Kanonbra skrivet. Längtar som alltid efter en fortsättning!!!
Du har magi i dina ord. Och du är nog den enda som får mig att tycka om Snape, inte ens självaste JK lyckades med det!

Jag tycker att du ALLTID slutar när det är som MEST spännande, och det är lite jobbigt! Bra för min otålighet dock XD Du ger mig sådan inspiration ♥ Hoppas verkligen du får en bra resa.

Tack så jättemycket!! Kul att du läser!

Älskar dig så mitt hjärta <2 Tack!!!!!

DU är så FIN!!!! Tack snälla för att du läser, IGEN, trots att det blir en del upprepningar för dig nu. Jag är så glad att vi lärde känna varandra. Önskar att du funnits här för flera år sedan då jag började skriva, för jag hade verkligen älskat och behövt dina härliga kommentarer då! Nåväl, jag får väl njuta nu istället antar jag. Den som väntar på något gott....

Tack för din fantastiska kommentar, som alltid ger en kalla kårar och så mycket GLÄDJE!!!!! Du är en stor inspiration för mig. Så även Trezzan. Jag, jag fick ju mixtra ihop dem lite eftersom jag först skrev DM utifrån bok fem... Så det blev lite som det blev, men det gör sak samma! Tack snälla för att du fortsätter läsa och kommentera, ska inte göra dig besviken!!'

Nytt kapitel på ingång!

Här kommer nästa kapitel! Hoppas att ni ska gilla det, mina älskade vänner. Tack till alla som bevakar! Er Elzyii


Kapitel 2
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult, och skenet som föll från de dunkla lysrören fick de djupa o-seende ögonen att blänka.
För ett ögonblick såg det ut som om livet kommit tillbaka till det lilla smutsiga byltet. Men valpen förblev stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Ormen vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga kluvna tungspets och spelade med den. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp, dropp, dropp.
Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst, men inte mycket.
"Nagini.”
Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar.
Han strök henne ömsint längs den fjälliga kroppen medan han började tala.
"Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande hördes runt bordet.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens. Inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överröstade den alla andra ljud i rummet.
“Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.”
Voldemort spände sin glödande blick i var och en.
“Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand.
"Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade.
"Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende."
Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon flämtade högt.
På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det. Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig bort.
"Nå?"
Voldemort såg också på Snape.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande gömställe på lördag vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre."
Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom.
"Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite.
"Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre."
Yaxley darrade på rösten när han fortsatte:
"Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende.
"Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape.
"Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape.
"Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter. Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet.
Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Hans skadeglädje dog med ens ut.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat de senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd.
Inte heller när Bellatrix flinande nypt honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han gjort en min.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga. Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna:
”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen.
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp.
”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte.
”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade tänderna i ett grin.
”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.”
Grårygg slickade sig om läpparna.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror. Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud.
”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort.
”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.”
Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer.
”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort.
”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen.
”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort.
”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Draco tittade bort.
Burbage öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet.
Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

OH EN FF:N OM DRACO!!!!!! DEN MÅSTE JAG LÄSA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*Läser*

JUST....love it

Å ÄNTLIGEN ett nytt kapitel! Det har jag längtat mig blodig efter, och det har Draco också gjort kan jag lova. Vad kan då bli bättre än att det är min fina goa Avis som skriver?!

DU skriver att DU blir inspirerad av MIN ff:n. Pytt säger jag! Det är du som är den grymma av oss två. Jag bara älskar dina miljöbeskrivningar. De är helt fantastiska. Och karaktärerna sen. Det kan inte bli bättre. Jag hatar Umbridge, den äckliga paddan. Så jag relaterar till Anthony. Men well, nu till det underbara kapitlet som jag läst typ sådär 10 ggr.

Jag är så himla glad äver att du läser!! Om jag så bara får dig och Trezzan som bevakar, så gör det mig inget. Jag ska skriva för ER!! Det är samma som den "gamla" 2an, så du kommer nog känna igen ett par kapitel kanske. Hoppas att det inte gör något!!

Tack snälla fina du för de fiiina kommenaterna om min ff:n. Jag blir så himla, himla glad! Du får mig så motiverad!!! TACK, TACK TACK!!!!



Älskade vän.Du vet redan vad du betyder för mig. Tack ♥

Här kommer första kapitlet i Draco Dorminens. Tack till er som vill bevaka. Jag kommer förhoppningsvis inte göra er besvikna.

