Jag fangirlar dig! Fast det vet du nog redan, efter nattens långa kommentar.. xD ^Kan helt hålla med dig, blir så rörd över att du tycker så! Betyder så mycket för mig. Jag avgudar ju Crabbe och Goyle, sötare pojkar finns ju inte... eller??! Jag har lite planer, så tycker att vi tar och diskuterar det på tumanhand sen! Blir så glad att du finns här och stöttar mig ♥


hehe ja, verkligen! Rätt åt honom tycker jag xD


Åh hjärtar. Om du visste vad det betyder, och du betyder för mig ♥ Älskar dig! Ja, hon påminner kanske lite om någon annan... Kära Cynthia!

Här kommer kapitel tre som utlovat! Hoppas att det ska vara till glädje ♥

Kapitel tre
Huset fullt ormar

Blaise Zabinis andning var tung. Han kände hur det tryckte i bröstet och när han rörde med tungan över de bländvita tänderna smakade det metalliskt. Han var rädd fast han inte riktigt visste varför.
Hans mors smala ryggtavla syntes ett par meter framför honom. Genom att observera det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på så kunde han konstatera han att hon var otålig.
Cynthia ledde honom uppför den spiralformade trappan och in genom en dunkel korridor.
Blaise såg sig omkring medan han försökte hålla jämna steg med sin mamma. Den här korridoren tillhörde den delen av huset som han aldrig varit i. För någon med vanlig penningpung kunde det te sig märkligt att Blaise inte kände till alla skrymslen och vrår i huset där han bott hela sitt liv. Men släktskapet Zabinis herrgård var stor och Blaise var ingen som tyckte om att utforska.
”Blaise.” Cynthia hade stannat utanför det gamla biblioteket. Hon petade med hjälp av trollspöt bort skelettet av en råtta som fastnat under hennes ena klack. Hela tiden såg hon stint på sin son.
Blaise slickade sig om läpparna. Hennes intensiva blick gjorde honom nervös.
”Varsågod och stig in.”
Blaise tvekade ett ögonblick men gjorde sedan som han blivit tillsagd. Hans mamma pekade mot en samling mossgröna fåtöljer som stod längst bort i rummet. I takkronan ovanför brann fyra levande ljus. De kastade ett dunkelt sken över rummet och kastade långa skuggor utefter väggarna.
”Vad ville du tala med mig om?” Blaise sjönk ner i en fotölj. Hans mamma valde den mittemot honom.
”Det vet du.” Hon lade huvudet på sned och log. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. Hennes ringar borrade sig in i hans hud och han bet ihop för att inte avslöja att det gjorde ont. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
” Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon. ”Det där flickebarnet verkar ha haft större inflytande på dig än vad jag anat. Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Sluta!” sa Blaise, högre än han tänkt sig. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla vännen. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du fortsätter att leka högfärdig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”. Blaise skakade på huvudet. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen med en kraft som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hennes kroppsbyggnad. ”Du är min son. Det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma nöjet att se honom gråta. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!”
Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Hon släppte taget, vände på klacken och försvann ur synhåll. Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig. Han kände sig chockad och arg i en salig blandning som virvlade runt inuti honom. Redan när hon hämtat honom hade kan känt på sig att det inte var rosor och choklad som hon skulle erbjuda honom. Han hade alltid vetat att hans mamma varit imponerad av Mörkrets herre. Men aldrig att han trodde att hon skulle komma med en sådan önskan. Lika lite som hon ville tala om för Blaise vem hans far var, lika lite ville Blaise bli en dödsätare. Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat på när Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet. Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar sedan Narcissa försvann. Far och son. Han rös.
Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på ministeriet och efter det hade allt rasat.
Blaise kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom. Och om Draco hade varit skruvad redan då- vad hade han i såna fall inte blivit nu?
En tanke som inte slagit Blaise tidigare kom nu till hans insikt.
Vad skulle han göra med Elli? Hur skulle hon reagera om hon fick syn på Draco? Och Draco, hur pass lite förnuft hade han kvar efter månader isolerad med Mörkrets herre och ett gäng dödsätare?
Blaise kände hur paniken återigen välde upp inuti honom. Han var en Slytherin. Hans familj hade, enligt hans mammas utsago, varit dödsätare. Elli skulle nog med andra ord inte bli särskilt förvånad om han berättade vad han precis varit med om där uppe i biblioteket. Saken var den att det Blaise sagt till sin mamma var den fulla sanningen. Han ville inte bli en anhängare till Mörkrets herre. Det var ingenting som han sagt bara för att gå emot sin mor. Nej, det var någonting som han kommit fram till under sitt senaste år på Hogwarts.
”Jag fattar inte hur det kom sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte. Jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...”
Dracos ord ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade det i hans huvud. ”Kolla bara på honom! Varför måste han hänga efter oss? Vem tror han att han är, den där ynkryggen?”

”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... Hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...Mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... Vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennes gamla kompisar, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Ellis mamma hade mördats i våras, av vem eller varför var det ingen utav dem som visste. Men att dödsätarna hade ett finger med i spelet behövde man inte vara klyftig för att räkna ut.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sen sommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen. Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... Jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit rent vansinne med tanke på hur det ser ut nu.”
”Ja.”
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Hon la armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför det tunna linnet strax nedanför de små mjuka bysten och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han i sig av hennes lukt och önskade att den aldrig skulle försvinna. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Jag kan följa med, ville Blaise skrika. För mig behöver du inte ha några kläder överhuvudtaget, för den delen.
Men det gjorde han inte. Istället nickade han kort och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt kvar i bröstet.

”Blaise Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade utökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om rutten fisk.
”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolochov och kysste Cynthias hand.
”Du är verkligen en mycket förtjusande kvinna.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, sa Cynthia med spelad förlägenhet. ”Ni är verkligen en speciell och respektingivande man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg belåten ut. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolochov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon honom lite åt sidan. ”Gömd?” viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet. Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt. Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Blaise. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt i bakgrunden.
”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Lucius passerade och slog sig ner mellan Yaxley och Avery vid det nu fullsatta bordet. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och
hans ansikte var täckt av små rispor.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik. Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.”
Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mamma som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där kalla ögonen som fick honom att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken. ”Även om det inte märks. Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte ett dugg men jag vill inte att vi andra ska få skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Jag kan lova att hon inte är direkt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om han trampat på något vasst.
”Vad menar du med det?” väste han och satte sig på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet. Blaise la märke till att hans mamma verkade njuta av blickarna som föll över hennes kropp och hon putade lite extra med brösten för att fånga männens uppmärksamhet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.” Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat med diverse läckerheter.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick Blaise att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Blaise behövde bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en helt annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss, Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han blev plötsligt illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum? Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som Voldemort skördade offer. Blaise undrade om Elli visste att Draco var här. Tänk så lät hon känslorna ta överhanden och rusade ut till dem?
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att hans mor inte tänkte på densamma. Hon hade inte berättat varför Elli skulle hållas utom synhåll och Blaise hade en stark känsla av att han inte skulle få reda på det heller. Vad skulle hända om någon upptäckte att det gömde en flicka på övervåningen? Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos familjen Weasley.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt nya rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här sist. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar. Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter.

