Lily Potter och Svartsjöns Hemlighet [SV]

Titel: Lily Potter och rummet ingenstans
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Inga
Färdigskriven: Nej
Rating: PG bara för säkerhetsskull
Beskrivning: Handlar om Lily Luna Potters första år på Hogwarts. Men det blir inte precis som hon trodde? Vad är det som stör djuren i förbjudna skogen och vad är de konstiga märkena i sanden som lärarna är så oroliga för att eleverna ska få se.

Det kan vara så att ni känner igen mycket av början om ni läste min förra novell "Lily Potter och rummet ingenstans". Detta är ungefär samma novell men med lite förbättringar. Hoppas ni gillar.

Prolog

Harry satt inne i kråkboets vardagsrum och väntade. Förutom det att han inte satt utan bara väntade. Han vankade av och an och kunde för sitt liv inte få sina darrande ben att sluta röra sig. Han kunde inte komma på en enda gång han hade varit såhär nervös förut. Även det var en lögn, han kunde komma på två gånger. Två liknande händelser och ändå verkade oron bli starkare för varje gång. Harry förmådde sig till att stanna upp för ett ögonblick för att titta på klockan. Tre timmar hade gått nu. Han fortsatte att gå fram och tillbaka. Förvånad över att hans steg inte bildat en liten stig i trägolvet ännu.
- Pappa, sade en liten fyraårig pojke som satt i en fåtölj bredvid sin lillebror, pappa är mamma sjuk?
Harry stannade upp och tittade in i de små bruna ögonen som var nära till tårar. Han ändrade riktning i sina steg och gick fram till den blå fåtöljen. Den annars så livliga fyraåringen satt nu och kramade sin lillebrors hand. Lillebrodern satt bara och såg på sin pappa med stora gröna ögon och ett osäkert leende på läpparna. Han förstod inte riktigt vad som pågick.
- Nej mamma är inte sjuk, James, sade Harry ömt och tog hans lediga hand. James såg fundersamt på honom.
- Men varför gör du så där då? Frågade han efter en stund och syftade på sin pappas oroliga färd över golvet.
Harry tänkte efter.
- Det är ingen fara med din mamma, jag gör så för att jag är glad, sade Harry, Jag är glad för snart kommer ert syskon.
- 'Yskon, sade lillebrodern glatt och fnittrade.
- Just det Al, du kommer bli storebror, sade Harry och rufsade om i hans svarta hår.
- Sto' sto' ,sade Albus.
James log lite mot sin pappa men såg fortfarande orolig ut.
Harry slog sig ner i fåtöljen bredvid dem eftersom James tydligen blev orolig när han var uppe och gick.
För att ha något att förströ sig med, och inte minst stilla hans oro, plockade han upp dagens Hört och Sett. The Daily Prophet låg bredvid men den tidningen var fortfarande inte helt pålitlig så han kastade bara ett ointresserat ögonkast på första sidan. Han slog sedan upp första sidan i Hört och Sett och fick syn på en bild av sig själv och en uppmaning om att läsa sida 12.
Harry bläddrade fram och fick åter igen se en bild av honom själv blickande mot kameran med ett allvarligt ansikte. Han undrade i sitt stilla sinne om det någonsin funnits någon bild på honom med ett leende på läpparna. Han skakade lätt på huvudet och började istället läsa artiklen.

