Prinsen (sjätte året)
Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Denna fanfiction är en fristående fortsättning på Länken (fjärde året) och Kraften (femte året). Det är alltså meningen att man ska kunna läsa den utan att ha läst dessa. Första kapitlet summerar upp handlingen och karaktärernas bakgrund.
Titel: Prinsen Språk: Svenska Färdigskriven: Ja Antal kapitel: 58 Genre: Äventyr och romantik Rating: PG13-innehåll kan förekomma i spoilers Tack till emilyx för omslaget! Juli 1996. Tjugoåriga mugglaren Miriam har under snart två år befunnit sig på Hogwarts, först som gäststudent med mestadels självstudier på högskolenivå och sedan även som lärare i latin på deltid. Hon har blivit nära vän med den gyllene trion och en liten flicka som heter Elvira och nu ska börja tredje året. Vid en incident med svartälvor julen 1994, när Miriam kastade sig framför Severus Snape för att skydda honom från dem, fick hon ett stort, blixtformat ärr på högra benet. Snape tog hand om henne efter incidenten, på grund av sin kännedom om svart magi, och efter en tid upptäckte de att Miriam fått älvornas förmåga att förflytta och/eller förstöra fysiska föremål med tankekraft. Snape hjälpte henne att träna upp och behärska kraften så att den inte skulle utgöra någon risk för henne eller omgivningen. De fick känslor för varandra, men trodde sig inte kunna fullfölja en relation på grund av Snapes farliga uppdrag som dubbelagent. Sommaren 1995 återvände Miriam till sitt hemland Sverige, men fick hämtas tillbaka under Fenixordens beskydd när både hon och Harry hade blivit anfallna av Dementorer. Det följande läsåret på Hogwarts dominerades av problem med Umbridges styre och till sist kom hon på Miriams hemlighet. Detta ledde dock till att Miriams unika status som mugglare med krafter blev officiell och när Dumbledore återvände till Hogwarts kunde han beskydda och gå i god för henne. Dock är hennes blixtformade ärr, samt hennes kärleksrelation med Severus Snape, fortfarande okända för allmänheten. Spoiler alert! Avslöjar handlingen i sjätte boken. Huvudkaraktärer från andra fanfics här på forumet kan komma att dyka upp och detta sker givetvis efter kommunikation med författaren som skapat karaktären. Vad gäller uppdatering kan jag inte lova någonting mer än att det inte blir samma (galna) tempo som i Kraften. LÄNKAR TILL KAPITLEN: Spoiler: Tryck här för att visa! Det är när jag läser om dessa två, som har så lite tid, vi kan nästan känna hur den tickar iväg för varje möte inför det stora klimaxet (hur det än slutar), som jag verkligen förstår att ta vara på den tid man har med varandra. Hur det är när man lever i nuet, och kommer ihåg att älska varandra, det finns ingen tid för annat. Hur de finns där med varandra genom det svåra som skall komma – de lever inte i en bubbla men i det svåra och lär sig älska även när mörkret omger dem. Jag verkligen känner och vet att det viktigaste i livet är precis det de gör – älskar varandra och vårdar relationen till varandra. (SweeneyTodd, 200107) Kapitel 1 - Uppdrag När jag tittar närmare på den, ser den faktiskt ut som en miniatyr av en mycket gammal och skröplig gorgelmorf*. Min högra hand, som är alldeles svart, skrovlig och skrumpen, vilar framför mig på skrivbordet, och dess rörelser går långsamt och trögt som en åldrings. De dagar, då den likt gorgelmorferna kunde få själva marken att darra är ännu inte förbi, men dess tid är begränsad. Ja, en smula humor kan underlätta i de svåraste situationer, speciellt när man som jag kommit en bra bit upp i åren. Att vara rektor för Hogwarts är en av de mest ansvarsfulla poster man kan ha, men om Albus Dumbledore ska kunna vara sitt vanliga, handlingskraftiga jag, är en gnutta skämtlynne då och då ett måste. Severus var dock föga lustigt sinnad då han nyss var här och lindrade min skada. Visst förstår jag honom, tro för all del inget annat! Han vet ju inte hela sanningen om hur blessyren kom till och varför. Det finns fortfarande detaljer i detta som jag måste hålla för mig själv tills vidare. Men en sak är säker och det är att ingen kunde ha skött saken bättre än Severus. Förbannelsen låstes effektivt in i handen och håller sig förmodligen där ett bra tag till. Jag skulle aldrig anförtro något sådant till någon annan än Severus, och detsamma gäller det svåra och livsviktiga uppdrag som fallit på hans lott. Tyvärr kan jag inte lyfta det från hans axlar, även om jag anar vad det kostar honom. Paradoxer tycks finnas i allt. Å ena sidan kan de senaste årens händelser ha gett honom mer styrka att utföra uppdraget, medan precis samma omständigheter också sannolikt har gjort det svårare för honom. När mugglarflickan Miriam Silver anlände till Hogwarts som gäststudent, för lite mindre än två år sedan, var han naturligtvis skeptisk. Något annat hade varit direkt oväntat. Han gick dock med på att bevara hemligheten med hennes ursprung och lät henne assistera på sina trolldryckslektioner. Och alltför snart började jag ana hur det var fatt. Jag tror att jag förstod långt innan de själva gjorde det. När hon, med avsikt att skydda honom, träffades av svartälvornas förbannelse, och han direkt efteråt insisterade på att få ta hand om hennes skada och ha uppsikt över henne under en stor del av dygnet, eftersom han var den på slottet som hade överlägset bäst kännedom om svart magi, stod det klart för mig att något skulle hända mellan dem. Även om jag inte nämnde något om det. Naturligtvis funderade jag också på om arrangemanget var moraliskt försvarbart. Jag skulle aldrig ha tillåtit det, om det inte hade varit för den djupa respekt jag redan från början såg att de visade varandra. Till saken hör att Miriams skada, liksom det som nu drabbat min hand, är något delvis nytt och okänt. Formen på ärret är identisk med Harrys, men finns på hennes ben och går alltså att dölja. Naturligtvis sköttes allt med högsta sekretess. Eftersom vi inte alls visste hur hon kunde reagera - fysiskt eller till sinnet - bodde hon i ett rum hos Severus, men i hemlighet. Hans uppdrag gör ju att han inte officiellt kan ha en nära koppling till någon, eftersom det skulle innebära alltför stor fara för den personen. Det är ett tragiskt öde men min förhoppning är ändock att det inte ska vara för evigt. Mörkret måste besegras. Snart stod det klart att vi haft rätt i många av våra farhågor. Biverkningarna av Miriams ärr visade sig nämligen vara drömmar om det som hände i realtid hos älvorna, samt att hon fått deras förmåga att förflytta eller dela föremål med syn och tankekraft. Severus hjälpte Miriam att träna upp och behärska den kraften fastän detta egentligen borde ha varit omöjligt. Bara ett fullständigt öppet och tillitsfullt sinne torde ha varit mottagligt för den sortens undervisning och hos mig rådde det nu inga tvivel om deras känslor för varandra. När Voldemort kom tillbaka och återfick sin kropp, var det med tungt hjärta jag skickade Severus till honom. Miriam återvände under en kort tid till Sverige, men fick hämtas tillbaka under den nybildade Fenixordens beskydd redan efter någon månad eftersom både hon och Harry utsattes för Dementorer. Sedan dess har hon varit kvar på Hogwarts och jag skulle nog säga att det var till det bästa, inte bara för henne. Det var inget nöje att iaktta Severus under den tid hon inte befann sig hos oss. Han utförde plikttroget allt, men hans handlande var mekaniskt och livlöst, och jag tänkte faktiskt tanken att erbjuda honom befrielse från det han ålagt sig. Men innerst inne visste jag att han inte skulle gå med på det och dessutom anade jag att han hade Miriams fulla stöd i sitt beslut. Och jag ska villigt erkänna att Severus många gånger har varit den klippa som funnits där när allt annat sviktat. Under våren, då jag en tid kopplades bort från Hogwarts och skolan föll under Dolores Umbridges tyranniska styre, var han den som starkast höll mitt hopp uppe. Jag visste att alla mina trogna lärare skulle göra sitt bästa för att skydda eleverna, men Severus hade som alltid en fot i båda lägren och en insyn i Umbridges beslut, ett medinflytande som inte anförtroddes någon annan. Nu är jag tillbaka på min rätta plats och kanske borde jag känna mig nöjd. Det var naturligtvis en triumf att kunna infånga och överlämna så många Dödsätare på själva ministeriet. Ett guldläge öppnades också att kunna diktera villkoren, vilket innebar att Dolores Umbridge kunde avskedas, Sirius Black rentvås, och Rubeus Hagrid samt Miriam återvända till sina tjänster. Miriams ursprung och krafter hade blivit avslöjade under Umbridges styre, men nu, tillbaka i min position, kan jag gå i god för henne. För första gången kommer en mugglare att undervisa på Hogwarts, och jag måste tillstå att denna banbrytande företeelse gläder mig. Och en smula glädje kommer att behövas under detta år, nu när det är nödvändigt att samla så mycket styrka som möjligt hos alla. Jag kommer inte att finnas här för evigt och mitt hopp är att de andra då har kraft att fortsätta kampen, ta besluten och finna vägen i mörkret. Harry behöver undervisning om det som har kommit till min kännedom, vägledning för att han en dag ska ha styrkan att göra det som måste göras. Detsamma gäller, i viss mån, Severus. Det smärtar mig att de fått så tunga uppdrag på sin lott, men det lugnar mig också att veta att båda två är otroligt starka, och det allra viktigaste är att de på djupet äger den mäktigaste kraften som finns, den som Voldemort inte känner till. Miriam äger också den kraften. Hon besökte mig här på kontoret kort innan vi förflyttade henne till Grimmaldiplan. Det är uppenbart att hon söker sin plats i tillvaron och funderar över hur hon kan hjälpa till. Tids nog kommer också hon att finna sin väg. Det märks att hon funderar mycket över sin egen styrka och motståndskraft. Återigen frågade hon mig om Quirinus Quirrell, vars tunga minnen jag tagit vara på åt honom för att de var för svåra att bära, vilket även hade gjort honom okoncentrerad, och en gång lät henne se. Mitt syfte var att hon skulle förstå att mycket svåra prövningar kan göra en individ sårbar, men det är också utmaningarna som gör en starkare och att förtränga eller gömma dem kan göra en ännu mer ömtålig. Hon kan komma att behöva den insikten. Det måste också vara en riktig utmaning att leva med hemligheter så som hon har gjort och fortfarande gör. Hennes ärr är inte officiellt känt, och inte heller det hon och Severus har tillsammans. Även om det för mig är uppenbart, lyckas de dölja det väl för resten av omgivningen, och orsaken måste naturligtvis vara faran som uppdraget innebär i de svåra tiderna. En sådan här fridfull dag, då mitt kontor badar i mjukt solsken och det enda som bryter tystnaden är min kära fenixfågel Fawkes förnöjda knaprande på fiskben, är det nästan svårt att föreställa sig mörkrets alltmer dominerande närvaro. Men jag har levt för länge för att låta mig bedras av det skenbara lugnet. Skolan skyddas av starkare förtrollningar och besvärjelser än någonsin och en specialstyrka av Aurorer har sina poster runtom i vår närhet. På alla håll börjar saker och ting dra ihop sig och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer både Harrys och Severus uppdrag att ställas på sin spets. Vad det exakt kommer att innebära för dem och deras vänner, som älskar dem, kan jag inte svara på i denna stund. Men en sak vet jag och det är att kärleken finner en väg genom de mest omöjliga hinder. Det gör den alltid. *Gorgelmorferna är varelser som lever i skogen och ser ut ungefär som stora bergknallar täckta med mossa. TAGGNINGAR: Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 8 sep, 2019 09:28
Detta inlägg ändrades senast 2024-01-21 kl. 13:21
|
Mintygirl89
Elev |
Så underbart kapitel! Roligt att se att jag blivit taggad! Jag gissar att kapitlet är skrivet från Dumbledores perspektiv. Anledningen till att jag tror det, är för att det nämns att hans hand är svart och skröplig. Sedan nämner han att han tog hand en del minnen som tillhörde Quirinus! Om jag har rätt, är det Dumbledores tankar man läser.
Det ska bli så roligt att läsa vidare! När det gäller uppdateringen: Jag tycker det är bra att det inte ska bli så stressigt. Om jag ska vara ärlig, blir det nästan bättre om du uppdaterar en gång i veckan. Då hinner läsarna kommentera senare, ifall de inte har tid samma dag som avsnittet postas. Du slipper känna dig pressad, och får tid att "fixa" texten. (Alltså dela upp den i stycken, flytta ner samtal, etc.) Det är mitt förslag, men du gör så klart som du vill! Roligt att Quirinus nämndes förresten. Det känns som hans minnen påverkade även Dumbledore. (Det är ju jag som har skrivit alla händelser, hehe! ) Det blir spännande att träffa Miriam och resten av gänget igen. Spoiler: Tryck här för att visa! Förslag: Svartnad, skrovlig och skrumpen vilar min högra hand framför mig på skrivbordet, Jag skulle vilja skriva om texten lite, så det låter bättre när man läser den högt. Min högra hand, som är alldeles svart, skrovlig och skrumpen, vilar framför mig på skrivbordet, Tids nog kommer också hon att finna sin väg. Det märks att hon funderar mycket över sin egen styrka och motståndskraft. Återigen frågade hon mig om Quirinus Quirrell, vars tyngre minnen jag tagit vara på åt honom för att de var för tunga att bära, och en gång lät henne se. Jag skulle vilja ändra några småsaker, så det låter bättre. Tids nog kommer också hon att finna sin väg. Det märks att hon funderar mycket över sin egen styrka och motståndskraft. Återigen frågade hon mig om Quirinus Quirrell, vars tunga minnen jag tagit vara på åt honom för att de var för jobbiga att bära, vilket även hade gjort honom okoncentrerad, och en gång lät henne se. Nu får vi se hur det går! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 8 sep, 2019 10:04 |
Trezzan
Elev |
Självklart läser jag! Men det är mycket just nu och jag önskar att jag kan få en lugn stund men får tyvärr prioritera bort det jag älskar just nu. Jag vet att du förstår. Läser när jag kan - och det vet du ju också. ♥
8 sep, 2019 21:42 |
SweeneyTodd
Elev |
Åh, vad lycklig jag blev i hela själen när jag loggade in och såg att redan nu finns det en fortsättning att läsa. Nu när jag behövde det som bäst som en liten paus med alla studier.
Tycker att det är beundransvärt att du orkar fortsätta att skriva till allas vårat nöje, med samma höga kvalité, som till och med bara ökar för varje gång. Det är en gåva – ditt skrivande, ta till vara på den gåvan det är till glädje för många och (jag hoppas) även för dig själv! ♥ Nu ska jag utan vidare kommentar dyka ner i världen som jag har kommit att älska så innerligt. Kapitel 1 - Uppdrag . De dagar, då den likt gorgelmorferna kunde få själva marken att darra är ännu inte förbi, men dess tid är begränsad. Jag antar att det är Dumbledore’s hand och jag tycker det är finurligt att du redan lyckats att anspela på det som faktiskt hända skall. Jag blir nästan lite vemodig när jag läser ovanstående ’dess tid är begränsad’ – vetskapen att tiden börjar rinna ut ur sanden och att livet är i sitt slutskede. Det oundvikliga som tidigare kunde skjutas bort gör sig nu smärtsamt påmint vid varje anblick på den förtvinade handen… Spoiler: Tryck här för att visa! Ja, en smula humor kan underlätta i de svåraste situationer, Hear, hear. Hur rätt har Dumbledore inte? – För humor är vitalt särskilt i svåra situationer. Man har hört mången historia från kriget och dess hemskheter och aldrig har komedi varit så stort som då. Folk behövde få glömma den hemska vardagen och få skratta. Humor var det hoppet som höll hoppet uppe, det var livsviktigt att skämta om allt för hur skulle man annars kunna leva dagen ut med huvudet i behåll? – Man hade gått under. Precis som Dumbledore förmodligen hade gjort om han inte haft ett sinne för humor. Men en sak är säker och det är att ingen kunde ha skött saken bättre än Severus. Det kan inte gå förbi osagt hur fantastiskt fint det är att Dumbledore sätter så mycket tillförlit till Severus. Jag tänker att det är nästan som att han vill försäkra Severus om att han är förlåten, att han litar på honom och vet att han verkligen står på rätt sida. Han lyfter de som ingen annan kanske hade sett och gett en andra chans. Dumbledore har ett förlåtande drag för den som är genuin och vänder om. Det är beundransvärt. Dumbledore är inte som andra, han umgås med alla sorters trollkarlar, häxor, människoväsenden etc. han ser till hjärtat och inte till vad samhället vill att han ska tycka om den ena och den andra. Han har förstått vikten av att förlåta, vikten av att ge andra chanser och vikten av att älska. Han har kommit på meningen med livet. Relationer. Å ena sidan kan de senaste årens händelser ha gett honom mer styrka att utföra uppdraget, medan precis samma omständigheter också sannolikt har gjort det svårare för honom. Jag tänker just på något jag hörde i en serie en gång, att förlust är priset vi betalar för kärleken. Men för kärleken är förlusten värt det. Kärleken är det viktigaste i livet, den största gåvan vi får och det finaste vi kan ge varandra. Kärlek kan ge oss styrka att klara det omöjliga precis som jag misstänker att Snape har fått mer styrka genom kärleken till och från Miriam. Men likväl, som Dumbledore nämner, gör det också det svårare. För som sagt, priset vi oundvikligt till sist måste betala för kärleken är förlusten. Även om jag inte nämnde något om det. Jag har alltid haft en komisk tanke om att Dumbledore förmodligen är den största match-makern på Hogwarts… att han och de andra professorerna sitter och shippar elever med varandra och slår vad om när det kommer hända, med vem etc. Skämt åsido… Det är ett tragiskt öde men min förhoppning är ändock att det inte ska vara för evigt. Mörkret måste besegras. Vi hoppas nog alla att det får ett annat slut för Snape här än vad som skedde i boken. Det skulle vara mycket tragiskt om deras kärlek skulle få ett så hastigt slut… Inte för att kärleken tar slut men… jag ångrar mig, det skulle vara tragiskt om deras relation skulle upphöra och kärleken bli separerad av döden och få bestå i ensamhet tills den dagen kommer. Am I making any sense? Bara ett fullständigt öppet och tillitsfullt sinne torde ha varit mottagligt för den sortens undervisning och hos mig rådde det nu inga tvivel om deras känslor för varandra. Som vi berört mången gång, ”Amor vincit omnia” – Kärleken övervinner allt, till och med det omöjliga… till och med döden besegrar den. Älskar hur Mirimas öppna sinne nämns dock, en sådan ren själ att det är alldeles omöjligt att inte gilla hennes karaktär. Hon är sannerligen en alldeles imperfekt perfekt halva till Severus. men hans handlande var mekaniskt och livlöst, Detta gör nästan ont. Tänk att kärlek kan bidra med så mycket i ens liv. Livslust, liv helt enkelt. Ge en mening med tillvaron. När detta försvinner och det till och med syns i hela ens person, om en utomstående kan se på utsidan hur sargad är då inte insidan? – En vidare tanke… om man tänker att det är sådan man blir utan glädje till livet, när man mist kärlek eller känner en avsaknad av kärleken, då kanske det inte är så konstigt att man som Umbridge blir kall och hård. Detta stadie måste ju på något sett blivit normativt för henne och därmed finns inget annat att jämföra med och det istället ses som att hon handlar hårt och kallt. Där finns ingen värme, eller sympati, ingen ånger och inget samvete för där finns inget som värmer det hjärta som en gång måste frusit till is… för att han en dag ska ha styrkan att göra det som måste göras. Jag har tänkt på det där, Dumbledores plan. Jag har läst många som avskyr Dumbledore för att han ’uppfostrade’ Harry till offerlamm. Men jag tänker att vi ser bara en sida av det hela. Dumbledore har förstått att Harry innehåller en horrokrux, han vet att Harry kommer att dö men återuppstå igen. Harry måste offra sig för att segra – för allas skull. Dumbledore är inte obrydd, han överger inte Harry utan han ger honom alla redskap för att lyckas. Dessutom får Harry all kraft han behöver från kärleken han känner till alla och som han får utav sina vänner, och som vi vet sedan länge övervinner kärleken allt! de på djupet äger den mäktigaste kraften som finns, den som Voldemort inte känner till. Kärleken. Ack, det är inte mer än att man tycker synd om Voldemort. Han kunde fått den gåvan men maktbegäret var större. Dumbledore tog honom under sina vingar men ’Tom’ valde att gå en egen väg – mörkrets väg för att bli ännu mäktigare än Dumbledore, för att bli mästare över döden. (Låter denna historia bekant… förlåt jag kan inte låta bli med att dra de tydliga kopplingar i Harry Potter till en annan bok ). Miriam äger också den kraften. Miriam besitter verkligen den kraften. (OM jag nu har tolkat ’kraften’ rätt) Det är så himla fint, det som jag sagt många gånger, att Miriam ser allt det goda hos människor utan att liksom vara dumsnäll. Hon påminner mig så mycket om en nära vän som bara ser allt det bästa hos människor, som verkligen har förstått det här med kärlek till sin nästa. Som älskar otvunget. Hade Miriam inte varit sådan hade hon nog aldrig lyckats nå fram till Snape, hon hade kanske dömt ut honom som många andra före. Nej, hon inte bara äger kraften, hon har bemästrat den. Det måste också vara en riktig utmaning att leva med hemligheter så som hon har gjort och fortfarande gör. Jag tänker framförallt på att hon inte kunnat vara helt uppriktig mot sina vänner. Hon har behövt ha en barriär emellan dem och henne för att de inte fått lov att komma in på djupet. Den barriären måste ändå vara en lättnad nu när en del av ridån gått upp. Så hon åtminstone kan vara ärlig om sitt ursprung och sitt andra liv även om hon kanske inte kan vara öppen med relationen till Snape som förvisso måste tära något enormt på dem bägge två. Men en sak vet jag och det är att kärleken finner en väg genom de mest omöjliga hinder. Det gör den alltid. Precis så. Kärleken segrar alltid över mörkret i slutändan. Mörkret har inget fast grepp, för eller senare strömmar det in ljus som jagar bort skuggorna. Bara vi kommer ihåg att släppa in det. Öppna våra inre luckor och ta emot av kärleken och ljuset från våra medmänniskor och öppna våra dammluckor så vi kan överösa dem med precis samma. Jag hoppas innerligt att Miriam ocb de andra kommer ihåg det när mörkret drar ihop sig mer och mer över dem. Ahh, det var precis som jag trodde – FANTASTISKT, inte för att jag någonsin blivit besviken. Jag älskar hur du skriver och hur du berättar. Det berör verkligen, det kanske låter töntigt men jag blir uppfylld av diverse känslor när jag läser din fanfiction och det kommer nära. Jag måste understryka hur jag redan nu längtar efter nästa kapitel. Men som någon vis människa en gång sa ’Absence makes the heart grow fonder’, fast jag gärna velat ha det helst för en minut sedan! 8 sep, 2019 23:11 |
Jupiter
Elev |
Jag vill så gärna läsa, Det var ett bra första kapitel, jag har funderat på att läsa Länken och Kraften men har aldrig tagit mig för, men eftersom du gjorde en samanfattning nu så täbker jag läsa den här. Förresten tyckte jag att du fångade Dumbledores tankar väldigt bra, kan inte riktigt beskriva varför, men de var helt enkelt riktigt bra!
