Tusen tack för att ni fortfarande hänger med här! ♥ Jag blir så glad över era kommentarr, och att få TVÅ NYA bevakare.. Crazy! Nytt kapitel imorgon, har jobbat 5 dagar i sträck varav ett dygn och 3 nätter. Gissa min frustration när internet inte fungerat förren nu??!


Tusen tack, min vapendragare ♥


åhh!!!!! Jobbat tre vaknätter (inne på tredje nu), lite lagom groogy och inte mycket hopp om livet de närmaste timmarna, loggar in och finner... DETTA!!!!
Jag tror inte att du förstår hur glad jag blev av din kommentar. Dra mig baklänges alltså. Det var exakt just detta jag behövde, precis just nu!! TUSEN TACK!!!!!
Du behöver inte läsa DM för att hänga med, men vill du någon gång ha en överdos av Draco så doit! Han är inte trevligare här än där, varnar dig bara..... TUSEN TUSEN TACK FÖR ATT DU VILL BEVAKA!!!!!! ♥


Åh, jag blev så himla glad!!! TVÅ NYA BEVAKARE, det är galet. Mer än så! Det är sånt som gör en sugen på att skriva. Tusen tack!!





Älskade bästa Trezz!!!! Hur orkar du ens skriva en sån här lång och underbar kommentar? Är jag ens värd det?! Ja, det är jag, men bara för att du är min fru!!!

HAHAHAHAHHAHA!! Erkänn att du blev lite sugen nu va, på Voldys närhet du med? Kan hälsa att Jessica också är det. Eller är det snarare tvärtom...? Ring mig nån dag vetja så vi får diskutera saken!Lyckan jag känner nu, kan nästan jämföras med den jag känner när jag får krama dig. Fantastiskt ♥ Du är så fin på alla sätt, och du och Avis får mig verkligen att vilja göra det här. Mina karaktärer är tillbaka igen. Så... magiskt. Jag känner mig hel.

Blaise är gullig, eller hur? Kommer han också råka ut för Jessica? Varför kan jag föreställa mig att hon kladdar på honom?! Hon är så NASTY ♥ Och att Draco är en liten bitch, det vet vi sen tidigare. Men förhoppningsvis har han blivit lite vuxnare sen sist vi såg honom.

JAG VET!!! Är väl bara för att hon är svensk... xD Och pojkar i den åldern blir väl kära i allt som rör sig! Eller så är det för att hon ärvt J:s skönhet, om du förstår vad jag menar. Hon är ju en riktig diamant, men en iskall sådan. Jess ska DEFINITIVT FÖRSÖKA MÖRDA DRACO. U NOW WHY!!! Hon gillar inte honom.

HAHAHHA ALLTSÅ JAG DÖR VERKLIGEN AV DIN KOMMENTAR, PÅ ALLA SÄTT OCH VIS SOM ÄR MÖJLIGA RIGHT KNOW. Jag älskar det!!!!!!! Sitter här och garvar högt på jobbet, folk tror som vanligt att jag är sinnessjukt. Känner mig plötsligt inte alls så trött längre.

DU MÅSTE GE MIG ALLA DINA IDEER. I need them. typ nu! Älskar Jess, ännu mer nu efter din ff:n, som verkligen alla borde läsa. SÅ bra är den. Och Ja, Blaise är inte det ljusaste ljuset i lådan, så att säga. Han är lite korkad. Och kär i Draco, who knows?! Avery, honom älskar jag. Han är så genuint snäll på något vis. Som Blaise, fast väldigt mycket tuffare. BÄST FÖR DIG ATT DU HAR ETT KAPITEL ATT SERVERA MIG NU, FÖR JAG BLEV SUGEN.



åH, aVIS!!!! Precis som Trezzan, så får du mig alltid att känna mig bra. Enda gången jag faktiskt känner den känslan, tragiskt nog. Att få sitta här och ta emot en kommentar, beröm, från två personer som själva skriver så bra är magiskt. Du vet hur mycket jag älskar din ff:n. Har redan spånat på ett kapitel där Miriam kommer in i min. Du ska få höra sen! Behöver din hjälp. Älskar att vi skriver tillsammans på något vis, det är så fantastiskt. MUGGLIS, HERE WE COME! De tre marodörerna ♥ Det är vi!! Blir jätteglad att du vill komma med tips och råd. Trots att jag läser igenom, missas det ändå en hel del. Sen har jag faktiskt en lätt släng av dyslexsi pga min adhd. Det är ingen som tror på mig när jag säger det, men det har jag. Fått jobba hårt för att lära mig när stycken ska delas in, form och struktur. Läser du DM syns min problematik mer tydligt. De/Dem/Det har jag haft stora problem med pga detta, så är verkligen tacksam för all hjälp jag kan få. Om du känner att du har tid, får du gärna skicka mig en uggla (eller på messenger), och skriva en liten "Mall", när det ska vara de/dem/det. Jag hade en tidigare men nu är den försvunnen.

Jag blir så glad att DU som skriver som en gud, prisar min berättelse. Jag ska äntligen få gå in och läsa ett saftigt kapitel av Prinsen, har längtat så!! Tro alltid på dig och din förmåga. Jag önskar att du varit min lärare också. Den empati du och Miriam uppvisar är fantastisk. Du ser människor. Det är långt ifrån alla som verkligen gör det.

Jag blir så sugen på att skriva nu. Jag är så glad att ni fick mig tillbaka till det jag älskar mest, att ni tror på mig och att ni berömmer mig. Tusen, tusen tack!! ♥

Å ETT NYTT KAPITEL ♥
Som jag längtat... och väntat.
Du är bäst i världen som vanligt, Trezz. Och jag älskar Jess, för hon är så du ♥

Önskar att alla mina fans från 2013 skulle få chansen att läsa det här. Dem missar verkligen någonting. Den storyn vi byggt upp, det du och Avis gör = Skriver så magiskt... Ja, dem missar sannerligen något. Jag hade inte haft en chans, och det gör mig stolt ♥

Det är märkligt, tänker Jessica, hur utmattningen kan botas så lätt med att par droppar elixir. Samtidigt är hon misstänksam till att detta skall vara ännu ett trick, att det egentligen är Snape som vill att hon ska ta drycken för deras fortsatta bryggandes skull. Men den underliga kontrasten mellan att känna uppfriskandet från elixiret hon tar varje morgon efter hon vaknat och att vakna alldeles utmattad får henne att drömma mycket märkliga drömmar. Att minnas saker i sitt liv som skapar en känsla av lycka inom henne. Att överhuvudtaget känna lycka i misären hon genomlider.

Hur sorgligt är inte detta?! Hur hon längtar tillbaka... Sen.. Hur minnena kommer över henne. Hur Sirius alltid saknas hos henne. Jag älskar att hon använder samma smeknamn som jag har på honom, "Sirreboy", yes du är ju för underbar.

