alltid satt på lur nere i den kalla fängelsehålan. Ibland fick han för sig att den spionerade på honom.
”Det skulle just vara likt Granger”, muttrade han och kastade en sista blick på katten som orörlig satt kvar på sin post och stirrade efter honom. ”Smutskalle.”


Det var morgon.
Solen lyste in genom de spröjsade fönstren och värmde den frusna marken som i flera
månader hade legat begravd under snömassorna.
Taket i stora salen var klarblått och strimmat av tunna, fluffiga moln, precis som de fyrkanter av himmel man kunde se utanför de höga fönstren.
Det här var en onsdag inte skild ett dugg från andra onsdagar. Och det var just det som fick min frustration att blomma upp. Under trolldryckslektionen yttrade ingen vid vårt bord ett enda ord och vi turades om att blänga på Snape medan vi skar upp valerianarötter så fort vi kunde.
”Han låtsades som ingenting!” Ron var upprörd. ”Såg ni hans nylle? Han vet att du berättat alltesammans för oss, det bara måste han veta.”
”Det är klart att han gör.” Jag stannade till och drog loss ett par torkade kardborrar som hade fastnat i håret, ”Och jag tror inte att han tycker om det.”
Vi fortsatte mot Proffesor Binns klassrum medan vi viskade halvhögt med varandra.
Att det verkade som om Snape skulle kunna komma undan gladde oss inte det minsta och det var med nöd och näppe som jag och Hermione lyckades stoppa Harry och Ron från att ta hand om honom på egen hand under det tillfällen vi fick syn på Snape ensam i korridorerna.
Snön smälte allteftersom februari närmade sitt slut och ersattes av kylig, trist väta.
Gråvioletta moln hängde lågt över slottet och ständiga kalla regnskurar förvandlade gräsmattorna utanför till en kladdig brun sörja.
Följden av detta blev att sjätteårselevernas första lektion i spöktranferens, som var planerad på en lördagmorgon så att vi inte skulle gå miste om några lektioner, ägde rum i stora salen istället för ute på skolområdet.

Att transferera sig visade sig inte alls vara lika enkelt som det såg ut.
Och det låg en hel teori bakom.
Transferensinstruktören som presenterade sig som Wilkie Twycross var en mycket liten och säregen trollkarl. Han var besynnerligt färglös, med genomskinliga ögonfransar, stripigt tunt hår och bräckligt utseende, som om en enda liten vindpust skulle kunna blåsa bort honom.
Men när han talade var rösten klar och hög.
”Som ni nog vet brukar man inte kunna transferera sig in eller ut inom Hogwarts område.
Rektorn har hävt denna förtrollning under en timme och enbart här i stora salen så att ni ska kunna öva.”
Rektorn? Var Dumbledore tillbaka?
Harry, Ron och Hermione verkade ha tänkt i samma banor och vi utbytte en blick.
Varför hade inte Proffesor McGonagall talat om det för oss?
Utan att veta varför kastade jag en blick på Draco.
Han stod tillsammans med Vincent Crabbe och Gregory Goyle ett stenkast från oss.
Utan att verka det minsta intresserad av vad Twycross hade att säga viskade han halvhögt med Crabbe som imponerat spärrade upp sina grisögon och grymtade gillande.
”Malfoy, var tyst och hör på!” skrek Proffesor McGonagall.
Draco vred snabbt på huvudet och besvarade sin högt avskydda lärares tillrättavisning med en ful grimas. McGonagall lät sig i sin tur inte skrämmas och hon gav honom ett varnande ögonkast.
”Om du inte finner det tillräckligt intressant att lära dig hur man transferar sig föreslår jag att du lämnar salen omedelbart.”
Draco hade blivit röd i ansiktet. Han blängde surmulet på McGonagall men sa ingenting till sitt försvar. Istället vände han sig bort från Crabbe och utbytte en hastig blick med Proffesor Snape som verkade mer förargad över att McGonagall hade tillrättavisat någon från hans elevhem än att Draco hade misskött sig.
”...Och vid det här laget är kanske många av er färdiga att avlägga provet”, fortsatte Twycross som om det inte hade varit något avbrott.
”Får jag understryka att ni inte kan transfera er utanför den här salens väggar och att det
vore oklokt av er att försöka. Om vi tittar på statistiken av dem transferensolyckor vi har haft tidigare i år...”
Oförmögen att kunna koncentrera mig tittade jag återigen på Draco och våra blickar möttes.
Hans intensiva varggråa ögon borrade sig in i mina och gav mig som vanligt den där olustiga känslan av att bli granskad inifrån.
Han hade en liten bekymrad rynka mellan ögonbrynen och ansiktet var blekt och allvarligt.
”Elli!” Hermione knuffade uppfodrande på mig.
Utan att jag hade märkt det hade Twycross avslutat sin predikan och gett eleverna order om att var och en för sig förse sig med ett tomt utrymme på en och en halv meter.
