Kapitel 6
Brevet

Ljudet av skosulor mot marmorgolv ekade i sovsalen. Om och om igen hördes det lätt dunsande ljudet när någon förflyttade sig än åt det ena hållet, än åt det andra. Ägaren till stegen verkade sannerligen upprörd och ljudet tilltog alltmer i styrka. De sammetsgröna gardinerna som var prydligt fördragna i alla fönstren svajade lätt av vinddraget från fängelsehålorna och en stor svart råtta skenade över golvet, flyende i panik från en osynlig fiende.
Blaise Zabini vankade av och an i rummet. Han var ensam.
Gång på gång slog han händerna för ansiktet och svor högt för sig själv.
”Nej, nej, nej!” Rösten svek honom och han svalde ner klumpen i halsen.
Kroppen darrade och när han lutade sig över himmelssängen kändes det nästan som om han behövde kräkas. Han hade bara varit här ett par få timmar och han hade redan panik.
Hur kunde han ha trott att han skulle kunna komma till Hogwarts och tro att allt skulle vara som vanligt nu när det inte fanns något som hette ”som vanligt” längre?
Pergamentstycket som hade legat inuti det svarta brevet låg slängd på golvet.
Han stirrade på det, nästan som om han förväntade sig att det skulle fara upp i luften och skrika de nedskrivna orden rakt i ansiktet på honom, som Nevilles illvrål hade gjort när dem gick sitt första år på Hogwarts. Blaise mindes det som ett utav årets roligaste händelser. Han hade skrattat åt den tjocka pojken som förtvivlat hade försökt få brevet att tystna. Nu skrattade han inte längre.
Ljudet av vingar fick Blaise att höja blicken en aning och han gav till ett skrik och fäktade med armarna. Han avskydde fladdermöss. Hela fängelsehålan var full utav de där äckliga djuren. En utav dem verkade till råga på allt ha bosatt sig i deras sovsal. Att det var samma fladdermus fanns det inget tvivel om. Ett litet ärr tvärs över dess vänstra vinge hade avslöjat den.
”Försvinn härifrån!” röt Blaise och viftade återigen med armarna. ”Stick!”
Fladdermusen, som lugnt slagit sig ner ovanpå brevet, betraktade Blaise med sina elaka knappnålsögon.
Blaise stönade. ”Jag avskyr fladdermöss”, sa han högt till sig själv.
”Jag avskyr fladdermöss och jag avskyr det här. Varför? Varför?” Han började vanka av och an igen. Djuret fortsatte att stirra på honom tills han måttade en spark som missade fladdermusen med någon centimeter. Den gav till ett ilsket fräsande och tog till flykten genom en glipa i gardinerna.
Blaise slöt ögonen. Han blev tvungen att samla sig, men han visste inte hur. Allting virvlade förbi hans stängda ögonlock. Han hade avslutat sitt sjätte år genom att nästan bli dödad av Draco Malfoy. Han hade velat fråga Draco om varför han hade gjort det. Han hade velat fråga så många frågor, men hade vetat att han inte skulle få ett enda svar. Precis som att han visste att han inte skulle ha en chans när dem väl hade bestämt sig. Brevets innehåll var tydligt. De hade slutligen valt ut honom. Han skulle ansluta sig, vare sig han ville eller inte. Det fanns inga alternativ.
”Jag orkar inte mer, förstår du det?” vrålade Blaise ut i tomma luften. ”Jag klarar inte mer! Jag vill inte!”
”Hur kan man inte vilja äta?”
Blaise ryckte till och vände sig om.
Där stod Vincent Crabbe med det slöa ansiktet uppspärrat i något som skulle kunna liknas vid ett förskräckt ansiktsuttryck. Han stirrade på Blaise som stirrade tillbaka, fortfarande med orden som han upprepat så många gånger högt för sig själv kvar på läpparna.
”Vad gör du här?” lyckades han få fram samtidigt som han täckte brevet med foten.
”Hämtar mat” grymtade Crabbe.
Givetvis. Som om det inte fanns nog nere vid middagen.
”Vad gör du själv?” fortsatte Crabbe sin mening. Han verkade bli förvånad över sitt plötsliga ordförråd och grymtade igen.
”Jag… Jag vilar mig bara lite. Efter resan.”
”Vilar?” Crabbe såg frågande ut. ”Du skrek.”
”Jag var upprörd. Min mamma… Hon glömde skicka med min middagsklädnad. Och nu har jag bara den här fula skolklädnaden att ha på mig.”
”Jaså”, sa Crabbe och blinkade två gånger. ”Ska du inte äta?”
”Jo”, sa Blaise. ”Jag kommer ner om ett ögonblick.”
”Då är det redan slut. ” Crabbe hade tappat intresset och vände sig om för att rota fram ett par flottiga muffins ur sin koffert. Blaise knäppte händerna bakom ryggen och tackade för att Crabbe bara hade fötts med en hjärnhalva, medan han så diskret han kunde lyckades peta under brevet och det hopknycklade pergamentstycket med skospetsen.
”Gå du”, sa han till Crabbe som verkade vänta på honom vid utgången. ”Jag kommer snart. ”
När öppningen slöts sig bakom Crabbe drog Blaise en djup suck av lättnad.
Ljudet av vingar fick honom att förflytta blicken mot fönsterkarmen.
Fladdermusen var tillbaka. Den stirrade återigen på honom. Ögonen var som små tomma hålor och de spetsiga vita tänderna glimmade till när djuret öppnade munnen.
Det såg nästan ut som att den log.

”Elli! Här borta!”
Jag trängde mig framåt i korridoren.
Ginnys röda hår sken som en fackla ett par meter bort. Hon viftade åt mig att snabba på.
Jag längde på stegen och lyckades komma ikapp henne vid porträttet av Bottlas den bortgjorde som artigt lyfte på den höga hatten när jag snubblade förbi.
”Hur är det?”
”Bra”. Jag drog efter andan. Språngmarschen hade tagit hårt på mig och jag kämpade för att andas normalt. ”Du ville prata med mig?”
Ginny såg sig oroligt om över axeln och skakade på huvudet. ”Inte här. Kom.”
Hon tog mig i handen och drog med mig ut genom slottsporten.
Jag kunde inte låta bli att nervöst se mig om efter drakarna som stått på vakt igår.
Men de syntes inte till.
”Här kan vi sätta oss. ” Ginny tecknade åt mig att slå mig ner på en omkull vält trädstam och jag löd. ”Här letar dem inte.”
”Vilka då?”
Ginny rynkade pannan. ”Dödsätarna förstås. Dem är överallt på slottet, både bland personalen och eleverna. Man kan inte lita på någon nu”, lade hon till i allvarlig ton. ”Inte någon.”
”Vadå? Tror du att dem…har span på oss?”
”Klart att dem har. Jag hade min första lektion idag. Försvar mot svartkonster.” Hon rös.
”Det var hemskt.”
”Vad hände?”
Hon skakade avfärdande på huvudet. Torkade bort en tår med baksidan av handen.
”Du får se själv. Jag vill inte prata om det. Men det var det värsta jag varit med om näst efter när Harry ville gå med Cho Chang på skolbalen istället för mig. ” Hon gav till ett tunt skratt.
”Du kommer att förstå vad jag menar. Det kanske blir ännu värre för dig.” Vant plockade hon upp en näsduk ur klädnaden och snöt sig. ”Jag ville bara höra med dig…Jag och Neville talades vid häromdagen och vi kom fram till… Ja vi tyckte att vi skulle göra ett försök att starta upp DA igen. Dumbledores arme”, lade hon till när hon såg mitt förvirrade ansiktsuttryck, ”Harry kanske inte har berättat…”
”Harry och du har berättat allt om D.A för mig avbröt jag. ”Jag skulle kunna rabbla era försvarsbesvärjelser och hur Draco satte dit er i sömnen. Det vore rent livsfarligt att starta upp den här med tanke på alla dödsätarna som ständigt nosar en i nacken. Väldigt bra men livsfarligt. Och en bra ide.”
Jag log och Ginny besvarade mitt leende. ”Vi hade tänkt börja rekrytera medlemmar så fort som möjligt. Vi ville bara höra med dig först. Vad du tänkte om saken.”
”Sålänge vi är oerhört försiktiga”, sa jag. ”Och bara rekryterar folk vi verkligen litar på.”
”Just precis Elli”. Ginny såg allvarligt på mig. ”Bara sådant folk som vi alla litar på. Okej?”
Jag svarade henne inte utan vände mig istället bort och såg ut mot sjön.
Det svarta vattnet blinkade illmarigt mot mig och jag kände mig plötsligt illa till mods.
”Bara folk vi alla litar på”, upprepade Ginny innan hon reste sig upp och började gå tillbaka mot slottet. ”Kom ihåg det.”
Hon vände sig inte om.

Har jobbat, jobbat ocb JOBBAT. Blä! Ledig helg, så vad gör jag då?! Skriver såklart ♥ Kommentera så lägger jag upp ett nytt kapitel! ♥



Ser framemot alla dina kapitel med Jess!!! U nåw why....!! Loveu ♥


Åh, vad glad jag blir över att du gillar det!!! Tusen miljoner tack för det, och TACK FÖR ATT DU VILL LÄSA. Pansy girl är ju ett charmtroll, inte sant?! Och Luna... Ja hon bara kommer till mig, och skriver sig själv... xD

Ser framemot ditt nästa kapitel, så hoppas du skrivit ett! ♥


Vet att jag satt & läste den här kommentaren direkt när du skrev den, och svarade lååångt på den i mitt huvud. Jag är så himla glad att du tar dig tid, och att du tycker att JAG är en inspiration. Längtar tills vi kan prata i telefon, och ännu hellre - ses.

Gud ja, jag minns den där Julbalen... Tyckte själv att det var de sämsta kapitlet jag skrivit, bara för att det var sååå laddat!! Så roligt att du minns det, Känns så häftigt att du varit med från början, fast några år efteråt. Du gjorde mugglis levande igen. Tack för det ♥ Hoppas på ett saftigt kapitel av prinsen nu jag!!! MINST ett! DäR jag kan få bli inspirerad!!! Och ja, Nott han är.... spännande. Han är väldifgt... speciell. Gillar också honom! Han måste väl få komma i prinsen?! Du är ♥33333 TACK SÅ JÄTTEMYCKET


Å vännen. Blev så glad ska du veta!! Att du ÄR här. Att du LÄSER, TYCKER OM DET OCH TAR DIG TID. Behöver jag säga annat än att det räcker gott och väl?! Nu vet jag att du är. Tusen tack för det, Pixe ♥ Tack!!!!

Tack så jättemycket för din kommentar också, Mintygirl89

♥ Så glad att du gillar det!!

Bevakar!!!
Fastnade för din inledning direkt. Den är annorlunda, och sådant tilltalar mig. Den verkar intressant på djupet. Jag har alltid fascinerats av historier om Tom, den han var innan han blev Voldemort. Jag är också nyfiken på Myrtle, och började ivrigt läsa när jag läst din beskrivning. Både hon och Tom är karaktärer som ofta glöms bort. Just det gör dem så intressanta att läsa om.

Euphemia verkar vara en spännande karaktär. Hon har inte haft det lätt och det sätter sina spår. Kanske är det därför hon och Tom funnit varandra? Jag känner ett stort medlidande för henne redan, som jag också känner för Tom. Ingen föds ond. Ibland finns det inga val. Ska bli spännande att se vilka vägar hon väljer.

Jag bevakar, och längtar efter fortsättningen när du känner att det finns tid och ork!

med kärlek,
Elzyii

åH VA SPÄNNANDE KAPITEL!
Har precis läst ikapp, perfekt sysselsättning när jag jobbar natt.

Va härligt att kapitlen var långa. Det gillade jag!
Åh så sorgligt när hans mamma skäller så på honom, mitt hjärta grät lite där. Det är ju så uppenbart att det inte är för att hon vill, utan för att hon mår så dåligt som hon gör. "Du är inte myndig", det är så tydligt att hon menar på ett annat sätt, att hon är så orolig över att försvinna, att inte få vara där för honom när han växer upp och blir äldre.

Två jättebra kapitel. Ska bli spännande att se när dem tänker berätta för honom... och vad kommer hända då?

Åh! Äntligen fick jag tid att läsa ditt kapitel, jag har längtat!!
Älskar rubriken. Vet inte varför, men kan liksom sitta och läsa den högt för mig själv flera gånger. Återigen - de tror att jag är knäpp här på jobbet. Men, whatever, HERE I COME!!!

*Läsa*

Åh, kan bara hålla MED tidigare skribenter!!!
NOAH, VARFÖR? Låt inte hormonerna ta över, snälla!!! Var den korrekta söta tonårsgosse som vi alla vet att du innerst inne är, inte ett pubertalt litet monster! Nä, men han gjorde mig besviken. Fast lite gulligt är det faktiskt. Känner ett litet sting av Draco i honom, just den där svartsjukan som nästan är gullig. Vad ska hända nu?!

Första delen av kapitlet (som jag nu kan fokusera på när jag skällt färdigt på Noah), var så vackert! Sorgligt och fint i en enda röra, exakt just så som jag vill ha det. Är så glad över att Am verkar ha fått äkta vänner. Hoppas bara det förblir så... Det är svårt att vara vän med alla, särskilt över elevhemsgränserna, det vet vi alla allt för väl. Du säger att jag skriver bra, vad gör du inte själv?! Herregud, detta var helt fantastiskt!! Behöver jag ens säga att jag längtar efter en fortsättning??!

Kan bara j¨hålla med! Det deprimerande är att jag inte kan ett enda ord engelska, oh my...

Nu håller jag inte med dig längre. Han har varit otrogen med mig i flera år, oohwowowowo :* DET ÄR BARA JAG SOM VET HUR HAN VILL HA SIN RISGRYNSGRÖT!!!

Trezzan
Superbra, det lilla jag förstod! Väntar fortfarande på min översättning.. Hihi. Så himla roligt att se dig skriva om detta. Är väldigt förväntansfull ♥

Det är inte lätt för någon i den familjen ♥
Tack för att du gör Quirinus så levande, det har han aldrig varit för mig tidigare. Jag tycker det här kapitlet var väldigt bra. Älskar att få se lite ut Nathans perspektiv. Och så sorgligt men ändå fint att se hur Mia ångrar sig. Äkta moderskärlek ♥

Bra jobbat Minty!

HEJ DÄR!!!!!

Jag blev så glad när jag hittade din ff:n. Redan när jag läste hur du berättade att du återtagit skrivandet, skrivit om, skrev om sjunde året osv... Så klack det till. Det kändes som att det var JAG själv som skrivit det där! Exakt så har jag själv känt sen jag skrev min Draco Memoraid för flera år sedan. Du kan ju gissa vem den handlar om?!

Jag skrev klart den, sen började jag på tvåan och sen... Ja vad hände egentligen? Under flera år gjorde jag försök att skriva, men fick inte till det. Finns flera stycken trådar av mig, där jag gjort försök att ta upp storyn igen, för jag älskar den ju, jag vill ha ett slut! Nu ÄNTLIGEN, hoppas jag att jag är på rätt spår. I "Skam", hoppas jag att min historia blir komplett. Precis som du har jag skrivit om allt. Och jag vet såväl, att det inte är någon lätt resa. Och vet du? Jag tänker följa din.

Jag tycker att du skriver väldigt, väldigt bra. Magiskt. Sug på det ordet, för det är inte många som får höra det från mig. Det spar jag bara till dem som verkligen, verkligen gör avtryck. Det gjorde du.

Jag ÄLSKAR att du skriver om Draco!!! Han är min soulmate. Jag skriver också honom, och älskar hur du beskriver honom. Du får godkänt av mig!

Det här stycket liksom...WOW.
Jag har redan mottagit den, det är för sent för det.” flinade han och tog ännu ett steg närmare. Det var som att de utförde en dans, för varje steg hon backade bakåt tog han ett framåt.
”Visst, jag bryr mig inte.” fnös Ida i ett försök att åtminstone låta oberörd.
”Trevligt sätt du har Crawett.” Malfoy log och hans ögon glittrade av okynne. Hon himlade med ögonen, det här var löjligt. Hon behövde komma bort från honom. Hennes kropp hade börjat frammana syndiga reaktioner som fick henne att rodna djupare, vilket han nöjt verkade lägga märke till.
”Låt mig bara vara Malfoy.” suckade hon irriterat och knuffade sig till slut bryskt förbi honom.
”Vi ses Crawett!” ropade han nonchalant efter henne.
Ser verkligen allt framför mig. Loveit.

Det här är sååå Draco! Och halsbandet, vad fint du har fått ihop det, varför det är viktigt för Ida. Så perfection!!