” Kära läsare!
Jag stolt över att pressentera att den nyaste boken om Harry Potter har kommit ut i bokhandlar över hela världen, idag. I år är det också tio år sedan Harry Potter bekämpade Voldermort i envig och vann. Allt detta och mycket mer kan ni få läsa om i ” Livet om Harry Potter då och nu”. Boken är skriven av Seamus Finnigan som också var en av de närmsta vänner Harry Potter hade på Hogwarts. De gick i samma årskurs, delade samma sovsal och fick en broderlig relation. Han var med under slaget och såg allt som tog plats. Vilket är mer än vissa andra författare om ni förstår vad jag säger. I boken finns exklusiva intervjuer med Harry Potter själv och hans nära och kära. Vilket betyder att detta inte bara är en faktabok utan en biografi om Harry Potters liv på Hogwarts och även små godbitar om hans nuvarande liv. Boken sägs vara den mest pålitliga boken om Harry Potter som hittills kommit ut och jag hoppas ni kommer få stort nöje av den. Jag vet att jag kommer.
Er tillgängliga källa Caren Nowel ”

Caren Nowel log stort och blinkade mot Harry på bilden bredvid texten.
Harry lade ifrån sig tidningen på bordet bredvid sig. Undrade om morgondagens tidnings artikeln skulle handla om hur boken kom ut på samma dag som Harry Potters nyfödda barn. Dessutom undrade han om det faktiskt skulle bli en artikel eller bara en notis. Dagens lilla story kallades för artikel men tog inte ens upp en halv sida av tidningen. Hans buttra bild var längre än texten. Det ända Harry gillade med intervjun var att Seamus skulle få publicitet. Seamus hade kommit hem till dem för några månader sedan och frågat om han fick göra en intervju. De senaste åren hade Harry tyckt det var nog med böcker om honom själv så han hade nekat alla som sökt upp honom. Men när Seamus dök upp kände Harry att han inte hade kunnat säga nej. Han visste att Seamus jobbat sedan Hogwarts slut för att få sin författarkarriär att dra igång. Han hade till och med gått det åttonde året som föreslogs för alla som gått på Hogwarts under den ”Sista Striden” som folk kallade det. Tyvärr hade hans författar karriär, som allt annat han företog sig, en seg start. Dessutom var bilden av Seamus sönderslagna ansikte efter det sista året på Hogwarts fortfarande i för starkt minne för Harry. Så han hade accepterat en intervju. Harry log. Han var säker på att Seamus bok skulle bli den bästa på länge. För det hade den fejkleende häxan på bilden rätt i. Till skillnad från många andra, så var han där och såg allt med egna ögon.
Harry rycktes upp från sina tankar när dörren till vardagsrummet for upp med en smäll. Han flög upp ur fåtöljen av ren reflex.
Flera personer for in genom dörren. Hermione och Ron kom först. Ron bar på lilla Rosie som han satte ner vid Albus sida på fåtöljen som nu var tom. James hade hoppat upp och sprungit fram för att krama Teddy Lupin som kommit in direkt efter Ron och Hermione.
- Har det hänt något än? Frågade Hermione upphetsat. Hon gav Harry andfått en kram. Hennes mage var nästan lika stor som Ginnys hade varit senaste gången han sett henne.
- Jag vet inte, sade Harry, jag har varit här och tagit hand om James och Albus.
- Hej kompis, sade Ron och gav honom en kram han också. Plötsligt for Mr Weasley in genom dörren också. Kalabalik rådde i vardagsrummet. Mr Weasley kramade sin son och Ron besvarade kramen. Albus och Rose kramade varandra och skrattade högt.
Hermione pratade snabbt och upphetsat med Harry om varför det tagit sådan tid för dem och varför Teddy var med. Harry, i sin tur, lyssnade inte alls på henne
En kvinnoröst harklade sig och hela skaran tystnade. Alla förutom James som ivrigt babblade med alla som ville lyssna men snabbt blev hyssjad av en nyfiken Teddy. Mrs Weasley var röd om kinderna men hennes ansikte sken av lycka
- Harry, sade hon och vinkade med handen, i en gest som sa ”kom nu”.
Harry såg skräckslaget på de andra. Mr Weasley lade armarna om Rose och Albus som hade slutat skratta och nu tittade intresserat på scenen framför dem. Hermione log uppmuntrande mot Harry och Ron såg minst lika skräckslagen ut som Harry själv. Hermione gav Harry en puff i sidan.
- Gå nu, viskade hon, vi håller koll på Al och James.
Harry följde mekaniskt med Mrs Weasley in i en kort korridor och sedan in i ett större rum. Ginny satt i sängen med armarna om något, ungefär lika stort som en docka. Hon såg upp när de två kom in och, precis som Mrs Weasleys, så sken hennes ansikte av lycka. Hon såg trött ut. Harry tassade fram till henne. Han satte sig på säng kanten och tittade på dockan i hennes famn.
- Det är en flicka, snörvlade Ginny och Harry såg att hon grät. Han lade armen om henne och kysste henne på pannan.
- Vad ska hon heta? Frågade Harry och tittade på flickan som låg där i sin mors armar. Hon låg nästan helt stilla.
Ginny såg upp på Harry och log svagt.
- Lily, sade hon och såg åter på barnet, Lily Luna.
Harry såg på sin första lilla dotter med förundran i blicken.
- Vill du hålla henne? Frågade Ginny och log.
Utan att vänta på svar lade hon henne i hans armar. Ginny själv lutade huvudet mot kudden och somnade direkt. Mrs Weasley grät stilla lyckotårar och lämnade rummet.
- Lily Luna Potter, är det så du heter? Frågade Harry och flickan slog upp de stora ögonen och såg på sin pappa. Rörde sig inte. Gav inte ifrån sig ett ljud förutom de jämna andetagen. Bara såg på honom. Harry såg tillbaka in i de hasselnöts bruna ögonen. Hennes morfars ögon.
- Då så, sade han och log, Välkommen Lily Luna Potter, välkommen hem.

