Jag kommer slänga upp nytt kapitel imorgon! Jätteroligt att ni är några som tycker om den, det betyder mycket för mig!

Jag blev sååå glad när jag loggade in och fick se att jag har fått BEVAKARE!!! Suttit och skrivit tre nya kapitel under dagarna som jag och Draco bara väntar på att få ladda upp!! Ni är så goa, allihop!!!


Tack gullis ♥


Det är en fristående berättelse! Åh va roligt att du vill läsa, jag blir så himla glad. Ta dig tid, jag skriver alldeles för långa kapitel, så ta god tid på dig!!


Åh! Ett till Draco fan!! Nu blev han lite stolt här, tror jag Han ser då bra kaxig ut iallafall! Superkul att du vill bevaka, det värmer ♥


Jaaa!!!!! Jag blir så glad!!!!!


Å tack vännen! Du anar inte hur glad jag är att ha dig här igen. Jag är så taggad på att skriva klart, nu när jag äntligen gått klart skolan!!! Tack så himla mycket! Vad gör du på sjukhuset, du mår väl bra?! Kram!


Åh va kul att du ville läsa! Tycker att din ff:n var så bra, så den längtar jag efter!! Ja dem är lite otäcka...


Du är bara bäst!! Du ger MIG så sjukt mycket inspiration, glädje och pepp. Vet inte vad jag är utan dig nu?!! Jag måste ha dig här för att det ska fungera!!! Önskar vi kunde träffas en dag. Har precis satt mig för att läsa Prinsen, och gud så spännande det ska bli!!!! Kan jag säga annat än att jag är sjukt taggad???! Det är en ÄRA för mig att du skriver en föregångare till DM, du skriver.....UNDERBART. Du är så jäkla bra!!!!

Självklart har jag inte missat det! Jag älskade kapitlet! Åh va fint ♥


Jag bara måste ju ha med Miriam i min också ju!! Har redan börjat läsa, och fangirlar som sjutton. Du skulle se mig nu, haha! Dansar runt i köket xD Tack snälla för att du läser,, även om du läst flera ggr förut. Den här gången håller jag fast ♥ Har skrivit om litegrann också. Du är...!♥

Här kommer kapitel två! Jag hoppas att ni ska gilla det och fortsätta läsa, då kommer jag fortsätta skriva ♥

Kapitel 2
I en annan del av England

Det känns som att det var igår som du var en del av mig.
Jag minns allt, fast ändå ingenting. Jag minns hur du såg på mig en sista gång, för att sedan vända om och gå din väg. Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark. Men värmen från dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu vet jag att allt kan gå fel bara jag blundar lite för länge. Jag berättade så mycket för dig.
Öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången någonsin. Nu känner jag mig tommare än aldrig förr. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig.
Allt som var vi var en lögn. Allt som du sa, allt som du gjorde och allt som du borde gjort betyder ingenting nu. Ändå betyder det allt. Du levde i en lögn och tvingade mig att leva där med dig.
Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...

”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise stod i dörröppningen.
Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
”Skriver du en dikt?”
Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna läsa det, förstås.” Jag log.
”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder.
”Det är sant.”
Han satte sig ned bredvid mig på sängen.
”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen.
”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mm.” Han nickade men hans rynkade panna skvallrade om att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. Han strök sakta min fjälluggla Shanti över fjädrarna. Hon klapprade tillitsfullt med näbben och satte sig tillrätta i hans knä.
”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet.”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot Blaise, trots att det varit vänner i flera år. Ärligt talat så hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag. ”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle. ”Jag går inte i närheten av de där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när dem duschar. Och det skulle inte skada om de slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, de kanske är jätteklyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån. Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina föräldrar.”
Blaise mamma ropade något ohörbart från nedervåningen och Blaise reste sig genast upp.
Han sopade bort lite inbillad smuts från sina nypressade byxor.
”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”

Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England. Det gränsande till bland annat Wiltshire, där Draco hade bott.
Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs. Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. Mrs. Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna. Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om. Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar och ögonen var liksom Blaise vackert nötbruna.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med en röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten. Mrs. Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han reste sig upp och försvann efter sin mamma. Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt.

Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav husalferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att han skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. De hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren.
Till en början hade det varit väldigt förtegna om vad det skulle göra.
Men sedan hade Harry och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med, men de hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt. Ändå blev jag besviken.
Harry, Ron och Hermione hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att brevväxla. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var ner krafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag så väl vid det här laget. Allting hade förändrats. Hogwarts skulle inte vara sig likt.
Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco. Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade inte en aning om han överhuvudtaget var i livet. Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Vad hade hänt med lärarna, hade dem blivit torterade eller än värre – mördade dem också?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna.
”Men vi har ingenting att välja på.”
Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud. Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde.
Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne. Det gjorde jag med.

Det värmer mig att du hittade hit. Hoppas att du vill läsa min historia om den riktiga Draco Malfoy.

Det här en fanfiction om kärlek. Om hat. Om sorg och om saknad. Om den stora skammen. När allt du gör blir fel bara för att någon annan bestämt att det ska vara så.
Det här är berättelsen om Draco och om Elli, flickan från Sverige.



Titel: Skam
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 15
Åldersgräns: Förvarnar alltid om det är PG13 i kapitlen. Klarar man HP så klarar man detta

Den här fanfiction utspelar sig samtidigt som den sjunde boken. Vi får följa karaktärerna på ett närmare och intensivare plan och se att en enda person kan förändra Allt.

Föregångaren till den här berättelsen heter Draco memoraid och finns att läsa här på mugglis. Det här är dock en fristående berättelse, vilket betyder att man inte behöver ha läst Draco memoraid för att läsa denna. Länk till Draco memoraid och till alla kapitel i den här fanfiction hittar ni under spoilern! Tusen tack för att ni vill läsa!

Jag älskar att få veta att ni finns, om så bara en tumme, kommentar kort som lång, en uggla. För mig är ni alla er vikt i guld, oavsett vilken typ av spår ni lämnar hos mig.

Jag läser väldigt gärna era fanfictions också







Kapitel 1
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris hade små spår av gult, och skenet som föll från de dunkla lysrören fick de djupa ögonen att blänka. För ett ögonblick såg det ut som om livet kommit tillbaka till det lilla byltet. Men valpen förblev stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis.
Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort för att visa att Avery hade fel.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin herres uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett väsande. Ormen lät sin tunga kropp vagga sakta än till höger, än till vänster. Hon lyssnade, sträckte ut sin spetsiga kluvna tungspets och spelade med den. Giftet droppade från huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp, dropp, dropp.
Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas.
"Nagini.”
Voldemort lockade igen och ormen gled över bordet och upp på sin herres axlar.
Han strök henne ömsint medan han började tala.
"Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande hördes runt bordet.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor glädje över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens. Inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överröstade den alla andra ljud i rummet.
“Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort - den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.”
Voldemort spände sin glödande blick i var och en.
“Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand.
"Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade.
"Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende."
Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna, och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det. Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig bort.
"Nå?"
Voldemort såg också på Snape.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande gömställe på lördag vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre."
Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom.
"Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite.
"Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre."
Yaxley darrade på rösten när han fortsatte:
"Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende.
"Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape.
"Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape.
"Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Kanske inte bara Potter. Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sedan. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte han följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig tyst åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Skadeglädjen ebbade ut lika fort som den kommit. Draco hade precis fyllt sjutton.
Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat de senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktum var att han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken, samma mask som han burit under alla sina sjutton år på jorden.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt ansiktet mot taket där det snurrade runt en stor skugga. Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna:
”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen.
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco sänkte blicken mot golvet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde där. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp.
”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte.
”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade tänderna i ett grin.
”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.”
Grårygg slickade sig om läpparna.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror. Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud.
”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort.
”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.”
Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer.
”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort.
”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen.
”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort.
”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Draco tittade bort.
Burbage öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet. Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnaden. Draco hörde aldrig att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet.
Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

Har bestämt mig för att börja publicera DM här igen.
Jag är super taggad på att börja publicera den igen, och nu ska det köras rakt igenom! Ser att det finns en del som läser Skam just nu, som är en fristående fortsättning på denna.
Hoppas att någon är intresserad att läsa den. Jag läser gärna era, speciellt om dem handlar om Draco!

Min älskade vän Avis Fortunae har hjälpt mig att rätta den här, hon är guldvärd ♥



EnjoY!!

