The cold in our bodies [PRS]

Vidomina

Alla i staden hade förberett hela staden för helgens festligheter, Nog kunde man se det. Doften av festligheterna spred sig och blandade sig med de mindre trevliga dofterna. Musik kunde höras från stora torget och barnens skratt ekade mellan husen.
Hennes ben värkte och ryggen ömmade efter skadorna hon hade men hon vågade inte göra något. Mannen som var slavhandlare ropade ut att hans slavar var de bästa och försökte locka både män och kvinnor att åtminstone titta på dem. Alices hår hängde i rufsiga testar över hennes axlar och hon svalde sitt saliv, för att få något i magen.
Försiktigt vände hon blicken och hon kunde se solen sakta gå ner vid havets ända och hon slöt sakta ögonen. Snart skulle de återvända till skeppet för natten.
"Titta hit din slyna!" Mannens grepp om hennes huvud fick henne att komma tillbaka och hon slets så hennes kedjor rasslade.
Han skulle snart föra dem tillbaka till båten för att sedan gå och roa sig. Äta mat och supa sig redig. Alice vågade inte ens kvida av smärtorna utan sträckte på sig så mycket hon klarade av och blickade tomt framför sig.

Rion hade gått med på att följa med till stadens firande av festivalen. Ivan hade väl egentligen inte gett honom något val. Men det kändes bättre av att Leo också följde med.
Ivan hade förklarat; det var viktigt att de visade upp sig, visa att de var en del av staden och stöttade. Skitsnack, tänkte Rion som visste att Ivan egentligen bara hade suget efter att få sätta tänderna i någon.
Var de än gick fick de blickar på sig. Eller rättare sagt, Ivan fick det. Han var greve och hade stort inflytande på stora delar av landet. Men han höll sig för det mesta i staden, i hans slott. Rion och Leo hade väl strykt omkring där också, till stor del. Men de var inte lika bundna till plikten, såsom Ivan, så därför kunde de resa mera fritt och syntes därefter mindre.
Flera bugade när de gick förbi och gjorde plats åt de så att de kunde passera förbi och se händelserna som pågick runt omkring.
De höjda rösterna om slavarna fångade Ivans uppmärksamhet. Slavarna var en lätt munsbit för vampyrerna. Han gick mot platsen i ett lugnt tempo. Leo och Rion följde efter.
Ivan ställde sig så att han lättare kunde få en överblick på människorna fängslade i kedjor. Blicken fastande på en kvinna med rött hår. Hon stack ut från mängden. Det var inte bara hennes utseende. Bakom all smuts och trasor, fanns en skönhet. Men det var något mer. Vad det var kunde Ivan inte sätta fingret på. Det gnagde honom och han ville få reda på det snart.
Han höjde en hand och pekade mot den unga kvinnan. "Henne ska jag ha. Du får ett guldmynt för henne."

Mannen vaknade till liv när han såg Ivan och de andra närmade sig. Han sträckte lite på ryggen och började utropa ännu en gång. När han väl såg att de hade styrt sina steg mot hans håll slutade han ha sin höga röst och log nu stort.
"Hon här?" Han pekade på Alice och log. Han visste vem den nya greven var och ville inte bråka med honom. De hade inte ens tagit sig en närmare titt på henne vilket fick honom att fundera men log ändå lika stort.
"Självklar min herre." Han gick fram medan han fiskade upp nycklarna. Snabbt gjorde han Alice fri och tog hennes arm och såg på henne. Böjde sig fram och väste i hennes ansikte.
"Bråka inte med mig." Han började leda henne mot sällskapet och log svagt.
"Ni är allt för snäll min herre." Han log och stannade framför dem. Han kunde känna doften av parfym och kläderna var ytterst vackra. Nog hade de pengar alltid. Ett guldmynt var lite för mycket för en slav men det ville han inte säga. Ju mer han fick ju mer kunde han dricka i kväll.
Alice var nu emellan dem och kände mannens hand mot sin rygg. Försiktigt höjde hon blicken och hon kände själv hur illa hon stank. Benen värkte efter att hon stått hela dagen. Varför ville mannen köpa henne? Alice kunde inte dagdrömma hela tiden. Hon svalde flera gånger för att försöka mjuka upp sina stämband så hon inte skulle låta som kråkorna när hon väl skulle tala. Försiktigt blickade hon på de tre och sänkte sakta huvudet. Hon var deras sak att göra vad de ville med. Hon hade inga rättigheter och skulle aldrig få det. Hon höll ena handen mot kroppen för att hålla kläderna på plats och hon synade Ivan med skrämda ögon.

Ivan tappade ett mynt i slavhandlarens handflata utan att titta åt mannens håll. Han hade bara ögonen för kvinnan.
Vid det här laget hade Ivans handling fångat Rion och Leos uppmärksamhet. Rion förstod ju förstås varför Ivan hade köpt henne. Hon var bara mat. Men det hade varit något mer med henne som fick Rion att reagera. Kanske var det hennes doft. Hon stank, som de andra slavarna där, men det fanns något mer. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Och just när Ivan skulle ta med sig Alice i armen gick Rion fram för att hindra honom, eller iallafall rikta Ivans uppmärksamhet åt något annat håll.
"Vad heter du?", frågade Rion kvinnan och sökte hennes blick. Ivan såg häpet på Rion, men lugnade sig något. Det var folk runt omkring och han ville inte dra till sig alltför mycket oönskad uppmärksamhet.

