Jag är så himla glad äver att du läser!! Om jag så bara får dig och Trezzan som bevakar, så gör det mig inget. Jag ska skriva för ER!! Det är samma som den "gamla" 2an, så du kommer nog känna igen ett par kapitel kanske. Hoppas att det inte gör något!!

Tack snälla fina du för de fiiina kommenaterna om min ff:n. Jag blir så himla, himla glad! Du får mig så motiverad!!! TACK, TACK TACK!!!!



Älskade vän.Du vet redan vad du betyder för mig. Tack ♥

Här kommer första kapitlet i Draco Dorminens. Tack till er som vill bevaka. Jag kommer förhoppningsvis inte göra er besvikna.

Kapitel 1
Tillbaka blick


Fenrir Grårygg var en ganska så storvuxen man. Och trots att han var både krum och mager fick hans
tyngd mig att tappa andan. Som om mina flämtande andetag hade gett honom en kick flinade han och pressade sig över min tunna bröstkorg som trycktes ihop som en luftbubbla.
”Nå, hur ska du ha det?” väste han och slungade sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
”Jag har inte tid att diskutera tillagningen av min middag med min middag.” Han gav upp sitt skällande hesa skratt och tryckte sina långa gula naglar mot min strupe. Jag knep ihop ögonen och väntade på att allt skulle ta slut. När trycket med ens släppte från mitt bröst trodde jag först att jag var död. Men sedan hördes en mycket bekant röst alldeles ovanför mitt huvud.
”Är du inte riktigt klok, din byracka!” Bellatrix Lestrange slet bort Grårygg och kastade in honom i väggen. Sedan högg hon tag i hans sargade klädnad och tryckte trollstavsspetsen mot hans degiga haka och väste:
”Ingen får röra den flickan! Hon tillhör Mörkrets herre lika mycket som Potter, och han vill ha henne levande.”
Grårygg morrade dovt till svar och föste undan Bellatrixs trollstav med handen. Sedan reste han sig upp och kastade en ilsken blick på henne. Men han höll sig på behörigt avstånd. Bellatrix knyckte på nacken och vinkade fram tvillingarna Carrow som stått och trampat bakom henne.
”Skynda på. Han har varit där uppe alldeles för länge nu.”
”Draco!” Jag gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av Alecta Carrow; en tjock liten kvinna vars elaka ansiktsuttryck inte alls passade ihop med hennes oförargliga utseende.
”Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp mig förtjust i kinden.
”Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade.
”Till sin älskling.”
Leendet på Bellatrixs smala läppar blev bredare för varje bokstav. Hon vände sitt en gång vackra ansikte mot mig.
”Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om.”
Hon skrattade till. ”Draco är en av oss.”
”Nej!” Jag kastade mig mot henne men hölls tillbaka av Alecta. ”Ni ljuger!”
”Gör jag?” Bellatrix gjorde till rösten och låtsades snyfta. ”Stackars lilla Eleonora... Vad ledsen hon kommer att bli när hon upptäcker att vi har rätt.”
”Ursäkta, men jag tror att vi borde...” Amycus, den andra tvillingen Carrow, nickade mot trappan och Bellatrix krökte på läpparna.
”Du kan släppa henne.”
Alecta grimaserade och släppte taget om mina armar. Jag trängde mig förbi dem och rusade uppför trappan.


När Draco hade tagit sig uppför alla de hundratals trappstegen som ledde upp till Astronomitornet glänste hans ansikte av svett. Men det var inte av ansträngning han svettades, utan av rädsla.
Dumbledore stod lutad mot muren runt bröstvärnet. Han var blek om kinderna och verkade ha svårt att stå på benen. Draco kunde se att den gamla mannen darrade och det fick honom att repa mod. En våg av övermakt sköljde över Draco och han avväpnade Dumbledore med en snabb handrörelse, plötsligt säkrare på sig själv. Dumbledores trollstav flög i en vid båge och landade framför Dracos fötter. Han skyndade sig att peta den utom räckhåll bakom en pelare. Sedan rätade han på sig och kastade en blick på Dumbledore för att avgöra sin rektors sinnesstämning. Till Dracos besvikelse såg han varken rädd eller särskilt oroad ut. Lugnt iakttog han Draco med ett artigt och nästan lite nyfiket uttryck i de blå ögonen, som till hälften doldes av ett par halvmåneformade glasögon. De satt lite på sniskan och Dumbledore lyfte långsamt upp handen och rättade med en skakig rörelse till dem.
Sedan tittade han återigen på Draco som fortfarande stod med trollstaven höjd över huvudet.
”Godkväll Draco. Jag anade nästan att jag skulle träffa på dig här. Ett sant nöje måste jag medge. Hur står det till?”
”Gaggiga gamla idiot!” Draco gav upp ett gällt osäkert skratt. ”Ni har ingen aning om vad som fört mig hit.” Hans blick föll med ens på de två kvastarna som låg slängda intill muren och han rynkade ogillande på näsan. ”Var är Potter?”
Dumbledore höjde förvånat på ögonbrynen. ”I sin säng förmodar jag. Om inte det är så att dina lakejer har väckt upp hela skolan.”
”Prata inte strunt!” Dracos röst var hes. ”Jag vet att ni lämnade slottet tillsammans! Var är han?”
”Inte här som du ser”, svarade Dumbledore lugnt. ”Men om du inte tror ditt blotta öga får du mer än gärna ta dig en titt.” Han gjorde en svepande gest med handen.
”Men jag förmodar att du inte har speciellt gott om tid?”
Draco svarade inte. Han kastade en blick över axeln och tog sen ett steg framåt.
”Det jag inte riktigt förstår”, fortsatte Dumbledore i samma samtalston som om de diskuterade en exalterande uppsats; ”Är varför du kommer alldeles ensam? Var har du dina medhjälpare?”
”De stötte på några av era vakter. De slåss där nere just nu. Men de kommer nog snart. Jag gick i förväg. Jag... det är nåt jag måste göra.”
”Då så. Det är väl bäst att du gör det då min käre gosse.” sa Dumbledore stilla. ”Låt inte en gammal mans struntprat hindra dig.”
Det blev tyst. Draco fumlade med sin klädnad och kastade ideligen blickar på Dumbledore som om han var rädd för att han plötsligt skulle få för sig att överfalla honom. Halskedjan klingade muntert runt hans hals och Dumbledore fäste sin blick på den.
”Har du verkligen tänk till ordentligt, Draco?”
Draco ryckte till som om Dumbledore gett honom en örfil. Han ilsknade till.
”Vad menar ni med det?”
”Du vet mycket väl vad jag menar, Draco.”
För första gången sen de stötte ihop uppe i tornet såg Dumbledore sorgsen ut.
”Draco, min käre gosse, du är ingen mördare.”
”Hur vet ni det?” sa Draco genast. Hans bleka ögon glödde i skenet från märket som stoltserade uppe i skyn; ännu mer skrämmande än miniatyren som han bar på sin vänstra arm.
”Ni vet inte vad jag har gjort!”
”Att nästan lyckas ta död på sin närmaste vän och förgifta en skock förstaårselever låter inte som något stordåd i mina öron, Draco.” sa Dumbledore. Draco blinkade ett par gånger och slickade sig över dem spruckna läpparna.
”Det var ett misstag.”
Dumbledore nickade sakta.
”Misstag kan vara förövande åtskilliga gånger. Så fatta ett klokt beslut och gör inga flera.”
”Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra!”
Draco riktade trollstaven mot Dumbledores hjärta.
”Ni vet inte vad det här handlar om!”
”Visst vet jag det”, sa Dumbledore. ”Jag vet allt som du gjort och inte gjort det senaste året.”
”Men varför hindrade ni mig inte då?” frågade Draco hånfullt.
”Jag försökte, Draco. Jag gav Proffesor Snape order om att hålla dig under uppsikt.”
”Han har inte följt era order, han har funnits på min sida hela tiden.”
”Naturligtvis var det vad han sa till dig, Draco, men...”
”Han är dubbelagent, din idiot, han jobbar inte för er, det är bara vad ni tror!”
”Draco, vi är nog inte överens på den punkten. Jag råkar faktiskt lita på Professor Snape.”
Draco flinade. ”Då har ni begått ett stort misstag.”
”Det må så vara”, sa Dumbledore milt och log. ”Men jag står fortfarande fast vid mina ord. Jag litar obevekligen på Severus.”
Ett skrik hördes nedanför foten av trappan och Draco snurrade runt. Det lät som om någon föll och hans ansikte vitnade.
”Det verkar som om någon behöver din hjälp, Draco.”
Draco svarade inte. Han stod som förlamad och stirrade utan att blinka mot dörren. Nu lät det som om folk slogs i själva spiraltrappan som ledde upp till dem. Draco ruskade på huvudet och vände sig om igen. Han såg sammanbiten ut. Dumbledore hade också vänt huvudet mot oväsendet. En bekymrad rynka vilade över hans panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna.
”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore. ”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar.
”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen större skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning.
”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta.
”De trodde nog inte att jag skulle överleva så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt.
”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Draco rös till. Långsamt och utan att släppa ögonkontakten med Dumbledore sänkte han staven. Plötsligt dundrade steg uppför trappan, och ett ögonblick senare knuffades Draco ur vägen när fyra gestalter i svarta kåpor sprang in genom dörren och ut på bröstvärnet.

Det hade blivit läckor i taket och för varje trappsteg jag tog mig uppför träffades mitt ansikte av iskalla regndroppar. Hjärtat dunkade så högt att det dånade i mitt huvud och pulsen slog så fort att jag trodde att jag skulle svimma. Precis när jag satte mina fötter på det sista trappsteget knuffades jag åt sidan av fyra gestalter i svarta kåpor.
”Nedra unge att vara i vägen!” hörde jag en utav tvillingarna ropa och jag träffades hårt av en förbannelse i bröstet. Den fick mig att falla åt sidan och helt omtumlad av plågor blev jag liggande på det fuktiga golvet med slutna ögon.
Runt omkring mig surrade ljudet av röster och jag försökte registrera dem. För ett ögonblick snurrade världen till innan den återgick till att bli allt mer stabil igen.
”Draco”, viskade jag och gjorde ett försök att sätta mig upp.
”Dumbledore gick i fällan!” Samma röst som hade kastat förbannelsen på mig jublade. Dumbledore? Jag ruskade förvirrat på huvudet i ett försök att få igång tankeverksamheten. Hade dem verkligen sagt Dumbledore? Men då...
”Bravo Draco, bravo!”
Jag kved till och lyckades kravla mig upp i sittande ställning. Lutad mot väggen tog jag ett par djupa andetag medan jag sökte febrilt efter min trollstav innanför klädnaden.
Framför mig hörde jag Dumbledores röst; lika lugn och respektingivande som alltid. Han förde en konversation med tvillingarna Carrow innan han övergick till att prata med Fenrir Grårygg. Bellatrix verkade hålla låda. Eller var hon inte där? Med ögon som fortfarande skelade försökte jag kika åt det håll som rösterna kom ifrån.
”Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.”
Jag kröp ofrivilligt ihop när jag hörde vad Grårygg sa. Vart fanns Draco? Och Bellatrix?
”Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, hörde jag Dumbledore svara Grårygg. ”Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.”
”Det gjorde jag inte!”
Jag hoppade till när jag hörde Dracos röst, full av äckel.
”Jag hade ingen aning om att han skulle komma!”
”Seså, ljug inte nu, Draco.”
Även Bellatrix gjorde entré.
”Vi vet allesammans att du har ett gott öga till byrackan.”
Jag lyckades knipa ihop ögonen så att bilden framför mig blev någorlunda stark. Synen fick mig att tappa andan. Dumbledore halvsatt med ryggen lutad mot muren längst ut på bröstvärnet. Framför honom stod Draco med trollstaven riktad mot Dumbledores bröst. Bredvid honom; två på varje sida stod de fyra dödsätarna som jag hade konfronterats med tidigare. Grårygg dreglade och stirrade som förhäxad på Dumbledores hals där det för honom pulserade saftigt uppfriskande blod. Tvillingarna Carrow stod tätt intill varandra en liten bit bakom Draco och på hans andra sida tillsammans med Grårygg, lite framför de andra, stod Bellatrix.
Hon hade samma uttryck i ansiktet som ett barn på julafton. Och när hon talade var rösten energisk.
”Du är dig lik, Dumby. Bara en massa struntprat.”
Hon fnissade till.
”Jag fattar inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död. Men vi ska inte göra honom besviken. Kom igen nu, Draco, sätt igång!” Hon viftade menande med handen åt Draco som hade blivit lika vit i ansiktet som Dumbledore var om skägget.
Då hördes ett brak nerifrån och någon skrek:
”Dem har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!”
”Draco!” Jag kunde höra på Bellatrixs röst att hon hade blivit stressad. ”Vad väntar du på? Gör det nu!”
Men Draco bara stod där. Hans ansikte var en stelnad mask av skräck och han skakade så mycket att han knappt kunde sikta.
”Jag gör det”, morrade Grårygg och tog ett par stapplande steg mot Dumbledore. ”I flera år har jag väntat på att få slita upp...”
”Nej!” röt Bellatrix och Amycus i en mun. Med en blixt av blått ljus slungades varulven med huvudet före in i bröstvärnets mur och vacklade åt sidan med ett rasande vrål.
Jag pressade handflatorna mot min dunkande hjärta för att det inte skulle avslöja mitt gömställe medan jag försiktigt närmade mig. Trollstaven som jag hittat längst in i fodret på min klädnad kramade jag hårt mellan fingrarna.
”Gör det nu Draco, eller flytta dig så att någon av oss kan...” Alecta blev avbruten av att ännu en person kom instormande. Men denne bar ingen förklädnad. Utan att ta någon notis om mig stövlade Severus Snape förbi. Med sin svarta ogenomträngliga blick strikt riktad rakt fram klev han utan att visa minsta spår av förvåning ut på bröstvärnet. Draco stirrade chockat från Dumbledore till Snape. Trollstaven hängde slappt i hans hand och han visade inga tecken på att använda den.
”Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna...” Snape viftade bort Amycus som om han vore en illa tillagad trolldryck.
”Vi måste nog ordna det i hans ställe...”
Snape svarade inte nu heller. Han såg på Dumbledore på samma sätt som man ser på en döende.
”Severus...” Ljudet av Dumbledores bedjande röst fick det att knyta sig i magen på mig och jag fortsatte stapla framåt så snabbt mina ben förmådde. Jag var tvungen att stoppa detta. Det här var osannolikt. Det här hände inte. Det här kunde helt enkelt inte hända.
”Avada kedavra!” En skur av grönt ljus skingrade åskådarna och hela Astronomitornet lyste upp av ett starkt skimmer.
Jag skrek utan att bry mig om att jag gav mig till känna.
Jag skrek utan att ta någon notis om Draco som vände sig om och spärrade upp sina ögon av fasa när han fick se mig komma springande.
”Nej!” Jag kastade mig framåt i ett försök att fånga upp Dumbledores fallande kropp; trots att jag visste att det var omöjligt. Trots att jag visste att det inte tjänade någonting till. Det var för sent. Som en stor trasdocka föll Dumbledore långsamt över bröstvärnet, och ur sikte.
”Nej snälla, nej!” Jag greppade i tomma luften där Dumbledores vänliga ansikte hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. Tårarna trängde på i ögonvrån men jag brydde mig inte om dem.
”Skynda er, vi måste iväg!” Snape föste de andra framåt. Alla förutom Draco kastade sig mot utgången. Han verkade ha frusit fast i sin position, med ögonen uppspärrade och munnen formad som ett O.
”Draco, rör på påkarna!”
”Inte så snabbt, Severus.” Remus Lupins röst svävade in genom dörren och Snape stelnade till.
Sedan skedde allt mycket snabbt. Dödsätarna med Snape i spetsen trängde sig förbi Fenixorden och rusade nerför trappan. Fenixorden var inte sena att ta upp jakten och snart skallade ropen av förbannelser nere i slottet.

Draco och jag blev stående som två genomdränkta stenfigurer längst ute på bröstvärnet. Jag stirrade fortfarande efter Dumbledores fallande kropp.
”Elli.” Jag kände hans iskalla händer mot min bara hud och jag snurrade runt.
”Rör mig inte!” tjöt jag och han ryggade tillbaka. Vi bytte plats och utan att jag visste hur det gick till så fann jag mig själv framför honom.
”Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Dracos röst var lugn. Han slöt ögonen ett ögonblick och mumlade tyst för sig själv:
”Du fattar alltså inte.”
Jag skakade sakta på huvudet, backade ifrån honom.
”Sluta. Du skrämmer mig.”
”Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Jag hörde själv hur desperat jag lät. ”Draco, det här är bara en dröm.
En mardröm. Visst är det så?”
Draco rörde inte en min. Han skakade bara långsamt på huvudet.
”Jag hade fått ett hedersuppdrag av mörkrets herre. Min far bjöd in mig till deras sekt. Utan dem så vore jag ingenting.”
”Du var min vän!” Jag skrek åt honom för att överösta regnet. Sedan sjönk jag ihop i en hög av snyftningar.
”Du är min allra bästa vän. Jag gör vad som helst för dig! Snälla Draco, gör inte såhär.”
Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Draco stod tyst framför mig. I sin blöta klädnad såg han väldigt ynklig ut.
”Det här är för ditt bästa.”
”Mitt bästa?” Jag hävde mig upp på fötter igen.
”Kallar du det här för mitt bästa? Vad har du gjort?”
”Lägg dig inte i det här!” sa han ilsket.
”Jag vet vad som är rätt för mig. Du är inte som mig. Vi är alldeles för olika.”
”Och det ger dig rätten att döda folk?” skrek jag till svar.
”Jag hade inget val! Jag försökte berätta det, men jag svor på den obrytbara eden! Jag svor inför mina fäder att om jag skulle yttra ett enda ord om mitt uppdrag för en enda levande själ skulle jag dö. Jag kunde inte...”
En blixt lyste upp himlen och dränkte Dracos röst i en väldig åskknall. Jag slöt mina ögon. Blundade så hårt jag bara kunde och hoppades att allting skulle försvinna.
Att jag skulle vakna upp i min varma himmelssäng, svettig och darrig med en orolig Hermione lutad över mig. Men när jag öppnade ögonen fanns allting kvar. Draco stod fortfarande där.
Hans vitblonda hår låg slickat mot huvudet och de isgrå ögonen bar en glans som jag inte hade sett förut. Han såg nästan galen ut. Trollstaven hängde fortfarande slappt vid hans sida, och för ett ögonblick önskade jag att han skulle rikta den mot mig.
”Du är bättre än såhär. Jag vet det.”
”Förstår du inte?” sa Draco och tittade desperat på mig.
”Jag är tvungen att göra det här.”
”Du är inte tvungen till någonting alls.”
”Jag är ledsen.” Hans röst bröts.
Sakta reste jag mig upp. ”För vadå? För vadå, Draco?"
”Det här!”
Han slet fram sin vänsterarm. Mörkrets märke hånflinade åt mig från hans bleka hud och jag blinkade utan att kunna tro mina ögon.
”Nej. Det stämmer inte. Jag såg din arm tidigare. Du bar inget märke...”
Draco skrattade till. Det lät mer som en snyftning.
”Du kan visst inte skilja på höger och vänster.
Det var ingen konst att blidka dig.”
Han fortsatte att skratta och viftade med armen.
”Jag har haft det här märket ända sedan den kvällen då jag kom hem till Malfoy Manor, sargad och svag. Minns du? Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.”
”Nej.”
Jag stirrade på märket och backade. Marken gungade under fötterna och halsen snörpte ihop sig. Jag fick ingen luft. ”Hur...Hur...”
Jag såg Draco rakt in i ögonen. Han flackade med blicken och jag kunde se; trots att han skickligt försökte dölja det att han var på bristningsgränsen.
”Hur kunde du?”
”Draco!” En mörk mansröst dånade utanför bröstvärnet och jag fick syn på en grupp med dödsätare som allesammans satt grensle över någonting stort och svart.
”Vad håller du på med? Snabba på!”
Draco gav mig en sista blick. Hans ansikte var förvridet av smärta och en liten tår letade sig ut från hans öga och rann stilla nedför hans kind.
”Förlåt”, formade hans läppar innan han gick fram till räcket och svingade sig över det.
”Nej!” tjöt jag och rusade fram.
”Nej Draco! Snälla, kom tillbaka!”
Dödsätarna hånskrattade åt mig. Med en blinkning var de försvunna; susade som ett svart streck över himlen och vidare över den osynliga muren innan dem löstes upp långt bort i fjärran. Inte förrns nu började jag bli medveten om oväsendet. Nerifrån hördes det skrik och ett enfaldigt tjattrande från yrvakna elever. Någon, misstänkt likt Hermione, grät hejdlöst och oljudet av Fred och Georges exploderande Rökbomber letade sig uppför trappan. Men ingenting av det där berörde mig det minsta. Jag tittade åt det håll som Draco hade försvunnit, märkte knappt att jag trampade på något. Utan att egentligen bry mig plockade jag upp föremålet. Det var en konstgjord galleon, identisk med den som jag hittat nere i fängelsehålan. Identisk med den som Dumbledores Arme hade använt föregående år. Dumbledore... När jag med ens insåg sambandet kunde jag inte längre hålla tillbaka det som hölls instängt inom mig och mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder och jag hulkade så att jag knappt kunde andas. Jag snubblade till och var nära att falla över en person som ljudlöst kommit smygande bort till mig. Utan att lägga en tanke på att det skulle kunna vara Voldemort själv, föll jag i dennes armar och lutade mig snyftande mot en spetsig axel. En märklig doft av källare och skog nådde mina näsborrar och jag öppnade mina rödgråtna ögon på vid gavel för att ta reda på vem jag kastat mig om halsen på.
”Han är borta”, snyftade jag, utan att veta om jag syftade på Draco eller Dumbledore.
”Jag vet”, svarade Theodore Nott kort.
”Jag såg honom.”
Jag kved till och borrade in ansiktet i Notts halsgrop. Han verkade inte uppskatta min närhet, men gjorde ingen ansats till att skjuta mig ifrån sig. Överrumplat och spänd som en fjäder stod han där och lät mig gråta. Efter en stund la han försiktigt sin ena hand på min axel. Med den andra plockade han upp sin trollstav, riktade spetsen mot himlen och mumlade en besvärjelse. En kaskad av guldskimrande gnistor sköt ut och for upp i skyn, där dem tillsammans omringade dödsätarmärket och bildade ett stort lysande kryss.