Förvirrat följde jag efter Hermiones ivriga ryggtavla och hamnade någonstans mitt i salen medan Draco stannade kvar på andra sidan.
Föreståndarna med McGonagall i spetsen gick omkring bland eleverna, ställde upp dem på deras platser och avbröt gräl och diskussioner.
”Harry vad ska du ta vägen?” Frågade Hermione förvånat och jag vände förbryllat på huvudet.
Men Harry svarade inte; med snabba steg rörde han sig genom vimlet, trängde undan ett par uppnosiga Ravenclaw elever som tjafsade om vem av dem som skulle stå längst fram utan att ta någon notis om sin elevhemsföreståndare som pipigt försökte digradera dem, förbi Hufflepuffarna som föstes ihop på en lång rad av Proffesor Sprout och bort till Draco som hade återupptagit samtalet med Crabbe.
Det klack till i mig när jag förstod vad Harry tänkte göra.
Genom att ställa sig alldeles bakom Draco, längst bak i skaran, skulle han få full möjlighet att tjuvlyssna. Insikten gjorde mig både nyfiken och ilsken. Varför var Harry tvungen att så prompt tro att Draco skulle ha något att göra med dödsätarna? Samtidigt hade jag också fått känslan av att han dolde någonting. Visselpipan, hans konstiga beteende, konversationerna med Lucius, och det nervösa, nästan fruktade ansiktsuttryck han fick ibland när man ställde alltför närgångna frågor tydde på det. Och mina misstankar hade blivit starkare sedan Narcissas död och Lucius försvinnande.
”Tyst!” Ropade de fyra elevhemsföreståndarna och stillheten sänkte sig över stora salen.
Jag bestämde mig för att fösa mina spekulationer åt sidan så länge och gjorde ett försök att vara uppmärksam när Twycross återigen började tala.
”De viktigaste sakerna att komma ihåg när man transferar sig är de tre B:na!” sa Twycross.
”Bestämmelseort, Beslutsamhet, Behärskning! Vi börjar med steg ett: fixera tankarna hårt på den önskade bestämmelseorten. I det här fallet; Han viftade med sin trollstav och ett femtiotal gammaldags rullband av trä dök genast upp på golvet framför varje elev, insidan av ert rullband. Var vänliga och koncentrera er på den bestämmelseorten nu.”

”Hur gick det för er?” Hermione fullkomligt strålade när vi mötte upp Ron och Harry utanför Entrehallen en timme senare. ”Jag lyckades hamna i mitt rullband på tredje försöket, och Elli på femte!”
”Så trevligt för er då”, muttrade Ron och gned sin nästipp där ett ilsket rött märke hade flagnat upp.
”Jag tror att min näsa splittrade sig... Åtminstone nästan.”
”Stackars Susan.” Hermione skakade beklagande på huvudet, ”Fast det var tur att Flitwick fick fast hennes ben så fort... Splittring är verkligen ingenting att skoja om, Ronald! Jag tycker det verkar mycket obehagligt.”
”Jag skojar inte!” fräste Ron sårat. ”Min näsa värker!”
”Den växer väl.” Hermione gav Ron ett försmädligt leende som fick honom att gnissla tänder av ilska.
Om man ville plussa sig in hos Ron så skulle man definitivt inte göra sig lustig över hans näsa, som både var krokig och ett par nummer för stor.
För att slippa befatta mig med deras bråk slank jag upp bredvid Harry som fundersamt hade plockat fram marodörkartan och ingående studerade den.
”Vad letar du efter?”
”Ingenting.” Han vek snabbt ihop den och gav mig ett osäkert leende. ”Inte någonting viktigt i alla fall. Jag tycker bara det är lite märkligt att Malfoy hela tiden försvinner från kartan.”
Jag höjde oförstående på ögonbrynen. ”Kartan visar väl fel? Den är ju väldigt gammal.”
”Kartan har aldrig fel”, sa Harry tvärsäkert.
”Då gömmer han sig väl.”
Utan att ta någon notis om Harrys förbryllade ansiktsuttryck stoppade jag tillbaka kartan innanför hans klädnad och började dra honom efter mig mot Gryffindortornet, där Lee Jordan väntade med en hel uppsättning stinkbomber för att fira att vi klarat av vår första dödstråkiga lektion inom spöktransferens.

Trots sitt orubbliga beslut att avslöja Draco hade Harry ingen som helst
framgång under de följande veckorna.
Och det var efter en viss måtta av tålamod som vi slutligen blev riktigt irriterade på honom.
När han tillochmed valde att spionera på Draco utanför herrtoaletten mittemot stora salen under Rons födelsedagsfirande blev måttet rågat och resulterade i att Ron vägrade prata med Harry under hela helgen, som i sin tur blev irriterad på Ron för att han var så känslig och arrogant.
