Bevakar!!!

Jättekul att äntligen få läsa om Charlie!

Kan ingenting om honom, så väldigt intressant och roligt

Du skriver bra,ser fram emot att få läsa fortsättningen och få lära känna Charlie lite bättre!

JAG SKA LÄSA DESSA GOBITAR NU!! Sen åker jag bort, så kommentaren får du längta efter min vän :* Men du ska veta att jag älskar det du skriver. Jag gör verkligen det. Jag kan inte få nog av varken Draco eller DIG!

Så tack för kapitlen, och glöm inte - DU ÄR UNDERBAR

JÄTTEBRA KAPITEL!!!

Blir så ledsen när Q inte mår bra, och oroar mig för hans mamma.

Hur ska det gå för henne egentligen?

Förstår verkligen hur Mia känner. Jag kände likadant med min son ♥

Skulle ALDRIG kunna vara borta från honom sålänge.

Samtidigt så är det underbart att få se sina barn glada och ta sig an nya utmaningar!

Ser framemot fortsättningen.

Blir väldigt spännande att få läsa om hans tid på Hogwarts!

Glad jag blev att ni gillade kapitlet, som blev lite kortare. Haft jobbvecka och då är det svårt att hinna sitta här så myckdet som jag vill ♥ Är ledig mer nästa vecka det blir naajs. Hoppas att få upp nya kapitlet ikväll eller imorgon! Så har jag inte läst era ff:n, då vet ni varför ♥ Tusen tack att ni läser!


Ååå bejb!! ÄLSKAR när du läser högt!!!
Vill mer än gärna göra det igen, kändes som förr!! LOVEU




Tack snäälla du! vad glad jag blir över att du gillar det!


Å TVÅ NYA KAPITEL????! Nu blir det fangirlning här!!!! Hoppas på att kunna ta ett imorgon, och ett ikväll!!! FANTASTISKT!

Och tusen tack ♥ Så himla GLAD över att du gillade det!! Det betyder så mycket för mig ♥ Tycker också synd om stackars Blaise... Sen blir han sååå friendzoonad överallt också, stackars liten xD Och ja, det blir spännande hur det blir framöver med D.A. och allting! Tack för din kommentar ♥


Min bästa Avis!! Visst var den kvällen magisk. Skulle gärna ha en sådan kväll igen, vad sägs?! Jag bleev så peddad och på sådant bra humör. Att få prata med er om allt och inget, var underbart. Det tyckte nog SNAPPE också, och jag hoppas att jag gett dig många fina ideer Hihi. Visst ska di få veta mer Om Theo. ASK ME!!!! Vi måste prata snart igen. Behöver det för att hålla min kreativitet uppe.

Jag är så nyfken på Miriam och på Snappe också. Hat så mycket frågor till dig. Vi måste prata snart!!! Herregud , du har fått mig intresserad av Snape!

YTack för dina tips, guldvärda för mig med skrivsvårigheter ♥ Jag är så tacksam för det. Och TACK att du lämnar en skriftlig kommentar, när du llämnat en muntlig också!!! Du är verkligen en fin vän. Tack!!!

Verkar väldigt intressant! Jag kommer absolut att bevaka denna. Gillar det du tänker skriva om, ovanligt att få höra från Petunias synvinkel. Alltid varit nyfiken på henne, och vill lära mig mer, så bevakar helt klart