Tusen tack för det, Minty! och va bra att du uppmärksammat det, jag missar ofta en del slarvfel när jag skriver. Trots att jag själv läser igenom berättelsen så missar jag. Du är skarpsynt! Ja hans mamma är lite väl hård.. Det blir spännande att se!
Och tusen tack, blir jätteglad att du gillar det!


Kära vänen min! Blir superglad att du kommentarer, att du läser och att du vill göra det här tillsammans med mig! Blir bara superglad över om du vill hjälpa till och rätta lite, som jag skrev till Minty här ovan, så missar jag så mycket trots att jag läser igenom det. Jag är expert på slarvfel!
Sen ska jag erkänna att jag inte rättade hela kapitlet, halva är gammalt sen förut... Så tack snälla för att du uppmärksammar det, keep going!

Du är ju min inspiration, så känner mig otroligt smickrad nu ska du veta!!
Jag blir ju taggad att skriva på en gång efter en sån saftig kommentar från dig. Trezzan var här tidigare ikväll, och då pratade vi om att vi skulle skriva tillsammans. Det ger mig så sjukt mycket feeling, du anar inte! Har jag er två, så tappar jag inte detta igen. Och som jag sa till henne, de räcker om de bara är ni som nu vill läsa. Men roligt om fler vill göra det, så tack till dig, Minty, och till er andra om det finns någon mer som gömmer sig.

Tusen tack igen, Avis, Är sp taggad för ditt nästa kapitel. Jag vill ha MER, MER MER, Ja, jag ska försöka skriva om det, för avskyr mina gamla kapitel! Håller helt med dig när det gäller Cynthia. Och Blaise är för go... Din Snape däremot, han får du behålla! SKRIV NU!!!

Imorgon kommer det ett nytt kapitel förhoppningsvis, annars på lördag. Så hoppas ni vill fortsätta läsa!

Åhhhhhh!!!! Tack tusen gånger miljoner awesooomeeee TACK för att ni vill läsa det här! Det betyder mer än någonsin. Det här är allt för mig, skrivandet.. och ni ÄR så BRA!!!!



Om du visste vad det värmer i hjärtat ♥ Jag visste att du inte övergav MIG!! Tack, tack, tack!!!!


ÅH!!! Det var din ff:n som höll mig vaken i natt, drömde till och med om den sen på dagen xD Helt sjukt. Snacka om att den etsade fast sig i mitt huvud när jag satt och dreglade över kärleksscenerna mellan Ida/Draco. Well DONE!!! Du ska veta att det berömmet du ger mug nu, det får du tillbaka tiofalt. Tusen tack!!! ♥ Och OM du läser DM, så vill jag bara förvarna om mina härliga stavfel och obefintliga styckeindelningar..

Avis Fortunae, alltid lika fin och empatisk. Naturbegåvningen själv, nu även min vän ♥ Du är ♥ Det är en sån ära att du vill ha med Elli. Otroligt!

Det här är för ER --->

Kapitel 5

Resan till det förgångna

Draco räknade tyst för sig själv. När den spruckna moraklockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och slöt ögonen. Han skämdes över att behöva erkänna det ens för sig själv, men han saknade Hogwarts. Just i det här ögonblicket skulle han ha varit på väg dit tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade kunnat vara en av dem som just nu pressade sig genom tåget för att leta reda på en tom kupé, för att snart upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget var långt ifrån halvfullt. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp kofferten på bagagehyllan. Det borde varit honom som hon lutade sig emot när tåget sakta rullade ut från perrongen och han som strök en silkeslen kastanjebrun hårslinga ur hennes ansikte. Istället satt han som vanligt instängd på rummet och stirrade på fårorna, räknade varje spricka i brist på annan sysselsättning. På våningen nedanför hörde han någon tala med hög röst. Det var en man och en kvinna; och trots att Dracos rum låg längst bort i änden på korridoren en trappa upp kunde han tydligt höra sin moster Bellatrix Lestranges röst.
Han reste sig från sängen och smög fram till dörren. Försiktigt tryckte han ned dörrhandtaget. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med viss ansträngning urskilja ett par meningar såsom: "Har du inte förstått att jag..." och
”Det behöver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!".
Han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen. Snabba steg hördes plötsligt i den knarrande trappan och Draco som inte alls var beredd på sällskap satte sig hastigt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans magra kropp spändes och han lät blicken falla ner på trollstaven som låg instoppad under hans kudde. När dörren öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula.
"Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst. "Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med mörk magi."
Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son.
"Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..."
Lucius skrockade och la en senig hand på sin sons axel.
"Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför hela gruppen, eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius strök ett smalt iskallt finger över Dracos kind och hans rös ofrivilligt till.
"Eller du kanske har ångrat dig?" Dracos pappa la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte som nästan var identiskt med sitt eget. "Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som Mörkrets herre valde att anförtro dig. Över att han förlät dig trots ditt katastrofala misslyckande. Du kanske bara ser det här som en plåga, Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?"
"Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt."
"Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig i klanen om vi inte trodde på dig."
Draco tittade upp och mötte sin faders blick. Det var någonting i hans röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det som sagts. Istället för att svara nickade han bara kort. Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycket sparsam med vad man sa.
"Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig." Lucius harklade sig.
"Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?"
"Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom."
"Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?"
"Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin."
"Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis visste han inte. Draco kunde helt enkelt inte föreställa sig att Zabini skulle vara här tillsammans med dem. Han som inte ens klarade av att misshandla en smutskalle, hur skulle han då klara av det här?
"Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss."
"Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade Dracos beslutsamma ansiktsuttryck.
"Jag ska ta diskussionen med Mörkrets herre innan vi fattar något beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rekryterar och inte."
Med de orden försvann Lucius och lämnade Draco ensam. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i det här? Då skulle alla Dracos chanser att träffa Elli igen vara förlorade.