Kapitel 1
Tillbaka blick


Fenrir Grårygg var en ganska så storvuxen man. Och trots att han var både krum och mager fick hans
tyngd mig att tappa andan. Som om mina flämtande andetag hade gett honom en kick flinade han och pressade sig över min tunna bröstkorg som trycktes ihop som en luftbubbla.
”Nå, hur ska du ha det?” väste han och slungade sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
”Jag har inte tid att diskutera tillagningen av min middag med min middag.” Han gav upp sitt skällande hesa skratt och tryckte sina långa gula naglar mot min strupe. Jag knep ihop ögonen och väntade på att allt skulle ta slut. När trycket med ens släppte från mitt bröst trodde jag först att jag var död. Men sedan hördes en mycket bekant röst alldeles ovanför mitt huvud.
”Är du inte riktigt klok, din byracka!” Bellatrix Lestrange slet bort Grårygg och kastade in honom i väggen. Sedan högg hon tag i hans sargade klädnad och tryckte trollstavsspetsen mot hans degiga haka och väste:
”Ingen får röra den flickan! Hon tillhör Mörkrets herre lika mycket som Potter, och han vill ha henne levande.”
Grårygg morrade dovt till svar och föste undan Bellatrixs trollstav med handen. Sedan reste han sig upp och kastade en ilsken blick på henne. Men han höll sig på behörigt avstånd. Bellatrix knyckte på nacken och vinkade fram tvillingarna Carrow som stått och trampat bakom henne.
”Skynda på. Han har varit där uppe alldeles för länge nu.”
”Draco!” Jag gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av Alecta Carrow; en tjock liten kvinna vars elaka ansiktsuttryck inte alls passade ihop med hennes oförargliga utseende.
”Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp mig förtjust i kinden.
”Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade.
”Till sin älskling.”
Leendet på Bellatrixs smala läppar blev bredare för varje bokstav. Hon vände sitt en gång vackra ansikte mot mig.
”Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om.”
Hon skrattade till. ”Draco är en av oss.”
”Nej!” Jag kastade mig mot henne men hölls tillbaka av Alecta. ”Ni ljuger!”
”Gör jag?” Bellatrix gjorde till rösten och låtsades snyfta. ”Stackars lilla Eleonora... Vad ledsen hon kommer att bli när hon upptäcker att vi har rätt.”
”Ursäkta, men jag tror att vi borde...” Amycus, den andra tvillingen Carrow, nickade mot trappan och Bellatrix krökte på läpparna.
”Du kan släppa henne.”
Alecta grimaserade och släppte taget om mina armar. Jag trängde mig förbi dem och rusade uppför trappan.


När Draco hade tagit sig uppför alla de hundratals trappstegen som ledde upp till Astronomitornet glänste hans ansikte av svett. Men det var inte av ansträngning han svettades, utan av rädsla.
Dumbledore stod lutad mot muren runt bröstvärnet. Han var blek om kinderna och verkade ha svårt att stå på benen. Draco kunde se att den gamla mannen darrade och det fick honom att repa mod. En våg av övermakt sköljde över Draco och han avväpnade Dumbledore med en snabb handrörelse, plötsligt säkrare på sig själv. Dumbledores trollstav flög i en vid båge och landade framför Dracos fötter. Han skyndade sig att peta den utom räckhåll bakom en pelare. Sedan rätade han på sig och kastade en blick på Dumbledore för att avgöra sin rektors sinnesstämning. Till Dracos besvikelse såg han varken rädd eller särskilt oroad ut. Lugnt iakttog han Draco med ett artigt och nästan lite nyfiket uttryck i de blå ögonen, som till hälften doldes av ett par halvmåneformade glasögon. De satt lite på sniskan och Dumbledore lyfte långsamt upp handen och rättade med en skakig rörelse till dem.
Sedan tittade han återigen på Draco som fortfarande stod med trollstaven höjd över huvudet.
”Godkväll Draco. Jag anade nästan att jag skulle träffa på dig här. Ett sant nöje måste jag medge. Hur står det till?”
”Gaggiga gamla idiot!” Draco gav upp ett gällt osäkert skratt. ”Ni har ingen aning om vad som fört mig hit.” Hans blick föll med ens på de två kvastarna som låg slängda intill muren och han rynkade ogillande på näsan. ”Var är Potter?”
Dumbledore höjde förvånat på ögonbrynen. ”I sin säng förmodar jag. Om inte det är så att dina lakejer har väckt upp hela skolan.”
”Prata inte strunt!” Dracos röst var hes. ”Jag vet att ni lämnade slottet tillsammans! Var är han?”
”Inte här som du ser”, svarade Dumbledore lugnt. ”Men om du inte tror ditt blotta öga får du mer än gärna ta dig en titt.” Han gjorde en svepande gest med handen.
”Men jag förmodar att du inte har speciellt gott om tid?”
Draco svarade inte. Han kastade en blick över axeln och tog sen ett steg framåt.
”Det jag inte riktigt förstår”, fortsatte Dumbledore i samma samtalston som om de diskuterade en exalterande uppsats; ”Är varför du kommer alldeles ensam? Var har du dina medhjälpare?”
”De stötte på några av era vakter. De slåss där nere just nu. Men de kommer nog snart. Jag gick i förväg. Jag... det är nåt jag måste göra.”
”Då så. Det är väl bäst att du gör det då min käre gosse.” sa Dumbledore stilla. ”Låt inte en gammal mans struntprat hindra dig.”
Det blev tyst. Draco fumlade med sin klädnad och kastade ideligen blickar på Dumbledore som om han var rädd för att han plötsligt skulle få för sig att överfalla honom. Halskedjan klingade muntert runt hans hals och Dumbledore fäste sin blick på den.
”Har du verkligen tänk till ordentligt, Draco?”
Draco ryckte till som om Dumbledore gett honom en örfil. Han ilsknade till.
”Vad menar ni med det?”
”Du vet mycket väl vad jag menar, Draco.”
För första gången sen de stötte ihop uppe i tornet såg Dumbledore sorgsen ut.
”Draco, min käre gosse, du är ingen mördare.”
”Hur vet ni det?” sa Draco genast. Hans bleka ögon glödde i skenet från märket som stoltserade uppe i skyn; ännu mer skrämmande än miniatyren som han bar på sin vänstra arm.
”Ni vet inte vad jag har gjort!”
”Att nästan lyckas ta död på sin närmaste vän och förgifta en skock förstaårselever låter inte som något stordåd i mina öron, Draco.” sa Dumbledore. Draco blinkade ett par gånger och slickade sig över dem spruckna läpparna.
”Det var ett misstag.”
Dumbledore nickade sakta.
”Misstag kan vara förövande åtskilliga gånger. Så fatta ett klokt beslut och gör inga flera.”
”Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra!”
Draco riktade trollstaven mot Dumbledores hjärta.
”Ni vet inte vad det här handlar om!”
”Visst vet jag det”, sa Dumbledore. ”Jag vet allt som du gjort och inte gjort det senaste året.”
”Men varför hindrade ni mig inte då?” frågade Draco hånfullt.
”Jag försökte, Draco. Jag gav Proffesor Snape order om att hålla dig under uppsikt.”
”Han har inte följt era order, han har funnits på min sida hela tiden.”
”Naturligtvis var det vad han sa till dig, Draco, men...”
”Han är dubbelagent, din idiot, han jobbar inte för er, det är bara vad ni tror!”
”Draco, vi är nog inte överens på den punkten. Jag råkar faktiskt lita på Professor Snape.”
Draco flinade. ”Då har ni begått ett stort misstag.”
”Det må så vara”, sa Dumbledore milt och log. ”Men jag står fortfarande fast vid mina ord. Jag litar obevekligen på Severus.”
Ett skrik hördes nedanför foten av trappan och Draco snurrade runt. Det lät som om någon föll och hans ansikte vitnade.
”Det verkar som om någon behöver din hjälp, Draco.”
Draco svarade inte. Han stod som förlamad och stirrade utan att blinka mot dörren. Nu lät det som om folk slogs i själva spiraltrappan som ledde upp till dem. Draco ruskade på huvudet och vände sig om igen. Han såg sammanbiten ut. Dumbledore hade också vänt huvudet mot oväsendet. En bekymrad rynka vilade över hans panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna.
”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore. ”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar.
”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen större skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning.
”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta.
”De trodde nog inte att jag skulle överleva så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt.
”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Draco rös till. Långsamt och utan att släppa ögonkontakten med Dumbledore sänkte han staven. Plötsligt dundrade steg uppför trappan, och ett ögonblick senare knuffades Draco ur vägen när fyra gestalter i svarta kåpor sprang in genom dörren och ut på bröstvärnet.

