En liten berättelse
Forum
> Kreativitet
> En liten berättelse
Nymphie
Elev
|
Hej! Jag har skrivit en berättelse om en person som förlorar en väldigt nära vän
Jag själv har inte förlorat någon nära oh jag skriver inte för att typ ”jag vet hur det känns”, om det är någon som har förlorat någon nära och av någon anledning tar illa upp sp ber jag om förlåtelse och hopps att du kan läsa min text och fokusera på det bra
Lämna gärna en liten kommentar och tips på förbättringar ♥
Spoiler:
Tryck här för att visa!När vi var tio lovade vi varandra att aldrig skiljas åt. Vi gjorde allting ihop, alltid. Vi skrattade tillsammans. Vi grät. Vi gick på Blåvitts hemmamatcher, och bortamatcher. Vi gick till cafét och åt kakor. Vi drack varm choklad på värdshuset i fjällen. Vi pluggade. Gick långa promenader.
Men sen, när vi skulle börja 5:an så var det slut med det. Inga hysteriska skrattanfall vid lunchen på skolan. Inga träningar tillsammans. Inga eftermiddagar då vi bara hängde runt på stan och var glada över att läxorna var gjorda. Du blev sjuk. Jag menar inte bara att du fick feber och inte kunde komma till skolan på en vecka. Jag menar sjuk som i när man behöver vara borta från skolan i flera veckor, månader. I ett och ett halvt år gick jag och bara väntade. På vadå? På att du skulle komma tillbaka? På att allt skulle bli som vanligt?
Då trodde jag inte att det kunde bli värre. Du hade lämnat ett stort svart hål efter dig. Skolan kändes plötsligt meningslös. Hela vardagen blev grå. De enda små ljuspunkter som fanns var när vi då och då kunde ha en filmkväll eller så. Vi pratade ju på Facetime och sånt men det var inte samma sak. Inte samma sak som att höra ditt skratt precis intill örat. Inte samma sak som att känna din arm intill min. När vi hade filmkväll så kunde vi skratta precis som förr. Ingen av oss tänkte på verkligheten just då. Men sen så kom eftertexten och jag var tvungen att gå hem.
Den 21 november var precis en sådan dag. Det var fredag och jag hade varit hemma hos dig. Vi satt i din soffa och tittade på Pirates of the Caribbean. Vi åt godis och chips och glömde allt annat. Sen tog det bara slut. Jag önskade att jag hade stannat där för evigt. Utanför fönstret var det mörkt. Långsamt drog jag på mig skorna och knäppte jackan. Sen kramade jag dig en sista gång och sa hejdå. När jag med tunga steg gick jag hemåt så rann det en tår nerför min kind. Sen en till. Och en till. Jag kunde inte hålla inne tårarna. De bara kom. Och de behövde få komma. Jag behövde få gråta över att livet var så orättvist. Jag grät och grät. Grät för att det var just du. Grät för att jag var rädd för att du inte skulle finnas mer. Jag tror inte att du tänkte på att den risken fanns. Det kanske var bäst så. Men varför du av alla människor? Du var den där personen som inte riktigt går att beskriva med ord. Den som alltid gör en glad.
Mamma väckte mig nästa morgon. Jag sträckte på mig och såg att min klocka visade 07:30.
“Varför väcker du mig så tidigt? Det är lördag”, sa jag
Hon berättade att dina föräldrar hade ringt. Hon sa att du… att du var borta. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag ville inte tro på mamma.
”Lögnare!”, skrek jag. Mamma darrade lite när hon försökte ta tag i min arm.
Men jag viste att du aldrig skulle göra så mot mig. Jag klarade inte den smärtan. Jag var tvungen att komma ut.
Jag sprang. Jag sprang på stigen som vi brukade ta långa promenader på. När jag kom fram till bänken framför vattnet sjönk jag ihop. Ankungarna simmade i dammen. En ekorre sprang uppför ett träd och ut på en gren. Trädens gula och röda löv föll sakta ner mot marken. Det var säkert fullt med ljud från kvittrande fåglar och djur som rörde sig i skogen men jag hörde ingenting. Allt var bara tyst
Jag la huvudet i händerna och ville gråta ännu mer. Men jag tror att tillslut så kommer man till en punkt där tårarna tar slut. Hur mycket man än vill gråta så går det inte. Man orkar väl inte mer. Man kan vara ledsen och gå och sörja, men inga tårar kommer, och till slut så kan man väl inte vara ledsen heller. Man sörjer så för förfärligt mycket ändå men det går inte att vara ledsen mer, inte hela tiden i alla fall. Det klarar man inte av.
Jag går fortfarande till kyrkogården ganska ofta. Kanske för att få sörja ifred. Kanske i hopp om att din gravsten inte finns där, i hopp om att det bara var en dröm jag nu har vaknat upp ur. Fast innerst inne vet jag att det inte är så. Men ibland när jag står där och läser ditt namn om och om igen så kan jag känna en hand på min axel och höra dig viska i mitt öra.
”Hallå! Vad står du där och glor på?”
Och sedan ett av dina härliga skratt. Det där skrattet som får hela kroppen att le.
Men det är aldrig någon där när jag vänder mig om. Inte fysiskt i alla fall, men i mitt hjärta står du där och ler.
28 dec, 2018 12:34
|
c8aina
Elev
|
Herregud vad rörande du skriver! Du har verkligen lyckats med att få in känslan hur personen känner sig inombords!
Superbra berettelse! ♥
Expekto Patronum!!!
Ni får gärna gå med i min klubb Spotify klubben
30 dec, 2018 19:53
|
Nymphie
Elev
|
Skrivet av c8aina: Herregud vad rörande du skriver! Du har verkligen lyckats med att få in känslan hur personen känner sig inombords!
Superbra berettelse! ♥
Tack så himla mycket! Blir så glad av sånna kommentarer Tack♥ och bra att jag hade lyckats förmedla kännslan!
30 dec, 2018 22:01
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen