Spännande och bra kapitel!
Relaterar verkligen till mig och min son, det är som att läsa om oss två och det är sååå fint ♥

Du är duktig på att beskriva! Ser framemot fortsättningen.

NU KOMMER KAPITLET!!!!
Glöm inte att bu alla är bäat!! Håller helt med er Trezzan och Avis Fortunae ♥ Låt oss prata snart igen!!

Kapitel 7
Brevet

”Du är sen, Jacobsson.”
Utan att bry mig om Professor McGonagalls bistra uppsyn slank jag ner på den enda lediga platsen som fanns kvar i klassrummet. Platsen bredvid Theodore Nott. Han bekymrade mig inte med enda blick. Rak i ryggen satt han och stirrade rakt framför sig. De uttryckslösa ögonen var stint riktade mot svarta tavlan. Han blinkade inte.
Professor McGonagall gjorde sitt bästa för att hålla en genomgång i hur man kunde avgöra om ett föremål var förvandlat eller ej. Det var uppenbart att bara hälften av klassen tycktes lyssna. Varenda en av eleverna från Slytherin bortsett från Nott hängde över bänkarna och viskade med varandra. Inte högt nog så att vi som satt en bit ifrån skulle höra vad de talade om men tillräckligt högt för att McGonagall skulle ge dem flera ilskna ögonkast. Till min stora förvåning gav hon dem ingen giftig avhyvling. Istället knep hon bara ihop läpparna till ett smalt streck och skakade långsamt på huvudet så hatten tippade lite åt sidan. Professor McGonagall som vanligtvis hörde till de strängaste lärarna som undervisade på Hogwarts var sig inte lik. Tidigare hade ingen eller inget undgått hennes vassa ögon när hon likt en stridslysten hök hade suttit vid sin kateder framme vid svarta tavlan och bevakat sitt näste. Styrkan i hennes röst när hon undervisade var inte heller densamma. Hon lät mest trött och uppgiven och hennes ansikte var blekt. Hon såg ut att ha åldrats tio år på bara ett par månader. Av gammal vana vände jag mig om för att påpeka det för Hermione men möttes istället av Notts isblåa ögon.
Jag rös till och återgick till min bok utan att riktigt veta vilken sida vi förväntades ha uppslagen.
”…det går alltså inte med blotta ögat att se om en bägare är förvandlad eller ej”, sa professor McGonagall tonlöst. ”Det man behöver göra för att ta reda på det är att använda sig av en avinstibesvärjelse. Jag tänkte att vi idag skulle träna på den. Så om vi ställer oss upp allihopa…”
”Du är sen. ” Notts röst var stram, helt omöjlig att läsa av.
”Ja jag vet”, svarade jag irriterat. ”Jag fastnade i trappan.”
”Ja de där trapporna har alltid varit förrädiska”, svarade han och det hördes att han genomskådat mig. ”Du missar inte mycket.”
”Mr Nott och Ms Jacobsson.”
McGonagall kom fram släntrade till vårat bord. ”Ni också. Ställ er mot varandra. Sådär ja. Och så sträcker du fram din bägare mot henne. Så ja. Men sätt igång då!”
Jag hoppade till och tittade förskräckt ner i boken.
”Avinstibesvärjelsen, javisst”, mumlade jag och harklade mig lite.
”Jag börjar nu då. Öh, Avi..Avinsjiproforum! Avinsjiprofurom…Avinsji…”
Nott stoppade mitt viftande med en hand.
”Jag börjar ”, sa han lågt och riktade sin trollstav mot bägaren som jag darrande tagit emot i min hand. ”Avinsjiproforum!”
Bägaren skakade till och förvandlades med ett poff till en fet padda som förvånat kväkte till när den landade på golvet. Där såg den sig förvirrat omkring innan den såg sin chans och snabbt hoppade mot den öppna klassrumsdörren. Jag stirrade på Nott som mötte min blick utav vare sig triumf eller förakt. Om Hermione hade varit med hade hon gapat.