...

Dem hade färdats längre än någonsin tidigare.
Draco kände inte igen sig. Han hade aldrig varit såhär långt norrut tidigare. Hans far trampade på en bra bit framför honom, noga med att hålla sig långt borta från sin son. Han hade ju så gott som misslyckats med sitt uppdrag, och en sådan unge var inget att vara stolt över. Dracos mage knöt ihop sig när han såg sin fars långa glänsande hårsvall framför sig på stigen. Han skulle inte vara nådig.
Om bara inte Draco hade varit så blödig. Om han bara inte hade låtit någon ta sig in innanför de murar som hans föräldrar ägnat sexton år åt att bygga. Dracos händer slöt sig om det lilla silverfärgade hjärtat som satt i en kedja runt hans hals. Han måste bli av med det. Måste kapa alla band till det som varit. Han slängde ett ögonkast åt sidan och fick syn på Avery som log uppmuntrade åt honom. Draco nickade kort och bet ihop. Sedan tog han tag med pekfingret runt kedjan och ryckte till. En skarp smärta sköt igenom hans bröst i samma stund som han avlägsnade föremålet. För ett ögonblick vägde han halskedjan i handflatan. Han kunde spegla sig i den. Draco la huvudet lite på sned och betraktade fundersamt sig själv. Han var tvungen att erkänna att han såg sjuk ut. Halsbandet brände till som om det ville påminna honom om något. Han gav ifrån sig ett rop av smärta och slängde det ifrån sig. Skrämd av styrkan hos det till synes oskyldiga smycket trampade han ner det så långt i mossen som det var möjligt, innan han utan att se sig om fortsatte efter de andra. Draco kände sig betydligt bättre till mods när han hade blivit kvitt halsbandet.
Nu var alla band brutna. Nu kunde det nya livet ta sin början.

Det nya kapitlet var helt fantastiskt! Amazing!!! VACKERT BÄST OCH ALLT BRA SOM FINNS. Jag är så glad över att äntligen få läsa en ff:n som denna, älskar också att den är från 5e året då jag inte är nått fan av 3e,4e,5e generationen osv. Tack så mycket!!

GO GO GO!!

Varsågod då! Här har ni nästa kapitel som jag hoppas ni kommer att gilla. Jag följer boken, men inte helt, Angelina är te.x fortfarande kvar här i min ff:n, ni får se varför sen. Hoppas ni ska tycka om det. Draco hoppas på många kommentarer annars blir han ilsken. All min kärlek till er ♥
/ Elzyii