Jag såg ut genom tågfönstret och försökte att inte låtsas om det föraktfulla blickarna
som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket. Den olustiga känslan som jag hade haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertygas av Blaise att sitta tillsammans med honom ökade för varje minut.
"Vad gör hon här?" hade varit det första som min favorit fiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom in släntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Alyson Umbridge. Blaise hade bara ryckt på axlarna och jag bestämde mig för att fullständigt ignorera henne resten av resan vilket var lättare sagt än gjort. Hon verkade vara på ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att Draco givit sig av utan att tala med henne föst. Förutom Pansy och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt hoptryckta i varsitt hörn av kupén, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco.
De liknar två övergivna hundvalpar, tänkte jag och betraktade dem ett kort ögonblick. Två hundvalpar som blivit av med sin älskade husse och utkastade i en helt främmande värld där dem inte känner till spelreglerna.
Blaise verkade tycka synd om Crabbe och Goyle för han gjorde flera försök att prata med dem. Men efter ett par misslyckanden gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var inget som störde mig. Pansy däremot suckade högljutt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista, särskilt inte sen han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som skulle hända var att Pansy fick ännu en anledning att hacka på mig och det hade jag ingen lust att unna henne. Det var illa nog som det var.
"Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggummi och blåste en stor skär bubbla som fick hennes ansikte att se ännu fetare ut.
"Klart att det har pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och de ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig borde ha satt sin fot där från första början."
"Jag hoppas att du menar dig själv", sa jag och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska.
"Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet.
"Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de pratar om."
"Det låter som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina högintelligenta vänner hjälpt dig?"
Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig ett par sekunder tidigare.
"Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer.
"Lugna ner dig Parkinsson!"
Mitt under tumultet öppnades kupédörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Ansiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan fällde den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder.
"Demento..Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hölls tillbaka av Blaise.
"Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap”, sa Theodore Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som stod upp med armarna lyfta mot ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaise grepp.
"Det verkar som att ni har fullt upp."
"Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner."
Nott vände ansiktet mot mitt håll och betraktade mig under tystnad ett kort ögonblick innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att ägna den svarta fläcken en blick. Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen. Dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig.
I samma stund som Nott hade kommit in i kupén så hade det blivit kallt. Han verkade märka av min tanke för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner då, Zabini?" sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad. "Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise lågt utan att se på Nott. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk.
"Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig." Sedan vände han sig mot mig.
"Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?"
Jag kunde inte hålla tillbaka en fnissning. Han lät som en ålderstigen lärare som tilltalade sin gamla favoritelev.
"De håller till i en annan vagn. Blaise är lika mycket min vän som dem är."
"Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt. ”Då får man gratulera."
"Varför intresserar det dig egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad av hans närgångna frågor. "Och varför kom du in hit? Du är inte den som direkt törstar efter sällskap. "
Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetsiga hörntänder.
"Jag måste erkänna att jag blev nyfiken."
Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att visa att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes.
"Vi borde vara framme snart, inte sant?"
Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha snott ihop mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag en bedjande Blaise kvar i kupén för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget.
De ryckte förvånat till när jag öppnade dörren till deras kupé. När de insåg att det bara var jag och ingen dödsätare pustade de ut.
"Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som såg onaturligt stora ut i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville." Luna spände strängt blicken i Neville. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini."
"Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan.
"Precis som här."
"Jämför dem inte med oss!" spottade Neville. "Dem är inte ens i närheten av..."
"Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde allting genom att bara visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten.
"Är det sant?" sa hon långsamt. "Försökte Parkinsson...?"
"Ungefär. Hon hade nog inte tvekat iallafall."
Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." Ginny suckade.
"Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är nästan lika söt som en skål med sockrad paddpudding medan hon är ful som ett troll."
"Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. "
"Ingen orsak", svarade Luna och log med hela ansiktet. "Jag önskar att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon. Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne.
"Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jättesöt."
"Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas blonda hår i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?"
"Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan tro på att jag skulle kunna få en pojkvän."

Tåget vinglade plötsligt till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminsstart så var Hogwartsexpressen hälften så fullsatt som den brukade vara och det var inga problem att ta sig tillbaka till kupén. Blaise hivade med Goyles hjälp ner koffertarna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridoren tillsammans med de andra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par viskande sjätte årselever. När vi klev ut på perrongen slet ett isade vint tag i mitt ansikte och jag började hacka tänder.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Första årselever bildar en egen kö till vänster, resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinnfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand.
"Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!"
"Kom här", mumlade Blaise och tog mig i armen. "Vad tittar du på?"
Min blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen.
"Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu."
Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den skräckinjagande synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå kunde jag inte låta bli att ständigt se mig om över axeln medan vi väntade på vår tur i kön.
"Vad har vi här då? Ser man på."
En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape tittade slugt på mig.
"Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade något till sin kollega som kladdade ner ett par meningar i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla."
"Är du renblodig?"
"Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?"
De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig flicka." Den vaxgula stack sitt ansikte tätt intill mig och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte. "Det kan vara skillnad mellan liv och död."
Jag backade undan och rös. En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig.
"Du har klarat dig förvånansvärt länge", fortsatte han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus, "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för."
Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt.
"Det enda vettiga som mugglarna framställt. Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra. ”De andra”, upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare. Jag som hade hållit på att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som visade sig tillhöra ett par sjätteårs elever, däribland bröderna Creevey. Medan testralerna fnysande och frustande styrde vagnarna upp mot slottet la jag märke till att eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som försökte lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen.
Jag rynkade pannan. "Vadå?"
"Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mördade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här igår." Colin rös. "Jean gick i min årskurs, i Ravenclaw."
"Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?"
"Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "
Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Men... Det är ju förfärligt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin.
"Men... du och din bror är väl...? Och Dean... Kommer inte han...?"
”Både Dean och Seaumus är halvblod så de klarar sig nog. Vi har gjort en del förändringar, med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. det är livsfarligt! Om de upptäcker er..."
"Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror.
"Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om huruvida vi har en brylling som arbetar med Kentauruppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. "
Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snärjdes ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillagas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.
"Drakar?" Jag kunde inte hålla rädslan borta från rösten när jag stirrade på det enorma vidundret som satt fasttjudrad utanför porten. Aldrig hade jag sett något liknande. Draken vecklade ut sina vingar och vrålade ilsket mot oss. Den verkade stor och klumpig där den med ben som påminde om små stridsvagnar desperat krafsade i marken efter föda, medans den då och då fick ett utfall och skrek ut sitt missnöje över sjön. Färgen på den fjällprydda kroppen liknade torkad senap och ögonen var stora och gula med rödsprängda pupiller. Trots att hon i sin helhet var så skräckinjagande kunde jag inte låta bli att känna ett vist stygn av medlidande i hjärtat. Framför draken låg ett näste med krossade ägg och jag anade hur de burit sig åt för att locka henne till att komma så nära så de hade kunnat tjudra fast henne.
"Där är en till."
Jag vred på huvudet åt det håll som Dennis Creevey pekade och fick syn på ännu en drakhona med ett krossat bo framför sig.
"Det där är helt barbariskt", viskade jag. "Hur kan dem ens.. Vad är det?"
Colin hade plötsligt blivit blek om kinderna.
"Jag tror jag vet hur de tar reda på om man är renblodig eller inte nu."
Han svalde och pekade med ett darrande finger mot ingången där en flicka från Huffelpuff precis hade blivit stoppad. En utav männen som registrerat oss släpade fram henne till drakhonan på höger sida som genast började sniffa i luften. Så fick hon med ens vittring på något och gav upp ett vrål som fick löven på träden närmast henne att falla av. Mannen gestikulerade till en utav sina kumpaner som slöt upp vid hans sida.
"Vem är du?" skrek han till flickan som nu gråtande fallit ner på knä.
"Är du verkligen Carrie Clearwater?"
"Ja!" svarade hon snyftande och knäppte händerna över bröstet. "Jag svär!"
"Och du är ett halvblod?"
"Ja, ja, ja!" skrek hon. "Min mamma var häxa, jag kan bevisa det!"
Mannen som anslutit slet tag i hennes axel och skakade henne hårt. Sedan pekade han mot draken som fortfarande vrålade. "Och hur kommer det sig då att draken antyder annat?"
"Jag vet inte, jag vet inte! Snälla ni, snälla ni, jag kan bevisa.."
"Här finns inget att bevisa flicka. " Mannen med det vaxgula ansiktet böjde sig fram och strök en slinga av mörkt hår från flickans ansikte som nu var lika vitt som snö. "För bort henne. "
"Nej! Jag lovar, jag kan bevisa det! Jag kan bevisa att jag talar sanning!"
"Nej Ellie!"
Utan att jag hade lagt märke till det själv så hade jag tagit ett par steg i riktning mot flickan som nu under ett utdraget plågat skrik som fick nackhåren att resa sig fördes bort av de två männen.
"Vi är redan illa ute som det är."
"Vart för de henne?"
Colin rös och bet sig i läppen. "Det vet du", sa han lågt.
Svaret fick mig att rysa.
"Azkaban?"
"In med er nu! Skynda på, kom igen. Söla inte! Vi har inte hela dagen på oss."
Filch kom staplande med flaxande armar och vi började röra oss mot entrén. Ingen, inte ens slytherineleverna, verkade vara särskilt sugna på att passera drakarna som oavbrutet kastade sig av och an.
"Men Colin", väste jag lågt för att inte fel öron skulle uppfatta mina ord.
"Du och Dennis..?"
"...har haft kontakt med bröderna Weasley som jag redan sagt. Oroa dig inte."
Han log ett leende som var ovanligt blekt för att komma från honom.
"Vi fixar det här."
Han knep ihop ögonen, tog sin lillebror i handen och passerade draken. Den vred ena ögat mot dem så vitan blottade sig och för en ögonblicks sekund trodde jag att slaget var förlorat. Så vände den lika hastigt på blicken igen och högg mot Theodore Nott som i sakta mak rörde sig efter ett par andra slytherinare. Nott höjde inte ens blicken. Han fortsatte bara att gå som om ingenting hade hänt och jag gjorde mitt bästa för att följa hans exempel.

