Daughter of a death eater (SV)

Hellu alla mugglisar (wtf?!?)
Iaf så tänkte jag posta en ny ff (Jag vet hundra år sen).

VARNING: Denna ff kan vara lite lik Elzyiis ff Draco Memoraid men jag hopas att någon vill läsa denna ändå.

Namn: Daughter of a death eater
Språk: Svenska
Handling: Eden flyttar till Storbritannien från Sverige med sin pappa och lillasyster April. Hon ska börja på hogwarts och kommer då börja 5:te året. Hon har svårt att bli accepterad då hennes pappa är en dödsätare, och frågan är om hon någonsin kommer få en vän.
Rating: Pg 13 kanske, det förekommer några läskiga/ blodiga scener.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel skrivna: 9
Antal kapitel publicerade: 0

Taggar:
Piggelino
Lossendes
Luna Astoria Moon
Gabrielle Potter Lupin
Jessica Lawiise
Ross
dokiko
IrmaGranger
GinnyHermionePotter
GinnyGranger
Jinx
miss Elsa
Jullan bullan
krambjörn
Vickan
Zora
Theida
Kallamina

Förlåt om någon inte ville bli taggad jag tog typ listan ifrån medlemmar och folk som skrivit nyligen i forumet.

Iaf så lägger jag upp första kapitlet om någon komenterar

Bevakar

Kul att någon ville läsa! Eftersom jag inte orkar vänta på att någon annan upptäcker denna tråd så postar jag ett kapitel direkt!

Side note: Om texten är skriven med tjock text betyder det att dem pratar svenska men om den inte är det pratar dem engelska.

Kapitel 1

Den fräscha lukten som man bara känner när saker är nya slog emot mig när jag steg in genom ytterdörren till hallen. Kånkandes på en flyttkartong sparkade jag av mig skorna och ställde ned den fyrkantiga lådan på golvet.
April, (som var för lite för att behöva bära något) sprang förbi mig in i den tomma lägenheten. Hennes blonda hår fladdrade bakom henne när hon rusade mellan rummen. Väggarna, som ännu var vita gav ett tomt och kallt intryck.

”Eden!”

Min pappas röst fick mig att vända mig och genast hjälpa honom att bära in min koffert. Min uggla Vanille hoade högt och spretade med vingarna innanför den lilla buren hon var instängd i, som en påminnelse om att jag måste släppa ut henne på jakt snart.

Jag gick runt lite i den lilla lägenheten, noterandes att det fanns tillräckligt med plats för både mig och April att få varsitt rum. Jag gick och kollade runt i köket när min tioåriga lillasyster kom springandes och ställde sig bredvid mig.

”Hej”, sa hon andfått. Jag log mot henne.

”Vad tycker du?” Frågade jag henne. Hon la huvudet på sned och såg sådär liten ut som bara hon kan, inte alls 10 år gammal.

”Det är fint, jag tror mamma hade gillat det”

Jag stelnade till vid hennes ord, det var snart två år sen mina föräldrar skilde sig, två år sen min mamma stack.
Jag log mot April och nickade långsamt och torkade dem få tårar som hade bildats i mina ögon.

”Ja det hade hon”.

Pappa kom in kånkandes med en av dem stora pappkartongerna.
”Behöver du hjälp?” sa jag snabbt.

Han skakade på huvudet och ställde ned lådan på marken.

Med en sväng på trollstaven fick han små möbler i miniatyr att flyga ut och fylla rummet innan den med en smäll växte tillbaka till normal storlek. Vi fick ducka för sängar, bord och garderober som flög in i respektive rum.
Jag greppade en låda där det stod Eden quidditch och bar in den till rummet där mina möbler hade ställts sig längts väggarna.
Med en suck började jag packa upp lådorna och flytta mina möbler till mina rätta platser innan jag började att dekorera i rummet.
Jag satte upp mina affischer av mitt favorit quidditch lag Thunder Hunters. (Quidditch är en sport som är mycket populär bland oss trollkarlar och häxor.)
Jag log medan jag såg på när svenska Alice Cederfelt (TH’s sökare) svischade förbi över min sovrumsvägg i jakt efter den guldfärgade kvicken som flög några centimeter framför dennes utsträckta arm.