Kapitel 4


”Åh, Ron…”, sa Hermione och gav honom en ilsken blick över kanten på den stora boken Urnor för framtiden som hon hade uppställd mot sitt glas med pumpasaft. ”Om du inte slutar vifta med den där...”
”Slutar? Jag har ju precis lyckats få den att svischa runt så här!” sa Ron. ”Titta, nu kan den flyga ett helt varv utan att krascha…” Han viftade energiskt med händerna, och den lilla miniatyrmodellen av quidditchspelaren Viktor Krum tog sig ännu en rundtur kring huvudet på dem med de små händerna hårt kramande om miniatyrkvastens skaft.
”Och jag som trodde att du hade något emot Viktor?” Hermione höjde på ögonbrynen.
”Den riktiga Viktor, ja!” sa Ron och fortsatte att ivrigt betrakta figuren som susade snabbare och snabbare genom luften. ”Men den här Viktor är betydligt tystare och inte så präktig!”
”Viktor är inte präktig, Ronald!” sa Hermione ilsket. ”Det är bara du som aldrig ger honom en chans…”
Harry lät deras käbbel dö bort och ersättas av hans tankar. Sirius bleka, smala ansikte, handen som liksom famlade i luften...Fingrarna som greppade efter något, vad som helst att gripa tag i som skulle hindra honom från att falla.
Faktum var att den här sommaren hade varit den värsta i hela Harrys liv, till och med värre än alla dessa långtråkiga vidriga somrar han fått tillbringa som Dudleys privata slagpåse, innan han visste att ett annat liv väntade honom därute. Innan han visste att han var en trollkarl och skulle få börja på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Det hade varit de fem bästa åren i Harrys hittills sextonåriga liv. Men också fem år fyllda med massor av faror och märkliga händelser. Harry var nämligen inte någon vanlig trollkarl. Han var den enda som någonsin hade överlevt den dödande förbannelsen då han bara varit ett år gammal. Harrys båda föräldrar hade blivit mördade samma natt av världens mäktigaste och ondaste trollkarl, Lord Voldemort. Det var också han som var anledningen till att Harry bar ett blixtformat ärr i pannan och var berömd över hela världen. Harry hade fått växa upp hos sin moster, morbror, och sin överviktiga grisliknande kusin, Dudley. I ett försök att få ut Harrys magiska krafter hade de kämpat med att plåga honom så mycket de bara kunnat under de åren som Harry bott där. Trots deras ansträngningar så var det enda resultatet att Harry utvecklade en stark avsky mot sina enda släktingar. Sirius hade varit den enda släkting som Harry kände något annat än avsky emot. Men Sirius var död. Lika död som Harrys föräldrar. Harry hade tappat räkningen på alla gånger som han vaknat upp i Rons stökiga rum i Kråkboet under sommaren som varit, svettig och skakig efter att ha drömt mardrömmen om och om igen.
”Harry!” Rons väsande röst fick honom att hoppa till och väckas ur sina obehagliga tankar.
”Titta där!”
”Malfoy.” Harry stirrade ut genom fönstret. Hans välkända älsklingsfiende Draco Malfoy syntes mycket riktigt spatserande uppför huvudgatan utanför. Han såg sur ut, och Harry kunde se hur han kastade oroliga blickar över axeln. Ron flinade och återgick till sin glass.
”Rätt var det är så åker han dit för något, och den dagen…”, Han svalde en stor tugga choklad, ”…ska jag skratta! Vem som helst kan se att han har något lurt i kikaren…”
Hermione slog igen boken med en smäll.
”Nej då”, sa hon roat. ”Titta igen.”
”Vad i HELA HELSKOTTA!” Ron spottade smält choklad och banancurryglass över hela bordet, och tog ingen notis om Hermiones mördande blick då hennes bok blev alldeles nerstänkt.
”Har Malfoy... ”, Han gjorde en liten paus medan han drog efter andan. ”Skaffat flickvän?”
Vid de orden kastade också Harry återigen en blick ut genom fönstret. Malfoy hade stannat utanför Kittelbutiken (Violas Kittlar - Det är inte priset som räknas, utan formen) och bredvid honom stod en ganska blek, smal flicka i deras ålder med mörkbrunt halvlångt hår. Harry hade aldrig sett henne förut, och han kunde inte minnas att Draco någonsin hade haft något annat flicksällskap än sin trogna beundrarinna, Pansy Parkinson.
”Nej hon är alldeles för snygg”, konstaterade Ron högt för sig själv.
”Ja”, instämde Harry tyst och fortsatte studera det omaka paret. Flickan hade nu satt sig på stentrappan som ledde upp mot butiken, medan Draco stod lutad mot den med sitt vanliga överlägsna uttryck målat i ansiktet.
Harry fick plötsligt en märklig känsla av att han ville gå ut och mucka gräl med Draco.
”Vid Merlins skägg”, mumlade Ron. ”Näääeh… Inte kan en sån där snygg tjej hänga ihop med den där torskpaddan…”
Hermione gav honom en ilsken blick.
”Hon är inte tillsammans med Malfoy!” sa hon tvärt. ”Hon är inte härifrån.”
Ron stirrade på henne med lätt gapande mun.
”Hur kan du veta det?” Han skakade på huvudet. ”Harry, hur kan hon veta precis allting?!”
Hermione gav till en fnysning men hon såg triumferande ut.
”Jag hörde henne inne på Flourish och Blotts tidigare, när jag var in för att köpa…”
”Strunt samma vilken dammig bok du skulle köpa!” sa Ron. ”Hur vet du att hon inte är med honom?”
”För att”, fortsatte Hermione ilsket, ”hon talade med mr Bodegrim, affärsinnehavaren ni vet, och han kan en mängd olika språk och…tja, hon talade inte engelska”, avslutade hon.
”Så då är hon inte med Malfoy?” sa Ron hoppfullt.
Hermione suckade. ”Hon är inte tillsammans med Malfoy Ron, det ser du väl själv…”, Hon nickade ut mot flickan. Hon och Draco såg hela tiden till att hålla sig på bra avstånd från varandra.
”Men hon måste ju ha något att göra med honom eftersom…titta nu går de!”
Malfoy hade släntrat iväg uppför gatan och flickan följde efter en bit bakom honom, något motvillig. Harry satt som klistrad med blicken på henne, tills hon vek av bakom ett hörn och försvann. Det hade varit en mycket söt flicka, och känslan av att han kanske skulle stöta på henne flera gånger, trots att hon verkade ha ett band till Malfoy, gjorde honom märkligt nog på bättre humör.