Det hade blivit läckor i taket och för varje trappsteg jag tog mig uppför träffades mitt ansikte av iskalla regndroppar. Hjärtat dunkade så högt att det dånade i mitt huvud och pulsen slog så fort att jag trodde att jag skulle svimma. Precis när jag satte mina fötter på det sista trappsteget knuffades jag åt sidan av fyra gestalter i svarta kåpor.
”Nedra unge att vara i vägen!” hörde jag en utav tvillingarna ropa och jag träffades hårt av en förbannelse i bröstet. Den fick mig att falla åt sidan och helt omtumlad av plågor blev jag liggande på det fuktiga golvet med slutna ögon.
Runt omkring mig surrade ljudet av röster och jag försökte registrera dem. För ett ögonblick snurrade världen till innan den återgick till att bli allt mer stabil igen.
”Draco”, viskade jag och gjorde ett försök att sätta mig upp.
”Dumbledore gick i fällan!” Samma röst som hade kastat förbannelsen på mig jublade. Dumbledore? Jag ruskade förvirrat på huvudet i ett försök att få igång tankeverksamheten. Hade dem verkligen sagt Dumbledore? Men då...
”Bravo Draco, bravo!”
Jag kved till och lyckades kravla mig upp i sittande ställning. Lutad mot väggen tog jag ett par djupa andetag medan jag sökte febrilt efter min trollstav innanför klädnaden.
Framför mig hörde jag Dumbledores röst; lika lugn och respektingivande som alltid. Han förde en konversation med tvillingarna Carrow innan han övergick till att prata med Fenrir Grårygg. Bellatrix verkade hålla låda. Eller var hon inte där? Med ögon som fortfarande skelade försökte jag kika åt det håll som rösterna kom ifrån.
”Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.”
Jag kröp ofrivilligt ihop när jag hörde vad Grårygg sa. Vart fanns Draco? Och Bellatrix?
”Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, hörde jag Dumbledore svara Grårygg. ”Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.”
”Det gjorde jag inte!”
Jag hoppade till när jag hörde Dracos röst, full av äckel.
”Jag hade ingen aning om att han skulle komma!”
”Seså, ljug inte nu, Draco.”
Även Bellatrix gjorde entré.
”Vi vet allesammans att du har ett gott öga till byrackan.”
Jag lyckades knipa ihop ögonen så att bilden framför mig blev någorlunda stark. Synen fick mig att tappa andan. Dumbledore halvsatt med ryggen lutad mot muren längst ut på bröstvärnet. Framför honom stod Draco med trollstaven riktad mot Dumbledores bröst. Bredvid honom; två på varje sida stod de fyra dödsätarna som jag hade konfronterats med tidigare. Grårygg dreglade och stirrade som förhäxad på Dumbledores hals där det för honom pulserade saftigt uppfriskande blod. Tvillingarna Carrow stod tätt intill varandra en liten bit bakom Draco och på hans andra sida tillsammans med Grårygg, lite framför de andra, stod Bellatrix.
Hon hade samma uttryck i ansiktet som ett barn på julafton. Och när hon talade var rösten energisk.
”Du är dig lik, Dumby. Bara en massa struntprat.”
Hon fnissade till.
”Jag fattar inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död. Men vi ska inte göra honom besviken. Kom igen nu, Draco, sätt igång!” Hon viftade menande med handen åt Draco som hade blivit lika vit i ansiktet som Dumbledore var om skägget.
Då hördes ett brak nerifrån och någon skrek:
”Dem har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!”
”Draco!” Jag kunde höra på Bellatrixs röst att hon hade blivit stressad. ”Vad väntar du på? Gör det nu!”
Men Draco bara stod där. Hans ansikte var en stelnad mask av skräck och han skakade så mycket att han knappt kunde sikta.
”Jag gör det”, morrade Grårygg och tog ett par stapplande steg mot Dumbledore. ”I flera år har jag väntat på att få slita upp...”
”Nej!” röt Bellatrix och Amycus i en mun. Med en blixt av blått ljus slungades varulven med huvudet före in i bröstvärnets mur och vacklade åt sidan med ett rasande vrål.
Jag pressade handflatorna mot min dunkande hjärta för att det inte skulle avslöja mitt gömställe medan jag försiktigt närmade mig. Trollstaven som jag hittat längst in i fodret på min klädnad kramade jag hårt mellan fingrarna.
”Gör det nu Draco, eller flytta dig så att någon av oss kan...” Alecta blev avbruten av att ännu en person kom instormande. Men denne bar ingen förklädnad. Utan att ta någon notis om mig stövlade Severus Snape förbi. Med sin svarta ogenomträngliga blick strikt riktad rakt fram klev han utan att visa minsta spår av förvåning ut på bröstvärnet. Draco stirrade chockat från Dumbledore till Snape. Trollstaven hängde slappt i hans hand och han visade inga tecken på att använda den.
”Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna...” Snape viftade bort Amycus som om han vore en illa tillagad trolldryck.
”Vi måste nog ordna det i hans ställe...”
Snape svarade inte nu heller. Han såg på Dumbledore på samma sätt som man ser på en döende.
”Severus...” Ljudet av Dumbledores bedjande röst fick det att knyta sig i magen på mig och jag fortsatte stapla framåt så snabbt mina ben förmådde. Jag var tvungen att stoppa detta. Det här var osannolikt. Det här hände inte. Det här kunde helt enkelt inte hända.
”Avada kedavra!” En skur av grönt ljus skingrade åskådarna och hela Astronomitornet lyste upp av ett starkt skimmer.
Jag skrek utan att bry mig om att jag gav mig till känna.
Jag skrek utan att ta någon notis om Draco som vände sig om och spärrade upp sina ögon av fasa när han fick se mig komma springande.
”Nej!” Jag kastade mig framåt i ett försök att fånga upp Dumbledores fallande kropp; trots att jag visste att det var omöjligt. Trots att jag visste att det inte tjänade någonting till. Det var för sent. Som en stor trasdocka föll Dumbledore långsamt över bröstvärnet, och ur sikte.
”Nej snälla, nej!” Jag greppade i tomma luften där Dumbledores vänliga ansikte hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. Tårarna trängde på i ögonvrån men jag brydde mig inte om dem.
”Skynda er, vi måste iväg!” Snape föste de andra framåt. Alla förutom Draco kastade sig mot utgången. Han verkade ha frusit fast i sin position, med ögonen uppspärrade och munnen formad som ett O.
”Draco, rör på påkarna!”
”Inte så snabbt, Severus.” Remus Lupins röst svävade in genom dörren och Snape stelnade till.
Sedan skedde allt mycket snabbt. Dödsätarna med Snape i spetsen trängde sig förbi Fenixorden och rusade nerför trappan. Fenixorden var inte sena att ta upp jakten och snart skallade ropen av förbannelser nere i slottet.

