Tack, J.K Rowling, tack.

Nu sitter jag här och klockan är över ett. Jag sitter här i min stora, alldeles för varma dubbelsäng med iphonen i handen och skriver. Vet ni varför? För jag kan inte sova. Jag är en sådan där typisk nattuggla, en av dem som aldrig sover och aldrig vill gå och lägga sig. Om jag skulle få ett andra liv i den magiska världen så skulle jag förmodligen återfödas som en uggla. En snövit, ståtlig uggla, precis som Hedwig. 

Vanligtvis, när jag inte kan sova så beror det på saker som ångest, tankar och frågor. Frågor och tankar om livet, den jag är och varför allt blev just som det blev, frågor som det egentligen inte finns några svar på. Vissa skulle nog kalla det för vanligt tonårsgrubbel och det är det förmodligen också. 
Men just i natt är det inte de här tankarna som susar runt i mitt huvud. Nej, i natt är det någonting annat. En sista insikt, en sån oerhört stark känsla. Jag känner den i hela kroppen, hela jag nästan skakar när jag skriver det här.

Men jag kunde inte hålla mig, jag behövde på något sätt få utlopp för de här känslorna som far omkring i mig. På något sätt få säga vad jag känner. Då hamnade jag här.. Mina kompisar förstår sig inte på sånt här, inte en enda. Och även fast mina vänner är de bästa, roligaste och underbaraste i världen så finns det en sak de inte förstår sig på.

I dag såg jag den sista av de 7 ( filmerna. Även fast jag läst böckerna minst 15 gånger var på både svenska och engelska (och en gång franska) så har det inte gått upp för mig förrän nu, när jag äntligen sett den sista delen. Harry Potter har nått sitt slut.

Jag vet att HP kommer leva kvar hos oss alla, i våra minnen, i våra hjärtan och i våra tankar och jag vet att denna magiska värld aldrig någonsin bara kan ta slut men det är så det känns. Ingen mer väntan på ny bok, inga fler filmer att hopplöst önska sig till att de ska släppas på DVD en dag tidigare. Snart är de inga fler biografer som fylls med trogna HP fans som köpt och bokat biljetterna veckor i förväg. 
Det är slut.

Mugglis, jag tycker att vi verkligen ska tänka till nu och fundera på vad HP verkligen betytt för oss och hur mycket det faktiskt hjälpt och påverkat oss. Kommer ni ihåg allt sjukt vist Dumbledore faktiskt lärt oss? Alla de ord han formulerat, alla de både grymma och vackra sanningar han sagt? Jag bär dem med mig varje dag och gör mitt bästa att använda dem i min vardag. Dumbledore är en av mina många idoler.

Kommer ni ihåg hur många gånger Harry förlorat någon han älskar? Sin mamma, sin pappa, Sirius, Dumbledore, Hedwig, Dobby, Lupin, Fred, Tonks, Monsterögat, och alla de andra som kämpade med honom, kämpade för sina liv, kämpade för en bättre värld att leva i. Kommer ni ihåg det? Vad det verkligen betyder? Saknad? Kärlek? Så oerhört mycket kärlek?

Harry Potter har lyst upp min barndom på ett sätt ingenting annat någonsin kommer att göra. Aldrig. Harry Potter har gjort mig till den jag är, har tagit mig hit till den 15-åriga tjej jag är idag. Harry Potter är och förblir. Harry Potter är en del av mig, en del av oss alla. Det är otroligt hur sju böcker kan göra en sån skillnad för så oerhört många människor, människor från alla världens hörn, människor i alla olika åldrar, storlekar och liv. 

Jag har bara en sista sak att säga. Tack, J.K Rowling, tack.

Du har lyst upp min barndom.

/dani

Inga ord. Fantastiskt fint och helt och hållet det jag känner!

Jag vill lägga mig ner och gråta. Just sådär känner jag ikväll. Jag vet att Harry Potter kommer vara en lika populär serie om tio, tjugo år, jag vet, men för mig - och er andra - som var de första som fick träffa Harry, Ron, Hermione och alla andra, för oss är det här något nytt. Jag blev introducerad till Harry Potter när jag var blott fyra år gammal, och såg den första filmen på premiären, utklädd till McGonagall (haha jaaa) och jag vet ärligt talat inte hur det är att leva utan väntan på en ny bok eller film i serien. Just nu vill jag mer än någonting annat skruva tillbaka tiden till år 2001, för det var då det hela verkligen började för mig. Jättefint skrivet, förresten, verkligen!

fint skrivet ♥

Vackert skrivet! ♥

Så fint ♥ Jag känner precis likadant

Vackert formulerat, jättefint skrivet!
Thanks for all J.K Rowling!

Alltså JLKDJlkjdfuau8r7 ()(/#090809jkj. Jättefint skrivet osv. Känns som mina ögon inte har varit helt torra sedan jag såg DHp2. Åh.

Tack för att vi har fått ta del av denna underbara värld, fått vara en del av den. ♥

Åh, precis så där känner jag mig också! Den människa jag blivit idag har mycket med HP att göra. Jag offrar mig mer för andra t ex, det vill säga, jag diskar för att göra pappa glad och allt vad det nu är. Kärlek är något väldigt stort och det gäller att visa det också, det har jag lärt mig av Harry Potter. Man ska ta vara på det man har här i livet.

Från den dag jag föddes har jag fått en ganska svår uppväxt. Men när jag blev lite större och när Harry Potter kom in i mitt liv så förändrades en massa. Det kanske låter helt sjukt att en bok/film kan förändra så mycket.. men det finns liksom så mycket budskap i dessa underbara böcker, det är som en slags bibel om jag får säga det själv.. Hade aldrig Harry Potter funnits så hade jag nog inte varit den människa jag är idag. Och jag vill verkligen tacka JK Rowling för det. Hon har verkligen förändrat mångas liv.

När något händer mig i vardagen så tänker jag nästan alltid, att såhär skulle Harry ha gjort, m.m. Harry Potter ingår väldigt mycket i min vardag, och jag älskar det verkligen ♥

När jag blir vuxen och skaffar barn så ska jag läsa Harry Potter som godnatt saga för dem, och jag ska läsa min egna saga jag skrivit, där jag bland annat blir kompis med Harry och allt vad nu är. Jag ska visa dem fimerna och berätta hur populärt Harry Potter var på min tid. Och jag tror även att flera barn kommer upptäcka serien med tiden. Tänk vad varm man blir inombords när man som vuxen hör något barn prata om Harry Potter, när man ser någon läsa boken eller springa runt med pinnar och leka Harry Potter. Tänk vad glad man blir då och jag hoppas innerligt att det kommer bli så. Den nya generationen står på tur..

Dina ord tog...
Vackert!