Afflicted by evil [SV]

Titel: Afflicted by evil (Drabbas av det onda)
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Inte en blekaste aning.
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Alice och Annie är två systrar. Alice den äldre av dem två går sitt femte år och Annie sitt fjärde. Snart börjar olika saker inträffa, elever försvinner och även andra saker händer på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom.

FÖRSTA DELEN

Alice fötter klapprade emot det hårda stengolvet i en av Hogwarts korridorer. Den ensamhet hon fruktade mest var den som nu var henne hack i häl. När hon kastade en blick bakåt tog något emot framifrån. Hon vred på huvudet och bet sig ursäktande i läppen. ”Se dig för, Stryder”, sade den blonda pojken med sin välbekanta släpiga röst. ”Ursäkta mig, Malfoy”, svarade Alice oberört och föste undan honom. Malfoy som tog några steg tillbaka blängde på henne med ett hatiskt uttryck i det bleka ansiktet. Alice fortsatte igenom korridorerna. En kall röst viskade i hennes öra och panikslaget vred hon häftigt huvudet. Först till höger sedan till vänster men ingen fanns där. Alice bet sig i läppen igen och tog sig in på flicktoaletten. Det var ödelagt, lika ödelagt som på en kyrkogård. Alice lutade utmattat ryggen emot en av båsets dörrar. Lågmälda snyftningar hördes ifrån insidan av ett av de andra båsen. Alice – som trott att hon var ensam knackade på båsdörren. ”Är du okej där inne?”, frågade hon. ”Nej”, svarade en flickröst följt av en snyftning. ”Vad har då hänt?”, frågade hon. ”Malfoy”, snyftade flickan. Alice som kände ilskan välla upp inom henne. ”Vad har han gjort?”, fräste hon. Flickan inne i båsets lågmälda snyftningar ersattes av hejdlösa tårar och hackiga våldsamma snyftningar. ”Svara mig!”, sa Alice och knackade på dörren. ”Jag… jag var på väg till Ravenclaws sällskapsrum. Jag hade med min… min dagbok”, sa hon och var tvungen att stanna upp. ”Han tog den och… läste upp stycken ur den.” Hejdlösa snyftningar utbröt och tjejen som kom ifrån Ravenclaw. ”Öppna dörren!”, svarade Alice. Dörren öppnades och en tjej med ljusblont hår satt på toalettlocket med våta kinder och svagt rosa ögonvitor. Alice var inte förvånad, men hon kunde inte låta bli att känna medkänsla för den sårade Ravenclaw eleven.  Trots att hon inte gillade elevhemmet allt för mycket. ”Har han kvar dagboken?”, frågade hon och såg undrande på den andra tjejen. ”Ja, antar det”, svarade hon och hejdade en snyftning. ”Låt inte honom trampa på dig! Det är det han är van vid, folk som backar undan.” sa Alice. Den unga tjejen med blont hår kastade sig om halsen på Alice snyftade intill hennes axel. ”Tack så hemskt mycket”, sa hon. Plötsligt försvann glädjen i hennes ansikte och hyn bleknade. ”Min dagbok då, hur ska vi få tillbaka den?”, tårarna var nära att tränga fram igen. ”Jag ska se till att få den tillbaka!”, lovade Alice. ”Jag är Alice Stryder förresten”, tillade hon med ett leende.
 
Alice gick med långa steg fram till Malfoy och knuffade honom i sidan. ”malfoy, var har du dagboken?”, fräste hon. Malfoy såg chockat på henne – som om han inte visste vad hon pratade om. ”Vadå då?”, frågade han. Alice kokade av ilska, hon hade ingen lust med att lyssna på honom resten av dagen. ”Du har stulit en dagbok, av en blond tjej. En Ravenclaw elev.” sa Alice och lade automatiskt armarna i kors över bröstet. ”Jaha, den dagboken.” sa han och log hånfullt emot Alice. Crabbe och Goyle stod lutade emot väggen intill med lika falska och breda flin som vanligt. Hon var mycket irriterad på Malfoy och hans korkade vänner. ”Malfoy, jag vill att du ger tillbaka den”, svarade hon och knöt högra handen bakom ryggen. Malfoy stod nonchalant och flinade utan att svara. Alice mådde ett slag emot Malfoys ansikte och fick in en fullträff. Hon träffade käken med en väldig kraft. Malfoy som hade varit oberedd på allt vacklade till och hans rygg slog i väggen med en ljudlig smäll. Crabbe och Goyle backade undan och såg förskräckta och nästan rädda ut. Förolämpningen speglades i Malfoys ögon och de var blanka av tårar. Tårarna som egentligen inte skulle finnas där kunde Alice inte förklara. För hon visste inte varför. Malfoy vek undan blicken och drog fram en bok ur klädnaden. Alice tog emot den utan så mycket som ett ord. Efter det försvann Malfoy igen, lika snabbt som i ett trollslag. Alice ryckte på axlarna och höll dagboken i ett stadigt grepp. Då var det bara det att hon måste hitta flickan som den tillhörde. Hon hade en känsla av att hon kunde hitta flickan i biblioteket så hon började med detsamma att gå i riktning emot biblioteket.