Jag strosade runt tillsammans med dem på slottet utan att försöka lägga alltför stor vikt på Harrys hetssökande efter Draco. Men inom mig gnagde ett visst tvivel om hans oskuld som jag så vilt befarade; och när Harry pekade ut honom på kartan utanför förbjudna skogen efter mörkrets inbrott en fredagkväll kunde inte ens jag förneka att han hade någonting skumt i görningen.
Och det blev inte bättre av Harrys ivriga spekulationer om att Draco skulle ha befunnit sig i skogen den kvällen jag blev överfallen.
Till vår förvåning hade inte Dumbledore brytt sig om det jag hade att berätta om Snape, och mitt förtroende för den åldersbestigna men mycket kloka trollkarlen skrumpnade snabbt ihop till ingenting.
”När det gäller Severus Snape kan ni vara alldeles lugna. Jag litar på Severus, gör mig en tjänst och gör det ni också”, hade varit Dumbledores enda ord om händelsen, vartefter han betraktat mig länge och väl med de genomträngande forskande blåa ögonen tills jag känt mig alldeles vimmelkantig. Trots att även Harry kände stor besvikelse över att hans älskade rektor hade tagit så lätt på vår historia, fortsatte han sina lektioner hos Dumbledore och återvände allt oftare med ett gåtfullt ansiktsuttryck. Han berättade för oss om de saker som Dumbledore hade visat honom, men en känsla sa mig att han berättade långt ifrån allt.
En onsdagkväll i slutet på mars fick jag syn på Draco som ensam stod och studerade ett ovalt föremål som vilade mot hans handflata. Jag kände både en lycklig och en orolig stöt i magen.
Det hårda pluggandet hade minskat mina och Dracos stunder tillsammans avsevärt, åtminstone så ville jag tro att det var de som var orsaken. Men nu när jag såg honom stå lutad mot väggen på sitt snobbiga, lite nonchalanta sätt med det ostyriga vitblonda håret slarvigt borstat åt sidan blev jag osäker. Han verkade så inne i att undersöka föremålet att han inte ens lagt märke till att jag närmade mig. Draco som alltid var så på sin vakt. Diskret harklade jag mig och som väntat studsade han till och tittade sig stirrigt omkring. När han upptäcke mig drogs hans bleka läppar ihop i ett svagt leende och han stoppade ner föremålet i fickan och kom framsläntrande till mig.
”Hej.”
”Hej”, svarade jag.
Han lutade sig återigen mot väggen och studerade mig ingående med sina gråa ögon.
”Har det hänt någonting?”
Komiken av att han ställde en sådan fråga med tanke på allt som hade hänt blandades med ironin av att det var han som ställde den. ”Ingenting märkvärdigt, jag ska inte klaga.”
Draco la huvudet på sned. ”Som vanligt alltså.”
Jag nickade och gav honom ett leende som han besvarade. Han såg inte glad ut.
Försiktigt la jag min varma hand mot hans bleka kind och gav den en lätt strykning. Den ärrade huden under mina fingrar påminde mig om den kvällen för flera månader sedan då Draco kommit instapplande på mitt rum med blodet rinnande från ansiktet, darrandes i hela kroppen av den plåga som han hade utsatts för men vägrade berätta om. Det var likadant nu. Hur mycket jag än frågade skulle han inte ge mig några svar.
Långsamt lät jag mina fingrar löpa längs han ansikte och över till hans andra kind.
Den var hel från ärrbildningar men lika kall och frusen som den andra.
Och när jag tittade upp såg jag till min förvåning att han hade tårar i ögonen.
När han märkte att jag sett det vred han förläget bort ansiktet och stirrade in i väggen.
”Draco?” Sa jag försiktigt och la en hand på hans axel. ”Är allt som det ska?”
Han nickade kort och jag kände ett stygn i hjärtat.
Helst av allt ville jag slå mina armar om hans hals och ge honom en djup kyss samtidigt som jag viskade tröstande ord i hans öra.
Men jag visste att han aldrig skulle låta mig.
”Det är tråkigt att vi knappt ses längre”, sa jag istället. ”Jag saknar dig.”
”Det blir väl bättre.” Hans ton var enformig och tårarna i ögonen var försvunna, borttvingade av hans stränga uppfostran. ”Jag måste gå.”
”Redan?”
Han svarade inte och jag suckade.
”Vill du inte träffa mig överhuvudtaget, Draco?”
”Jo men inte just nu.”
Svaret fick mig att höja på ögonbrynen. ”Är du sur för att jag umgås med Harry?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Vad är det då?”
”Det kan jag inte säga.” Uppgivenheten var tillbaka i hans röst och jag ångrade mig nästan att jag hade frågat.
”Du vet att jag tycker om dig.” sa jag och gav honom en snabb kram.