"Tack så mycket min herre. Vill ni ha ett rep? Så Ni kan leda henne utan att vidröra henne?" Slavhandlaren såg på Ivan och sedan en snabb blick på Alice. Vände sig sedan om mot de andra slavarna.
Alice i sin tur skakade av rädsla och höjde sakta blicken när hon kände hur Ivan närmade sig. Kunde se hans hand sträcka sig mot hennes men där tog det stopp.
Den ena av dom som hade följt med hade ryckt in. Hans röda hår var något rödare än hennes egna vilket passade honom oerhört bra.Hans kläder var oerhört vackra och han doftade inte illa som hon.
Lite skamset sänkte hon blicken men såg snabbt upp igen. Han hade frågat henne något.
"Mitt namn?" Kraxade hon fram, torr i halsen efter timmar utan någon dryck. Inte hade hon talat på timmar heller om det inte hade blivit till dagar.
"Alice sir." Sa hon efter ett tag och neg lite klumpigt. Skulle hon göra det? Var det inte så man gjorde mot finare folk? Det snurrade i huvudet och benen ville helst vika sig under henne men hon koncentrerade sig på att hålla sig uppe. Hennes blick fastnade på hans ansikte igen och hon begrundade honom ännu en gång. Nog var han vacker alltid och luktade inte svett som hon själv gjorde. Vem var denna man? Vem var mannen som hade köpt henne? För han verkade inte lika vänlig som mannen med det röda håret.

"Inget rep.."
Ivan blev avbruten när Rion steg fram för att fråga efter Alices namn. "Alice.", upprepade Rion och mötte hennes blick. Lät den dröja kvar ett ögonblick innan han steg åt sidan igen för att vända sig till Ivan. Ivan såg på Rion. Han förstod att Rion också hade uppfattat något särskilt med Alice. De skulle ta henne därifrån. Till deras hem.
"Då går vi.", sa Ivan och tittade fundersamt mot Alice. Han visade med handen att hon skulle gå före honom. Rion gick bredvid henne. "Den här vägen."
De lämnade mannen som de hade köpt Alice av kvar.
"Hur hamnade du i den här knipan, Alice?", frågade Rion medan de rörde sig från platsen.

Hon såg på honom och sedan på Ivan. När hon började gå så kved hon. Efter att ha stått stilla så mycket fick hennes muskler att börja arbeta igen. Det högg även i såret på benen och hon såg ner.
"Jag..." Hon vågade inte se upp på varken Rion eller Ivan. Men hon kände även den sista mannen.
"Jag..." Viskade hon återigen. Vad skulle hon säga? Huvudet snurrade och hon satte handen för pannan. Huvudvärken hade kommit tillbaka eftersom hon knappt hade ätit någon riktig mat på veckor.

"Hon är svag, Rion.", förklarade Leo som hade iakttagit de två vampyrerna tillsammans med Alice.
Ivan nickade och kallade på vagnen som väntade på de en bit längre bort. Folket fick igen göra plats så att hästarna kunde ta sig fram till dem.
"Jag hjälper dig in i vagnen.", förklarade Rion för Alice när vagnen stannade framför de. Han tog hennes hand och stöttade henne så att hon kunde kliva in.
Leo drog lite fundersamt i mungipan. Han kände Rion väl och visste han spel. Men någonting här gjorde honom en aning osäker. Vad hade Rion i kikarn? Och Ivan?
Ivan satte sig tillrätta på sin plats i vagnen. Leo klev in sist. När dörren stängdes om de var vagnen sedan i rullning. De skulle tillbaka till slottet.
"Vad sa du nu, Alice, hur hamnade du här?" Rion räckte över ett glas vin åt henne som han tagit från en karaff inne i vagnen.

Hon kved till av smärta igen och hon såg förfärad ut när han tog hennes hand för att sedan hjälpa in henne i vagnen. Inte hade hon rätt att sitta i den här vackra vagnen? När alla var på plats kände hon den tunga parfymerade lukten lägga sig. Det var som hon skulle svimma. Blickarna var väl inte på henne? Hon kände hjärtat slå hårdare och gjorde hennes sår värka något så fruktansvärt. Va hon inte hade tänkt på var att de förstod henne. Eller åtminstone den rödhåriga. Han hade talat samma språk som henne. Hade han bara gissat hennes språk?
Försiktigt tog hon glaset, aktade sig för att inte vidröra hans hand igen innan hon drack av lite av vinet. Det hade en fruktansvärd vitter smak mot hennes tunga och hon gjorde en grimas. Hon hoppas ingen skulle sett det och sänkte huvudet igen.
Hur hade hon hamnat här egentligen?
"Såld.." Viskade hon och såg bort. Hon ville inte uppleva allt igen och det här var den korta versionen.