RING HONOM!! Eller ja, på häxors vis... Teleportera dig, GÖR NÅGONTING! Han måste få veta vad du känner. Jag blir tokig snart!!!

Älskar verkligen Narcissa och Jess vid bordet, deras konversation. Du gör det hela så perfekt. Och jag är så taggad på att veta mer. Måste få veta mer om Ellis mamma.... Hennes riktiga mamma, men det vet hon ännu inte ens själv. Jessica är en sån unik karaktär, kan inte annat än älska henne.

Vill bara få veta mer om henne. Allt.

”Min förstfödda son ska bli herrens lärling. En fantastisk ära och möjlighet. Lucius och jag är så otroligt stolta. Liksom Lucius skall vår son bära märket vid sexton års ålder.” Narcissa sträcker sig om möjligt ännu rakare och sitter så stilla att hon skulle kunna mistas för en staty om hennes ögon inte avslöjar kluvenheten hon känner.

Du vet att det här fick mig att rysa och krossade mitt hjärta litegrann va? Finaste Draco, min babe

Å NYTT KAPITEL!!!!!
Du vet hur man gör en kvinna glad, du ♥ Jag Har längtat som en galning.

*Läsa*

Åh

Alltså min fangirlning räcker inte till. Jag vet att du är på jobbet, hade du varit ledig hade jag ringt dig DIREKT. Du är så magisk!

Du tar mig tillbaka till DM, gör mig så inspirerad, får mig nästan att gilla Snappe (Observera NÄSTAN).

Jag önskar verkligen att vi kunde sitta tillsammans och skriva.

Jag hatar att jag bor så långt ifrån er. Du gör mig galnare än vad jag redan är! Du är min stora inspirationskälla, och utan dig och Trezzan hade jag för länge sen gett upp. Det tror jag du vet så väl...

Till och med Draco älskar dig!! Fast det skulle varit lite mer Draco i din berättelse, så det kan man väl få önska? :*

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom. Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss. Jag kände Jessicas tunna kropp tappa sitt grepp om mig och segna ner livlös på marken.
“Severus, vad gör du?” utbrast jag förfärat. “Du har väl inte dödat henne?”
“Hon lever”, mumlade han bistert och undvek att se på mig. Istället såg han kallt på den orörliga gestalten som fallit hårt mot klippan. Kroppen var knappt skönjbar under klädnadens lager av tyg. Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä. Det kändes märkligt, som om jag överträdde en gräns. De blå ögonen rörde sig jagat mellan mig och Severus.
“Väck henne nu!”
“Hon kan vara extremt farlig, Miriam. Hur vet du att hon vill dig väl?”
Jag såg tigande på honom, ville lämna åt Jessica att nämna Sirius om hon valde det. Severus undvek min blick och fortsatte att se mycket vaksamt på Jessica. “Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”

Jag ÄLSKAR hur du beskriver dessa Dödsätare! Jag har aldrig fått till det som du och Trezzan kan, kanske för att jag helt enkelt är en renodlad Grfyffindor? Jag kan se, känna allt.
Och det där stycket, ryser!

Jag är lite fundersam hur det ska gå med Jess och Snape. Ingen överasskning att dem inte gillar varandra, och jag tror stenhårt på en sammandrabbning. Någonstans kommer deras åsikter gå isär för mycket, någonstans kommer det börja ryka.. Och det gäller att inte stå i vägen när det sker. Så sjukt spännande!

Samma det med Sirius. Vad kan det bli för meningskiljaktigheter mellan honom och Miriam? Många är jag rädd. Och jag 'är väldigt nyfiken på att få veta mer.

Såååå sorgligt på slutet..... Miriam är värd någon bättre än Snappe, vad ni andra än säger!

Jag längtar och väntar, vill ha mer, mer MER nu.
Du är bäst Avis ♥

Håller tummarna att någon vill läsa!

Då lägger jag upp kapitel imorgon, om det finns intresse ♥

Min bästa Avis, STORT tack. Vad skulle jag göra utan dig?

Hej kära vänner!

_{Skrivet av Trezzan:}
IIIIIH JA! Midsommarkapitel! Fullt med dödsätare och ondska. ♥

Blev lite senare, eftersom jag kom på att jag var tvungen att jpbba...... Bättre sent än aldrig hjärtat ♥

_{Skrivet av Avis Fortunae:}
Kära Elzyii, det är klart att jag vill göra det här tillsammans med dig och Trezzan! Ni är ju mina förebilder och inspirationskällor!

Det tekniska kan jag nog hjälpa till lite med. För mig är det just det, en teknisk yta som hjälper till att ta fram det underbara innehållet. Mintygirl89 och jag brukar hjälpa varandra mycket med just den biten, och även ofta med innehållet. Hon har gett mig några av mina bästa idéer. ♥ Och hennes Quirinus har en roll i min berättelse.

SÅ kul att du och Trezzan har träffats. Tänker på oss och våra tre huvudkaraktärer, tre tjejer med både likheter och olikheter men framförallt styrkor. Elli, Jessica och Miriam. Hur korsas deras vägar?

Inte för att jag förstår hur du kan avsky de gamla kapitlen; jag älskar dem. Man är själv sina värsta kritiker Men visst kan man fixa och bearbeta. Det är ju bara roligt!

Haha, kan jag behålla Snape Han får det inte lätt nu framöver, kan jag säga. Men för att citera Trezzan: "Äh, han klarar sig!" ♥

LÄNGTAR SÅ MYCKET till nästa nu. Blir det ett litet midsommarkapitel tro? Med Blaise, Draco och en Elli som är gömd i herrgården?

Så härligt att man kan hjälpa varandra ♥ Det är de fina med skrivning, och vänskap! Så glad att jag har er. Oerhört tacksam ♥ Ni får mig att vilja skriva, om det så bara är för er jag skriver. Ni är ♥333