Men hjälp vad gulligt ♥

Skriv mer du fantastiska!!!

Tack så mycket

Kapitel 1
Del 1

I ett hus, på landsbygden i London, rådde tystnad. Det enda som hördes var lätta andetag inifrån fyra olika rum. Utanför fönstret började morgonen gry och fåglarna vaknade och började drilla sina sånger. Det var tidig sommar och morgnarna var ljusa. Klockan var bara sex en tidig söndags morgon men solen strålade in, med sin fulla kraft, genom fönstret till den yngsta personen, i husets, rum. Det rörde sig i sängen och flickans huvud dök fram från täcket. Hon blinkade några gånger mot ljuset och tänkte sömnigt för sig själv att hon var en idiot som inte dragit ner rullgardinen. Hon drog täcket över huvudet igen men solen sipprade igenom det tunna tyget. Med ett lågt morrande drog hon av sig det och satte sig upp i sängen och sträckte på sig. Hon orkade inte gå och dra för rullgardinen men samtidigt var hon för pigg för att somna om. Hon tittade på klockan på väggen och stönade. Det var för tidigt att vakna än. Hon sträckte sig efter vattenglaset på nattygsbordet. Det var halvfyllt och hon satt och stirrade på det glittrande vattnet som skvalpade där i. Av ren impuls förde hon glaset till huvudet och hällde det över sig. Hon flämtade till när det kalla vattnet rann ner för nacken och vidare ner längst ryggraden.
- Varför gjorde jag sådär? Mumlade hon lågt och trevade med handen efter något att torka sig med. Hon fick tag i täcket och torkade sig med det. När hon såg sig omkring igen märkte hon att ögonen vant sig vid ljuset en aning och ögonlocken var inte lika tunga.
- Tja det funkade i alla fall, mumlade hon nöjt och reste sig upp.
Hon gick fram och öppnade fönstret. Den ljumma morgon luften var skön mot ansiktet men hon frös om ryggen och bröstet, vilka båda var plaskvåta. Hon lät fönstret stå på vid gavel och smög fram emot garderoben. Hon hade sitt rum precis över föräldrarnas så hon gick så tyst hon kunde för att inte väcka dem. Hon öppnade de vita garderobs dörrarna och drog ut första bästa T-shirt och ett par jeansshorts. Hon bytte snabbt om och såg sig omkring i rummet.
- Vart är min jeansbasker? Mumlade hon fundersamt.
Efter att ha letat med blicken ett tag och rådbråkat sitt minne fick hon syn på den. Den låg uppe på garderoben och bara en flik stack fram. Suckande hämtade hon skrivbords stolen och ställde den så att hon kunde nå upp. Hon sträckte sig upp och fick stå på tå så att hennes fingrar trevande kunde leta på ovansidan av garderoben. Plötsligt for sovrumsdörren upp och en stor, svart best for in. Den stötte hårt i stolen som hon stod på. Hon famlade efter något att hålla sig i men det enda hon fick tag i, var kanten av baskern. Handlöst föll hon mot marken med ett krampaktigt grepp om den blåa jeansmössan. Med ett brak föll hon och stolen ihop i en hög. Hon hörde hur någon började röra sig på nedervåningen och snart hördes fotsteg i trappan.
- Lily? Ropade en kvinnoröst och for igenom korridoren in i hennes rum.
- Nej men lilla gumman! Utbrast hennes mamma när hon for in i rummet, slog du dig?
Lily kravlade sig skrattande upp från golvet.
- Det gick bra mamma, svarade hon och log, jag fick tag i mössan.
Hon log och höll upp mössan i luften som någon sorts trofé.
Hennes mamma tittade bekymrat på henne.
Lily såg det och suckade.
- Titta inte så på mig mamma! Sade hon irriterat, Jag är inte skadad.
Lily fick se en svart liten nos sticka fram under sängen. Hon föll på knä och drog fram den stora svarta labradoren.
- Du ditt lilla busfrö! Sade Lily bannande, Vad gjorde du för något?
Hunden lade huvudet på tassarna och signalerade med hela kroppsspråket att han skämdes.
- Ut med dig! Sade Lily strängt och pekade på dörren.
Hunden reste sig och for ut lika snabbt som han kommit in.
Ginny stod fortfarande i dörröppningen.
- Är du säker..? började hon.
- Ja mamma jag är säker! Avbröt Lily uppgivet.
Ginny smålog åt sin dotter och försvann ut ur rummet med en vinkning. Lily hörde hennes steg försvinna ner för trappan och in i sovrummet igen.

Återigen: AMAZING! Skriv. Mer.

Åh ni är för snälla...