Kapitel 6
Brevet

Ljudet av skosulor mot marmorgolv ekade i sovsalen. Om och om igen hördes det lätt dunsande ljudet när någon förflyttade sig än åt det ena hållet, än åt det andra. Ägaren till stegen verkade sannerligen upprörd och ljudet tilltog alltmer i styrka. De sammetsgröna gardinerna som var prydligt fördragna i alla fönstren svajade lätt av vinddraget från fängelsehålorna och en stor svart råtta skenade över golvet, flyende i panik från en osynlig fiende.
Blaise Zabini vankade av och an i rummet. Han var ensam.
Gång på gång slog han händerna för ansiktet och svor högt för sig själv.
”Nej, nej, nej!” Rösten svek honom och han svalde ner klumpen i halsen.
Kroppen darrade och när han lutade sig över himmelssängen kändes det nästan som om han behövde kräkas. Han hade bara varit här ett par få timmar och han hade redan panik.
Hur kunde han ha trott att han skulle kunna komma till Hogwarts och tro att allt skulle vara som vanligt nu när det inte fanns något som hette ”som vanligt” längre?
Pergamentstycket som hade legat inuti det svarta brevet låg slängd på golvet.
Han stirrade på det, nästan som om han förväntade sig att det skulle fara upp i luften och skrika de nedskrivna orden rakt i ansiktet på honom, som Nevilles illvrål hade gjort när dem gick sitt första år på Hogwarts. Blaise mindes det som ett utav årets roligaste händelser. Han hade skrattat åt den tjocka pojken som förtvivlat hade försökt få brevet att tystna. Nu skrattade han inte längre.
Ljudet av vingar fick Blaise att höja blicken en aning och han gav till ett skrik och fäktade med armarna. Han avskydde fladdermöss. Hela fängelsehålan var full utav de där äckliga djuren. En utav dem verkade till råga på allt ha bosatt sig i deras sovsal. Att det var samma fladdermus fanns det inget tvivel om. Ett litet ärr tvärs över dess vänstra vinge hade avslöjat den.
”Försvinn härifrån!” röt Blaise och viftade återigen med armarna. ”Stick!”
Fladdermusen, som lugnt slagit sig ner ovanpå brevet, betraktade Blaise med sina elaka knappnålsögon.
Blaise stönade. ”Jag avskyr fladdermöss”, sa han högt till sig själv.
”Jag avskyr fladdermöss och jag avskyr det här. Varför? Varför?” Han började vanka av och an igen. Djuret fortsatte att stirra på honom tills han måttade en spark som missade fladdermusen med någon centimeter. Den gav till ett ilsket fräsande och tog till flykten genom en glipa i gardinerna.
Blaise slöt ögonen. Han blev tvungen att samla sig, men han visste inte hur. Allting virvlade förbi hans stängda ögonlock. Han hade avslutat sitt sjätte år genom att nästan bli dödad av Draco Malfoy. Han hade velat fråga Draco om varför han hade gjort det. Han hade velat fråga så många frågor, men hade vetat att han inte skulle få ett enda svar. Precis som att han visste att han inte skulle ha en chans när dem väl hade bestämt sig. Brevets innehåll var tydligt. De hade slutligen valt ut honom. Han skulle ansluta sig, vare sig han ville eller inte. Det fanns inga alternativ.
”Jag orkar inte mer, förstår du det?” vrålade Blaise ut i tomma luften. ”Jag klarar inte mer! Jag vill inte!”
”Hur kan man inte vilja äta?”
Blaise ryckte till och vände sig om.
Där stod Vincent Crabbe med det slöa ansiktet uppspärrat i något som skulle kunna liknas vid ett förskräckt ansiktsuttryck. Han stirrade på Blaise som stirrade tillbaka, fortfarande med orden som han upprepat så många gånger högt för sig själv kvar på läpparna.
”Vad gör du här?” lyckades han få fram samtidigt som han täckte brevet med foten.
”Hämtar mat” grymtade Crabbe.
Givetvis. Som om det inte fanns nog nere vid middagen.
”Vad gör du själv?” fortsatte Crabbe sin mening. Han verkade bli förvånad över sitt plötsliga ordförråd och grymtade igen.
”Jag… Jag vilar mig bara lite. Efter resan.”
”Vilar?” Crabbe såg frågande ut. ”Du skrek.”
”Jag var upprörd. Min mamma… Hon glömde skicka med min middagsklädnad. Och nu har jag bara den här fula skolklädnaden att ha på mig.”
”Jaså”, sa Crabbe och blinkade två gånger. ”Ska du inte äta?”
”Jo”, sa Blaise. ”Jag kommer ner om ett ögonblick.”
”Då är det redan slut. ” Crabbe hade tappat intresset och vände sig om för att rota fram ett par flottiga muffins ur sin koffert. Blaise knäppte händerna bakom ryggen och tackade för att Crabbe bara hade fötts med en hjärnhalva, medan han så diskret han kunde lyckades peta under brevet och det hopknycklade pergamentstycket med skospetsen.
”Gå du”, sa han till Crabbe som verkade vänta på honom vid utgången. ”Jag kommer snart. ”
När öppningen slöts sig bakom Crabbe drog Blaise en djup suck av lättnad.
Ljudet av vingar fick honom att förflytta blicken mot fönsterkarmen.
Fladdermusen var tillbaka. Den stirrade återigen på honom. Ögonen var som små tomma hålor och de spetsiga vita tänderna glimmade till när djuret öppnade munnen.
Det såg nästan ut som att den log.