”Visst, han är bra på förvandligskost, det kan jag medge. Men han är lite läskig, tycker du inte?” Dean, som slog följe med mig ned till middagen såg ivrigt på mig. ”Jag menar, alla i Slytherin är ju lite märkliga men Nott är lite extra märklig, om du förstår vad jag menar.”
”Absolut”, sa jag och vinkade åt Colin som studsade ett par trappor ovanför oss. ”Men han verkar snäll”.
”Snäll?” Spottet yrde ur munnen på Dean när han talade.
”Du har konstig smak när det handlar om att välja vänner Elli, det säger jag då bara.”
Elevhemsborden stod där de skulle, ändå var det så mycket som saknades.
Flera av platserna gapade tomma och jag mådde illa när jag såg att flest tomma platser fanns det borta vid Huffelpuffbordet där de få kvarvarande huffelpuffarna satt med slokande axlar och åt under tystnad.
Blaise mötte min blick när jag tittade mot Slytherinbordet och jag gav honom ett litet sorgset leende. Han besvarade det med en nästan osynlig huvudskakning och jag satte mig ned mellan Dean och Seamus och började ta för mig av pumpapajen, väl medveten om att den inte skulle smaka lika bra som den brukade.
”Det har kommit brev till dig”.
Philip Nelson, en robust pojke från Huffelpuff som jag talats vid med ett par gånger med tidigare, stegade fram till mig.
”Har det?” Förvånat tog jag emot den våta pergamentrullen innan jag blev iskall. ”Varför kommer inte min uggla med det här?”
Philip skruvade lite på sig. ”För att vi inte trodde att hon skulle orka det. Skogvaktaren hittade henne nedanför skogen. Hon tas om hand av Madam Pomfrey nu. Vi trodde att du ändå ville…”
”Är Shanti skadad?” ekade jag. ”Vart då? Vart är hon? Jag måste…”
”Lugna ner dig!” Philip satte upp händerna som om han ville avvärja sig från min oro. ” Hon är nere vid skogvaktarstugan och blir undersökt av Hagrid. Jag trodde du ville läsa… Elli, vart ska du någonstans? Vi har utegångsförbud efter mörkrets inbrott! Elli!”
”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