Draco och jag blev stående som två genomdränkta stenfigurer längst ute på bröstvärnet. Jag stirrade fortfarande efter Dumbledores fallande kropp.
”Elli.” Jag kände hans iskalla händer mot min bara hud och jag snurrade runt.
”Rör mig inte!” tjöt jag och han ryggade tillbaka. Vi bytte plats och utan att jag visste hur det gick till så fann jag mig själv framför honom.
”Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Dracos röst var lugn. Han slöt ögonen ett ögonblick och mumlade tyst för sig själv:
”Du fattar alltså inte.”
Jag skakade sakta på huvudet, backade ifrån honom.
”Sluta. Du skrämmer mig.”
”Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Jag hörde själv hur desperat jag lät. ”Draco, det här är bara en dröm.
En mardröm. Visst är det så?”
Draco rörde inte en min. Han skakade bara långsamt på huvudet.
”Jag hade fått ett hedersuppdrag av mörkrets herre. Min far bjöd in mig till deras sekt. Utan dem så vore jag ingenting.”
”Du var min vän!” Jag skrek åt honom för att överösta regnet. Sedan sjönk jag ihop i en hög av snyftningar.
”Du är min allra bästa vän. Jag gör vad som helst för dig! Snälla Draco, gör inte såhär.”
Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Draco stod tyst framför mig. I sin blöta klädnad såg han väldigt ynklig ut.
”Det här är för ditt bästa.”
”Mitt bästa?” Jag hävde mig upp på fötter igen.
”Kallar du det här för mitt bästa? Vad har du gjort?”
”Lägg dig inte i det här!” sa han ilsket.
”Jag vet vad som är rätt för mig. Du är inte som mig. Vi är alldeles för olika.”
”Och det ger dig rätten att döda folk?” skrek jag till svar.
”Jag hade inget val! Jag försökte berätta det, men jag svor på den obrytbara eden! Jag svor inför mina fäder att om jag skulle yttra ett enda ord om mitt uppdrag för en enda levande själ skulle jag dö. Jag kunde inte...”
En blixt lyste upp himlen och dränkte Dracos röst i en väldig åskknall. Jag slöt mina ögon. Blundade så hårt jag bara kunde och hoppades att allting skulle försvinna.
Att jag skulle vakna upp i min varma himmelssäng, svettig och darrig med en orolig Hermione lutad över mig. Men när jag öppnade ögonen fanns allting kvar. Draco stod fortfarande där.
Hans vitblonda hår låg slickat mot huvudet och de isgrå ögonen bar en glans som jag inte hade sett förut. Han såg nästan galen ut. Trollstaven hängde fortfarande slappt vid hans sida, och för ett ögonblick önskade jag att han skulle rikta den mot mig.
”Du är bättre än såhär. Jag vet det.”
”Förstår du inte?” sa Draco och tittade desperat på mig.
”Jag är tvungen att göra det här.”
”Du är inte tvungen till någonting alls.”
”Jag är ledsen.” Hans röst bröts.
Sakta reste jag mig upp. ”För vadå? För vadå, Draco?"
”Det här!”
Han slet fram sin vänsterarm. Mörkrets märke hånflinade åt mig från hans bleka hud och jag blinkade utan att kunna tro mina ögon.
”Nej. Det stämmer inte. Jag såg din arm tidigare. Du bar inget märke...”
Draco skrattade till. Det lät mer som en snyftning.
”Du kan visst inte skilja på höger och vänster.
Det var ingen konst att blidka dig.”
Han fortsatte att skratta och viftade med armen.
”Jag har haft det här märket ända sedan den kvällen då jag kom hem till Malfoy Manor, sargad och svag. Minns du? Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.”
”Nej.”
Jag stirrade på märket och backade. Marken gungade under fötterna och halsen snörpte ihop sig. Jag fick ingen luft. ”Hur...Hur...”
Jag såg Draco rakt in i ögonen. Han flackade med blicken och jag kunde se; trots att han skickligt försökte dölja det att han var på bristningsgränsen.
”Hur kunde du?”
”Draco!” En mörk mansröst dånade utanför bröstvärnet och jag fick syn på en grupp med dödsätare som allesammans satt grensle över någonting stort och svart.
”Vad håller du på med? Snabba på!”
Draco gav mig en sista blick. Hans ansikte var förvridet av smärta och en liten tår letade sig ut från hans öga och rann stilla nedför hans kind.
”Förlåt”, formade hans läppar innan han gick fram till räcket och svingade sig över det.
”Nej!” tjöt jag och rusade fram.
”Nej Draco! Snälla, kom tillbaka!”
Dödsätarna hånskrattade åt mig. Med en blinkning var de försvunna; susade som ett svart streck över himlen och vidare över den osynliga muren innan dem löstes upp långt bort i fjärran. Inte förrns nu började jag bli medveten om oväsendet. Nerifrån hördes det skrik och ett enfaldigt tjattrande från yrvakna elever. Någon, misstänkt likt Hermione, grät hejdlöst och oljudet av Fred och Georges exploderande Rökbomber letade sig uppför trappan. Men ingenting av det där berörde mig det minsta. Jag tittade åt det håll som Draco hade försvunnit, märkte knappt att jag trampade på något. Utan att egentligen bry mig plockade jag upp föremålet. Det var en konstgjord galleon, identisk med den som jag hittat nere i fängelsehålan. Identisk med den som Dumbledores Arme hade använt föregående år. Dumbledore... När jag med ens insåg sambandet kunde jag inte längre hålla tillbaka det som hölls instängt inom mig och mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder och jag hulkade så att jag knappt kunde andas. Jag snubblade till och var nära att falla över en person som ljudlöst kommit smygande bort till mig. Utan att lägga en tanke på att det skulle kunna vara Voldemort själv, föll jag i dennes armar och lutade mig snyftande mot en spetsig axel. En märklig doft av källare och skog nådde mina näsborrar och jag öppnade mina rödgråtna ögon på vid gavel för att ta reda på vem jag kastat mig om halsen på.
”Han är borta”, snyftade jag, utan att veta om jag syftade på Draco eller Dumbledore.
”Jag vet”, svarade Theodore Nott kort.
”Jag såg honom.”
Jag kved till och borrade in ansiktet i Notts halsgrop. Han verkade inte uppskatta min närhet, men gjorde ingen ansats till att skjuta mig ifrån sig. Överrumplat och spänd som en fjäder stod han där och lät mig gråta. Efter en stund la han försiktigt sin ena hand på min axel. Med den andra plockade han upp sin trollstav, riktade spetsen mot himlen och mumlade en besvärjelse. En kaskad av guldskimrande gnistor sköt ut och for upp i skyn, där dem tillsammans omringade dödsätarmärket och bildade ett stort lysande kryss.