-

Senare den kvällen, när vi satt tillsammans runt middagsbordet och avnjöt en varm måltid av stuvade makaroner bröt April plötsligt tystnaden genom att med hennes ljusa barnröst försiktigt säga:

”Pappa, tror du mamma vet att vi har flyttat? Så hon kan skicka ugglor till oss?”

Först sa inte pappa någonting, jag tror att han försökte komma på rätt ord, hur rätta orden nu kan bli om man ska berätta för en tioåring om att ens mamma inte vill ha henne.

”Hennes uggla hittar säker”, sa han när han hade tänkt klart. ”Det gör den alltid”. Sa han sedan tyst, inte avsätt för någon annan att höra. Men jag hörde det ändå.

Ibland undrar jag om min pappa fortfarande älskar min mamma, som förra julen när han skickade en julklapp innehållandes ett armband med små diamantliknade pärlor i det till henne på julafton.
Jag tror inte att han ville att vi skulle se det.
Men från min plats i soffan där jag hade varit i full färd med att läsa greppa kvasten med Thunder Hunters så såg jag hur hanförsiktigt la ned det glittrande armbandet i ett kuvert och skickat iväg det med vår familjeuggla Jacko.
När jag senare på kvällen hade frågat honom vem det var till så hade hävdat att det var till hans syster Edith i London men jag hade kunnat svära på att jag hade sett honom skriva ett C på kuvert och min faster har varken ett C eller O i sitt namn.

Jag lade ned mitt trötta huvud på kudden och stirrade upp i taket, för mindre än 48 timmar sedan hade jag stått på flygplatsen i min hemstad i Sverige och försökt att hålla koll på tidtabellerna.

Flyg 719 Manchester, 20:45

Superbra!
Jag bevakar självklart!

Väldigt bra! *Bevakar*

Kul att någon vill läsa (trodde typ inte det) . Jättetråkigt kapitel men jag lovar att den andra blir mer intressanta!

Kapitel 2

Om folk tyckte det var jobbigt att flytta mellan hus i Sverige så var det inget emot hur det var att flytta till ett annat land.
Om man flyttar i Sverige till ett hus i samma stad så går man ofta kvar på samma skola. Eller ens kompisar är inte så långt ifrån i alla fall.
Här kände jag ingen. Inte en trollkarl på flera mil. Vad jag visste i alla fall.
Jag satt i köksfönstret och tittade på dem små genomskinliga dropparna som långsamt gled ned för den immiga rutan. Det regnade ute.
Regn, förut brukade jag gilla regn. Men just nu så fick bara regnet allt att flyta ihop till en stor grå massa.

Det var min andra dag här i Storbritannien. Vi bodde i en liten förort i manchester. Tredje våningen, uppgång B på Willfield Street 24.
Jag hade inte lämnat lägenhet på hela dagen och jag började få en sån fruktansvärd huvudvärk vilket jag misstänkte berodde på just det.

Jag ryckte till av en plötslig smäll som nästan fick mig att ramla ned från den smala fönsterbrädan jag satt på. Pappa kom inrusande med uppspärrade ögon.

”Vad var det som lät?” sa han flåsande.

Jag ryckte på axlarna och lade ned boken jag höll på att läsa för att kolla igenom huset i jakt på vad det var som lät. Med ett ryck stannade jag på trösken mellan hallen och köket. En gammal medellång man med halvmåneformade glasögon och långt vitt skägg tittade på mig med en lugnande blick. Pappa stannade bredvid mig och kollade på mannen. Jag tittade på honom, han hade inte den förvånade blick som jag hade, utan verkade (och fråga mig inte hur) känna igen mannen i fråga.

”Du måste vara professor Dumbledore givetvis” sa han och sträckte fram handen för att hälsa. Mannen, som tydligen hette Dumbledore skakade lätt min pappas hand.