”Elli! Här borta!”
Jag trängde mig framåt i korridoren.
Ginnys röda hår sken som en fackla ett par meter bort. Hon viftade åt mig att snabba på.
Jag längde på stegen och lyckades komma ikapp henne vid porträttet av Bottlas den bortgjorde som artigt lyfte på den höga hatten när jag snubblade förbi.
”Hur är det?”
”Bra”. Jag drog efter andan. Språngmarschen hade tagit hårt på mig och jag kämpade för att andas normalt. ”Du ville prata med mig?”
Ginny såg sig oroligt om över axeln och skakade på huvudet. ”Inte här. Kom.”
Hon tog mig i handen och drog med mig ut genom slottsporten.
Jag kunde inte låta bli att nervöst se mig om efter drakarna som stått på vakt igår.
Men de syntes inte till.
”Här kan vi sätta oss. ” Ginny tecknade åt mig att slå mig ner på en omkull vält trädstam och jag löd. ”Här letar dem inte.”
”Vilka då?”
Ginny rynkade pannan. ”Dödsätarna förstås. Dem är överallt på slottet, både bland personalen och eleverna. Man kan inte lita på någon nu”, lade hon till i allvarlig ton. ”Inte någon.”
”Vadå? Tror du att dem…har span på oss?”
”Klart att dem har. Jag hade min första lektion idag. Försvar mot svartkonster.” Hon rös.
”Det var hemskt.”
”Vad hände?”
Hon skakade avfärdande på huvudet. Torkade bort en tår med baksidan av handen.
”Du får se själv. Jag vill inte prata om det. Men det var det värsta jag varit med om näst efter när Harry ville gå med Cho Chang på skolbalen istället för mig. ” Hon gav till ett tunt skratt.
”Du kommer att förstå vad jag menar. Det kanske blir ännu värre för dig.” Vant plockade hon upp en näsduk ur klädnaden och snöt sig. ”Jag ville bara höra med dig…Jag och Neville talades vid häromdagen och vi kom fram till… Ja vi tyckte att vi skulle göra ett försök att starta upp DA igen. Dumbledores arme”, lade hon till när hon såg mitt förvirrade ansiktsuttryck, ”Harry kanske inte har berättat…”
”Harry och du har berättat allt om D.A för mig avbröt jag. ”Jag skulle kunna rabbla era försvarsbesvärjelser och hur Draco satte dit er i sömnen. Det vore rent livsfarligt att starta upp den här med tanke på alla dödsätarna som ständigt nosar en i nacken. Väldigt bra men livsfarligt. Och en bra ide.”
Jag log och Ginny besvarade mitt leende. ”Vi hade tänkt börja rekrytera medlemmar så fort som möjligt. Vi ville bara höra med dig först. Vad du tänkte om saken.”
”Sålänge vi är oerhört försiktiga”, sa jag. ”Och bara rekryterar folk vi verkligen litar på.”
”Just precis Elli”. Ginny såg allvarligt på mig. ”Bara sådant folk som vi alla litar på. Okej?”
Jag svarade henne inte utan vände mig istället bort och såg ut mot sjön.
Det svarta vattnet blinkade illmarigt mot mig och jag kände mig plötsligt illa till mods.
”Bara folk vi alla litar på”, upprepade Ginny innan hon reste sig upp och började gå tillbaka mot slottet. ”Kom ihåg det.”
Hon vände sig inte om.

Har jobbat, jobbat ocb JOBBAT. Blä! Ledig helg, så vad gör jag då?! Skriver såklart ♥ Kommentera så lägger jag upp ett nytt kapitel! ♥



Ser framemot alla dina kapitel med Jess!!! U nåw why....!! Loveu ♥


Åh, vad glad jag blir över att du gillar det!!! Tusen miljoner tack för det, och TACK FÖR ATT DU VILL LÄSA. Pansy girl är ju ett charmtroll, inte sant?! Och Luna... Ja hon bara kommer till mig, och skriver sig själv... xD

Ser framemot ditt nästa kapitel, så hoppas du skrivit ett! ♥


Vet att jag satt & läste den här kommentaren direkt när du skrev den, och svarade lååångt på den i mitt huvud. Jag är så himla glad att du tar dig tid, och att du tycker att JAG är en inspiration. Längtar tills vi kan prata i telefon, och ännu hellre - ses.