"BECAUSE EVEN IF TELLING U ALL MY SECRETS CAN'T BE MY TOP PRIORITIY I PROMISE THAT PROTECTING U ALWAYS WILL BE." 11 sep, 2019 17:33 |
Avis Fortunae
Elev |
Sidan är tillbaka! Tack till den/de som fixade det! ♥
Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Viloss Spoiler: Tryck här för att visa! SweeneyTodd Spoiler: Tryck här för att visa! Jupiter Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 2 - Dimma Jag undrade om solen lyckades bryta igenom någonstans i landet. Om den just nu lät sina strålar förgylla Hogwarts och leka i de konstfärdigt utformade, magiska föremålen på Dumbledores kontor. Här på Grimmaldiplan var den dock, tyvärr, aldrig synlig numera. Den kalla dimman, så ovanlig för juli månad, låg tjock mot fönsterrutorna. Den icke magiska befolkningen undrade såklart över läget i landet. Förutom det ständigt närvarande, vita diset hade det förekommit svåra stormar och till synes oförklarliga olyckor. En endast tio år gammal bro hade rasat ihop och sänt tio bilar i djupet. Det hade även skett ett antal mord och försvinnanden med oklara motiv. Vi som levde med det magiska perspektivet visste mer om vad som kunde tänkas pågå. Dödsförbannelsen Avada Kedavra lämnar inga synliga spår och det gör inte heller Dementorerna, förutom det kyliga töcknet. Köket låg emellertid i källaren där man slapp se dimman trycka mot rutorna. Framför mig på det hårt slitna och karvade köksbordet låg en salig röra av dagstidningar, betygsatta elevarbeten i latin, kuvert med påskrivna adresser samt anteckningar kring nästa läsårs grovplanering. Jag skulle skicka hem elevernas arbeten till dem i efterhand så att de fick skörda frukterna av vinterns arbete, trots att min undervisning ställts in av Umbridge under våren när hon fick reda på mitt ursprung. Min uppmärksamhet gled dock hela tiden till de magiska tidningarnas teorier. De var fulla med spekulationer om vad som egentligen hänt på ministeriet. Tydligen var Profetiesalens existens inte officiell. Nu rådde delade meningar om ifall profetian ens fanns och vad den i så fall handlade om, och huruvida den syftade på Harry som Den utvalde vilken skulle besegra Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Vi som kände Harry visste ju att det hade funnits en profetia, men att dess innehåll gått förlorat då den krossades på ministeriet. Om den profetia, som kommit mig och Elvira till del, spekulerades inget alls. Vi hade lyckats behålla den för oss själva och denna hemlighet kändes som en dold källa till styrka, ett tecken på att även min insats någon gång skulle bli betydelsefull i striden mot ondskan. Jag och min mycket unga vän hade tillverkat en essens tillsammans med Severus - en kombination av motgift, min kraft och Elviras utförda illuminering.Två miniatyrflaskor med den och dess variant av läkande salva förvarades ständigt i ett sidenband om mitt högra ben, nära ärret för att få extra kraft. Om den i framtiden skulle komma att bli användbar, hade jag inte kommit till den magiska världen förgäves. Och jag var så innerligt trött på att vara den som behövde skyddas. Ja, det bokstavligen kröp i mig av obehag vid tanken på att någon av ordensmedlemmarna alltid var tvungen att lägga sin dyrbara tid på att se efter mig här i högkvarteret. Det var, trots allt, med önskan om att göra nytta som jag bett om att få bli förflyttad hit. Någon behövde befinna sig här och se till huset, när Sirius ständigt gav sig av på uppdrag eller ärenden. Visst förstod jag honom av hela mitt hjärta, för han hade varit instängd en tillräckligt stor del av sitt liv och det var helt emot hans aktiva natur. Det allt svagare ljudet från hans flygande motorcykel hördes fortfarande i fjärran och jag noterade nyfiket att han hade glömt cigaretterna på köksbordet. Han, som i det närmaste kedjerökte. Vart gav han sig av egentligen? Mina tankar avbröts av ett brak uppe i hallen. Tonks hade anlänt och vält paraplystället som vanligt. Man hörde tydligt svischandet från trollstaven när hon, i förebyggande syfte, lamslog porträtten så att de inte skulle börja vråla. En osande skur av magiska svordomar närmade sig och när den unga Auroren dök upp i köksdörren slog det mig att hon såg blek och tärd ut. En doft av den fuktiga dimman följde med henne genom dörröppningen. Vid anblicken av mig rätade hon dock upp sig och log ett blekt leende. “Tjena mors”, inledde hon och sjönk försiktigt ner på bänken mitt emot mig, medan hennes blick tankspritt vandrade över röran på bordet tills den fastnade på cigarettpaketet. Då spände hon plötsligt ögonen i mig: “Frågorna, tack.” Jag skruvade olustigt på mig men mumlade sedan: “Vad var det första vi drack tillsammans?” “Varsin honungsöl.” Hon kikade på mig under luggen, som numera