Homofober och diskriminering.

Usch! Jag drömde i natt att jag hade fått cancer och att jag hade fått en klocka som visade hur lång tid jag hade kvar. När den nådde tio sekunder så började min familj gråta och då började jag må jättedåligt. Det kändes så verkligt! Jag är glad att det inte var på riktigt och att dödsklockan egentligen var min alarmklocka. Och även om jag inte vet hur Zazza var så sörjer jag henne. Hon förtjänade inte det ödet.

SKA BLI!
Jag fick en idé om att lägga upp bilder på olika av karaktärerna (så att ni kan få se hur jag föreställer mig dem). Fast dessa är bara bilder på deras ansikten men jag kan, om ni vill lägga upp bilder på deras kropp också.

Fellrendión:

Nórrlenda:

Eudora:

Lunéth:

Sedan så får ni vänta till en annan gång för att hemma har jag inga färgpennor och måste vänta tills jag är i skolan så att jag kan färglägga bilderna. Jag har gjort bilder på (de jag säger som har * istället för bokstäver är karaktärer/monster som kommer med senare i berättelsen). Demonica, Pheridoth, ********, Lawafin (chimaerans namn), Blackorth (som bara jag och Fortunia vet vem hen är än ), Koinitys, *'************, Wellythernia, Meyheres, ******, ****, ******** och Fagg. Och kanske imorgon kommer bilder på fler personer.

septimus heap 2012 och Molly Evans, ni behöver inte vänta länge för här kommer ett! ^^

VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE!


___________________________________________________



5. Konflikter och förrädare

I hamnen fick de syn på några gamla skepp och små båtar.
”De alla ser för slitna ut”, sa Nórrlenda. Träet båtarna var byggda av såg alldeles för ruttet ut för att kunna bära deras vikt. ”Jag antar att vi måste nog bygga ett eget skepp”, sa Nórrlenda efter att ha inspekterat alla skepp mycket noggrant. ”Hur”? Frågade Lunéth. ”Vi har ju inte spik och hammare med oss”!
”Magi såklart, du, Meyheres, Eudora och Pheridoth hjälps åt med att bygga skeppet medan jag, Awanda, Eix och Fellrendión lastar på allt som vi behöver ha med oss. ”Använd er av träet från de gamla husen och metaller från gruvorna för att få till grunderna”, sa Meyheres till de andra från sin grupp. ”Gå till marknaden och ta med er kläder och till bäcken i skogen för att få tag på vatten och allt som kan tänkas vara användbart. Även om allting kanske inte är modernt så gäller varje beslut ni tar för vilket öde Fortunia ska få”, sa Nórrlenda till sin grupp.

Fellrendión fick syn på en gammal brun kappa med guldfärgade remmar som han gärna ville ha. ”Och så ger jag den här till Lunéth”, tänkte han när han såg en turkos klänning med mörkgröna remmar som kanske hon skulle gilla.
Samtidigt så gick den andra gruppen för att hugga ved. ”Vet Fellrendión att du kan trolla”? Frågade Meyheres samtidigt som han försökte hugga av ett träd på mitten med sin magi. ”Jaa, jag berättade det för honom igår”, svarade Lunéth lugnt. Sedan ryckte hon till. ”Hur vet du att jag kan trolla”? Frågade hon förskräckt. ”Vi som levt i tusen år, lär oss mycket varje år”, sa han. ”Jag förstår inte”! Sa Lunéth och skakade på huvudet.
”Okej, vi trollkarlar har många förmågor och är väldigt duktiga på att lära oss saker, och en av förmågorna är att kunna känna igen en annan trollkunnig människa”, sa Meyheres långsamt så att man kunde hinna med att förstå vad han sa. ”Det låter lite mystiskt för att jag märkte ingenting sånt med dig innan”, sa Lunéth och tänkte efter. ”Du är ju en blandning mellan en alv och en trollkarl så du kanske inte besitter den förmågan Lunéth”, sa Meyheres. ”Men vad för förmåga har jag då”? Frågade hon. ”Det är tyvärr inte alltid självklart, det måste du ta reda på själv”, sa han och sågade av några grenar av trädet så att man kunde använda det som ved. Himlen började då dundra och det började ösregna. ”Hur ska vi kunna stoppa Syndens hjärta egentligen”? Frågade Lunéth när hon började tänka på att det var det berget som orsakade alla oväder och hemskheter. ”Vi måste döda Wellythernia naturligtvis, då bryts alla förtrollningar hon någonsin gjort”, sa Meyheres. ”Hur ska vi kunna klara av det då? Jag har hört att hennes fästning ligger under marken”, sa Lunéth. ”Det är sant, men när vi når Narza så kan vi med enkelhet teleportera oss till Wellythernia med Farnaklotet”, sa Meyheres. ”Men varför gör vi det inte nu då”? Frågade Lunéth samtidigt som hon började såga i stocken som Meyheres fällt. ”Farnaklotet kan endast teleportera oss inom en speciell radie, eftersom att Narza ligger så långt bort så funkar inte det bara”, sa Meyheres.
Sedan så började de göra brädor av stocken och började snart bli färdiga med undervåningen av skeppet. Det var också mycket trä som fick gå åt för att bygga skeppet. Både för att göra själva skeppet och för att urholka stockar och göra dem till livbåtar.

Efter många dagar och hårt arbete stod snart det höga skeppet färdigt. De döpte båten till ”Goldians Najad” och snart var det dags att lämna staden som de nästan börjat känna sig hemmastadda i. De hade nästan till och med blivit vana vid mullret och stormarna som var högt över himlen.
”Kom barn så ska vi åka”, sa Nórrlenda när hon väckte Fellrendión och Lunéth från drömmarnas värld. Efter att ha ätit frukost så gick de nerför en äng som stod mellan deras hus (de bodde tillfälligt i ett övergivet hus under tiden som de byggt Goldians Najad) och hamnen där båten stod. Men plötsligt så stannade de upp när de fick höra ilskna otäcka skrik.

”… din förrädare”! Kunde de höra Meyheres säga. ”Ha! Ska du säga! Det var ju du som fick oss att tjäna henne från första början”! Svarade Pheridoth med en hög röst. ”Okej, men jag ändrade mig, och jag trodde att du hade gjort det också”! Sa Meyheres. ”Varför tog du då tillbaka den där stenen”? Vrålade Pheridoth högt och tog ett grepp om den svarta onyxen som stod på Meyheres stavs topp och samtidigt fick några kvistar att brytas av. ”Jag tappade den ju på en resa till Narza för många år sedan, men den stenen har jag ju haft sen tonåren, är det verkligen så fel att jag kanske ville ha tillbaka den när jag visste att Nórrlenda hittat den”? Sa Meyheres. Kunde de verkligen tro sina öron? Att Meyheres och Pheridoth stått på den onda sidan, det visste de inte. Men de stod fortfarande kvar och lyssnade på deras samtal.
Trollkarlarna gjorde ilskna blickar till varandra.
”Jag har allt sett dig kommunicera till Wellythernia igår kväll och berättat för henne om vad våra planer är, fan. Hon har nog redan sänt dem på väg hit”! Sa Meyheres ursinnigt och tog ett grepp om Pheridoths mantel. ”Hur länge har detta pågått”? Vrålade Meyheres. ”Ända sedan vi mötte Nórrlenda i hennes slott”, stammade Pheridoth fram nervöst när han såg att folk kollade på dem. ”Så det är du som är ansvarig för alla attacker vi har fått genomlida hittills”, sa Meyheres ilsket och nästan spottade fram sina ord. Sedan upptäckte han att Nórrlenda stirrade på dem. ”Pheridoth, luftens trollkarl! Bekänn för drottningen vad du har gjort”! Vrålade han och knuffade Pheridoth våldsamt fram mot Nórrlenda.