”Ingen bra ide å komma hit nu. Ingen bra ide alls.” Hagrid skakade på sitt lurviga huvud och böjde sig så djupt ner över sin tekopp att han doppade det rufsiga skägget i koppen. Jag tog ett par klunkar innan jag svarade.
”Jag vet. Jag var bara så orolig. Shanti var…en present från min mamma. Nu är hon det enda jag har kvar efter henne.”
”Seså.” Hagrid strök bort ett par tårar från min kind med sin stora näve. Den luktade blöt hund.
”Du har då många minnen kvar utav din mamma. Betydligt fler än ja har i alla fall”, lade han till med en grymtning.
”Vad hände med din mamma Hagrid?”
Hagrid smällde ner den stora kitteln med överblivet te på spisen.
”Hon övergav mig när jag va tre år gammal. Hon va jättinna förstår du, Elli. Jättar är inte direkt kända för å va särskilt kärleksfulla.”
Han gav mig ett sorgset leende. ”Hon e alltid med dig i hjärtat Elli. Å jag är säker på att hon e förbaskat stolt över dig vart hon än befinner sig nu. Seså, upp med hakan å pallra dig iväg tillbaka till skolan nu innan någon utav de där fähundarna får reda på att du e här. Då går dem nog i taket.”
”Hagrid… tror du att någon överföll Shanti?”
Hagrid stelnade till. ”Varför tror du det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tyckte att brevet såg öppnat ut. Pergamentrullen var slarvigt knuten. Lite för slarvigt om man är noga med att ingen obehörig ska läsa det va?”
”Jag e säker på att du överreagerar. Hagrid öppnade ytterdörren och väntade otåligt. Utanför öste regnet ner och ett mullrande oväder var på väg in över skolan. ”Skynda dig iväg nu. Inte tror jag att du behöver oroa dig för det. Stick nu!”
Hagrid var nervös. Hans små svarta ögon plirade oroligt ut i mörkret och jag insåg att jag gjorde honom en stor björntjänst genom att stanna kvar och tjata. Långsamt reste jag mig, klev över Fang som låg utsträckt framför brasan, gav Hagrid ett sista leende och en kram och skyndade mig ut i regnet. Det hade börjat ösa ner ordentligt och kylan gjorde sig påmind ända in på bara skinnet. Jag skyndade på stegen. Det högg till i magen när jag kände pergamentrullen mot mitt bröst. Brevet hade bara innehållit en enda mening, och med okänd avsändare – HJÄLP.
Trots att budskapet var tydligt blev jag osäker på om det verkligen var allt. Det kändes som att det stod, eller åtminstone borde stå,så mycket mer på det knöliga pergamentstycket. Och vem hade skickat det? En vän? Eller kanske en fiende? Någon som låtsades vara någon annan, nån som ville få mig att tro att denna var någon annan, för att sedan kunna slå till. Skulle det komma fler brev? Och vem var det som fann brevet så intressant att den angrep en uggla för att ta reda på vad som stod, eller kanske snarare vem som skrivit?
Jag märkte knappt att jag kom fram till den hemliga gång som Harrys marodörkarta visat oss förra året. Jag petade till med trollstaven på väggen. Ett klickande och en ingång till slottet öppnade sig och jag pressade mig med viss möda igenom hålet, påmind om hur svårt Harry och Ron hade haft att ta sig igenom. Jag och Hermione hade skrattat åt dem…
”Inte gråta!” sa jag bestämt åt mig själv. ”Du har lipat tillräckligt den här månaden. Försök fokusera på… Ja, på vadå?” Jag rätade på mig och stirrade upp på ett porträtt av Tentris den taniga.
”Vad ska du fokusera på, Eleonora?” sa jag högt till mig själv. ”På att ständigt känna dig ensam och övergiven för att sedan låtsas att allt är bra? Dina vänner övergav dig. Om de hade velat ha dig med så hade dem aldrig stuckit utan ett farväl, med bara ett brev som hälsning.
”Jag vet!” snäste jag ilsket till mig själv.
”Ursäkta? Jag kan inte påminna mig om att jag utsatt dig för någon form av ofog?” Tentris den taniga blängde surmulet på mig innan han rätade till plommonstopet som han bar på huvudet, vände på klacken och försvann till porträttet mittemot där han tjurigt slog sig ner i en soffa och blängde på mig med surmulen blick. Jag ides inte bry mig och började istället sakta vandra längs den tomma korridoren. Det var verkligen ödsligt. Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem, nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Jag hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på mig beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sina sovsalar. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott utan svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade.
”Rent blod”, viskade jag till Tjocka damen. Hon såg sorgset på mig och svängde upp på vidgavel så jag kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum. Ett par andraårselever tittade förskräckt upp när jag kom in. De var röda på händerna efter en bestraffning och den minsta utav dem hade fortfarande ett synligt spår efter texten ”Jag får inte föra ofog i klassrummet” på handryggen.
”Elli!” Ginny skyndade sig framemot mig och slog armarna runt min hals.
”Vi började bli oroliga för dig.”
”Ja det känns nästan som standard nu mer.” Colin Creevey flinade brett åt mig. ”Hur gick straffkommenderingen?”
”Jag har inte varit på någon straffkommendering.”
Colin såg besviken ut när han insåg att hans skämt inte hade gett någon effekt.
”Jag var nere hos Hagrid och såg till Shanti. Hon är okej. Lite tilltufsad bara. Om ett par dagar mår hon bra igen.”
”Och brevet?” Ginny såg ivrigt på mig. ”Vem hade skickat det? Vad stod det?”
”Inget särskilt. Pergamentet var tomt.” Jag blev överraskad själv över min lögn.
”Tomt?” utbrast Ginny förvånat? ”Stod det ingenting alls?”
”Nej”, sa jag. ”Ingenting alls”.
”Men vem skulle göra sig besväret att anfalla en uggla för att läsa en blank pergamentrulle?”
”Ja inte vet jag”, sa jag. ”Jag tror jag går upp och lägger mig. Jag är väldigt sömnig.”
Jag gav Ginny och Colin ett hastigt leende och skyndade mig uppför trappan stängde dörren och sjönk flämtade ner på sängen. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp och benen skakade. Försiktigt plockade jag fram brevet som jag burit som ett försvarslöst barn innanför klädnaden och läste texten ett par gånger till utan att bli klokare. Fortfarande fanns där bara fem bokstäver som tillsammans formade ett ord.
”HJÄLP.”