Kapitel 23
Demenskarameller och två vita ugglor

”Uttagningsprovet till laget är på torsdag klockan 18:00.” 
Angelina tittade först på Harry och sedan på Ron som båda två nickade.
”Är du den nya?” Hennes svarta blick svepte över mig och hon log ett leende som visade varenda
en av hennes perfekta vita tänder. ”Tufft.” Hon synade mig kritiskt uppifrån och ner.
”Vi behöver verkligen flera tjejer i laget och Harry sa att du var intresserad.”
”Ja…Ja det är jag.” sa jag och försökte att inte låtsas om Rons mördande blick som brände i ryggen. 
”Vad spelar du helst som?” Angelina plockade ner sina böcker i väskan utan att ta ögonen ifrån mig.
”Jagare”, svarade jag snabbt. ”Jag var jagare på min förra skola”, la jag till och sände en tacksam tanke till Harry som lärt mig översätta alla positionerna på engelska. ”Harry sa att det fanns…”
”…En plats kvar som jagare, jepp det stämmer. Och jag ser mer än gärna att den går till någon tjej.” Hon nickade mot mig, ”Spela riktigt bra på torsdag så ska jag göra mitt bästa för att ge dig platsen.
Och du kommer väl också dit Ron? Alla dina bröder spelar väl Quidditch. Det gäller att du upprätthåller din plats nu. Det gick ju inte så bra förra året.”
”Inte Percy”, mumlade Ron som ignorerade det sista två meningarna.
”Han kommer”, sa Harry i Rons ställe och gav sin kompis en vänskaplig puff i sidan.
”Vi är där på torsdag klockan sex.”
”Fint då säger vi så.” Angelina drog bak sitt långa mörka hår i en hästsvans och spände ögonen i Harry som ryggade tillbaka lite. ”Och våga inte ställa till med någonting , Potter!”
”Jag ska göra mitt bästa.” svarade han kort. ”Vi ses.”
Angelina sa hejdå och sprang ikapp sina vänner som gått i förväg ner till lektionen.
Jag såg förvånat på Harry som fortfarande knuffade lekfullt på Ron som mumlade något ohörbart till sina egna skor, ”Vad menade hon med det?”
”Öh…”, Harry ruskade lite på sig som om han ville klara upp allt inuti huvudet först innan han satte ord på det, ”Jag har…Det har varit lite problem för mig innan…Hm…Jag har missat några matcher på grund av öh, en del saker.”
”Ställ inte till med något…?”
”Alltså jag har haft spelförbud.” sa Harry besvärat utan att se mig i ögonen. ”Mest tack vare Snape, och en lärare som vi hade förra året.”
”Ni gillar inte varandra va, du och Snape?”
Harry skrattade till, ett torrt glädjelöst skratt, ”Inte direkt.”
”Snape är vidrig.” Ron tittade för första gången rakt på mig och det chockade mig att han inte såg de minsta butter ut .
”Snape hatar Harry bara för att Harrys pappa och han var ovänner i skolan.”
”Jasså”, sa jag och betraktade Harry och Ron som båda två envist tittade tillbaka på mig
i väntan på ett medhåll, ”Ja han verkar inte direkt trevlig.”
”Han är vidrig”, svarade båda två i en mun. 
”Vart är Hermione förresten?” frågade Harry.
Ron såg sig omkring som om han väntade sig att hon skulle dyka upp alldeles bakom honom
med sitt burriga hår och tunga väska slängd över ena axeln. ”Jag har inte sett henne sen middagen.”
”Hon skulle till biblioteket”, svarade jag och synade Ron som fortfarande snurrade runt och sökte 
med blicken efter Hermione.
”Det är oartigt att stirra sådär! Har din mor inte lärt dig något om folkvett, pojk?” fräste en fetlagd munk från sitt porträtt ovanför huvudena på oss till Ron. 
”Vet hut!”
”Äh håll mun”, muttrade Ron och gav tavlan fingret. ”Men... Då är det nog bäst att jag
går och letar rätt på henne”, sa han svävande utan att se på oss och fingrade på sitt prefekt emblem.
”Vi har ju faktiskt patrullering idag…Alldeles snart faktiskt.”
Han vände på klacken och kilade iväg nerför marmortrappan med en sådan fart att han slog två pytte små förstaårselever ur balans. De små pojkarna som nyss fyllt elva år vinglade förvirrat fram och tillbaka medan det kvidande gned sina skallar och kastade ilskna blickar efter Rons ryggtavla när det var helt säkra på att han inte såg dem.
”Ska vi?” frågade Harry och nickade mot porträttet av Den tjocka damen.
”Antar att du inte heller gjort din trolldrycks läxa?”
”Jag och Hermione gjorde den igår.” sa jag och följde med Harry fram till porträttet.
”Jaha” sa han och jag kunde höra att han blev besviken. ”Vad synd… Kalkongsonggång!”
”Alldeles riktigt”, fnittrade tavlan och gled upp så vi kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum.
Uppehållsrummet var nästan alldeles tomt på folk vilket tydde på att de flesta eleverna föredrog att ta ut sin ledighet de få timmar de hade innan läggdags på att vandra runt på skolområdet, spela knallkort i korridorerna eller göra sina högt avskydda läxor i biblioteket.
”Ja jag ska väl…” Harry tecknade åt en av fåtöljerna framför brasan, ”...göra klart min läxa så jag slipper få kvarsittning på torsdag, då mördar Angelina mig.” 
Han gav mig ett lite sorgset leende och började långsamt gå genom rummet fram till sin favoritfåtölj längst bort i hörnet närmast brasan.
”Harry vänta!” ropade jag och tog några steg. ”Jag kan hjälpa dig. Om du vill?”
”Gärna”, svarade han och flinade brett. ”Om du lovar att inte berätta det för Hermione…”
”Jag lovar”, svarade jag och log. ”Det var faktiskt inte så svåra frågor så hon borde faktiskt kunna gå på att du gjort alltsammans på egen hand.”
Jag slog mig ner mitt emot honom och stödde armbågarna på det lilla bordet där någons
kvarglömda trollkonstläxa låg och såg övergiven ut. 
Jag flyttade undan det hopknycklade papperet med handen och den singlade sorgset ner på golvet och försvann under Harrys fåtölj. 
”Få se här… Äsch du kan skriva av mig om du vill, det är väl lättast så”, sa jag glatt och sköt över
mitt papper till Harry som förbluffat såg på.
”Va? Får jag?” frågade han och böjde sig ner och kisade för att kunna läsa och jag skämdes över min pyttiga handstil, ”Vad fint du skriver.”
”Tack!” svarade jag och lutade mig tillbaka.
Fåtöljen var väldigt skön, om den bara hade stått lite närmare Harrys…
”Låt oss bara hoppas att det är rätt svar jag skrivit också, annars får du ju massa fel på grund av mig.”
”Ingen risk”, svarade han nonchalant medan hans fjäderpenna flög över papperet. ”Snape ger mig alltid dåligt betyg hur rätt det än är.”
”Men… Så kan han ju inte göra!” sa jag förskräckt och stirrade på Harry som oberört skrev vidare.
”Då förstör han ju ditt betyg i trolldryckskonst!”
”Ja”, svarade han entonigt och tittade snabbt upp på mig. ”Men det är strunt samma egentligen.”
Han sänkte sig ner över sin halvklara läxa på nytt, ”Jag struntar faktiskt i om jag får godkänt i trolldryckskonst eller inte, det är i alla fall inget som jag tänker studera vidare nästa år.”
”Men om du behöver det till ditt yrkesval?” sa jag förvånat och strök Hermiones fula orangea katt Krumben, som tagit tillfället i akt och skutta upp i mitt knä för lite sällskap, över ryggen. 
”Det behöver jag inte”, sa Harry kort och svor till när han råkade spilla ut några droppar bläck över papperet. ”Jag kommer se till att jag inte kommer behöva det.”
Innan jag hann svara öppnades porträtthålet upp och in välde en hel drös med
gryffindorare, alla klädda i svarta skolklädnader med det lilla emblemet av ett lejon fastsatt på bröstet in i sällskapsrummet.
Längst fram i gruppen marscherade Fred och George med armarna om en pytteliten kille som såg lycklig men lätt mörbultad ut.
”Här var det tomt!” utbrast George och slängde ner den lilla pojken i en av de sammetsröda sofforna varpå han själv slog sig ner bredvid. ”Hur känns det nu, Dennis?”
”Br..bra!” pep den lilla pojken och såg sig förvirrat omkring. ”Var är jag?”
Klungan av elever bakom honom vrålade av skratt, och Fred och George gjorde ett lyckligt utrop och slog ihop sina händer i en segergest över pojkens huvud.
”Genialt Fred!”
”Säger detsamma George!” 
Fred snurrade runt och vände sig mot skaran och fortfarande högljutt hurrade. 
”Okej allihopa… vem vill göra en beställning av Weasleys Demenskarameller?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!” Vrålade samtliga i den skrattande klungan och hoppade upp i luften som en man innan de började svärmade runt tvillingarna. 
”Se så skriv upp er här! Bara två galleoner för fem stycken, garanterat funktionella. Håller dig förvirrad i upp till en timme. Perfekt anledning till att slippa dina mest avskydda lektioner!
Ska inte du beställa några, sköna böna?” skrålade George och hoppade över två förstaårselever som stod böjda över Freds handflata.
”Du slipper ifrån Malfoy, precis när du vill det!”
”Nej tack George”, svarade jag och skrattade. ”Vad är det för något?”
”Demenskarameller!” Han höll fram en påse med något som liknade färgglada små tuggummin.
”Tugga på ett som du gör med ett helt vanligt tuggummi med körsbärssmak, garanterat lagligt och helt oskyldigt. Efter bara tio sekunder blir du helt förvirrad och vet inte ens vad du heter och blir skickad upp till sjukhusflygen, där du får ta igen dig den där timmen du egentligen skulle behöva slita ut dig på någon trist lektion!”
”Eller stå ut med Malfoys skrytande”, inflikade Fred som också kommit släntrade till oss med en
svans av folk efter sig. ”Helt genialt, tycker du inte?”
”Jo verkligen!” svarade jag och fnissade. ”Men hur vet ni att det inte är farligt?”
”Vi har testat allt på oss själva minst hundra gånger”, svarade George nonchalant medan Fred halade upp ett papper ur fickan och började ta emot beställningar.
”Och på honom där borta, ser jag.” sa jag och pekade mot den lilla pojken som drömmande stirrade rakt ut i luften. ”Är det verkligen så smart?”
”Äsch, det är bara för att ta reda på om alla reagerar likadant på karamellen och dessutom så var han frivillig”, sa George och viftade avfärdande med handen innan han rätade på sig och hojtade: ” Bara två galleoner per påse, rena rama husalfs priset!”
”Får de verkligen göra sådär?” sa jag och lutade mig fram mot Harry. ”Sälja sånt där till förstaårselever menar jag? De går ju inte ens kvar på skolan. ”
”Det tror jag knappast.” Harry ryckte på axlarna och flinade brett, ”Men de där två har aldrig varit så intresserade av regler och så länge de inte utsätter någon för fara så är det okej antar jag. Dumbledore har gett dem tillåtelse att annonsera sina varor här två gånger i månaden. Jag tror att han tycker att det är rätt kul att ha dem här. De livar upp stämningen lite, om man säger så. ”
Jag nickade och höll med. Det kunde verkligen behövas.

Eftersom Fred och Georges Demenskarameller var onekligen populära och medförde
en hel del oväsen av elever som nästan slogs för att få göra sina beställningar bestämde vi oss för att  ta en promenad upp till Ugglesalen och se om Shanti och Hedwig, Harrys uggla hade kommit tillbaka från sin jakt. Jag hade inte varit i Ugglesalen tidigare och efter den femte långa trappan så höll jag med Harry om att de borde följt mugglarnas exempel och installerat en hiss.
”Det är nästan som om de inte vill att man ska skicka brev”, flämtade Harry och tog sin mödosamt upp för den sista trappan med mig i släptåg. ”Vem orkar springa uppför de här trapporna dagligen? Det är säkert Filchs påhitt, han avskyr oss…”

Så fort vi klev in på det nersölade golvet fick jag syn på Shanti som satt som en vit liten skulptur på takbjälken bredvid Dracos ståtliga tornuggla Dorcus.
Hon bredde smidigt ut sina vingar och landade med ett mjukt svisch på min axel och började genast kärvänligt dra mig i håret med sin lilla näbb.
”Vad fin hon är”, sa Harry och strök henne försiktigt över fjädrarna. ”Då behöver inte Hedwig känna sig ensam längre.”
Han såg på sin egen snövita uggla som slagit sig ner på hans utsträckta arm.
Trots att både hon och Shanti var vita så var de inte ett dugg lika.
Hedwig var både större och bredare än Shanti och hennes ögon var bärnstensgula, inte himmelskt blå som Shantis.
”Hon är också väldigt söt”, sa jag och såg på Hedwig som tittade tillbaka på mig med lugna vänliga ögon. ”Hur länge har du haft henne?”
”Sen jag var elva”, svarade Harry och pussade sin uggla på pannan. ”Jag fick henne av Hagrid i födelsedagspresent.”
”Har du känt Hagrid så länge?” frågade jag och lyfte ner Shanti för att kunna försegla brevet som jag skrivit kvällen innan.
”Det var han som räddade mig när jag var en baby, och som sedan kom och talade om för mig att jag skulle få börja här.”
Harry strök frånvarande Hedwig över fjädrarna, djupt försjunken i sina egna minnen. 
”Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.”
”Jag kan förstå det”, sa jag tyst och lyfte fram min uggla till det stora fönstret rutlösa fönstret.
”Har du alltid vetat att du är…?” sa Harry trevande och såg på mig med sina gröna ögon.
”Eller är du…?”
”Renblodig, ja”, svarade jag undvikande och knöt omsorgsfullt fast pergamentrullen vid Shantis ena ben. ”Fast min pappa växte upp i en mugglarfamilj och jag har en mycket nära vän som är mugglare.”
”Och ändå har du bott hos Malfoys hela sommaren!” utbrast Harry bestört och skakade på huvudet. 
”Det är ganska otroligt egentligen.” 
Han satte ner Hedvig och räckte henne de brev som han burit innanför tröjan.
”Kanske det”, svarade jag fundersamt och såg på hur de båda ugglorna tillsammans bredde ut sina vintervita vingar och likt två spöken försvann ut i den svarta natten. 
”Det är mycket som är konstigt nu när man tänker på det, egentligen.”