Kapitel 4
Längre än för alltid

Blaise ledde Draco längs den tomma korridoren. Hans läppar var torra och han sög ideligen på dem i ett försök att tygla sin nervositet. Han ville inte att Draco skulle lägga märke till den.
Draco såg sig ointresserat omkring medan de gick. Blaise tyckte att hans ögon var ännu kallare än vad dem varit förut och han rös.
”Vad vill du se först?” Blaise gjorde ett försök att inleda en konversation. ”När vi var i svartvändargränden förra gången kom mor över ett huvud från en kinesisk horntandad drake som du kanske skulle tycka om. Mr. Malfoy tyckte...”
”Du behöver inte anstränga dig för att verka tuff, Zabini", avbröt Draco flinades. ”Du tycker ändå inte särskilt mycket om mig, eller hur?”
De båda pojkarna hade stannat upp. Draco lutade sig mot väggen och stirrade på Blaise, som underlägset vek undan med blicken.
”Är det sant som pappa säger förresten?” Draco försökte låta ointresserad men misslyckades.
”Att Elli skulle ha tillbringat sommaren här?”
Blaise nickade. ”Hon har varit hos oss.” Han kunde inte låta bli. Triumfen över att få se Dracos ansikte dra ihop sig av ilska var för stor. ”Men det var bara i början av sommaren”, skyndande han sig att säga. ”Sen kom mor på att det skulle se dumt ut.”
Draco svarade inte. Han låtsades studera ett av familjeporträtten men Blaise kunde se att han lyssnade.
”Hon saknar dig.”
Draco tappade trollstaven som han höll i ena handen. Den gav ifrån sig en skur av röda gnistor och rullade en bit över golvet. Blaise plockade upp den och räckte fram den till Draco som tyst tog emot den. ”Jag vet det. Det märks på henne.” Blaise drog ett djupt andetag. "Jag tror faktiskt att hon hade velat träffa..."
”Lägg av, okej?” Dracos röst lät plötsligt annorlunda. Den fientliga tonen var borta. Istället lät han bedjande. Rentav ledsen. ”Jag orkar inte prata om det där.”
”Förlåt.” Blaise visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig hört Draco låta på det där sättet förut. Det lät både fel och förbjudet. ”Det var inte meningen att dra upp det.”
Draco skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt vitblonda hår. Han såg fundersam ut.
”Jag har tänkt på henne varje dag.”
”Jag förstår det.” Blaise drabbades av en overklighetskänsla. Om någon för ett år sedan hade sagt att han och Draco skulle stå och diskutera känslor, så hade han skrattat den personen rakt i ansiktet.
”Hon tänker på dig också.” Där ljög han åtminstone inte. Han hade sett henne försvinna bort ibland, till ett ställe där varken han eller någon annan ägde tillträde. Han hatade att han inte kunde följa efter henne dit. Och han hatade att han inte var den hon tänkte på.
Plötsligt tog Draco tag i Blaise axel och tittade honom rakt i ögonen. ”Du håller väl mun om det här?”
”Vadå?”
Draco himlade med ögonen och Blaise skyndade sig att nicka.
”Bra.” Draco släppte Blaise axlar. ”De är inte direkt förstående på det där stället.”
Blaise ville så gärna fråga Draco mer. Han ville fråga om hur det var, om han ångrade sig. Men han visste att han redan gått över gränsen för vad som var möjligt när det gällde Draco. Han hade trängt sig på Dracos skyddsnät. Skulle han sträcka sig ännu längre in skulle han få en stöt. ”Vill du se mitt rum? Jag har fått en ny kvastkäpp i julklapp.”
”Du spelar väl inte Qudditch?”
”Nej, men det hindrar mig väl inte från att äga en kvast.”

Blaise höll andan när det passerade Ellis rum. Förtrollningen han hade kastat hade fungerat.
Blaise höll upp dörren till sitt eget rum som låg mitt emot Ellis.
”Vad litet det är.” Draco gick ett varv.
”Det beror på vad man jämför med." Blaise stängde dörren efter dem. "Det är ju inte lika stort som ditt rum.”
”Nej, ni har väl inte dem pengarna.” konstaterade Draco. ”Men du trivs väl här.”
Blaise skulle just till att svara när han fick syn på ett blåmärke stort som en handflata i Dracos nacke. När Draco upptäckte att Blaise stirrade skyndade han sig att täcka över märket.
”Vad har du gjort?”
”Ingenting som du ska lägga dig i”, fräste Draco. ”Till och med överklassungar som du får väl blåmärken.” Blaise försvarade sig inte även om det fanns en viss humor i att Draco kallat honom för överklassunge precis efter att han markerat hur fattiga Blaise familj var i jämförelse med hans egen.
Draco började rota i Blaise skrivbordslådor. Han undvek noga ögonkontakt. Det spelade ingen roll. Blaise var säker på att han sett en glimt av rädsla i Dracos blick.
”Kommer du inte tillbaka till skolan? Blaise visste svaret men han ville så gärna få tillbaka stämningen som varit tidigare. Det hade nästan känts som att Draco för en sekund betraktat honom som en jämlike.
”Hur skulle det se ut? Jag skulle hamna i Azkaban direkt.” Han fingrade på en torkad drakmjälte, rynkade på näsan och slängde tillbaka den i lådan.
”Det tror jag inte”, försökte Blaise. ”Dem har tagit in dödsätare på skolan.”
Draco flinade segervisst. ”Då blir det svårt för lilla Granger att nå sina önskade toppbetyg.”
Båda två skrattade högt. Blaise hade aldrig gillat Granger. Hon var smutsig. Äcklig. Trodde sig veta och förstå sådant som hon inte hade en aning om. Som de flesta i Gryffindor. Draco slutade tvärt att skratta och av gammal vana gjorde Blaise samma sak. Det var inte alltför många år sedan som de suttit på sängkanten och bytt chokladgrodekort medan deras föräldrar diskuterade saker nere i köket som de ännu inte hade förstått sig på. Draco hade varit mallig och skrutit över att han hade fler exemplar av Salazar Slytherin och Tom Dolder än vad Blaise hade. Sedan hade de eldat upp sina samlarkort av Albus Dumbledore bara för att Dracos pappa hade blivit så arg när han såg att de lekte med dem. Blaise och Draco hade växt upp tillsammans. Draco var den enda jämnåriga kamrat han hade haft sen barnsben och de hade kunnat varit mycket goda vänner.
Istället hade Draco gjort sitt bästa för att trycka ner Blaise på alla tänkbara och otänkbara sätt och Blaise hade som så många andra blivit rädd för honom. När de nu stod här i det gamla pojkrummet igen kunde Blaise inte undgå att känna ett visst vemod över att det var så. I smyg studerade han Draco. Det vitblonda, lite spretiga håret. Den vita huden. De kalla, lite tomma varggrå ögonen. Blicken som frös den mest varmhjärtade människa till is på ett ögonblick. Så lik sig men ändå så annorlunda. För knappt ett halvår sen hade Dracos mamma försvunnit. Blaise hade inte frågat hur han kände sig och utåt sett märktes ingen skillnad, vare sig på honom eller Lucius. Men någonstans djupt där inne; innanför den bleka kalla huden måste väl det finnas ett hjärta, lika skört och sårbart som någon annans? Eller var det fullt möjligt- kunde en person vara gjord av is?
”Har du problem eller?”
”Va?” Blaise ryckte till, rodnade. Han skruvade besvärat på sig. Draco smålog.
”Du stirrar så hungrigt på mig. Du ser nästan ut som Nott när han inser att vi ska brygga levande-död brygden på svartalfsblod. Visste du att han var en vampyr?”
”Vad är det du säger?” Förödmjukelsen rann snabbt av Blaise och ersattes av förvåning.
”Vadå vampyr?”
”Du vet inte alltså.” Draco satte sig mittemot Blaise. Han var noga att ha ansiktet vänt mot honom så att blåmärket inte syntes. ”Theodore Nott. Han som springer runt och ser ut som en levande version av Dracula, är en vampyr.”
”Har han sagt det?”
”Jag bara vet det. Jag hörde när han... sa det till någon annan.”
”Jaha”, sa Blaise försiktigt. ”Det hade man väl kunnat ana.”
”Dumbledore släppte in allt möjligt lösk på Hogwarts.” Draco fnös. ”Jag förstår varför min pappa inte ville att jag skulle gå där. Men nu är den där lallande smutskalleälskande ufot borta. Nu kanske det äntligen blir lite stil på den där skolan.”
Blaise sa ingenting. Han tyckte att det kändes betydligt tryggare att sova i samma sovsal som ett blodtörstande monster med Dumbledore som rektor än en dödsätare.
”Hur länge har du vetat det?” frågade Blaise och försökte spela oberörd. "Att han är en vampyr?"
”Strunt i det.” Draco flinade. ”Du är väl inte rädd för en blodssugare, Zabini?”
Blaise skakade hastigt på huvudet och Draco reste sig skrattade upp. "Ta det lugnt. Strimla ner lite vitlök i hans fickplunta så blir du kvitt problemet på nolltid."