Pheridoth fick nästan tårar i ögonen. Det syntes väldigt tydligt på honom att han måste ha känt en enorm skam i kroppen. ”Nå”? Sa Nórrlenda när hon såg att han tog så lång tid på sig att få fram ord. ”Ni måste förlåta mig ers majestät…”, sa Pheridoth. Då avbröts han plötsligt. ”Förlåta dig för vadå”? Frågade hon i lugnande ton. ”Jag har förrått dig…”, började han. Sedan fick Nórrlenda ett sårat ansiktsuttryck och började bli samtidigt röd i ansiktet. Det var uppenbart att hon var ilsken. ”… men jag lovar att bättra mig”, sa han och försökte visa att han menade det.

Nórrlenda skakade på huvudet.
”Försöker du be om mitt förtroende igen när du alldeles nyss förlorat det”? Frågade Nórrlenda med rynkad panna, men fortfarande med lika lugn röst. Pheridoth öppnade då munnen för att säga något men gjorde det aldrig. ”Patetiskt”! Sa hon rakt i ansiktet på honom. ”Du förtjänar inte ens ditt liv längre”! Sa hon. ”De som svikit mitt förtroende har även svikit Farnaglorias förtroende”. Sedan tittade hon på Fellrendión som hade Enthorcys fodral fäst runt bältet. ”Ge mig ditt svärd”! Sa hon. Fellrendión visste då inte själv vad han skulle göra. Med enkelhet kunde han överlämna svärdet men samtidigt låta ännu ett liv läggas på hans samvete. Nej, det kunde han bara inte. Men att protestera skulle samtidigt också kunna förvärra saken. Han ville ju inte komma i bråk med sin egen drottning, han funderade. ”Fellrendión, ge mig ditt svärd”, sa Nórrlenda högre. ”Snälla Fellrendión… gör det int…”, sa Pheridoth. ”TIG”! Vrålade Nórrlenda med en röst Fellrendión aldrig hört förut. ”JAG HAR HÖRT TILLRÄCKLIGT FRÅN DIG”!

Eudora kom då susandes från träden.
”Vad händer här”? Frågade hon sjungandes. Lunéth började då viska till henne. ”Aha”, svarade Eudora. ”FELLRENDIÓN! GE-MIG-DITT-SVÄRD”! Sa Nórrlenda lugnt men ilsket. Eudora började sedan försvara Fellrendión. ”Ers majestät, att döda Pheridoth visar knappast att du är bättre än Wellythernia”, sa Eudora. ”Det var det fräckaste! Har du då någon idé om vad vi ska göra med honom då? Låta honom fortsätta sprida vidare våra hemligheter och samtidigt bli en onödig börda”? Frågade Nórrlenda. ”Självklart inte! Om han visar tecken på att han kan bättras så kan vi faktiskt ha användning för honom, han kan ju faktiskt använda sig av Wellythernias tillit för att vi ska kunna ta reda på hennes hemligheter”, sa Eudora lugnt. (Nórrlenda som samtidigt var på väg att rycka svärdet från Fellrendión lät då bli och började då lyssna på Eudora). ”Bra sagt Eudora, då låter jag då Pheridoth få leva”, sa Nórrlenda då med samtidigt en blick som visade tecken på avsky för henne. Pheridoth bugade sig då. ”Åh, tack ers majestät”! Nórrlenda gav honom då en kraftig spark i magen. ”Bort med dig ditt skadedjur”! Sa hon bara och gick sin väg.

”Tack! Jag vet inte vad jag skulle ha gjort ifall du inte var där”, sa han när det fanns ett tillfälle för det. När de klev ombord på Goldians Najad så fick han även veta vad Wellythernia hade gjort mot henne. (Nórrlenda hade tidigare sagt att alla där hade en anledning till att vilja hämnas på Wellythernia). Lunéth som också hade börjat lära känna Eudora med tiden satte sig då också för att lyssna, och fick då ta emot sin klänning hon hade fått.
Eudora berättade att hon för många år sedan bott vid Livsträdet tillsammans med många andra älvor och de var beskyddare åt trädet, (enligt sägner så var Livsträdet anledningen till att allt liv hade uppstått och man visste inte riktigt vad som skulle hända ifall det dog).
Men en dag kunde inte älvorna beskydda trädet då Wellythernias arméer börjat anfalla det. Många älvor dog den natten och mycket skada hade det också orsakat på trädet. En av älvorna som dog var Eudoras kära syster Wendelin, den enda släktingen hon hade. Eudora hade då sedan från den dagen nästan drivits till vansinne. Utan Nórrlendas hjälp hade Eudora aldrig klarat sig. Och när Nórrlenda tänkte bygga upp sin lilla armé så anmälde hon sig direkt.

Snart låg Farnagloria långt bakom dem och en mycket lång färd väntade hädanefter.

2. Resan tar sin början

I skjulet fanns det många antika saker, allt från skulpturer till vapen.
Folk gick in och ut väldigt fort. Dvärgarna valde yxor, trollkarlarna valde ädelstenar, älvan valde blåspilar och tillbehör och Lunéth valde ett drakhorn. Fellrendión stod till sist ensam kvar i skjulet och visste inte vad han skulle välja. Alla vapen såg bara så skrämmande ut, tyckte han. ”Jag vill inte ha något”, for det ut honom och alla stirrade med en konstig blick på honom. ”Du måste välja något vapen för att annars så dör du”, sa Awanda. ”Men trollkarlarna har ju stenar och Lunéth har ju ett horn, det kan väl inte vara vapen”? Frågade han. ”Lunéth har redan ett vapen, hornet är bara ett tillbehör som är bra att ha, och trollkarlarna behöver stenarna för att kunna använda sin magi”, sa Awanda. Fellrendión skakade generat på huvudet eftersom att alla väntade på honom. ”Jag vet inte vad jag ska välja”, upprepade han många gånger.
”Skynda på nu Fellrendión”, sa Lunéth irriterat. Han kunde fortfarande inte bestämma sig, ända tills han kunde se någonting lysande djupt inne i skjulet. Där var då den violetta kristallkulan igen. Det var lika stort som ett äpple och som han tidigare inte lagt märke till så fanns det ett ord inristat på den. Det stod ”Farnaklotet” och det intresserade honom. ”Öh, kan jag ta den här”? Frågade han. Nórrlenda nickade sedan.
”Okej, men vi har ganska bråttom! Vi måste ta oss till Livsträdet och fylla på vårt matförråd inom tolv timmar! Mörkrets furstinna är också på väg dit, och jag vill inte att vi träffar på henne”, sa Nórrlenda.


Sedan så började resan ta sin början.
Utanför Nórrlendas höga grind började en dalgång med vackra snötäckta träd överallt. Allt var helt tyst och lugnt bortsett från gruppens steg. ”Varför kommer vintern så tidigt”? Frågade Eix. Då började man höra älvan prata för första gången för att tidigare hade hon varit så tystlåten. ”Världen faller”, svarade älvan mycket hest. ”Faller, vad menar du med det”? Frågade Eix. ”Ja, världen går under”, sa älvan och hostade. Fellrendión rös varje gång han hörde folk prata om världens undergång. ”Jag förstår inte hur man kan vara så maktgalen att man inte inser vad man åstadkommer”, sa älvan sedan drömmande. Hon berättade sedan att furstinnan trodde att hon skulle få mer makt ifall hon förtrollade ett berg till att sluka de andra länderna, men sanningen var att det inte skulle finnas någon motbesvärjelse och det skulle bara sluta med att hennes eget land också slukades.

”Jag kanske glömde nämna det, men mitt namn är Eudora”, sa älvan drömmande och svävade fram till Nórrlenda som gick längst fram i ledet. Några timmar senare så stannade de vid en gammal övergiven lägerplats för att kolla på en karta vart de nu befann sig. ”Just nu tror jag att furstinnan kan vara vid Barlanare”, sa Nórrlenda och pekade på en plats väster om platsen där Rûnaqwein förut låg. Sedan så pekade hon på en plats nära några berg ovanför Barlanare och sa att det var där de befann sig. ”Ånej! Säg inte att vi måste klättra, jag är urusel på det”, sa Fellrendión när han såg bergen på kartan. ”Skojar du? Det är urkul”, sa Lunéth och bankade honom hårt i ryggen. Han suckade. Många gånger när han klättrat i granarna utanför huset så hade han ramlat och brutit benen. ”För dig kanske”, sa han irriterat och aktade sig från henne. ”Du är så tråkig! Jag kan inte förstå hur du kunde bli vald”, muttrade hon. Det kunde inte Fellrendión heller, inte ens han själv tyckte att han var rolig.