OMG Trezzan!
O.M.G.

Alltså, okej.

Jag VET att du är den av oss två som utvecklats mest genom åren.

Men att du utvecklats SÅHÄR bra, det visste jag inte!

Jag ryser mig igenom hela kapitlet. Så jäkla bra! Sättet du skriver, hur du fångar mig från första stund. Hur du sätter en sådan personlighet över karaktärerna. Jag kan riktigt känna Jessicas hånfulla blick på vår allas Snappe, se hur hon ler när hon tänker på hur de mobbade honom. Lenheten i hennes röst, ”Snorgärsen”, det går verkligen att höra hur hånfull hon är, känna hur deras tidigare skolår kommer upp till ytan igen.

Och Snape… Hans ilska, kanske även något mer. Förudmjukelse? Rädsla? Något är det. Något i hans blick. Något i hans röst. Jag kan inte sätta fingret på det, men de finns där. Hur Jessica bara är så överlägsen. Vad han än säger, så rår han inte på henne. Han är nästan desperat. Varför? Det ska bli intressant att dyka ner mer i det här.

”Och du vet vad allt detta handlar om?” undrar Severus Snape och möter flickans blick. Hon har ett iskallt skal och ögon lika blå som Arktis glaciärer. Kylan närmar sig honom och han gör allt i sin makt för att inte rysa.
Kan inte låta bli att älska honom för detta Hon får honom att rysa! Han, allas vår Snappe! Jag tror det är första gången någon förutom Mirre och möjligen Lily har någon känslomässig påverkan på honom, och jag älskar det!

”Du bör passa dig, Snape, för du befinner dig i mitt hem. Mina regler. Och gör du något fel så är du ersättbar. Det är inte jag. Du är bara ett smutsigt halvblod och du förtjänar platsen du har. Golvet omfamnar dig.” Hennes röst är likgiltig och när hon vandrar därifrån har hon trollstaven i högsta hugg. Redo för honom om han skulle våga röra henne i hennes egna hem. Hemmet som är bundet till henne via blodsmagi. Uppför alla nittiofem trappor till sitt – nej, hennes och Evans – rum. Det är tidigt, lördagsmorgonen den femtonde juli 1978. Men hon faller utmattat på himmelssängen och sjunker in i en mardrömsfylld sömn. Oh detta stycke. Alltså, Jessica. Du är min idol. Du vill ju inte vara med den där fule jäkeln, förstå det! Du älskar någon annan... Du ska vara med HONOM.


Jag väntar med spänning på resten! Varför tar dem Jess blod? Vad händer? Vad ska hända? Åh låt mig inte vänta för länge älskling! Jag vet inte hur du gör, men du gör det. Jag är ditt största fan in i döden ♥

Nämen! Vad skådar mitt öga... ett kapitel!!!
Exakt vad jag behövde nu, tusen gånger miljoner tack ♥

Återigen, jag ÄLSKAR Idas personlighet!
Hon är verkligen en tuff tjej, en sån som Draco behöver. Aldrig något mesande eller fjäskande, utan bara så... Underbar!

Ida himlade med ögonen. Hon hade inte ens haft en tanke på att smyga tillbaka hit när hon äntligen skulle få komma tillbaka till sin egna sköna säng. Sköterskan gav henne ännu misstänksam blick innan hon bestämt stegade därifrån och lämnade dem ensamma.
Alltså, detta liksom! Hon är så underbar!
Men visst hade jag inte haft något emot lite mys Ida och Draco emellan, det ska jag erkänna :* Dem där kyssarna går inte av för hackor dem inte...!