Kapitel 1
Del 2

Lily gick fram till spegeln och satte baskern på snedden över det rufsiga röda håret. Hon brydde sig inte om att borsta det. Hon såg sig uttråkat om i rummet. Ingenting fångade hennes uppmärksamhet, varken det halvfärdiga pusslet som låg på skrivbordet eller travarna av böcker vid sängens fotända. Lily gick istället fram till det öppna fönstret. Hon hoppade upp på fönster bläcket och höll i sig i fönsterkarmen. Sedan svingade hon sig vant ut till brandstegen som, lägligt nog, var placerad utanför hennes fönster. Hon klättrade snabbt ner, pinne efter pinne. Vid sista pinnen var det bara någon meter kvar till marken. Så hon hoppade och landade mjukt på det ljusgröna gräset. Lyckligt såg hon sig omkring. Hon älskade sommarens färgsprakande natur och varma väder. Hon drog ett djupt andetag och fyllde lungorna med ljummen morgonluft och fångade upp dofterna av gräs, jord och de svaga dofterna av sötma från blommorna i rabatten. En humla flög runt hennes nakna fötter och slog sig ner på en prästkrage lite längre bort. Genom hennes huvud for en flyktig tanke, som lät misstänkt mycket som hennes mamma, om att det var väldigt riskabelt att gå ute utan skor, men den försvann lika snabbt som den dykt upp. Istället gick hon genom det ännu daggvåta gräset och smålog när det kittlade henne på anklarna.
Fågelkvitter från trädtopparna. Fjärilsvingarnas, nästan knäpptysta, fladdrande. Lily kunde inte låta bli att le stort åt allting. När hon kom fram till slutet av trädgården klättrade hon upp på en stor stenbumling. Som tusen gånger förut, undrade hon hur den kommit dit. Men som vanligt glömde hon tanken innan hon hunnit fästa sig vid den riktigt. Hon ställde sig på stenen och spejade ut över trädgården. Hon kunde se allt därifrån. Hon såg igelkotts mamman röra sig under den stora berså busken. Hon såg en fågel dyka mot marken och få tag på en mask och hon hörde ungarnas hungriga skrin ifrån boet i tallen. Någonting kittlade henne på tån. Hon böjde sig ner och fick syn på en liten skalbagge. Det blåsvarta skalet glänste i solen och den lilla kämpade med att komma upp på foten. Lily tog ett försiktigt grepp om den och lade den i sin hand. Den drog skrämt in benen under sig. Lily satte sig på stenen med korslagda ben. Hon kände hur benen på den lilla skalbaggen började röra sig igen. Den spatserade nyfiket över handen. Först kittlades det mest men efter ett tag började dess steg kännas som nypningar.
- Aj, sade Lily lågt och lyfte över skalbaggen till andra handen.
Samma sak igen, först kittel sedan nyp.
Lily hoppade ner från stenen och höll skalbaggen löst med fingertopparna igen. Benen sprattlade den här gången. Hon var säker på att hon hade sett såna här skalbaggar förut, men bara i skogen, aldrig i trädgården. Lily såg fundersamt in i den glesa skogen som gränsade till trädgården.
- Nu ska du få komma hem lilla vän, sade hon och log mot skalbaggen. Hon gick runt stenen och in i skogen. Den var gles och marken var täckt av mossa, vilket var väldigt bra med tanke på Lilys bara fötter. Ju längre in hon kom, ju tätare blev skogen. Tillslut var hon så långt in att hon nästan omslöts av träd och det ljus som sipprade in gav skogen ett magiskt sken.