”När vi når fram till bergen så måste vi agera snabbt! Furstinnan reser fortare än oss och hon reser i luften”, sa Nórrlenda. ”På berg är det lättare att hon ser oss, men om vi är i skogen finns det många fler ställen att gömma oss på”. Bara några fotsteg framåt började en bergskedja. ”Awanda och Eix, ni reser tillsammans, Pheridoth och Meyheres, Eudora och Fellrendión, och Lunéth klättrar med mig”, sa Nórrlenda. Sedan så upprepade hon det för att försäkra sig om att alla hade hört.
”Jag behöver inte klättra, jag har vingar, visste du det”? Mumlade Eudora drömmande. ”Ja, jag vet det, men du måste samarbeta med mig nu”, sa Fellrendión. ”Oj då”, sa Eudora kort och såg upp mot berget. Då insåg Fellrendión att de var de enda som inte hade börjat klättra än. ”Vad långsam du är”, sa hon sedan och fnissade. ”Va? Är ”jag” långsam”? Eudora nickade. ”Ska du hjälpa till eller inte”? Sa han sedan. Hon nickade. ”Ta bara tag i min hand”, sa hon uttråkat. Det lät väldigt konstigt att höra eftersom att Eudora knappast var högre än till hans knä, och tanken på att hon skulle bära upp honom var ytterst osannolik. Men ändå så tog han tag i hennes händer. Innan han hann blinka så stod han på bergstoppen.




Bara efter att de gått några meter så började bergets mark skaka våldsamt.
”Som jag kanske nämnt tidigare så är man aldrig säker nuförtiden, dessa berg är nog besatta av svart magi”, sa Nórrlenda och kämpade för att inte ramla. Snart började det bli en jordbävning. Allt skakade mer och mer och det blev snart sprickor i berget. ”Spring”! Ropade Nórrlenda och stenar sköts runt i luften. De började så småningom försöka ta sig till bergets baksida då en kokhet sörja började tränga ur sprickorna. ”Det här är ingen lava, det här är flytande förbannelser, de som rör vid det förlorar sin själ”, sa hon och försökte akta sig från den. Sörjan var mycket lik lava, förutom att man ibland kunde se döda armar sticka upp ur den.

”Ni ska bara se hur Syndens hjärta kommer att agera vid vår ankomst”, pustade den svarthåriga trollkarlen medan han sprang. Den lava-liknande sörjan spred sig snabbare än man kunnat tänka sig. ”Spring om ni vill ha en existens”, ropade en grov röst. Ett ljud som påminde som spräckt is kunde man också höra. Då började stenarna skjutas runt igen. ”Mitt namn är Wellythernia, eller som ni kanske kallar mig ’mörkrets furstinna’, kom hit ifall ni vill leva”, sa rösten och den började komma närmare.
Fellrendión började samtidigt komma lite efter de andra och blev alltmer tröttare.
”Duktigt av dig gosse”, sa furstinnan men då började plötsligt hans ben få en stark kraft igen. Det kunde vara möjligt att någon av trollkarlarna hade gjort det, men om han sa tack så hade han bara börjat förlora energi igen. Sedan så började de andra försvinna ner i ett brant stup.

”Du är allt dumdristig du! Om ditt liv stod dig kärt så skulle du stannat när jag beordrade dig”, sa furstinnan bakom Fellrendións rygg. ”Dumdristig? Nä, det skulle jag aldrig kalla mig själv, faktum är att jag är smartare än du någonsin kommer att bli”, sa han obehärskat som om att han själv inte var närvarande vid tillfället. Han såg nu på furstinnan som stod i den rinnande sörjan med sina mörka ögon och sina omänskligt långa naglar som pekade neråt. Plötsligt tänkte han på kristallkulan som han hade fått av Nórrlenda. Han började tänka att hon kanske använda kristallkulan innan som en slags teleportör. På så sätt kanske han själv också kunde använda den på samma sätt. Så han tog upp den, och plötsligt så blev allt svart för en stund igen.


Han hade visst rätt för att nu befann han sig på en stor äng med många färgglada blommor och hans vänner var också här. Mitt på den blommiga ängen stod ett högt träd. Kanske det trädet som hon menade när hon pratade om ett Livsträd. Trädet var högt som en amerikansk sekvoja men liknade mer ett pilträd. Det var det vackraste träd han sett och alla tänkbara frukter och mer verkade växa på det. ”Du är full av överraskningar Fellrendión”, sa Nórrlenda när hon upptäckte att han hade kommit. Ängen hade inte blivit utsatt för den förtrollade vintern ännu och det var bra. ”Fyll nu på era matförråd, det finns ingen mat i Narza eftersom att hela landet är uttorkat såvida ni inte väljer att bli kannibaler och då kan ni räkna med att bli avrättade”, sa Nórrlenda. Alla började då plocka åt sig alla frukter och bär som växte på trädet. ”Å! En sån här ört har jag sökt efter i hela mitt liv”, sa den svarthåriga trollkarlen lyckligt och tog fram en växt som såg ut som ett litet rött blad med ett gult bär inuti.
Fellrendión visste vad det var eftersom att han hade många gånger läst om den i sin bok om växter och örter. Det var en Pladdius Spottacus. Örten som gav förmågan att förvandla sig till en annan varelse. Beroende på hur mogen den var varade tiden. Om bladet inte hade öppnats ännu så varade det i tio minuter, om den hade öppnats men bäret inte var gult än (de brukade vara gråa i början) så varade det i tjugo minuter, ifall bäret hade fått dess gula färg så varade det i en halvtimme, ifall bäret hade fått en vit färg så varade det i fyrtio minuter och ifall bäret var ljusblått (den sista fasen av bärets förändring) så varade det i en timme. Problemet var att det var mycket svårt att få tag i och det grodde endast en gång vart hundrade år och den brukade ofta ändra utseende. Pladdius Spottacus-växten var som en ört som inte ville bli funnen.
Trollkarlen plockade sedan några stycken och la ner dem i en ficka innanför sin mantel. ”Detta trädet har ju många fler rikedomar än vad jag väntade mig”, tjöt trollkarlen och plockade då en hel klunga av örter och pressade ner allihop i sin ficka. ”Först en Pladdius och nu en Bombacus”, mumlade han.

”Jag önskar att jag kunde testa att smaka en Pladdius någon gång”, sa Lunéth medan hon såg på när trollkarlen höll upp örten. ”Tänk att få byta skepnad, åh”, fortsatte Lunéth och började fantisera lite. Hon skulle så hemskt ärna vela förvandla sig till ett lodjur. Fellrendións favoritdjur var nog antingen ekorrarna eftersom att han brukade ofta prata med dem förut när han inte hade något arbete eller slappade, eller vargarna eftersom att han tyckte dem var så fina.

Sedan efter att de packat ner all frukt så började de gå en bit bort där de kunde se några grästroll bo. (Grästroll var ljusgröna troll med grässtrån mitt på huvudet och mycket små öron som låg väldigt lågt ner). De bodde i små luckor under gräset. Till trollkarlarna och dvärgarna hade de kött att förhandla med mot guld som de var så fascinerade av. Mycket gästvänliga var trollen till skillnad från en annan trollart som hette blodstroll som drack människoblod.

”Går de’ bra för tre guldklimpar”? Frågade Awanda trollen. (De kunde inte prata så bra farnagloriska så att de kommunicerade mest med att peka och använda gester). ”Kött… inte… lite… mer… guld”, sa ett av trollen och de lyckades förstå att han menade att han ville ha mer guld för det. ”Okej, fyra…(trollet skakade på huvudet)… fem… sex… sju… åtta… nio… tio”, sa den svarthåriga trollkarlen som Fellrendión hade uppfattat att han hette Meyheres. Efter att trollen fått som de ville så tackade de äntligen ja. ”Fagg… nöjd”, sa trollet. ”Ni… få… häst… mums”, sa trollet och pekade sedan mot en inhägnad där det stod sju hästar. Han verkade vilja ge dem för att de skulle kunna äta dem på resan, men de hade istället bättre planer för hästarna än att låta dem bli middag. De tänkte använda dem som riddjur. ”Tack… troll”, sa Meyheres när trollet gav dem nyckeln till inhägnaden.