Gud ja, jag minns den där Julbalen... Tyckte själv att det var de sämsta kapitlet jag skrivit, bara för att det var sååå laddat!! Så roligt att du minns det, Känns så häftigt att du varit med från början, fast några år efteråt. Du gjorde mugglis levande igen. Tack för det ♥ Hoppas på ett saftigt kapitel av prinsen nu jag!!! MINST ett! DäR jag kan få bli inspirerad!!! Och ja, Nott han är.... spännande. Han är väldifgt... speciell. Gillar också honom! Han måste väl få komma i prinsen?! Du är ♥33333 TACK SÅ JÄTTEMYCKET


Å vännen. Blev så glad ska du veta!! Att du ÄR här. Att du LÄSER, TYCKER OM DET OCH TAR DIG TID. Behöver jag säga annat än att det räcker gott och väl?! Nu vet jag att du är. Tusen tack för det, Pixe ♥ Tack!!!!

Tack så jättemycket för din kommentar också, Mintygirl89

♥ Så glad att du gillar det!!

Bevakar!!!
Fastnade för din inledning direkt. Den är annorlunda, och sådant tilltalar mig. Den verkar intressant på djupet. Jag har alltid fascinerats av historier om Tom, den han var innan han blev Voldemort. Jag är också nyfiken på Myrtle, och började ivrigt läsa när jag läst din beskrivning. Både hon och Tom är karaktärer som ofta glöms bort. Just det gör dem så intressanta att läsa om.

Euphemia verkar vara en spännande karaktär. Hon har inte haft det lätt och det sätter sina spår. Kanske är det därför hon och Tom funnit varandra? Jag känner ett stort medlidande för henne redan, som jag också känner för Tom. Ingen föds ond. Ibland finns det inga val. Ska bli spännande att se vilka vägar hon väljer.

Jag bevakar, och längtar efter fortsättningen när du känner att det finns tid och ork!

med kärlek,
Elzyii

åH VA SPÄNNANDE KAPITEL!
Har precis läst ikapp, perfekt sysselsättning när jag jobbar natt.

Va härligt att kapitlen var långa. Det gillade jag!
Åh så sorgligt när hans mamma skäller så på honom, mitt hjärta grät lite där. Det är ju så uppenbart att det inte är för att hon vill, utan för att hon mår så dåligt som hon gör. "Du är inte myndig", det är så tydligt att hon menar på ett annat sätt, att hon är så orolig över att försvinna, att inte få vara där för honom när han växer upp och blir äldre.

Två jättebra kapitel. Ska bli spännande att se när dem tänker berätta för honom... och vad kommer hända då?

Åh! Äntligen fick jag tid att läsa ditt kapitel, jag har längtat!!
Älskar rubriken. Vet inte varför, men kan liksom sitta och läsa den högt för mig själv flera gånger. Återigen - de tror att jag är knäpp här på jobbet. Men, whatever, HERE I COME!!!

*Läsa*

Åh, kan bara hålla MED tidigare skribenter!!!
NOAH, VARFÖR? Låt inte hormonerna ta över, snälla!!! Var den korrekta söta tonårsgosse som vi alla vet att du innerst inne är, inte ett pubertalt litet monster! Nä, men han gjorde mig besviken. Fast lite gulligt är det faktiskt. Känner ett litet sting av Draco i honom, just den där svartsjukan som nästan är gullig. Vad ska hända nu?!

Första delen av kapitlet (som jag nu kan fokusera på när jag skällt färdigt på Noah), var så vackert! Sorgligt och fint i en enda röra, exakt just så som jag vill ha det. Är så glad över att Am verkar ha fått äkta vänner. Hoppas bara det förblir så... Det är svårt att vara vän med alla, särskilt över elevhemsgränserna, det vet vi alla allt för väl. Du säger att jag skriver bra, vad gör du inte själv?! Herregud, detta var helt fantastiskt!! Behöver jag ens säga att jag längtar efter en fortsättning??!