Mycket riktigt så befann sig flickan i just biblioteket. ”Hej igen”, sa Alice och log strålande emot Ravenclaw flickan. ”Fick du tillbaka den?”, frågade hon oroligt. Alice nickade och den korta, lilla flickan kastade sig fram och kramade om Alice hårt. ”Hm… ja, här har du den.” sa Alice och drog fram dagboken. Flickan tog den tacksamt och log ett strålande leende. ”Tack, förresten jag heter Amber Evans”, tillade hon glatt. Alice nickade kort och log. En ljudlig svordom ekade emot biblioteket. Bibliotekarien hyschade och gav någon på andra sidan av hyllan en sträng blick. Alice nyfikenhet tog över och hon rundade hyllan. Där satt hennes yngre syster, Annie med en gigantisk bok uppslagen framför sig. Hon hade ett irriterat och fundersamt uttryck i det rosiga ansiktet. Alice log och satte sig ner bredvid henne. Annie gav sin syster ett lysande leende. ”Hej, Alice”, sa hon överlyckligt och slog armarna om sin syster. ”Snälla hjälp mig, jag står inte ut med att läsa allt detta”, viskade hon intill Alice öra när hon lutade sig fram. Alice kunde inte undkomma den lilla fnissningen som slapp ut mellan hennes läppar. Ännu ett irriterat hyschande ifrån bibliotekarien hördes. Annie flinade elakt och slungade ett av bibliotekets bläckhorn i väggen. En ljudlig flämtning hördes och bibliotekarien stoppade föremålet i luften så att det med säkerhet kunde ställas tillbaka på bordet igen. Annie slog igen boken så att dammet yrde och stoppade in den under armen. Alice tog fjäderpennan och bläckhornet och stoppade ner den i en liten väska som Annie brukade ha sina ”skriv grejer” i. Annie log tacksamt och lämnade biblioteket tillsammans med sin syster. De svamlade om allt möjligt, skrattade och skojade. Men snart avbröts friden och Alice sträckte fram en hand för att hejda Annie. Längre fram stod Crabbe, Goyle och Malfoy. Annie log skämtsamt emot dem och tog några steg emot dem. ”Vilka glada gossar vi har här då”, sa hon och imiterade professor McGonagall. Vare sig Crabbe eller Goyle såg speciellt roade ut, men Malfoy tog hem segern. Inte ett ända tecken på glädje visades i hans spända ansikte. Malfoys blick letade sig nedåt golvet och han knep ihop läpparna till ett smalt streck. Annie stod med armarna i kors och hånflinade emot dem. ”Ni Stryders är alla ett gäng skithögar”, spottade Goyle fram och såg för några sekunder mycket nöjd och belåten ut. ”Goyle, jag har länge funderat över om alla i din familj är feta dumskallar. Har jag kanske rätt?” svarade Annie med ett tonfall lent som silke. Malfoys ansikte sprack upp i ett leende, de var sannerligen litet men nog var det ett leende alltid. ”Uppenbarligen”, sa han lugnt. Goyle stirrade på Malfoy med uppspärrade ögon. Han var mycket förvånad och det märktes tydligt. Men han sa ingenting, stod bara med uppspärrade ögon och vidöppen gap med blicken riktad emot Malfoy. Annie lade huvudet på sned och hennes ögon glittrade som kristaller. Hon älskade att retas med andra, det var höjdpunkten med att vara liten och sprallig. Egentligen var hon inget barn men hon var mycket barnslig, pratglad och retsam. ”Ledsen pojkar, vi har inte tid med er”, sa hon och log halvhjärtat. Sedan nickade hon emot sin syster och började gå igenom korridoren på väg bort emot förvånade Goyle, mållösa Crabbe och hånfulla Malfoy.