Till min förvåning höll han kvar mig i omfamningen och lutade sin panna mot min axel.
”Mm.”
Det fick duga som svar.
Sakta strök jag honom över håret och blundade. Det var då illusionen kom över mig.
Suddiga bilder började ta form i mitt huvud och jag hörde prat och skratt från alla glada människor ute i det övergivna växthuset.
Kände kylan svedda min kind när vi hand i hand vandrade mot det lilla förrådet, såg för mitt inre hur jag sjönk ner över Dracos nakna kropp. Hans silvergråa ögon tindrade mot mig och han höjde sin vänsterarm för att dra ner mig i en kyss. Hans vänsterarm.
Jag slog upp ögonen och släppte Draco som förvirrat tog ett steg bakåt och tittade på mig.
”Vad är det?” Han lät orolig, kanske såg han svaret i mina ögon.
”Draco, visa mig din vänstra arm.” Min röst var obehagligt lugn och saklig medan hjärtat hamrade därinne.
”Va?” Hans rädsla gav mig ännu mera misstro och jag höjde rösten.
”Draco, visa mig vad du har på din vänstra arm. Nu.”
”Jag har ingenting där!” Han backade flera steg och stirrade förskräckt på mig utan att våga möta min blick. ”Vad är det med dig? Är du sjuk?”
”Draco”, jag gick närmare honom och grep tag i hans axlar. Jag kunde inte hålla rösten lugn längre och den gick upp i falsett när jag upprepade befallningen. Det kunde inte vara möjligt. Draco var ingen dödsätare, det kunde likaväl ha varit en vanlig tatuering jag sett. Så varför ville han inte visa mig den?
”Draco!” Jag pressade upp honom mot väggen, tvingade honom att se in i mina ögon som lyste av förakt och tillbakahållen gråt. ”Visa mig vad du har för märke på din vänsterarm.”
I samma stund exploderade slottet och vi föll ner i ett tomt svart mörker utan vare sig början eller slut.

Har inte hunnit rätta det här ordentligt men hoppas det är okej ändå!
Blir jätteglad om ni lämnar en kommentar eller tummar om ni inte orkar kommentera, så får jag se att jag fortfarande har läsare ♥ Det gör mig motiverad till att fortsätta skriva. Är det något ni vill att jag ska förändra så skriv det! Ni är bäst ♥

Kapitel 63
Enkelt byte

Jag hade bara kommit ett par meter när en olustig känsla av att vara iakttagen drabbade mig.
Kvickt vände jag mig om och snurrade runt på stället.
Vid det här laget hade mina ögon vant sig vid mörkret och utan svårighet spanade jag in bland träden. De var lika ensamma som det hade varit sist jag såg dem och jag drog ett djupt andetag för att lugna mitt galopperande hjärta.
”Det är ingen här, Elli.” Sa jag tyst till mig själv och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden. ”Ingen alls förutom du. Och du har väl aldrig varit spökrädd förut? Fegis.”
Med en suck åt mig själv fortsatte jag vandra längs stigen. Intresserat betraktade jag spåren efter en enhörning som sävligt hade passerat framför mina fötter ett par timmar tidigare. Om det fanns enhörningar i närheten så behövde jag inte oroa mig. De skulle aldrig utsätta sin flock för fara.
Men den olustiga känslan försvann inte och efter ytterligare ett stycke stannade jag. Hur långt hade Pansy menat att jag skulle behöva gå? Jag var ett stycke in i skogen nu, så pass långt bort att jag inte kunde se öppningen men ändå så nära att jag fortfarande kände mig trygg. Hon hade aldrig berättat det för mig. Kanske hade det hela varit ett skämt ändå? Isånafall hade hon misslyckats.
Jag gottade mig åt Pansys besvikna ansiktsuttryck ett ögonblick men blev snabbt allvarlig igen. Saken var den att jag inte trodde att det här hade varit ett skämt från hennes sida. Men varför hände ingenting? Jag sneglade på mitt armbandsur och rynkade förbryllat pannan. Hon var kvart över tolv.
Pansy måste helt enkelt ha lurat mig i sin iver över att få mig relegerad.
Vid det här laget hade hon säkert informerat hela lärarkåren om mitt lilla upptåg och när som helst skulle de komma stormande med trollstavarna i högsta hugg. Vid den tanken sjönk hjärtat som en blyklump i bröstet på mig. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag hade låtit mig luras? Skulle det ens hjälpa att jag berättade för Dumbledore att Pansy lurat mig? Troligtvis inte. Dumbledore var en snäll och mycket förstående man, men även han hade sina gränser. Det var väl lika bra att bege sig upp till slottet och packa på en gång. Kanske kunde jag resa redan tidigt imorgon bitti innan dem andra steg upp och började ställa sina jobbiga frågor. Tanken på vad mina vänner skulle säga(Och inte tal om Draco) fick det att hugga till i magen. Varför kunde jag aldrig lära mig att tänka innan jag handlar? En rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och avbryta mina självömkande tankar. Den här gången var det inte inbillning. Någon eller något var mycket riktigt påväg mot mitt håll, än så länge dold av de kraftiga trädstammarna. Instinktivt kastade jag mig ljudlöst åt sidan och kröp in bakom den tjocka stammen på ett pinjeträd och satt där med klappande hjärta.