Hon satte sig på huk och lade varsamt ned den lilla skalbaggen på marken. Den gick några steg, bredde sedan ut vingarna och flög iväg. Lily såg förvånat efter den.
- Hejdå lilla skalbagge, sade hon och vinkade.

BRAVOOOO

Kapitel 1¨
Del 3

- Det är en tordyvel, sade någon snett bakom Lily.
Lily for upp och snodde runt. Ett par meter ifrån henne stod en flicka. Hon såg ut att vara i Lilys ålder.
- Va? Sade Lily som fortfarande var i lätt chock.
-Skalbaggen, sade flickan, det var en tordyvel.
Lily stod bara och stirrade på henne i några sekunder.
- Spionerar du på mig? Var det ända hon kunde få fram när tunghäftan släppt en aning.
Flickan rynkade lätt pannan, som om hon försökte avgöra om Lilys ord varit elakt menade, men sedan log hon.
- Nej jag var där borta, sade hon och pekade på en sten lite längre bort. Bredvid stenen var det ett hav av lila blommor, som Lily inte visste namnet på, och mitt i det lila havet stod en liten brun korg som var full med blommor i alla färger.
- Såg du mig inte? Frågade flickan och drog i en lok av sitt hår.
Hennes hår var mörkbrunt och föll i lockar ner på axlarna. Ögonen var ljust bruna med små stänk av grönt i. Hon var klädd i ett par mörkgröna trekvarts byxor och ett ljusbrunt linne. Det var inte konstigt att Lily inte märkt henne.
- Nej, sade Lily och log trevande tillbaka mot flickan, du smälter in ganska väl.
Lily nickade menade åt kläderna. Flickan skrattade till.
- Tja, jag gör väll det, svarade hon, jag heter Michelle.
- Lily, sade Lily och log nu stort.
- Det vet jag, svarade Michelle glatt, du bor i huset där borta eller hur.
Michelle pekade åt det håll Lily kommit ifrån.
Lily nickade förvånat.
- Hur visste du det? Frågade hon.
- Jag bor inte här, men mamma och pappa har hyrt ett sommar ställe på andra sidan skogen den här sommaren, sade Michelle, Vi har varit här en vecka nu och det enda mamma gjorde de första två dagarna var att tjata om att vi nästan bor granne med ”Den kände Harry Potter och hans familj.”
Det sista sade Michelle med något som måste varit en imitation av hennes mors röst.
Lily fnissade men slutade snart tvärt.
- Men det måste ju betyda, sade hon och hennes leende blev bredare, att du är häxa!
Michelle skrattade och nickade.
- Du kan lägga ihop två och två du, flinade hon.
Lily log generat.
Det blev tyst mellan de två flickorna. Sådär tyst det brukar bli mellan två som nyss träffats och nu inte riktigt visste vad de skulle säga till varandra.
- Så..., började Lily för att bryta tystnaden, hur gammal är du?
- Jag är tolv, svarade Michelle och log, jag ska börja mitt andra år på Hogwarts.
- Häftigt! Sade Lily entusiastiskt, hur är det där egentligen, mina bröder har berättat en massa men jag vet inte hur mycket jag ska tro på.
Michelle skrattade högt och satte sig i mossan. Hon brydde sig inte det minsta om att den var blöt och att hon troligtvis skulle bli smutsig. Lily log och följde hennes exempel.
- Jo så här är det, började Michelle och Lily spetsade öronen för att inte missa ett enda ord av det hon hade att säga.