Fellrendión valde en grå häst, Lunéth valde en brunfläckig häst, Nórrlenda valde en vit häst, Meyheres valde en svart häst, Pheridoth valde en mörkbrun häst, Awanda valde en grå häst och Eix valde en svart häst. Eudora ville inte ha någon, hon nöjde sig med att enkelt sväva omkring. Efter att alla kommit upp på sina hästar, tagit adjö av trollen och packat klart så var det dags att ge sig av.

___________________________________________________

Ge mig kritik, tack!^^

Titel: Berättelsen om Fortunia (kanske ska ändra titeln)
Författare: Fellrendión
Språk: Svenska
Kategori: Fantasy, äventyr och ett litet mysterium
Rating: G, eller 11 års gräns
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 10
Handling: En värld vid namn Fortunia är i fara och drottningen Nórrlenda samlar en liten grupp som tänker rädda den. (Simpel beskrivning men ni förstår nog bättre när ni läser den )

Framsida:

Innehåll:
Kapitel 1: http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=31118
Kapitel 2: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=2
Kapitel 3: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=4
Kapitel 4: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=6
Kapitel 5: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=8
Kapitel 6: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=10#p1983241
Kapitel 7: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=12
Kapitel 8: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=12
Kapitel 9: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118
Kapitel 10: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=15
Kapitel 11: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31118&page=17
------------------------------------------------------------------------





1. En av de utvalda

På Narzas dystra ödemarker bodde hon. Mörkrets furstinna bodde i sitt höga svarta slott med en vallgrav som fylldes med de hon fruktades blod.
Inne i slottet satt hon med sin spåkula, antagligen planerade hon vad nästa mål skulle vara, och vilket samhälle hon skulle storma.
”Nej, det är för riskabelt, vi borde skicka Blackorth på dem”, sa en viskande röst i mörkret. Rösten kom från någon i en grå kappa med en huva som var så mörk att man inte kunde se ansiktet innanför. ”Nej, Blackorth stannar här, denna gången vill jag göra det själv”, svarade furstinnan med en grov röst och i samma stund så lystes rummet upp av blixten från stormen utanför. Man kunde se att furstinnan hade grått hår, svarta ögon och en klänning matchande ögonen. ”Men, tänk om någonting händer dig… du är allt jag har kvar”, sa rösten från kappan. ”Åttio år sedan, och du litar fortfarande inte på mig Demonica! Sa furstinnan och kastade kalla blickar mot kappan. ”Jag litar på dig”, sa rösten från kappan men blev sedan avbruten när hon skulle säga något annat. ”Ja, men det verkar inte som det! Om du verkligen litar på mig, så skulle du låta mig göra det här, håller du inte med om att vi måste röja din syster ur vägen”? Svarade furstinnan. Figuren i kappan nickade.

Samtidigt långt bort från de dystra markerna fanns det ett trevligt samhälle som levde i frid och harmoni, utan vetskap om vad som pågick.
Samhället, vars namn var Rûnaqwein låg djupt inne i en tät granskog. Husen brukade oftast byggas mellan två träd, under stubbar eller ibland byggda av stenar och se ut som grottor. Fast de var ändå mysigare förstås (de som levde i stenhusen brukade ofta inreda husen så att de såg trevligare ut). Folket i Rûnaqwein var inte människor som ni kanske tror nu, de var skogsalver.
Skogsalver påminde visserligen om människor, men deras skillnader var ändå ganska tydliga. De hade långa raka öron som sträckte sig tjugo centimeter över hjässan och ögonen påminde om ugglornas som var väldigt stora, skogsalvernas hår var ofta antingen gröna som blad, brunt som bark, silvergrått som vattnet eller svart som kol. De hade ofta på sig naturfärgade kläder och hade förmågan att tala alla språk och kunde tala till djur och växter. Många trodde att det kunde vara en av anledningarna till att de passade så bra i skogen.
Det var därför byn hette Rûnaqwein för att ”Rûn” betydde skog och ”qwein” betydde liv på skogspråket (de hade även ett eget språk), alltså byn kallades för skogsliv och det var just det som de levde med.

Nórrlenda, som var furstinnans fiende, var även Farnaglorias drottning och en varmhjärtad person. Hon var mycket speciell. Hon var den enda ur en sällsynt art som kallades för ljusalverna, hon var den visaste av alla alver. Furstinnans tjänare Demonica var Nórrlendas syster som blev avundsjuk eftersom att föräldrarna valde Nórrlenda till nästa drottning istället för henne. Och när hon blev avundsjuk så gick hon över till furstinnans sida för att kunna hämnas på Nórrlenda och sedan ta över hennes rike tillsammans med henne när hon var besegrad. Som sagt, systrarna hade ingen bra relation till varandra.

Samtidigt som mörkrets furstinna planerade sina planer så levde de fridfulla familjerna i byn Rûnaqwein och njöt av livet. En pojke vid namn Fellrendión, var då olik de andra alverna. Han tyckte om sin by, men mer än någon annat skulle han vilja ge sig ut och se världens underverk men han tilläts inte det.

Fellrendión brukade ofta sitta i en hängmatta under en ek bakom deras hus och titta upp mot himlen. Den var så vacker. Han brukade nästan alltid fantisera när han såg molnens former och hitta på sagor till dem under sin ensamhet när han inte hade något arbete att uträtta. Han hade då inte så många vänner. Men det gjorde honom inte så mycket. Det han mest brydde sig om var att vara ensam bland träden och ta det lugnt och lyssna på det rinnande vattnet från deras bäck. ”Jag undrar vad som finns utanför denna by”, brukade han ofta undra. En del gånger verkade det som att det aldrig skulle ske, men man kunde alltid undra. Det enda han visste om världen utanför var att den var farlig.





En morgon vaknade pojken av att någon ropade på honom och att det började lukta rök överallt. Trots ropen så försökte han somna om, men till sist så kunde han inte det längre och var tvungen att börja lyssna.
”Fellrendión”, hördes en kvav röst säga. ”Fellrendión, vakna nu”, hördes rösten högre. ”Det brinner! Fly”! Hördes rösten och hans silvergrå ögon öppnades. Deras vackra hus hade tagit eld. ”Hoppa ut genom fönstret”, ropade mamman i panik. Hon kunde inte komma in i hans rum för att dörren var låst. ”Mamma! Jag öppnar dörren åt dig”, skrek Fellrendión förskräckt. ”Nej, min älskade, det finns inte tid för det, hoppa du”! Sa mamman sorgset. Sedan hördes smärtsamma skrik och Fellrendión hoppade utför fönstret.
Deras hem var förstört och hans föräldrar hade dött.
Han låg nere på marken och kunde inte förstå vad som nyss hade hänt. Alla andra husen i byn var också utsatta för branden och de flesta hade dött. ”Mamma… m… mamma… pappa”, sa han och lät sina ögon tåras. Medan sorgen trädde in i honom så svävade snön lätt ner på marken. Nu var han hemlös och föräldralös och skulle nog så småningom frysa ihjäl.

Tårarna droppade i snön.
”Varför dog dem? Varför kunde inte jag dö istället”, mumlade han. ”Fellrendión”, sa en gäll röst. ”Mitt namn är Lunéth”, sa rösten och han tittade på henne. Barkbrunt hår, bruna ögon och ungefär i den åldern som han själv var förutom att hon var några centimeter kortare. Vem kunde hon vara och hur visste hon hans namn? ”V-v-vem är du”, stammade han. Hon såg ut att vara ungefär lika sorgsen som honom förutom att hon försökte le lite. ”Jag är Lunéth, din kusin”! Sa hon.
Hon satte sig ner bredvid honom.
”Vi var vakna när branden startade, det var ingen olycka som startade den. Det var mörkrets furstinna som gjorde det”, sa Lunéth och försökte trösta honom. ”Varför skulle någon förstöra vårt samhälle överhuvudtaget”? Frågade Fellrendión.
”Hon är maktgalen”, sa Lunéth dröjande. ”Hon förstör alla byar och låter sedan Syndens hjärta sluka markerna”, fortsatte hon. ”Vad är Syndens hjärta”, frågade han. ”Berget som slukar Fortunia, vår värld”, svarade Lunéth. Hon suckade. ”Mina föräldrar hade precis kommit hem från sitt nattjobb och då dödades de, och när de dödades så råkade de falla på några lyktor och på så sätt startades branden och spreds vidare mellan träden. De gjorde motstånd förstår du”, sa Lunéth.