”Varför talade du inte om för mig att han var här?” Ellis ögon var svarta av ilska. Ur spetsen på hennes trollspö kom det en skur av purpurfärgade gnistor och Blaise ryckte till när en utav dem svedde hans hand. ”Du ljög för mig!”
”Förlåt.” Han tittade skamset ner i golvet. Elli suckade, sänkte sitt trollspö och tittade bort.
"Strunt samma." Hon slängde sig på sängen och stirrade upp i taket. "Det var väl lika bra antar jag." Blaise såg försiktigt på henne. Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och fast hon försökte dölja det såg han att hon hade tårar i sina vackra mörka ögon.
"Frågade han något om mig?" Elli vände sig mot Blaise som efter ett par sekunders betänketid skakade på huvudet.
"Ingenting?" Han kunde höra tonen av besvikelse i hennes röst och skämdes när han återigen skakade på huvudet.
"Där ser man", sa hon tyst. "Jag trodde faktiskt att han skulle... Bara någonting...Äsch, strunt samma." Hon reste sig hastigt upp och började med hetsiga rörelser slänga ner kläder och böcker i kofferten medan hon upprepade meningen tyst för sig själv.
"Varför använder du inte den där?" Han pekade på hennes trollstav som hade halkat ner från skrivbordet och hamnat på golvet.
"För att jag trivs med att göra vissa saker på mugglarnas vis", förklarade hon och petade fram en bortglömd strumpa under byrån. "Blaise, bara för att vi får lov att använda magi nu betyder det inte att vi alltid måste göra det." Omsorgsfullt vek hon ihop ett par jeans och parade ihop strumpan med dess partner.
Blaise rynkade pannan. "Jag förstår inte riktigt hur du tänker."
Elli log. "Du kommer aldrig att förstå mig helt och hållet. Vi kommer från helt skilda världar du och jag, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner. " Med en putt från sin trollstav lyckades hon få igen låset på sin koffert vars lock putade ut en aning på grund av askarna med knallkola som Hagrid hade skickat henne strax innan jul, och som hon fortfarande inte vågat öppna. "Jag tror inte att det är bra att bli alltför bekväm."
"Blaise? Eleonora?" Mrs Zabini kom in i rummet, som vanligt uppklädd som om hon skulle på dans och med ett stelt leende på sina rödmålade läppar. "Är ni färdiga för avfärd?"
"Jag har precis packat klart, Mrs Zabini", sa Elli och neg för Blaises mamma.
"Mycket bra. Och du min son? Har du fått med dig allting?"
"Tjänarna packade min väska för flera dagar sen, mor", svarade Blaise lågt. "Jag är färdig."
"Förtjusande!" Mrs Zabini slog ihop händerna. "Då ska jag be husflickan att ta alferna till hjälp och bära ner era väskor till flyttnyckeln. Det gäller att vara ute i god tid om ni ska få någon sittplats på tåget.
"Gå före du", sa Elli när Blaise reste sig upp för att följa efter sin mamma nedför trappan.
"Jag ska bara ordna en sak." Hon väntade till familjen Zabini var utom synhåll innan hon sjönk ner på golvet och sträckte in handen under sängen. Hennes flitiga fingrar letade sig in mellan spjälorna och hade snart fått grepp om ett knyte med gulnande ark som hon raskt stoppade innanför blusen. En skymt av gröna ögon och svart rufsigt hår susade förbi hennes näthinna när hon pulade ner sommarens nummer av Hört och sett i väskan. Hon hade lusläst tidningen i smyg hela sommaren i hopp om att få höra något om vart hennes vänner befann sig. Det hade hittills inte givit något resultat och hon började bli orolig.
"Jag tar den där åt er, Miss!" En utav Zabinis husalfer bockade sig djupt för Elli och slet tag i hennes koffert och började med ett visst mått av ansträngning konka den nerför trappan. En annan husalf lyfte upp hennes uggla som missnöjt hoade i sin bur och en tredje insisterade på att få bära hennes axelväska hela vägen ned till Blaise och Cynthia som otåligt stod och väntade ute på gårdsplanen. Det var en väldigt fin dag och alldeles för varm för att åka tåg på. Solen gasade från en klarblå himmel och fåglarna sjöng. En lätt bris fläktade genom det blomstrande landskapet som sensommaren envist bet sig fast vid och bäcken utanför gården porlade och frestade med sitt klara friska vatten.
"Har du allting nu?" Mrs Zabini spände sina ögon i Elli, och trots att hon log kunde Elli känna kylan som strålade ut från hennes ögon. "Ja tack Mrs Zabini, allting är med."
"Då far vi då." Cynthia tecknade åt dem att komma fram och pekade sedan på en liten tom glasflaska som låg på marken. Elli och Blaise ställde sig bredvid henne, så nära att Elli kunde känna hennes starka parfym och bli en aning yr i huvudet; och greppade tag i flaskans kant precis samtidigt. Ett välkänt ryck och ett pirr strax nedanför naveln omgav Elli och hon slöt ögonen för att tvinga bort känslan av illamående.

Jag fangirlar dig! Fast det vet du nog redan, efter nattens långa kommentar.. xD ^Kan helt hålla med dig, blir så rörd över att du tycker så! Betyder så mycket för mig. Jag avgudar ju Crabbe och Goyle, sötare pojkar finns ju inte... eller??! Jag har lite planer, så tycker att vi tar och diskuterar det på tumanhand sen! Blir så glad att du finns här och stöttar mig ♥


hehe ja, verkligen! Rätt åt honom tycker jag xD


Åh hjärtar. Om du visste vad det betyder, och du betyder för mig ♥ Älskar dig! Ja, hon påminner kanske lite om någon annan... Kära Cynthia!

