Novell - Drake på flykt

Ja, jag har skrivit en till novell. Egentligen borde jag fortsätta på min berättelse men jag bara måste få skriva detta. Failade på namnet, förlåt, men hoppas ni gillar den i alla fall

Natten omslöt världen med mörker och tystnad. Ett berg sträckte sig högt mot himlen och kastade en skugga över sjön, vars oskuggade yta glittrade i halvmånens ljus. Några få stjärnor tindrade från den mörka, molnfria himlen. December stod för dörren, ändå hade inte en ynka snöflinga synts till.

Gångjärnens gnisslande skar genom tystnaden. Tyst tittade Ella ut genom dörren. Inte en människa syntes till. Försiktigt, för att göra så lite ljud som möjligt, smög hon ut i mörkret. Gruset knastrade under hennes skosulor när hon smög fram på vägen. Hennes ögon var uppspärrade för att hon skulle se så bra som möjligt i månens dunkla ljus.

Ella såg sig om en sista gång innan hon började springa mot berget, som sträckte sig mot den mörka himlen. Snabbt och smidigt klättrade hon upp på berget och försvann sedan bakom det. Där fanns en stor grotta. Ännu en gång såg hon sig om, sedan gick hon in i grottan. Mörkret var ännu svartare här och hon behövde treva längs väggen för att inte gå in i något. Snart lystes vägen upp av ett svagt blått ljus. I takt med att ljuset blev starkare blev ett snarkande ljud högre. Vägen svängde till och Ella smög runt kröken.

Framför henne brann en blå eld. I det småkusliga ljuset låg en stor drake och sov. Huvudet hade draken lagt på tassarna. Svansen låg svept runt drakens kropp. De silvriga fjällen glänste i ljuset från elden. Ryggen höjdes och sänktes när draken andades. Jämfört med draken såg Ella ut som en myra.

Ella gick fram till draken och petade försiktigt mellan hans ögon. Genast öppnade draken sina gyllene ögon och såg lugnt på flickan han hade framför sig.

“Vad har du kommit för, Ella?” frågade draken. Hans röst var sträv som en kattunga, men ändå lugnande.

“Dom tänker spränga berget”, sa Ella och satte sig ner framför draken. “Det här berget!”

“Säger du det”, sa draken, som om Ella nyss sagt att det skulle regna imorgon. “Och vad ska vi göra åt det, tycker du?”

Ella bet sig i läppen. “Du borde flyga iväg, Silver. Nu!”

Silver slöt ögonen för en sekund och suckade tungt. “Jag är för gammal för det här, Ella.”

“Du är fortfarande ung för att vara en drake”, påpekade Ella och lade armarna i kors.

“Kom ihåg att du inte kan följa med mig”, sa Silver allvarligt och reste sig upp, vilket fick Ella att verka ännu mindre.

“Men…”, började Ella.

“Det går inte”, avbröt Silver strängt.

“Får jag i alla fall följa med dig en liten bit?” undrade Ella.

Efter några sekunders tvekan nickade Silver. De två vännerna gick ut från grottan tillsammans. Något klumpigt klättrade Ella upp på drakens rygg och höll fast i hans ryggtaggar. Silver vecklade ut vingarna och några sekunder senare var de uppe i luften. Draken flög högre och högre upp. Fartvinden visslade i Ellas öron och hennes ögon tårades av farten. Natten omslöt dem med mörker och tystnad. Hon tog ett nytt stadigare grepp om ryggtaggen hon höll sig fast i.

Efter några minuter landade draken på marken i skydd av träden. Med skakande kropp efter att ha spänt sig så länge klättrade Ella ner från Silvers rygg.

“Här lämnar jag dig”, sa Silver. “Farväl, Ella.”

Och så lämnade han marken innan Ella hann säga något. Hon stod kvar och såg drakens skugga sakta försvinna. Till slut var den helt försvunnen och Ella gick in i huset igen.

Kommande dagar skulle Ella stirra upp mot himlen och undra om draken någonsin skulle återvända. Draken skulle flyga över världen tills han kom fram till en stor bergskedja. Där skulle han hitta andra drakar. Någon kanske han skulle återvända. Kanske inte.

Sååå... Vad tyckte ni? Vad kan jag förbätrra?