bravoooooooooooooooooooooooo

Kapitel 1
Del 4

Senare rusade Lily hem genom skogen. Hon hade ingen aning om vad klockan var. Innan, när hon gått, hade hon kunnat undvika vassa stenar eller kottar som stack upp ur mossan i den täta delen av skogen. Men nu gjorde det ont i fötterna när hon flög fram mellan träd och buskar så snabbt att hon fick hålla hårt i baskern för att den inte skulle falla av henne. Skogen blev glesare och glesare tills hon fick syn på den stora stenen igen. Andfått bromsade hon in och lutade sig mot den för att hämta andan. Hon såg hur någon rörde sig inne i köket.
- Jag är död, kved hon och gick långsamt mot altan dörren. När hon kommit halvvägs genom trädgården öppnades bakdörren och ut kom hennes mamma bärande på ett stort fat med pannkakor.
Hon log när hon fick syn på Lily.
- Du kommer lagom till frukosten, ropade hon och ställde ner fatet på trädgårds bordet.
- Vad är klockan? Frågade Lily och såg förbryllat på sin mamma.
Ginny kastade en blick på sitt armbandsur.
- Några minuter efter halv nio, svarade hon, jag ska gå in och hämta något att dricka.
Hon försvann in genom altan dörren igen.
Lily satte sig ned vid bordet och försökte hämta den tappade andan. När hennes mamma kom ut med en stor karaff med apelsinjuice i och en med vatten i hade Lilys andetag blivit någorlunda rytmiska igen. Men Lily var fortfarande förvånad över att klockan bara var halv nio. Även om hon hade varit ute i bara tre timmar så hade det känts som en hel dag. Hon och Michelle hade pratat om Hogwarts och sedan sina egna intressen. Lily hade fått veta att Michelle älskade att teckna och sjunga och Lily berättade för Michelle att hon spelade Quidditch och fotograferade. De hade pratat om allt mellan himmel och jord. Men sedan hade de skilts åt som hastigast när det slog dem att de inte hade en aning om vad klockan var. Men innan de hade lämnat den lilla gläntan hade de utväxlat adresser. En uggla från den ena till den andra skulle gå nästan lika fort som ett telefonsamtal. Eftersom ingendera av dem hade telefon så funkade de bra för båda.

En kortis Säg gärna till fler att läsa. Det skulle vara roligt med lite mer läsare som kan kommentera och kritisera det jag skrivit