Stegen kom allt närmare, så pass nära att jag nu kunde urskilja spridda röster och skratt. Och med en lätt ilning av fasa upptäckte jag att det inte var steg från bara ett par skor, utan från minst tio.
I nästa sekund dök dem upp längs kröken och jag fick lov att bita mig i läppen för att inte flämta till.
Femton par människor travade framför mig på stigen. De bar alla svarta långa klädnader och hade varsin obehaglig mask i form av en grinande dödskalle för ansiktet. Jag hade inte sett dessa figurer sedan jag var mycket liten men det fanns ingen tvekan om vad det var för några.
Den främsta dödsätaren höll upp handen framför sig och det andra stannade som på given signal. Och när han talade började min kropp att skälva.
”Vår herre kommer att tacka er alla för att ni är här idag”, sa Severus Snape och lät sin iskalla blick skölja över klungan som spänt betraktade honom genom sina masker, ”Ni kommer alla att belönas mycket stort.”
”Var?” Väste Bellatrix och slängde otåligt med huvudet, ”Var är han?”
Snape gav henne ett äcklat ögonkast och krökte sedan på sina bleka läppar. ”Mörkrets herre tar igen sig ikväll, han är fortfarande svag efter uppvaknandet...”
”Och hur ska vi kunna lita på dig?” Bellatrix tog ett steg fram mot Snape som denna gång inte berättigade henne med en enda blick, ”Hur ska vi veta att vi kan lita på dig? Du har gjort fler misstag än de flesta av oss! Levde som Dumbledores snuttefilt i sexton år medan vi andra var ute och sökte efter honom, offrade vårt eget blod för att finna...”
”Om mörkrets herre litar på mig så borde du också göra det, Bellatrix”, avbröt Snape och Bellatrix såg ursinnig ut. ”Det är ditt fel att Narcissa är död!” Utbrast hon och slog ut med armarna, ”Om inte du hade röjt till allting så hade det aldrig hänt. Min systers blod spilldes på grund av ett smutsigt halvblod som du, en i familjen Black har fått lämna in tack vare en äcklig liten blodsförädare!”
Trots att jag inte kunde se Snapes ansikte så kunde jag föreställa mig hatet som fick varenda muskel i hans vaxbleka hud att spännas.
”Hur vågar du...”mumlade han lent, ”Hur vågar du förolämpa...”
”Ursäkta mig mitt herrskap”, sa en skarp kvinnoröst som kom från en av dödsätarna som stod snett till vänster om mig där jag satt ihopkrupen, ”Om ni ursäktar så sitter det en dum liten flicka bakom det här trädet och lyssnar på vartenda ord av det ni säger.”
Redan innan kvinnan hunnit uttala klart meningen gjorde jag ett djärvt försök att fly men misslyckades och hamnade i klorna på en ihopsjunken dödsätare som hade naglar som en varg och en andedräkt som var så bisarr att den fick det att vända sig i magen på mig.
”Släpp mig!” tjöt jag och vred mig som en mask i hand händer, ”Jag har inte hört någonting!”
”Ljug inte, dumma flicka!” kraxade Bellatrix och slet tag i min hals och blottade min strupe. ”Ljug inte för Mörkrets herres närmaste undersåtar!”
”Var försiktig, Bellatrix”, förmanade en av dem. ”Du vet att han vill ha flickan levande...”
”Åh, var inte orolig, Avery”, sa Bellatrix och pressade sin vassa nagel mot min pulsåder.
”Hon kommer att vara i allra högsta grad levande när jag överlämnar henne till Mörkrets Herre... Finns det fler?”
Hon ruskade mig hårdhänt mig och jag kippade desperat efter frisk luft.
Den stinkande dödsätaren höll fortfarande min kropp i ett fast grepp mellan sina ruttnande händer och jag kunde inte andas.
”Jag sa: Finns det fler?”
”Ne... Nej...” flämtade jag och Bellatrix släppte sitt grepp om min hals. ”Nej... Det är bara jag här.”
”Vilken otur för dig”, flåsade Stinky bakom mig, ”Stackars lilla flicka... Men jag ska inte göra det smärtsamt för dig, jag äter upp dig i ett nafs...”
”Nej Fenrir”, sa Snape skarpt och skred fram till oss. ”Du vet att hon liksom Potter tillhör Mörkrets herre.”
Fenrir gjorde en grimas och jag drog en suck av lättnad när han rätade på sig.
