Good girls don't make history (SV)

Hej! Fick en liten kick idag av en kort text jag läste och bestämde mig för att skriva en liten novell. Jag gillar verkligen att skriva och blir glad när folk uppskattar vad jag gör! Om du vill läsa annat jag skrivit så finns det e lita på min profil.
Okej, tillbaka till ämnet!
Handling:
Vill helst inte avslöja något i förväg, men det kommer i alla fall att vara en lite deppig kärleksberättelse. Jag tror att alla kan läsa den, det finns inte riktigt något olämpligt med i den men den är som sagt lite deppig. Alla får läsa!

Saker du får vara beredd på:
# Väldigt olika när det kommer delar, antingen kommer det varje dag eller någon gång i veckan beroende på vad jag är i för period.
# Jag kan tappa intresset för berättelser, så var beredd på att det kan sluta tvärt.
# Jag har hittat på allting, så jag vet inte om det kommer att vara trovärdigt trots att det är en verklighetstrogen berättelse. Läs spoilern nedan.
# Jag kan vara lite flummig när det gäller karaktärsbeskrivningar.
# Vill också be om ursäkt för den dåliga titeln, hade inget bra namn så jag googlade på quotes
#Jag känner inte till Göteborgs olika delar där det utspelar sig, men jag gissar så gott jag kan XD



Taggar folk som har gillat mina berättelser förut, och nej, ni måste INTE läsa:


Lägger upp första delen när jag fått någon kommentar

Låter jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Här kommer första delen!
-----------------------------------------------------------------------------------------
Del 1

Ansiktet i spegeln var väldigt alldagligt, trots allt smink. Blek hy med små översminkade defekter, rätt så stora chokladbruna ögon omringade av stora mängder svart smink. Väldigt smal, contourad haka och hårt markerade kindben. Läpparna var hårt markerade av svart läppstift, vilket fick dem att se lite mindre ut än de var utan. De naturliga ögonbrynen syntes inte ens bakom de dramatiska mörkbruna bågarna jag målat dit. Den lilla fuskdiamanten i överläppen glittrade i ljuset från sminkspegeln.
Jag betraktade mig själv. Jag var i alla fall mycket vackrare än jag varit innan sminket åkt på. Tillsammans med min tajta svarta topp med en död kattunge på och de gråa, söndertrasade jeansen såg jag rätt så bra ut.
Det plingade till i min mobil och jag såg på displayen att det var Emina. Hon undrade när jag tänkte komma. Jag svarade snabbt att jag skulle försöka komma till första lektionen, men att jag inte var helt säker.
Jag fluffade till håret lite till, såg noga att korkskruvslockarna låg rätt och sprayade sedan håret fullt med hårspray så att det skulle ligga perfekt under min nya svarta mössa. Sedan gick jag ut i hallen och började snöra på mig mina stålhättade kängor som det egentligen var alldeles för varmt för men som var de enda jag hade för tillfället.
Jag gick den korta vägen till busshållplatsen. Det var grått väder och fuktigt i luften. Trots det började jag svettas i min tunna, silvriga dunjacka. De fula, grå husen stod tätt här, men jag reflekterade inte över att allt var grått - mitt hår, asfalten, husen, betongklumparna, busshållsplatsen. Allt var som vanligt.
Jag kom fram till busskuren. Det var bara en ung man med glasögon som stod där, nervöst stampande med benet. Jag satte mig på träbänken och stoppade i hörlurarna i öronen och skruvade upp volymen på max så att jag nästan kände hur mina trumhinnor vibrerade. De snabba trummorna fick mitt hjärta att bulta snabbare, en underbar känsla.
Bussen kom efter inte allt för lång tid och jag gick på. Det var knökfullt av studenter som jag, på väg till gymnasiet. Jag satte mig på ett av de få lediga, hårda sätena och önskade att musiken varit ännu starkare så att jag sluppit höra att folk närmast mig tystnade - och att jag sluppit se folks små leenden. Jag stirrade intensivt på en röd stoppknapp, vägrade låta blicken sjunka ner i golvet. Jag såg i ögonvrån att killarna bredvid mig fortsatte le och stirra på mig. Hade de ingen respekt alls?
Jag tittade ner i min mobil igen och försökte höja volymen ännu mer, men det gick inte. Jag höll inne en suck och gick in på min Tumblr. Allt var svart och grått, med vit text.
Då tog någon tag i min axel och jag vände fort huvudet mot handen. Det var killen bredvid mig. Jag plockade ut ena hörluren.
“Vad vill du?” fräste jag.
“Shit”, sa killen och släppte min axel. “Please, attackera mig inte!”
Jag blängde på honom.
“Ville du något eller?”
“Vilken linje går du på?”
Jag tittade på honom och försökte se tecken på att han skämtade. Hans mörka rufsiga hår stod åt alla håll och kanter och han hade mörka ögon och mycket fylliga läppar, som var uppdragna i ett brett flin.
“Varför bryr du dig?”
“Ingen aning”, sa han och ryckte på axlarna. “Ville bara snacka lite.”
“Snacka med någon annan”, snäste jag och stoppade tillbaka hörluren igen. Hela världen fylldes av trummor och mitt hjärta började banka hårdare igen.
---------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker ni om början?

Åh så bra!!!
(Denna berättelsen ska jag inte hamna efter i )

haha, det gör inget att du gjorde det i den andra ♥

Bevakar såklart!!!
Jättebra!!!!!!!!!!!!

AWEZOM!!!!!! läser ♥♥

Aaaw Tack! ♥

Sjukt bra!

iiiiiiih! är så himla glad att folk uppskattar det! det inspirerar mig till att skriva mer och mer! ♥