Mirabilis - Vidomina & Medi

Vidomina


Så länge hon kunde minnas hade Isabelle alltid velat fira julen där snö fanns. Hon hade provat fira den en gång utan snö och sedan klagat efter det. Aldrig mer. Nu hade hoon fått det hon önskat. Ett stort hus, nästan en herrgård i timmerbyggnad Schweiz så nära alperna som det bara gick. Snö kom varje kväll så det såg helt underbart ut.
Värmen från eldstaden fick henne att minnas det soliga Louisiana och såg upp.
"Älskade? Gästerna kommer snart. Har vi allt klart?" Frågade hon och gick fram till Ivan.
"Jag skulle behöva jaga imorgon med."

Ivan klev in genom porten och borstade bort snö som fallit på hans axlar. Fortsatte gå, brydde sig inte om de blöta skorna och klev sedan ur de, vid skohyllan, för att byta till inneskorna.
"Hm? Allt klart?", ekade han. Och sakta, men säkert, gick det upp för honom vad Isabelle hade menat. Förberedelserna för festen. "Ja. Eh, ja, allt klart.", sa han och harklade sig. Ivan gick in i den stora salongen där han fann Isabelle. Han log, men då blev han påmind om blodet på sina egna läppar.
Ivan hade varit ute och jagat. Det kändes bättre att ha fått det gjort, innan så många skulle komma hit. Han ville inte riskera att bli ettrig, bara för att han inte hade ätit ordentligt.
"Jag är säker på att du hinner jaga nu innan alla kommer. Jag måste byta om.", förklarade han och torkade bort blod runt munnen med tummen sin som han sedan slickade ren.

Hon såg på honom med gnistrande ögon. Jaga nu. Åh så skönt.
"Då kommer jag inom kort. Jag är utsvulten." Sedan försvann hon ut. Vintern bet ite på henne eftersom det hon var.


"Hon sover?" Nicolai såg upp från boken och såg mot den sovande kvinnan.
"Är det en så bra idé att ta med henne till far? Jag menar hon är ju otroligt söt." Han nickade mot hennes vita hår.
"Och något som är så ovanligt är alltid vackert men Far kan vara lite.... Ägande?"

Ivan log lite tafatt efter Isabelle och försvann därifrån för att gå till sovrummet och byta om till något finare.


"Ja, hon är också trött, Nicolai.", sa Demitri som om det var självklart. Den här tiden på året och så mycket som skulle göras. Förväntningarna och plikterna, det var mycket att ha koll på.
"Pappa kommer inte göra något. Det är en fest. Han skulle inte ställa till det. Dessutom kommer Rion och Leo också. Han har inte råd att bli oense med de igen, tror jag.", svarade han Nicolai.
Han tryckte på gasen ännu och bilen accelererade. Demitri flinade lite. "Det är fint med snön, visst?"

Hon hade lyckas fälla ett rådjur och nu var hon mätt. Snabbt tog hon sig tillbaka och snubblade nästan in i sovrummet.

"Älskade. Du är så vacker. Hur kunde ingen se det tidigare?" Isabelle gick fram och såg honom i ögonen.
"Du räddade mig som barn och jag är dig evigt tacksam."


Han log och sträckte sig fram och smekte henne över kinden.
"Jag vet det. Hon är så skör. Ett människoliv bland vampyrer? " Han nickade sedan.
"Och vi får verkligen inte glömma dem. Rion är ganska flirtig med när det kommer till unga kvinnor om jag minns rätt."
Kvinnan röörde sig lite och lät huvudet falla mot Demtiris axel och suckade tungt. Håret föll ner i hennes ansikte.
"När kommer du smaka första gången?"

Ivan hade precis bytt om till en vinröd skjorta. Han knäppte den sista knappen innan han vände om för att få syn på sin hustru som snubblat in i sovrummet. "Gick det bra?" Han tog hennes hand i sin och kysste den. "Nej, du har fel. Han log varmt mot henne. Du räddade mig." Han böjde sig fram för att kyssa hennes kind och bytte en sista blick med henne innan han gick förbi och ut ur rummet. "Det doftar gott om maten. Folk borde vara här när som helst. Är det någon som vi vet kommer senare?"