Här kommer kapitel tre som utlovat! Hoppas att det ska vara till glädje ♥

Kapitel tre
Huset fullt ormar

Blaise Zabinis andning var tung. Han kände hur det tryckte i bröstet och när han rörde med tungan över de bländvita tänderna smakade det metalliskt. Han var rädd fast han inte riktigt visste varför.
Hans mors smala ryggtavla syntes ett par meter framför honom. Genom att observera det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på så kunde han konstatera han att hon var otålig.
Cynthia ledde honom uppför den spiralformade trappan och in genom en dunkel korridor.
Blaise såg sig omkring medan han försökte hålla jämna steg med sin mamma. Den här korridoren tillhörde den delen av huset som han aldrig varit i. För någon med vanlig penningpung kunde det te sig märkligt att Blaise inte kände till alla skrymslen och vrår i huset där han bott hela sitt liv. Men släktskapet Zabinis herrgård var stor och Blaise var ingen som tyckte om att utforska.
”Blaise.” Cynthia hade stannat utanför det gamla biblioteket. Hon petade med hjälp av trollspöt bort skelettet av en råtta som fastnat under hennes ena klack. Hela tiden såg hon stint på sin son.
Blaise slickade sig om läpparna. Hennes intensiva blick gjorde honom nervös.
”Varsågod och stig in.”
Blaise tvekade ett ögonblick men gjorde sedan som han blivit tillsagd. Hans mamma pekade mot en samling mossgröna fåtöljer som stod längst bort i rummet. I takkronan ovanför brann fyra levande ljus. De kastade ett dunkelt sken över rummet och kastade långa skuggor utefter väggarna.
”Vad ville du tala med mig om?” Blaise sjönk ner i en fotölj. Hans mamma valde den mittemot honom.
”Det vet du.” Hon lade huvudet på sned och log. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. Hennes ringar borrade sig in i hans hud och han bet ihop för att inte avslöja att det gjorde ont. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
” Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon. ”Det där flickebarnet verkar ha haft större inflytande på dig än vad jag anat. Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Sluta!” sa Blaise, högre än han tänkt sig. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla vännen. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du fortsätter att leka högfärdig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”. Blaise skakade på huvudet. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen med en kraft som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hennes kroppsbyggnad. ”Du är min son. Det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma nöjet att se honom gråta. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!”
Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Hon släppte taget, vände på klacken och försvann ur synhåll. Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig. Han kände sig chockad och arg i en salig blandning som virvlade runt inuti honom. Redan när hon hämtat honom hade kan känt på sig att det inte var rosor och choklad som hon skulle erbjuda honom. Han hade alltid vetat att hans mamma varit imponerad av Mörkrets herre. Men aldrig att han trodde att hon skulle komma med en sådan önskan. Lika lite som hon ville tala om för Blaise vem hans far var, lika lite ville Blaise bli en dödsätare. Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat på när Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet. Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar sedan Narcissa försvann. Far och son. Han rös.
Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på ministeriet och efter det hade allt rasat.
Blaise kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom. Och om Draco hade varit skruvad redan då- vad hade han i såna fall inte blivit nu?
En tanke som inte slagit Blaise tidigare kom nu till hans insikt.
Vad skulle han göra med Elli? Hur skulle hon reagera om hon fick syn på Draco? Och Draco, hur pass lite förnuft hade han kvar efter månader isolerad med Mörkrets herre och ett gäng dödsätare?
Blaise kände hur paniken återigen välde upp inuti honom. Han var en Slytherin. Hans familj hade, enligt hans mammas utsago, varit dödsätare. Elli skulle nog med andra ord inte bli särskilt förvånad om han berättade vad han precis varit med om där uppe i biblioteket. Saken var den att det Blaise sagt till sin mamma var den fulla sanningen. Han ville inte bli en anhängare till Mörkrets herre. Det var ingenting som han sagt bara för att gå emot sin mor. Nej, det var någonting som han kommit fram till under sitt senaste år på Hogwarts.
”Jag fattar inte hur det kom sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte. Jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...”
Dracos ord ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade det i hans huvud. ”Kolla bara på honom! Varför måste han hänga efter oss? Vem tror han att han är, den där ynkryggen?”

”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... Hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...Mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... Vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennes gamla kompisar, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Ellis mamma hade mördats i våras, av vem eller varför var det ingen utav dem som visste. Men att dödsätarna hade ett finger med i spelet behövde man inte vara klyftig för att räkna ut.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sen sommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen. Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... Jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit rent vansinne med tanke på hur det ser ut nu.”
”Ja.”
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Hon la armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför det tunna linnet strax nedanför de små mjuka bysten och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han i sig av hennes lukt och önskade att den aldrig skulle försvinna. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Jag kan följa med, ville Blaise skrika. För mig behöver du inte ha några kläder överhuvudtaget, för den delen.
Men det gjorde han inte. Istället nickade han kort och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt kvar i bröstet.

”Blaise Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade utökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om rutten fisk.
”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolochov och kysste Cynthias hand.
”Du är verkligen en mycket förtjusande kvinna.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, sa Cynthia med spelad förlägenhet. ”Ni är verkligen en speciell och respektingivande man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg belåten ut. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolochov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon honom lite åt sidan. ”Gömd?” viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet. Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt. Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Blaise. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt i bakgrunden.
”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Lucius passerade och slog sig ner mellan Yaxley och Avery vid det nu fullsatta bordet. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och
hans ansikte var täckt av små rispor.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik. Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.”
Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mamma som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där kalla ögonen som fick honom att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken. ”Även om det inte märks. Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte ett dugg men jag vill inte att vi andra ska få skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Jag kan lova att hon inte är direkt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om han trampat på något vasst.
”Vad menar du med det?” väste han och satte sig på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet. Blaise la märke till att hans mamma verkade njuta av blickarna som föll över hennes kropp och hon putade lite extra med brösten för att fånga männens uppmärksamhet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.” Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat med diverse läckerheter.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick Blaise att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Blaise behövde bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en helt annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss, Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han blev plötsligt illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum? Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som Voldemort skördade offer. Blaise undrade om Elli visste att Draco var här. Tänk så lät hon känslorna ta överhanden och rusade ut till dem?
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att hans mor inte tänkte på densamma. Hon hade inte berättat varför Elli skulle hållas utom synhåll och Blaise hade en stark känsla av att han inte skulle få reda på det heller. Vad skulle hända om någon upptäckte att det gömde en flicka på övervåningen? Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos familjen Weasley.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt nya rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här sist. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar. Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter.

Tusen tack för det, Minty! och va bra att du uppmärksammat det, jag missar ofta en del slarvfel när jag skriver. Trots att jag själv läser igenom berättelsen så missar jag. Du är skarpsynt! Ja hans mamma är lite väl hård.. Det blir spännande att se!
Och tusen tack, blir jätteglad att du gillar det!