”Alla är svaga ibland”, sade Malfoy lågt och strök undan en guldblond slinga från hennes ansikte. Hon hade lust att kalla honom hycklare. Namnet Malfoy var inte något hon förknippade med svaghet. Men något med synen av honom med bandage runt huvudet och det silverblonda håret som stod på ända fick henne hejda sig. En minnesbild av Malfoys panikslagna blick från lördagen flimrade förbi för hennes inre.
Nawww. Blir så rörd här. Du är fantastisk på att beskriva känslor. Jag avundas dig, för det har jag själv så svårt för. Riktigt, riktigt bra gjort. Jag ryser. Och visst är det otippat att det kommer från honom. Ändå, någonstans, är det de? Vi vet alla hur han haft det.
^
Å jag vill ha mer om Dracos bakgrund, mer om hans sårbarhet! Du och din ff:n gör mig galen!

Så himla fint när du skriver om Harry. Magiskt, den där vänskapen vill jag själv verkligen komma åt. Att ha en vän i vått och torrt, att få känna den där, som du beskriver så bra, "familjära" känslan. Så fint och äkta ♥

Håller med dig, ett litet kapitel med väldigt mycket innehåll. Otroligt bra, finner inte riktigt några andra ord som kan beskriva hur bra det här faktiskt var. Sluta aldrig skriva, lova mig det. Du kommer gå långt.

Längtar efter fortsättningen!

Jag älskar detta, jag älskar dig och jag ÄLSKAR att jag får vara en del av allt det här.

Tack Avis, för allt ♥

Nu ska jag skriva lite längre.

Jag har läst det här, ja jag vet då inte hur många gånger nu.

Jag vill ju ha en fortsättning!

Det här kapitlet, wow. Kan inte beskriva hur bra det är. Jag är kass på kommentarer, du kan få en muntlig hur lång du vill när jag äntligen får prata ned dig igen, wow vad jag längtar!

Jag kan citera hela stycket, men skulle bara skriva samma sak : Hur otroligt bra det är.

Vad du utvecklats Avis! Det är helt otroligt.

Jag hat sagt det förut. Jag säger det igen.
Om du varit här 2013, hade DM aldrig blivit så stor. Du hade tagit över Mugglis totalt!

Ditt sätt att skriva är så unikt. Din historia, hur du får fram karaktärerna, gör dem levande, Det är få förundrat att kunna det. Jag hoppas verkligen att du en dag skriver en bok, för gör du det är jag den första att läsa den.

Du är en sån inspirationskälla för mig. Jag längtar verkligen efter fortsättningen!

Hur ska det gå nu? Vad ska Jessica göra med Mirre? Stöter hon på Draco? Det hoppas jag att hon gör, för jag saknar honom!

Och Elli, vad händer när hon får reda på detta?

Vad VILL Jess med Mirre?

SNÄLLA spoila lite nu Avis! Jag blir galen snart.

Men awww!! Du är ju minst lika enastående själv, darling!!! ^
Jessica är ju inte så snäll här, som du ser... Hihi. Värre blir det.!! Tusen tack ♥


Tack fina du, så glad jag blir! ♥ TACK för att du vill läsa, och att du berikar mitt liv med dina kommentarer ♥ ^
Tack för att du finns, jag menar det och jag tror du verkligen förstår hur mycket. Du har alltid funnits vid min sida, peppat och fångat upp mig. Det är jag så tacksam för ♥


Du är den fantastiska här, min kära Avis ♥ Samtidigt blir jag så himla glad och överväldigad, över att du faktiskt tycker att min ff_n är bra. Kommer aldrig glömma när jag loggade in och såg kommentaren du postat på DM. Det var ju det som fick mig att vilja skriva igen, jag är oändligt tacksam, det vet du.

Att få göra detta med dig och Trezzan är för mig så magiskt. Jag blir rörd och glad bara av att tänka på det, wow!! En helt annan dimension på mitt skrivande, det står jag inför nu, och det är skrämmande men ändå häftigt. Önskar så att du funnits med mig redan 2013

Tack för dina fina ord, som gör mig varm inombords ♥
Jag längtar också efter en återförening, och som du säger, snart....

Jag hoppas vi kan prata mer snart, PRATA. Jag vill höra din röst!
TACK FÖR ALLT ♥


UÄÄÄÄH mina tummar tog sluuuut! Nåväl, du ska få en direkt imorgon, även fast att du la upp en bild på Snappe som fick mig illamående. Vad tycks om det nya smeknamnet jag kommut på? Avis älskar det! Inte Snape däremot, fast han älskar ju å andra sidan inte mycket.

Visst är Avis otrolig! Hon, om någon, kan verkligen vara finurlig.... Jag tycker själv att det är så spännande! Måste googla jag med bara för det.

Blaise är bara din hjärtat! Du får ha honom, heeelt för dig själv, underbart va?

Tyvärr tror jag inte våra pojkvänner drar jämt i slutändan. Vi får se hur det går!

Tack, tack och TACK igen ♥

Nu ska jag svara på era underbara kommentarer, som vanligt har det varit heeeeelt magiskt att logga in här och få läsa! ♥


Tusen tack, och TACK för att du läser! Det betyder mycket för mig.





DEM TVÅ KAPITLEN SOM DU SKRIVIT GICK FORT ATT PLÖJA, NU VILL JAG HA MER! Vilket jag förhoppningsvis får ikväll, right? *Hundögon*
Jag var tvungen att skriva med CAPS så att du verkligen förstår hur jäkla bra du är!!!

Apropå din kommentar, som jag såklart läste för lääängesen, så är den minst lika bra den. Jag blir alltid så glad av att få läsa dina kommentarer, liksom sprattelglad!

Tänkte lite extra på dig när jag skrev det hÄR OCH FÖRRA kapitlet, din pojkvän fick vara med lite extra :*

oCH TACK För att du tyckte om hur jag fick fram om Dean och allt annat beröm och ååååååhh gaaa. Jag blir SÅ glad!!

Du är! ♥




å, tack snälla!!! Blir så sjukt glad av att du vill läsa, och kommentera. Tusen tack för det vännen!! Och va kul att du tycker så, jag har alltid gillat Blaise, vet inte varför men jag tycker han borde få träda fram mer!



Min bästa älskade Avis! Ja du vet ju redan hur jag fangirlat över det här kapitlet, men kan alltid fangirla lite IGEN!

Fast nu vill jag ju ha din röst samtisdigt, som jag förövrigt älskar. Du påminner nämligen om någon som stod mig otroligt nära för flera år sedan, när mitt skrivande tof fart på riktigt. Jag ska dra den historien en dag för dig, för den är lång och väldigt komplicerad, och inget jag gärna pratar om. Men den är viktig, för utan den hade jag inte suttit här idag som jag gör.. Du är också speciell för mig, Avis.

