Dottern [SV]

Titel: Dottern
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 30
Färdigskriven: Ja
Rating: PG-13
Beskrivning: Uppföljare till Ida S och Eilonwy's fanfiction Draco och Hermione!

VA????????

Förlåt, jag och Eilonwy (som tillsammans ligger bakom ficarna)
hade ett lite dåligt upplägg. Vi har skrivit "Draco och Hermione" och en uppföljare, "Dottern", men bestämde oss för att bara publicera "Dottern" eftersom den kan läsas fristående och är lite mer seriös än "Draco och Hermione".
Men så fick vi ingen respons på denna, så vi tog bort de få kapitlen vi lagt upp och insåg att det var nog smartare ändå att börja med "Draco och Hermione" istället ändå

Här är länk till "Draco och Hermione" http://www.mugglarportalen.se/index.php#forum.php?topic=6328

Men när vi lagt ut alla kapitel på den, kommer vi återvända hit och lägga ut fortsättningen, alltså "Dottern"-kapitlen, här =)

ok

HEJ ALLA SOM HAR LÄST "DRACO OCH HERMIONE" och alla övriga också, förstås, men detta är en uppföljare (även om den KAN fungera fristående också, så förstår man bättre om man läst Draco Och Hermione först =) )

Haha, gissa vad detta är? Detta är inget mindre än uppföljaren till Ida S och Eilonwy 's otroliga, makalösa, sensationella fanfiction om halv-dementorn Draco Malfoy och hans ändlösa kärlek till Hermione Granger, som han råkade göra på smällen en sen augustikväll.
Hermione blev halv-dementors-gravid, och en sån graviditet går mycket fortare än vanliga människo-graviditeter, så lagom innan skolan började efter sommarlovet så hade Hermione fött ett litet barn. Eftersom Hermione inte på några villkor ville hoppa av sin Hogwarts-utbildning adopterade hon bort det lilla barnet till en familj som hennes mamma kände, ett par som inte hade några egna barn.

Mr och mrs Wright uppfostrade den lilla flickan, som de döpte till London, utan vetskapen om att hon var både häxa och en fjärdedels dementor. När brevet kom från Hogwarts tog de det inte på allvar- magi finns ju inte, eller hur? Och hur i hela fridens namn skulle London kunna vara en häxa? Nej,just det. London började aldrig på Hogwarts.

London visste inte att hon var häxa, eller att hon var en fjärdedels dementor. Men hon visste, att det var någonting som var annorlunda med henne.
Så fort det regnade, blev hon oerhört deprimerad. Likaså så fort det blev dimma. Hon läste av känslostämningarna runtomkring henne som en antenn, och tvingades anpassa sig därefter. Det var en av de märkliga sakerna.
Den andra var att hon aldrig kunde behålla någon av sina pojkvänner.

Kapitel 1:

De gick längs med gatan, han hade tagit hennes hand i sin och London hade stora förhoppningar om att den här gången, den här gången skulle det verkligen funka. I smyg sneglade hon på honom: han var snygg, han var ett år äldre och deras första dejt hade hittills varit väldigt lyckad. Hon hade inte gjort bort sig, de hade haft väldigt kul båda två- det var i alla fall vad London hade fått intrycket av.
De närmade sig korsningen där han skulle till höger, för att ta bussen hem, och hon skulle gå ett kvarter till tills hon kom hem till mr och mrs Wrights villa.
Daniel stannade, och kramade hennes hand.
"Jag har haft jättetrevligt ikväll", sa han och log mot henne. London besvarade hans leende.
"Jag också." De såg varandra djupt i ögonen, och när Daniel böjde sig ner för att kyssa henne steg spänningen inom henne. Skulle hon klara det, skulle det lyckas för en gångs skull...?
London besvarade kyssen, och kikade med ena ögat... fan. Hon släppte honom och backade, bedrövad, frustrerad.
Daniel stod och stirrade tomt framför sig, sen sjönk han ihop i en livlös hög.
"Åh, helvete också", tänkte London och backade ytterligare några steg. "Hoppas ingen såg det där."
Men gatorna var tomma på folk, som tur var. "Bäst att sticka innan någon kommer", tänkte hon och började springa i riktning mot sitt hem.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

oooooooh Ahhhhh ni måste skrivaa Meeeeeer
Den här är ju skitbra efter bara första kapitlet Meeeeer

Aw stackare =(

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Låt mig introducera er till den väldigt älskvärda karaktären som dyker upp i denna del ... både Ida och jag älskar honom. (och ja - det behöver ni veta)


Nu var hon trött på det här. Så fort hon kysste någon blev denne helt nollställd, och alla hon kysst låg fortfarande på sjukhus. Det hade varit så sedan så länge hon kunde minnas, och alla hon kysst låg fortfarande kvar på sjukhuset. Som tur var hade hon aldrig kysst någon offentligt, vilket hade lett till att hon enkelt kunnat fly därifrån innan någon upptäckte dem ... det var ju faktiskt inte hennes fel! Illa vore det dock om de vaknade och avslöjade henne. Men hon tvivlade på att det skulle hända på länge, hittils hade de inte funnit något sätt att väcka dem än.
Det var inte så att de dog, men de slutade helt enkelt att leva. Som om deras själ lämnat dem. London hade många gånger övervägt detta alternativ, men hur troligt var det? Ungefär lika troligt som brevet hon fått från hoggvårtornas skola för några år sedan ... fast då hade hon varit dum nog att tro på det. Som tur var hade hennes föräldrar tagit det hela med humor och svarat på brevet, och tackat nej till skolan. Nu hade det gått fyra år och skolan hade inte hört av sig. Självklart hade det hela varit en lek från någon okänd människa som säkerligen satt och skrattade än.
"Hur gick dejten?" London hade knappt märkt att hon snart var hemma. Hon vände sig om och mötte Felix blick. Varför envisades han med att följa efter henne? Bara för att de varit vänner som små ... men nu hade de gått i olika skolor i flera år, samt knappt pratat med varandra. Han hade börjat på en internatskola på mellanstadiet, men varje sommar envisades han med att åka hem och förfölja henne.
Nåväl, kanske inte förfölja. Men hälsa på henne när hon gick förbi, ringa på dörren när han ville hitta på något, efter att de knappt kände varandra. Deras vänskap kanske betytt något för honom, men London vägrade bygga upp den igen. Inte efter att han brutit löftet att de skulle börja i samma skola även på mellanstadiet. Hon visste att det varit ett barnsligt löfte, men det hade betytt mycket för henne. Deras vänskap fanns inte kvar, den hade slagits i spillror i samma stund som han satt foten i den där internatskolan ... hon hade inte brytt sig om att konfrontera honom om det. Förstod han inte själv var han en idiot, vilket han var. London hatade dock sig själv för att tycka om hans utseende. Med de där smala skarpa ögonen och det mörkbruna håret blev han snyggare för varje år som gick ... hon avskydde det. Han förtjänade inte att vara snygg. Fast, vem gjorde egentligen det. Alla snygga människor var antingen upptagna, homosexuella eller snobbiga och bortskämda.
"Det har du inte med att göra", väste hon kyligt tillbaka. Han ryckte på axlarna.
"Jag skulle vara svartsjuk, men ingen av killarna du kysser kommer någonsin tillbaka hit för en andra dejt."
Hon hade aldrig kunnat tro att han lagt märke till det - han av alla människor - men hon tänkte inte se förvånad ut. "De är inte för mig", mumlade hon innan hon vände sig om igen och fortsatte gå mot sitt hus några meter bort. Hon kände hans flin bakom sig när hon gick, men tänkte inte vända sig om igen.