Nu kommer en härlig sommarnyhet! Den 13 augusti kommer det, i samband med Quidditch-SM att bli en Wizard Rock-spelning! Alla band som kommer att vara med på SM-skivan är välkomna att deltaga på denna spelning och det kommer bli häftigt! Wizard Rock-spelningen kommer att kosta 30 kronor (men för de med Nimbus/supporter-paket endast 20 kronor) och ALLT går till välgörenhet! Boka in denna kväll nu, missa inte chansen att lyssna på härlig musik, se härliga band uppträda och köpa den fantastiska SM-skivan! Mer info finns på hemsidan!

Blir det några mugglisar på denna spelning kanske? Hoppas verkligen att ni kommer, man vill verkligen inte missa en spelning likt denna, ALLA stora band från Sverige kommer att delta!

Som en del vet ska jag, Erfa och Eriskay i sommar åka till LeakyCon 2011, vilket är ett stort, stort, stoooort Harry Potter-konvent i Florida.

De har pratat om att ha ett midnattsevent i Harry Potter-parken, men inget har varit riktigt klart. Idag blev det klart och biljetter släpptes. Förstår ni mugglis? Detta betyder att vi kommer att få vara i parken tillsammans med riktiga , härliga, fantastiska nördar på NATTEN, när parken är stängd för allmänheten!!! Fatta vad coolt Det kommer ju typ bli det häftigaste någonsin!!!

Det finns bara 2000 biljetter så just nu försöker jag få Erfa och Eriskay att vakna/sluta ha föreläsningar så vi kan köpa biljetter XD sjukt pepp! Denna sommar alltså ♥

Det var en sjukt bra träff verkligen ska lägga upp bilder så snart jag... orkar. hehe.

Tror jag har blivit solbränd! Hoppas det är bra solbränna och inte att jag kommer ha ont hela natten O_O

Det var härligt att träffa er alla, gamla och nya Det här får vi göra om! En ny träff kanske efter sommaren och så.

Synd att folk inte ska komma nu men men vi får ha roligt vi som kommer, det blir awesome

Nej att följa i otroligt många timmar tycker jag inte är okej, men att stå utanför någons hotell med andra fans i många timmar och vänta på exempelvis sin favoritidol tycker jag är helt okej för ofta, mycket ofta, uppskattar kändisen detta otroligt mycket om de inte har en dålig dag och absolut inte vill träffa någon (vilket man då ska respektera!) och det tycker jag inte är stalking, det tycker jag är att vilja träffa sin förebild, idol whatever, precis lika mycket som att man kan köa utanför konserter/signeringar osv för att få träffa sin favorit. Jag tycker inte att man ska döma folk som gör sådant, för det är en extremt, enorm stark känsla att få träffa den man beundrar och det kan vara det bästa i världen. Själv har jag aldrig väntat utanför något hotell men jag har köat måååååånga timmar för att få träffa Jonas Brothers på signering, Molly Sandén innan konserter, George Harris på premiärvisning osv, osv. Det är en enorm känsla att få träffa dem och de har alltid blivit jätteglada och i viss mån nästan rörda.

Jag anser det vara mycket värre att stalka en person som inte är kändis, jag har själv haft flera stalkers efter mig och det är ju extremcreepy. Fast med kändisar tycker jag det oftast mer är devotion, vilket i många fall kändisar tycker också. De flesta är glada över att ha fans som vill möta dem på flygplatsen, utanför hotellet osv. Det är väl snarare känsligare om man följer efter dem när de ska gå och köpa mjölk.

Det är ingen mänsklig rättighet med gratis musik. Dessutom gick spotify med förlust, så innan du slänger ur dig sådant ska du kanske vara tacksam över att det finns överhuvudtaget.