Du har gett mig sån pepp, och har till och med tagit med min karaktär i din ber'ttelse. Hur fantastiskt är inte det? jag blir mållös, ärligt talat. Dina kommentater, wow. De är precis vad jag vill höra, hur du lever dig in i allt. Hade det inte varit för dig och Trezzan så hade jag inte suttit och skrivit nu.

Jag har ju redan svarat på din kommentar muntligt, men du kan gärna få veta en gång till hur glad jag blev över den , tack snälla.

Och ja, visst blir det spännande? Jag kommer aldrig själv på vad som ska skrivas, de kommer karaktärerna på själv och bara det är för mig heeeelt magiskt. Så jag är lika nyfiken som du vad som komma ska... Älskar att det sammanlänkas med din story, det är de som gör den så fantastisk!!!



Å bejb, du har aldrig gett upp du!
Aldrig har du gillat Zabini heller, hihi ♥ Älskar dig, slutar du läsa gifter jag mig med Lucius!

Du är min talang hjärtat. Glöm aldrig det. Som jag sa till Avis, så som vi vävt ihop våra historier...Magiskt. Vi alla tre ♥


Men hurfin är du inte ♥ Underbara berättelser.. Å tack fina du!!! Ska själv läsa din nu, faktiskt, har inte heller kunnat vara aktiv på ett par dagar, men nu har jag något att se framemot.

Å tack för din kommentar som givetvis var lika magisk som alltid!! Du är så klok och duktig, du kan alltid få mig att känna mig glad och att jag lyckats göra ett bra kapitel!!

Haha visst är både Crabbe och Goyle lite mysiga ändå? ;*

Hej! Jag har jobbat TRE veckor i sträck! Har knappt hunnit in här, så om ni undrar varför jag inte varit aktiv och svarat på era kommentarer och läst fanfiction som ni skrivit! Mitt schema slutar på torsdag, efter det är jag föräldraledig i fem månader! Då kommer ni se mycket av mig, så stå ut!

Idag har min älskade vän Avis Fortunae skrivit ett Gästkapitel som jag kommer publicera! Hon är fantastiskt duktig, och det är en stor ära att presentera det här!
Här kommer det!


Kapitel 9
Med vänlig hälsning,


Metrimona Prince
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet.

Jag lät fjäderpennan omsorgsfullt avsluta min namnteckning och såg tankfullt på den medan bläcket sakta torkade på pergamentet. Signaturen måste duga bra, vara sirlig och distinkt, värdig en sekreterare på den mäktigaste trollkarlsskolan i England. En skola där alla premisser nyligen helt hade förändrats. Om man ansåg att det var till det bättre, berodde helt på vilken syn man hade på världsordningen. Oavsett vad, var det ingen tvivel om att rektorns kontor alltid hade varit skolans hjärta. Det kändes i själva väggarna, täckta med sina porträtt av före detta skolledare. Oftast var de ganska passiva, men när något av intresse hände brukade de vakna till och lyssna uppmärksamt. Och detta var en tid när avgörande ting ständigt inträffade.

Klassböckerna, vilka det var min uppgift att ständigt hålla aktuella, låg samlade på ett bord vid väggen. De var tämligen stora och tunga skapelser med läderinbundna pärmar. Jag drog långsamt och koncentrerat fram min trollstav och vägde den i handen. 10 ¾ tum idegran, drakhjärtesträng som kärna. Med ögonen starkt fokuserade på högen av böcker fick jag dem att levitera genom rummet och landa framför mig på den blankpolerade skrivbordsytan, där återspeglingen av en bemantlad siluett i detsamma dök upp.
“Är allt i sin ordning, Mona?” frågade Severus dämpat och jag såg upp på honom. Här inne kallade han mig alltid för det. Han var sig precis lik i den vanliga, svarta dräkten och hade på intet sätt förändrat sin framtoning sedan han fått positionen som skolans rektor. Kanske var det bara jag som såg de nya linjer som tecknats i hans svartvita ansikte.
“Jag ska gå igenom klassböckerna inför morgondagen”, svarade jag och slog upp en av dem. “Under de här första skolveckorna har det varit förändringar varje dag, antingen bland personalen eller eleverna, som ni vet.”
“Så är det”, sa Severus och vi utvecklade inte ämnet till att tala om några bakomliggande orsaker. Istället synade jag den första klassboken och konstaterade: “Professor Snigelhorn fortsätter ju att undervisa i trolldryckskonst, precis som tidigare. Liksom McGonagall och Sprout har oförändrad tjänst. Däremot ser jag att deras klasslistor tappat ytterligare några elever…”
“Föräldrarna tog dem från skolan igår”, informerade Severus och suckade nästan ohörbart. “Samtliga från Hufflepuff.” Vi undvek att se på varandra.
“Är det definitivt beslutat vem som kommer att undervisa i försvar mot svartkonster?” fortsatte jag med samma neutrala röst. “Blir det Amycus Carrow eller Jessica Raven?”
“Raven får tjänsten”, svarade Severus och rörde med sin trollstav över boken. “De första lektionerna har ju för övrigt redan redan hållits… hög tid att det blev ett officiellt beslut där. Jag fick se till att ta tag i saken. Och anteckna Crowley på spådomskonsten, är du snäll… Crowley Raven, om vi ska vara noga… så där ja.” Han tog några tankfulla steg utåt golvet och såg ut att överlägga med sig själv, medan jag öppnade nästa bok men hastigt slog igen den som om den hade bränts. Namnet Charity Burbage var numera ersatt av Alecto Carrow i klassboken för mugglarstudier, och jag tänkte inte bringa det på tal. Med ett djupt andetag sköt jag undan böckerna och plockade fram den lilla högen med pergament där det ansöktes om tillval.
“Har vi löst miss Fadeds önskan att studera samtliga ämnen där undervisning bedrivs?” undrade jag och lät en pärlemorskimrande nagel löpa över den långa raden av skolämnen på den sträva pappersytan.
“Ja, vi begagnar oss av tidvändare, precis som med miss Granger för ett antal år sedan...”
“Oh, det var värst”, avbröt jag och höll upp ett av pergamenten mot ljuset för att verkligen försäkra mig om att mina ögon inte lurade mig. “Miss Jacobsson har överklagat beslutet om att nekas läsa latin. Men det blir svårt, eller hur? Vi har ju inte fått tag på någon som kan tillträda tjänsten.”
“Nej, tyvärr inte. Flickan får finna sig i det”, sa han kärvt och sträckte sig efter pergamentet, vilket han sedan som hastigast ögnade igenom innan han gav mig det tillbaka. “Jag behöver ge mig ut ett kort ärende”, fortsatte han och började gå mot entrédörren. “Alla förseglingar är på plats.”
“Vänta ett ögonblick.” Jag reste mig från min plats bakom skrivbordet och gick fram bakom honom. “Kan du signera innan du går, så jag kan sända det tillbaka till henne?”
“Naturligtvis.” Han vände sig mot mig, tog fjäderpennan och signerade snabbt överklagandet. Nu återstod bara att anteckna min artigt beklagande standardfras, innan hon skulle få det tillbaka. Jag tog ännu ett djupt andetag och mötte min blick i spegeln vid entrédörren. Min långa, slanka gestalt skymtade bakom hans, samma höga kindben och svarta ögon, samma vita hy inramad av tjockt, mörkt hår. Långt efter att Severus lämnat kontoret blev jag stående och såg på kvinnan i spegeln, medan jag tog de djupa andetagen. Det viktigaste var att bevara lugnet, att ta fram de delar i sin personlighet som skulle passa med yrkesrollen.