”Kommer vi att dö här, Lunéth”? Frågade Fellrendión och rös av tanken. ”Vi kommer nog det, antar jag”. De båda lät sina tårar falla. Sju tårar för sorgen. En för förlusten, en för döden, en för branden, en av glädje för att ha mött sin kusin, en för ondskan, en för godheten och en för hoppet. Båda var föräldralösa och ensamma. ”Hur kunde du veta mitt namn förresten”? Frågade Fellrendión. ”Det står ju på din klädnad! Min mamma och pappa har ju dessutom pratat om dig”, sa Lunéth.

Av att få höra det så ryckte han till.
”Har ni pratat om mig? Varför”? Frågade han oförstående och rynkade pannan. ”Såklart din dummer! Du är en av de utvalda”, sa Lunéth och log brett. ”Den utvalde att göra vadå”? Frågade Fellrendión ännu mer oförstående. ”Du ska bli en av Fortunias kämpare”, sa hon och avbröts. ”Enligt vem”?
”Nórrlenda valde dig”, Sa Lunéth. ”Va? Ni måste skämta! Jag är bara tolv år, jag kan omöjligt vara utvald till någonting”, sa Fellrendión och reste sig upp från marken. ”Ser jag verkligen så skämtsam ut”? Frågade Lunéth bestört. Hon menade visst allvar. Hon förklarade att Nórrlenda planerade att störta furstinnan med en liten grupp medhjälpare, och Fellrendión verkade motvilligt vara en av dem.
”Men varför kunde de inte be om mitt godkännande först”?
”Ålder och vilja har ingen betydelse, folket minskar och vi behöver din hjälp”, sa Lunéth. ”Vi”? Frågade Fellrendión. ”Jag ska också vara med och jag kan dessutom hjälpa dig! Du är min enda släkting som finns kvar förresten”, sa Lunéth. Det kändes i alla fall lite bättre. ”Vad onödigt i alla fall att hon valde två som ändå skulle frysa ihjäl”, suckade han och sedan så talade de inte till varandra på en lång stund. Snön höjde sig långsamt upp till knäna och det blev alltmer kallare.

Sedan så såg de något glänsande violett röra sig mellan de kvarvarande träden som klarade sig med bara några få brännskador. ”Ni är inte lämnade att dö, följ mig och överlev”, sa en sjungande röst som kom ur den violetta figuren men de kom bara bort från den ett antal gånger ända tills de såg att den stannat på en slätt. ”Backa ur om ni vill dö, och kom närmare om ni vill möta mig”, sa den sjungande rösten. Den violetta figuren verkade vara en stor kristallkula av ametister. ”Fellrendión och Lunéth, här är jag”, sa rösten och kristallkulan förvandlades plötsligt till rök. En lång mager kvinna med gyllene hår och smaragdgröna ögon var där. Det var nämligen självaste drottning Nórrlenda som hade kommit fram ur klotet. ”Nórrlenda”?! Sa de båda förvånat men såg inte så mycket mer innan Nórrlenda började tala.
”Blunda nu och ta mina händer”, sa Nórrlenda. Allt blev plötsligt mörkt en kort stund och sedan så befann de sig plötsligt i en slottshall. En ljuskrona hängde i taket och det fanns många fina fönster längs väggarna klädda med glittrande gardiner i olika färger. ”Känn er som hemma”, sa hon och log. Fellrendión och Lunéth var inte ensamma där. Det stod två dvärgar bakom dem, en med rött skägg och en med grått och två trollkarlar framför dem och en älva längst bak som svävade i midjehöjd som en kolibri med flaxande vingar fast den stannade kvar på ett ställe.
”Pheridoth, Meyheres, Fellrendión, Lunéth, Awanda, Eix och Eudora, ni är alla samlade här för att störta mörkrets furstinna och rädda Fortunia”, sa Nórrlenda.

Alla började prata med den som stod bredvid förutom Fellrendión, Lunéth och älvan bakom dem. Han visste inte vad han skulle säga. Allting kändes bara så konstigt, så mycket hade hänt på en sådan kort tid. Han saknade verkligen sina föräldrar, och nu när dem var borta så kändes allt så tomt. ”Ers majestät, kan man återuppliva folk från det döda”? Frågade han. ”Nej, det kan man tyvärr inte, Fellrendión. Det är en sådan avancerad magi att inte ens en trollkunnig person kan behärska den”, sa Nórrlenda. Sedan så ställde den rödhåriga dvärgen en fråga. ”Får vi nu gå in? Ja’ e’ trött av all den färd jag har fått gå igenom idag”! Då lade Fellrendión märke till att det fanns en dörr längst framme. Den var stor och hade många ingraverade former på sig. Men Fellrendión kunde bara tyda två av dem, ena som var Nórrlendas tecken och en annan som var stjärntecknet fiskarnas tecken. Symbolerna kanske symboliserade personer tänkte han sedan för att han själv var fiskarna i stjärntecken. ”Nej, Awanda, ni måste vänta här först en stund medan jag dukar fram mat åt er”, svarade Nórrlenda på dvärgens fråga.

När de väl fick kliva in så var det ett fint stort rum med marinblå väggar och ett stengolv med röda mattor. Ett långt bord på tio meter sträckte sig genom rummet och det var där de skulle sätta sig. ”Välkommen till matsalen, ta för er och ät så mycket ni orkar för att så lätt med mat som vi har nu kommer vi inte att ha inom några dagar”, sa Nórrlenda och lät var och en börja. De alla åt mat av deras behov, dvärgarna började gnaga på rått renkött, trollkarlarna åt av kycklingen, älvan åt av en insektsstuvning och alverna inklusive Nórrlenda tog åt sig av frukt och grönt. ”Lystring allesammans! När ni har ätit färdigt så kan jag visa er vart ni kan få sova”, sa Nórrlenda som satt på sin tron på den norra kanten av bordet. ”E’ de’ verkligen så gott med grönt? Det gör mig illamående, ni borde äta kött”, sa den gråskäggiga dvärgen. Lunéth och Fellrendión gav honom kalla blickar men fortsatte sedan äta utan att bry sig om honom. I hela sitt liv hade de levt med en plikt att inte skada någon oskyldig varelse och att inte äta djurkött.

”Ursäkta min vän Eix, han tycker väldigt illa om alver av någon idiotisk anledning, så säg till mig ifall han stör er nån gång”, sa den rödskäggiga dvärgen. ”Nej, tack! Det behövs inte”, svarade Lunéth. ”Ja’ heter Awanda förresten, om inte ja’ tar fel så e’ väl han mörkhåriga alven han som ska bära Nórrlendas svärd under kriget”, sa den rödskäggiga dvärgen och kollade med uppspärrade ögon på Fellrendión. ”Vad sa du? Jag tänker inte använda något svärd, jag tänker inte skada någon överhuvudtaget”! Sa Fellrendión. ”Som sagt, din vilja spelar ingen roll, och det enda du har svärdet till är för att skada furstinnans bestar. Tro mig! De är inte oskyldiga”, sa Awanda strängt. ”Men djur är ju levande och kännande varelser”, svarade Fellrendión.
”Till skillnad från enhörningar, så är inte de här varelserna som hon skickat ’kännande’ varelser! Hon ha’ tagit fyra döda djurkroppar och givit dom förhäxade själar som hon själv styr, och det är inga oskyldiga varelser. Inte längre vill ja’ påstå”, sa Awanda och tog en klunk av sitt vatten. Förutom Awanda och Eix så hade Fellrendión aldrig någonsin sett dvärgar innan, samma sak med trollkarlarna Pheridoth och Meyheres.