Kära vänen min! Blir superglad att du kommentarer, att du läser och att du vill göra det här tillsammans med mig! Blir bara superglad över om du vill hjälpa till och rätta lite, som jag skrev till Minty här ovan, så missar jag så mycket trots att jag läser igenom det. Jag är expert på slarvfel!
Sen ska jag erkänna att jag inte rättade hela kapitlet, halva är gammalt sen förut... Så tack snälla för att du uppmärksammar det, keep going!

Du är ju min inspiration, så känner mig otroligt smickrad nu ska du veta!!
Jag blir ju taggad att skriva på en gång efter en sån saftig kommentar från dig. Trezzan var här tidigare ikväll, och då pratade vi om att vi skulle skriva tillsammans. Det ger mig så sjukt mycket feeling, du anar inte! Har jag er två, så tappar jag inte detta igen. Och som jag sa till henne, de räcker om de bara är ni som nu vill läsa. Men roligt om fler vill göra det, så tack till dig, Minty, och till er andra om det finns någon mer som gömmer sig.

Tusen tack igen, Avis, Är sp taggad för ditt nästa kapitel. Jag vill ha MER, MER MER, Ja, jag ska försöka skriva om det, för avskyr mina gamla kapitel! Håller helt med dig när det gäller Cynthia. Och Blaise är för go... Din Snape däremot, han får du behålla! SKRIV NU!!!

Imorgon kommer det ett nytt kapitel förhoppningsvis, annars på lördag. Så hoppas ni vill fortsätta läsa!

Åhhhhhh!!!! Tack tusen gånger miljoner awesooomeeee TACK för att ni vill läsa det här! Det betyder mer än någonsin. Det här är allt för mig, skrivandet.. och ni ÄR så BRA!!!!



Om du visste vad det värmer i hjärtat ♥ Jag visste att du inte övergav MIG!! Tack, tack, tack!!!!


ÅH!!! Det var din ff:n som höll mig vaken i natt, drömde till och med om den sen på dagen xD Helt sjukt. Snacka om att den etsade fast sig i mitt huvud när jag satt och dreglade över kärleksscenerna mellan Ida/Draco. Well DONE!!! Du ska veta att det berömmet du ger mug nu, det får du tillbaka tiofalt. Tusen tack!!! ♥ Och OM du läser DM, så vill jag bara förvarna om mina härliga stavfel och obefintliga styckeindelningar..

Avis Fortunae, alltid lika fin och empatisk. Naturbegåvningen själv, nu även min vän ♥ Du är ♥ Det är en sån ära att du vill ha med Elli. Otroligt!

Det här är för ER --->

Kapitel 5

Resan till det förgångna

Draco räknade tyst för sig själv. När den spruckna moraklockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och slöt ögonen. Han skämdes över att behöva erkänna det ens för sig själv, men han saknade Hogwarts. Just i det här ögonblicket skulle han ha varit på väg dit tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade kunnat vara en av dem som just nu pressade sig genom tåget för att leta reda på en tom kupé, för att snart upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget var långt ifrån halvfullt. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp kofferten på bagagehyllan. Det borde varit honom som hon lutade sig emot när tåget sakta rullade ut från perrongen och han som strök en silkeslen kastanjebrun hårslinga ur hennes ansikte. Istället satt han som vanligt instängd på rummet och stirrade på fårorna, räknade varje spricka i brist på annan sysselsättning. På våningen nedanför hörde han någon tala med hög röst. Det var en man och en kvinna; och trots att Dracos rum låg längst bort i änden på korridoren en trappa upp kunde han tydligt höra sin moster Bellatrix Lestranges röst.
Han reste sig från sängen och smög fram till dörren. Försiktigt tryckte han ned dörrhandtaget. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med viss ansträngning urskilja ett par meningar såsom: "Har du inte förstått att jag..." och
”Det behöver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!".
Han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen. Snabba steg hördes plötsligt i den knarrande trappan och Draco som inte alls var beredd på sällskap satte sig hastigt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans magra kropp spändes och han lät blicken falla ner på trollstaven som låg instoppad under hans kudde. När dörren öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula.
"Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst. "Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med mörk magi."
Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son.
"Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..."
Lucius skrockade och la en senig hand på sin sons axel.
"Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför hela gruppen, eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius strök ett smalt iskallt finger över Dracos kind och hans rös ofrivilligt till.
"Eller du kanske har ångrat dig?" Dracos pappa la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte som nästan var identiskt med sitt eget. "Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som Mörkrets herre valde att anförtro dig. Över att han förlät dig trots ditt katastrofala misslyckande. Du kanske bara ser det här som en plåga, Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?"
"Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt."
"Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig i klanen om vi inte trodde på dig."
Draco tittade upp och mötte sin faders blick. Det var någonting i hans röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det som sagts. Istället för att svara nickade han bara kort. Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycket sparsam med vad man sa.
"Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig." Lucius harklade sig.
"Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?"
"Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom."
"Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?"
"Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin."
"Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis visste han inte. Draco kunde helt enkelt inte föreställa sig att Zabini skulle vara här tillsammans med dem. Han som inte ens klarade av att misshandla en smutskalle, hur skulle han då klara av det här?
"Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss."
"Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade Dracos beslutsamma ansiktsuttryck.
"Jag ska ta diskussionen med Mörkrets herre innan vi fattar något beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rekryterar och inte."
Med de orden försvann Lucius och lämnade Draco ensam. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i det här? Då skulle alla Dracos chanser att träffa Elli igen vara förlorade.