Bra, som alltid 8D.

Bra.

Jättebra!

Andra delen

Alice fingrar trummade emot bordskivan samtidigt som hon väntade på att frukosten skulle dukas fram. Annie som satt bredvid henne halvsov men huvudet lutat emot handflatan. Alice log vänligt och skakade sin systers axel. ”Annie, vakna nu!” sa hon. Annie ryckte till och rätade på sig. ”Eh… ja, förlåt” sa hon och harklade sig. Alice leende väckte sig bredare och Annie besvarade de med ett glittrade leende och klappade sin syster på låret. ”Jag är bara lite trött.” Annie hade hört ett isande skratt och vred på huvudet för att undersöka det. ”Stryder, hänger du med fjärdeårselever?” hördes en släpig röst utropa. Alice visste allt bra mycket väl att det var Malfoy och han visste mycket väl att Alice hade ett yngre syskon. ”Håll klaffen, Malfoy!” ropade Alice tillbaka. Malfoy knep ihop läpparna och blängde hatiskt på dem. Annie brast ut i skratt och började sedan ösa upp sin frukost.

När de två syskonen var på väg emot Slytherins sällskapsrum stötte de inte ihop med Malfoy, de stötte ihop med en lång, smal kille vid namn Darius. Darius gick i sjätteårskursen. ”Hej, Stryders” sa han vänligt när han slöt upp bredvid dem. Annie var alldeles mållös. Hon gick på Darius vänstra sida och såg förvånansvärt drömmande ut. ”Hej, Darius” svarade Alice uttryckslöst. Hon märkte att Annie var fängslad av Darius hon skrattade åt hans ur trista skämt hela vägen till sällskapsrummet. Darius gjorde en gest emot dörröppningen. ”Damerna först”, sa han artigt. Annie log strålande emot honom och gick in i sällskapsrummet med ögon som glittrade likt ”stjärnhimlen” i Stora Salens tak. Alice himlade med ögonen och slog sig ner i en fåtölj. Annie satt och pratade uppspelt med Darius om studier och annat tjafs Alice inte ville lyssna på. Hon drog istället fram en bok och började läsa. Djupt ansträngde hon sig för att inte resa sig upp och slå ut Darius perfekta vita tänder för att få tyst på hans skrytiga pladder. ”Annie, jag går och lägger mig” sa hon till sin yngre syster som bara nickade till svars. Alice traskade iväg till sovsalen under tystnad. Hon hade fortfarande boken och pressade den hårt emot bröstet hon slog sig ner i korridoren. Slog upp boken och började läsa innehållet igen. Det vad uttråkande men vad annars skulle hon göra? Hon ville absolut inte sova, hon hade alltid varit den typen som inte gillade att gå och sova om hon absolut inte var tvingad till det. ”Alice” lillasysterns röst slog emot stenväggarna och ekade i den folktomma korridoren. Alice slog upp blicken och svarade ett tyst ”hej”. Den yngre systern sjönk ned intill Alice och log ursäktande. ”Förlåt”, sa hon. Alice mötte systerns blick och log. ”Det gör ingenting!”, så inledde de evighets långa oseriösa samtalet mellan två systrar. Annie vek sig dubbel av skratt och hon blev snart rosig om kinderna. Alice rynkade pannan och knackade systern sedan på axeln. ”Annie, är det bara jag eller hör jag fotsteg? Springande fotsteg?”

Fotstegen avtog och korridoren blev fullkomligt tyst, kusligt tyst. Alice mötte Annies blick och sedan reste hon sig upp. ”Det är sent, vi måste skynda oss till sovsalen”, sa hon och började sedan röra sig i riktning emot sovsalen. Annie följde efter henne under en spänd tystnad. De var länge sedan Annie hade varit tyst så länge. Vanligtvis brukade hon prata om vad som helst, inte inatt.