Spännande och bra kapitel!!

Älskar filmkyss, hihi. Två tjejer, goaaaals!! Love it.

Och älskar hur fin Noah är mot henne, också.

Blir typ avundsjuk. Vill också ha en Noah i mitt liv!!

Mer sånt om man får be!!! :*

Jag och Claudette hade sällskap fram till köket, där vi sa godnatt och sedan gick på varsitt håll, mot uppehållsrummen. Glädjen spreds i hela min kropp men dog snabbt när Noah skyndade mot mig. Bakom honom kom Rylan med ett brevpapper i handen.
“Harry har svarat.”

Och en cliffhanger på det- du vet hur man gör en kvinna galen av förväntan!!!

Nu vill jag ju ha nästa kapitel meddetsamma!!

Jätte bra skrivet, jag tyckte jättemycket om hela kapitlet rakt igenom. Även om kyssen var äverlägset bäst

muuuums kapitel!!
Jag jobbar natt på fredag, och du vet väl vad det innebär?! Just det - GE MIG MER KAPITEL. *lÄSA*


Jag vet inte om det är i förberedelse för tentakeltungan eller Laras plötsliga uppenbarelse som fått mina lungor att sluta syresättas.
”Kom, syster, vi gör oss i ordning för kvällen!” tjoar Lara, springer in, och lägger dödens grepp om min vrist. Kylan får mig att andas igen och hon tar mig ur rummet. Jag ser ursäktande tillbaka på Evan när Lara släpar mig uppför trappor mot Averys och hennes rum.
Alltså, varför tycker jag att Lara och Jess påminner så mycket om dig och mig?! Tänkt på det vid flera tillfällen. Kan jag säga annat än att jag känner mig lite smickrad och typ älskar det tusen gånger om?! Lara kan verkligen vara sockersöt men också evil!! Du ska se henne i min ff:n, oj oj. Där är hon inte snäll kan jag lova. ÄLSKAR det där stycket ovanför. Speciellt sista meningen får mig att dö lite. Just love it bejb.

Lider så sjukt mycket med Jess också. Jag vet hur det där känns, att låtsas älska någon när man inte gör det. Hur äckligt dem där kyssarna smakar. Känner så mycket med henne så jag nästan blir lite arg på dig. Mörda äcklet Rosier och ge henne en åktur med Sirius tack! Vi båda vet ju vad som händer då, hihi!!


”Men… Om de varit vampyrer i alla dessa år?”
”Jag är adopterad”, skrattar hon och himlar med ögonen. ”Eller kidnappad kanske.”
”Men Alasteir Crowley är känd för sin satanism och sina barnamord!”
”Alla häxor är kända för sin satanism och barnamord”, kontrar Lara.
”Falsk propaganda”, poängterar jag. ”Men det är ökänt att Crowley dansade med väsen från mörkret och offrade barn till djävulen.”
”Barn som kidnappats men inte besatt den sanna gåvan och tillräckligt stark magi offrades. Jag klarade mig tydligen.”
”Det är jag tacksam för”, säger jag lågt och ler mot henne.
”Lord Crowley är av fast tro att Herren är djävulen han längtat efter i alla dessa år. Han är i extas över den här möjligheten och kommer inte vackla. Men liksom alltid, kommer han att vara diskret och agera i skuggorna.” Hon hämtar en kopp te till mig och serverar den på ett tefat.
”Men varför?”

Sjukt intressant. Du vet ju hur nyfiken jag är på lara och hela vampyrhistorien. Du vet ju varför också!! Äntligen lite fakta. Och så jävla vackert skrivet så jag får gåshud varje gång jag läser!

Nott dyker upp ihop med far och son Mulciber.

