Självklart kommer vi ihåg dig!
Jätteglad att du kom tillbaka, jag har saknat dig väldigt länge ♥ Å va roligt att få ett kapitel

Kapitlet var underbart! Jag tycker det är en sån mys stämning över hela den här ff:n, går inte att förklara, men den är mysig på något sätt!

Älskar hur dem väljer att sätta sig med Huffelpuff.. Så genuint, vänskap över elevhemmen. Verkligen jättebra kapitel!

Ska bli spännande att se hur det går för Harry på Mysterieavdelningen. Älskade brevet från honom - så Harry rakt igenom!

Och boken. Spännande inslag... Undra vad den kan tänkas dölja för hemligheter?

Jag läser alltid, det vet du! Vill så gärna också att forumet blir levande igen, som på min tid! ♥

Ta det i din takt ♥ Jag finns här!

Kommer följa dig oavsett vad ♥

Tusen, tusen tack för era hängvina kommentarer!
Jag ska svara på dem, men först ska ni få det utlovade kapitlet. Ni får tre tummar så länge ♥ Jag är så tacksam för att ni finns här för mig, i vått och torrt så stöttar ni mig. Ni läser, kommenterar och finns här. Jag gör det samma för er, tusenfalt!
Tack till alla som läser

Kapitel 12

Hemligt möte

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna, som hade funnits uppradade här i flera decennier. Hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Hade han också känt mörkret komma närmare och närmare, sett hur det långsamt färgade de vita gardinerna mörka med sitt hat och sin längtan efter revolution? Plötsligt kunde jag ana Dumbledores högresta gestalt framför ett av fönstren, blidkande ut över sjön som låg där nedanför. Jag slöt ögonen. När jag öppnade dem igen var han borta. Jag var fortfarande ensam. Ändå kände jag mig iakttagen. Jag letade runt i rummet, lät blicken svepa över väggarna. Ingen där. Inte ens Madam Pomfrey. Hon hade blivit beordrad att plåstra om Filch som hade blivit överfallen av två stinkbomber med huggtänder. Hans hand hade blivit sliten i stycken och nu letade våra nya lärare med ljus och lykta efter förövaren. Något sade mig att de gamla inte gjorde någon större ansträngning att delta.
Jag satte mig försiktigt upp. Snuddade med fingerspetsarna över pannan som fortfarande var kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i allt det vita. Läpparna var spruckna efter fallet nedför slänten och jag hade rispor i både ansiktet och på armarna. Jag mindes ingenting, ändå satt skräcken som ett gjutjärn i bröstet.
Den fick mig att vilja fly. Slänga mig ut genom fönstret och dyka långt, långt ner i Svartsjön. Ända tills jag nådde botten och kunde gömma mig nere i den dyiga sanden. Vad var det egentligen som hade hänt?
”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”.
Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han hade tappat förståndet. Jag trodde ingenting utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey när de kommit på besök. Jag var redan less på deras spekulationer om vem som kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade den personen räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade utgett sig för att vara mina bästa vänner hade fortfarande inte hört av sig.
Jag kände mig så ensam.

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan.
”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus så hade han föraktat den typen av trollkonst. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han slutligen blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade behövt kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att inte väcka misstankar när han dök upp och försvann ideligen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om det enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa. Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när dem trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert...Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.”
Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet.
”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.”
Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

Jättespännande kapitel!
Va fint beskrivet med snöflingorna, jag älskar det!!

Sirius är verkligen modig som vågar gå emellan och stoppa mobbningen mot Q. Hoppas dem blir riktigt nära vänner. Q kan behöva en riktigt nära vän ♥ ^

Dumma Snape. Jag avskyr honom! Hur kan han vara så elak? Usch.

Hoppas Q kommer att kunna säga ifrån ordentligt, och ta stöd av sina nya vänner!

Väntar med spänning på nästa kapitel!

Tusen tack för att ni fortfarande hänger med här! ♥ Jag blir så glad över era kommentarr, och att få TVÅ NYA bevakare.. Crazy! Nytt kapitel imorgon, har jobbat 5 dagar i sträck varav ett dygn och 3 nätter. Gissa min frustration när internet inte fungerat förren nu??!