En skarp liten knackning på dörren fick mig att spritta till av överraskning. Så var det med det lugnet. Vem hade tillgång till lösenordet? Jag höll trollstaven beredd och svängde långsamt upp dörren för att hinna samla ihop ansiktsdragen. När jag såg vem det var gick det dock att andas ut en aning.
“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och visade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon ämnesbehörig till tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”
“Ni skulle inte ens ha behövt leta efter någon ny!” utbrast hon plötsligt och de röda ögonen blev blanka. “Vad görs när det gäller försvinnandet? Vem har hand om utredningen?”
Och andningen började fungera. En tyngd sänkte sig sakta över mig. Det enda som inte riktigt gick var att se rakt in i de där ögonen, så jag dröjde med blicken vid tröjan på hennes skoluniform. Den satt lite snett och såg skrynklig ut, med tydliga spår av tårar.
“Dessa saker får jag dessvärre hänvisa vidare till rektor”, hörde jag mig själv svara, vänligt men bestämt.
“Jag vill inte tala med honom!” Hon knyckte argt på nacken så att några vilda lockar lossnade ur håruppsättningen. “Och ni vet mycket väl varför, allesammans. Alla måste väl känna till vad jag har vittnat om.”
Tyngden hade lagt sig tillrätta över bröstet nu. “Som sagt, jag beklagar, men jag kan inte ge några som helst besked om det här.”
“Nej, det är ju vardagsmat nuförtiden. Människor mördas eller försvinner varje dag. Behåll ni det där pappret, jag kommer inte att besvära er igen!” Hon vände på klacken, så att den plisserade kjolen slog ut som en solfjäder runt henne, och rusade ut från kontoret.

Jag satt kvar och stirrade tomt på mina välmanikyrerade händer med minnet av hennes söndergråtna ansikte på näthinnan. Tyngden över bröstet rörde obevekligt på sig, trots att jag andades de djupa andetagen för att kunna bära den. Både de sirliga möblerna och porträtten tycktes hålla andan och betrakta mig genom den onaturliga tystnaden.

Nästan som av sig själva började så händerna röra sig. Naglarna på de långa fingrarna glänste när de drog till sig ett nytt, alldeles tomt pergament. Utan någon brevfot med Hogwarts namn. Det fanns helt enkelt inget val. Om det skulle gå att fortsätta andas lugnt, måste hon få någon form av tecken.

Tre ord och ett M.

Förhoppningsvis var det ändå värt något, tänkte jag och kallade till mig en av de många neutrala, grå ugglorna som användes för utgående post.

Tusen tack för att ni läser! Och att du, Avis, ställde upp och gästade mig. Kapitlet var otroligt bra! Guls till er alla. Hoppas ni kommer tycka om nästa kapitel av Skam. Ni är bäst! ♥

Kapitel 10
"Försvar" mot svartkonster

Tiden hade alltid varit en oberäknelig livskamrat och det var den även den här gången. Sensommaren försvann och ersattes av hösten. Träden tappade sina gröna sommarklänningar och böt istället till en färgsprakande kjol i rött, gult och brunt som de med stolthet bar upp i det kyliga septembervindarna. Ett månvarv hade passerat och snart ännu ett. Jag började, sakta men säkert, att känna mig bättre. Långsamt lärde jag mig uthärda smärtan i bröstet som kom och gick, steg och sjönk. Men för första gången var den uthärdlig.

Jag glömde inte Hermione, Harry eller Ron men jag vande mig vid att umgås med Luna, Neville och Ginny istället. Jag och Blaise träffade på varandra ett par gånger i veckan och varje gång jag såg honom var det som om mina läppar ville le, men kroppen tillät det inte. Faktum var att det var Blaise som fick mig att fumlande fortsätta ta mig framåt, även de dagarna som jag bara ville lägga mig ner och dö. Han fick mig på något konstigt sätt att känna mig levande.

Det var fredag eftermiddag. Solen sken från en blå himmel och luften var klar och frisk. Jag lutade huvudet mot Blaise axel och blundade. Inga otäcka bilder dök upp i mitt huvud. Ingen Draco. Jag öppnade ögonen igen och såg upp i Blaises ansikte. Hans blick var frånvarande. Sakta rullade han sin trollstav mellan fingrarna, lät den glida från ena handen till den andra, om och om igen. Hans läppar rörde sig ljudlöst som om han mimade en trollformel. Jag kom att tänka på Dumbledores armé. Vi skulle ha det första mötet imorgon kväll. Jag hade, precis som jag lovat Ginny, inte talat om det för Blaise. Men nu när vi satt här, tätt tillsammans så fanns det ingenting jag hellre ville än att han skulle veta. Blaise tittade ner på mig och log. Hans tänder var lika vita som enhörningarna vi hade studerat förra terminen och leendet påminde om en kentaurs, vackert och mystiskt.
”Vad tänker du på?” sa han på sin klingande brittiska. ”Mig?”
Jag flinade och satte mig upp, strök luggen ur ansiktet.
”Ingenting särskilt. Bara på hur härligt det kändes att le igen.”
Blaise betraktade mig. Han hade fått en bekymrad liten rynka mellan de mörka ögonbrynen.
”Du borde le ännu oftare.”
”Det är inte så enkelt.”
En slemmig grå arm korsade vattenytan. Jättebläckfisken greppade tag i en flock med småfåglar som panikslaget hade tagit till flykten över sjön. Jag såg hur den långa armen drog ned fåglarna under ytan och försvann.
”Det känns bättre nu.”
”Med mig?” Han lutade sig fram som om han tänkte kyssa mig. Jag vred bort huvudet.
”Snälla Blaise”, mumlade jag. ”Inte nu.”
Besviket ryggade han tillbaka och fortsatte att stirra ut över sjön. Jag tog hans hand i min, kramade hans fingrar. ”Snälla, ta det inte så. Det är bara det att jag har så mycket...det passar inte just nu, bara.”
”Är det för att jag är en Slytherin?” Hans röst lät både sorgsen och lite anklagande.
”Är det för att du lyssnat på dem andra?”
Det sista sa han med eftertryck och en äcklad grimas. Jag tog ingen notis om den utan skakade bara på huvudet.
”Nej. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, bara mig. Jag behöver tid.”
”Tid att glömma Draco”, sa han tyst.
”Tid att glömma allt.” sa jag bestämt. Bara det faktum att han nämnde Dracos namn fick det att hugga till i bröstet. ”Jag behöver få komma tillbaka. Hitta något som fungerar. Du är det enda jag har som gör det just nu.”
”Jag skulle aldrig överge dig.” Han viftade lite med trollstaven och en liten låga sköt ut ur spetsen, lagom stor för att vi skulle kunna värma våra frusna händer över den.
”Jag är inte som dem.”
Jag var ganska säker på vilka fler än Draco han syftade på. Insikten att han kanske hade rätt gjorde ont. En månad och inte ett enda brev. Förmodligen hade dem fullt upp, men ändå. Jag ville inte vara påstridig och hade inte skickat ut Shanti med några fler brev. Hon hade frisknat till efter attacken och verkade uttråkad över att hållas inspärrad i ugglesalen. Jag lovade mig själv att jag skulle smita upp till henne innan middagen med en näve ugglegodis som ursäkt.