Jippi!! Notts pappa IS HERE.

Älskar hur Jess verkligen analyserar träffen med V. Så ruggigt och fint på samma gång. Blir så ledsen när jag tänker på hur hon sen slutar, VARFÖR det ens slutar så! För det är verkligen obegripligt. Här är hon ju verkligen emot svartkonster. Vad hände sen? Ryser när Voldemort berömmer henne, han är imponerad, det märks. Jag tyckte verkligen det här kapitlet var över förväntan. Otroligt, otroligt bra. Längtat så och äntligen kunde jag få sjunka ner och läsa. Nu kan jag avnjuta det andra när jag kommer hem på torsdag. Suger på att kommentera, vill bara fangirla till himlen. DU ÄR SÅ BRA!!

Bevakar!!!

Jättekul att äntligen få läsa om Charlie!

Kan ingenting om honom, så väldigt intressant och roligt

Du skriver bra,ser fram emot att få läsa fortsättningen och få lära känna Charlie lite bättre!

JAG SKA LÄSA DESSA GOBITAR NU!! Sen åker jag bort, så kommentaren får du längta efter min vän :* Men du ska veta att jag älskar det du skriver. Jag gör verkligen det. Jag kan inte få nog av varken Draco eller DIG!

Så tack för kapitlen, och glöm inte - DU ÄR UNDERBAR

JÄTTEBRA KAPITEL!!!

Blir så ledsen när Q inte mår bra, och oroar mig för hans mamma.

Hur ska det gå för henne egentligen?

Förstår verkligen hur Mia känner. Jag kände likadant med min son ♥

Skulle ALDRIG kunna vara borta från honom sålänge.

Samtidigt så är det underbart att få se sina barn glada och ta sig an nya utmaningar!

Ser framemot fortsättningen.

Blir väldigt spännande att få läsa om hans tid på Hogwarts!

Glad jag blev att ni gillade kapitlet, som blev lite kortare. Haft jobbvecka och då är det svårt att hinna sitta här så myckdet som jag vill ♥ Är ledig mer nästa vecka det blir naajs. Hoppas att få upp nya kapitlet ikväll eller imorgon! Så har jag inte läst era ff:n, då vet ni varför ♥ Tusen tack att ni läser!


Ååå bejb!! ÄLSKAR när du läser högt!!!
Vill mer än gärna göra det igen, kändes som förr!! LOVEU




Tack snäälla du! vad glad jag blir över att du gillar det!


Å TVÅ NYA KAPITEL????! Nu blir det fangirlning här!!!! Hoppas på att kunna ta ett imorgon, och ett ikväll!!! FANTASTISKT!

Och tusen tack ♥ Så himla GLAD över att du gillade det!! Det betyder så mycket för mig ♥ Tycker också synd om stackars Blaise... Sen blir han sååå friendzoonad överallt också, stackars liten xD Och ja, det blir spännande hur det blir framöver med D.A. och allting! Tack för din kommentar ♥


Min bästa Avis!! Visst var den kvällen magisk. Skulle gärna ha en sådan kväll igen, vad sägs?! Jag bleev så peddad och på sådant bra humör. Att få prata med er om allt och inget, var underbart. Det tyckte nog SNAPPE också, och jag hoppas att jag gett dig många fina ideer Hihi. Visst ska di få veta mer Om Theo. ASK ME!!!! Vi måste prata snart igen. Behöver det för att hålla min kreativitet uppe.

Jag är så nyfken på Miriam och på Snappe också. Hat så mycket frågor till dig. Vi måste prata snart!!! Herregud , du har fått mig intresserad av Snape!

YTack för dina tips, guldvärda för mig med skrivsvårigheter ♥ Jag är så tacksam för det. Och TACK att du lämnar en skriftlig kommentar, när du llämnat en muntlig också!!! Du är verkligen en fin vän. Tack!!!

Verkar väldigt intressant! Jag kommer absolut att bevaka denna. Gillar det du tänker skriva om, ovanligt att få höra från Petunias synvinkel. Alltid varit nyfiken på henne, och vill lära mig mer, så bevakar helt klart