Tusen tack, min vapendragare ♥


åhh!!!!! Jobbat tre vaknätter (inne på tredje nu), lite lagom groogy och inte mycket hopp om livet de närmaste timmarna, loggar in och finner... DETTA!!!!
Jag tror inte att du förstår hur glad jag blev av din kommentar. Dra mig baklänges alltså. Det var exakt just detta jag behövde, precis just nu!! TUSEN TACK!!!!!
Du behöver inte läsa DM för att hänga med, men vill du någon gång ha en överdos av Draco så doit! Han är inte trevligare här än där, varnar dig bara..... TUSEN TUSEN TACK FÖR ATT DU VILL BEVAKA!!!!!! ♥


Åh, jag blev så himla glad!!! TVÅ NYA BEVAKARE, det är galet. Mer än så! Det är sånt som gör en sugen på att skriva. Tusen tack!!





Älskade bästa Trezz!!!! Hur orkar du ens skriva en sån här lång och underbar kommentar? Är jag ens värd det?! Ja, det är jag, men bara för att du är min fru!!!

HAHAHAHAHHAHA!! Erkänn att du blev lite sugen nu va, på Voldys närhet du med? Kan hälsa att Jessica också är det. Eller är det snarare tvärtom...? Ring mig nån dag vetja så vi får diskutera saken!Lyckan jag känner nu, kan nästan jämföras med den jag känner när jag får krama dig. Fantastiskt ♥ Du är så fin på alla sätt, och du och Avis får mig verkligen att vilja göra det här. Mina karaktärer är tillbaka igen. Så... magiskt. Jag känner mig hel.

Blaise är gullig, eller hur? Kommer han också råka ut för Jessica? Varför kan jag föreställa mig att hon kladdar på honom?! Hon är så NASTY ♥ Och att Draco är en liten bitch, det vet vi sen tidigare. Men förhoppningsvis har han blivit lite vuxnare sen sist vi såg honom.

JAG VET!!! Är väl bara för att hon är svensk... xD Och pojkar i den åldern blir väl kära i allt som rör sig! Eller så är det för att hon ärvt J:s skönhet, om du förstår vad jag menar. Hon är ju en riktig diamant, men en iskall sådan. Jess ska DEFINITIVT FÖRSÖKA MÖRDA DRACO. U NOW WHY!!! Hon gillar inte honom.

HAHAHHA ALLTSÅ JAG DÖR VERKLIGEN AV DIN KOMMENTAR, PÅ ALLA SÄTT OCH VIS SOM ÄR MÖJLIGA RIGHT KNOW. Jag älskar det!!!!!!! Sitter här och garvar högt på jobbet, folk tror som vanligt att jag är sinnessjukt. Känner mig plötsligt inte alls så trött längre.

DU MÅSTE GE MIG ALLA DINA IDEER. I need them. typ nu! Älskar Jess, ännu mer nu efter din ff:n, som verkligen alla borde läsa. SÅ bra är den. Och Ja, Blaise är inte det ljusaste ljuset i lådan, så att säga. Han är lite korkad. Och kär i Draco, who knows?! Avery, honom älskar jag. Han är så genuint snäll på något vis. Som Blaise, fast väldigt mycket tuffare. BÄST FÖR DIG ATT DU HAR ETT KAPITEL ATT SERVERA MIG NU, FÖR JAG BLEV SUGEN.



åH, aVIS!!!! Precis som Trezzan, så får du mig alltid att känna mig bra. Enda gången jag faktiskt känner den känslan, tragiskt nog. Att få sitta här och ta emot en kommentar, beröm, från två personer som själva skriver så bra är magiskt. Du vet hur mycket jag älskar din ff:n. Har redan spånat på ett kapitel där Miriam kommer in i min. Du ska få höra sen! Behöver din hjälp. Älskar att vi skriver tillsammans på något vis, det är så fantastiskt. MUGGLIS, HERE WE COME! De tre marodörerna ♥ Det är vi!! Blir jätteglad att du vill komma med tips och råd. Trots att jag läser igenom, missas det ändå en hel del. Sen har jag faktiskt en lätt släng av dyslexsi pga min adhd. Det är ingen som tror på mig när jag säger det, men det har jag. Fått jobba hårt för att lära mig när stycken ska delas in, form och struktur. Läser du DM syns min problematik mer tydligt. De/Dem/Det har jag haft stora problem med pga detta, så är verkligen tacksam för all hjälp jag kan få. Om du känner att du har tid, får du gärna skicka mig en uggla (eller på messenger), och skriva en liten "Mall", när det ska vara de/dem/det. Jag hade en tidigare men nu är den försvunnen.

Jag blir så glad att DU som skriver som en gud, prisar min berättelse. Jag ska äntligen få gå in och läsa ett saftigt kapitel av Prinsen, har längtat så!! Tro alltid på dig och din förmåga. Jag önskar att du varit min lärare också. Den empati du och Miriam uppvisar är fantastisk. Du ser människor. Det är långt ifrån alla som verkligen gör det.

