Skrivet av Desiree *:
Åh vad braaaaaaaaaa♥♥♥♥!! Haha töntiga jag grät när jag läste detta kapitel, det var så spännande och jag var så nervös för vart hon skulle hamna!! Gryffindor kommer blir awesome Mer, mer, MEEER DU är bäst!!

Haha! Är jag bättre då?! Som får tårar i ögonen när jag läser dina kommentarer..... Det kommer mer, FOR YOU och alla andra finisar som läser min ff:s!
Kram ♥33 och TACK ♥

Skrivet av Winny Geasley:
Är det skoj i USA?

Jadå, men mer skojj hemma! Och nu ä jag HEMMA
Skrivet av Freddelito:
JAA, snart ett nytt kapitel ♥

Hihi precis Freddie...
HÄR KOMMER NÄSTA KAPITEL!

Kapitel 18
Tre små felsteg

”Han förlåter dig.” sa Hermione tröstande när vi mätta och belåtna efter en underbar festmåltid, satt uppe i flickornas sovsalar med korslagda ben i varsin himmelssäng klädda i nattkläder. Hermione i ett vackert rött nattlinne i siden och jag i min pappas gamla alldeles för stora svarta T-shirt.
”Jag är inte säker på att han gör det”, svarade jag sorgset och drog fingrarna igenom mitt mitt hår som blivit tovigt efter flätorna.
”Draco är Draco, tyvärr.”
”Men…” Hermione såg fundersam ut, ”Om er vänskap är stark och så… Jag menar… Han har aldrig visat tendens till att ens bry sig om någon tidigare så han måste verkligen tycka om dig.”
”Kanske det.” Jag suckade och drog igen fönstret efter Shanti så tyst jag kunde för att inte väcka de andra flickorna som lugnt snusade i sina sängar.
”Jag har inte känt honom så länge så jag vet inte.”
Jag kände mig både väldigt lättad och väldigt bedrövad över att ha hamnat i Gryffindor.
Det hade varit det elevhemmet jag absolut helst hade velat hamna i speciellt med tanke på att de enda jag pratat med gick där (Förutom Luna som tillhörde Rawenclaw hur det nu kunde komma sig) och Draco som gick i Slytherin (men där ville jag absolut inte hamna) och det hade varit det elevhem som tilltalade mig mest efter mitt samtal med Professor McGonagall. Men det som gjorde mig ledsen var Dracos reaktion. Tyvärr så hade han reagerat precis så som jag hade trott att han skulle göra. Blicken han hade gett mig efter att jag slagit mig ner vid Gryffindorbordet för att bli hälsad och omklappad av alla gick inte att glömma. Den hade varit full av avsky, en avsky som djupnade när Weasley tvillingarna pekade finger. Hermione kunde med all förståelse inte ge mycket stöd. Jag hade insett att hennes tidigare erfarenheter av Draco var allt annat än trevliga och det verkade som om han och Harry hade varit i luven på varandra ända sedan de satte sin första fot här på Hogwarts för fem år sedan.
Hermione hade han tydligen plågat från dag ett eftersom hon var mugglarfödd. Det fick min saknad efter honom att avta lite varje gång jag tänkte på det.

När klockan började närma sig midnatt sa vi god natt och kröp
ner i de varma sköna sängarna. Min stod precis vid fönstret och eftersom jag inte dragit igen förhängena så kunde jag se ut på den svarta klara natthimlen. Någonstans flera mil bort fanns min familj. Kanske låg Miranda just nu och snusade på mammas arm, andades in hennes trygga mammalukt och borrade in ansiktet i hennes hår, precis som jag själv önskade att jag kunde göra. Jag bestämde mig genast för att skicka iväg Shanti med ett brev hem till dem så fort hon var tillbaka från sin musjakt, förhoppningsvis tomnäbbad.
Men vad skulle jag skriva? Hogwarts gick inte att beskriva.
Man var tvungen att uppleva dess sfär, var tvungen att andas
in den friska lukten av sensommar och klart vatten, smaka den underbara festmåltiden med flera hundra olika rätter, titta på alla nya ansikten och försöka memorera i huvudet när de sa sina namn, lyssna på den engelska dialekten och försöka förstå vad som sas, och känna all den här skrämmande förväntan inför morgondagens lektioner. Det var ingenting jag kunde skriva om, det var något som bara var. Men mer än någonsin önskade jag att min familj skulle finnas här och uppleva den här nya fantastiska världen tillsammans med mig. Allt det som jag aldrig skulle kunna formulera i något brev. Tyst vände jag mig på sidan och torkade ögonen mot det mjuka örngottet helt omedveten om att någon en bit under mig låg i sin himmelsäng i pojkarnas sovsal och gjorde precis samma sak.

”Det här är inte sant! Vill de ta kol på oss redan första skoldagen?
Hoppas verkligen att Fred och George skyndar sig med de där skolkgodispåsarna dem håller på och uppfinna, det känns som om jag kommer att behöva förbruka massor…”
Ron kastade ilsket ifrån sig sitt schema som med ett mjukt litet slask landade rakt i Nevilles frukostflingor. Neville gav Ron (Som nu svor högt och försökte fiska upp sitt nersölade achema) en sorgsen blick över kanten på sitt orörda juice glas.
”Gnäll inte. Titta på mitt istället! Jag har dubbelt så många fler lektioner än vad du har, Ron.
Dessutom är det här vårt sista år innan vår FUTT examen och de betygen vi får nu kommer vara avgörande för hela vår framtid!” sa Hermione irriterat till Ron. ”Dessutom…”
”Äsch håll mun, gör det inte värre än vad det redan är”, svarade han ilsket tillbaka och höll sitt uppfiskade schema på en armlängds avstånd.
”Neville, du skulle inte kunna tänka dig att byta det här? Det var ju faktiskt dina flingor…”
Jag återgick till mitt rostade bröd medan Neville försökte protestera när Ron knyckte åt sig hans schema och slängde åt honom sitt eget. Det hade varit en sömnlös natt och jag oroade mig för dagens första lektion, trolldryckskonst.
Det verkade inte vara ett populärt ämne. Neville hade blivit blek som ett spöke i ansiktet när han tagit emot terminens första schema från Professor McGonagall och hade sedan han insett att trolldryckskonst var hans första lektion inte rört sin frukost. Ron hade vält omkull tillbringaren med juice av förargelse och Harry hade suckande lagt huvudet på frukostbordet. Hermione hade helt oberört fortsatt att läsa en jättelik bok vid namn Magins talare som hon hade lutat mot sin frukostskål och såg ut att inte vilja bli störd.
Istället hade jag försiktigt frågat Harry varför ingen ville ha trolldryckskonst som varit ett av mina favoritämnen på min gamla skola. Han hade mumlat något om ”Dålig lärare” och sedan snabbt bytt ämne och börjat prata om quidditch.
Det visade sig att Harry var med som sökare i Gryffindors quidditchlag och att han tillsammans
med laget vunnit quidditch pokalen flera år i rad.
När jag berättade att jag varit med i min förra skolas quidditchlag som jagare hade han sett både
förvånad och väldigt glad ut. Genast började han försöka övertala mig att vara med på uttagningen av nya spelare till laget. Jag nickade till svar medan jag hällde upp lite mera mjölk åt mig och kastade sedan en blick bort mot Slytherinbordet. Draco satt i mitten omgiven av sina kompisar med Pansy som en efterhängsen liten fästing fastklamrad vid sin vänstra arm. Synen gjorde mig illamående.
”Eller hur? Om du provspelar för laget när uttagningen blir så är jag säker på att du kommer få en plats i laget, om du spelat förut menar jag. Ron är också med i laget. Han är vaktare. Eller... Han VAR vaktare. Det gick inte, öh, så bra för honom förra året så Angelina vill att han provspelar igen.
Vad har du för kvast?”
”Nimbus tvåtusen”, mumlade jag och fortsatte att stirra bort mot Draco och Pansy.
”Det var min första kvast också. Jag saknar den faktiskt även om Åskviggen är bättre.
Eller vad tycker du?”
”Mm… Javisst!” svarade jag förvirrat och kastade en blick på Harry som ivrigt betraktade mig med sina intensivt gröna ögon.
”Ja det tycker jag med, men en åskvigg…”, Jag skakade på huvudet.
”De är alldeles för dyra.”
”Du kan få prova min om du vill”, sa Harry och log.
”Vi kan gå ner till planen ikväll och flyga lite om vi får tid öv…”
SLAM. Ron, som hade sett surare och surare ut desto mer Harry och jag pratade hade med ett ryck hoppat upp från sin stol och slitit åt sig sin väska så hastigt att han råkat stöta till Hermiones bok som åkte igen med en smäll.
Han gav oss alla tre en dräpande blick innan han vände på klacken och klampade ut ur stora salen
utan att säga ett enda ord.