Jag såg ut genom tågfönstret och försökte att inte låtsas om det föraktfulla blickarna
som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket. Den olustiga känslan som jag hade haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertygas av Blaise att sitta tillsammans med honom ökade för varje minut.
"Vad gör hon här?" hade varit det första som min favorit fiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom in släntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Alyson Umbridge. Blaise hade bara ryckt på axlarna och jag bestämde mig för att fullständigt ignorera henne resten av resan vilket var lättare sagt än gjort. Hon verkade vara på ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att Draco givit sig av utan att tala med henne föst. Förutom Pansy och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt hoptryckta i varsitt hörn av kupén, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco.
De liknar två övergivna hundvalpar, tänkte jag och betraktade dem ett kort ögonblick. Två hundvalpar som blivit av med sin älskade husse och utkastade i en helt främmande värld där dem inte känner till spelreglerna.
Blaise verkade tycka synd om Crabbe och Goyle för han gjorde flera försök att prata med dem. Men efter ett par misslyckanden gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var inget som störde mig. Pansy däremot suckade högljutt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista, särskilt inte sen han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som skulle hända var att Pansy fick ännu en anledning att hacka på mig och det hade jag ingen lust att unna henne. Det var illa nog som det var.
"Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggummi och blåste en stor skär bubbla som fick hennes ansikte att se ännu fetare ut.
"Klart att det har pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och de ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig borde ha satt sin fot där från första början."
"Jag hoppas att du menar dig själv", sa jag och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska.
"Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet.
"Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de pratar om."
"Det låter som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina högintelligenta vänner hjälpt dig?"
Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig ett par sekunder tidigare.
"Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer.
"Lugna ner dig Parkinsson!"
Mitt under tumultet öppnades kupédörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Ansiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan fällde den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder.
"Demento..Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hölls tillbaka av Blaise.
"Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap”, sa Theodore Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som stod upp med armarna lyfta mot ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaise grepp.
"Det verkar som att ni har fullt upp."
"Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner."
Nott vände ansiktet mot mitt håll och betraktade mig under tystnad ett kort ögonblick innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att ägna den svarta fläcken en blick. Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen. Dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig.
I samma stund som Nott hade kommit in i kupén så hade det blivit kallt. Han verkade märka av min tanke för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner då, Zabini?" sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad. "Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise lågt utan att se på Nott. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk.
"Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig." Sedan vände han sig mot mig.
"Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?"
Jag kunde inte hålla tillbaka en fnissning. Han lät som en ålderstigen lärare som tilltalade sin gamla favoritelev.
"De håller till i en annan vagn. Blaise är lika mycket min vän som dem är."
"Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt. ”Då får man gratulera."
"Varför intresserar det dig egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad av hans närgångna frågor. "Och varför kom du in hit? Du är inte den som direkt törstar efter sällskap. "
Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetsiga hörntänder.
"Jag måste erkänna att jag blev nyfiken."
Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att visa att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes.
"Vi borde vara framme snart, inte sant?"
Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha snott ihop mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag en bedjande Blaise kvar i kupén för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget.
De ryckte förvånat till när jag öppnade dörren till deras kupé. När de insåg att det bara var jag och ingen dödsätare pustade de ut.
"Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som såg onaturligt stora ut i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville." Luna spände strängt blicken i Neville. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini."
"Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan.
"Precis som här."
"Jämför dem inte med oss!" spottade Neville. "Dem är inte ens i närheten av..."
"Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde allting genom att bara visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten.
"Är det sant?" sa hon långsamt. "Försökte Parkinsson...?"
"Ungefär. Hon hade nog inte tvekat iallafall."
Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." Ginny suckade.
"Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är nästan lika söt som en skål med sockrad paddpudding medan hon är ful som ett troll."
"Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. "
"Ingen orsak", svarade Luna och log med hela ansiktet. "Jag önskar att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon. Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne.
"Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jättesöt."
"Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas blonda hår i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?"
"Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan tro på att jag skulle kunna få en pojkvän."

Tåget vinglade plötsligt till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminsstart så var Hogwartsexpressen hälften så fullsatt som den brukade vara och det var inga problem att ta sig tillbaka till kupén. Blaise hivade med Goyles hjälp ner koffertarna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridoren tillsammans med de andra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par viskande sjätte årselever. När vi klev ut på perrongen slet ett isade vint tag i mitt ansikte och jag började hacka tänder.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Första årselever bildar en egen kö till vänster, resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinnfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand.
"Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!"
"Kom här", mumlade Blaise och tog mig i armen. "Vad tittar du på?"
Min blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen.
"Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu."
Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den skräckinjagande synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå kunde jag inte låta bli att ständigt se mig om över axeln medan vi väntade på vår tur i kön.
"Vad har vi här då? Ser man på."
En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape tittade slugt på mig.
"Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade något till sin kollega som kladdade ner ett par meningar i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla."
"Är du renblodig?"
"Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?"
De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig flicka." Den vaxgula stack sitt ansikte tätt intill mig och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte. "Det kan vara skillnad mellan liv och död."
Jag backade undan och rös. En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig.
"Du har klarat dig förvånansvärt länge", fortsatte han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus, "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för."
Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt.
"Det enda vettiga som mugglarna framställt. Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra. ”De andra”, upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare. Jag som hade hållit på att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som visade sig tillhöra ett par sjätteårs elever, däribland bröderna Creevey. Medan testralerna fnysande och frustande styrde vagnarna upp mot slottet la jag märke till att eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som försökte lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen.
Jag rynkade pannan. "Vadå?"
"Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mördade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här igår." Colin rös. "Jean gick i min årskurs, i Ravenclaw."
"Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?"
"Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "
Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Men... Det är ju förfärligt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin.
"Men... du och din bror är väl...? Och Dean... Kommer inte han...?"
”Både Dean och Seaumus är halvblod så de klarar sig nog. Vi har gjort en del förändringar, med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. det är livsfarligt! Om de upptäcker er..."
"Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror.
"Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om huruvida vi har en brylling som arbetar med Kentauruppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. "
Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snärjdes ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillagas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.
"Drakar?" Jag kunde inte hålla rädslan borta från rösten när jag stirrade på det enorma vidundret som satt fasttjudrad utanför porten. Aldrig hade jag sett något liknande. Draken vecklade ut sina vingar och vrålade ilsket mot oss. Den verkade stor och klumpig där den med ben som påminde om små stridsvagnar desperat krafsade i marken efter föda, medans den då och då fick ett utfall och skrek ut sitt missnöje över sjön. Färgen på den fjällprydda kroppen liknade torkad senap och ögonen var stora och gula med rödsprängda pupiller. Trots att hon i sin helhet var så skräckinjagande kunde jag inte låta bli att känna ett vist stygn av medlidande i hjärtat. Framför draken låg ett näste med krossade ägg och jag anade hur de burit sig åt för att locka henne till att komma så nära så de hade kunnat tjudra fast henne.
"Där är en till."
Jag vred på huvudet åt det håll som Dennis Creevey pekade och fick syn på ännu en drakhona med ett krossat bo framför sig.
"Det där är helt barbariskt", viskade jag. "Hur kan dem ens.. Vad är det?"
Colin hade plötsligt blivit blek om kinderna.
"Jag tror jag vet hur de tar reda på om man är renblodig eller inte nu."
Han svalde och pekade med ett darrande finger mot ingången där en flicka från Huffelpuff precis hade blivit stoppad. En utav männen som registrerat oss släpade fram henne till drakhonan på höger sida som genast började sniffa i luften. Så fick hon med ens vittring på något och gav upp ett vrål som fick löven på träden närmast henne att falla av. Mannen gestikulerade till en utav sina kumpaner som slöt upp vid hans sida.
"Vem är du?" skrek han till flickan som nu gråtande fallit ner på knä.
"Är du verkligen Carrie Clearwater?"
"Ja!" svarade hon snyftande och knäppte händerna över bröstet. "Jag svär!"
"Och du är ett halvblod?"
"Ja, ja, ja!" skrek hon. "Min mamma var häxa, jag kan bevisa det!"
Mannen som anslutit slet tag i hennes axel och skakade henne hårt. Sedan pekade han mot draken som fortfarande vrålade. "Och hur kommer det sig då att draken antyder annat?"
"Jag vet inte, jag vet inte! Snälla ni, snälla ni, jag kan bevisa.."
"Här finns inget att bevisa flicka. " Mannen med det vaxgula ansiktet böjde sig fram och strök en slinga av mörkt hår från flickans ansikte som nu var lika vitt som snö. "För bort henne. "
"Nej! Jag lovar, jag kan bevisa det! Jag kan bevisa att jag talar sanning!"
"Nej Ellie!"
Utan att jag hade lagt märke till det själv så hade jag tagit ett par steg i riktning mot flickan som nu under ett utdraget plågat skrik som fick nackhåren att resa sig fördes bort av de två männen.
"Vi är redan illa ute som det är."
"Vart för de henne?"
Colin rös och bet sig i läppen. "Det vet du", sa han lågt.
Svaret fick mig att rysa.
"Azkaban?"
"In med er nu! Skynda på, kom igen. Söla inte! Vi har inte hela dagen på oss."
Filch kom staplande med flaxande armar och vi började röra oss mot entrén. Ingen, inte ens slytherineleverna, verkade vara särskilt sugna på att passera drakarna som oavbrutet kastade sig av och an.
"Men Colin", väste jag lågt för att inte fel öron skulle uppfatta mina ord.
"Du och Dennis..?"
"...har haft kontakt med bröderna Weasley som jag redan sagt. Oroa dig inte."
Han log ett leende som var ovanligt blekt för att komma från honom.
"Vi fixar det här."
Han knep ihop ögonen, tog sin lillebror i handen och passerade draken. Den vred ena ögat mot dem så vitan blottade sig och för en ögonblicks sekund trodde jag att slaget var förlorat. Så vände den lika hastigt på blicken igen och högg mot Theodore Nott som i sakta mak rörde sig efter ett par andra slytherinare. Nott höjde inte ens blicken. Han fortsatte bara att gå som om ingenting hade hänt och jag gjorde mitt bästa för att följa hans exempel.

