Tvekan (novell)
Forum > Kreativitet > Tvekan (novell)
Användare | Inlägg |
---|---|
Elinaey
Elev |
Hej! har skrivit en novell till skolan, ville posta den här. Ni får jättegärna ge lite kritik
Ämnet är lite känsligt så passar kanske inte yngre läsare, dock tycker jag det är ett viktigt ämne så avgör själv! TRIGGERVARNING FÖR: Spoiler: Tryck här för att visa! Tvekan Vattnet rinner långsamt ut över badkarets kanter. Beslutet som jag så tveksamt vägt fram och tillbaka är redan taget, men ändå sitter jag här. Trots att jag planerat min aktion in i minsta detalj så är det så svårt att ta första steget. Jag har egentligen aldrig tvekat innan, beslutet har känts som en självklarhet fram tills nu. Det är först här som den riktigt hemska ångesten kommer. Den ångesten som inte bara handlar om mig. Jag står inför ett val, som fram tills nu endast handlat om mig. Men det handlar inte bara om mig längre, det är en känslig avvägning. Är det värt att fortsätta för alla andra, eller ska jag göra det som känns så självklart? Det handlar inte bara om mig längre, det är en konflikt. Vilken del av mig själv ska jag lyssna på? Finns det ens andra som vill ha mig kvar? Jag djupdyker ner i mitt eget minne. Jag ser hur jag sitter gömd, både från verkligheten och från mig själv. Mina magra händer är hårt pressade mot mina öron, för att stänga ute ljudet av dom som förstört allt. Mina läppar rör sig utan att ge ifrån sig ett ljud. En stilla bön om att det ska ta slut. Jag återvänder till verkligheten, till badkaret. Jag vet att mina böner inte ännu hjälpt mig, men ändå avger jag ännu en. En bön om att det faktiskt ska ta slut, när jag väl gått vidare. När jag inte längre är en del av denna värld. Utan att jag lagt märke till det så har tårarna börjat rinna längs mina kinder. Beslutet är redan taget, men ändå är det något som tar emot. Jag vill så gärna släppa allt det onda, men samtidigt är jag rädd. Rädslan är något jag alltid dolt för dem som bryr sig, de skulle antagligen aldrig tro att jag sitter här just nu. Jag andas in djupt, försöker att inte tänka på dem. Det gör ont att lämna dem som faktiskt bryr sig, även om de inte är många. Men efter år av pessimism så kan inte ens de bästa människorna ta en tillbaka. De kan antagligen ge mig tusen anledningar att stanna, men jag kan ge dem än fler för att göra motsatsen. Dessutom kan även de bästa själarna såra, och deras knivar skär djupare än alla andras. Åter en insikt, ännu en historia att på ett sjukligt sätt förundras över. Personen jag trodde var min vän, som jag delat allt med. Personen som jag aldrig trodde skulle såra mig. Jag skulle inte kunna ha mer fel. Om jag fått prata med dig en sista gång vet jag precis vad jag skulle sagt, något du aldrig skulle få glömma. Jag skulle sagt till dig hur du sårat mig, jag skulle få dig att förstå. Att verkligen förstå. Det är ditt fel att jag sitter här, du var den enda som visste hur jag egentligen mådde. Jag öppnade min själ för dig, och gjorde du det enda som kunde få mig att må ännu sämre, du spred det. Alla mina känslor som jag så plågsamt delat med mig av, i tron om att du skulle bära med dig dom till graven. Ryktena finns kvar, än idag. Ingen vill ha mig, jag inser det nu. Vem skulle vilja ha en person som jag? Det är ju tydligt att jag inte ens kan vara lite optimistisk. Vem skulle ens gråta på min begravning? Trots min tvekan är jag övertygad om att det är rätt beslut, det är det enda som får det att ta slut. Tårarna fortsätter rinna nerför mina kinder, men det är sista gången jag låter dem göra just detta. Jag sträcker mig mot den blå påsen jag tagit från mina föräldrar, tömmer innehållet i min hand och blundar. Jag har planerat min aktion in i minsta detalj, och nu är den nästan över. Jag tar ett djupt andetag, för handen mot munnen och sväljer. Det var det. Ett helt liv, bortkastat. Jag tänker för mig själv, när hittar dom min kropp? Det kommer säkert dröja tills efter helgen. Dimman framför ögonen blir mer och mer välkomnande. Känslan av lugn sprider sig i hela kroppen. Jag ler för mig själv. Det är äntligen över. Jag låter dimman ta mig helt, släpper taget om min kropp. Jag sjunker ner i det ljumma vattnet, och det enda jag känner är hopp. Sedan känner jag inte mer. Inte smärta, inte sorg och inte tvekan. Ingenting. ------------------------------------------- Som sagt så är denna novellen ett skolarbete, så skulle bli otroligt glad om ni vill ge lite konstruktiv kritik! 17 maj, 2017 20:20
Detta inlägg ändrades senast 2018-10- 8 kl. 07:51
|
ella potter
Elev |
Den är fantastisk! Jag älskar att du har det här med "beslutet är redan taget" genom hela novellen, det binder liksom samman allting. (känns lite knstigt att skriva så med tanke på vad det handlar om tho...)
Du framför stämningen jättebra och jag ser verkligen personen framför mig och förstår (så gott jag kan) hur hen känner. Om det här inte är A så vet jag inte vad som är det! 17 maj, 2017 23:47 |
Elinaey
Elev |
Skrivet av ella potter: Den är fantastisk! Jag älskar att du har det här med "beslutet är redan taget" genom hela novellen, det binder liksom samman allting. (känns lite knstigt att skriva så med tanke på vad det handlar om tho...) Du framför stämningen jättebra och jag ser verkligen personen framför mig och förstår (så gott jag kan) hur hen känner. Om det här inte är A så vet jag inte vad som är det! Låter ju bra, Tack 18 maj, 2017 07:00 |
Forum > Kreativitet > Tvekan (novell)
Du får inte svara på den här tråden.