”Alice, vakna!” ropade Annie och Alice vaknade med ett förskräckt uttryck i ansiktet. Hon förstod ändå att de var tvungna att skynda till Stora Salen. Hon kastade sig upp och skyndade sig med att klä på sig sin Hogwarts uniform. Annie stod redan fullt påklädd och kammade som hastigast igenom det mörka håret. Hon kastade kammen till sin syster som fångade den i luften. Snart var de två systrarna på väg till den Stora Salen för att äta frukost, då hördes plötsligt ett skrik av förfäran. Alice och Annie utbytte osäkra blickar. Var det någon som blivit skrämd? Kanske blivit rädd för en spindel? Alice ville inte riktigt tro på något av de två fånga alternativen. De två skyndade runt hörnet och fick se Pansy Parkinson stå med en hand för munnen. Hon var ovanligt blek i ansiktet och såg vettskrämd ut. ”Vad nu då?”, frågade Annie sömnigt. Hon hejdade en gäspning när hon såg anledningen till Pansys skräck. På golvet intill väggen låg Draco Malfoy. Han var likblek i ansiktet och såg nästan död ut. Alice såg inte förvånad ut alls, bara tvekande. Pansy hade brustit ut i gråt och satt nu intill Draco och bad honom om och om igen att vakna. Alice hade fått nog. ”Äsch, flytta på dig!” fräste hon och knuffade undan Pansy. Pansy såg faktiskt förvånad ut. ”Vad har…”, Annie avbröt henne genom att klappa till henne hårt på axeln. Med framgång, hon tystnade tvärt och började torka sina tårar. ”Pansy, han lever. Ser du inte att han andas?”, sa Alice och vände sig till Pansy som skakade sorgset på huvudet. Hon såg nu förtvivlad ut. Alice klappade till Draco på kinden för att få honom att vakna. Han visade inget tecken på att han känt det. Hon provade igen. Fortfarande ingenting hände. Annie himlade med ögonen, tog några steg närmare Draco och sparkade honom i sidan. Draco slog genast upp ögonen, de var fyllda med skräck. Pansy brast ut i gråt igen och försökte kasta sig om halsen på honom. ”Åh Draco…”, tjöt hon. Men Draco såg bara förvirrad ut. Han knuffade undan Pansy. ”Rör mig inte!”, fräste han. Pansy damp ner på stengolvet, såg Draco resa sig upp och borsta av sin klädnad. Hans ansiktsuttryck såg ut som de brukade med det var någonting som fortfarande inte var avslöjat. Draco såg på dem, alla tre. ”Vad stirrar ni på?”, frågade han irriterat. Annie ryckte oberört på axlarna, vände ryggen till och började gå igen. Alice såg osäkert på Draco innan hon följde efter systern. Pansy var på väg åt något annat håll men hennes sårade snyftningar kunde säkert höras ända till Förbjudna skogen. Alice och Annie slog sig ner vid Slytherins bord och Annie började genast äta, som om allting stod rätt till. Alice var inte lika säker.

Åh, denna ff är så BRAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!! *bevakar*

Jätte bra.

Vad kul att ni gillar den, jag lägger upp mer på en gång! Hoppas ni bara inte tycker det blir för mycket att läsa. Säg till i sånna fall!

Tredje delen

Alice såg bort emot Griffyndors bord. Blicken letade sig emot Potter, Weasley och Granger. Weasley påminde i denna stund om Annie. De båda satt och glufsade i sig mat. Alice suckade ljudligt och vände blicken ned i den orörda frukosten. Högljudda snyftningar hördes igen, Pansy slog sig ned vid bordet och gömde ansiktet i händerna. Alice lyckades ursilja hennes röda tårfyllda ögon och blöta kinder. ”Hur kan man gilla den där grisen?”, hörde hon Annie säga. Hon hade tydligen sett vart systerns blick ledde. Alice skrattade till och såg på Annie som höjde ögonbrynen och log en av sina oseriösa leenden hon alltid skulle skryta med. ”Vem menar du?”, frågade Alice och log brett. Annie himlade med ögonen och mimade Malfoy. Hon ville inte riskera att Pansy hörde henne och började vråla ut sin sorg. Alice såg att Draco kom in i Stora Salen. Han ängade inte ens Pansy en blick, hon brast ut i hejdlöst gråt igen och rusade ut ur salen. Annie himlade med ögonen och satte sig med ryggen emot bordet. När Draco stegade förbi sträckte hon ut benet och fällde Draco. Draco tappade balansen och vacklade till. I fallet grep han tag i ärmen på Alice klädnad och drog henne med sig. De föll båsa två i stengolvet med en dov duns. Annie såg förvånat på dem och log sedan brett. Alice skyndade sig upp på fötter, rättade till klädnaden och blängde på Draco som också tagit sig upp. Han fick onda blickar av några Slytherinflickor. Alice antog att det var Pansys små vänner.