Ron syntes inte till fören några minuter innan Trolldryckskonsten skulle börja. Jag hade i sällskap med Harry och Hermione tagit mig ner till fängelsehålorna då han kom springande nerför trappan och trängde sig in mellan Harry och mig, fortfarande med ganska ilsken uppsyn.
Ett hastigt hugg i maggropen talade om för mig att Draco också var där. Han stod lutad mot den kala gråa stenväggen med armarna i kors över bröstet och lyssnade uttråkat på Pansy som malde på om något som tydligen inte alls intresserade honom. Crabbe och Goyle svängde triumferande sina gorilla armar när vi kom gående nerför trappan och Draco kastade en iskall blick på mig innan han återgick till att stirra in i väggen. Jag tecknade åt de andra att vänta medan jag trängde mig fram till Draco.
”Sluta nu”, sa jag bedjande och klev precis framför honom inför en chockad Pansy.
”Du kan inte mena att du tänker hata mig bara för att jag hamnade i Gryffindor.”
Han fortsatte att stirra surt in i väggen och fnös högt utan att svara. Jag himlade med ögonen, honom vågade jag bli arg på men samtidigt ville jag inte reta upp honom i onödan.
”Snälla Draco…” bönade jag istället. ”Du kan inte mena…”
”Han vill inte ha något med en liten smutskalle att göra, fattar du inte det?”
Pansy gav mig en hård knuff som fick mig att ramla bakåt.
”Stick härifrån, jag har inte vaccinerat mig än.”
”Jasså”, sa jag förstående. ”Är det de som luktar.”
”Ditt äckliga lilla halvblod”, väste hon.
”Vill du att jag ska klippa till dig va? Goyle, ge mig ett par plasthandskar…”
”Potter, tio poängs avdrag från Gryffindor”, hördes en släpig kall stämma någonstans bakom mig, och jag vände mig snabbt om. Harry hade dragit fram sin trollstav och riktat den mot Pansys ryggtavla medan Hermione frusit fast i sin position att hindra honom.
”Tio poängs till avdrag för att du inte stoppat undan den där, och tio till för att du uppenbarligen tänkte angripa någon av mina elever, bakifrån.”
Mannen som svepte förbi oss och med en lätt svängning på sin trollstav öppnade klassrumsdörren var lång och smal men inte på samma ståtliga vis som Dumbledore. Det flottiga svarta håret nådde honom nästan ända ner till axlarna och hans hy var vaxblek. Jag släpade fram min kittel och placerade den bredvid Hermiones på högersida längst bak i det instängda fuktiga klassrummet som redan gett mig kalla kårar.
Draco, Pansy, och Blaise valde en plats precis framför oss och Crabbe och Goyle pressade in sina massiva kroppshyddor bredvid en blek knotig pojke med nästan lika flottigt hår som Trolldrycksläraren som Harry hade kallat för Snape.
”Idag ska vi gå igenom en av det mest avancerade trolldrycker som ni någonsin kommer
att lära er på mina lektioner. ”
Han lät en svart blick svepa över klassen, ”Eller åtminstone…försöka lära er”, lade han till och gav stackars Neville som såg ut att vara nära till tårar en hånfull blick.
”Jag tar bara upp elever med ett U i min FUTT klass, så tråkigt nog kommer nog hälften av er att få lämna oss efter det här årets slut.”
Han kastade en blick full av avsmak mot Harry och Ron som gav honom precis samma ansiktsuttryck tillbaka.
”Och du måste vara Miss Jacobsson.” Snape såg länge på mig innan han krökte sina bleka läppar i något som skulle kunna vara menat som ett leende.
”Du ser inte ut att ha valt riktigt rätt sällskap… men man lär sig av sina misstag.
Idag ska vi lära oss att brygga Titanuselixiret, också känd som Lyckobryggden.
Är det någon som kan tala om för mig vilka effekter denna bryggd sägs ha? ”
Hermiones hand sköt genast i vädret men Snape ignorerade henne fullständigt.
”Ingen?”
Hermione viftade med handen som om det gällde livet men Snape låtsades om som om han inget såg.
”Tydligen inte… Titanuselixiret är den bryggd som är mest beroendeframkallande av alla trolldrycker som någonsin skapats. Den som dricker denna dryck känner ett kraftigt lyckorus och ger sig själv intrycket av att vara… Oövervinnlig (Han kastade en elak blick på Harry) till dess att effekten avtar och lämnar kvar användaren med mycket svåra ångestfyllda tankar. Jag förväntar mig inte att någon i den här ovanligt obegåvade klassen ska lyckas brygga Titanus elixiret, men de utvalda få… Han nickade gillande mot Dracos håll; ”Som är benägna har stora möjligheter till att få studera Trolldryckskonst nästa år. Då sätter vi igång.
Ingredienserna finns ; Han viftade med trollstaven, Som vanligt i skåpet. Det ni behöver veta står i boken eller; han viftade med trollstaven igen, på tavlan.
Och om alla ser till att hålla sig på behörigt avstånd från Longbottom så är jag säker på att ingen kommer att förolyckas den här lektionen heller. ”
Snape svepte fram till katetern och ställde sig där med armarna i kors över bröstet
och iakttog klassen som plockade upp sina böcker under en obehaglig kvävd tystnad.
”Ni har 75 minuter på er.”

Långsamt vandrade Severus Snape mellan borden och stirrade ner i kittlarna med ett mer eller mindre bistert uttryck.
”Sa jag inte att brygden skulle vara mörkt bronsfärgad, Longbottom?”
Långsamt rörde han om i kitteln med sin trollstav och ett elakt leende spreds sig på hans smala läppar.
”Din bryggd är orange, Longbottom. Orange.”
Stackars Neville, som darrade i hela kroppen kröp ihop i sin klädnad och tittade upp på Snape med
skräckslagna ögon.
”Inget betyg i år heller ser jag… En sådan överraskning.”
Han gjorde en lätt svängning med sin trollstav och hela Nevilles trolldryck försvann och lämnade en geggig kittel kvar.
Jag var ganska säker på att han lät det vara kvar med flit och såg hur stackars Neville stressat började försöka torka rent sin kittel med en flik av sin svarta mantel.
”Renskrubba”, mumlade Hermione ur ena mungipan när Snape vände ryggen till för att inspektera Goyles gråa cement liknande sörja. Nevilles kittel blev som ny igen och han gav henne en blick som var så full av tacksamhet att jag
blev tårögd.
”Och vad har vi här då?”
Hermione rätade genast på ryggen och backade undan från sin kittel så att Snape kunde ta sig en
ordentlig titt. Han tog upp sin stav och rörde långsamt om i drycken som hade antagit en korrekt
mörkt bronsfärgad nyans som var helt överens med bilden i läroboken. Utan ett ord skrev Snape ner en siffra i blocket och rätade sen på sig och kastade istället en blick ner i Rons kittel.
”Noll poäng även här, ser jag. Och för dig också Potter”, sa han nöjt och krafsade ner en nolla i sitt anteckningsblock. Förvånat tittade jag på först Harrys och sen Rons trolldryck.
Rons hade antagit en svagt rödbrun färg och Harrys var rostbrun.
”Jag ser att du lyckats mäta upp rätt antal ingredienser trots att du sitter vid det här bordet.” sa Snape kyligt till mig och rörde om i min trollbryggd.
”Fascinerande.” Han krafsade ner en svag fyra i sitt block och fortsatte sedan bort till bordet
bredvid. Ron var högröd i ansiktet av ilska.
”Han gav Goyle en trea!” väste han. ”Och ni såg väl hur hans dryck såg ut? Visst jag kanske petade i en kikärt för mycket och blandade ihop Äggstjärtsyngel med Svampbotsägg… Men han kan
inte ha tillsatt något av det där överhuvudtaget!”
”Strunta i det bara”, viskade Hermione och kastade oroliga blickar mot Snapes nerböjda ryggtavla.
”Det är inte värt det.”
”Lätt för dig att säga som fick full poäng”, muttrade Ron surt. ”Av Snape dessutom!”
”Jag fick inte alls full poäng”, viskade Hermione ilsket till svar.
”Jag fick en fyra, och det var bara för att han inte kunde hitta något att anmärka på…”
Ron och Hermiones käbblande avbröts av Snape som beordrade oss att plocka ihop våra saker och försvinna ut ur klassrummet illa kvickt, en order som ingen tycktes vara ovillig att följa. Snabbt rafsade vi ihop våra böcker och fyllde upp varsin liten flaska med trolldryck som vi lämnade in framme vid katedern innan vi tömde ur kittlarna och begav oss tillbaka till civilisationen en trappa upp. Nästa lektion som stod på schemat var Örtlära och vi traskade tacksamt ut i det vackra vädret. Solen lyste från en klarblå himmel och det var så varmt att jag svettades i min svarta skolklädnad. Hogwarts verkade vara hur stort som helst och jag undrade om jag någonsin skulle kunna lära mig att hitta här utan vägvisare. Tacksamt såg jag på Hermione och Harry som gick på varsin sida om mig, kisande mot den starka solen.
Ron klampade på bredvid Harry med ett surmulet ansiktsuttryck. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om honom men det var väldigt uppenbart även för ett otränat öga att han inte verkade tycka speciellt mycket om mig.
”Vi ska ha den här lektionen tillsammans med Hufflepuff.” läste Harry från sitt schema.
”Ja men det är väl underbart, en lektion som vi inte tvingas ha tillsammans med Slytherin!” sa Ron och stönade högt.
”Jag fattar inte varför vi alltid måste ha allting tillsammans med dem? Vill lärarna ha slagsmål eller?”
”Har vi alla lektioner tillsammans med dem?” frågade jag försiktigt. ”Med Slytherin, alltså.”
”Nästan.” Harry ögnade igenom Schemat en gång till.
”Vi har några lektioner med Hufflepuff… och en tillsammans med Rawenclaw, det brukar vi inte ha… och resten med Slytherin."
Jag vände ansiktet mot solen och halvblundade medan vi ställde upp oss utanför
ett växthus med texten Växthus 5 ner krafsat på en sned vit liten mässingsskylt som slarvigt satt fastsatt på dörren till växthuset. Nästan alla lektioner tillsammans med Slytherin, det betydde massor av tillfällen att
prata med Draco men också massor av tillfällen för Pansy att mucka gräl. Jag undrade varför hon hatade mig så mycket.
Hade Draco sagt något? Fast hon hade tyckt illa om mig redan första gången då vi träffades hemma hos Malfoys.
Kanske var det helt enkelt tanken på att jag träffat honom mycket mera än vad hon själv gjort under sommaren som störde henne? För om jag la ihop ett och ett så kunde jag slå vad om att hon var väldigt förtjust i Draco.
Visserligen kunde jag förstå henne, han kunde vara bra gullig när han var på det humöret och han såg väldigt bra ut.
Men att vara tillsammans med honom? Träffa honom hela tiden, dagarna i ända… Nej aldrig. Då skulle jag hellre gifta mig med en Boggart.