...

Dem hade färdats längre än någonsin tidigare.
Draco kände inte igen sig. Han hade aldrig varit såhär långt norrut tidigare. Hans far trampade på en bra bit framför honom, noga med att hålla sig långt borta från sin son. Han hade ju så gott som misslyckats med sitt uppdrag, och en sådan unge var inget att vara stolt över. Dracos mage knöt ihop sig när han såg sin fars långa glänsande hårsvall framför sig på stigen. Han skulle inte vara nådig.
Om bara inte Draco hade varit så blödig. Om han bara inte hade låtit någon ta sig in innanför de murar som hans föräldrar ägnat sexton år åt att bygga. Dracos händer slöt sig om det lilla silverfärgade hjärtat som satt i en kedja runt hans hals. Han måste bli av med det. Måste kapa alla band till det som varit. Han slängde ett ögonkast åt sidan och fick syn på Avery som log uppmuntrade åt honom. Draco nickade kort och bet ihop. Sedan tog han tag med pekfingret runt kedjan och ryckte till. En skarp smärta sköt igenom hans bröst i samma stund som han avlägsnade föremålet. För ett ögonblick vägde han halskedjan i handflatan. Han kunde spegla sig i den. Draco la huvudet lite på sned och betraktade fundersamt sig själv. Han var tvungen att erkänna att han såg sjuk ut. Halsbandet brände till som om det ville påminna honom om något. Han gav ifrån sig ett rop av smärta och slängde det ifrån sig. Skrämd av styrkan hos det till synes oskyldiga smycket trampade han ner det så långt i mossen som det var möjligt, innan han utan att se sig om fortsatte efter de andra. Draco kände sig betydligt bättre till mods när han hade blivit kvitt halsbandet.
Nu var alla band brutna. Nu kunde det nya livet ta sin början.

Det nya kapitlet var helt fantastiskt! Amazing!!! VACKERT BÄST OCH ALLT BRA SOM FINNS. Jag är så glad över att äntligen få läsa en ff:n som denna, älskar också att den är från 5e året då jag inte är nått fan av 3e,4e,5e generationen osv. Tack så mycket!!

GO GO GO!!

Varsågod då! Här har ni nästa kapitel som jag hoppas ni kommer att gilla. Jag följer boken, men inte helt, Angelina är te.x fortfarande kvar här i min ff:n, ni får se varför sen. Hoppas ni ska tycka om det. Draco hoppas på många kommentarer annars blir han ilsken. All min kärlek till er ♥
/ Elzyii