Efter maten så ledde Nórrlenda dem nerför en lönndörr under mattan som ledde ner till en varm och mysig sovkammare med många sköna sängar och en varm brasa i mitten av rummet. Det var verkligen en lyx att vara där. Speciellt för dvärgarna som var vana vid att sova på fuktig mark. Lunéth och Fellrendión sov i två sängar bredvid varandra så att de kunde prata senare på kvällen. Just nu så satt de båda framför brasan och stirrade in i lågorna. ”Du verkar inte speciellt förvånad över att vara här”, sa Fellrendión och såg på Lunéth som såg väldigt uttråkad ut. ”Det beror på att mina föräldrar har förberett mig genom hela mitt liv på att komma hit och tjäna Nórrlenda”, sa Lunéth. ”Vad konstigt! Mina föräldrar har inte sagt ett ord till mig”, sa Fellrendión. ”Om du visste om det kanske du skulle undvika ditt öde”, sa Lunéth.
”Hur gammal var du när du fick veta om att du skulle vara med och störta mörkrets furstinna”? Frågade Fellrendión. ”Okej, det kanske inte var hela mitt liv men de har förberett mig väldigt länge, jag var åtta år när de började”, sa Lunéth. Hon stoppade sedan ner sin hand i sin ficka och tog upp någonting litet i läder och höll fram det. ”Detta är ett gammalt arvegods som jag har fått av mina föräldrar, och även en av de sista sakerna jag fick med mig innan jag flydde”, sa Lunéth. Hon drog ut en dolk ur lädret. Dolkens egg var av silver och handtaget var i hasselträ. Den var väldigt fin, tyckte han. ”Men mina föräldrar rådde mig att endast använda den om jag vore i fara eller i strid för att den är väldigt värdefull”, sa Lunéth. Sedan så visade hon något ännu finare. En halvmåne av diamant som hängde i ett halsband. ”Den här fick jag för att skydda mig från svartmagi”, sa hon och satte på sig halsbandet. Sedan så gjorde hon en blick som såg ut som att hon väntade på att Fellrendión också skulle visa någonting. ”Nä, jag lyckades inte ta med mig någonting”, svarade han nedstämt. ”Det är inte så lätt! Ditt hus brann ju redan”, sa Lunéth och fortsatte. Fast Nórrlenda har nog några saker åt dig.
Fellrendión gäspade. ”Jag går och lägger mig nu, den här dagen bara tynger mig”, sa han och lade sig i sängen. ”Fellrendión, du borde nog…”, sa Lunéth. Men Fellrendión bara drog täcket över huvudet och kämpade för att inte lyssna. Han ville så gärna sova och låta dagen passera.

Nästa morgon hoppades han med hela sitt hjärta att allt bara var en dålig mardröm. Han ville bara ligga kvar och vänta på att hans mamma skulle komma fram och tjata på honom om att han hade sovit för länge. Att åtminstone få höra hennes röst hade betytt mycket. Men hur länge han än väntade så var inget av det en dröm. Det hela var verkligt och när han beslöt sig för att öppna ögonen så satt Lunéth på sin säng som låg bredvid och glodde med sina stora ögon på honom.
”God morgon”, sa hon och log. Fellrendión kunde inte förstå hur hon kunde vara på så bra humör bara en dag efter en stor tragedi. Fellrendión var däremot på riktigt dåligt humör. ”Lämna mig ifred”! Sa han bara och försökte somna om. ”Kom upp nu! Oavsett hur dåligt du mår, så mår du inte bättre av ’det där’! Nórrlenda vill att vi äter nu”, sa hon. Fellrendión blev röd i ansiktet. ”Jag bryr mig inte vad den där sabla Nórrlenda vill! Varför ska hon komma och tro att hon kan komma och styra över oss hur som helst? Då kan vi ju lika gärna ansluta oss till mörkrets furstinna”, sa Fellrendión. ”Det där var inget kul”, sa Lunéth kyligt. ”Nórrlenda tycker bara att man måste göra uppoffringar för att komma någonvart, är det inte bättre att förlora några än hela världen”? Sa Lunéth. ”Jag bryr mig inte om världen längre, vad finns det att leva för? Alla som står mig nära… alla som står mig nära är… de är alla borta”, sa han. ”Jag är inte borta och det finns fortfarande mycket att leva för”, sa Lunéth. ”Men du betyder inget för mig! Jag känner dig inte ens”, sa Fellrendión irriterat.
”Men om du slutar att trycka in dig själv i en depression så kan vi lära känna varandra för att vi kommer nog att vara färdkamrater i några år”, sa Lunéth irriterat. ”Det är svårt att förstå varför du inte förstår hur jag mår just nu”, sa Fellrendión. ”Det gör jag, men jag försöker att se det positiva för tillfället, om man bara ser negativt på allting så klarar man inte av någonting”, sa Lunéth. ”Du har nog rätt trotts allt”, sa Fellrendión och satte sig upp. ”Förlåt mig då”, sa han och av någon anledning så skämdes han. Sedan så gick de tillbaka upp till matsalen. De var de sista att komma dit. ”God morgon”, sa Nórrlenda när de satte sig ner. ”God morgon”, svarade alla som satt där. ”Jag bara säger att jag tror att vi vaknade lite för sent så vi hinner nog bara med frukosten innan vi måste packa och ge oss av”, sa Nórrlenda. Fellrendión kikade på sitt fickur och såg att klockan bara var kvart över elva. ”Har ni ätit upp”? Frågade hon precis när Fellrendión skulle ta första tuggan av sitt bröd. Det var bara trollkarlarna som nickade. Dvärgarna var för glupska och Fellrendión och Lunéth hade inte ens kommit igång. ”Skynda er nu, varje sekund är viktig”! Sa Nórrlenda bara två sekunder efter att Fellrendión hade tagit en ny tugga.
”Lite lugnt får hon faktiskt ta”, sa Awanda när Nórrlenda hade vänt ryggen till. ”Jag och Eix har rest ända från Enthopia på bara en dag”, fortsatte han. Enthopia var ett kungarike som låg mellan Narza och Farnagloria. ”Vi fick fly när furstinnans arméer började förstöra våra grottor och täcka igen dem”, sa Awanda. ”Vad hände med er då”? Fellrendión kunde inte tänka på det utan att fälla några tårar. ”Hela min by blev dödade i en brand och jag och Lunéth, flickan jag kom med är de enda överlevarna”, sa Fellrendión. Sedan så sneglade Awanda på älvan som satt längst bort. ”De’ är så tragiskt! Jag har inte fått höra hennes historia ännu men jag tror nog att Nórrlenda har valt folk som har varit med om ungefär likadana händelser”, sa Awanda.
När alla hade ätit färdigt av middagen så gick de ut ur slottet för att välja några saker att ta med sig ur Nórrlendas skjul. Slottet var vitt på utsidan med mörkt tak och det fanns två vackra fontäner på en fin gräsmatta. Skjulet låg nerför en backe nära en grind som ledde ut från Nórrlendas trädgård.

4. Trollkvinnan och staden av guld

När de nästan var framme vid lägret föll Fellrendión plötsligt smärtsamt ner på marken. Han kunde inte resa sig och var mycket svag. ”Fellrendión”! Ropade Lunéth plötsligt. Fellrendión blödde kraftigt runt handleden. Han verkade ha blivit biten av en av Chimaerans huvud. Men han hade inte märkt någonting. Kanske ormhuvudet sprutade in ett gift som samtidigt bedövade.

”Qwein swar”, sa Lunéth och blodet susade fort in i såret och såret läkte fort igen efter att hon tagit fram en flaska och hällt två droppar fenixtårar i såret. ”Gör det ont”? Frågade Lunéth. ”Nej, jag mår mycket bättre”, sa Fellrendión och hade ingen smärta längre. ”Hur gjorde du det”? Frågade han förvånat. Hon förklarade sedan att hon hade drag hos en trollkvinna eftersom att hennes pappa var en trollkarl och hennes mamma var en alv. ”Konstigt, jag har aldrig hört något sånt innan”, sa Fellrendión lågt. ”Jag kan göra såhär också”, sa Lunéth och började plötsligt sväva uppåt. Fellrendión stirrade. ”Hur gör du så”? Frågade han.