Ååååh TACK Luna som jag tänker kalla dig nu,
du är lika underbar som henne fast du är tametusan bättre!♥
Jag har saknat dig och dina kommentarer, var har du hållit hus?!
Skickar det rakt tillbaka till dig, säljer du en bok LOVA att jag får ett gratisexemplar! ♥
TACK, u make my day sluta inte läsa den, då
kommer det inte alls vara lika roligt att skriva längre! Tack ♥
Och om du tycker det här är fint...vänta bara... det kommer bli sorgligt snart.....Du gav mig en ide!

Här kommer nästa kapitel BTW, skrivet från New York!
Slarv rättad, men ska bättra mig när jag kommer hem, lovar
Kram på er hoppas ni mår bra ♥

Kapitel 16
Hogwarts

Efter en lång, men väldigt trevlig tågresa, bromsade det röda loket in på tågstationen i Hogsmeade. Vi hade bytt om till våra kappor en stund tidigare (Neville hade tappat bort sin och satt nu sorgset på sin plats med huvudet i händerna) och höll nu som bäst på att plocka ner våra väskor och koffertar från hyllorna.
”Vilken… intressant väska, Luna!” sa Hermione och tittade på den stora gula väskan som hon precis fått tag i uppe på bagagehyllan.
”Ja”, svarade Luna ointresserat. ”Ja den är väldigt fin.”
”Oerhört”, mumlade Hermione medan hon försökte dölja sitt flinande ansikte bakom händerna.

Vi klev av tåget och det var underbart att kunna dra in frisk luft i lungorna igen.
Elever i flera olika åldrar svärmade runt omkring på stationen, hivade upp väskor, sträckte på sig och gjorde glada utrop över att slippa ifrån tågets kväljande värme.
Själv kände jag mig återigen ganska förvirrad och spanade lite diskret efter Draco medan
Harry och Ron hjälpte Neville ut med sitt bagage.
Han syntes inte till någonstans och hjärtat drog ihop sig lite.
Jag ville inte vara bunden till honom på något sätt men han var den enda jag kände någorlunda. Vi hade ju trots allt tillbringat nästan fem veckor tillsammans.
”Kom.” Harry dök upp som en räddare i nöden. ”Vi ska ditåt.”
Han pekade mot en smal väg som verkade leda bort från stationen.
”Det är inte så långt, någon minuts promenad. Sen så kommer du kunna se slottet.”
”Går vi dit?”
Han skakade på huvudet och rättade till de runda glasögonen som hade glidit ner över näsan.
”Nej, vi kommer att bli skjutsade till slottet i vagnar som dras av testraler.”
”Åh, testraler!” Jag slog ihop händerna. ”Vad häftigt. Sådana har jag bara sett en enda gång förut.”
”Kan du se dem?”
Harry såg förvånat på mig.
”Ja.” Jag mötte hans blick. ”Min Morfar.”
Han nickade och jag behövde inte fråga honom vem han hade sett dö. Ärret i hans panna
som just blev synligt under den svarta luggen talade sitt tydliga språk.

Harry hade haft rätt. Promenaden var inte lång. Trots detta klagade ett gäng elever i gröna klädnader högljutt bakom oss. Ett lysande emblem med en silvergrå orm prydde deras kappor och jag sneglade ner på min motsvarighet – ett rytande lejon i guld. Vi kom fram till en stor gräsplan där vi stannade. Flera vagnar dragna av stora skelettliknande hästar med breda fjälliga vingar och ögon som lyste rött ur globerna stod parkerade. Jag gick fram till en vagn tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Av oss fyra var det bara jag och Harry som kunde se testralerna, och vi log mot varandra i samförstånd utan att göra en så stor grej ut av det. Luna däremot drog alla förbipasserandes blickar till sig när hon vördnadsfullt strök ett av djuren över nosryggen och talade till den med hög röst. Hon verkade inte ens märka att folk stannade till och glodde på henne, kanske var hon så van vid att bli utstirrad att hon helt enkelt inte brydde sig om det.

Hogwarts var inte rättvist beskrivet i någon bok jag hade läst. Det var fantastiskt vackert med sina tinnar och torn och den stora glänsande sjön med sitt svarta vatten. Vid den stod en väldigt storvuxen man med vilt utseende. Med händer stora som dasslock viftade han fram vettskrämda förstaårselever till träbåtar som han mer eller mindre tvingade ned barnen i.
”Titta där är Hagrid!”
Ron vinkade energiskt och den stora karln höjde en näve lika stor som Rons huvud och vinkade tillbaka.
”E allt bra med er?” vrålade han över huvudet på förstaårseleverna som skrämt backade undan.
”Bara fint Hagrid!” skrek Ron tillbaka.
”Undrar hur många småungar som trillar i sjön i år…”
”Trillar i sjön?” Jag stirrade på Ron. ”Brukar dem det?”
Ron, som verkade ha glömt sitt agg mot mig, svarade glatt:
”Javisst!” Han tog en stor tugga av sirapskolan som han höll i ena handen.
”Det händer väl varje år tror jag. Fast dem kommer alltid tillbaka upp igen vilket är lite onödigt, vi behöver inte fler Slytherin elever här…”
”Ron!” utropade Hermione bestört. ”Ron, vi är Prefekter!”
”Änbsenbdå?” svarade Ron med hela munnen full av kladdig kola.
Han svalde med viss ansträngning och fortsatte; ”Ännu mera rätt till att säga vad vi tycker!”
Med deras käbbel tjattrande i öronen sjönk jag ner i sätet och tittade upp mot den stora pampiga byggnaden som skulle vara mitt hem två år framöver.
”Vad vackert det är.”
”Ja”, svarade Harry långsamt med en slags stolthet i rösten, ”Ja det är fantastiskt.”
”Vart bor du någonstans? När du inte är här menar jag.”
Harry bet sig i läppen och jag tyckte mig ana ett mörker skuggas i hans ögon.
”Hos min moster och morbror.”
”Har dem inga barn?”
”Jo.” Harry flinade. ”Om man kan kalla det ett barn. Gris vore väl bra mycket närmare sanningen.”
Jag skrattade.
”Så du tycker inte om dem alltså?”
”Inte ett dugg.”, svarade han glatt och kliade sig i det korpsvarta håret.
”Då tycker jag bättre om Hagrids sprängstjärtsskrabbor.”
”Sprängstjärtsskrabbor? Vad är det?”
”Det lär du nog få veta om du valt Skötsel och vård av magiska djur”, sa Ron dystert från sin plats i vagnen som precis bromsade in och stannade.
”Hagrid sa väl att vi skulle fortsätta att föda upp dem i år, sa han inte?”
”Jo men jag tror att…” började Hermione, som blev avbruten av en liten pojke som snubblade framför hennes fötter och åkte i backen med en duns.
”Å herregud… kom så ska jag hjälpa dig…”
Jag kände igen den lilla pojken från tågkön som han som jag hade erbjudit min plats.
Om jag bara varit bättre på Engelska skulle jag försökt att trösta honom (Han tjöt så högt att Ron vrålade något om tinnitus) men insåg mina egna begränsningar och lämnade uppgiften till Hermione som ledde den gråtande pojken in i slottet med armen tryggt om hans axlar.