Kapitel 23
Demenskarameller och två vita ugglor

”Uttagningsprovet till laget är på torsdag klockan 18:00.” 
Angelina tittade först på Harry och sedan på Ron som båda två nickade.
”Är du den nya?” Hennes svarta blick svepte över mig och hon log ett leende som visade varenda
en av hennes perfekta vita tänder. ”Tufft.” Hon synade mig kritiskt uppifrån och ner.
”Vi behöver verkligen flera tjejer i laget och Harry sa att du var intresserad.”
”Ja…Ja det är jag.” sa jag och försökte att inte låtsas om Rons mördande blick som brände i ryggen. 
”Vad spelar du helst som?” Angelina plockade ner sina böcker i väskan utan att ta ögonen ifrån mig.
”Jagare”, svarade jag snabbt. ”Jag var jagare på min förra skola”, la jag till och sände en tacksam tanke till Harry som lärt mig översätta alla positionerna på engelska. ”Harry sa att det fanns…”
”…En plats kvar som jagare, jepp det stämmer. Och jag ser mer än gärna att den går till någon tjej.” Hon nickade mot mig, ”Spela riktigt bra på torsdag så ska jag göra mitt bästa för att ge dig platsen.
Och du kommer väl också dit Ron? Alla dina bröder spelar väl Quidditch. Det gäller att du upprätthåller din plats nu. Det gick ju inte så bra förra året.”
”Inte Percy”, mumlade Ron som ignorerade det sista två meningarna.
”Han kommer”, sa Harry i Rons ställe och gav sin kompis en vänskaplig puff i sidan.
”Vi är där på torsdag klockan sex.”
”Fint då säger vi så.” Angelina drog bak sitt långa mörka hår i en hästsvans och spände ögonen i Harry som ryggade tillbaka lite. ”Och våga inte ställa till med någonting , Potter!”
”Jag ska göra mitt bästa.” svarade han kort. ”Vi ses.”
Angelina sa hejdå och sprang ikapp sina vänner som gått i förväg ner till lektionen.
Jag såg förvånat på Harry som fortfarande knuffade lekfullt på Ron som mumlade något ohörbart till sina egna skor, ”Vad menade hon med det?”
”Öh…”, Harry ruskade lite på sig som om han ville klara upp allt inuti huvudet först innan han satte ord på det, ”Jag har…Det har varit lite problem för mig innan…Hm…Jag har missat några matcher på grund av öh, en del saker.”
”Ställ inte till med något…?”
”Alltså jag har haft spelförbud.” sa Harry besvärat utan att se mig i ögonen. ”Mest tack vare Snape, och en lärare som vi hade förra året.”
”Ni gillar inte varandra va, du och Snape?”
Harry skrattade till, ett torrt glädjelöst skratt, ”Inte direkt.”
”Snape är vidrig.” Ron tittade för första gången rakt på mig och det chockade mig att han inte såg de minsta butter ut .
”Snape hatar Harry bara för att Harrys pappa och han var ovänner i skolan.”
”Jasså”, sa jag och betraktade Harry och Ron som båda två envist tittade tillbaka på mig
i väntan på ett medhåll, ”Ja han verkar inte direkt trevlig.”
”Han är vidrig”, svarade båda två i en mun. 
”Vart är Hermione förresten?” frågade Harry.
Ron såg sig omkring som om han väntade sig att hon skulle dyka upp alldeles bakom honom
med sitt burriga hår och tunga väska slängd över ena axeln. ”Jag har inte sett henne sen middagen.”
”Hon skulle till biblioteket”, svarade jag och synade Ron som fortfarande snurrade runt och sökte 
med blicken efter Hermione.
”Det är oartigt att stirra sådär! Har din mor inte lärt dig något om folkvett, pojk?” fräste en fetlagd munk från sitt porträtt ovanför huvudena på oss till Ron. 
”Vet hut!”
”Äh håll mun”, muttrade Ron och gav tavlan fingret. ”Men... Då är det nog bäst att jag
går och letar rätt på henne”, sa han svävande utan att se på oss och fingrade på sitt prefekt emblem.
”Vi har ju faktiskt patrullering idag…Alldeles snart faktiskt.”
Han vände på klacken och kilade iväg nerför marmortrappan med en sådan fart att han slog två pytte små förstaårselever ur balans. De små pojkarna som nyss fyllt elva år vinglade förvirrat fram och tillbaka medan det kvidande gned sina skallar och kastade ilskna blickar efter Rons ryggtavla när det var helt säkra på att han inte såg dem.
”Ska vi?” frågade Harry och nickade mot porträttet av Den tjocka damen.
”Antar att du inte heller gjort din trolldrycks läxa?”
”Jag och Hermione gjorde den igår.” sa jag och följde med Harry fram till porträttet.
”Jaha” sa han och jag kunde höra att han blev besviken. ”Vad synd… Kalkongsonggång!”
”Alldeles riktigt”, fnittrade tavlan och gled upp så vi kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum.
Uppehållsrummet var nästan alldeles tomt på folk vilket tydde på att de flesta eleverna föredrog att ta ut sin ledighet de få timmar de hade innan läggdags på att vandra runt på skolområdet, spela knallkort i korridorerna eller göra sina högt avskydda läxor i biblioteket.
”Ja jag ska väl…” Harry tecknade åt en av fåtöljerna framför brasan, ”...göra klart min läxa så jag slipper få kvarsittning på torsdag, då mördar Angelina mig.” 
Han gav mig ett lite sorgset leende och började långsamt gå genom rummet fram till sin favoritfåtölj längst bort i hörnet närmast brasan.
”Harry vänta!” ropade jag och tog några steg. ”Jag kan hjälpa dig. Om du vill?”
”Gärna”, svarade han och flinade brett. ”Om du lovar att inte berätta det för Hermione…”
”Jag lovar”, svarade jag och log. ”Det var faktiskt inte så svåra frågor så hon borde faktiskt kunna gå på att du gjort alltsammans på egen hand.”