Istället stirrade jag rakt in i ett dödskallegrin som nätt och jämt täckte min trolldryckslärares kolsvarta ögon. ”Ni...”
”Mycket angenämt.” Svarade Snape ironiskt och slet av sig masken. ”Titta så mycket du bara kan, flicka lilla; för det här kan bli det sista du någonsin ser.”
”Du... Du sa att ni inte skulle...”
”Inte vi”, sa Snape med ett leende som varken var glatt eller vänligt.
”Men Nagini gillar inte att leka med maten. Vi kan givetvis inte släppa dig nu och det kommer inte ta lång tid för Mörkrets herre att pressa ur dig det han vill ha av dig, sedan är du ovärderlig för honom och Nagini får sitt lilla roliga.”
Jag hade ingen aning om vem Nagini var och jag kände ingen som helst lust att ta reda på det heller.
Här gällde det att vinna tid och hoppas på att Pansy mot all förmodan hade fått kalla fötter uppe i slottet och kallat på hjälp. Tyvärr lät det allt för osannolikt för att kunna vara sant och jag kände hur den sista lilla strimman av hopp försvann.
”Vi kanske ska fråga Draco vad han tycker?”
Vid benämningen av Dracos namn ryckte jag till. Var han också här? Nej det var omöjligt. Tänkte dem skada honom? Trodde dem kanske att det var han som hade skickat hit mig?
”Nej! Ni får inte röra honom, jag svär... Han har inte gjort någonting!” skrek jag desperat och till min förvåning började dödsätarna att skratta.
”Inte gjort någonting... Åh, du milde...Så rart.” frustade Bellatrix och höll sig för den grinande munnen. ”Narcissa skulle vända sig i graven om hon hade hört det där!”
Förtvivlat såg jag från den ene dödsätaren till den andra. Varenda en av dem stod och skrattade med det äckliga grinande munnarna öppna.
Allesammans, förutom en. Jag hade inte fått syn på honom tidigare eftersom han stod sist i ledet och i jämförelse med de andra fjorton såg väldigt liten och mager ut. Han hängde med huvudet och tillochmed på det här avståndet kunde jag se att han darrade.
”Ska vi inte ta och fråga Draco vad han tycker?” Bellatrix stack handen innanför masken för att torka bort skratt tårarna, ”Skicka fram honom hit så ska vi allt se vad han...”
Jag, som fortsatte betrakta ynglingen la inte märke till den stelnande fasa av skräck som plötsligt uppenbarade sig i Bellatrix ansikte. Och innan scenariot var ett faktum kunde jag svära på att den lilla dödsätaren sträckte sig efter sin trollstav; i nästa sekund exploderade skogen och jag for till marken när någonting stort och vildsint flög på Fenrir bakifrån.
Springande steg hördes och en röst som ropade något, men vad det var hörde jag inte.
Skräckslaget kröp jag ihop på marken medan skenet från dödsätarnas förbannelser studsade över huvudet på mig. Men vad det än var som hade kommit till min undsättning så verkade det inte besväras av deras ljusgröna blixtar som skulle sända en vanlig trollkarl till en definitiv död.
Någonting träffade mig i sidan och jag kände en skärande smärta i vänster arm, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av att någon satt och stirrade på mig.
Förvirrat slog jag upp ögonen och insåg att jag fortfarande befann mig utomhus men på säkert avstånd från skogen. Det snurrade i huvudet på mig och när jag lyfte handen för att stryka bort en hårslinga från ansiktet sköljde illamåendet över mig.
”Snape”, viskade jag och skakade på huvudet som om jag inte riktigt kunde tro vad jag just hade sett. ”Severus Snape...”
”Kom inte och säg att du är förvånad.”
Den klingande rösten kändes välbekant för mina öron och jag vred förvånat på huvudet.
”Nott?”
Han svarade som vanligt inte utan fortsatte bara att betrakta mig i skenet från en blek måne.
”Vad gör du här?”
”Jag skulle precis fråga dig detsamma.” svarade han kyligt och stirrade in i mina ögon.
Det var inte förens då som jag fick syn på revan över hans högra kindben och insikten kom över mig som ett anfallande djur. ”Tack.”
Han gjorde ingen ansats till att han hade hört mig utan fortsatte bara att se på mig med samma mystiska blick. ”Du kunde ha blivit dödad.” Han sa det på ett sakligt nästan lite ironiskt sätt och jag tittade fundersamt på honom.
”Ja. Varför räddade du mig?”
”Varför ställer du alltid en ny fråga?”
”Och varför ger du aldrig mig några svar?”
Äntligen flyttade han blicken från mina ögon och studerade istället snön som bar små röda fläckar efter såret på min vänsterarm där det fallande trädet hade träffat mig. ”För att du inte kräver några.”
Jag lät tystnaden bevilja oss en stund medan jag omsorgsfullt plockade bort löv och jord från såret.