Så klev jag för första gången in genom Hogwarts portar, och om jag varit med om någonting
otroligt tidigare så var det ingenting emot vad jag fick vara med om nu.
Dussintals spöken svävade fram och tillbaka genom korridorerna, pratandes och skrattandes med varandra och med eleverna som skyndade sig att dumpa av sin packning vid foten av en bred trappa, innan dem styrde sina steg mot något som verkade vara en stor aula.
”Elli!” Klumpigt släppte jag ner min packning bredvid Rons (Som till sin förargelse fått konka både på sin egen och Hermiones som fortfarande inte syntes till) och vände mig om för att möta Dracos intensivt gråa ögon.
”Vart tusan tog du vägen?” snäste han ilsket. ”Jag tittade överallt efter dig!”
Han såg sig om och lät blicken stanna på först Harry och sedan Ron.
”Hade du tänkt bli smittad redan innan lektionerna börjat? Jag brukar försöka undvika det så länge som det är möjligt.”
”Ja du är väl immun efter att ha växt upp tillsammans med dina föräldrar”, svarade Harry kallt. ”Din mamma ser ju alltid ut som om hon luktat på en komocka, eller är det bara när ni precis kommit hemifrån?”
”Håll käften Potter!”
Dracos hand hade åkt upp till fickan där han hade sin trollstav. ”Om du förolämpar min familj en enda gång till…”
”Det där är väl inget att bry sig om, Draco! Lika barn leka bäst vet du väl?”
Pansys fiskmåsliknande skratt fyllde upp slottet nästan lika mycket som hon själv gjorde
där hon nu tornade upp sig bredvid Draco.
Crabbe och Goyle hade också intagit sina positioner på varsin sida om honom, och den långa smala pojken med surmulet ansikte som jag ville komma ihåg som Blaise Zabini, slank upp bakom dem. Draco verkade plötsligt inte veta riktigt vad han skulle göra, och jag såg hur det drevs en blodig strid inom honom. Om han angrep Harry och Ron skulle han säkerligen råka illa ut, om han lät bli skulle han bli förlöjligad och om han sa något elakt till mig så var vår vänskap definitivt över. Han såg från Harry och Ron till mig, vände sig sedan om och tittade på sina kompisar (Pansy skrattade fortfarande) och tillbaka till mig igen.
Jag såg honom rakt i ögonen, han vek undan med blicken.
Harry och Ron väntade spänt, jag såg hur deras fingrar slöt sig om trollstavarna, beredda för kamp.
”Där är du ju, Miss Jacobsson. Jag måste tala några ord med dig.”
En äldre häxa med strängt utseende och det grånande håret fastsatt i en stram nackknut
kom fram till oss.
”Det gäller sorteringen…Vad gör ni här? In i stora salen med er!”
Hon viftade med händerna åt klungan som skingrades och for åt alla håll.
Crabbe och Goyle dunsade rakt in i varandra i ren förvirring, och Blaise trampade nervöst runt på stället. Harry och Ron flyttade sig tillbaka några steg medan Draco gav den äldre häxan en dräpande blick innan han tillsammans med sina kompisar spatserade iväg mot stora salen. Hon suckade och skakade på huvudet. ”Det gäller er också. Iväg med er.” Hon spände blicken i Harry och Ron, som långsamt började gå åt samma håll som Draco.
Harry vände sig om. ”Hoppas du hamnar i Gryffindor.”
Han log åt mig, och jag log tillbaka.

Tack snälla fina underbara du! PRECIS som du gör, du är underbar, fantastisk och ja, allt sånt!! Jag blir så peppad av att du läser, även du kanske är den enda som gör det den här gången (nästan iallafall, jag har ju Snooky och Gik också ♥!) , och jag tänker skriva för ER!! Nytt kapitel imorgon!

Jag har varit ute på jobb, så inte hunnit med någon dator

Jag är en ny bevakare!
Läser mest ff:n där Draco är med, men måste väl prova något nytt. Intressant handling! Jättespännande att du bara har med egna karaktärer. Du gör verkligen berättelsen till din egen, och sånt är väldigt häftigt tycker jag.

Du skriver på ett bra och fängslande sätt. Kanon bra, verkligen.

Tack vad underbara ni är allihopa,
nu är jag genast på bättre humör!! ♥
*Tugga lite på Trezzan*
Och ja glina2 det visste jag faktiskt!
Häftigt, jag hade kysst det kapitlet (a)

Här kommer det iallafall, inte så välskrivet men ni
vet ju varför.
Hoppas de ska bli spännande iallafa,, ni är bara bäst!
Kram ♥33

Kapitel 27
Tappa inte förnuftet

Draco såg sig omkring i rummet.
Han hade varit nästan helt säker på att någon hade stått och stirrat på honom,
vilket var omöjligt om personen i fråga (som med säkerhet inte ens existerade) inte kunde gå genom väggar. Han hade hittat rummet av en ren slump. Det var faktiskt som om det kommit till honom som en hjälpande hand när han som mest behövde det.
Det hade bara gått lite över en månad in på terminen och han hade redan hittat det perfekta gömstället.
Draco kunde inte undgå att känna sig väldigt stolt över sig själv. Han kunde bra mycket mer än vad alla de där andra pappskallarna han gick i samma årskurs som kunde tillsammans.
Men trots att han kände en illvillig glädje när han tänkte på att han kanske inte skulle misslyckas trots allt, så kunde han inte släppa den där krypande känslan om att vara iakttagen.
”Hallå?” Hans ord ekade tillbaka mot honom i det runda cirkelformade rummet och han höjde irriterat på ögonbrynen.
Lät han verkligen sådär fånig?
Han skakade på huvudet åt sig själv och fortsatte att omsorgsfullt paketera in föremålet som han höll i ett försiktigt grepp med hjälp av en frånstötande handduk.
I helgen skulle skolan på sin första Hogsmeade utflykt… Han skulle helt enkelt inte kunna få ett bättre tillfälle.
Snabbt knöt han ihop det mellanstora paketet med ett slitstarkt snöre och placerade det sedan försiktigt på golvet innan han kastade sig ner på mage för att studera det från en annan vinkel.
Jodå, han hade täckt över allting bra.
Nu fanns det inte en chans att fel person skulle röra vid det. Bara den som paketet var avsett för.
Fast han med alla sina viljestyrkor försökte ignorera det så fick han en obehaglig känsla i maggropen som talade om för honom att han gjorde något som egentligen var väldigt fel.
”Skärp dig!” väste han till sig själv och snurrade över på rygg och såg ilsket upp i det höga taket där en rad med strypsnaror var placerade. ”Var inte en sådan mes!”
Han suckade och satte sig tvärt upp och lade huvudet i händerna.
Han hade ju kommit på den perfekta planen för att slutföra de uppdrag som han svurit sina föräldrar att han skulle klara, bara några dagar till så skulle det vara klart och han, Draco, skulle bli hyllad som ingen annan blivit tidigare.
Konstigt nog fick den tanken inte honom att må bättre, bara sämre.
Han behövde prata med någon, han höll ju på att bli helt sentimental!
Draco reste sig tvärt upp och borstade av dammet som etsat sig fast på hans klädnad.
Bara hans far blev stolt över honom… Då var det värt det, det var värt allt.
Eller var de det?
Förstrött såg han ut genom fönstret där det tidiga oktober regnet öste ner utanför.
Var det verkligen värt att göra såhär, bara för att se sin far bli stolt?
”Ja det är det”, svarade han halvhögt sig själv och gnuggade den dimmiga rutan med knytnäven.
”Skärp dig nu, annars kan du lika väl börja i Hufflepuff.”
Han suckade åt sig själv och var väldigt glad över att han var helt ensam i rummet och stegade fram till knytet på marken och plockade upp det.
Förstrött såg han på det i några sekunder, kände ett hastigt illamående och stoppade snabbt in det innanför klädnaden och gick på darriga ben mot dörren.
Han lutade sig mot den, lyssnade.
När ingenting hördes öppnade han den försiktigt och kikade ut för att vara helt säker på att
inte bli påkommen.
Han drog en hög suck av lättnad över att se korridoren lika ödslig som när han
gick in, och skyndade sig att gå ut och omsorgsfullt stänga dörren, som genast försvann i tomma intet som om den aldrig funnits där, efter sig.
Föraktfullt kastade han en blick på gobelängen av Barnabas den barnslige som med ett koncentrerat uttryck i det pojkaktiga ansiktet försökte få de två trollen som tjurigt stod med sina håriga armar i kors över bröstet iförda små skära trikåkjolar att ta några danssteg när han gick förbi.
”Har du inget bättre för dig va!” sa Draco ilsket och gav Gobiljären med det små rörliga figurerna en hård knuff.
Ett av trollen tappade balansen i sin klumpiga piruett som Barnabas äntligen fått honom att göra och nu såg han förolämpat efter Draco med sina vävda blåa ögon medan trollen ilsket hötte med sina tjocka träklubbor och grymtade fula ord.
Draco insåg plötsligt hur mycket det liknade Crabbe och Goyle, och med den roande tanken i huvudet behöll han ett elakt flin i ansiktet ända tills han steg in i Slytherins sällskapsrum och såg vem som satt där i en av de mjuka gröna fåtöljerna och väntade på honom.

”Hej Draco”, kvittrade Pansy och blinkade åt honom genom sina kladdiga ögonfransar.
”Vart har du hållit hus? Jag har väntat på dig!” Hon skuttade ner från fåtöljen och
blockerade vägen för honom med sin kraftiga överkropp.
”Pansy, jag är faktiskt väldigt trött…”
”Draco, var inte sån där nu!” Hon skrattade och visade en rad av gula tänder och ett grönt tandsmycke i form av en liten orm som stirrade rakt på Draco med sina gula ögon av satin.
”Nej allvarligt, jag orkar inte.” Han knuffade till henne i ett försök att komma förbi men eftersom hon var betydligt starkare än honom så förblev hon orubblig.
”Draco, vi är helt ensamma här”, sa Pansy lågt och hennes ögon glittrade ikapp med den lilla ormen.
”Nu kan vi äntligen få lite tid med varandra…” Hon fnissade och trutade med läpparna mot honom, ställde sig alldeles intill hans kropp.
”Nej jag har faktiskt inte tid!” fräste Draco och backade undan ifrån henne. ”Vi ses imorgon.”
Och med de orden sprang han uppför trappan medan Pansy sårat såg efter honom
med ögonen fulla av ilskna tårar.