Jag slog mig ner mitt emot honom och stödde armbågarna på det lilla bordet där någons
kvarglömda trollkonstläxa låg och såg övergiven ut. 
Jag flyttade undan det hopknycklade papperet med handen och den singlade sorgset ner på golvet och försvann under Harrys fåtölj. 
”Få se här… Äsch du kan skriva av mig om du vill, det är väl lättast så”, sa jag glatt och sköt över
mitt papper till Harry som förbluffat såg på.
”Va? Får jag?” frågade han och böjde sig ner och kisade för att kunna läsa och jag skämdes över min pyttiga handstil, ”Vad fint du skriver.”
”Tack!” svarade jag och lutade mig tillbaka.
Fåtöljen var väldigt skön, om den bara hade stått lite närmare Harrys…
”Låt oss bara hoppas att det är rätt svar jag skrivit också, annars får du ju massa fel på grund av mig.”
”Ingen risk”, svarade han nonchalant medan hans fjäderpenna flög över papperet. ”Snape ger mig alltid dåligt betyg hur rätt det än är.”
”Men… Så kan han ju inte göra!” sa jag förskräckt och stirrade på Harry som oberört skrev vidare.
”Då förstör han ju ditt betyg i trolldryckskonst!”
”Ja”, svarade han entonigt och tittade snabbt upp på mig. ”Men det är strunt samma egentligen.”
Han sänkte sig ner över sin halvklara läxa på nytt, ”Jag struntar faktiskt i om jag får godkänt i trolldryckskonst eller inte, det är i alla fall inget som jag tänker studera vidare nästa år.”
”Men om du behöver det till ditt yrkesval?” sa jag förvånat och strök Hermiones fula orangea katt Krumben, som tagit tillfället i akt och skutta upp i mitt knä för lite sällskap, över ryggen. 
”Det behöver jag inte”, sa Harry kort och svor till när han råkade spilla ut några droppar bläck över papperet. ”Jag kommer se till att jag inte kommer behöva det.”
Innan jag hann svara öppnades porträtthålet upp och in välde en hel drös med
gryffindorare, alla klädda i svarta skolklädnader med det lilla emblemet av ett lejon fastsatt på bröstet in i sällskapsrummet.
Längst fram i gruppen marscherade Fred och George med armarna om en pytteliten kille som såg lycklig men lätt mörbultad ut.
”Här var det tomt!” utbrast George och slängde ner den lilla pojken i en av de sammetsröda sofforna varpå han själv slog sig ner bredvid. ”Hur känns det nu, Dennis?”
”Br..bra!” pep den lilla pojken och såg sig förvirrat omkring. ”Var är jag?”
Klungan av elever bakom honom vrålade av skratt, och Fred och George gjorde ett lyckligt utrop och slog ihop sina händer i en segergest över pojkens huvud.
”Genialt Fred!”
”Säger detsamma George!” 
Fred snurrade runt och vände sig mot skaran och fortfarande högljutt hurrade. 
”Okej allihopa… vem vill göra en beställning av Weasleys Demenskarameller?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!” Vrålade samtliga i den skrattande klungan och hoppade upp i luften som en man innan de började svärmade runt tvillingarna. 
”Se så skriv upp er här! Bara två galleoner för fem stycken, garanterat funktionella. Håller dig förvirrad i upp till en timme. Perfekt anledning till att slippa dina mest avskydda lektioner!
Ska inte du beställa några, sköna böna?” skrålade George och hoppade över två förstaårselever som stod böjda över Freds handflata.
”Du slipper ifrån Malfoy, precis när du vill det!”
”Nej tack George”, svarade jag och skrattade. ”Vad är det för något?”
”Demenskarameller!” Han höll fram en påse med något som liknade färgglada små tuggummin.
”Tugga på ett som du gör med ett helt vanligt tuggummi med körsbärssmak, garanterat lagligt och helt oskyldigt. Efter bara tio sekunder blir du helt förvirrad och vet inte ens vad du heter och blir skickad upp till sjukhusflygen, där du får ta igen dig den där timmen du egentligen skulle behöva slita ut dig på någon trist lektion!”
”Eller stå ut med Malfoys skrytande”, inflikade Fred som också kommit släntrade till oss med en
svans av folk efter sig. ”Helt genialt, tycker du inte?”
”Jo verkligen!” svarade jag och fnissade. ”Men hur vet ni att det inte är farligt?”
”Vi har testat allt på oss själva minst hundra gånger”, svarade George nonchalant medan Fred halade upp ett papper ur fickan och började ta emot beställningar.
”Och på honom där borta, ser jag.” sa jag och pekade mot den lilla pojken som drömmande stirrade rakt ut i luften. ”Är det verkligen så smart?”
”Äsch, det är bara för att ta reda på om alla reagerar likadant på karamellen och dessutom så var han frivillig”, sa George och viftade avfärdande med handen innan han rätade på sig och hojtade: ” Bara två galleoner per påse, rena rama husalfs priset!”
”Får de verkligen göra sådär?” sa jag och lutade mig fram mot Harry. ”Sälja sånt där till förstaårselever menar jag? De går ju inte ens kvar på skolan. ”
”Det tror jag knappast.” Harry ryckte på axlarna och flinade brett, ”Men de där två har aldrig varit så intresserade av regler och så länge de inte utsätter någon för fara så är det okej antar jag. Dumbledore har gett dem tillåtelse att annonsera sina varor här två gånger i månaden. Jag tror att han tycker att det är rätt kul att ha dem här. De livar upp stämningen lite, om man säger så. ”
Jag nickade och höll med. Det kunde verkligen behövas.