OMG Trezzan!
O.M.G.

Alltså, okej.

Jag VET att du är den av oss två som utvecklats mest genom åren.

Men att du utvecklats SÅHÄR bra, det visste jag inte!

Jag ryser mig igenom hela kapitlet. Så jäkla bra! Sättet du skriver, hur du fångar mig från första stund. Hur du sätter en sådan personlighet över karaktärerna. Jag kan riktigt känna Jessicas hånfulla blick på vår allas Snappe, se hur hon ler när hon tänker på hur de mobbade honom. Lenheten i hennes röst, ”Snorgärsen”, det går verkligen att höra hur hånfull hon är, känna hur deras tidigare skolår kommer upp till ytan igen.

Och Snape… Hans ilska, kanske även något mer. Förudmjukelse? Rädsla? Något är det. Något i hans blick. Något i hans röst. Jag kan inte sätta fingret på det, men de finns där. Hur Jessica bara är så överlägsen. Vad han än säger, så rår han inte på henne. Han är nästan desperat. Varför? Det ska bli intressant att dyka ner mer i det här.

”Och du vet vad allt detta handlar om?” undrar Severus Snape och möter flickans blick. Hon har ett iskallt skal och ögon lika blå som Arktis glaciärer. Kylan närmar sig honom och han gör allt i sin makt för att inte rysa.
Kan inte låta bli att älska honom för detta Hon får honom att rysa! Han, allas vår Snappe! Jag tror det är första gången någon förutom Mirre och möjligen Lily har någon känslomässig påverkan på honom, och jag älskar det!

”Du bör passa dig, Snape, för du befinner dig i mitt hem. Mina regler. Och gör du något fel så är du ersättbar. Det är inte jag. Du är bara ett smutsigt halvblod och du förtjänar platsen du har. Golvet omfamnar dig.” Hennes röst är likgiltig och när hon vandrar därifrån har hon trollstaven i högsta hugg. Redo för honom om han skulle våga röra henne i hennes egna hem. Hemmet som är bundet till henne via blodsmagi. Uppför alla nittiofem trappor till sitt – nej, hennes och Evans – rum. Det är tidigt, lördagsmorgonen den femtonde juli 1978. Men hon faller utmattat på himmelssängen och sjunker in i en mardrömsfylld sömn. Oh detta stycke. Alltså, Jessica. Du är min idol. Du vill ju inte vara med den där fule jäkeln, förstå det! Du älskar någon annan... Du ska vara med HONOM.


Jag väntar med spänning på resten! Varför tar dem Jess blod? Vad händer? Vad ska hända? Åh låt mig inte vänta för länge älskling! Jag vet inte hur du gör, men du gör det. Jag är ditt största fan in i döden ♥

Nämen! Vad skådar mitt öga... ett kapitel!!!
Exakt vad jag behövde nu, tusen gånger miljoner tack ♥

Återigen, jag ÄLSKAR Idas personlighet!
Hon är verkligen en tuff tjej, en sån som Draco behöver. Aldrig något mesande eller fjäskande, utan bara så... Underbar!

Ida himlade med ögonen. Hon hade inte ens haft en tanke på att smyga tillbaka hit när hon äntligen skulle få komma tillbaka till sin egna sköna säng. Sköterskan gav henne ännu misstänksam blick innan hon bestämt stegade därifrån och lämnade dem ensamma.
Alltså, detta liksom! Hon är så underbar!
Men visst hade jag inte haft något emot lite mys Ida och Draco emellan, det ska jag erkänna :* Dem där kyssarna går inte av för hackor dem inte...!

”Alla är svaga ibland”, sade Malfoy lågt och strök undan en guldblond slinga från hennes ansikte. Hon hade lust att kalla honom hycklare. Namnet Malfoy var inte något hon förknippade med svaghet. Men något med synen av honom med bandage runt huvudet och det silverblonda håret som stod på ända fick henne hejda sig. En minnesbild av Malfoys panikslagna blick från lördagen flimrade förbi för hennes inre.
Nawww. Blir så rörd här. Du är fantastisk på att beskriva känslor. Jag avundas dig, för det har jag själv så svårt för. Riktigt, riktigt bra gjort. Jag ryser. Och visst är det otippat att det kommer från honom. Ändå, någonstans, är det de? Vi vet alla hur han haft det.
^
Å jag vill ha mer om Dracos bakgrund, mer om hans sårbarhet! Du och din ff:n gör mig galen!

Så himla fint när du skriver om Harry. Magiskt, den där vänskapen vill jag själv verkligen komma åt. Att ha en vän i vått och torrt, att få känna den där, som du beskriver så bra, "familjära" känslan. Så fint och äkta ♥

Håller med dig, ett litet kapitel med väldigt mycket innehåll. Otroligt bra, finner inte riktigt några andra ord som kan beskriva hur bra det här faktiskt var. Sluta aldrig skriva, lova mig det. Du kommer gå långt.

Längtar efter fortsättningen!