ÄNTLIGEN!!! Det här har jag verkligen sett fram emot!

Älskar Idas osäkerhet, och hur beskyddande Draco är. Så fint! Varför är han aldrig sån mot mig?!

”Ursäkta?” avbröt Ida ilsket och drog sin hand ur Malfoys. ”Skulle det vara prestigefyllt? Vi har ju för Merlins läderkalsonger inte ens legat med varandra?! Var det verkligen det första folk antog? Fy fan vilka…”
”Merlins läderkalsonger?” flinade Malfoy och hejdade henne precis från att yttra ett väldigt fult ord. ”Kan jag få fortsätta berätta om hur jag stod upp för dig och mig?”
”Fortsätt du, jag är spänd på att få höra upplösningen!” sade Ida och log tillgjort.

haha älskar verkligen detta!! Det känns som något jag själv skulle kunna skriva, vi har verkligen samma härliga humor! MER SÅNT TACK!!

Älskar hur du får lektionerna att bli så spännande! Vill bara ha mer och mer, jag tycker det är helt underbart bra!!! Jag vill inte pressa dig (bara lite, för det här är så jäkla bra), men ett litet kapitel till min ära vore inte fel snart igen, eller hur :*?

DU ÄR SÅ BRA!!! Hoppas du inser det själv!

Det här kapitlet var verkligen jättebra! Bland dem bästa!

Jag tycker du utvecklas hela tiden, och det är så himla roligt att se!

OMG OMG OMG TÄNKT ATT JAG FÅR VARA FÖRST ATT KOMMENTERA!!!!! JAG DÖR HÄR BORT1!!

Du ska veta, att det här var bland de få kapitlen i DM som jag var riktigt nöjd med. Ich det här är tio ggr bättre, men jag är inte ens lite förvånad. Det här är magi på riktigt, fan va grym du är!

Du är min fina, bästa Avis!

Och jag beundrar dig.

Att få skriva tillsammans med dig, vara en del av detta är underbart. Tack snälla för det!

Alltså, du vet, jag förflyttas sex år tillbaka i tiden när jag själv skrev det där kapitlet.

Du fångar allt så jäkla bra!

Hur kan jag inte ha haft med Mirre? Hon är så självklar nu!

Även Jessica. Hur du fångar henne, hur hon moderligt säger till Elli att hon ska hålla sig borta från Draco. Omtanken som ändå finns där någonstans, djupt inne.