Jag tycker att de är ganska logiskt att de måste ta betalt för att förbättra, flera artister tar ju bort sin musik för att spotify inte betalar dem tillräckligt, så det är klart att de vill förbättra sig för de som faktiskt betalar. Jag tycker att det är tråkigt att folk blir så bortskämda och tror att det är deras rättighet att spotify minsann ska fortsätta pröjsa för att de ska ha det bra.

Jag tycker deras gräns med att lyssna 5 gånger på en låt max är tråkigt, men ett begränsat antal timmar är helt okej. Jag har premium nu och det är sjukt värt. Och let's face it, det kostar ungefär 3 spänn om dagen. Man får bara prioritera om man vill ha ett biobesök eller spotify.

Titel: Vad gör dig till en Hufflepuff?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction, Harry Potter,
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Ja!
Rating: R
Beskrivning: Teddy Lupin går på Hogwarts som vilken vanlig elev som helst, men allt är inte som det borde vara.

AUTHOR'S NOTES;; Okej, denna fic har jag tagit mig stora friheter med. Jag vet att ålder och liknande är fel (denna är skriven ganska direkt efter DH och jag kastade mig över storyn utan att dubbekolla ålder på karaktärerna i fråga) men det är ändå en ganska okej fic, men om man inte gillar skumma saker, skumma karaktärsdrag och förändringar bör man kanske inte läsa.

--------------------------------------------------------


Kapitel 1.

I månens matta sken kunde tre figurer urskiljas, en av dem skakade våldsamt medan de andra två höll fast, i varsin arm. En uggla hoade tyst i natten, som om den var rädd för att störa, väcka uppmärksamhet.
”Vet du vad, smutsskalle?” sa en mörk, raspig röst och ett flämtande hördes från den fasthållne, rädslan kunde nästan förnimmas i luften. ”Jag har alltid undrat varför ni fortsätter att envisas med att komma tillbaka hit. Ni är inget annat än lort under våra fötter.”
Ett galet, psykotiskt skratt hörde från personen som stod vid den fasthållnes andra sida.
”Får jag nu, får jag?” det psykotiska skrattet övergick till ett flickigt skratt, liknande skolbarnsfnitter. ”Jag har velat detta så länge…” Hon strök sina kloliknade, röda naglar över den fasthållnes kind, farligt nära de gröna, skräckslagna ögon som var vattniga nu, ännu mer förtvivlade av rädsla än förut.
”Så, så...” Den unge man som höll fast hårt i den andra armen, slog bort handen från kvinnan. ”Om vi petar ut ögonen på dem kommer de märka för tidigt vad som händer, tror du inte? Och inte vill vi ha Potter och hans små underordnade springande här nu också, eller hur?”
Kvinnan skakade på huvudet ogillande, men log snart stort ändå och såg in i den skräckslagnes ögon.
”Får jag leka med honom då?”
”Det vet du”
Och skriket som skar genom natten skrämde bort alla ugglor i närheten.

Teddy Lupin hade sovit dåligt nu igen. Rödsprängda ögon i spegeln var en vanlig syn numera, likaså de mörka skuggorna och påsarna under ögonen. Han gäspade och vände sig sedan om mot väggen för att somna om. Men han hann knappt sluta ögonen igen förrän någon klappade honom på axeln.
”Hey, Teddy! Din sjusovare, vakna! Eller ska du sluta äta frukost nu också för att bidra till ditt pigga anlete?”
Teddy grymtade. Han hade glömt, för ett ögonblick glömt att han var på Hogwarts, med tidiga morgonuppvaknanden och Hufflepuffs sovsal för sjätteårseleverna, med en alltid lika skojfrisk Adrian Renoir till granne. Han slängde en kudde på honom och grymtade till igen.
”Jag kommer, snart…”
”Äh, upp med dig nu!”
Och innan Teddy visste ordet av hade Adrian släpat honom ur sängen.
”Du kommer med nu!” Han log elakt. ”Du vill väl inte missa försvar mot svartkonster, eller hur?”
Sedan försvann han ut ur rummet och lämnade Teddy i en röra med sängkläder och kuddar. För ett ögonblick övervägde Teddy att hoppa över frukosten trots allt och lägga sig igen, men nu skulle han ändå inte komma upp och Adrian hade rätt, han ville inte missa försvar mot svartkonster. Och att lära sig slåss mot mörkrets krafter på fastande mage hade aldrig varit en speciellt bra idé. Då han lyckades få på kläder och fixa sig tillräckligt för att se lite respektabel ut, lämnade han sovsalen för att få lite frukost tillsammans med de andra i Hufflepuff.