Draco kände sig obekväm där han stod, utpekad och hånad. Han såg att Potter tyckte att detta var ett perfekt tillfälle att skratta åt honom. Självklart så satt Potter och Weasley och skrattade åt honom, som om han hade varit en clown. Draco kände att det hettade i ansiktet av ilska. Han knep ihop läpparna och blängde på Potter med avsmak. Fötterna rörde sig emot de stora dörrarna, han skulle därifrå. Han gick genom salen med blicken i marken och plötsligt slog något emot hans högra axel. Han tvingades runt och snurrade ett helt varv och slog i väggen bredvid porten. Det var den långa, biffiga Darius McRair. Draco avskydde honom, han var svinig. Han rynkade på näsan då han såg på Draco. ”Förlåt mig, jag såg dig inte!”, sa Darius. Draco rusade ut, fullkomligt förolämpad.
Han slog upp dörren till sällskapsrummet och kastade sig ner i en fåtölj. Han drog gång på gång handen igenom det vitblonda håret. Han ville bara glömma det som just hänt. Han lade snart märke till att han inte var ensam. Det satt en tjej i ett av rummets hörn. Hon hade en bok i knät och snorade ljudligt. Det var Pansy. ”Vad nu då?”, fräste han åt henne. Hon såg upp och hennes ögon blev blanka av tårar. ”D-du...”, stammade hon men fick inte fram något mer. Draco kokade av ilska och blängde på Pansy. Han hade nog aldrig varit så förbannad på en person, eller jo, kanske på Potter och hans vänner. ”Ut med språket bara”, fräste Draco irriterat. Pansy snyftade och skakade på huvudet. ”Sluta vara en sådan barnunge Pansy!”, utbrast han och reste sig upp. Ingen kunde förstå hans dåvarande ilska. Crabbe och Goyle fann honom sitta ensam i en korridor. De två såg frågande på varandra innan det tog mod till sig och gick fram till sin vän. ”Draco…”, sa Crabbe försiktigt. Draco ryckte till, han hade inte sett dem komma. Han såg på dem båda med avsmak. ”Nej…”, svarade han sedan och såg lite besvärad ut. Goyle tog några steg närmare och Draco drog fram trollstaven och riktade den emot honom. ”Backa”, fräste han. Goyle höjde händerna och backade undan. Draco reste sig och blängde på sina två ”vänner”. Den senaste tiden hade han inte trivts i deras sällskap. Draco vände ryggen till och rusade bort ifrån dem. Han försvann in till pojkarnas toalett och låste in sig där. Just i denna stund hade han inte något emot att vara ensam. Han lutade sig emot väggen och ilskan ersattes av rädsla. Han tänkte nu tillbaka på den där kvällen. Han hade varit på väg till sovsalen. Usch, han ville inte ens tänka på det som hänt den natten. Det var bara för skrämmande. Han sjönk ihop på golvet och lutade huvudet emot knäskålarna. Ingenting var sig likt.
 