Jag blir så sugen på att skriva nu. Jag är så glad att ni fick mig tillbaka till det jag älskar mest, att ni tror på mig och att ni berömmer mig. Tusen, tusen tack!! ♥

Å ETT NYTT KAPITEL ♥
Som jag längtat... och väntat.
Du är bäst i världen som vanligt, Trezz. Och jag älskar Jess, för hon är så du ♥

Önskar att alla mina fans från 2013 skulle få chansen att läsa det här. Dem missar verkligen någonting. Den storyn vi byggt upp, det du och Avis gör = Skriver så magiskt... Ja, dem missar sannerligen något. Jag hade inte haft en chans, och det gör mig stolt ♥

Det är märkligt, tänker Jessica, hur utmattningen kan botas så lätt med att par droppar elixir. Samtidigt är hon misstänksam till att detta skall vara ännu ett trick, att det egentligen är Snape som vill att hon ska ta drycken för deras fortsatta bryggandes skull. Men den underliga kontrasten mellan att känna uppfriskandet från elixiret hon tar varje morgon efter hon vaknat och att vakna alldeles utmattad får henne att drömma mycket märkliga drömmar. Att minnas saker i sitt liv som skapar en känsla av lycka inom henne. Att överhuvudtaget känna lycka i misären hon genomlider.

Hur sorgligt är inte detta?! Hur hon längtar tillbaka... Sen.. Hur minnena kommer över henne. Hur Sirius alltid saknas hos henne. Jag älskar att hon använder samma smeknamn som jag har på honom, "Sirreboy", yes du är ju för underbar.

RING HONOM!! Eller ja, på häxors vis... Teleportera dig, GÖR NÅGONTING! Han måste få veta vad du känner. Jag blir tokig snart!!!

Älskar verkligen Narcissa och Jess vid bordet, deras konversation. Du gör det hela så perfekt. Och jag är så taggad på att veta mer. Måste få veta mer om Ellis mamma.... Hennes riktiga mamma, men det vet hon ännu inte ens själv. Jessica är en sån unik karaktär, kan inte annat än älska henne.

Vill bara få veta mer om henne. Allt.

”Min förstfödda son ska bli herrens lärling. En fantastisk ära och möjlighet. Lucius och jag är så otroligt stolta. Liksom Lucius skall vår son bära märket vid sexton års ålder.” Narcissa sträcker sig om möjligt ännu rakare och sitter så stilla att hon skulle kunna mistas för en staty om hennes ögon inte avslöjar kluvenheten hon känner.

Du vet att det här fick mig att rysa och krossade mitt hjärta litegrann va? Finaste Draco, min babe

Å NYTT KAPITEL!!!!!
Du vet hur man gör en kvinna glad, du ♥ Jag Har längtat som en galning.

*Läsa*

Åh

Alltså min fangirlning räcker inte till. Jag vet att du är på jobbet, hade du varit ledig hade jag ringt dig DIREKT. Du är så magisk!

Du tar mig tillbaka till DM, gör mig så inspirerad, får mig nästan att gilla Snappe (Observera NÄSTAN).

Jag önskar verkligen att vi kunde sitta tillsammans och skriva.

Jag hatar att jag bor så långt ifrån er. Du gör mig galnare än vad jag redan är! Du är min stora inspirationskälla, och utan dig och Trezzan hade jag för länge sen gett upp. Det tror jag du vet så väl...

Till och med Draco älskar dig!! Fast det skulle varit lite mer Draco i din berättelse, så det kan man väl få önska? :*

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom. Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss. Jag kände Jessicas tunna kropp tappa sitt grepp om mig och segna ner livlös på marken.
“Severus, vad gör du?” utbrast jag förfärat. “Du har väl inte dödat henne?”
“Hon lever”, mumlade han bistert och undvek att se på mig. Istället såg han kallt på den orörliga gestalten som fallit hårt mot klippan. Kroppen var knappt skönjbar under klädnadens lager av tyg. Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä. Det kändes märkligt, som om jag överträdde en gräns. De blå ögonen rörde sig jagat mellan mig och Severus.
“Väck henne nu!”
“Hon kan vara extremt farlig, Miriam. Hur vet du att hon vill dig väl?”
Jag såg tigande på honom, ville lämna åt Jessica att nämna Sirius om hon valde det. Severus undvek min blick och fortsatte att se mycket vaksamt på Jessica. “Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”

Jag ÄLSKAR hur du beskriver dessa Dödsätare! Jag har aldrig fått till det som du och Trezzan kan, kanske för att jag helt enkelt är en renodlad Grfyffindor? Jag kan se, känna allt.
Och det där stycket, ryser!