Stora salen var som vanligt full av liv och rörelse, idag gav det Teddy en fruktansvärd huvudvärk. Han slog sig surt ner bredvid Adrian och kände det som att han supit skallen av sig kvällen innan. Han svalde en klunk apelsinjuice med en grimas. Adrian skakade på huvudet medan han tittade på honom.
”Vad GÖR du på nätterna egentligen? Inte pluggar du, inte sover du och vad jag sett så är inte Victoire i närheten längre…” han log ett elakt, men ändå vänligt leende. Teddy orkade inte svara. Istället tvingade han ner en tugga nyrostad bröd och lät ögonen vandra över stora salen, som redan hade börjat tömmas på elever på väg till sina första lektioner för dagen. Han tog en klunk juice till och lämnade den halvätna mackan.
”Jag går Adrian, jag ska göra… jag ska hämta böckerna till försvar mot svartkonster. Vi ses där!”
”Jag sa väl inget dumt?” ropade Adrian efter honom, men Teddy låtsades inte höra. Han lämnade salen och gick med snabba steg upp för trappan, då han sprang rakt in i Victoire Weasley. Det kändes som han inte sett henne på flera år, eller ens någonsin, chocken av hennes skönhet gjorde att Teddy Lupin log sitt första leende på länge, det var som att alla problem som någonsin legat på hans axlar hade försvunnit. Sömnlösheten hade han glömt för länge sedan. Det var som att allt som spelade någon roll var att hon var där, deras nätter tillsammans, det var bara de just nu även om flera tredjeårselever passerade dem i trappan…
”Teddy.” hon log och Teddy kände det som att han studsade. Så lite tid, med hennes GET-prov och allt, alldeles för lite tid. Han smekte hennes kind.
”Jag har inte tid nu.” hon tog hans hand och kysste honom lätt, men drog sig snabbt ur innan han hann omfamna henne på riktigt, som han borde hinna mycket mer. ”Trolldryckskonst, jag måste skriva klart uppsatsen nu, bara det sista kvar..”
Teddy tryckte hennes hand och försökte hålla henne kvar, men nöjde sig sedan med att kyssa henne en sista gång, memorera hennes mjuka läppar, den mjuka känslan av hennes vackra, blonda hår…
”Vi ses sen.”
Hon log igen och nickade. När hon försvann runt hörnet kände Teddy återigen hur alla problem tyngde hans axlar, om möjligt ännu tyngre än förut. Om det bara kunde vara så att de hade all tid i världen, om det kunde vara så att ingen annan, eller inget annat, spelade någon roll. Precis så som det kändes när han höll Victoire i sina armar. Men de hade inte all tid i världen, mycket lite av den. Och nu var han dessutom sen till Försvar mot svartkonster.