IM HERE DARLING

Jag vet att jag varit dålig sista tiden på att skriva, tappade helt enkelt lusten. Men nu har den vaknat igen Kommentera som vanligt för nytt kapitel. Läs gärna om det föregående.

Vill ni läsa Draco Memoraid del 1? Här har ni länken --->
https://mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30558&page=1


Kapitel 2


Det känns som att det var igår du var en del av mig.
Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark.
Känslan av dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu kan jag inte andas. Nu kan jag inte sova. Nu hänger jag bara med, som en skugga utan ljus. Jag berättade nästan allt för dig, öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången i mitt liv. Nu är allting lämnat hos mig, det var väl så det skulle bli. Först tillsammans, sedan ensam och förtvivlat sökande efter ett svar. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig. Du svalde mig för att sedan spotta ut att jag hatade dig. Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...


”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise Zabini stod i dörröppningen. Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
”Skriver du en dikt?” Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han ändå inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna läsa det, förstås.” log jag.
”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder.
”Det är sant.”
Försiktigt för att inte skrynkla till det hennefärgade lakanet slog han ner sig på sängen och strök min fjälluggla Shanti över fjädrarna. ”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen.
”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mmh.”
Han nickade. Jag hörde på sättet han sa det på att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick.
”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. ”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig.
Ingenting kunde få känslan av att han valt bort mig att blekna eller kännas mer hanterbar. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot honom trots att det varit vänner i flera år. Ärligt talat hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag. ”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle.
”Jag går inte i närheten av dem där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när det duschar. Och det skulle inte skada om dem slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, det kanske är jätte klyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån. Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina dem.”
Jag öppnade munnen för att fråga hur Blaise kunde känna till så mycket om Crabbe och Goyles familj då Blaises mamma ropade från undervåningen. Blaise reste sig genast upp och sopade av lite inbillad smuts från sina nypressade byxor. ”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”
Jag reste mig upp och följde efter honom nedför trappan.
Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England gränsande till bland annat Wiltshire, området där Draco bodde. Eller åtminstone brukade bo. Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte ens hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. På Herrgårdens baksida växte ett par vackra blommande buskar med lila skott som jag inte kunde namnet på och en skulptur i form av två husalfer som lyfte en högdragen trollkarl som hade en mässingsskylt där det stod ”Magi reagerar”, i snirkliga guldbokstäver fastspikad över bröstet stoltserade mitt i bland dem. Den var jag inte lika förtjust i. Mrs Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna. Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om.
Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar, glänsande som ny kokad choklad. Ögon var identiska med Blaises bortsett från att det aldrig glittrade av skratt.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med sin hesa överlägsna röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten.
Mrs Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik utan hade bara ögonen för oss. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han lydigt reste sig upp och försvann efter sin mamma som rörde sig som om hon vandrade på en catwalk och inte i sitt eget hem.
Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt. Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav husalferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att hon skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen igen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen när sanningen pickade mig i hjärtat. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. Dem hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren. De hade till en början varit väldigt förtegna om vad det skulle göra. Men sedan hade Harry lättat på trådarna och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med men dem hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig rätt bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för Mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt ändå blev jag besviken. Jag hade så gärna velat följa med.
De hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att uppdatera mig flera gånger i veckan. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var nerkrafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Den tanken lugnade mig lite och jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med
att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag sen tidigare. Allting hade blivit så trassligt. Hogwarts skulle inte vara sig likt. Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Jag skulle sakna dem genomträngande blåa ögonen och den krokiga näsan nästan lika mycket som jag saknade Harry, Ron och Hermione. Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco.
Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade ingen aning om han levde överhuvudtaget. Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Skulle verkligen McGonagall tillåta det? Eller hade hon ingenting att säga till om längre?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna. ”Men vi har ingenting att välja på.” Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud.
Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde. Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne. Det gjorde jag med.

Kommentera för mer, Elzyii is Back!

Tack ska du ha Meowsy! Du kanske blir min enda bevakare men må så vara - det duger fint med bara dig! ♥ Känns toppen att vara tillbaka. Du kommer säkert känna igen en hel del i de tre första kapitlen då de är ungefär samma bara renskrivna. Hoppas du stannar kvar hos mig! Kram

Här har ni kapitel ett. Hoppas de ska falla nån i smaken!

Kapitel 1
Rött blod

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult och skenet som föll från det dunkla lysrören fick de djupa oseende ögonen att blänka och för ett ögonblick såg det ut som om livet återigen tagit de smutsgula lilla byltet i besittning. Men valpen förblev liggande stel och orörlig i en pöl av klarrött blod. Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet runt bordet där den lilla gula kroppen låg slängd i en hög, bortglömd och obetydlig. Ungefär så som han själv känt sig under de fasansfulla timmarna han tvingats tillbringa runt det här bordet tillsammans med människor som han varken kände eller ville lära känna.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Nagini vände sig om och riktade sina ondskefulla gula ögon mot Draco som skrämt ryggade tillbaka. Han avskydde ormar, särskilt Nagini eftersom hon alltid verkade befinna sig i närheten av honom. Hon vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga klyvna tungspets och spelade med den. Han stirrade som förhäxad in i ormens ögon, ömson rädd, ömson faschinerad. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp dropp dropp. Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst men inte mycket.
"Nagini.” Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar. Voldemort strök henne försiktigt över den kalla slemmiga kroppen som Draco bävade så för att vidröra medan han betraktade personerna runt bordet, en efter en; vars blickar bottnade i kärlek eller skräck. "Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande steg upp från församlingen av huvklädda gestalter. Draco satt tyst. Han var rädd för att göra bort sig.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått.
Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens", fortsatte Voldemort, “inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...” Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överörstade den alla andra ljud i rummet. “Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.” Voldemort spände sin glödande blick i var och en utav kvinnorna och männen som satt samlade runt omkring honom. “Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand. "Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade. "Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende." Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon inte märkte av dem andras ilskna blickar.
Det var många som grämjde sig över att Bellatrix hade blivit något av en favorit efter Dumbledores fall. Dem enda som inte visade någon öppen bitterhet var Draco som höll sig så långt bort från Voldemort som han kunde komma och Severus Snape, som inte visade någonting överhuvudtaget. Han satt stelt tillbakalutad i sin stol på höger sida närmast Voldemort. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna i det unkna rummet och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det (Vilket han i Dracos mening gjorde alltför ofta).
Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick för att få en chans till att ta reda på vad som föresgick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig till Yaxley som vilade armarna bakom huvudet bredvid Snape.
"Nå?"
Alla som satt i rummet vände uppmärksamheten mot Voldemort som med sina glödande röda ögon tittade på Snape som harklade sig och tog till orda.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddsställe på lördag, vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer.."
"..från en mycket säker källa", svarde Snape rappt.
"Herre." Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom. "Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite. "Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre." Yaxley darrade på rösten när han fortsatte: "Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende. "Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape. "Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape. "Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter... Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Sen blev han allvarlig igen.
Han hade nästan gjort vad som helst för att få byta med någon.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat dem senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter vilket var en mycket otrevlig och illavarslande känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd. Inte heller när Bellatrix flinande nypit honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han brutit sin stelhet. Han hade inte ens någon användning för att han hade blivit myndig eftersom Ministeriet tagit bort spårmärkret tack vare den nya trolldomsministern Pius Korpulens som löd Voldemort blint under inverkan av Imperiusförbannelsen. Så han hade ingenting att stoltsera över på den punkten heller.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga.
Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna: ”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen. ”Ett sant nöje.”
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp. ”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte. ”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade sina gula tänder i ett grin. ”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.” Grårygg slickade sig om läpparna med en blodröd, trasig tunga.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror.” sa Voldemort och snurrade betänksamt på sin trollstav.
”Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud. ”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort. ”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.” Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer. ”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort. ”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen. ”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort. ”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne och Draco svalde.
Hon öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet. Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Var i Stockholm ett par nätter så det blev lite sent Men här har ni det. Kommentera för ett nytt kapitel! Och appelquist, oroa dig inte ♥ Not This Time.. jag är bara lite seg igång, får inte till det riktigt. Men det kommer väl ♥