”Försvar mot svartkonster...” Den korta, knubbiga trollkarlen som vi fått lära känna som Amycus Carrot, skrattade. ”Försvar...Vad är det ni vill lära er att försvara er emot, mina vänner?” Han lutade sig fram över katedern och stirrade på Goyle som satt längst fram. Goyle, som suttit och glott rakt fram med sina slöa grisögon ryckte till. Amycus skrattade ännu högre och knäppte med fingrarna på Goyles hand. Goyle kved till och gömde handen under katedern och Crabbe skyndade sig att göra likadant, ifall att Amycus skulle få för sig att göra samma sak mot honom.
”I mitt klassrum kommer ni inte att lära er att försvara er mot svartkonster. Här kommer ni lära er att utöva den.” Det kändes som om någon drog med ett iskallt finger längs ryggraden på mig och jag rös. Flera i klassen verkade obekväma och jag tyckte att till och med Pansy Parkinsson och hennes flickgäng såg ganska spaka ut där de satt tätt hopslingrade vid det lilla bordet längst bort.
”Här kommer ni att få lära er verklighetens magi. Den magi som er ynk till före detta rektor borde ha sett till att ni fått lära er för längesen. Vi kommer att börja med... Cruciatusförbannelsen.”
Klassen flämtade till. Neville som satt bredvid mig såg lamslagen ut av skräck och spetsen på Deans trollstav darrade oroväckande.
”Det är inte lagligt ens!” pep Parvati Patil. ”Den är...” hennes röst dog bort och hon snyftade till. Mulciber, som hade blivit utbeordrad som övervakare, tog ett par steg framåt mot hennes bänk och såg stackars Parvati rakt i ögonen.
”Miss Patil, Vem är det som avgör vad som är lagligt och inte?”
När han såg hur tårarna började rinna ned för Parvatis kinder flinade han brett och nickade åt Amycus. Amycus gav upp ett gällt, obehagligt skratt och riktade trollstaven emot Neville. ”Longbottom, eller hur? Visste du att min gode vän Mulciber här satt inne i Azkaban tillsammans med dem som torterade dina föräldrar. Stackars lilla Alice och Frank Longbottom. Dem hade inte en chans när Barty överraskade dem. Jag kan höra historien om och om igen... den slutar aldrig att vara roande.”
Neville satt stel som en pinne bredvid mig. Hans axlar skakade och tårarna stod som en sky i hans ögon.
”Du kanske vill följa i dina föräldrars fotspår, Longbottom? Då skulle dem säkert bli stolta över dig. Crucio!”
Med ett vrål föll Neville av stolen och landade med ett brak på golvet, som gav vika för hans tyngd. Där låg han sedan och kippade, förlamad av sina plågor och obenägen att resa sig upp. Jag flög upp och kastade mig ner bredvid Neville.
”Neville! Åh, Neville. Sluta! Snälla sluta!” Jag kände inte igen min egen röst. Den var gäll och främmande, skräckslagen. Nevilles skrik överröstade mina böner.
”Sluta då!” vrålade Seaumus och Dean i kör. ”Du gör honom illa!”
Dean gjorde ett tappert försök att slå undan trollstaven som var riktad ett par meter ovanför Nevilles huvud, men slogs till golvet av en enkel rörelse och började skrika lika öronbedövande som Neville. Tårarna rann ner för mina kinder och jag ömsom höll i Neville, ömsom i Dean. Det kändes som om det hela pågick i en evighet och när våran nya svartkonstlärare slutligen sänkte trollstaven blev det knäpptyst i klassrummet. Det enda ljud som hördes var Nevilles och Deans gnällande andetag och en och annan snyftning från Parvati och Lavender Brown, som bägge två hade rusat upp, redo att lämna klassrummet.
”Cruciatusförbannelsen, som sagt.” sa Amycus stilla. ”Makt. Mycket makt.”
”Ni är galen!” skrek jag medan jag försökte få Neville att börja andas normalt.
”Hur kan ni utsätta dem för detta? De har inte gjort er någonting! Ingenting!” Nevilles huvud svajade från sida till sida i mina armar och jag skakade honom. ”Neville! Snälla Neville!”
Mulciber log. ”Det ser ut som om jag och eran nya lärare tråkigt nog får dela ut en del straffkommenderingar under hans första praktiska lektion, så tråkigt. Få se nu.”
Han såg sig om och blicken landade på Seaumus som satt orörlig vid Deans sida.
”Dean Thomas”, han flyttade blicken och såg på mig, Neville och Seaumus i tur och ordning. ”Ni får alla fyra straffkommendering.”
”Va!” tjöt Seaumus som verkade återfått talförmågan. ”Vi har inte gjort er något, förutom att försöka hindra honom; han pekade med ett darrande finger på Amycus som log brett, från att begå ett misstag!”
Mulcibers ögon smalnade, och han uttalade varje ord med betoning: ” Här är det jag som avgör vilka som gör misstag, halvblod. Mitt kontor klockan sju ikväll. Inga undantag godtas. Se nu till och få bort kräken härifrån”, han gjorde en menande gest åt Neville och Dean, ”och kom sedan tillbaka till lektionen. Ni vill inte ha en straffkommendering till. Och Jacobson; han nickade menande åt mig, ”Jag skulle inte vara så näsvis om jag var du. Särskilt inte om jag var du.”