"Hon kommer hantera det bra. Noelle Är mycket tuffare än vad vi tror."
Han tystnade och körde fokuserat. Noterade inte Noelles beröring när hon lutade huvudet mot Demitris axel. "Rion? Jasså." Han fnös. Demitri kände inte Rion så bra, så han var inte säker. Visst hade hade väl hört rykten, men helst ville han bestämma sin egen åsikt. "Ja.. undrar var han har hållit hus. Leo och Rion verkar komma och gå hur de vill.", funderade han högt och pustade ut. Kände sig otålig att komma fram.
"Hm?", ännu en gång vaknade Demitri upp ur tankarna. "Men det vet du ju. Jag har smakat. Pappa tog med mig."

Hon sårg på honom innan hon skrattade. Började ta av sig och letade efter något rent att ta på sig.
"Jag är så tacksam över du ville fira jul här. Jag avskydde den julen utan snö. Vad är det egentligen? Jul utan snö?" Hon fnyste och drog fram en röd klänning med glittrande detaljer.
"Den här kanske?" hon drog på sig klänningen.
"Vet inte om Rion och Leo kommer i tid. Pojkarna är påväg tror jag men annars tror jag alla kommer."

Han ryckte på axlarna innan han såg ut i mörkret. De var inte långt ifrån stugan nu och han suckade.
"Jag har saknat dem. Visst vi höll oss varandra nära ett långt tag men det är alltid bra att vara nära sin familj."

Ivan stannade upp för att vända sig om och se på Isabelle. Hon var strålande vacker. "Den där klänningen är jättefin på dig. Men det såklart, du passar ju i allt." Han log och vilade med blicken på henne någon sekund för länge innan han vände sig om för att gå till hallen igen. "Jag är också glad att vi är här. Jag är glad att du gillar det."

Demitri svarade inte Nicolai.
Han svängde av vägen in på infarten. "Wow. Vad fint! Det såklart, mamma väljer väl alltid det finaste.", skrattade Demitri och parkerade. Demitri var lik som mor på det sättet. Gillade det bekväma och lyxen.
"Väcker du Noelle?" Demitri öppnade dörren och klev ur. Sträckte på sig och gäspade stort. Det hade varit en bit att köra. Och säkert tagit längre tid att köra för snön på vägarna.

"Jag vill matcha min make." Hon drog upp kejdna och sträckte sig efter ett underbart halsband med röda stenar i. Hon log när hon såg upp.
"De första gästerna är här." Hon tog på sig röda klackskor och vände sig om.
"Hälsa dem du. Jag kommer ner snart."

Han nickade och knäppte loss sig. Gick ur bilen och öppnade dörren till Noelle.
"Min snöängel?" Viskade han och ruskade henne lätt.
"Vakna vi är framme." Han kunde nu se de klarblåa ögonen igen i det unga ansiktet. Hennes gäspning fick honom att le.
"Oj så mycket snö?" Hon såg lite rädd ut och såg mot Nicolai
"Hur länge har jag sovit?" Frågade hon medan hon gned sig i ögoenn.

Demitri sänkte armarna och såg mot Nicolai och Noelle.
"Ingen fara, Noelle. Du kommer gilla det.", försökte han lugna henne och kastade en leende åt hennes håll.
Han satte kursen mot ingången. Det knastrade under fötterna av snön. "Riktigt idylliskt.", skrattade han gott och brydde sig inte om att knacka på, utan tryckte ner handtaget på dörren och klev in. "Hallå! Nu är vi här! Mamma? Pappa?"
Ivan visade sig strax därpå i hallen.
"Demitri!" Demitri gick fram för att ge sin pappa en tafatt kram och backade sedan. "Jag hoppas att det inte gjorde något, men vi har med en vän också. Det här är Noelle."
Han ställde sig åt sidan så att Nicolai och Noelle kunde kliva in i hallen de med.