Ida skakade knappt märkbart på huvudet. Malfoy flinade, höjde på ögonbrynen och nickade bestämt.
Han skulle få sin vilja igenom, halsbandet var viktigt för henne. Hon hade fått det av sin mormor strax innan hon dog. Hennes mormor hade varit en framstående Quidditchsökare en gång i tiden, och den kvicken i halsbandet var den första kvicken hennes mormor hade fångat i sin första världsmästerskapsmatch. Idas morfar, som var trollkarlsjuvelerare, hade efter det förminskat kvicken och fäst den i en guldkedja som han senare gett hennes mormor som gåva när de firade sin första bröllopsdag.


LOVEIT.

Gaha fangirlar över kyssen, även om jag blev lite svartsjuk!! Han är aningen mer mogen och mindre barnslig än min Draco. Det glädjer mig, då vet jag att det finns hopp för honom ändå, trots allt. Älskar verkligen det kapitlet. Min stora favorit. Klockrent eftersom man redan från början kan känna spänningarna dem emellan. Resten av kapitlen fortsätter i samma spännande, fantastiska stil. Dina kapitel är inte för långa! Jag älskar dem.

Älskar, återigen, hur du får ihop relationen mellan Draco och Ida. Draco är ju go ändå, på sitt eget lilla vis. Jag vet hur du fungerar Malfoy, du är lika hal som ormen som representerar ditt elevhem. Hade jag dykt upp hade du försökt leka med mina känslor. Något du faktiskt redan försöker med. Och när du sedan ansett att jag var tillräckligt snärjd skulle du ge mina känslor ett giftigt, mördande bett innan du skulle slingra dig tillbaka din mörka håla, utan minsta bevis på ånger. Precis som en orm. Magiskt skrivet. Ryser i hela mig.

Har nu sträckläst allt du skrivit, och återigen - WOW! Ber om ursäkt på förhand för mina osammanhängande röriga kommentarer, men har man jobbat natt tre nätter i sträck är det okej att inte riktigt vara vid sina sinnes fulla bruk! xD Så grymt bra skrivet, jag längtar efter fortsättningen. Jag älskar Draco mer än någonsin. Du fångar verkligen alla karaktärer på ett fantastiskt vis. Ida är så naturlig, loveit!

Bevakar, vilken överraskning va?
Din nu trogna,
Elzyii

ÄNTLIGEN ETT NYTT KAPITEL!
Åh, vad jag längtat!!!

*Läsa*

*Fangirla*

*Dead*

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::

DET här... var nog ditt bästa kapitel hittils! Alla är så bra, men det här.. Nej, jag finner inga ord, Så magiskt var det! Jag kan ibland när jag läser något riktigt bra få upp bilder i huvudet. Dina kapitel ger mig alltid det, det här var inget undantag. Men undantaget här, är att du VERKLIGEN fångat känslorna så korrekt. Jag kan riktigt känna frustrationen Mirre känner över att inte kunna göra någonting, över att vara helt maktlös mot magin. Mot Ellis trollstav. Vi som själva är mugglare kan verkligen känna med henne. Jag gör det. Det gick in rakt i hjärtat.

Extra känsligt blir det kanske eftersom det är min egen karaktär som mår så dåligt. Jag har sagt det förut, säger det igen - du fångar Elli korrekt. Får till henne EXAKT som jag vill att hon ska vara. Sitter här och önskar att jag själv fått ihop ett sånt här kapitel i DM. För det här var så naket och så himla bra. Dracos agerande, ja exakt så skulle han göra. Harry, Ron, Hermione - korrekt. Sen Dumbledore. Ja, det finns ingen som får till honom lika bra som du. Jag blir riktigt avundsjuk. Där lyckas du 10 ggr bättre än mig!

Kapitlet är så sorgligt och vackert på samma gång. Aldrig har jag läst så fort, var helt fängslad och är det ännu! Dina beskrivningar var magiska. Bara den här meningen:

Det silvervita skägget var blött nertill med några vilsna snäckor som fastnat i det. Jag kände direkt att han skulle säga alla de kloka ord jag aldrig funnit där ute i sjön.

Bara du kan skriva så. Snäckskalen... Hur kommer du på allt?! Jag avundar och beundrar dig så himla mycket. Längtar så tills den dagen vi kan träffas! Bäst du skickar mig ditt nummer, så jag iallafall kan terrorisera dig över telefonen nån gång i veckan

Du är så otroligt, otroligt bra!! Längtar så mycket till nästa kapitel. Draco också, även om han inte vill erkänna det

Ta din tid, jag finns alltid här och läser! ♥