Kapitel 3

Blaise höll sig på behörigt avstånd från sin mor.
Han kunde genom att titta på det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på
se att hon var otålig. Hon stegade uppför spiraltrappan, ledde honom mot det gamla biblioteket och förste in honom i rummet. Han stannade på tröskeln och kastade en osäker blick över axeln. Hans mammas målmedvetenhet hade gjort honom nervös och han kände sig illa till mods. Sakta klev han in i det ålderstigna rummet. Böckerna var prydligt uppradade i sina sneda hyllor; täckta av damm och smuts. Ingen verkade ha satt sin fot här på flera år. Blaise hade aldrig varit inne i biblioteket förut. Dörren hade varit låst så länge han kunde minnas och han hade aldrig brytt sig om att fråga varför. Skelettet av en mus krasade under hans skosula när han rörde på fötterna och han tog förskräckt ett steg bakåt.
”Blaise.” Cynthia tog tag i sin sons arm och föste fram honom till ett litet skrangligt bord med tre trasiga stolar. Hon gjorde en lätt sväng med sitt trollspö och stolarna lagade sig själva med ett mjukt svisch. ”Varsågod och sitt.”
”Vad ville du prata med mig om, Mor?” Blaise ignorerade hennes invit och vek undan med blicken när hans mamma sökte efter hans.
”Det vet du.” Hon la huvudet på sned och log så att hennes vackraste ansiktsdrag
trädde fram. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
”Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon.
”Det där flickebarnet verkar ha haft större inverkan på dig än vad jag kunde ana. Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Lägg av!” sa Blaise. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla vän. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du ska fortsätta att leka självständig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”, sa Blaise tyst. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen; förvånansvärt kraftfullt med tanke på hennes storlek. ”Du är min son. Och det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur skräcken fick det att bränna bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma chansen att bestraffa honom för att han grät. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!” Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte skrika till av smärta.
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut vår ätt med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Förstått?”
Hon väntade tills han nickade, släppte sedan taget om hans om hans svidande armar och spatserade ut ur biblioteket. Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig.Han var så chockad att han inte ens kände sig sugen på att undersöka det nya rummet som han; av någon ännu okänd anledning, fått tillträde till. Istället kavlade han upp ärmarna och undersökte sina armar. Märkena efter hennes naglar hade redan gjort entré och lyste hånfullt röda mot hans mörka hud. Blaise rös. Det var kallt här uppe. Nästan lite spöklikt. Han tittade sig om över axeln och försökte skaka bort känslan av att vara iakttagen.
Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat pånär Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet. Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar. Far och son. Han rös igen men den här gången berodde det inte på kylan. Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på Ministeriet och efter det hade allt rasat. Blaise kände sig illa till mods. Han kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom, om än av misstag. Och om Draco hade varit skruvad redan då - vad hade han i såna fall inte blivit nu?
Och hur skulle Elli reagera om hon fick syn på Draco? Någonting sade Blaise att Draco absolut inte fick veta att Elli fanns här. Elli... Vad skulle hon säga om han berättade? Säkert inte mycket. Hon visste hur det låg till. Blaise var en Slytherin. Hans familj var dödsätare. Hon skulle nog inte bli särskilt förvånad. Men saken var den - Blaise ville inte bli en anhängare till Du-vet-vem.
Det var ingenting som han hade slängt ur sig bara för att irritera sin mamma, utan någonting som han kommit fram till det senaste året. Den här sommaren. ”Jag fattar inte hur det kan komma sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte, jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...” Dracos ord från förra året ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade dem i hans huvud. ”Kolla bara på honom... Varför måste han hänga efter oss?”
”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennesväninnor, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Efter det som hänt Elllis mamma i våras och efter Dracos svek var ordet dödsätare mer laddat än tidigare.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sensommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen.
Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit förfärligt med tanke på..det som hänt.” Hon log sorgset.
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Försiktigt lade hon armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför klädnaden och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han in den i näsborrarna och önskade att den aldrig skulle lämna honom. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Men med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Blaise ville följa efter henne men stod kvar och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt bankande i bröstet.

”Unge Mr Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade tillökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om ruttnande fisk ”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolohov och kysste Cynthias hand.
”Du är en mycket förtjusande kvinna, Mrs Zabini.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, svarade Cynthia med spelad förlägenhet.
”Ni är sannerligen en speciell och respektfull man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg väldigt belåten ut med sig själv. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolohov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon sin son lite åt sidan. ”Gömd?” Viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet.
Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt.
Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Zabini. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt bakom sin fars rygg. ”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Med de orden vibrerande i luften gick Lucius förbi och satte sig mellan Yaxley och Avery. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut.
Ansiktet var täckt av små fula rispor och när Blaise tittade noga lade han märke till ett par ärr på ena kinden.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik! Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.”
Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mor som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där trotsiga kalla ögonen som fick en att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken.
”Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte det minsta men jag vill bibehålla vår ära. Vi andra ska inte behöva skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Och inte ett enda ord om det till någon; Men jag kan garantera att hon inte är särskilt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om någon slagit till honom.
”Vad menar du med det?” väste han tillbaka och sjönk ner på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.”
Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat.
De fick hela tiden se upp så att de inte träffades av någon spark som dödsätarna outröttligt riktade emot dem för att de skulle skynda på.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick honom att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg då?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ofrivilligt ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Själv behövde han bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han drabbades plötsligt av illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum?
Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som någon knäppte med fingrarna.
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att Cynthia inte delade hans tanke och han undrade vad hon hade för syfte med det hela. Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos blodsförädarna Weasleys.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här senast. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar.
Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter och dem gick sida vid sida ut genom portalen och uppför den knarrande trappan.

Tack till er båda, jättekul att ni vill läsa igen!
Hihi ja! Vi får väl se.. det hoppades jag också! Catfight!? Eller?
Tack Moa! Jättekul att du vill läsa Min fina Trezz, det är klart att han gör ♥ Så himla glad att du än en gång vill läsa mitt kladd. Tack för det! ♥ Din kommentar värmde verkligen! Tack snälla för den ♥ Himla kul att du vlll läsa min FF:N. Jag hoppas att jag kommer igång snart, det har varit lite segt.

Här har ni kapitel 4!


Kapitel 4

Det här var den konstigaste situation som Blaise befunnit sig i på mycket länge.
Sist han sett in i det där kalla gråa ögonen hade han träffats av en förbannelse som var avsedd att döda. Det enda som hade räddat honom den gången var Dracos samvete, som funnits långt där inne någonstans och som tömt förbannelsen på styrka då dess utövare inte hade önskat tillräckligt intensivt att den skulle lyckas. Blaise undrade vad Draco tänkte. Minndes han överhuvudtaget den kvällen för tre månader sedan eller hade han glömt alltihop? Hade Draco förträngt hur han, Blaise, ställt sig emellan och försökt stoppa honom , kanske till och med rädda honom och sedan fått en förbannelse skickad rakt in i bröstet? Blaise ville fråga men av förnuftighet lät han bli. Istället sa han lite svävande: ”Vad vill du se först? ”
Draco fnös bara till svar och Blaise gjorde ett nytt tafatt försök att få igång en konversation.
"Förra gången vi var i svartvändargränden kom mor över ett uppstoppat hvuud av en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr Malfoy tyckte..."
”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco.
”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig eller hur?”
Blaise ryckte på axlarna.
”Jag har lite svårt för att du försökte döda mig- ja. Annars kan jag väl inte påstå att jag tycker sämre om dig än vad jag gjorde förut."
Tydligen var inte det de svar Draco väntat sig för han såg nästan lite imponerad ut.
”Dessutom”, fortsatte Blaise medan Draco gav honom chansen, ”så vet jag att du inte vill umgås med mig heller.”
”Bingo, Zabini. ” Draco visslade lågt.
”Ännu ett skäl till att du borde hålla dig borta från mig och min familj.”
Blaise svarade inte eftersom han visste att det inte spelade någon roll vad han sa.
Draco skulle ändå komma på något sätt att platta till honom.
”Är det sant som pappa säger föresten?”
Draco försökte låta ointresserad men misslyckades.
”Att... att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade.
”Hon har varit hos oss.”
Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansike dra ihop sig av ilska var för stor.
”Men det var i början”, skyndande han sig att säga.
”Sen kom mor på att det skulle se illa ut.”
Draco låtsades vara väldigt intresserad av en samling myxdoxar men Blaise kunde se att han lyssnade.
”Hon saknar dig.”
Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den.
”Jag vet det. Det märks på henne.”
Blaise drog ett djupt andetag.
"Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta.
Istället lät han bedjande. Rentav ledsen.
”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut, de lät både fel och förbjudet.
”Det var inte meningen att dra upp det.”
”Var det inte?” Dracos ögon blixtrade och rösten var med ens iskall igen.
”Du bara råkade nämna det för mig, av en ren slump?”
”Nej jag…jag tänkte bara…att…”
”Gör oss alla en tjänst Zabini.”
Draco tornade upp sig framför honom som ett mullrande isberg.
”Tänk inte så mycket. Det kan kosta dig ditt värdelösa ynkliga liv.”
Blaise svalde och tittade ner i golvet. Inte förrens Draco med en knyck på nacken frågat om de skulle fortsätta vågade han höja blicken.
Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Sen blev han orolig över att det var så tyst där inne. Tänk så hade hon gett sig iväg?
”Här är det.” Blaise höll upp dörren och Draco slank in i hans rummet.
”Vad litet det är.”
”Det beror på vad man jämför med."
Blaise stängde dörren efter dem.
"Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco.
”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just punktera att hans familj nog inte låg så långt under Dracos när det handlade om rikedommar när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke.
När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket med handen.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco.
”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.”
Blaise försvarade sig inte även om det fanns en viss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans. Han var upptagen med att förstå vad han precis sett. Han hade sett en skugga av rädsla i Dracos ögon. Draco verkade också ha lagt märke till det för han undvek noggrant att se Blaise i ögonen något mer. Istället undersökte han Blaises skrivbordslådor.
”Kommer du inte tillbaka till skolan?” sa Blaise i ett försök att återställa stämningen.
”Vad tror du?” Draco suckade.
”Hur skulle det se ut?”
Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Förresten har jag andra saker för mig nu. Större saker.”
”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst.
”Jaså! Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.”
Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak.
Det hade inte varit längesen som de suttit på sängkanten och bytt Chokladgrodekort medan deras föräldrar pratade nere i köket om saker som de ännu inte hade förstått.
Draco hade varit mallig och skrytit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett vist vemod över att det blivit så.
I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma grå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Draco förlorat sin mor.
Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför det där kyliga skalet fanns det väl ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is?
”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig.
Draco smålog.
”Du stirrar på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Va?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.”
Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes.
”Theodore Nott. Han som smyger runt och ser ut som en version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt.
”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.”
Draco fnös.
”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu när den där lallande smutskalleälskande ufot borta kanske det äntligen blir lite ordning på den där skolan. Jag hoppas att den som tar över ser till att ta bort alla smutskallar omgående. För min del får de gärna ta död på dem också. Hoppas att de börjar med Granger.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd.
"Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.”
Draco flinade.
”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade på huvudet och Draco reste sig skrattade upp.
"Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?”
Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand.
”Du ljög för mig!”
”Förlåt.”
Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och vände bort blicken.
"Strunt samma."
Hon slängde ifrån sig det på skrivbordet och la sig ner på sängen och stirrade uttryckslöst upp i taket.
"Det var väl lika bra antar jag."
Blaise tittade försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?"
Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet. "Ingenting?"
Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet.
"Där ser man", sa hon tyst.
"Jag trodde faktiskt att han skulle... bara någonting...Äsch, strunt samma."
Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänge ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?"
Han pekade på hennes trollspö som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", svarade hon och petade fram en bortglömnd strumpa under byrån.
"Blaise, bara för att vi får lov att använda magi betyder det inte att vi alltid måste göra det."
Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner.
Blaise rynkade pannan.
"Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log.
"Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. "
Med en putt från sitt spö lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning märkligt pågrund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul och som hon fortfarande inte vågat öppna.
"Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?"
Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på fest och med det vanliga stela leendet på sina rödmålade läppar.
"Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt.
"Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna.
"Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln.
Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget.
"Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att gå efter sin mamma nedför trappan.
"Jag ska bara ordna en sak."
Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört & Sett som hon omsorgsfullt bevakat bakom ryggen på familjen i hopp om att få en nys om vad hennes vänner befann sig. Det hade hitils inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!"
En utav Zabinis huslafer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett viss mått av anstränging konka den nerför trappan. En annan bar upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes axelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen.
Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstrande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid, och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten.
"Har du allting nu?"
Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från henne.
"Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då."
Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvudet; och greppade som en man tag i flaskans kant. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