Alice gick in i biblioteket samtidigt krockade hon med Hermione. De gav varandra hastiga blickar och Hermione rodnade smått. ”Ursäkta mig, så klumpigt”, ursäktade hon sig. Alice log emot henne. ”Det gör ingenting, du verkar ha bråttom. Gå du”, sa Alice och såg Hermione le och sedan försvann hon emot det Alice antog var Gryffindors sällskapsrum. Alice slutade att fundera över Hermione och gick in i biblioteket. Hon började genast leta efter boken Professor McGonagall sagt att kunde vara stor hjälp till uppsatsen alla skulle göra. Hennes fingertoppar nuddade vid nästan alla bokryggar innan hon hittade boken hon letat efter. Den var på en hylla som var mycket högre upp än hon förväntat sig. ”Accio”, sa hon och boken var snart i hennes hand. Hon log men leendet bleknade när Annie och Darius kom in i biblioteket. Alice blev genast förbannad. Hon tog boken under armen och drog med sig sin syster ut ur rummet. ”Darius, det är viktigt. Jag måste få prata med henne, ensam”, sa hon till Darius som såg förvånad ut. När han var utom hörhåll skakade hon om sin syster. ”Gillar du honom? Snälla säg att du inte gör det!” utbrast Alice nästan förtvivlat. Annie skruvade nervöst på sig. ”Lite grand kanske…”, sa hon och försökte se oskyldig ut.
”Annie han är för gammal för dig!”
”Är han väl inte!”
 Annie såg faktiskt lite sårad ut när Alice bet ihop käkarna redo att klippa till med en ny kommentar. ”Jaja, som du vill då. Men om…” Alice hann inte längre än så Annie hade kramat henne och sedan stuckit. Någonting var inte som det skulle. Alice såg att Annie rättade till glasögonen innan hon gick in i biblioteket. Alice drog en hand igenom sitt ljusbruna hår innan hon började gå för att skriva sin uppsats. ”Ge tillbaka min bok, genast Goyle!”, hördes Rons lillasysters röst. Alice rynkade pannan och skyndade sig runt hörnet. Mycket riktigt där stod Crabbe och Goyle med en fet bok som de kastade till varandra. Ginny hade tårar i ögonen, antagligen var hon väldigt arg eller ledsen. ”Fetton, ge tillbaka boken!”, hörde Alice sig själv säga med en hög röst. Crabbe fångade boken och såg på Alice. Sedan kastade han boken till Alice som fångade den när den kom farande. De två började röra sig vidare och Alice gav vänligt tillbaka boken till Ginny. ”Tack, det var… snällt.”, sa hon och klämde fram ett leende. ”Det var det minsta jag kunde göra”, svarade Alice och gick sedan vidare med ett snabbt adjö. Alice undrade varför Crabbe och Goyle jäklades med Ginny och varför Draco inte hade varit där och styrt sina små marionetter. Hon skulle bli tvungen att förhöra honom om varför han legat av svimmad i närheten av Stora Salen. Hon bara måste göra det.
 
Tiden segade sig fram och Professor Snape hade aldrig varit så tråkig, vilket var väldigt underligt. Han brukade aldrig intressera Annie. Hon lutade huvudet emot handen och såg med trött blick på när Snape blandade ihop någon konstig röd vätska. Annie ritade snirkliga figurer med fjäderpennan och märkte inte att Snape stod framför henne. ”Stryder, tack för visat intresse”, sa han lugnt med en raspig röst. Annie ryckte till och ett skri slapp ut mellan hennes läppar. Snape såg smått förvånad ut en sekund men blev sedan till sitt vanliga sura jag. ”Stryder, straffkommendering”, sa han och gick tillbaka till katedern. Annie svor tyst för sig själv och började efter det att lyssna på Snape.
 
Alice antecknade allting som Professor Sprout sa. Hon ville gärna framstå som duktig, men hon antecknade delvis för att hon hela tiden hade tankarna på Malfoys märkliga beteende. Han hade inte dykt upp på någon av dagens lektioner och inte synts till utanför klassrummen heller. Alice var inte intresserad av varför egentligen, men hon tyckte att det verkade konstigt med tanke på att han nyligen hittats av svimmad i närheten av Stora Salen och att Alice och Annie hört springande fotsteg i närheten av sovsalarna. Plötsligt kom Flitwick inrusandes. ”ms Evans är spårlöst försvunnen, hon skulle ha varit på lektionen i trollformellära idag, men hon kom aldrig. Inte på sina andra lektioner heller”, sa han oroligt. Sprout såg lite orolig ut. ”Men du är ju Ravenclaws föreståndare… du ska väl veta vart hon tagit vägen?”, frågade hon. ”Hon syns inte till”, sa han och såg ner i marken. Sprout nickade. ”Elever, ni har en vecka på er med uppsatsen, gör den noga”, sa hon och alla elever reste sig upp och lämnade klassrummet. När klassrummet var tömt var alla uppspelta och pratade vilt med varandra. Eller i alla fall tjejerna, det visste tydligen vem personen var. Sedan gick det upp för Alice. Amber Evans! Det var tjejen som fått sin dagbok stulen. Hon drog efter andan och rusade för att prata med Annie. Hon var tvungen att få veta allt. Absolut allting.

Ett jättespännande och JÄTTEBRA kapitel!!!!!!!!!

Jätte bra!