Efter att noggrant torkat av armen med en flik av min klädnad och baddat ansiktet med en uppfriskande näve snö vände jag mig återigen mot Nott som stod kvar på exakt samma ställe, fortfarande med sin blick djupt rotad på blodet i snön.
”Hur klarade du av alla dem ensam? Dem var femton stycken...”
”Det sa jag inte att jag gjorde”, svarade han.
”Men...Dem försvann...”
”Jag sa aldrig att jag var ensam.”
”Jag såg ingen annan där.”
”Du såg inte mig heller.”
Jag suckade och han log ett litet glädjelöst leende. ”Jag räddade ditt liv, kan du inte bara nöja dig med det? Det kommer inte att hända två gånger.” Han lyfte blicken och tittade återigen utryckslöst upp på mig. Men någonstans i hans tomma djuriska ögon dolde sig ett skimrande ljussken. Något som hade gjort att han valt att rädda mig undan en säker väg mot döden den här kvällen. Och jag kunde inte vara nog tacksam, trots att jag aldrig skulle sluta fundera över hur det gick till.


Som jag väntat mig blev Harry, Ron och Hermione mycket tagna av det jag hade att berätta.
Hermione slog genast händerna för ansiktet och satt alldeles orörlig medan jag snabbt hasplade ur mig vad som hänt. Av någon anledning nämnde jag inte något om Notts uppdykande-någonting sade mig att han helst ville ha det så- och när Harry med rynkad panna undrade hur jag kom undan, ryckte jag bara på axlarna och mumlade någonting om märkliga väsen i skogen.
”Jag visste det”, sa Ron misstroget, ”Jag visste att Snape skulle ligga bakom på ett eller annat sätt!”
”Vi måste tala om det här för Dumbledore”, sa Hermione hastigt. ”Tänk om Snape...”, Hon spärrade upp ögonen, ”Tänk om Snape utsätter Dumbledore för fara!”
”Vi är alla i fara”, sa Harry och reste sig upp ur fåtöljen och började stega fram och tillbaka genom rummet. ”Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att Dumbledore litat så på Snape. Men jag antar att även en sådan stor trollkarl som Dumbledore kan ha fel, eller hur?”
”Jag antar det”, sa jag och tuggade frånvarande på min gåspenna. ”Jag har alltid trott att Dumbledore visste någonting om Snape som vi andra inte visste.”
”Jag också”, sa Harry bistert och stannade till, ”Men vi hade tydligen fel. Dumbledore hade fel.”
”Är du verkligen helt säker på att det var Snape du såg därute i skogen, Elli?” Hermione såg tveksam ut. ”Jag menar, det var väl mörkt och så? Kanske du såg fel.”
”Lägg av Hermione!” svarade Ron i mitt ställe, ”Ingen kan ta fel på den där snorgärsen.”
”Det var Snape”, sa jag och mötte trotsigt Hermiones blick. ”Jag både hörde och såg honom. Om han inte har en tvillingbror vill säga, så var det han som sprang runt ute i skogen i natt tillsammans med fjorton andra dödsätare.”
”Fjorton?” Harry hajade till, ”Var det fjorton stycken?”
Jag nickade och han sjönk tillbaka ner i fåtöljen.
”Femton med Snape?”
Jag nickade igen och Harry bet sig fundersamt i läppen.
Hermione betraktade honom oroligt och rörde försiktigt vid hans arm. ”Harry, är det något som är på tok?”
”Jag tycker bara det är lite märkligt”, mumlade han och stödde hakan i händerna. ”Hur lyckas Snape smuggla in fjorton stycken dödsätare på Hogwarts? Med alla dessa säkerhetsanordningar och skydd som lärarna och Dumbledore har tillsatt... Det borde vara omöjligt.”
Hermione såg fundersam ut. ”Kanske kände Snape till ett knep hur man upphävde förtrollningarna?”
Harry skakade bestämt på huvudet. ”Det skulle Dumbledore aldrig anförtro honom.”
”Är du säker på det?” Ron gav Harry ett osäkert ögonkast, ”Vi vet ju faktiskt inte om...”
”Dumbledore skulle aldrig äventyra elevernas säkerhet!” fräste Harry till svar och blängde på Ron. ”Det trodde jag ni visste lika bra som jag!”
”Harry, jag vet att du står Dumbledore väldigt nära...” började Hermione försiktigt, ”Men även han kan begå små misstag, det vi precis ha fått höra om Snape är ju ett sådant. Om han kanske har berättat för Snape i förtroende om hur man upphäver skyddsförtrollningarna för att kanske; tja, inte vet jag, ifall det skulle behövas om han själv inte kan närvara, så skulle Snape kunna ha använt sig av den informationen i natt.”