Som vanligt, kommentera för fler kapitel! Så länge det finns en person som läser, så kommer jag fortsätta skriva. Kram!

SÅ SKA DET LÅTA BEJB!!! Nu kan jag lägga upp nästa kapitel tack vare dig!


Kapitel 20
Katter,halsband och mystiska drömmar

Inuti asken på en vacker röd sammetskudde låg ett tjockt silverfärgat halsband med stora
röda diamanter.  Det var otroligt vackert och såg så oskyldigt och skört ut där det vilade på sin guldbroderade bädd.
”Åååå vad fint!” sa jag och drog efter andan. ”Men Draco, var har du fått tag på det?”
”På en affär långt härifrån…”, mumlade han. Han höll så hårt om asken att knogarna vitnade.
”Det måste ha kostat hur mycket som helst. Åh, Draco… Det är fantastiskt!”
”Jag fick det billigt”, svarade han kort och såg sig om över axeln. ”Vår lektion…”
”Vad är det för någonting under den?” frågade jag och sträckte fram handen mot kudden som buktade ut lite grann.
”Nej! Rör den inte!”, skrek han och slog igen asken med en smäll. ”Du får inte röra vid det!”
”Men herregud, ta det lugnt!” Jag stirrade på Draco som snabbt stuvade in asken innanför klädnaden igen. ”Varför är det så farligt om jag rör vid det?”
”Strunta i det du, jag har redan avslöjat tillräckligt för dig.”
Han rätade på sig och stirrade på mig med vild blick. Han såg nästan sjukare ut än vad han gjort den gången på Malfoy Manor.
”Kan vi inte ta sällskap tillsammans till lektionen?” Jag lade huvudet på sned och såg bedjande på honom. ”Jag har ingen aning om vart Norrtornet ligger…”
”Ska inte du gå tillsammans med smutskalleälskaren sankte Potter?” spottade han fram och ryckte omilt upp sin väska från golvet. ”Ni verkar ju ha så trevligt ihop…”
”Kom nu”, jag drog ut honom från trappan. ”Vi börjar snart.”
Han tog några steg men stannade sedan tvärt och tittade på mig. ”Vart har du din väska?”
”Ööh… den är…”
Med ens kom jag ihåg Hermione som fortfarande stod och väntade på mig borta vid
porträtthålet. 
”Två sekunder.”
Det snabbaste jag kunde kilade jag upp för trappan medan Draco förvånat tittade efter mig.
”Där är du ju, jag trodde nästan…”
”Väsk… an”, flämtade jag och ryckte åt mig den. 
Hermione såg frågande på mig men jag skakade bara på huvudet.
”Förklarar sen”, mumlade jag och gav henne ett urskuldande leende innan jag vände om och
rusade tillbaka ner till Draco som fortfarande stod kvar med ett lätt förvirrat uttryck i det bleka ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick de mest hatiska blickarna när vi steg in i Professor Trelawneys klassrum, han eller jag. Ron stirrade på mig med öppen mun och vände sig sedan demonstrativt bort. Harry höjde på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Dracos vänner lät höra ilskna fnysningar och Pansy blängde så argt på mig att jag inte skulle blivit förvånad om jag blivit förvandlad till en hög med aska.
”God afton barn”, sade plötsligt en mystisk drömmande röst och en lång väldigt smal kvinna skred in i det kvava dunkla rummet.  Hennes långa hår var krusigt och böljade ner för ryggen på henne som ett gäng tjocka rödbruna ormar. Hon bar ett par gigantiska glasögon som fick hennes ögon att se onormalt stora ut och fick henne att påminna om en ovanligt stor insket.
”Jag ser att ni alla överlevt ännu en sommar, men det visste jag  förstås att ni skulle göra…”, sa hon och blinkade mot oss innanför glasögonen.
”Ingen av er kommer att lämna oss förrns i det här årets slut… Fasansfulla saker väntar er, mina kära barn, saker ni inte ens kan föreställa er i era vildaste fantasier!”
Lavender och Parvati flämtade till och kurade ihop sig tätt tillsammans på golvet. Ingen annan i klassen reagerade. Ron gäspade stort och lade ner huvudet i händerna. Trelawney, som ivrigt hade väntat på klassen reaktioner över hennes fasansfulla förutsägelse fick ett lätt besviket ansiktsuttryck. Hon vände sig om för att tåga fram till andra sidan av rummet då hon fick syn på mig och hejdade sig.
”Ååhååå! Den nya flickan…” Hon spärrade på nytt upp ögonen och tog min hand mellan sina långa beniga fingrar.
”Säg mig kära barn, besitter du siarens gåva, lilla vän? Kan du känna vibrationerna som gav sig tillkänna i samma stund som du steg in i mitt klassrum?”
”Öh…”, svarade jag och såg mig chockat omkring. ”Jag vet inte, Professorn…”
”Såja, var inte blygsam nu! Berätta för oss, vad är det du känner?
Sorg? Vanmakt? Rädsla?”
”Öh… Jag känner mig bara lite yr, Professorn…” mumlade jag och Harry brast ut i ett skratt som han inte gjorde någon ansats alls till att dölja. Trelawney gav honom ett ogillande ögonkast.
”Bry dig inte om honom, lilla vän”, sa hon med ömhet i rösten. ”Den som inte besitter siarens förmåga kan lätt känna sig förtryckt och ha ett behov av att trycka ner oss som kan tala med det oändliga.”
Vid det här laget hade också Ron börjat skratta. Parvati och Lavender hyschade upprört och de skrattade ännu högre. Trelawney släppte mina händer och skred fram till sitt skrivbord där hon ställde sig vänd mot klassen utan att ta någon notis om Harry och Ron.
”Idag ska vi fortsätta med det som vi aldrig avslutade förra året, drömtydning.” 
Hon spärrade dramatiskt upp ögonen. ”Att tyda och förstå drömmar är en gåva som väldigt få besitter… Ja lille vän, väldigt få”, nickade hon allvarligt i tron att Neville som bränt sig på ett av stearinljusen hade tårar i ögonen av rädsla för att inte besitta drömtydningens gåva.
”Vi kommer att börja med att tyda varsitt drömlexikon, därför vill jag att ni delar upp er i par, och inget prat, det skrämmer iväg de känsliga vibrationerna!”