”Du måste vara miss Barkley” Sa han vänligt och tittade på mig.

Jag nickade sakta inte vetandes vem mannen framför mig var, och ännu mindre hur min pappa kunde känna honom.

”Du undrar förstås vem jag är, låt oss ta en kopp te så ska jag berätta”.
Även om betedde som han ägde stället var något hans ton som fick mig att känna att han inte menade det så.

Jag satte mig ned vid matbordet smuttandes på en kopp nybryggt te.

”Som sagt, mitt namn är Albus Dumbledore jag är rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom” sa han samtidigt som han höjde koppen för att dricka.

Jag nickade innan han fortsatte.

”Du kommer att bli sorterad till ett av dem fyra elevhemmen på howarts,” han gjorde en paus innan han fortsatte. ”Slytherin, Gryffindor, Hufflepuff eller Ravenclaw, alla husen har sina fördelar och nackdelar”.
”Du kommer även att bo tillsammans med dem flickorna från ditt elevhem under hela terminen”

Jag stirrade stumt på honom. Jag skulle hamna i ett elevhem, tillsammans med människor jag aldrig träffat förut, och ännu värre dela rum med dem.

”Så hur kommer jag att bli sorterad?” frågade jag tyst.

”Du kommer bli sorterad under valcermonin, men mer om det när du anländer till hogwarts,” sa han muntert. Sedan, som om han hade erbjudit mig en karamell räckte han fram ett vitt brev med en röd stämpel på. Stämpeln föreställde ett stort H med fyra så sektioner runt sig. Jag kunde dock inte urskilja vad som var stämplat inuti sektionerna.

”Detta är ditt brev till hogwarts, allt du behöver veta finns där, och en inköpningslista för allt du behöver för ditt femte år”, han log.
Han greppade min han och sa sedan:
”Jag hoppas verkligen att du ska trivas på hogwarts miss Barkley”.

Jag nickade och log.
”Det hoppas jag med”

Så himla bra!

Tack ♥

Åhh, längtar verkligen till nästa kapitel!

Hej, hej sorry för att jag tar sån lång tid att uppdatera Men om ni gillade detta kapitel så komentera järna (vill liksom veta om någon läser eller ej). Hoppas iaf att ni gillade detta kapitel även fast det kan vara lite tråkigt. Aja här är kapitlet:

Kapitel 3

Jag slog upp ögonen med ett ryck, inte vetandes vad som hade väckt mig. Den vita lysande fullmånen utanför tydde på att det fortfarande var natt.
Efter en närmare titt på klockan som hängde ovanför min säng så såg jag att klockan bara var halv två på natten.
Jag lade mig i sängen för att somna om, men efter ett flertal minuter insåg jag att det inte skulle funka.
Jag gick upp, satte mig i skrivbordsstolen och stirrade ut genom det immiga fönstret, det hade slutat regna för länge sedan och himlen var nästintill molnfri. Dem små glittriga stjärnorna gav himlen ett magiskt ljus. Jag hade kunnat sitta här i timmar och stirra men hungern som gnagde i min mage sa något annat och jag smög ut i köket för att ta en macka.

Jag tog ut smöret och började bre en knäckemacka. Någon smög upp bakom mig och jag hoppade till när April hoppade fram bakom mig.

”Varför smyger du?” sa hon glatt, som om hon bara väntade på en anledning att skvallra för våran pappa om att jag smög runt på natten.

”Jag smyger inte” viskade jag. ”Och kan du prata lite högre jag tror inte att det var någon i andra sidan stan som hörde dig”.

Hon log.
”Vad gör du här då?”

”Jag blev hungrig och tänkte ta en macka” väste jag tyst.

”Mitt i natten” hon höjde på ögonbrynen så att hon såg sådär skeptisk ut som bara hon kan.

”Jag vaknade okej!?” sa jag nu lite argt över hennes uppkäftighet.
”Förlåt då!” sa hon. Högt. För högt. Jag hörde fotsteg ifrån pappas sovrum och gick med raska steg till mitt rum innan April kom på ett sätt att få pappa att skälla på mig.