Dagen för besöket i Hogsmeade var verkligen korrekt tajmat.
Solen sken från den klarblåa himlen och luften var kylig och frisk mot elevernas ansikten som alla
ivrigt väntade på att Argus Filch skulle pricka av dem på sin lista så att de kunde få vandra in i den
välbesökta byn.
Jag gav Filch ett litet leende som han besvarade genom att blänga surt på mig och ruska på huvudet så att den degiga hakan dallrade innan han tog emot mitt intyg, synade det kritiskt och slarvigt bockade för mitt namn med sin fjäderpenna.
Jag och Hermione, som stått framför mig i kön, steg åt sidan för att vänta på Harry och Ron som båda två febrilt letade efter sina tillståndsblanketrar i klädnadens innerfoder.
Ginny kom fram till oss i sällskap med Luna som dagen till ära bar senapsgula strumpbyxor till sin svarta och blåa skolklädnad.
”Hej Luna”, sa Hermione ansträngt och pressade fram ett leende som mest liknade en grimas,
”Hur är det med dig?”
”Bra”, svarade hon entonigt och stirrade med sin drömmande blick på Hermiones haka, ”Jag måste verkligen köpa nya tuggbensstavar, dammråttorna har ätit upp allihop.”
”Ähum, vad är…” Började Hermione osäkert men blev avbruten av Harry och Ron som äntligen lyckats ta sig förbi Filch och nu kom springande bort till oss.
”Ska vi gå?” flämtade Ron och höll sig om magen, ”Han höll aldrig på att släppa förbi oss, han fick för sig att våra blanketter var förfalskade… Sätt fart nu innan han ångrar sig!”

Vi gjorde ett första besök på Godisbaronen som var Hogsmeades populäraste affär.
Det vimlade av folk där inne och det tog flera minuter att ta sig fram till alla hyllorna vilket inte gjorde mig någonting överhuvudtaget, då hann jag ta en ordentlig titt på allt.
Fred och George hade verkligen haft rätt när de sa att Godisbaronen i Hogsmeade var ännu mäktigare än den som fanns i Diagongränden.
Lådor med alla läckerheter du kan tänka dig fanns staplade från golv till tak och
det fanns stora frysdiskar med rubriker som Karameller som håller-För alltid och en liten ugn i miniatyr där kopior av Chokladdraken jag köpt till Draco vandrade omkring och fnyste ut små kaskader av eld medan de kastade övervakande blickar på de små vita chokladäggen som låg här och där i små bon gjorda av mörk choklad.
”Titta så söta!” utbrast Ginny pipigt och gick fram för att få sig en närmare titt på de små drakarna. ”Undrar vad en sådan där kostar?”
”Vad realistiska det är”, sa Hermione imponerat och böjde sig ner för att syna en av drakarna på nära håll, ”Riktigt proffsigt gjort!”
”Synd att det är så dyra”, sa Ginny sorgset efter att ha tagit sig en närmare titt på prislappen, ”Annars hade jag velat ha en uppe i min sovsal.”
”Du kan få en av mig”, sa jag och log mot Ginny som förvånat vände sig om mot mig, ”Jag har en som jag egentligen köpte åt Draco”, jag ryckte på axlarna, ” men du kan få den istället om du vill.”
”Ja tack snälla!” sa Ginny lyckligt och strålade ikapp med solen utanför det stora fönstret, ”Åå vad du är snäll!”
”Är ni klara?” Ron och Harry kom fram till oss, Ron lätt vinglande under tyngden av den enorma hög av godis som han höll i armarna.
Hermione rynkade genast ogillande på pannan. ”Ron, har du verkligen råd med allt det där?” Hon pekade på hans godis som nu täckte hela disken. ”Det ser ut att bli väldigt mycket…”
”Äsh håll klaffen, Hermione!” svarade Ron surt och rotade i sin penningpung efter en Galleon,
”Jag har sparat hela sommaren för det här… Har du en Galleon, Harry?”
Harry räckte honom utan protester en Galleon ur sin egen ficka vart efter han betalde sitt egna godis.
Hermione skakade ogillande på huvudet och gav mig och Ginny en Vad-var-det-jag-sa blick och lade sedan försiktigt fram sina mintkarameller på disken.
Jag betalade min godispåse efter henne och Ginny som inte hade köpt något väntade snällt innan
hon följde med mig ut ur butiken.
Det var skönt att komma ifrån trängseln inne i Godisbaronen och solen värmde skönt våra nackar
där vi strövade runt i byn och kikade in i skyltfönstren.
Efter ett mycket lyckat besök inne på Zonkos affär för skämtartiklar och med betydligt lättare penningpåsar bestämde vi oss för att gå in till byns populäraste pub, Tre kvastar.
Där inne var det mycket ljust och trevligt, och honungsölen som jag köpt från rekommendation av både Harry, Ginny och Hermione smakade ljuvligt och jag fick verkligen lägga band på mig
för att inte svepa hela glaset i ett enda nafs.
Tillochmed Ron verkade tina upp en smula och efter sitt tredje glas började han tillochmed bli riktigt
trevlig mot mig medan Hermione blev mer och mer irriterad.
”Vem av er är det som är Elli?” en lång smal flicka med mörkt tjockt hår uppsatt i en hästsvans
hade kommit fram till bordet där vi satt.
Hennes ansiktsuttryck var stelt och blicken såg ut att vara långt borta.
”Ööh…?” Sa Harry frågande och stirrade på flickan som stint stirrade tillbaka utan att ta
någon ögonkontakt.
”Katie, det är ju vi det vet du vä…”
”Det är jag”, svarade jag snabbt med en blick på Harry som tystnade tvärt och förvånat såg tillbaka på mig.
”Jag har fått i uppdrag att överlämna det här till dig”, svarade hon och tog handen innanför klädnaden och tog fram ett mellanstort väl inslaget paket.
”Oj, Jasså”, svarade jag och tog förvånat emot det. ”Från vem då?”
”Det är en överraskning.” svarade Katie uttryckslöst och med blicken tomt framför sig.
”Använd det väl vill jag hälsa.”
Hon vände sig om och försvann tillbaka in i mängden och lämnade
oss alla som stora frågetecken.

Kapitel 26
Sanna dina ord

Kapitel 26
Sanna dina ord

Ormen slingrade sig långsamt över den nötta mattan och lämnade ett brett
märke efter sig på det dammiga förslitna trägolvet.
Skuggorna från de maskerade personerna som nu stod samlade i en stor ring inuti den lilla stugan som en gång i tiden hade tillhört trädgårdsmästaren Frank Bryce, backade några steg för att ge plats åt odjuret som sakta ålade sig över golvet. Ormen gled fram till en blek högrest gestalt som stod i ringens mitt. Med ett nöjt väsande rullade reptilen ihop sig framför fötterna på dem bleka mannen.
Mannen böjde sig framåt och strök djuret lätt över huvudet med ett kritvit pekfinger, och ormen slöt sina ögon. Den såg nöjd ut.
Lord Voldemort rätade på sig och drog ihop sina mycket smala läppar i ett leende som skulle få
även den tappraste att falla i anda, vartefter han långsamt tog några steg framåt in i ringen.
”Lucius Malfoy”, befallde han med en röst som påminde mer om ormens väsande än som en mans, ”Kom hit.”
En av personerna lösgjorde sig ur ringen och stegade fram till Voldemort. Han sjönk ner på knä och kysste fållan på Voldemorts klädnad. ”Åh Herre… Det är mig en stor ära…”
” Hur går det för din son, Lucius?” avbröt Voldemort och tog tag i mannens ansikte och slet av honom masken.
Lucius stirrade skrämt upp på sin herre, obenägen att först ta till orda.
Men efter ett par sekunders spänd tystnad svarade han med en röst som skakade lite:
”Bara bra, Herre… Bara bra…”
Han försökte återigen kyssa Voldemorts klädnad men blev tillbakahållen av en hand lika benig och vit som dess fingrar.
”Du vill inte ha mig till fiende, Lucius”, sa Voldemort betonande och fingrade försiktigt på
Lucius ansikte.
”Om Draco inte kommer slutföra sitt uppdrag är det du som får stå till svars för det.”
”Han kommer klara det!” svarade Lucius hastigt och skrämt.
”Draco är redan på god väg… Han vet vad som ska göras, han kommer inte göra dig besviken herre.”
”Det får vi hoppas”. Voldemort släppte Lucius, som föll ihop framför honom.
”Jag måste medge att hans relation till den där flicka får mig att känna en viss oro.”
”Han och den där smutsiga blodsförädaren har ingen relation överhuvudtaget, herre!” svarade Lucius tvärt och kravlade sig upp på fötter medan han såg in i Voldemorts röda springor till ögon.
”Draco tyckte aldrig om henne, Herre. Och om det skulle behövas så svär jag vid mitt blod att
se till så att hon röjs ur vägen.”
”Jag tar dina ord på största allvar, Lucius”, svarade Voldemort långsamt och fortsatte att se sin underordnande i ögonen, tillfredsställd över att det gav honom ett stort obehag.
”Jag ger dig mitt förtroende den här gången men med högsta tvivel. Låt mig inte bli besviken igen.”
”Självklart inte herre”, flämtade Lucius och hans röst var full av lättnad.
”Tack för den här chansen, herre… Tack… Jag ska inte låta dig bli besviken igen.”
Han reste sig upp och bugade sig djupt innan han återgick till sin plats i cirkeln mellan sin fru och hennes syster, Bellatrix. Hon gav honom ett ogillande ögonkast och sa sedan vänd mot Voldemort:
”Herre! Åh, Herre. Jag har en ide.” Hon skyndade sig att krypa fram och även hon kyssa hans klädnad.
”En ide hur du kan få pojken Potter ur vägen. Snorvalpen Draco kan säkert
hjälpa till…Å mästare!” Hon var så upphetsad att hon nästan inte kunde hålla sig.
Narcissa grep sin make om armen och såg med viss oro på sin syster vars ansikte fått en ännu sjukligare glöd än vanligt. Voldemort svepte fram och grep Bellatrix om halsen med sin ena hand, vart efter han med sin väsande stämma sa:
”Nå låt höra då, Bellatrix…Vad har du för plan åt mig?”