Så fort Trelawney tystnat och börjat dela ut papper till klassen steg ljudnivån.
Jag fick återigen arbeta tillsammans med Neville som rynkade ihop hela sitt runda ansikte
i koncentration i ett försök att minnas sin senaste dröm.
”Det var någonting… med ett plommonstopp tror jag! Eller var det en stövel…”
Han sög frånvarande på pennan. ”Ja en stövel var det nog…”
”Så du drömde om en stövel?” sa jag och krafsade uttråkat ner ordet ”Stövel” på mitt papper.
”Ja!” utbrast Neville lyckligt. ”Och om ett päron… tror du det betyder någonting dåligt?” 
”Det betyder att din tillvaro kommer att ändra riktning, eftersom stöveln är böjd…” Läste jag ur mitt splitternya exemplar av Drömoraklet, ”Och om stöveln var brun betyder det att din livssituation inte kommer ha några förändringar, om den var svart däremot betyder det otur…”
”Jag kommer inte ihåg!”, kved Neville desperat och slog omkull sitt exemplar av boken.
”Tror du det har någon betydelse?”
”Inte det minsta”, svarade jag lojt och skrev ner några meningar på mitt papper om Nevilles dröm.
”Och det med päronet betyder att något ovalt kommer anlända till dig som en frisk fläkt och utplåna
alla dina mardrömmar. ”Jag kvävde en gäspning och lät fjäderpennan slarvigt svepa över papperet.
”Åh!” utbrast Neville vars ansikte lystes upp. ”Då kanske jag klarar min FUTT examen trots allt!”
”Varför skulle du inte göra det?” sa jag och tittade upp på honom..
”Du har väl inte mindre chans än någon annan.”
”Tror du inte?” sa han förvånat.
”Självklart inte”, svarade jag bestämt. ”Nu får du tyda min dröm… om jag kommer ihåg någon vill säga…” 
Jag slöt ögonen och försökte minnas vad jag drömt i natt, men eftersom jag nästan inte
hade sovit någonting så var det omöjligt. Det kunde väl inte göra någon skillnad om jag tog någonting som jag drömt om tidigare?
”Öh…” Jag lade pannan i djupa veck, funderade.
Neville iakttog mig med ivrig min och svängde med sin tilltufsade bruna fjäderpenna över det
redan nerfläckade papperet.
”Alltså… Jag… Jag kan ta en sak som jag drömde om för ett tag sedan… Om det är okej?”
”Visst”, sa han glädjestrålande. ”Ta vad du vill!”
”Hm… Okej… Jag drömde om… Katter.
Svarta katter som liksom… snurrade runt i en ring med svansarna fasthakade i varandra.” 
Jag gjorde en paus och såg på Neville som nickade allvarligt och febrilt började leta igenom Drömoraklet.
”I mitten av dem satt en mindre beige katt… Den verkade rädd, ja nästan vettskrämd för de här andra svarta katterna…” Jag tänkte efter medan Neville fortsatte att bläddra i boken, uppmärksamt lyssnande.
”Den kröp liksom ihop, ungefär såhär”, sa jag och visade med händerna, ”Och då började de andra
att skratta, högt och liksom… Ihåligt.” Jag rös och skakade på huvudet. 
”Otäckt var det, de är därför jag kommer ihåg den så väl…och det värsta… Det var att allt det här kändes bekant på något vis. Som om jag sett det förut, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har drömt om det tidigare.”
”Okej… Huh.” Neville rös också till. ”Här är det något i alla fall… tror jag. ” 
Han pekade med ett knubbigt finger på en av sidorna.
”Det står att svarta katter…” han svalde, ” Står för olycka och dödsvarsel… Beiga katter står det ingenting om, men att drömma om katter överhuvudtaget anses inte alls vara bra… Det betyder att någon vill en illa.” 
”Tror du det stämmer?” fortsatte han förskräckt och såg upp på mig med skrämda klotrunda ögon.
”Vad läskigt!”
”Äsch”, sa jag och försökte låta oberörd trots den obehagliga känsla som långsamt bosatte sig längs ner i maggropen. ”Det där är bara smörja. Hermione har rätt.”
Neville såg inte helt övertygad ut, men nickade och slog igen sin bok eftersom Professor Trelawney hade skridit fram till oss igen och harklat sig för att fånga allas uppmärksamhet.
”Kära barn…(Ron gäspade stort och lade huvudet i händerna) Det är så att min spåkula har meddelat mig om att vi på grund av en liten incident tyvärr inte kommer att ses förrns på måndag nästa vecka…” Hon blinkade upprört mot oss bakom glasögonen; Så därför mina barn ska ni få lite extra arbete att utföra under veckan då våra själar befinner sig långt ifrån varandra. Eftersom Mars står i position till Jupiter så kommer ni få ett helt utmärkt tillfälle att studera era drömmar.  Jag vill att ni delar upp er två och två och tillsammans skriver varsitt litet diagram där ni ska försöka tolka och översätta er kamrats drömmar fram tills Fredag. Sedan vill jag att ni för drömdagbok resten av terminen. ”
Professor Trelawney slog ihop händerna och gav oss ett mystiskt leende innan hon med en elegant sväng på sin trollstav fick högen med blåa små skrivböcker att sväva iväg från sin plats vid det överbelastade skrivbordet och mjukt landa i händerna på var och en av oss.

Dagens sista lektion hade vi Trollformelära tillsammans med Rawenclaw. Läraren i det här ämnet tyckte jag genast väldigt mycket om. Proffesor Flitwick var en liten knubbig trollkarl med ett tjockt vitt skägg som han hela tiden drog fingrarna igenom. Han var väldigt snäll och hälsade mig hjärtligt välkommen genom att skjuta ut en kaskad av kanariefåglar ur sin trollstav med sin pipiga stämma. Han gav oss en riktig mjukstart genom att låta alla eleverna skriva en uppsats om sitt sommarlov och repetera Wingadeum leviosa, en förhäxning som fick saker att sväva. Hogwartseleverna hade precis som jag lärt mig den redan i årskurs ett men långt ifrån alla bemästrade den och det syntes tydligt att många behövde mera träning. Seamus råkade flera gånger få sina kuddar att svischa iväg rakt i magen på lilla Flitwick som förtvivlat försökte hoppa undan, och Neville lyckades med att få både katedern och svarta tavlan att studsa runt i klassrummet innan lektionen var slut.

Efter lektionen begav vi oss ner till stora salen för att få i oss lite kvällsmat innan det var läggdags.
Harry hade inte nämnt något mer om det där med att jag skulle få prova hans kvast och jag ville inte påminna honom.  Han kanske hade ändrat sig? Jag sneglade på honom från sidan där han satt bredvid mig och lassade på potatisgratäng på sin tallrik. Hermione hade kastat i sig maten och rusat iväg till biblioteket för att låna några nya böcker om talmagi så jag hade blivit ensam kvar med Harry och Ron. Just då vände Harry sig om och mötte min blick. Jag log och tittade snabbt bort.  Hade han förstått att jag suttit och stirrat på honom? Så pinsamt! 
”Hur var din första dag här då? Vad tycker du om Hogwarts?” Harry hade varit noga att svälja ner maten innan han tog till orda och såg nu på mig med sina glittrande ögon.
”Jo… bara bra”, mumlade jag och skar försiktigt en bit av köttet. ”Jag tycker om det.”
”Ja det här är mitt hem”, sa Harry och såg ut över stora salen med en blick full av kärlek. 
”Utan Hogwarts…”, han skakade på huvudet, ”Så vet jag inte om jag hade överlevt.”
Jag log lite, osäker på om han skojade eller inte men när jag mötte hans blick igen såg han helt allvarlig ut.
”Är din moster och morbror så hemska?” frågade jag försiktigt och stoppade in en liten bit kött i munnen.  Det smakade underbart och jag skyndade mig att skära upp en till.
”Ja”, svarade han tyst. ”Just så hemska är dem.” 
Han såg ledsen ut och jag fick en hastig impuls att vilja krama honom men lyckades låta bli. Istället tog Ron uppmärksamheten genom att sätta en alldeles för stor bit potatis i halsen och Harry blev tvungen att dunka honom hårt i ryggen för att den skulle lossna.
”Liv… s... far… ligt!”, flämtade Ron och höll sig för magen. ”Mat… en… här…”
”Om du inte vore så himla glupsk utan åt som normalt folk så skulle det där 
inte hända.”
En flicka med tjockt långt hår som var lika rött som Rons lipade åt honom över bordet.
Jag hade inte lagt märke till henne förut och när jag tittade upp på henne slog det mig hur lika hon och Ron var.
Harry skrattade och jag lade märke till hur Ginnys kinder mörknade.
”Tyst med dig!” fräste Ron som återfått talförmågan. Ginny log retsamt till svar. Sedan tittade hon på mig. 
”Är det du som är Elli?”
”Ja”, svarade jag och log tillbaka. ”Från Sverige.”
”Luna berättade det”, Ginny gjorde en grimas. ”Hon har en tendens att följa efter mig överallt… Men  i år har vi inte så många lektioner tillsammans, tack och lov.”
”Gillar du inte henne?” frågade jag förvånat. 
”Jodå, i lagom doser”, svarade Ginny med en suck och tog för sig av potatisgratängen. 
”Men hon är lite…”
”Konstig?” sa jag frågande och Ginny nickade.
”Precis, det är lätt att det blir för mycket Luna…” Hon skakade på huvudet och förde sitt röda hår
bakom öronen, ”Vad kul att du hamnade i Gryffindor förresten.”
”Tack, det tycker jag också”, svarade jag och kände att jag verkligen menade det. 
”Fast Draco blev inte särskilt glad.”
”Draco!” Hon fnös och kastade en ilsken blick mot Slytherinbordet där Draco satt tillsammans
med sin vanliga klunga med ryggen mot oss. ”Orka med honom!”
”Han är faktiskt min vän”, sa jag lågt. ”Och han är faktiskt inte så hemsk som han verkar.”
”Säkert!”, Ginny flinade. ”Han är väl ungefär lika trevlig som Ron, kan jag tänka mig.”
Ron som tydligen tjuvlyssnat gav henne en svart blick och höjde sin sked. 
”Du skulle bara våga”, sa Ginny och höll varnande upp sin trollstav. ”Spökfladdermustricket, du vet…”
”Håll klaffen då!” Fräste Ron och sparkade till hennes fötter under bordet. ”Jobbiga snorunge!”
”Ska du säga!” Ginny höjde på ögonbrynen och stoppade in en tugga i munnen medan Ron satt mittemot henne, kokande av ilska. ”Jag är så glad att det inte är dig jag brås på, Ron…”
”Är ni syskon?” Frågade jag försiktigt och sköt bort min tomma tallrik en bit så att jag skulle slippa
behöva oroa mig för att råka lägga armen i det som fanns kvar.
”Ja”, svarade Ginny och suckade. ”Tyvärr.”
”Jag är inte stolt över att vara din bror heller, om du tror det!” morrade Ron. 
”Du är bara en jobbig uppblåst liten…”
”Jag skriver till mamma…”, Varnade hon och höll upp ett finger och Ron tystnade tvärt fast man kunde fortfarande se hur hela han kokade av ilska. ”Så passa dig du.”
Han mumlade något ohörbart om att det minsann var hon som skulle passa sig innan han  surmulet började prata med Seamus om quidditch.