Jag knaprade på det hårda brödet och ångrade innerligt att jag inte tagit mer smör.
Jag slängde en blick på klockan 02:07.
Jag skulle alltså inte sova mer i natt.
Jag satte mig vid den mörkbruna skrivbordsstolen och slog upp en blank sida i min dagbok som var nedklottrad med små teckningar som jag själv hade ritat dit.
Snart skulle jag behöva köpa en ny för nästan alla sidorna var fullskrivna av smöriga ord och dikter som ingen skulle få läsa. Någonsin.

Jag vaknade av att min nacke värkte. Jag hade somnat med huvudet nedböjt mot skrivbordet.
Nyvaket tittade jag mig omkring i rummet. Solen lös in genom det öppna fönstret och bländade nästan mina nyvakna ögon.
Jag behövde inte kolla i spegeln för att veta att mitt hår var rufsigt och tovig.
När jag satte mig upp i sängen så var jag säker på att det som hänt dagen innan var en dröm och jag hade nog varit ganska säker på det om inte jag hade känt den starka lukten av citron som mannen, Dumbledore, hade burit med sig.

Pappa kom inklampande i i rummet och jag slängde med ens ihop dagboken.
”Vi ska på middag ikväll så se till att ta på dig något fint” och med dem orden vände han sig om och började gå ut genom mitt rum.
”Vilka ska vi på middag hos?” frågade jag nyfiket och han vände sig om.
”Några bekanta till Ethel” sa han och stängde försiktigt sovrumsdörren. Han lämnade orden svävande i luften. Ethel.
Pappas äldsta syster. En av mina mostrar. Alla i min pappas släkt hade varit i Slytherin som barn, ett av dem fyra elevhemmen på Hogwarts.
Just därför hade pappa blivit, hur ska jag utrycka mig, upprymd? När det blev klart att jag skulle börja på hogwarts.
Min pappa var ganska lik sin syster i allt, hans syn på mugglare och mugglarfödda. Och att han tycker att dem oförlåtliga besvärjelserna skulle vara lagliga (även fast den lagen sällan stoppat honom). Jag mådde illa bara av tanken på att sitta i ett rum fyllt av bekanta till Ethel. För jag visste vilka hon umgicks med. Och jag var inte så sugen på att träffa några av den sorten.

Med mina kalla, fuktiga händer greppade jag tag i min borste och försökte borsta ut tovorna ur mitt hår. April kom inrusande.

”Eden, Eden, Eden!” Ropade hon glatt.

”Mm” mumlade jag

”Pa..Pappa sa att Amber, Ivan o..oh.och Kevin skulle komma också!” Hon hoppade upp och ned på stället och kunde nätt och jämt få fram sin mening mellan flåsningarna.
Jag log, men inombords skrek jag. Tanken på att jag skulle behöva tillbringa en kväll med mina kusiner fick det att koka inom mig.
April sprang ut ur mitt rum.
Efter ett snabbt klädbyte gick även jag ut och satte mig vid matbordet där min pappa just nu satt och läste den senaste upplagan av the Daily profet.

”Vilka ska vi till ikväll?” frågade jag och tog en tugga av min ostmacka.
”Åh, det var någon bekant till Ethel,” sa han och log. ”Jag kommer inte ihåg vad dem heter.. något på N tror jag…eller M”

Jag suckade. Jag kunde i alla fall ta med mig en bra bok och sätta mig och läsa under kvällen.

”Dem har en son i din ålder” sa han och jag rycktes upp ur mina tankar. ”Draco tror jag han hette… ja så var det nog, Draco, eller möjligtvis Jacob.”

Jag gav honom ett påklistrat leende och började smutta på min kopp choklad. April som suttit tyst under hela frukosten tog upp en docka för var hand och tog ingen notis om hur irriterande jag tyckte hon var när hon högljutt fick dockorna (med hjälp av hennes lite för livliga fantasi) att förvandlas till älv prinsessor och tog heller ingen notis när hon välte ut sin kopp av varm mjölk över halva köksbordet.