var glanslös och råttfärgad, långt ifrån den tidigare rosa nyansen. “I vilket land?” fortsatte hon. “Sverige … sådär, nu var det överstökat”, suckade jag lättat och reste mig för att göra iordning varmt te. Hon såg ut att behöva det. Jag kunde känna hennes försiktiga blick i ryggen när hon konstaterade: “Du gillar verkligen inte det här med säkerhetsfrågorna, hjärtat.” “Nja … det är ju ett nödvändigt ont”, svarade jag och slängde ett dystert öga på ett exemplar av den säkerhetsbroschyr med instruktioner som ministeriet hade skickat ut till alla medlemmar i trollkarlssamhället. Bland annat skulle man skydda sig och sina nära med personliga frågor, för att säkerställa att ingen med hjälp av polyjuiceelixir kunde uppträda under falsk skepnad. “Jag undrade ju lite när jag såg ciggen på bordet”, log hon. “Att röka känns inte riktigt som din grej.” “Sirius glömde dem”, förklarade jag och placerade en stor, rykande tekopp framför henne. “Han är sällan hemma och det kan man ju förstå.” “Ja, han skickade ju till och med husalfen och hippogriffen härifrån till Hogwarts”, sa Tonks och slöt sina bleka händer om koppen. “Det är du inte ledsen för, va?” Jag skakade leende på huvudet och såg en svag rodnad framträda på hennes kinder; värmen från teet måste vara välgörande. Hon drack under tankfull tystnad. “Tack igen, Tonks”, sa jag till sist. “För att du tog dig tid häromdagen. Det betydde allt för mig att få besöka mina föräldrar hemma i Sverige.” “Åh, det där var ju rena nöjestrippen. De är så schyssta och jag känner ju till stället väl efter bevakningen förra sommaren.” Hennes ansikte hade fått ännu mer färg. “Fast det känns fortfarande skumt att orden var tvungna att stalka dig och Harry på det där sättet.” “Ni är förlåtna tusen gånger om, det vet du.” Jag lutade huvudet i händerna. “Det som däremot känns konstigt är att ni fortfarande måste skydda mig. Jag är en vuxen människa, inte mycket yngre än vad du är.” “Åh, sötnos”, utbrast hon, “ge dig själv lite tid, va? För två år sen visste du inte att magi fanns. Jag, däremot, är ju både uppväxt och utbildad i trollkarlsvärlden.” “Jag är också tränad”, envisades jag obevekligt. “Och ändå är jag så korkad när det väl gäller. Jag slängde mig framför svartälvornas förbannelse istället för att bara dra Snape därifrån. Sedan tog jag tag i Harrys klädnad istället för att knuffa honom från trekampspokalen. Jag försökte få ett föremål bakom Malfoy att falla istället för att avväpna honom med blicken mot trollstaven … han fick in mig i imperius hur lätt som helst ... ” “Sluta nu, vännen”, avbröt hon bestämt. “Alla gör misstag i de där situationerna. Men du är speciell, Miriam. Det måste finnas en orsak till att just du fick ett ärr som liknar Harrys.” “Äh.” Jag ryckte på axlarna och såg sedan tillbaka på henne. “Du blev skadad i striden på ministeriet”, sa jag allvarligt. “Och sedan dess … har du inte sett så pigg ut.” “Det har inget med skadan att göra”, svarade hon strävt. “De lappade ihop mig på Sankt Mungos, vet du.” “Så … vad är det som fattas dig?” Jag förstod inte riktigt själv att jag vågade ställa en sådan närgången fråga. Hon såg sorgset ut i tomma luften. “Jag har väl bara insett att man inte alltid kan få det man vill ha”, sa hon entonigt. “Allt är inte besvarat. Man måste gå vidare.” Det blev tyst en stund men hon sa inget mer om den saken. En uns av dimman utifrån tycktes finnas i hennes ögon. Förstrött började hon bläddra igenom en av säkerhetsbroschyrerna medan jag återgick till kuverten. Efter en stund började hon gå runt och syssla i köket, hällde upp te till mig och lade mer ved i spisen. Ett hemtrevligt lugn började komma smygande, när hon plötsligt tycktes erinra sig: “Förresten, imorgon är nästan alla i orden borta på olika uppdrag. Det händer så mycket nu, förstår du … men Snape var fri för en gångs skull, så vi skickar över honom hit en stund om det är okej. Men oj då, kära nån! Låt mig torka upp det där …” Med en viftning på trollstaven avlägsnade hon snabbt teet som jag spillt över hela mig och tillade bekymrat: “Brände du dig, vännen?” Hon gjorde ytterligare svepande rörelser över mig med staven. “Nej, nej - det är bra”, försäkrade jag henne med hettande ansikte och visste inte åt vilket håll jag skulle titta. “Så bra”, sa hon lättat och till min förvåning sträckte hon ut handen och strök mig försiktigt över kinden. Hennes ögon glänste till och såg misstänkt fuktiga ut. “Det gör så ont att bli bränd”, viskade hon. “Jag är tacksam så länge du är oskadd, sötnos.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 15 sep, 2019 17:56
Detta inlägg ändrades senast 2019-09-15 kl. 20:30
|
SweeneyTodd
Elev |