Eftersom Fred och Georges Demenskarameller var onekligen populära och medförde
en hel del oväsen av elever som nästan slogs för att få göra sina beställningar bestämde vi oss för att  ta en promenad upp till Ugglesalen och se om Shanti och Hedwig, Harrys uggla hade kommit tillbaka från sin jakt. Jag hade inte varit i Ugglesalen tidigare och efter den femte långa trappan så höll jag med Harry om att de borde följt mugglarnas exempel och installerat en hiss.
”Det är nästan som om de inte vill att man ska skicka brev”, flämtade Harry och tog sin mödosamt upp för den sista trappan med mig i släptåg. ”Vem orkar springa uppför de här trapporna dagligen? Det är säkert Filchs påhitt, han avskyr oss…”

Så fort vi klev in på det nersölade golvet fick jag syn på Shanti som satt som en vit liten skulptur på takbjälken bredvid Dracos ståtliga tornuggla Dorcus.
Hon bredde smidigt ut sina vingar och landade med ett mjukt svisch på min axel och började genast kärvänligt dra mig i håret med sin lilla näbb.
”Vad fin hon är”, sa Harry och strök henne försiktigt över fjädrarna. ”Då behöver inte Hedwig känna sig ensam längre.”
Han såg på sin egen snövita uggla som slagit sig ner på hans utsträckta arm.
Trots att både hon och Shanti var vita så var de inte ett dugg lika.
Hedwig var både större och bredare än Shanti och hennes ögon var bärnstensgula, inte himmelskt blå som Shantis.
”Hon är också väldigt söt”, sa jag och såg på Hedwig som tittade tillbaka på mig med lugna vänliga ögon. ”Hur länge har du haft henne?”
”Sen jag var elva”, svarade Harry och pussade sin uggla på pannan. ”Jag fick henne av Hagrid i födelsedagspresent.”
”Har du känt Hagrid så länge?” frågade jag och lyfte ner Shanti för att kunna försegla brevet som jag skrivit kvällen innan.
”Det var han som räddade mig när jag var en baby, och som sedan kom och talade om för mig att jag skulle få börja här.”
Harry strök frånvarande Hedwig över fjädrarna, djupt försjunken i sina egna minnen. 
”Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.”
”Jag kan förstå det”, sa jag tyst och lyfte fram min uggla till det stora fönstret rutlösa fönstret.
”Har du alltid vetat att du är…?” sa Harry trevande och såg på mig med sina gröna ögon.
”Eller är du…?”
”Renblodig, ja”, svarade jag undvikande och knöt omsorgsfullt fast pergamentrullen vid Shantis ena ben. ”Fast min pappa växte upp i en mugglarfamilj och jag har en mycket nära vän som är mugglare.”
”Och ändå har du bott hos Malfoys hela sommaren!” utbrast Harry bestört och skakade på huvudet. 
”Det är ganska otroligt egentligen.” 
Han satte ner Hedvig och räckte henne de brev som han burit innanför tröjan.
”Kanske det”, svarade jag fundersamt och såg på hur de båda ugglorna tillsammans bredde ut sina vintervita vingar och likt två spöken försvann ut i den svarta natten. 
”Det är mycket som är konstigt nu när man tänker på det, egentligen.”

IM HERE DARLING