”Det har kommit upp! Titta Dennis… Nu kan jag köpa allt det där
åt dig som jag berättat om!”
Colin Creevey, en kortvuxen femteårselev med råttfärgat lockigt hår och stora framtänder vände sig ivrigt till sin yngre bror Dennis.
”Ja! Pipsnurfor och råttfräkar och syrliga puffar och…”
”Äsh flytta på dig!” fräste Ron och knuffade pojkarna åt sidan för att själv kunna
ta sig en titt på anslaget som var uppsatt på Gryffindors anslagstavla.
”Schas!” sa han irriterat och viftade med händerna åt ett par andraårselever som andlöst stod och läste framför honom, ”Ni får inte gå dit ändå… Harry kolla in det här!”
Harry masade sig fram till Ron med en urskuldande blick på Colin och Dennis.
”Hogsmeade!” Utbrast Ron och log från öra till öra. ”De var på tiden…”
”Verkligen”, instämde Harry och kisade för att kunna läsa den lilla texten.
”Det är nu till helgen va?”
”Ja”, svarade Ron och tog en tugga av kycklingbenet som han knyckt nere vid middagen.
”Ja det ser så ut… Söndag.”
”Söndag?” sa Harry förvånat och rynkade pannan.
”Vi brukar väl aldrig besöka Hogsmeade på söndagarna?”
”Huvudsaken är att vi får åka dit!” svarade Ron nonchalant och schasade upp en liten rödlätt flicka som inte kunde vara mer än elva år gammal från sin favoritfåtölj närmast brasan.
”Ska vi fråga Hermione om hon vill gå med oss?” Ron lutade sig tillbaka i fåtöljen och blundade.
”Och Elli”, svarade Harry snabbt utan att se Ron i ögonen. ”Hon vill säkert också följa med.”
”Äh, hon kan väl gå med Draco”, sa Ron och gjorde till rösten.
”Han är ju så snäll och gullig!”
”Lägg av”, sa Harry. ”Det är väl inte så farligt.”
”Inte så farligt?” Ron höjde på ögonbrynen och tog en till tugga av kycklingen.
”Harry, hon umgås med vår största fiende, alltså så kan vi inte lita på henne!”
”Äsch lägg av nu”, svarade Harry bestämt och iakttog Seamus och Dean som kom krypande in genom porträtt hålet med en stor låda mellan sig. Lådan kväkte högljutt.
”Ingen aning”, sa Ron och kastade en ointresserad blick på dem innan han fortsatte;
” Tänk själv på att allt vi säger till henne går direkt till lilla Malfoy. Vill vi att han ska veta allting som vi säger eller gör?”
”Det tror inte jag”, sa Harry som nu började känna sig irriterad.
”Jag tror faktiskt inte att hon pratar om oss med honom. Hon sa till mig att..”
”Sådär säger du bara för att du tycker att hon är snygg!” utropade Ron hånfullt och slängde sitt halvätna kycklingben in i elden, ”Du tycker att hon är...”
”Är vadå?” frågade Hermione som precis kom in klättrande genom porträtthålet.
”Ingenting”, svarade Harry snabbt och gav Ron en blick som tydligt talade om vad som skulle hända om han avslöjade något.
”Vi diskuterar bara lite.”
”Jo du, jag hör det”, svarade hon och snörpte ogillande på munnen.
”Ron, varför var du inte i korridorerna?
Det är din tur att patrullera ikväll men nu fick jag lov att ta ditt pass!”
”Så trå…trå…kigt då”, svarade Ron och försökte hålla tillbaka en gäspning men misslyckades.
”Jisses vad jag är trött. Harry, vad är klockan?”
”Fem över åtta”, svarade Harry och synade sitt armbandsur.
”Öhm…Vart är Elli?”
”Ååå… Hon skulle gå en sväng med Draco”, sa Hermione besvärat utan att se på honom.
”Hon kommer säkert tillbaka snart.”
”Vad var det jag sa”, utbrast Ron triumferande och slog med knytnäven i bordet,
”Jag sa ju att hon inte går att lita på! Umgås med Slytherin elever… Malfoy dessutom!”
”Struntprat!” fräste Hermione och blängde ilsket på Ron över kanten på sin bok Forntida runor åk sex som hon precis tagit fram ur väskan.
”Du är bara så avundsjuk Ron.”
Hon skakade på huvudet åt Harry.
”Och så fruktansvärt omogen!”
”Avundsjuk? På vadå? Att jag inte får springa runt och hångla upp Malfoy i
vartenda hörn på skolan va? Det var de fånigaste jag hört!”
Ron var så upprörd att spottet flög ur munnen på honom och träffade Hermione, som äcklat ryggade tillbaka, rakt i ansiktet.
”Avundsjuk!”
”För sista gången Ronald!” sa Hermione och reste sig upp ur fåtöljen med boken höjd över huvudet, som om hon övervägde att dra till den i skallen på honom,
”Elli hånglar inte med Draco, de är bara vänner!”
”Vad gulligt, du har börjat kalla honom för Draco nu också! Ni kanske också är kompisar nu, va? Vilket gulligt litet gäng… Om du har tur kanske du kan få byta till Slytherin!”
Harry höll verkligen med om att Ron var barnslig och klandrade inte Hermione ett dugg
när hon med all kraft smällde till Ron med sin tomma handflata över kinden innan hon med tårar i ögonen av ilska vände på klacken och marscherade upp till flickornas sovsalar med flera par ögon förskräckt stirrandes efter sig.

”Det måste vara väldigt fint här på Vintern, va?” sa jag och tittade ut över det stora landskapet
som glittrade i höstens alla färger.
”Jag gillar inte vintern”, svarade Draco snabbt och kastade iväg en sten som med ett litet
plopp träffade sjöns svarta yta och sjönk ner till bottnen.
”Du gillar ju ingenting du”, svarade jag med ett skratt och strök mitt mörka hår bakom öronen.
”Inte sommar, inte vintern, inte skolan, inte sommarlov…” Jag skakade på huvudet åt honom.
”Finns det någonting du inte ogillar så mycket?”
”Kanske det”, sa han och ryckte på axlarna,
”Det finns någonting jag gillar väldigt mycket, men vad det är kommer jag inte tala om för dig.”
”Varför inte det?” sa jag oförstående och lade huvudet på sned.
”Jag trodde vi berättade allt för varandra, Draco!” sa jag med spelad besvikelse och knuffade till honom lite. Han flinade till svar och såg på mig och det var någonting i hans blick som med ens gjorde mig orolig. Den var okontaktbar, långt borta på något vis.
”Draco”, sa jag försiktigt och flyttade mig lite närmare honom, ”Tror du på änglar?”
”Nej”, svarade han och tog tag i ännu en sten, gjorde sig beredd för att kasta.
”Varför inte det?”
”Mina föräldrar har sagt att är man död så är man, och det låter väl ganska logiskt.”
”Jag tror iallafall att min pappa är en ängel”, sa jag och såg tyst upp mot himlen som hade övergått till en vacker mörkblå färg med stjärnor som tindrade likt små diamanter långt, långt borta någonstans i fjärran land.
”Är man död så är man väl död!” svarade han irriterat och lutade sig mot trädet.
”Det finns ingenting efter döden.”
”Så kan man ju inte tänka.”
Jag skakade på huvudet och fortsatte att se upp i det oändliga, fast besluten vid att fortsätta tro att min älskade pappa fanns där uppe någonstans och tittade tillbaka ner på mig.
”Det är bara knäppgökar som tror på sådant där.”
Draco skakade misstroget på huvudet och tittade ointresserat upp i mörkret.
”Eller vi som vågar tro på någonting”, svarade jag honom bestämt.
”Om man inte tror på något, hur ska man då orka kämpa?”
Vi lät tystnaden efter mina ord falla in ett par sekunder, han såg ut över sjön med en blick som
inte avslöjade någonting utav det han tänkte.
”Draco, du vet att jag bryr mig om dig”, sa jag tyst och tog tag i hans hand med en känsla av att det var viktigt att säga just dem orden.
”Vad som än händer, så glöm inte bort det.”
Jag tryckte hans fingrar mellan mina innan jag släppte honom och vände mig om för att gå tillbaka upp mot slottet, utan att vara medveten om hans gråa ögon som följde mig, fulla av något jag aldrig kunde tyda. Om jag bara hade vetat.