Alltså jag kan inte beskriva vilken lycka det var att logga in och se uppdateringen. Jag ska vara ärlig och säga att jag loggat in varje dag i hopp om att just det skulle ha skett. Trots att jag egentligen inte riktigt har haft tid, men jag har längtat så galet mycket efter att få veta vad som kommer hända nu!! Därför ska jag utan vidare ta och göra mitt djupdyk in i denna fantastiska värld du skapat kring dessa älskvärda människor… Jag undrade om solen lyckades bryta igenom någonstans i landet. […] Den kalla dimman, så ovanlig för juli månad, låg tjock mot fönsterrutorna. Jag kunde inte undgå att känna att Miriam syftar till mer än bara vädret… Jag tänker på just människors inre – om solen lyckats ta sig in någonstans hos någon. Dimman liksom reflekterar deras tillvaro – oviss, och skrämmande. Ingen vet vad som kommer fortskrida nu när Voldemort öppet är tillbaka och Snape måste agera dubbelt igen. Dessutom kommer tanken om dementorer till mig. De älskar ju när människor mår dåligt, och är rädda – de livnär sig på det. det gör inte heller Dementorerna, förutom det kyliga töcknet. Jag undrar vad detta har för påverkan för mugglarna… Skyhöga stegringar inom psykvården? – Eftersom dementorer suger ut din själ, eller ger dig en känsla av depression… Undrar hur mycket mer påverkade de blir än trollkarlarna och häxorna som ändå blir avsevärt påverkade av deras närvaro. en dold källa till styrka, ett tecken på att även min insats någon gång skulle bli betydelsefull i striden mot ondskan. Framförallt måste man betona vikten av att inte Voldemort är viss om den profetian. Annars skulle Miriam plötsligt bli ett mål i sig att göra sig av med, och hemska tanke – tänk om Voldemort skulle tvinga Snape att göra det… Om den i framtiden skulle komma att bli användbar, hade jag inte kommit till den magiska världen förgäves. Oavsett tror jag knappast att Miriam varit där förgäves. Hon har gett så mycket till andra människor. Dessutom har hon gjort och betytt ofantligt mycket för Snape’s karaktär. Men jag förstår vad hon menar. Att hon skulle kunna bli anledning till att förändra långt mer tragiska öden. Dock ska kanske nämnas att Sirius överlevde och det tack vare Miriams närvaro och relation till Snape… Vart gav han sig av egentligen? Har det något att göra med…? Spännande, spännande!! log ett blekt leende. Jag gillar hur du har lyckats få med så mycket känsla, just det att ’blekt’ är allt annat än vad Tonks brukar beskrivas som och därför gör så mycket för att förklara hennes sinnestillstånd. Bland annat skulle man skydda sig och sina nära med personliga frågor, för att säkerställa att ingen med hjälp av polyjuiceelixir kunde uppträda under falsk skepnad. Undrar just om inte Monsterögat har skrivit dem där broschyrerna… haha, det känns som hans grej. STÄNDIG VAKSAMHET! men Snape var fri för en gångs skull, så vi skickar över honom hit en stund om det är okej. Om det är okej… Jag tror knappast att Miriam skulle protestera mot ett sådant lysande tillfälle att få återförenas med sin älskade. De skulle bara veta… Som vanligt blev jag inte besviken. Du levererar som alltid och jag kan säga att jag inte blev nöjd – jag vill läsa mer! Vilket i sig är ett gott tecken, man ska lämnas med den känslan annars vore innehållet inge bra. Nåväl, jag får härda ut väntan och bara längta tills nästa uppdatering som jag hoppas inte sker om allt för lång tid! 15 sep, 2019 18:21 |
Mintygirl89
Elev |
Så härligt att få se Miriam igen!
Ja, nu har hon och Tonks träffats, och frågan är när hon får träffa trion... och Snape! Ja, det kommer bli spännande. Jag har lite tips som vanligt! Slängde mig framför svartälvornas förbannelse istället för att bara dra Snape därifrån. Tog tag i Harrys klädnad istället för att knuffa honom från trekampspokalen. Försökte få ett föremål bakom Malfoy att falla istället för att avväpna honom med blicken mot trollstaven … han fick in mig i imperius hur lätt som helst ... ” Jag skulle vilja lägga till ord. Kolla på den gröna texten. Jag slängde mig framför svartälvornas förbannelse istället för att bara dra Snape därifrån. Sedan tog jag tag i Harrys klädnad istället för att knuffa honom från trekampspokalen. Jag försökte få ett föremål bakom Malfoy att falla istället för att avväpna honom med blicken mot trollstaven … han fick in mig i imperius hur lätt som helst ... ” Det skulle låta bättre. Nu längtar jag som sagt till nästa kapitel. Då får vi se om hon tänker något mer på Quirinus, som hon gjorde i "Kraften". Läs gärna Tårar från himlen :D <3 15 sep, 2019 18:23 |
Viloss
Elev |
Yay vad glad jag blir men ett nytt kapitel! Superbra var det! ♥
15 sep, 2019 19:19 |
Ginerva2003
Elev |
Det är så bra
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 15 sep, 2019 22:35 |
Du får inte svara på den här tråden.