”Enkelt, Loomania”, sa hon. Då började Fellrendión också sväva uppåt. ”Få ner mig! Detta är inte alls kul”! Sa han. Han var höjdrädd och kämpade för att hålla sig kvar vid en gren på ett av träden. Sedan upprepade han. ”FÅ NER MIG”! Lunéth bara skrattade. ”Detta är super roligt”, sa hon och gjorde en kullerbytta i luften. ”Yahoo”! Skrek hon av glädje och studsade som en gummiboll mellan träden. ”Få ner mig”! Darrade han. Sedan så krockade Lunéth in i honom och då tappade han greppet och började sväva uppåt. Efter smällen så började Fellrendión istället tänka annorlunda och började njuta av tillfället. Att få sväva mellan träden var faktiskt roligt ändå. De verkade sedan ha glömt bort tiden och skyndade sig sedan till lägret i skymningen då alla redan börjat få igång sina vindskydd.

I samma stund många mil därifrån satt Wellythernia åter på sin tron och förberedde sig för nästa anfall. ”Den där förbaskade Nórrlenda och hennes slavar, de verkar tro att de skulle kunna förstöra mina planer”, muttrade Wellythernia. ”Men de har ju lyckats”! Sa Demonica. ”Tig”! Röt Wellythernia. ”Skicka ut Koinitys, Lawafin kunde tydligen inte göra jobbet”, sa Wellythernia och drack en klunk ur sitt glas med vin som hon hade på tronen. Hon mådde verkligen dåligt efter sitt misslyckande. ”Ska bli”, svarade Demonica och skyndade sig iväg.

Tillbaka till lägret så behövde gruppen verkligen vatten. Vindskyddet var riktigt stort och hade extra lager av väggar för att kunna tåla stormar. De som hade byggt var verkligen trötta och behövde vatten. ”Tack så mycket”, sa Meyheres och tog emot en hink med vatten.

Dagarna var mycket kortare nu när vintern kommit. Många djur hade snart fryst ihjäl eftersom att Wellythernias tankar om att försätta de alla i ett polklimat hade lyckats. De flesta vattendragen hade samtidigt förvandlats till lava dessutom för att de skulle vara tvungna att resa till Narza för att hämta vatten, och därmed riskera att bli Wellythernias slavar.

Vid middagen på kvällen började då Eix gnälla på Lunéth och Fellrendión över deras teori om att det var bättre att vara vegetarianer än att äta kött igen. ”Grönsaker är för mesar”, sa Eix. ”Vad är det där”? Sa han och pekade på Lunéths och Fellrendións mat som var olik de andras. ”Quorn, tofu och ägg”, sa Fellrendión och pekade på sin mat. ”Vad sjutton är det”? Sa Eix irriterat. ”Det är det som vi vegetarianer ersätter istället för att äta kött”, sa Fellrendión med en trevlig ton. ”Ni är löjliga”, muttrade han och började äta ur sitt renkött som han dödat tidigare under dagen. ”Gör inte sådär någonsin igen”! Sa Awanda irriterat och slog till Eix. ”Ursäkta honom”, sa han sedan vänligt till Lunéth och Fellrendión. ”Det gör ingenting”, sa Lunéth lågt.
Natten var skum och Fellrendión drömde bara om alla tänkbara sätt för Fortunia att kunna gå under på medan det dundrade och blixtrade utanför.

En morgon var det dags att resa vidare.
”Kom nu”, sa Lunéth och Fellrendión hade precis vaknat. Alla andra var redan uppe på sina hästar och redan förberedda medan han själv bara låg nere i sin sovsäck. ”Redan”? Gäspade han. ”Klockan är ju sju på morgonen”, sa Lunéth förvånat. ”Upp nu”! Ropade hon i hans öra. ”AJ”! Han klev strax upp.

De började snart rida igen.
Koinitys, ett annat av Wellythernias odjur, var också ute på spåren. Han var en demon. Som Wellythernia givit sin själ till. ”Nästa gång vi stannar så gör vi det vid Goldian, den gyllene byn och den enda hamnen i södra Farnagloria”, sa Nórrlenda när alla börjat rida. Goldian var en liten by nära havet med de flesta hus byggda i guld. Det hade ett högt slott som låg på en kulle längst bort i byn som var byns centrum. För tillfället bodde ingen i Goldian och det var fritt fram att gå dit.

”Åh, allt är ju så deprimerande”, tänkte Fellrendión. ”Jag vet, men byn har stått tom i tvåtusen år”, viskade Lunéth som dök upp från ingenstans. ”Säg inte att du kan läsa tankar också”? Frågade Fellrendión irriterat. ”Jo, det kan jag”, sa Lunéth och visade ett brett leende. Fellrendión gjorde då en djup suck. ”Kan du andas under vatten också”? Frågade han. ”Såklart att jag kan, ifall jag använder en Amfibieplanta”, svarade Lunéth.
Amfibieplantan var en lilafärgad växt som påminde om ett plommon förutom att den smakade som citron. De kunde också vara farliga att använda eftersom att ibland blev man förvandlad till en haj och utgjorde då en stor fara till andra i närheten. Bara trollkarlar och trollkvinnor kunde se skillnaden på plommon och Amfibieplantorna innan de hade plockats.

När de kom fram till kullen längst bort i byn stannade Meyheres och Nórrlenda plötsligt och hoppade ner från sina hästar. ”Vi lämnar hästarna här så länge, jag tror att Wellythernia kan ha dolt en av sina beskyddare däruppe i slottet”, sa Nórrlenda. ”Var beredd med era vapen, detta odjur är nog mycket farligare än chimaeran som Lunéth och Fellrendión besegrade borta vid vår förra lägerplats”, sa Meyheres och fyllde i. Sedan så började de klättra uppför kullen. Den var väldigt brant och svår att ta sig uppför eftersom att det varken fanns några träd man kunde hålla fast i eller några växter på marken. Det enda som fanns där var ett tunt lager med gräs som man inte kunde göra någonting med.
”Dörren är antagligen förseglad så försök att ta er igenom något fönster på baksidan”, sa Nórrlenda och pekade på huvudingången. Därför så började de klättra runt till baksidan där det var lättare att ta sig in. Det var dessutom inte lika brant på den sidan. ”Min amulett lyser”, viskade Lunéth och pekade på sitt halsband med halvmånen av diamant som just hade börjat blänka starkare. ”Svartkonst är i närheten”! Det hade alldeles nyss varit en klar blå himmel när de vandrade in i byn men nu plötsligt så hade det uppstått mörka moln över himlen i samma stund som amuletten börjat lysa.



De klättrade tyst in en efter en in i slottet.
Det var röda väggar inne i slottet och golvet var av gammalt mörkt trä. De flesta fönster var igenspikade och det var inte så vackert som det såg ut på utsidan. ”Vad som än gömmer sig här så är det förmodligen inte något trevligt”, sa Eix. ”Tyst”! Viskade Awanda. Det fanns inget ljus i slottet och de fick gå försiktigt omkring och använda trollkarlarnas ädelstenar som ljus. De lyste mycket i mörkret.

”De som tappert börjat resa, störta furstinnan är deras mål, oturligt nog så dog de här, här i Goldians förbannade slott”, hördes en sjungande röst säga. Det kom från ett sovrum. ”De som närmar Koinitys i slottet kommer aldrig ut igen”, fortsatte rösten. Meyheres öppnade då dörren långsamt. Det de såg därinne var en väldigt mystisk varelse de aldrig sett förut. Mitt i luften svävade en skalle med en kropp som bestod av en gråaktig rök. Denna varelse verkade kunna prata, se, gå och äta fast den inte hade någon riktig kropp eller några organ. ”Jag väntade mig inte att ni skulle komma hit så fort”, sa Koinitys. ”Och jag väntade mig inte heller att ni skulle dö så fort”! Sa han och i samma stund så strömmade det med giftig rök från Koinitys mun. Lunéth ställde sig då framför de andra eftersom att hon var den enda som kunde ta emot farlig magi just nu. Man kunde se tydligt att röken strömmade in i amulettens ena vassa kant och ut på andra sidan tillbaka mot honom själv.