Du är för go du!!! Du är nog DUBBEL QUUEN isf!! Jag lääängtar så efter fortsättningen, är riktigt riktigt nyfiken på vad som komma skall! Så...ett litet kapitel kan man väl inom de närmsta dagara? ;*

Du är inte tjatig, du är urgo!
Tack vad snäll du är ♥ Har man ADHD så tror folk att man är dum i huvudet, men det är man inte! ♥

Aww samma till dig, Hermione!
Vilken tur att du läser min ffs, hihi om nån är dum mot dig så gör jag samma sak!

Åh Tack så mycket underbara kvinna!♥♥♥
Detsamma till dig, tacktacktack!
Ja det är synd om honom...Och värre lär det bli!
TACK!!!! ♥33

Tack vad underbara nu är!!!
TACK♥ Hoppas ni fortsätter läsa, annars så får jag ju inte skriva... BEVAKAR ERA OCKSÅ! ♥
Ja det skulle jag vilja bli :* ♥

Nu kommer ett nytt kapitel,
lite slarvigt skrivet men ska skärpa mig
Imorgon åker jag till NewYork(USH) och kommer hem om en vecka, ska försöka skriva massor då och har ja internett kommer jag lägga upp det.
Men ifall att de inte går, så ni vet ifall jag blir lite inaktiv.
Hoppas ni gillar detta iaf, nu kommer LUNA!
Kram ♥


Kapitel 15
Korridortrubbel


Kapitel 15
Korridortrubbel

Det blodröda tågets vissla ljöd för andra gången. Elever knuffades för att komma fram först i kön för att få dem bästa platserna, och föräldrar försökte bära fram sina förstaårselever till tåget för att dem skulle få en plats överhuvudtaget.
En storvuxen kvinna med brunt krusigt hår och röda kinder kom springande
med en liten späd flicka i handen. Flickans blekröda råttsvansar trummade rytmiskt mot hennes smala nacke när hon sprang, och hennes förväntansfulla ansiktsuttryck fick de stora framtänderna att framhävas ännu tydligare. I ett hårt grepp höll hon en liten bur där en vettskrämd raggig liten uggla klamrade sig fast medan den utstötte skräckslagna hoanden.
”Vänta vänta! Min lilla Melanie ska med!”
Den tjocka kvinnan kastade sig på tågets konduktör som klivit ut på perrongen för att vissla en sista gång. Hon drog honom så hårt i armen att han höll på att fara på näsan i betonggolvet.
”Tåget ska inte avgå ännu! Min lilla Melanie ska med!”
”Tåget avgår om precis en minut, frun”, sa konduktören irriterat och vred sig ur hennes grepp.
”Om ni bara ser till att er dotter intar sin plats i ledet och väntar på sin tur…”
”Kom.” Draco hade redan börjat dra sin koffert mot den kö som snabbt bildats utanför en av tågets dörrar. ”Så slipper vi stå här bland alla smutskallar…”
”Jag har faktiskt inget emot mugglarfödda!” fräste jag och gick ikapp honom.
”Det är ingen skillnad på dem och oss!”
Om Draco svarade eller inte vet jag inte, för precis då ljöd visslan för sista gången och dörrarna slogs upp. Eleverna välde in i tåget och jag snurrade förvirrat runt på stället, fick syn på Dracos ljusa kalufs en bit fram och trängde mig ditåt. Han var fortfarande ensam, tack och lov där han surt stod och knuffade småungar till höger och vänster för att själv komma framåt i kön.
Jag rynkade ogillande på näsan, insåg att det var Draco det handlade om och ignorerade det hela.
Istället försökte jag behålla min plats i kön vilket visade sig vara en kamp på liv och död. Här gällde djungelns lag och jag fick ta emot flera armbågar. Förstaårseleverna stod skrämt ihop tryckta mot varandra i små klungor, och jag gav en liten pojke med lockigt brunt hår min plats och skyndade sen att haka på honom in i tåget. Alla verkade veta precis vart dem skulle ta vägen. Till och med majoriteten av förstaårseleverna verkade målmedvetna där de skyndade förbi mig med huvuden som knappt nådde mig till axel. Jag sträckte på mig och spanade efter Draco, tyckte jag såg en skymt av vitblont och började småspringa åt det hållet för att i nästa sekund krocka med något stort och runt som kom kutande från det motsatta hållet.
”Åhoahjj!”
Det smällde till och jag studsade bort från objektet och krockade in i väggen med huvudet före, tappade uggleburen som rullade iväg i gången med ett fasligt skramlande som förstärktes av Shantis panikslagna hoanden.
”Ååååååååå förlåt!” Det som jag hade kolliderat med reste sig upp och blev till en han.
En knubbigt rund pojke med mörkt hår och oroliga ögon stod framför mig med en sprucken läpp och en tjock padda i handen.
”Det var Trevor… Han rymmer ibland…”
Pojken kramade sin padda så våldsamt att ögonen höll på att lämna sina hålor på den.
”Fy på dig, Trevor!”
”Trevor…” Jag antog att det var namnet på djuret. Efter sommaren hos Malfoys hade min engelska blivit bra mycket bättre men den hade fortfarande sina brister.
Jag log ansträngt mot honom. Stackars kille!
En ganska kort flicka med blont långt hår och lätt utstående ögon räckte mig Shanti, som fortfarande hoade upprört.
”Ååh, tack så mycket…”
”Det var inte så svårt.” Flickan glodde på mig och öppnade munnen lite.
Jag försökte att inte fästa blicken på spenatbladet som satt fast mellan hennes framtänder och pressade fram ett till leende.
”Jag heter Luna”, sa hon svävande och kliade sig i örat. ”Och det där är Neville”, lade hon till och fäste sin simmiga blick på den runda pojken.
Neville log glädjestrålande mot mig, fortfarande med ett alldeles för hårt grepp om paddan som nu börjat anta en mystisk blålila färg.
”Jaha….Öh…Har ni sett..”
”Draco gick åt det hållet.” Luna pekade med ett långt krokigt finger, vars varenda centimeter täcktes av jordnötsringar.
”Men om jag var du skulle jag inte gå dit. Slytherinare är inte alltid så trevliga.” avslutade hon och fick något drömmande i blicken.
”Åtminstone inte om man inte gillar att få höra lite elaka saker, det kan faktiskt vara riktigt roligt ibland.”
”Öh… Tack.” Jag undrade men kände inte för att stifta någon närmare bekantskap med flickan genom att fråga hur hon visste att jag var här med Draco. Jag tog Shantis bur i ena handen och kofferten i den andra.
”Tack så mycket för hjälpen.” Jag vände mig om, gick ett par steg…
”Vänta!” Nevilles runda ansikte dök upp framför mig, något svajande eftersom tåget just satt av i rörelse. ”Din trollstav!”
”Tack.” Jag tog emot den, rodnade återigen över min klumpighet, åt hur mycket jag redan skämt ut mig, och åt hur mycket mer det skulle bli om jag fortsatte att stå kvar.
”Nu måste jag verkligen…”
”Du kan sitta med oss om du vill!” avbröt Neville.
”Vi har massor med plats i vår kupé!”
”Tack Neville… öh, men jag har lovat Draco...”
”Men han sitter ju i prefektvagnen!” sa Neville snabbt. ”Där får inte du sitta.”
”Prefektvagnen?”
”Vagnen där alla som blivit utnämnda till prefekter sitter! Vi har massor av plats i vår vagn, kom!”
”Han har inte sagt något om någon prefekt till mig”, flåsade jag när Neville halvt släpade mig efter sig genom korridorerna med Luna skuttandes framför.
Neville valde att inte svara, istället slet han upp dörren till något som visade sig vara
en kupé full av gängliga tonårspojkar (Ursäkta!) och vidare till nästa som var helt tom på folk.
Luna hoppade upp på ett av sätena och kröp sen fram till platsen närmast fönstret där hon satte sig tillrätta. Neville slog sig ner bredvid henne och pekade mot platsen mitt emot.
”Sätt dig!”
Fortfarande utan att riktigt veta vad som hänt eller varför satte jag mig och placerade Shantis bur på sätet bredvid. Hon burrade ilsket upp fjädrarna och vände baken till när jag försökte klappa henne.
Neville hade rest sig upp igen och slängde upp min koffert på hyllan ovanför där det redan låg två stycken, en vanlig stor svart och en skrikande gulorange med rörliga bilder på.
”Jösses!” sa Neville när han satt sig ner igen. ”Vi vet ju inte ens vad du heter!”
”Åh, förlåt mig. ”Jag sträckte fram handen.
”Elli.”
”Elli…” Neville smackade med tungan. ”Vilket ovanligt namn.”
”Jag är från Sverige.”
”Sverige?” Lunas röst klingade till borta från hörnet.
”Har ni fortfarande massor med Snorkackor där?”
”Snorkackor?” Ekade jag.
”Skrynkelhornade Snorkackor.” Luna spände blicken i mig.
”Har ni det? Då kanske du vill läsa min pappas reportage om dem?
Han har hållit på i flera veckor med den här artikeln; hon viftade med en tidning som hon höll uppochner i högra handen, ”Jag tror verkligen att du skulle gilla det här, den har blivit riktigt populär.
”Tack så mycket Luna”, sa jag matt och tog emot tidningen som hon sträckte över till mig.
”Vad intressant…”
”Pappa är en mycket storslagen reporter.” Hon spärrade upp sina utstående ögon i ren upphetsning. ”Han tjänar nästan lika bra på den här artikeln som den han skrev i vintras om Harry Potter.”
Jag vred och vände på tidningen som ståtade med massor av märkliga rubriker såsom "Är Mr Fudge en svartalfsapa och Få bort dina fläckar med drakspillning, allt blir svart istället för brunt."
”Vilken spännande artikel. ” Jag sköt tillbaka tidningen till Luna som såg lätt besviken ut.
”Men jag tror inte att vi har några… Öh, Snorkacklande…”
”Snorkackor.”
”Javisst, Snorkackor, i Sverige. Inte längre i alla fall.”
”Vad synd.” Luna kliade sig på hakan.
”Men då kanske ni har Gryffeltandade mastodonter? Vänta lite…”
Hon rotade i en liten lila väska prydd med korkar och jag kastade en blick på Neville som såg förvirrad ut medan jag bad en tyst bön om att Draco snart skulle dyka upp.
”Här! Läs den här… Pappa tycker det är väldigt viktigt att alla blir informerade.”
Hon kastade över ännu en tidning av Hört&Sett till mig.
”Du kan också ta en”, Hon slängde en till Neville som tappade den på golvet.
”Pappa vet verkligen hur man tar sig an faror som ingen vill låtsas om!”
Hon var så upphetsad att ögonen återigen höll på att tränga sig ut ur sina hålor.
”Pappa brukar alltid säga…”
Men vad Lunas pappa alltid brukade säga fick vi aldrig veta, för plötsligt slogs kupédörren upp med en smäll och tre personer varav en var så lång att han fick ducka för att inte slå den rödlätta skallen i taket, uppenbarade sig i dörren.
”Ni kan aldrig gissa vem som blivit prefekt för Slytherin!”
Ron stönade och sjönk ner på ett ledigt säte med ögonen hårt slutna.
”Näääeh vem?” sa Neville skrämt. ”Snape?”
”Malfoy!” suckade Ron. ”Nu kommer han bli ännu värre än tidigare. Det enda positiva är att vi kan göra livet lika surt för hans kompisar som han kommer göra för våra.”
”Är det sant?” Då hade jag rätt fast jag bara gissade!”
Neville studsade upp och ner i sin iver över att få avslöja sin nyhet.
”Vadå?” muttrade Ron fortfarande med ögonen hårt slutna.
Det rann en dregeldroppe nerför munnen på honom.
”Att han blivit Prefekt! Det var ju nått jag bara sa för att få dig att sitta med oss, Elli!”
”Elli?”
Plötsligt vändes tre par ögon mot mig och Hermione slog händerna för munnen.
”Hej! Vad roligt!” Hon slet bort händerna igen och log glädjestrålande mot mig.
”Jag visste inte att du kände Neville och… Luna!”
”Det gör jag inte heller, men…”
”Har du rymt från Malfoy?” Harrys gröna ögon glittrade illvilligt mot mig och han lyfte försiktigt bort Shantis bur så att han kunde sätta sig. ”Jag tyckte väl att han såg ovanligt sur ut.”
”Är du med Malfoy?!” Neville gjorde stora ögon. ”Oj…”
”Med Malfoy?” Ron blängde misstänksamt mot mig. ”Vadå med Malfoy?”
”Ron!” Hermione gav honom en minst lika dräpande blick. ”Låt henne vara!”
Hon gav mig ännu ett leende och satte sig med en besvärad blick på Luna, mittemot mig.
”Jag tror att han letade efter dig, han såg inte glad ut…”
”Vart är han nu?” Jag gjorde en ansats att resa mig, men Harrys mening stoppade mig.
”Han sitter i en av Slytherinvagnarna tillsammans med Pansy Parkinsson och några andra Slytherin elever.
”Jasså” Jag lutade mig tillbaka.
”Då kan han gott sitta där.”
Hermione log igen och trampade Ron på foten.
”AAJ… Vad i…”
”Vad kul att du ska börja på Hogwarts, Elli”, sa Hermione besvärat medan hon stirrade på Luna, som nu börjat läsa sin tidning uppochner igen medan hon nynnade högt för sig själv.
”Jag hoppas du kommer tycka om skolan.”
”Varför bor du hos Malfoy?” frågade Ron barskt. ”Vem bor frivilligt hos dem?”
”Min mamma är sjuk, därför”, svarade jag kort och tvingade ner klumpen i halsen.
”Jag flyttar tillbaka så fort hon blir frisk.”
För det måste hon bli, tänkte jag desperat.
”Men varför hos Malfoys?” Ron slog ut med armarna. ”De är ju värre än pesten.”
”Draco är min vän”, sa jag bestämt. ”Han är okej.”
”Okej?! Han är ju fullkomligt… AAJ, Hermione! Du gillar ju inte heller honom…”
”Jag känner honom inte”, invände hon snabbt.
”Han kanske är…öh…annorlunda när han är med…” Hon nickade mot mig.
”Fast jag vet inte”, la hon till nervöst. ”Jag känner honom inte alls…”
”Jag känner honom.” muttrade Ron medan han gned sin arm. ”Och så mycket kan jag säga att han är det äckligaste vidrigaste lilla krypet som finns på Hogwarts, han är till och med värre än Snape.”
”Någon som är hungrig?” sa Harry högt.
”Jag tror att Matvagen är på väg hitåt.”