”Men det betyder ju att dödsätarna när som helst kan ta sig in på slottet!” Jag stirrade på Hermione som avfärdande skakade på huvudet, ”Nej. Slottet är tio gånger mer bevakat än själva området. Jag vet faktiskt inte om skogen ens är bevakad. Dem skulle mycket väl kunna ha tagit sig intill Hogwarts via förbjudna skogen...”
”Men Hogwarts ligger ju på en ö omgiven av vatten?”
Hermione ryckte på axlarna. ”Jag vet, det nämns flera gånger i Hogwarts historia. Det sägs att det ska vara omöjligt att ta sig ut till ön om man inte har tillåtelse att komma hit. Men det står ingenting om hur skyddet förtär sig runt den förbjudna skogen. Jag menar, den måste ju ha en öppning någonstans, eller hur? Börja någonstans, fast från andra hållet. Jag vet att den inte sträcker sig runt hela ön så jag antar att om man går ett par dagar så kommer man fram till skogens början fast från motsatt håll. Kanske Dumbledore räknade med att ingen skulle vara så pass dum att den skulle försöka ta sig till Hogwarts via skogen? Eller så hoppades han att varelserna som bor där skulle hålla inkräktarna borta. De placerades ju dit av en anledning, eller hur?”
”Kanske det”, sa Harry och drog en djup suck, ”Men den Dumbledore jag känner hoppas inte, han vet.”
”Alla blir väl lite gaggiga med åren.” sa Ron tröstande och gav Harrys axel en vänskaplig dunk.
”Hur som helst så måste vi berätta allting för Dumbledore. Jag vill för allt i världen inte missa Slytherinarnas nylle när deras älskade elevhemsföreståndare blir sänd till Azkaban!”

Till vår besvikelse var Dumbledore inte inne på sitt kontor.
Och när vi omtumlade och med sänkta huvuden var påväg därifrån efter att ha bankat bra länge på hans dörr utan att få så mycket som en harkling till svar, kom en nyvaken och mycket ilsken McGonagall rusande uppför spiraltrappan med sin sammetsgröna nattsärk fladdrande runt benen.
”Proffesor Snape har befunnit sig nere i fängelsehålan HELA tiden!” Fräste hon ilsket till svar när vi upprört talade i munnen på varandra, ”Han har straffkommendering för Mr Malfoy i natt, och om ni inte ligger i era sängar om fem minuter så kommer det att sluta likadant för er!”
”Draco? Varför har Draco straffkommendering?”
”Det angår dig inte!” sa McGonagall och blängde ilsket på mig. ”Att ni ens understår er att anklaga Proffesor Snape för att...” Hon skakade matt på huvudet.
”Men Proffesorn! Det finns dödsätare där ute, jag svär...”
”Nu är det nog, Mr Potter. Marsch i säng nu.”
”Ta er en titt då!” skrek Harry, ”Ta er en titt i den förbjudna skogen så får ni se.”
McGonagall spände sina små vassa ögon i Harry som andades häftigt.
”Hagrid lämnade just in en rapport åt mig, Mr Potter. Han hade hört märkliga ljud inifrån skogen vid midnatt och bestämt sig för att ta en titt. Det han hittade var nässvirkor, Potter, nässvirkor.
Så vidare du inte påstår att en nässvirka skulle kunna anta en dödsätares skepnad, så tror jag att vi är klara här.” Plötsligt hajade hon till och gav alla tre en sträng blick. ”Och hur skulle ni fått syn på dessa dödsätare? Jag förmodar att ni inte knallade omkring utanför slottet. Ni borde vara väl underrättade om vad som händer då vid det här laget.”
”Vi såg dem från ugglesalen, Proffesorn”, sa jag snabbt och filade av ett förhoppningsvis självsäkert leende.
McGonagall höjde på ögonbrynen. ”Och vad gjorde ni alla fyra uppe i ugglesalen vid midnatt?”
”Jag skickade ett brev till min sjuka mamma och ville inte gå dit ensam”, ljög jag. ”Hermione följde med mig och sedan... Sedan så väckte vi Harry och Ron för att berätta vad vi sett.”
McGonagall såg inte övertygad ut och jag skyndade mig att tillägga: ”Vad vi trodde att vi sett.”
”Det må så vara”, muttrade Proffesor McGonagall och viftade med händerna för att få oss i rörelse. ”Jag är trött på att hitta mina elever rännande ute i korridorerna om nätterna, är det förstått?”
Vi nickade och hon såg en smula gladare ut. ”Seså, gå och lägg er nu.”
”Proffesorn?” Harry hade vänt sig om.
”Vad är det Potter?”
”När kommer Proffesor Dumbledore tillbaka?”
En skugga drogs över Proffesor McGonagalls stränga ansikte och rösten var hes när hon svarade: ”Han kommer tillbaka när han fullföljt sitt uppdrag. Det kan ta dagar, det kan ta veckor.
Marsch i säng nu Potter, och inga fler konstigheter.”