Det var kyligt, men hon fortsatte gå ändå, som om kylan inte störde henne det minsta. Den tunna kappa hon hade svept runt sig fladdrade i vinden runt hennes nakna anklar och fötter, som rörde vid det daggvåta gräset utan att reagera på de kalla dropparna. Plötsligt hördes röster i närheten och hon stannade till. Ett leende spred sig på hennes läppar och försiktigt tog hon upp sin trollstav från en ficka på insidan av kappan, som om hon var rädd att de skulle höra hennes smala fingrar mot tyget. I skydd bakom ett träd granskade hon paret som nu passerade henne på stigen. Innan de hunnit märka att de var iakttagna hade hon viskat leende .
”Lamslå”
Flickan som höll pojken i handen föll till marken, utan ett ljud mer än den mjuka duns av hennes kropp som slog i gräset. Pojken snurrade runt och drog instinktivt sin trollstav.
”Vem är det? Vem är där?!”
Skrattande lösgjorde hon sig från skuggorna, tvinnade sitt långa hår runt fingrarna medan hon närmade sig pojken. Utan ljud frambringade hon långa, silvriga trådar ur sin trollstav och innan pojken visste ordet av var han fastbunden.
”Ensamt i natt.” sa hon tyst och lutade sig närmare. ”Så ensamt. Hur kommer det sig att smutsskallar alltid får mer sällskap än jag?”
Den fastbundne pojken öppnade munnen skakande för att svara, men hon tystade honom.
”Jag frågade inte dig.” hennes långa fingrar med röda naglar letade sig runt pojkens hals, han flämtade till av rädsla. ”Men hur kommer det sig, att jag vandrar ensam i natten, och smutsskallar som du håller handen med kärleken?”
Hon slängde en blick ner på den lamslagna flickan och släppte pojkens hals. Han drog efter andan, tacksamt.
”Men hon får inte vara med och leka.” fnittrande vände hon sig mot pojken igen, tryckte trollstaven i sidan på honom och det var bara han som hörde hennes röst i natten som viskade crucio.

Det hade hunnit bli sent och alla hade dragit sig tillbaka mot sovsalarna när Teddy lyckades hitta Victoire i biblioteket där hon skrev en uppsats i förvandlingskonst som mätte alldeles för många fot. Han log stort när han fick syn på henne och skyndade sig fram. Hon återgäldade leendet när hon fick syn på honom och avslutade sitt skrivande trots att hon ännu inte var klar.
”Teddy!” viskade hon så att inte bibliotekarien skulle komma och schasa bort dem för att de störde tystnaden som rådde innanför bibliotekets dörrar.
”Kommer du med ut?” viskade Teddy tillbaka. ”Vi kan gå en promenad så ingen stör.”
Hon nickade och samlade snabbt ihop sina saker och stoppade ner dem i väskan. Ute i skenet av stjärnorna var de helt ensamma, för första gången på mycket länge. Teddy tyckte att han hörde en uggla hoa svagt, men inget ljud kunde ta bort honom från stunden nu, bara han och Victoire. Tyst smög hon in sin arm under hans när de närmade sig sjön. Teddy stannade upp och tittade på henne.
”Victoire, jag…”
Han avbröts då han hörde en bekant röst lite längre ner vid stranden. Han snurrade runt och såg ett mycket bekant ansikte tillsammans med tre andra män i långa klädnader.
”Harry!”
Synen av hans gudfar, Harry Potter slog honom med häpnad. Harry tittade upp och fick syn på dem, och log vänligt när han med raska steg skyndade fram till dem.
”Vad gör du här?” väste Teddy. Dels var han arg för att Harry avbrutit den första ensamma stund han haft med Victoire på väldigt länge, men han var även nyfiken vad det kunde vara som drog Harry Potter, chef över aurorkontoret och inte mindre än tre auror till Hogwarts sjön. Harry tittade sig omkring och gjorde sedan ett hastigt tecken till de andra, som genast drog sig från dem för att cirkulera runt området.
”Hej på dig också Teddy.” sa Harry och rufsade om honom i håret vilket gjorde att Teddy kände sig som en femåring. Ilsket glodde han på Harry och försökte bortse från Victoires fnissningar.
”Men lägg av. Vad gör du här?”
Harry såg sig snabbt omkring igen som om han ville vara säker att ingen lyssnade på dem, sen lutade han sig närmare.
”Vi har fått in rapporter, tydligen försiggår det något mystiskt här omkring Hogwarts. Vi vet inte riktigt alla detaljer, men någon eller något attackerar mugglarfödda här. Och de är väldigt bra på att sopa igen spåren efter sig.”
Harry såg bekymrat på dem och Victiore såg chockad ut. Teddy tittade på Harry med tveksam blick.
”Vad menar du? Hur då attackerar? Och varför vet vi inget om det? Om någon attackerade mugglarfödda borde väl någon på skolan märka det?”
”Som jag sa, de är bra på att sopa igen spåren efter sig. Jag skulle tro att de använder minnesförtrollningar efter sina attacker, så offren inte ska märka vad som hänt.” Harry såg plötsligt nästan illamående ut. ”Någon sorts sadistisk fascination av att kunna skada mycket längre.”
”Här? På Hogwarts?!” sa Teddy och såg helt plötsligt förskräckt ut.
”Ja.” Harry såg tveksam ut. ”Ni borde inte vara ute såhär sent. Bäst att ni går tillbaka till skolan.”
Teddy tittade på Victoire som nickade.
”Vi borde kanske det Teddy.” hon kramade hans hand och han log mot henne för att sedan slänga en sista blick mot Harry, som tydligt sa att om han förstört deras kväll i onödan skulle han inte vara glad. Harry följde dem till porten som om han trodde de skulle lyckas råka illa ut på denna korta väg, även fast han var i närheten.
”Sov gott.” log han och svepte sen iväg över den stora gräsmattan för att hitta sina arbetskamrater igen.