Och hur Mirre verkligen försöker, frustrationen över att hon inget kan göra, att dem inte ens gör någon ansträngning att förhäxa henne.

Hur värdelös hon måste känna sig...

Sen hur han sänker staven efter att D sagt det där om Elli, det är så klockrent och helt perfekt. Jag är mållös!!

Ditt bästa kapitel hittils. Kan inte säga mer! Du får en lååång utläggning av mig i discord sen!

kan inte vänta... Hur kommer Mirre reagera när Snape dyker upp?! Vi båda vet ju... Oj oj oj.

Det här är så jäkla bra bara!!! DU ÄR BÄST AVIS. And u are mine

BÄSTA NI!!!
Som ni vet jobbar jag värre än Hermione just nu. Går av schemat den 16e och längtar ärligt talat. Jag lägger upp ett kapitel, men hata mig inte om det inte är vad ni förväntat er ♥ Och Avis och Peva, TACK SÅ MYCKET FÖR ERA KOMMENTARER. Vad skulle jag göra utan er då???!! Ni får en tumme nu, och ett svar imorgon om jag hinner efter jobbet. Annars så snart jag kan!!
Jag är erat största fan, jag svär. Har ju precis sträckläst era ff:n hihi . KRAM PÅ ER ALLA ♥


Kapitel 8

En bekymrad rynka vilade över Dumbledores panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore.
”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.”
Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar.
”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco”, sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Sedan en skur av grönt ljus och Ellis ansikte trädde fram, tydligare än någonsin.
”Elli.” Hans iskalla händer mot hennes bara hud. Känslan när varmt mötte kallt för en sekund innan hon ilsket knuffade bort honom.
”Rör mig inte!Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Hans egen röst, lugn. Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Hennes desperata rop ekade mellan tornets väggar. ”Draco, det här är bara en dröm. En mardröm. Visst är det så? En mardröm…”

Han vaknade av att han grät. Med ett ryck slängde han sig upp ur sängen, kämpandes med lakanen som var våta av svett och tårar. Draco försökte dra ett par djupa andetag för att sansa sig men hans kropp ville inte sluta. Händerna skakade och tårarna rann nedför ansiktet på honom. När han försökte andas kom det bara ett flämtande ljud genom munnen och desperat tog han tag i skinnet på armen och slet. Utan att tänka på det rev han hysteriskt över märket som prydde hans vänstra arm. Dödskallen grinade elakt mot honom och han gav till ett vrål av frustration och smärta. Den där drömmen höll på att ta kol på honom. Samma dröm varje natt. Om och om igen fick han återuppleva sitt livs värsta ögonblick. Dumbledores genomträngande, blåa ögon som lugnt studerade honom ända in i sin sista stund. Ellis stora mörka, fulla av skräck och… förvåning? Hur hade hon kunnat tro så gott om honom, en Slytherin? En Malfoy? Varför hade hon gjort det? Varför?
Draco slängde sig ner på sängen med armarna över huvudet. Bilderna snurrade i hans huvud fortare och fortare. Vart fanns avstängningsknappen? Han orkade snart inte längre. Nätterna hade blivit till en tortyr utöver det som han fick stå ut med under dagarna, som allesammans såg likadana ut. Varför hade han varit tvungen att träffa henne? Varför hade hon lärt honom något så simpelt som känslor?

Sovsalen var alldeles tyst. Det enda ljudet som hördes var mina långdragna snyftningar som kom med jämna mellanrum. Jag var så enormt trött på mig själv. Trött på att vara ledsen, trött på att misslyckas och trött på att släpa runt på en stor blyklump i bröstet. All sorg hade nästan fått mig att glömma vem jag hade varit en gång i tiden. Innan sjukdomen. Innan Draco. Innan allt det som jag älskade togs ifrån mig. Den Elli som skrattade och var glad. Hon med det kastanjebruna håret och mörka ögon. ”Glitterögon”, brukade mamma säga. ”Sådant kan man inte lära någon, Elli. Sådana har man naturligt.”
Mamma. Hon skulle se hur mycket det glittrade nu för tiden. Jag blev nästan rädd när jag fick syn på mig själv i spegeln. Rödsprängda pupiller och ett påsigt ansikte. Av den gamla jag fanns inte ett spår. Och jag hatade verkligen den här nya, gråtande Elli. Om bara mamma varit i livet. Om hon bara kunde ta mig i famnen, som när jag varit liten och hade drömt något otäckt, och vagga mig tills jag somnade med armarna om hennes hals och näsan i hennes halsgrop.
”Var inte rädd Elli”, skulle hon ha sagt. ”Det går över. Det är ingenting att oroa sig för.”
Ingenting att oroa sig för. Jag hade nu gråtit konstant i två veckor. Det var två veckor sedan jag och Blaise kom tillbaka till Hogwarts. Två veckor utav saknad. Två veckor utav ensamhet och två veckor utav sorg. Överallt såg jag den och det höll på att göra mig galen. Tidningarna som skrek ut sina hemska löpsedlar om mord, nya försvinnanden och tortyr. Personer i svarta kåpor med kalla, kalla ögon, och munnar med stora grin stirrandes från omslagen. De ledsna ögonen i Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor som alla hade förlorat någon, och skräcken i deras ansikten när Mr Filch drog någon utav dem åt sidan för att komma med ännu en fruktansvärd nyhet. Av de elever som hade anlänt till skolan i juli fanns nu bara hälften kvar. Om Hermione varit här hade hon förstått. Hon hade lagt huvudet på sned och kommit med flera bra lösningar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud:” Kom igen Elli! Vi går på våra lektioner, pluggar inför våra prov och är alldeles som vanligt. Det är det enda sättet att överleva det här!” Ron hade sagt motsatsen och han och Hermione hade käbblat kärvänligt med varandra medan jag och Harry roat hade tittat på. Nu fanns det ingen Ron, Harry eller Hermione här, och det var nog den största sorgen. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Efter brevet jag hade fått hemma hos familjen Zabini hade det varit tyst, och jag började oroa mig för om ropet på hjälp kom från dem. Borde dem inte ha hört av sig igen då? Jag stödde huvudet i händerna och ett nytt, mycket välbekant ansikte dök upp. Dracos gråa ögon stirrade anklagande på mig. Minnet var från den dagen då jag och han hade blivit uppskickade till Dumbledores kontor. Jag kom ihåg att jag oroat mig för om någon rapporterat om att vi befunnit oss utanför skolan under mörkrets inbrott. När Dumbledore berättade att Narcissa var död, mördad, hade jag nästan ramlat omkull på mattan inne i det lilla cirkelformade rummet och svimmat. Jag hade aldrig gillat Narcissa, ändå hade det känts som luften tagit slut när Dumbledore berättade om hennes död. Inte ett enda uttryck av sorg hade avtecknat sig i Dracos ansikte. Inte med en enda rörelse hade han visat att han brydde sig. Ändå hade jag sett att han gick sönder, där och då när Dumbledore sa dem där orden, ” …din mamma har påträffats död i sitt hem i natt...”. Han hade aldrig blivit sig lik efter det och just därför älskade jag honom ännu mer. Älskade… Jag älskade så många som var borta nu. Därför kunde jag inte få tårarna att sluta rinna. Just därför var jag tvungen att ge dödsätarna den skadeglädjen att se mig så trasig varenda dag, ge dem triumfen att se mig rusa ut ur lektionssalarna alldeles söndergråten.

Knnnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaar.

Först trodde jag att det var någon som öppnat dörren och kommit in i sovsalen och jag vände mig bort för att ingen skulle behöva se mitt rödflammiga ansikte. Men ingen kom. Jag flämtade till och spärrade upp ögonen. Ljudet av en osynlig dörr som öppnades hördes igen tätt följt av snabba steg över golvet som sedan stannade. Flåsande andetag och sedan tystnad.
”Harry?” viskade jag innan jag insåg hur dumt det lät. ”Är det du?”
Minnet av Harry under osynlighetsmanteln hade omedvetet gjort sig påmint. Ingen gjorde sig tillkänna och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet.
”Vem där?” Inget svar. Bara lätta andetag som återigen sakta ebbades ut och dog bort. Sedan, från ingenstans, en mjuk viskning, knappt hörbar i mitt öra. ”Hjälp...”

Älskade alla kapitlet!

Ser SÅ mycket fram emot en fortsättning!

Jag vill också ha en vän som Noah!!

Det är sååå orättvist

Så taggad på fortsättningen nu!

Obehagligt med mardrömmen. Undra om den betyder något?

Och JAG VILL MÅSTE FÅ VETA VAD HARRY HAR SVARAT!!

Längtar efter nästa