”Dåraktiga, är ni”! Sa Koinitys. ”Dåraktiga som bryr oss om vår värld”, fyllde Lunéth i. ”TYST”! Röt Koinitys. Meyheres tog då fast i Lunéths arm och drog ut henne från rummet. Hon mumlade något som påminde om ”Detta är mellan mig och Wellythernia så håll dig utanför”.

”Nämen är det inte drottning Nórrlenda som kommit? Eller… bara Nórrlenda menar jag”, sa Koinitys med nu Wellythernias röst. ”Fortunias förstörelsebringare, är det enda namnet jag någonsin kommer att tilltala dig på”, svarade Nórrlenda. ”Jaså? Självaste Nórrlenda är så oartig mot sin blivande drottning”, sa Koinitys. ”Då antar jag att du kommer att belönas med konsekvenser”, sa Koinitys med tonen som man tilltalar en olydig femåring. Koinitys såg ut att skicka den giftiga röken igen. Men nu så dök det plötsligt upp några vassa föremål genom munnen, de påminde väldigt mycket om knivar.

Nórrlenda bara skrattade högljutt när hon såg dem.
”Tyvärr, men jag har faktiskt tänkt leva i minst tolv decennier innan jag tänker dö”! Sa Nórrlenda lugnt. Hon reagerade inte på knivarna som svävade långsamt mot hennes håll. Hon tog det inte ens på allvar. Fellrendión kunde då inte att låta bli att dra fram Enthorcys ur sitt fodral. Awanda och Eix verkade inte märka något och trollkarlarna som höll fast Lunéth gjorde inte det heller. ”Ska ni inte göra något”? Frågade han.
Ingen svarade och då tog han ett snabbt språng in mot sovrummet för att hjälpa Nórrlenda. ”Hej Fellrendión, har du ändrat dig angående att få tillbaka familjen”? Frågade Koinitys. ”De som är döda kan inte återuppstå”, sa Fellrendión kämpandes mot att få tårar och att bli hjärntvättad. Han försökte att inte visa någon svaghet synlig för Wellythernia. Koinitys fick då samtidigt ett hugg genom munnen när an precis skulle andas ut en ny förbannelse. Den svarta lavaliknande sörjan dök då åter upp och i detta fallet ur Koinitys mungipor innan skallen så småningom blev till aska.

”Jag visste att du skulle klara det”, sa Nórrlenda och torkade av svärdets klinga med ett gammalt lakan som låg på en gammal säng i sovrummet. Fellrendión förstod inte vad hon pratade om. ”Redan från att vi möttes har jag testat dig om du skulle klara av att kunna störta Wellythernia, och nu när du redan hjälpt till att utplåna två demoner så har du klarat testet”, sa Nórrlenda. Det var det galnaste han hört. Hon verkade vara helt från vettet varje gång som hon satt sitt liv i nästan okändas händer. Hon var fortfarande full av överraskningar fast att man trott att man känt henne ibland.
Lunéth blev samtidigt släppt ur Meyheres och Pheridoths armar.
”Gör aldrig så igen såvida ni inte vill få en förbannelse på er”! Sa Lunéth irriterat och gick raskt in mot sovrummet för att se vad som hade hänt. Hon såg då på när Fellrendión frågade henne om olika saker och det gav då henne själv en fråga i huvudet. ”Vad är syftet för att jag skulle komma med”? Frågade Lunéth. Nórrlenda funderade en stund. Sedan så svarade hon. ”Lunéth, inte mycket har jag hört om ditt öde men en sak jag har hört är att du kommer att utföra stordåd och bli en mycket respekterad trollkvinna när du växer upp, och ifall vi lyckas rädda Fortunia, men exakt vilka stordåd vet jag inte. Mina spådomar kommer inte så särskilt ofta”, sa Nórrlenda. Innan någon hann säga något så sa hon bara, ”det är komplicerat”.
Inga andra rum var fina i det slottet. Det behövdes verkligen städas upp en hel del därinne. Det var inte mycket finare än en soptipp. Efter att ha undersökt slottet ordentligt så klättrade de nerför kullen och fortsatte hela vägen ner mot hamnen när de kunde få tag på en båt som de kunde färdas med den sista biten mot Narza.

Kapitel 4

”Det kan väl inte vara så farligt att hälsa på en diktator, de sitter väl bara och skriver dikter hela dagarna”, tänkte Alice som inte visste vad en diktator var för något. När hissen stannade klev hon ut. ”Var är jag nu då”? Tänkte hon och såg sedan att hon var utanför ett hus med en dörr formad som ett hjärta. ”Åh, den här diktatorn måste vara super snäll som till och med har en hjärtformad dörr”, sa Alice och andades ut. Hon knackade på dörren. ”Gör inte sådär”! Sa en röst. Alice vände sig om. En katt stod bakom henne. En leende katt med guldtänder och solglasögon. ”Hur kan du gå klädd så”? Frågade Alice förfärat och tog bort glasögonen. ”Hur kan du då gå klädd så”? Frågade han och pekade på Alices ljusblåa onepiece. ”För att jag är en människa”! Sa hon. ”Och varför får jag inte knacka på diktatorns dörr”? Frågade hon. ”För att då blir du dödad, halshuggen”! Sa han. ”OOO, som om att det skulle vara sant”, sa Alice sarkastiskt och fortsatte knacka. Dörren slogs då plötsligt upp av några militärer. Militärer som liknade kort från ett kortspel. ”Halt! Vad gör du här”? Sa militärerna och höll upp gevär. ”Vad var det jag sa”? Flinade katten med guldtänderna. ”Jag bara undrade ifall jag kunde få prata med diktatorn, jag är liksom vilse och kan inte komma hem”, sa Alice och höll upp händerna högt i luften.

Militärerna tog då plötsligt tag i Alices onepiece och slängde in henne i huset. Alice landade då över någons fötter. Det var diktatorn. ”Vad gör du här”? Frågade hon. Det var en kvinna. Hon hade ett hjärtformat huvud och en kostym på sig. Alices läppar började darra. ”Jag bara undrade om du visste hu man tar sig härifrån”, sa Alice. Diktatorns huvud började bli rött. ”Jaså? Är inte mitt land tillräckligt”? Frågade hon ursinnigt. ”Jo, det är det väl klart”, sa hon. ”Din ohyfsade babian! Jag borde ju halshugga dig med direkten”, sa hjärter diktator. ”Men”, fortsatte Alice förhoppningsfullt. ”Vi spelar Wii om saken, det var längesen någon utmanade mig på Wii sports”, sa hon uttråkat.

Alice kunde sedan höra katten viska i hennes öra. Men bara hon tycktes lägga märke till den. Tänk om hon var galen? Eller tänk om hon var galnare rättare sagt! Det var ju inte så speciellt vanligt att vara där. ”Du måste förlora! Hjärter diktator kommer att halshugga dig ifall du vinner över henne”! Viskade katten och log med sina guldtänder. ”Usch, de där tänderna är så äckliga”, sa Alice och viftade bort honom. ”Sa du något”? Frågade hjärter diktator surt. ”Nej, nej ers majestät”! Innan spelet skulle sätta igång så fick Alice en timme att förbereda sig. Diktatorn var en hård kämpe.

Äsch, det gör ingenting, jag visar resultat alldeles strax!

Välkommen till Ravenclaw lunalovegood!!!

"Klokhet och vett uti övermått är den finaste gåva människan fått"

Rowena Ravenclaw gav sitt efternamn till elevhemmet och är dess grundare, elevhemmets symbol är en örn och färgerna är blått och brons.

Elevhemmets spöke är Grå Damen och vårt historiska föremål är Rowena Ravenclaws diadem.

Vårt sällskapsrum ligger högst upp i Ravenclawtornet där man kan få den bästa utsikten över hela Hogwarts område. Man kan se hela vägen mellan Svartsjön och Förbjudna skogen och för att komma in i vårt sällskapsrummet så kommer vi att få en fråga av porträttet istället för att komma ihåg ett lösenord.