Han höll armarna runt hennes midja när ljuset från månen letade sig in genom de fördragna gardinerna. Hennes andedräkt kändes varm mot hans hals, han drog henne tätare intill sig.
”Varför gick du utan mig?” frågade han lågt och lät handen smeka hennes rygg och nacke. Hon fnittrade tyst och viskade i hans öra.
”Du var inte här. Och jag var så väldigt uttråkad och ensam.”
Han såg henne djupt i ögonen och log sen brett.
”Och vad fann du?”
”Du skulle tyckt om honom, älskling. Han var som ljuv musik i mina öron. Fast han skrek nästan inget alls. Han var så kall. Tuff smutsskalle, kunde man aldrig trott.”
”Men han måste avslöjat något.”
”Jag sa ju, jag var uttråkad.” hon lät läpparna snudda vid hans hals, som om hon ville vinna medkänsla. ”Bara en liten, liten dos av riktigt smärta.”
Han höll henne ännu tätare intill sig och kände hennes hjärtslag dunka mot hans revben.
”Men de är här nu.”
Hon lade ett finger på hans läppar och skrattade lågt.
”Kommer de att förstå?”
”Självklart inte.” Han smekte hennes kind. ”De vet ingenting.”
”Precis.” Hon drog sin hand genom det långa blonda håret som föll i hennes ögon. ”Han är bara bra på att lägga sig i, din gudfar.”

Jag tycker det är trist att USA alltid ska bekämpa våld med våld. Visserligen kanske det ibland kan vara den enda utvägen men det känns som det aldrig ens finns försök till annat när USA kommer med i bilden.

Och nu tror alla de kommer att lämna Afghanistan och det är ju bara bullshit, de kommer, precis som med Irak, stanna där tills oljan tar slut >.< så less på USAbajsstormakt.

Nu tycker jag mest om de danska omslagen ♥

Genomskåda...?

Jag förstår inte riktigt vad du menar med genomskåda. Låter som om hon lurar oss. Jag tror mer det handlar om att hon försökt göra en bra story och ibland glömmer av sig själv med detaljer hon nämnt tidigare, som vi hardcore-fans kommer ihåg och blir irriterade på, eftersom hon oftast brukar knyta ihop säcken ganska bra, genom att nämna saker av anledningar, ta upp senare och ge det en logisk följd.

Men hon är människa och alla kan fela. Jag tror faktiskt inte att någon av oss här på sidan skulle klara oss fläckfritt om vi skrev en bokserie på 7 böcker och råkade missa några detaljer.