Det här är en historia om två unga människors livsöden. Två unga vars hjärtan gick isär i samma stund som Lord Voldemort återvände till makten. Det här är en historia om vanmakt, svek och saknad. Om glädje, kärlek och hjältemod. Det här är berättelsen om Elli och Draco.
Draco dormiens nunquam titillandus


Titel: Draco dormiens
Författare: Elzyii
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 3
Åldersgräns: PG13 för vissa kapitel.
Prolog/Handling:
Det här är en fristående fortsättning på Draco Memoraid. Fristående innebär att den ska ses som en egen fanfiction och kan läsas utan att man läst DM. Berättelsen utspelar sig i höjd med bok sju.



Här har ni alla kapitlen listade
så ni slipper leta efter dem! Jag läser gärna era fanfiction, extra gärna om Draco är med

Spännande! Jag är ny bevakare
Eller ny & ny, men varit oaktiv ett tag.

Har precis sträckläst hela, och WOW, du gjorde mig inte besviken den saken är säker! Jag har aldrig varit redigt intresserad av att läsa 3e generationen, tycker sällan att de får någon riktig personlighet. Men WOW igen, du överraskar mig verkligen!
Jag är ju hopplöst kär i Draco, men han son är väl helt okej också antar jag

Jag älskar ff:n som är lite "bad", och den här var riktigt, riktigt bra. Välskriven, spännande, dramatisk.. Allt vad jag vill ha av en ff:n helt enkelt.

"Scorpius klev på tåget och höll utkik efter sin bäste vän Albus, medan han försökte hitta en tom kupé. "Här borta, Scorpius!" hördes en röst. Det var Albus som stod vid öppningen av en kupé och vinkade. Scorpius log och sprang genast fram till honom, slängde sina armar runt halsen och kramade honom hårt. "Okej", skrattade Albus. "Det räcker nu, du kväver mig." Scorpius släppte taget och skrattade han också. "Det är så himla kul att se dig igen! Hur är det? Har du haft en bra sommar?" frågade Scorpius. "Du skulle bara veta", sa Albus. "Vi går in och sätter oss så kan jag berätta." De gick in i kupén och satte sig mittemot varandra. "Okej, så veckan efter du åkte hem", började Albus. Scorpius hade varit hemma hos Albus under de två första veckorna av lovet så han förstod precis när han menade. "Kommer du ihåg Max? Max Copperfield?" Scorpius nickade. Han hade aldrig träffat henne men Albus berättade i våras att han hade haft kvarsittning ihop med en tjej han blev förtjust i. Max var en blivande sjätteårselev från Gryffindor. Så mycket visste Scorpius än så länge. "Hon skrev till mig", fortsatte Albus och tittade ner för att dölja sitt generade ansiktsuttryck. "Sen dess har vi brevväxlat hela sommaren. Och nu vill hon börja ses mer i skolan." Det blev en kort paus. Scorpius var glad för sin väns skull men något kändes inte rätt. "Vet du?" sa Albus och tittade upp. "Jag tror hon gillar mig." "Var det därför du inte svarade på vissa brev från mig?" sa Scorpius. "Förlåt för det. Du vet, jag läste dem och jag ville svara, men du vet. Det blev lite mycket." Scorpius visste inte hur han skulle ta det. Han var glad att Albus hade träffat någon, men själv kände han sig lite bortprioriterad. "Jag förstår", sa Scorpius och nickade.

Bara den här inledningen på första kapitlet är underbar! Du lyckas med något jag aldrig lyckades med. Du kan få till en bra och spännande början utan att ha för mycket beskrivningar. Man kastas in i handlingen direkt, och det gör att läsningen blir intressant från första stund!

Max är en väldigt spännande karaktär! Jag gillar henne skarpt och vill gärna se MER av henne! Såå gulligt att Albus fick fjärilar i magen i början där, dog lite. Föreställer mig att hon är supersnygg!



...Fast han ska helst vara med Scorpi såklart. Dog lite när Albus kom upp full i sovsalen, och att de brukar sova tillsammans. Och då ska vi inte tala om kapitlet innan, med Albus och Max... GJORDE dem det??! Jag bara måste få VETA MER NU NU NU NU!!! Hatar verkligen cliffhangers.... so.... Kapitel...?


OMG SÅG PRECIS ATT DET KOMMIT ETT NYTT KAPITEL! NU är kvällen räddad! *LÄSER*