Jag är lite fundersam hur det ska gå med Jess och Snape. Ingen överasskning att dem inte gillar varandra, och jag tror stenhårt på en sammandrabbning. Någonstans kommer deras åsikter gå isär för mycket, någonstans kommer det börja ryka.. Och det gäller att inte stå i vägen när det sker. Så sjukt spännande!

Samma det med Sirius. Vad kan det bli för meningskiljaktigheter mellan honom och Miriam? Många är jag rädd. Och jag 'är väldigt nyfiken på att få veta mer.

Såååå sorgligt på slutet..... Miriam är värd någon bättre än Snappe, vad ni andra än säger!

Jag längtar och väntar, vill ha mer, mer MER nu.
Du är bäst Avis ♥

Håller tummarna att någon vill läsa!

Då lägger jag upp kapitel imorgon, om det finns intresse ♥

Min bästa Avis, STORT tack. Vad skulle jag göra utan dig?

Hej kära vänner!

_{Skrivet av Trezzan:}
IIIIIH JA! Midsommarkapitel! Fullt med dödsätare och ondska. ♥

Blev lite senare, eftersom jag kom på att jag var tvungen att jpbba...... Bättre sent än aldrig hjärtat ♥

_{Skrivet av Avis Fortunae:}
Kära Elzyii, det är klart att jag vill göra det här tillsammans med dig och Trezzan! Ni är ju mina förebilder och inspirationskällor!

Det tekniska kan jag nog hjälpa till lite med. För mig är det just det, en teknisk yta som hjälper till att ta fram det underbara innehållet. Mintygirl89 och jag brukar hjälpa varandra mycket med just den biten, och även ofta med innehållet. Hon har gett mig några av mina bästa idéer. ♥ Och hennes Quirinus har en roll i min berättelse.

SÅ kul att du och Trezzan har träffats. Tänker på oss och våra tre huvudkaraktärer, tre tjejer med både likheter och olikheter men framförallt styrkor. Elli, Jessica och Miriam. Hur korsas deras vägar?

Inte för att jag förstår hur du kan avsky de gamla kapitlen; jag älskar dem. Man är själv sina värsta kritiker Men visst kan man fixa och bearbeta. Det är ju bara roligt!

Haha, kan jag behålla Snape Han får det inte lätt nu framöver, kan jag säga. Men för att citera Trezzan: "Äh, han klarar sig!" ♥

LÄNGTAR SÅ MYCKET till nästa nu. Blir det ett litet midsommarkapitel tro? Med Blaise, Draco och en Elli som är gömd i herrgården?

Så härligt att man kan hjälpa varandra ♥ Det är de fina med skrivning, och vänskap! Så glad att jag har er. Oerhört tacksam ♥ Ni får mig att vilja skriva, om det så bara är för er jag skriver. Ni är ♥333



Kapitel 4
Längre än för alltid

Blaise ledde Draco längs den tomma korridoren. Hans läppar var torra och han sög ideligen på dem i ett försök att tygla sin nervositet. Han ville inte att Draco skulle lägga märke till den.
Draco såg sig ointresserat omkring medan de gick. Blaise tyckte att hans ögon var ännu kallare än vad dem varit förut och han rös.
”Vad vill du se först?” Blaise gjorde ett försök att inleda en konversation. ”När vi var i svartvändargränden förra gången kom mor över ett huvud från en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr. Malfoy tyckte...”
”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco flinades. ”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig, eller hur?”
De båda pojkarna hade stannat upp. Draco lutade sig mot väggen och stirrade på Blaise, som underlägset vek undan med blicken.
”Är det sant som pappa säger förresten?” Draco försökte låta ointresserad men misslyckades.
”Att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade. ”Hon har varit hos oss.” Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansikte dra ihop sig av ilska var för stor. ”Men det var bara i början av sommaren”, skyndande han sig att säga. ”Sen kom mor på att det skulle se dumt ut.”
Draco svarade inte. Han låtsades studera ett av familjeporträtten men Blaise kunde se att han lyssnade.
”Hon saknar dig.”
Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den. ”Jag vet det. Det märks på henne.” Blaise drog ett djupt andetag. "Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta. Istället lät han bedjande. Rentav ledsen. ”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut. Det lät både fel och förbjudet. ”Det var inte meningen att dra upp det.”
Draco skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt vitblonda hår. Han såg fundersam ut.
”Jag har tänkt på henne varje dag.”
”Jag förstår det.” Blaise drabbades av en overklighetskänsla. Om någon för ett år sedan hade sagt att han och Draco skulle stå och diskutera känslor, så hade han skrattat den personen rakt i ansiktet.
”Hon tänker på dig också.” Där ljög han åtminstone inte. Han hade sett henne försvinna bort ibland, till ett ställe där varken han eller någon annan ägde tillträde. Han hatade att han inte kunde följa efter henne dit. Och han hatade att han inte var den hon tänkte på.
Plötsligt tog Draco tag i Blaise axel och tittade honom rakt i ögonen. ”Du håller väl mun om det här?”
”Vadå?”
Draco himlade med ögonen och Blaise skyndade sig att nicka.
”Bra.” Draco släppte Blaise axlar. ”De är inte direkt förstående på det där stället.”
Blaise ville så gärna fråga Draco mer. Han ville fråga om hur det var, om han ångrade sig. Men han visste att han redan gått över gränsen för vad som var möjligt när det gällde Draco. Han hade trängt sig på Dracos skyddsnät. Skulle han sträcka sig ännu längre in skulle han få en stöt. ”Vill du se mitt rum? Jag har fått en ny kvastkäpp i julklapp.”
”Du spelar väl inte Qudditch?”
”Nej, men det hindrar mig väl inte från att äga en kvast.”

Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Förtrollningen han hade kastat hade fungerat.
Blaise höll upp dörren till sitt eget rum som låg mitt emot Ellis.
”Vad litet det är.” Draco gick ett varv.
”Det beror på vad man jämför med." Blaise stängde dörren efter dem. "Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Nej, ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco. ”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just till att svara när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke. När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco. ”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.” Blaise försvarade sig inte även om det fanns en viss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans egen.
Draco började rota i Blaise skrivbordslådor. Han undvek noga ögonkontakt. Det spelade ingen roll. Blaise var säker på att han sett en glimt av rädsla i Dracos blick.
”Kommer du inte tillbaka till skolan? Blaise visste svaret men han ville så gärna få tillbaka stämningen som varit tidigare. Det hade nästan känts som att Draco för en sekund betraktat honom som en jämlike.
”Hur skulle det se ut? Jag skulle hamna i Azkaban direkt.” Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Det tror jag inte”, försökte Blaise. ”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst. ”Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.”
Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak. Det var inte alltför många år sedan som de suttit på sängkanten och bytt chokladgrodekort medan deras föräldrar diskuterade saker nere i köket som de ännu inte hade förstått sig på. Draco hade varit mallig och skrutit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett visst vemod över att det var så. I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma varggrå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Dracos mamma försvunnit. Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför den bleka kalla huden måste väl det finnas ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is?
”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig. Draco smålog.
”Du stirrar så hungrigt på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Vad är det du säger?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.” Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes. ”Theodore Nott. Han som springer runt och ser ut som en levande version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt. ”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.” Draco fnös. ”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu är den där lallande smutskalleälskande ufot borta. Nu kanske det äntligen blir lite stil på den där skolan.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes betydligt tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd. "Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.” Draco flinade. ”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade hastigt på huvudet och Draco reste sig skrattade upp. "Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?” Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand. ”Du ljög för mig!”
”Förlåt.” Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och tittade bort.
"Strunt samma." Hon slängde sig på sängen och stirrade upp i taket. "Det var väl lika bra antar jag." Blaise såg försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?" Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet.
"Ingenting?" Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet.
"Där ser man", sa hon tyst. "Jag trodde faktiskt att han skulle... Bara någonting...Äsch, strunt samma." Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänga ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?" Han pekade på hennes trollstav som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", förklarade hon och petade fram en bortglömd strumpa under byrån. "Blaise, bara för att vi får lov att använda magi nu betyder det inte att vi alltid måste göra det." Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner.
Blaise rynkade pannan. "Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log. "Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. " Med en putt från sin trollstav lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning på grund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul, och som hon fortfarande inte vågat öppna. "Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?" Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på dans och med ett stelt leende på sina rödmålade läppar. "Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt. "Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna. "Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln. Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget.
"Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att följa efter sin mamma nedför trappan.
"Jag ska bara ordna en sak." Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört och sett i väskan. Hon hade lusläst tidningen i smyg hela sommaren i hopp om att få höra något om vart hennes vänner befann sig. Det hade hittills inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!" En utav Zabinis husalfer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett visst mått av ansträngning konka den nerför trappan. En annan husalf lyfte upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes axelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen. Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstrande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten.
"Har du allting nu?" Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från hennes ögon. "Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då." Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade sedan på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvudet; och greppade tag i flaskans kant precis samtidigt. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.